Låt fler fylla fem!

Hej, vi från svenska kyrkans unga har en uppmaning till alla er som läser den här bloggen! Det är så att vi vill uppmärksamma det internationella arbetets julkampanj, låt fler fylla fem.

Var femte sekund dör ett barn som inte har hunnit fylla fem. Julinsamlingen bidrar till att minska barndödligheten.

Svenska kyrkans internationella arbete arbetar med fem rättigheter som bidrar till att fler barn ska få fylla fem:

  1. Rätten till mat och rent vatten
  2. Rätten till trygghet och försörjning
  3. Rätten till hälsa och sjukvård
  4. Rätten till sin kropp
  5. Rätten till utbildning

Och nu kanske ni undrar varför svenska kyrkans unga i Härnösandsstift bryr oss om det här? Jo vi som barn och ungdomsorganisation tycker att alla barn har rätt till liv och utveckling (barnkonventionen) och vi vill givetvis dela med oss av det vi har att erbjuda: en liten slant vi kan avvara kan betyda skillnaden mellan liv och död för ett litet barn.

Så vad består då vår uppmaning av? Under årets julkampanj har man möjligheten att ordna världens största och viktigaste femårskalas!!! ÄNTLIGEN!

Genom att ordna ett kalas i din församling, kan du bidra till insamlingen.

Endast fantasin sätter gränser! Använd den befintliga verksamheten eller ordna fristående kalastillfällen.

 Hur kan det gå till, undrar du….?

Jo! Under vecka 47 samlar vi ihop er som vill kickstarta julinsamlingen med att ordna Världens största 5-årskalas samtidigt.

Om du ordnar kalas under vecka 47, så sponsrar Svenska Kyrkans Unga i Härnösands stift ditt kalas med kalas-paket.

Du kan välja mellan ett litet kalaspaket (10 personer) eller ett stort kalaspaket (20 personer) som du beställer från oss senast 31 oktober.

Maila till harnosand@svenskakyrkansunga.se med namn, kontaktuppgifter, adress och vilket kalaspaket du vill ha! Du får paketet skickat till dig innan vecka 47.

Kalaspaketen innehåller (med reservation för små ändringar):

  • Ballonger
  • Partyhattar
  • Serpentiner
  • Fiskdammspåsar
  • Pysselhäften
  • Sugrör
  • Info om julkampanjen
  • Inbjudningaffischer
  • Gåvokort
  • Bokmärken
  • Lekhäfte
  • Receptbok

Naturligtvis berättar vi om våra kalas på sociala medier via #låtflerfyllafem #5för5 #skuh #skuhsand

sku

Resor, resor, resor…

Att resa ut i världen och komma tillbaka med erfarenheter och minnen för livet är stort! I skrivande stund är det fyra grupper med unga konfirmandledare som är ute på ”Livsresa”. En grupp är i Krakow och har bland annat besökt Auschwitz, men också ”Livets fönster” där nunnor hjälper unga mödrar. Ett gäng är på den skotska ön Iona. Från dem hör vi inte så mycket just nu, uppkopplingen är inte den bästa där ute, men jag gissar att när de sedan är hemma kommer berättelserna stå som spön i backen i deras församlingar. Ett gäng är nu i Assisi och reflekterar mycket på det. En grupp är snart framme i Santiago de Compostela dit de vandrar till fots från Sarria. Själv sitter jag (Mia Wålsten, internationell sekreterare) på Arlanda efter en vecka där jag varit på resa till Jerusalem tillsammans med biskop Hans och prostarna från Luleå.

I höst kommer stiftet hålla i en utbildnings- och inspirationshelg för framförallt ungdomar som varit på resa. Vad gör man av alla minnen? Hur förmedlar man sina erfarenheter? Och hur kan man gå vidare in i ett internationellt engagemang? -är några av frågorna vi kommer samtala om på den kurshelgen.

Men, tills vidare… Vill du följa ungdomarna som är på resa och se lite vad de gör, kolla Instagram och taggarna #ukiona16, #ukassisi16, #ukkrakow16 och #uksantiago16. En Jerusalemresa med ungdomar är också genomförd och hade taggen #ukjerusalem16. Senare i vår går den sista livsresan till Berlevåg, och den kommer ha taggen #uk71gradernord16. Glöm inte att ”lajka” bilderna, det uppskattar ungdomarna stort!

Insamlingssuccé!

Just nu flyr människor från sina hem och sina familjer. Barn såväl som vuxna tvingas in i en otrygg situation som ingen förtjänar. De tvingas ut på resor där ingen vet hur det kommer att sluta.

Vi i Distriktsstyrelsen för Svenska Kyrkans Unga i Härnösands stift bestämde oss för att vi ville göra en insats. Vi ville samla in pengar till Svenska Kyrkans Internationella arbete med flyktingkatastrofen som specifikation.


