”Not all those who wander are lost”. Det tankeväckande citatet från Tolkiens böcker har en sådan stor betydelse i det Heliga Landet som präglas av människor som är borta från sina hem på grund av så olika orsaker.
Förutom de åtskilliga pilgrimer som finns och reser i landet (inklusive oss) – som man har gjort så långt historien går tillbaka – så finns det människor på flykt, det finns människor som ”vandrar” fredens väg i jakt på en lösning på konflikten som råder i landet. De sistnämnda vet inte vägen, men de vet definitivt målen.
När jag hörde att vi skulle till en flyktingförläggning så förberedde jag mig på det värsta. Jag föreställde mig ett ghetto där människor kämpade för att klara av vardagen. Det var verkligen inte så. Vi blev bokstavligt talat välkomnade med öppna armar till ett område som sprudlade av lika mycket liv som vilken annan stad som helst i området. Det var ett fullt fungerande samhälle där människor faktiskt levde och inte bara överlevde. Trots att de har blivit berövade på sitt hem utan ersättning så finns hoppet kvar. Människorna där är fullt upptagna med att bygga ett liv där i väntan på att få komma tillbaka till sina hem.
Återigen, att man inte kan återvända hem betyder inte att man är vilse.
På samma sätt vandrar vi, både bokstavligt och i oss själva. Skillnaden mellan oss och de flesta andra pilgrimer är att vi egentligen inte vet vad målet är. Vi vet vilka platser vi ska besöka, men vi vet inte vad resultatet av resan kommer att bli. Är målet att växa upp? Är det att hitta sig själv? Det spelar egentligen ingen roll då resan är viktigare än målet och den som vandrar får se…
Skickat via Blogsy