20 år efter apartheid. Val idag den 7 maj. ANC beräknas vinna stort. Men många är trötta på alla korruptionsskandalerna och på presidentens kvinnosyn. Därför tvekar många om hur de ska rösta in i det sista. Är Democratic Alliance ett alternativ? De har majoriteten i Western Cape, men bryr de sig verkligen om de fattiga?
Även i välmående Stellenbosch, där jag är gästforskare en period, känns klyftorna. Inte långt mellan kåkstäder och vingårdar där man kan provsmaka viner i slottsliknande parker. Känns inte självklart att gå hem ensam efter mörkrets inbrott. Det jag tar för givet hemma är farligt här. Min autonomi som kvinna förminskas. Jag blir beroende. Tror inte det är en tillfällighet. Snarare ett system, som upprätthålls ändå upp i toppen av ANC, president Zuma.
Runt Stellenbosch formulerades rasåtskillnadspolitiken och försågs med gudomlig licens. ”Separate but equal.” Teologiskt legitimerade boerna detta genom att se sig som Guds utvalda folk. Berättelsen om Babels torn fick förklara. I Babel hejdade Gud människors hybris, när de ville bygga ett torn upp i himlen, genom att förbistra deras språk. De förstod inte längre varandra. Olika folk borde alltså leva var för sig. Berättelsen om pingstundret, när alla plötsligt kunde förstå varandras olika språk, tappades bort. Ändå är det den berättelsen som brukar ses som kyrkans födelse.
Apartheid är ett ohyggligt politiskt system där hudfärg och etnicitet avgör vilka rättigheter människor har. Ett par av mina kolleger från KwaZulu-Natal, vars förfäder kom till Durban från Indien för att arbeta på sockerplantagerna, klassificerades som ”färgade”. De fick aldrig besöka stranden under apartheid. Fast de växte upp alldeles bredvid. Varför? För att de inte var vita. Men de hade också en sämre ställning för att de var kvinnor. Något som tillhör historiens sophög? Tyvärr lever många synsätt och strukturer kvar, både när det gäller hudfärg och kön. Såren känns i hela samhällskroppen. Många vill inte tala om det, inte berätta vad man utsatts för. Skammen sitter i kroppen.
Ekonomiskt har de vita fortfarande makten inom storfinans och gruvindustri. De brukar den bördiga marken. Men även boernas liv var hårt, inte minst för kvinnor. Hur hårt, får man en stark känsla av när man läser Marlene van Niekerks roman Aagot om en vit boerkvinna och hennes svarta tjänstekvinna. Mannen bestämde, åtminstone utåt. Sexuellt utnyttjande, till och med våldtäkt, var vardagsmat i äktenskapet. Samtidigt var det hustrun som tillsammans med det svarta tjänstefolket bar ansvaret för gården och utförde det tyngsta arbetet.
Livsvillkoren för svarta och vita var totalt olika. De flesta svarta behandlades sämre än djur. Men också kvinnors utsatthet, oavsett hudfärg, är en del av landets historia. Sydafrika beskrivs fortfarande som ett av världens mest patriarkala länder. Det är troligare att en flicka blir våldtagen än att hon får utbildning.
Sydafrikas medicinska forskningsråd, Medical Research Council, MRC, beskriver i en ny rapport våldet mot kvinnor som ett massivt hälsoproblem, som kräver omedelbart förebyggande. 2009 dödades en kvinna av sin intima partner var åttonde timma, 1999 var sjätte timma. Våldet har alltså minskat något, troligen pga strängare vapenlagar. Men det är inte fler förövare som döms. Istället för att lita till domstolarna måste genusrelaterat våld ses om ett hälsoproblem och behandlas därefter.
Hudfärg, kön eller fattigdom? Eller teologi? Intersektionella samband. Vem tolkar och hur? Vilka berättelser åberopas? Man kan göra teologi för att legitimera såväl åtskillnad mellan olika folk som mannens överhöghet. Den afrikanska renässansen plockar gärna upp uråldriga afrikanska patriarkala seder. Men den berömde svarta författaren Njabulo S Ndebele, också han sk ”fellow at STIAS”, kritiserar i Sunday Times ANC för korruption. Det gör biskop Tutu också. Han har gått ut och sagt att han inte tänker rösta på ANC och slåss för kvinnors och sexuella minoriteters rättigheter.
Vid universiteten KwaZulu-Natal och Stellenbosch har mastersstudenter studerat sambanden mellan genus, hälsa och religion med stöd av Svenska kyrkan och SIDA. Nyligen möttes de i Stellenbosch för en avslutande konferens. En av uppsatserna behandlade samkönade äktenskap, en annan handlade om gravida som söker helande för att de inte har råd att söka upp sjukhus. Uppsatsens författare ville inte ställa helande och medicinsk expertis mot varandra utan såg båda som viktiga på olika sätt.
Olika former av förtryck adderas och förstärker varandra. De är inte konkurrenter utan överlappande. Men jag är helt övertygad om att en bättre ställning för kvinnor är nyckeln till barns och mödrars hälsa, och därmed också till männens och samhällskroppens hälsa. Det är ett sätt att bekämpa den fattigdom som utnyttjas av korrupta politiker inför valet.
Elisabeth Gerle
Gästforskare, professor, vid Stellenbosch Institute for Advanced Studies, STIAS, Etiker, Svenska kyrkans forskningsenhet