Men vad skulle vi sälja? Vi satte oss och letade fram både dolda och inte fullt så dolda talanger bland våra medlemmar och kom fram till en gedigen lista över saker som vi kunde sälja på en auktion under vårt Distriktsårsmöte. Vissa saker gjordes på plats och andra sker senare i den vinnande församlingen på överenskommen tidpunkt. Exempelvis kunde man buda hem en sång- och allsångskväll med två av våra musikaliska medlemmar, en lekkväll med Distriktsstyrelsen och en Fairtradekväll med en Fairtradeambassadör. På plats på årsmötet kunde man även få äta en lyxfrukost med en valfri Distriktsstyrelseledamot på söndagsmorgonen eller få höra en improvisationsvisa om ett valfritt ämne. Inte nog med det så fanns det en hel del profilprodukter som auktionerades ut.


Så kom då Distriktsårsmötet! Den 20-22 november i Birgittakyrkan i Sköns församling möttes ett femtiotal personer och diskuterade, tog viktiga beslut och hade trevligt tillsammans. På lördagkvällen var det dags för
auktionen, och vilken succé det blev! Stämningen var på topp, och Distriktsstyrelsens ordförande Pontus Nordström skötte klubban med bravur. Det budades med både enkronor och tusenlappar och det slutliga resultatet efter auktionens slut blev 10.616:-!

 

Vi är glada att ha bidragit till det viktiga och omfattande arbetet med flyktingkatastrofen. Vi vill dock påminna om att det är ett arbete som inte tar slut, och där pengar inte är det enda sättet att hjälpa till!


//Lenitha Jalonen, distriktsstyrelsen 2014-2015

 

Dag 6

Imorse när jag slog upp ögonen så sa jag även hej till världens förkylning. Det kändes väldigt motigt att sätta sig vid frukostbordet vid kvart i sju för att sedan fara iväg. Så fort vi satt oss i minibussen kändes det dock genast som om allting lättare då det stod en liten pojke i ett fönster och gjorde grimaser åt oss. Jag kan inte beskriva den känslan men det var skratt och glädje från alla och det gav mig energi denna morgon.

 

Bussen tog oss mot Waterfront där vi senare skulle ta en båt vidare till Robben Island. Det var fängelset där Nelson Mandela satt fångad under apartheidtiden. Det var en väldigt mäktig upplevelse och den fick mig verkligen att tänka på uppståndelsepärlan om man ska koppla samman besöket till frälsarkransen. Mannen som guidade oss berättade om hur de inuti fängelset byggt upp som ett samhälle bland fångarna, de upplevde en stark gemenskap och att finna någon sorts glädje av varandra ifrån de hemska och tortyren som de upplevt. Guiden som ledde oss hade själv suttit fånge där i fem år, varav fyra på Robben Island och resten på ett annat ställe. Grejen att han själv suttit fånge där och nu kunde gå med stolthet och berätta om tiden han varit där samt att han klarat sig. Det är för mig att återuppstå.

Efter vi kommit från Robben Island gick vi ungdomar till en restaurang och åt lunch tillsammans. Det var otroligt trevligt och jag kände verkligen med sorg i hjärtat att detta är sista dagen. Vi har verkligen kommit ihop som grupp och det märks när gafflar kastas över borden för att smaka på varandras mat, dela bakteriekultur är verkligen ett stort tecken på god vänskap. Vi hade en och en halvtimme på oss att gå runt på Waterfront men vi satt alldeles för länge vid maten och bara pratade, delade minnen om de ena och de andra och hade så himla trevligt så det hanns inte med. Det är så himla stort att jag får dela den här uppelvelsen med människor jag nästan inte kände från början och nu känns det som om vi varit vänner förevigt. Det är nog just idag som jag inser att vi är här och nu. Vi har spenderat sex dagar i Afrika tillsammans och det är så himla stort, tanken av vad ett litet armband som Martin Lönnebo skapade. Jag är så otroligt tacksam för honom och detta armband kallat Frälsarkransen.

Vi lämnade Waterfront med stor glädje och begav oss mot Green market. Vi hade då bestämt oss för att köpa presenter till de äldre ledarna för att visa hur tacksamma vi är för allt de gjort för oss, vilket vi gjorde. Nästan hela besöket gick åt till att hitta de perfekta presenterna till var och en av dem, och jag vill påstå att vi lyckades att hitta något som passade dem alla. På Green Market så skulle vi pruta och det är verkligen inte min starka sida då jag vet att detta är deras levebröd och ska jag betala mindre för det. Förmodligen så är det inte så, de får säkert ofta mer betalt än vad grejerna kostar att köpa in och de ber ju en att säga vad man är villig att betala, det ger mig ändå en halvdålig känsla i kroppen. De har ju en extremt skicklig säljteknik så gick de inte runt för dem så skulle de ju absolut inte fortsätta. Den tanken väger upp lite grann i det hemska jag känner.

 

När vi lämnade Green market begav vi oss upp mot Table Mountain, ett av världens sju underverk. De flesta av oss åkte kabinbana upp på toppen. Den här resan har bestämt bestått bara av helt fantastiska intryck och detta var verkligen ett av dem. Påväg upp var jag livrädd och kramphöll i Elvira men väl uppe så kunde jag bara tänka: I made it! Det var helt fantastiskt. Vi var högre upp än molnen. Det kändes som om alla bekymmer släppte och ska vi återgå till frälsarkransen så var detta helt klart den gröna pärlan. Den handlar lite om bland annat naturen och när man stod där uppe så förstod man verkligen hur liten människan var och att vi verkligen måste värna om naturen för den är så mycket större än oss och påverkar oss så mycket mer än vad vi tror. Naturen är anledningen till att vi lever, hade inte träd funnits hade vi inte haft syre och det är så mycket mer än de och att människan då förstör något så vackert och fint. Det är helt fruktansvärt.

 

Vi åkte senare till The Crypt som är en jazzklubb, där skulle vi äta vår sista middag när vi fick sitta tillsammans som grupp. Det var otroligt mysigt där med livemusik och god mat. Jag kan inte säga något annat än att det var ett helt fantastiskt avslut på dagen.

 

Jag vill sammanfatta dagen som en dag fylld med energi och glädje. Vi har fått tagit del av historia, underverk och varandra. Kan en dag bli mer fantastisk?

 

Med Vänlig Hälsning, Elin Höglund

 

Dag 4 i Kimberly

Dagen började med en tidig uppstigning kl 7 för att hinna äta frukost och göra oss fina inför gudtjänsten. Fina och glada fick sedan vi skjuts till en mack i närheten för att få vara med i ett processionståg. Palmsöndagen blev ett firande och upprepande av det härliga som för länge sedan skedde i Jerusalem. Vi vandrade där tillsammans precis som Jesus hade gjort. Av ren glädje dansade vi och sjöng medan vi tillammans närmade oss kyrkan. Palmblad prydde stiligt gångarna i kyrkan när vi anlände dit.

Sedan började det. Gudstjänsten som skulle hålla på i tre timmar. Tre timmar! Det är en väldigt lång tid för att bara sitta ner och medverka i en gudstjänst.

Men uppfattningen av att det skulle bli långtråkigt och jobbigt dessa tre timmar ändrades fort. Sång och dans fortsatte inne i kyrkan. Kören fanns på plats på ena sidan av kyrkan och startade igång olika hymns och hela församlingen hängde på. Sedan fanns ungdomarna på andra sidan av kyrkan som bidrog med deras visselpipor och ”trummkuddar” och tillsammans blev det hela en enda stor fest. Att sångerna ibland var obegripliga och att de flesta var sånger vi inte kunde spelade ingen roll. Vi nynnade med och dansade för glatta livet.

Gamla som unga, korta som långa, vi och dom, vi alla tillsammans dansade till den underbara sång som vi tillsammans skapade. Det bildades en galen gemenskap och blickar utbyttes som täcken på att vi var alla glada av att denna gemenskap var en sådan självklarhet. Efter ett tag av dansande och sjungande kom biskoparna in. Vår biskop Eva och biskop William Bowles från Cape Orange. Prydda med klädsel av högtidlighet och båda med ett leende som var bortom denna värld. Nu hade säcken bundits ihop. Kyrkan hade fyllts av en sådan glädje, en glädje som jag inte kan beskriva med ord. Att få se det band som biskop Eva och biskop Bill hade skapat smittade av sig på församlingen och känslan av att vi svenskar var ”gäster” fanns inte längre där. Vi var ett med dem, vi var alla en del av församingen och denna gudstjänst.

Efter gudstjänsten åt vi lunch tillsammans med ungdomarna som hade medverkat i workshopen. Under lunchen så fick vi alla verkligen kontakt och det kändes att vi verkligen började lära känna varandra. Vi skämtade med varandra, pratade politik och jämförde våra olika traditioner. Det var lite tråkigt att vi sista dagen skulle få så bra kontakt med varandra. Men det är det som kommer göra att vi i fortsättningen kommer kunna samarbeta för ett fortsatt arbete med frälsarkransen. Där vi kan hjälpa och lära av varandra.

Resten av dagen fick gå åt till att vila upp sig lite och bara ta det lugnt. Det behövdes verkligen för att kunna reflektera över allt som vi hade fått uppleva och se. Som pricken över i gick vi sedan ut och åt påå resturang och det var minst sagt väldigt gott.

Med vänliga hälsningar, Ida Sandqvist

 

Dag 3 – sista workshopdagen och wifiglädje

Dag tre i Sydafrika, sista dagen med gruppen från Sydafrika. Vi började dagen lite senare, en hel halvtimmes sovmorgon! Det var mycket värt. Solen lyste lika klart imorse som tidigare mornar.

Det var lördag idag, så barnen från dagiset som är kopplat till kyrkan var inte där idag. Idag var även den andra och sista dagen då vi skulle hålla i våra workshops om frälsarkransen (”The Pearls of Life”). Det var underligt att tänka att detta var sista gången vi skulle jobba med dessa människor, det känns som att vi har fått en sammanhållning som är få förunnat. Att en grupp kan bli så sammansvetsad efter knappt två dagar är rätt fascinerande. Eller så är det inte så konstigt egentligen, vi har alla en grund i kristendomen, i Gud och i vårt ”community”. När människor har liknande värderingar och kunskap så går det ofta fort att få en kontakt som kan hålla i längden.

Dagens övningar handlade helt om att gruppen skulle få jobba fram eget material kring de olika pärlorna. Vi arbetade med fyra pärlor i taget; pass 1: Gudspärlan, Tystnadspärlorna, Jagpärlan och Doppärlan, pass 2: Ökenpärlan, Bekymmerlöshetspärlan och de två Kärlekspärlorna (ge och ta emot), pass 3: Diakoni/Miljöpärlan, Hemlighetspärlorna och Nattpärlan. Vi satt i grupper, med ungefär två av oss svenskar i varje. Vi skulle tillsammans få fram material, både sydafrikanskt och svenskt. Det som de flesta av oss reflekterade kring var hur lätt det var för de sydafrikanska deltagarna att ta till Bibeln. Bibeln är något de är experter på, och de vuxna tog ganska lätt över just idag. Det är inte negativt att kunna sin Bibel, tvärtom, men vi ville snarare fokusera på själva metoderna där man får använda sig själv som utgångspunkt. Hur fungerar MIN tro, min personliga relation till Gud och till andra? Vem är JAG? Vad har JAG för ansvar? Det var dock en givande dag med många intressanta dialoger och tankar.

Vi slutade lite tidigare idag, vid kl.15.20 ungefär. Det blev en del häng efteråt, med foto-ops, sång och lite svenskutbildning. När vi hade packat ihop och fått in alla i bilar så åkte vi till ett shoppingcentrum i city. Vi körde en snabb sväng förbi vårt ”hem” först och bytte om/klädde om till varmare kläder, och vi var som i ett typiskt svenskt ”fredagsrus”. Som att vi hade jobbat klart en hel arbetsvecka, vilket vi i princip hade… Detta resulterade i en lite halvt absurd Abba-session i minibussen. Ett gäng trötta, glada, upplyfta, sjungandes (skrikandes) svenskar som vill fira ett väl utfört arbete :)

Väl i det efterlängtade shoppingcentrat (viktig detalj: det fanns ett löfte om WIFI, som vi inte haft sedan i onsdags i princip…) så hittade några lite kläder, medan andra direkt sökte sig till ”Mugg & Bean”, THE café (med wifi:et, mycket viktigt!). Där fanns ett fönster på 30 minuters surftid, som vissa hann utnyttja medan andra kom lite sent… Jonas, Mia och Ida var de lyckliga få som hann använda wifi:et lite längre. Jonas hade dessutom beställt en ”Piece of cake” som tydligen var lite mer än en bit…

Hela gruppen hamnade till slut på ännu ett café (dock utan wifi?!) där det inmundigades allt ifrån mangojuice till tobakscappucino. Alla var helt slut.

När vi hade ätit middag i kyrkan där vi hade workshopen så åkte vi hemåt. Vi höll vår lilla kvällsrunda och gick igenom morgondagens tretimmarsmässa. Kvällen avslutades rätt tidigt, och de flesta hade nog en härlig känsla i kroppen. Skratt, delande, kärlek, sång, Bibeln och (lite) wifi kan sammanfatta denna otroliga och soliga dag!

 

Gud, tack för denna dag.

Amen

/Kajsa Österling

 

Dag 1 och 2 frälsarkransresan

Alla resor börjar på olika sätt, vilka resor man än tar, om det så är en personlig resa man gör inom sig för att hitta sig själv eller om man gör en resa med vänner utomlands. Den här resan som vi tar del i är både ock, även om det är vi som ska utbilda om frälsakransen i Sydafrika och har rest i 24 timmar från Sverige för att komma hit så tror jag att alla på den här resan gör det på något sätt för sig själv, jag vet att jag gör det.

Den här resan tillsammans började som så många andra resor, den började på Arlanda Airport utanför Stockholm. Ingen av oss känner egentligen varandra, vi har sett varandra på ungdomsmöten inom kyrkan tidigare i livet, några av oss har varit på en Jerusalemresa tillsammans, några av oss har utbytt ord med varandra men jag har ändå en känsla av att vi började på nytt på Arlanda, everyone gets a fresh start.

Vi reser tillsammans under artighetsfraser till London där vi ska byta till ett flyg som kan ta oss till Sydafrika. Vi har ca en timme på oss i London att ta oss från det ena flyget till det andra, vi har blivit tillsagda att göra allting med kvickhet och nogranhet, men precis som alla resor, har även den här resan lite motgång.

Jag åker fast i säkerhetskontrollen för att jag har ett halsband gjort av en gevärshylsa med en kistrall i, ett fantastiskt fint halsband som jag har fått av min pojkväns bror, Johan och hans flickvän i julklapp från deras resa i Japan.

Jag försöker prata med personalen, väljer mina ord väldigt noggrant eftersom jag som 19 åring är livrädd att behöva sitta i ett trångt, fyrkantigt rum med tre män i uniform och försöka förklara för dem att jag inte är terrorist och att mitt halsband bara är ett smycke.

Jag frågar försiktigt om jag bara kan kasta mitt halsband, samtidigt som jag ser att alla andra i min grupp har gått igenom kontrollen. Jag blir tillsagd att de vill söka igenom min ryggsäck och mina skräckscenarium börjar ta fast i min hjärna, jag börjar svettas, få huvudvärk och vet inte riktigt vad jag ska svara.

Charlotta kommer till min räddning och börjar prata med personalen istället, försöker få klartecken i exakt vad som ska göras nu och vart vi ska gå.

Gruppen bestämmer sig att Charlotta följer med mig medan de andra fortsätter som planerat till gaten. Jag får tillbaka mitt halsband från personlen, får några snabba vägbeskrivningar och sedan börjar jag och Charlotta springa. Vi måste komma i tid till planet, vi har inte tid att sitta i ett rum för en intervju nu på grund av ett ursnyggt halsband.

Kan jag inte bara kasta halsbandet nu när de inte ser mig längre? Nej, just det, dem har kameror överallt och jag vet att de har stenkoll på flygplatser då det gäller allt. Vad kan jag säga i en intervju som skulle övertyga dem om att jag inte är terrorist? Ska jag glida på jag-är-med-i-kyrkan-och-ska-till-Sydafrika-med-dem-nu mackan? Fungerar det mot tre, brittiska män i uniform?

Efter att Charlotta försökt få mig att springa konstant i 20 minuter, kan jag bara tänka mig att hennes tankar klarnade för ett ögonblick ifrån kaoset som antagligen pågick i hennes huvud. Hon kommer på det briljanta missförståndet som har skett. Dem vill nog inte söka igenom mitt handbagage, dem vill nog hitta mitt riktiga bagage så att jag kan lägga mitt halsband där, incheckad.

Vi frågar en säkerhetsvakt för säkerhetsskull. Han, liksom så många innan honom, tar halsbandet, granskar det noga och säger att jag kan välja att kasta det om jag vill. Lättnaden! Jag tar ett hastigt farväl av mitt halsband och kastar det sedan i en soptunna, jag tittar noga för att försäkra mig om att säkerhetsvakten ser att jag kastar halsbandet.

Charlotta och jag tar ett ögonblick, tittar på klockan, tittar vart vi befinner oss och inser att vi måste springa som gassellerna i det land som vi båda så gärna vill åka till.

Charlotta höll upp till det måttet, hon sprang oavbrutet i en kvart till, som om de 20 minuterna vi redan sprungit inte hänt.

Jag å andra sidan svettades, hade fruktansvärt ont i fötterna och förbannade mig själv för att jag valt ett par nya oingådda skor sprang intervaller. Vi kom fram till flyget precis när boardingen ska stänga, boardingpersonalen frågar snabbt efter våra papper och våra efternamn och vi får kliva på planet. Men för mig är inte racet över, jag fortsätter springa ända tills jag, svettig som få, sätter mig ner brevid mina vänner på planet.

Det här planet satt vi på i ca 11 timmar. Jag hann se fyra långa filmer medan mina vänner antingen gjorde detsamma eller låg och sov. Jag försökte ett tag att sov jag också genom att lägga mitt huvud på Elins ben, men vaknade efter bara några minuter då dem tände lyset i planet och började servera frukost.

Framme i Johannesburg, Sydafrika!

Mina fötter är fruktansvärt svullna, de tränger ut ur spänningen på mina skor och jag ber att ingen ska titta på mina svullna fötter och istället se mina fantastiskt fina skor. Efter en stund inser jag att jag orkar inte bry mig, jag är för trött för att orka bry mig om någonting.

Vi går igenom Sydafrikas säkerhetskontroller utan problem, ingen i gruppen har Ebola (vilket de faktiskt kollar då man anländer, ganska fascinerande) och vi fortsätter till det sista flyget innan vi kan få en säng att sova i.

Vi sätter oss i ett litet propellerplan som tar oss till Kimberley på en timme. Den timmen gick snabbt då jag äntligen lyckades sova. En timmes sömn av 30 timmar. Dagarna hade vid det laget börjat flyta ihop för mig vid det här laget, jag är fortfarande inte helt säker än på om jag verkligen har räknat rätt. 1 timmes sömn på 30 timmar, kan en människa överleva det? Enligt mina mått är jag superhuman nu.

På Kimberly flygplats möter Kristina upp oss och vi tar oss i två bilar till The Big Hole. Den ena bilen var en minibuss som Mia körde och här är det vänstertrafik som gäller (!) men vi överlevde. Ett enormt hål mitt i en stad där de grävde efter diamanter för 100 år sedan. Idag ser hålet ut som ett kalkbrott.

Vid sidan av hålet har de byggt upp något slags museum som visade hur det hade sett ut där för 100 år sedan, då hålet fortfarande var aktuellt, det här museet skulle locka dit turister. Det verkade vara ett misslyckat försök eftersom det inte var några turister där, fast vad vet jag egentligen, det kanske helt enkelt inte var säsong. Det enda jag vet säkert är att det var vackert att gå omkring där och se på 100 åriga gamla saker.

Det stora hålet

Ifrån The Big Hole tog vi oss återigen oskadda (!) till St. Pauls där vi befinner oss nu. Vi blev bemötta med leenden och de såg till att vi genast fick i oss någon lunch innan äntligen fick gå och inta våra sängar. Jag har nu sovit ca 4 timmar av 40 timmars resande, men av någon anledning känner jag mig ändå pigg. Väldigt pigg, pigg nog för att ta ansvaret att skriva det första inlägget på den här fantastiska resan.

Jag känner att efter att ha skrivit inlägget ett tag nu så börjar mina ögon hänga och vill mer än gärna berätta vidare med samma entusiasm om hur eftermiddagen ser ut men sammanfattar den som såhär. Vi har fått träffa biskop Bill som var en helt fantastisk människa. Väldigt rolig och intresserad av hur våra liv såg ut och vars vi kom ifrån och framtidsplaner. Sedan så har vi planerat vidare om hur morgondagen ser ut. Allting blir inte alltid som man tänkt sig och det märks när de har en annan tidsplan än vi över hur våra workshops ska se ut än vad vi hade. I Sverige är vi vana vid att det blir oftast som vi tänkt oss. Det känns som en kul erfarenhet att få kasta om, omstrukturera och göra vårt körschema mer kompakt än vad vi tänkt oss tidigare. Helt enkelt andra erfarenheter än vad man får hemma. Hur som helst så är jag helt övertygad om att morgondagen och mötet med de sydafrikanska ungdomarna kommer bli superroligt.

Förhoppningsvis är vi tillbaka med ett inlägg imorgon om hur dagen och vår dag ett med workshops sett ut och mötet med de sydafrikanska ungdomarna.

Med Vänlig Hälsning, Elvira

 

 

Not all those who wander are lost

”Not all those who wander are lost”. Det tankeväckande citatet från Tolkiens böcker har en sådan stor betydelse i det Heliga Landet som präglas av människor som är borta från sina hem på grund av så olika orsaker.

Förutom de åtskilliga pilgrimer som finns och reser i landet (inklusive oss) – som man har gjort så långt historien går tillbaka – så finns det människor på flykt, det finns människor som ”vandrar” fredens väg i jakt på en lösning på konflikten som råder i landet. De sistnämnda vet inte vägen, men de vet definitivt målen.

När jag hörde att vi skulle till en flyktingförläggning så förberedde jag mig på det värsta. Jag föreställde mig ett ghetto där människor kämpade för att klara av vardagen. Det var verkligen inte så. Vi blev bokstavligt talat välkomnade med öppna armar till ett område som sprudlade av lika mycket liv som vilken annan stad som helst i området. Det var ett fullt fungerande samhälle där människor faktiskt levde och inte bara överlevde. Trots att de har blivit berövade på sitt hem utan ersättning så finns hoppet kvar. Människorna där är fullt upptagna med att bygga ett liv där i väntan på att få komma tillbaka till sina hem.

Återigen, att man inte kan återvända hem betyder inte att man är vilse.

På samma sätt vandrar vi, både bokstavligt och i oss själva. Skillnaden mellan oss och de flesta andra pilgrimer är att vi egentligen inte vet vad målet är. Vi vet vilka platser vi ska besöka, men vi vet inte vad resultatet av resan kommer att bli. Är målet att växa upp? Är det att hitta sig själv? Det spelar egentligen ingen roll då resan är viktigare än målet och den som vandrar får se…

En dag i Nasaret

Hampus Eriksson:

Vi började dagen med att besöka den stora Maria Bebådelsekyrkan i Nazareth. Det var på den platsen som ängeln Gabriel kom till Maria för att lämna budskapet att hon kommer att föda guds son. På platsen precis utanför kyrkan var det en massa avbildningar av Jungfru Maria från olika delar i världen och vi fick en uppgift att utse en favorit och resonera senare på kvällen varför man just valde den avbildningen av Maria. Jag valde Kinas bild för att den följde inte den klassiska avbildningen som har europeiska drag utan dem gjorde Maria till en av dem genom avbilda henne med kinesiska drag.

Efter 10 min av tänkande besökte vi kyrkan, då började man få känslor av fascination av hur mäktigt kyrkan var i insidan. I insidan fanns 2 våningar där 2:a våningen var församlingskyrkan. På 1:a våningen fanns nämligen en arkeologiskt utgrävd grop och i den gropen fanns Maria grotta som hon befann sig på när Gabriel anlände. Av att just uppleva att vara i närheten av denna viktiga plats gav mig en stor förvånande känsla av att Maria har faktiskt varit där, hon var faktiskt där och jag har besökt platsen! Denna dag var helt enkelt upplevelserik och det var bara början på dagen.

Pher Eliasson.

Basaren i nassaret’s hjärta.

Efter en ganska lång stund av att ha gått och kolla på kyrkor och lyssnat på vår guide Anna så kom vi till en liten trång slingrig gata med stånd av alla sorters krimskrams och kläder och allt man skulle någonsin Kunna behöva en så kallad basar. I slutet av gatan så var det ett stånd där det stod en gammal man med glesa tänder men med det mest livfulla leende, han solde Palestinasjal och en av dom fångade mina ögon det var en stor svart och vit Palestinasjal med svarta toffsar på dom fyra hörnen, jag frågade han med min bryrade engelska hur mycket den skulle kosta. Han svarade 30 med en väldigt djup brytning till arabiska men jag hörde 35 och jag som är för snäll gav han vad han sa och försökte inte pruta ner någon det vara som att jag vara rädd att han skulle bli förolämpad och förlora sitt livfulla glesa leende. Efter köpet var gjort så frågade han vart vi kom ifrån och jag sa sweden men jag tror han inte förstod riktigt vad jag menade för land men han var glad ändå och fråga om det fans mycke fotboll där och hur det gick för oss att vara här. Det var verkligen en sak men bara kommer se en gång i sitt liv och jag kommer alltid minnas det med glädje.

Mathilda Ekholm.

Vid lunch delade vi upp oss i två grupper. en falafel-grupp, och så jag och Ragnar som gick för att hitta något annat. vi stannade till slut på ett litet ställe där de sålde crêpes och glass. där inne jobbade världens sötaste gubbe, och ju längre vi var där och väntade på att han långsamt skulle göra klart vår lunch, desto mer lyckades han sälja på oss. extraglass, grädde, strössel, lemonad, juice. allt möjligt. det var nästan så man ville köpa allt bara på grund av att han var så trevlig. det bästa var nog att han hade en hiss, där han från övervåningen skjutsade ner mängder av olika glassmaker som han stolt berättade att han gjort själv. när jag väl ätit upp min mat, kom slutligen Ragnars, och då hade det gått någon timme. men trots väntan och att det blev en av de dyraste luncherna hittills – kändes det ändå otroligt bra i hjärtat. en fin liten upplevelse.

Anton Kristiansson.

Idag så besökte vi ett ställe som kallades för Nasareth village där dom hade gjort utgrävningar och återskapat en gammal by från jesus tid, jag tyckte det var jätte spännande. Vi fick se hur det såg ut och hur dom gjorde för att producera mat och kläder, jag som aldrig brukar vara tyst var tyst hela tiden typ, ph o jonas trodde jag va sjuk eller nåt men det var bara för jag va intresserad! Jag gillar ju att uppleva saker i ting i verkligheten och det va kul o veta o se hur dom faktiskt gjorde.

Det var ungefär som det är på jamtli i östersund fast en annan story då.

Nejmen jag tyckte det var riktigt lärorikt och kul! Och efteråt så fick vi allihopa varsin typ, oljelampa! Dock så fick vi ingen olja så de blir ju svårt att använda.

Men de va ju ändå lite roligt att få en gratis souvenir! Sen drog vi vidare mot en kibbutz!

Jonas Hilmersson

Idag fick vi ta del av det israeliska folket när vi besökte en israelisk kvinna som bodde i ett samhälle som tidigare var ett slags kollektiv. Kvinnan vi besökte kom ursprungligen från Sverige och hon berättade för oss om sitt liv och sin roll i kollektivet. Hon var helt fantastisk och jag tror att jag talar för alla i gruppen när jag säger att det är ett möte som jag sent kommer glömma…

Igår kändes det som att vi var turister som besökte Israel och att vi fortfarande såg på landet utifrån. Idag kändes det som att vi var en grupp individer som mötte människor av en annan folkgrupp och kultur – någonting som är mycket rikare än att blott se på ett land från en utomståendes synvinkel.

Ragnar Westberg Martinez.

Jag har bestämt att mina kamrater som jag åker med ska skriva om en grej vi gör varje dag för att det ska bli fler synvinklar än bara min så att det kanske blir lättare att förstå känslan kring resan.

Under kvällen gick vi till en restaurang och eftersom vi får röror och pitabröd till förrätt varje kväll så åt vi naturligtvis det i kväll med. Det är ungefär sju röror och eftersom vi är fler än vad de sju rörorna skulle räcka till gör de en till sats, alltså blir det ungefär fjorton tallrikar. Kvällens restaurang bjöd där på en uppvisning då servitören bar alla tallrikar på samma arm. Alla blev naturligtvis imponerade och fotade honom och senare fotade han även oss för att lägga upp på deras Facebooksida.

Senare var det dags att ta sig hem och jag ljuger inte då jag skriver att vi nästan varit på alla Nasarets vägar. Hotellet var inte lätt att hitta men efter många krångliga vändningar, utfrågningar och chansningar kom vi fram till en fin liten innergård, fantastisk utsikt och en fantastisk takhöjd.

Allt bara flyter på.

Kramar, Ragnarwm.

Elvatusenfemhundrafyrtiofyra

.#ukjerusalem15 fortsätter, så här beskriver de gårdagen;

En bit av varje.

I dag har vi gått en del men inte alls så mycket som det kunde ha varit. Vi har hunnit med mycket och jag tycker att jag lever varje sekund. Vi har aldrig vilat utan kört vårt race. Hunnit med att se fantastiska ställen. Vi är sex ungdomar som har åkt och var och en ska få berätta om platserna vi var på i ordningen vi åkte till dem.

Magdala – Pher Eliasson.

Det var en väldigt fint, harmoniskt men samtidigt vad det livat där med folk som tittade på kyrkan och utgrävningarna som fanns där. Vi såg en svart stor hund som tillhörde prästen som var honom trogen och följde honom vart han är gick. Där fans även getter och dromedarer men det som fångade en totalt där var kyrkan som stod där. På insidan skulle värka som en upp och ner vänd båt. I kyrkan fanns åtta pelare med varsitt kvinnonamn från bibeln. Ett exempel är Maria Magdalena som var Jesus flickvän.

Tabhga – Hampus Eriksson.

Vi var till Tabha där det bl.a. fanns Granatäpple jos att köpa, vilket jag definitivt passa på att göra för att jag älskar granatäpplen. Fast den stora anledningen till att vi stannade där var för en katolsk och protestantisk kyrka som låg i närheten. I denna kyrka fanns det bl.a. avbildningar av Jesus och heliga Maria. Framför dem kunde man tända ett ljus för en shekel och be till någon. Jag valde att be till mina föräldrar och vänner att dem ska må under hela veckan när jag inte är i deras närhet. Sedan fick jag lära mig mer om varför ”fisken” är en viktig symbol för kristendomen. Gjorde mig väldigt nyfiken på andra kristna symboler man har sett hemma som betydelse.

Saligprisningarnas berg – Mathilda Ekholm.

Vi tog vår minibuss till ett ställe där utsikten var den bästa hittills på resan. Palmer, rabatter, fina stenar och mysiga stigar som omringade det vackra kapellet. Där tog en av systrarna som var en av de nunnor som bodde på klostret intill emot oss. Efter det besöket tog vi en fikapaus intill kapellet, då vi åt bland annat pomela, vilket blev en ny favorit för mig!

Vi vandrade sedan ned för berget, rädda för ormar och skorpioner, men med värmande sol och vacker utsikt.

Kapernaum – Ragnar Westberg Martinez

Det var en imponerade syn. Det var den största ruinstaden vi såg i dag och bland de bättre bevarade. Det påstods att Petrus bott i den här staden och att Jesus gjort underverk i hans hus och efter deras död och lite till byggdes en åtthörning runt hand hus, en åtthörning runt det och en till åtthörnig mur runt den. Åtthörningar fick vi lära oss byggdes på platser för att hylla personer. Det är förståeligt att de byggde en sådan byggnad runt hans boplats, han var lärjungen som stod Jesus närmast. Dock imponerade en synagoga mig mer som stod enbart tjugo meter bortanför. De detaljrika pelarna och alla bönelappar som var intryckta

i alla springor. Det finns en otrolig charm över det hela. Tankar som har varit på de ställe jag befann mig på fanns det fragment kvar av i form av lappar. Jag tycker det är någonting fint.

Det tåls även att tänka på att två religioner kunde redan då bo sida vid sida och förmodligen respektera varandra.

Jag är imponerad.

Peters Primacy – Anton Kristiansson.

Idag va vi på peters primacy, där var det en slags kyrka med någon stor sten ganska i mitten där folk satt på knä o rörde stenen. Jag vet dock inte vad det var för människor men det var en rätt fin liten kyrka iallafall. Men det var väldigt befolkat där inne så vi gick ganska snabbt ut o ner på stranden. Mycket folk men dom drog ganska snabbt.

O när de väl var lugnt där så va de faktiskt väldigt skönt o lugnt där. Kändes som man kunde slappna av där, inte för stt jagva så lugn men jag hade kunnat vart det!

Marcus som följer med oss satt och mediterade ett tag så han verkade gilla det också. Det var mysigt, me lite blåst o lugn så kunde man slappna av lite efter det hastiga farandet hit och dit tidigare idag.

Ragnar ritade en fett fräsig kamel på en sten också. O jag ritade streckgubbar.

Sen när vi väl gick därifrån så såg vi en hemlös katt! Det va as söt. Jag tyckte så synd om det bär jag såg att den hade brutit av svansen! Men den va så gullig! O den följde efter Mathilda när vi gick därifrån, men sen lämnade den oss så den verkade inte gilla oss lika mycket som alla vi gillade den. Men ja sen drog vi vidare mot nya platser!

Rosh Pina – Jonas Hilmersson.

Känslan när vår guide visar oss en hög med stenar som övergår till en vildvuxen äng där det betar kor och säger ‘det här är resterna av staden Rosh Pina iba. Det visade sig att högen med stenar en gång i tiden var en palestinsk bosättning innan Israel fördrev dess invånare och jämnade staden med marken under ”självständighetskriget” 1948.

Då uppenbarade sig plötsligt konflikten som varit så frånvarande under resten av resan och jag insåg hur konflikten kunde te sig i verkligheten och det är inte vackert.

Det äcklade mig också att man i närheten hade rest ett monument till minne av en Israelisk soldat som dog i ett av Israels krig mot Lebanon. En soldat från den Israeliska armen fick alltså mer uppmärksamhet än en hel stad som förstördes, bara för att stadens invånare var palestinier. Det är ett utmärkt exempel på Israels arrogans och nonchalans i konflikten och västvärldens – och då i synnerhet medias – ovilja att se konflikten som den egentligen är…

Sex ställen, sex personer.

Kramar, Ragnarwm