Dag 1 och 2 frälsarkransresan

Alla resor börjar på olika sätt, vilka resor man än tar, om det så är en personlig resa man gör inom sig för att hitta sig själv eller om man gör en resa med vänner utomlands. Den här resan som vi tar del i är både ock, även om det är vi som ska utbilda om frälsakransen i Sydafrika och har rest i 24 timmar från Sverige för att komma hit så tror jag att alla på den här resan gör det på något sätt för sig själv, jag vet att jag gör det.

Den här resan tillsammans började som så många andra resor, den började på Arlanda Airport utanför Stockholm. Ingen av oss känner egentligen varandra, vi har sett varandra på ungdomsmöten inom kyrkan tidigare i livet, några av oss har varit på en Jerusalemresa tillsammans, några av oss har utbytt ord med varandra men jag har ändå en känsla av att vi började på nytt på Arlanda, everyone gets a fresh start.

Vi reser tillsammans under artighetsfraser till London där vi ska byta till ett flyg som kan ta oss till Sydafrika. Vi har ca en timme på oss i London att ta oss från det ena flyget till det andra, vi har blivit tillsagda att göra allting med kvickhet och nogranhet, men precis som alla resor, har även den här resan lite motgång.

Jag åker fast i säkerhetskontrollen för att jag har ett halsband gjort av en gevärshylsa med en kistrall i, ett fantastiskt fint halsband som jag har fått av min pojkväns bror, Johan och hans flickvän i julklapp från deras resa i Japan.

Jag försöker prata med personalen, väljer mina ord väldigt noggrant eftersom jag som 19 åring är livrädd att behöva sitta i ett trångt, fyrkantigt rum med tre män i uniform och försöka förklara för dem att jag inte är terrorist och att mitt halsband bara är ett smycke.

Jag frågar försiktigt om jag bara kan kasta mitt halsband, samtidigt som jag ser att alla andra i min grupp har gått igenom kontrollen. Jag blir tillsagd att de vill söka igenom min ryggsäck och mina skräckscenarium börjar ta fast i min hjärna, jag börjar svettas, få huvudvärk och vet inte riktigt vad jag ska svara.

Charlotta kommer till min räddning och börjar prata med personalen istället, försöker få klartecken i exakt vad som ska göras nu och vart vi ska gå.

Gruppen bestämmer sig att Charlotta följer med mig medan de andra fortsätter som planerat till gaten. Jag får tillbaka mitt halsband från personlen, får några snabba vägbeskrivningar och sedan börjar jag och Charlotta springa. Vi måste komma i tid till planet, vi har inte tid att sitta i ett rum för en intervju nu på grund av ett ursnyggt halsband.

Kan jag inte bara kasta halsbandet nu när de inte ser mig längre? Nej, just det, dem har kameror överallt och jag vet att de har stenkoll på flygplatser då det gäller allt. Vad kan jag säga i en intervju som skulle övertyga dem om att jag inte är terrorist? Ska jag glida på jag-är-med-i-kyrkan-och-ska-till-Sydafrika-med-dem-nu mackan? Fungerar det mot tre, brittiska män i uniform?

Efter att Charlotta försökt få mig att springa konstant i 20 minuter, kan jag bara tänka mig att hennes tankar klarnade för ett ögonblick ifrån kaoset som antagligen pågick i hennes huvud. Hon kommer på det briljanta missförståndet som har skett. Dem vill nog inte söka igenom mitt handbagage, dem vill nog hitta mitt riktiga bagage så att jag kan lägga mitt halsband där, incheckad.

Vi frågar en säkerhetsvakt för säkerhetsskull. Han, liksom så många innan honom, tar halsbandet, granskar det noga och säger att jag kan välja att kasta det om jag vill. Lättnaden! Jag tar ett hastigt farväl av mitt halsband och kastar det sedan i en soptunna, jag tittar noga för att försäkra mig om att säkerhetsvakten ser att jag kastar halsbandet.

Charlotta och jag tar ett ögonblick, tittar på klockan, tittar vart vi befinner oss och inser att vi måste springa som gassellerna i det land som vi båda så gärna vill åka till.

Charlotta höll upp till det måttet, hon sprang oavbrutet i en kvart till, som om de 20 minuterna vi redan sprungit inte hänt.

Jag å andra sidan svettades, hade fruktansvärt ont i fötterna och förbannade mig själv för att jag valt ett par nya oingådda skor sprang intervaller. Vi kom fram till flyget precis när boardingen ska stänga, boardingpersonalen frågar snabbt efter våra papper och våra efternamn och vi får kliva på planet. Men för mig är inte racet över, jag fortsätter springa ända tills jag, svettig som få, sätter mig ner brevid mina vänner på planet.

Det här planet satt vi på i ca 11 timmar. Jag hann se fyra långa filmer medan mina vänner antingen gjorde detsamma eller låg och sov. Jag försökte ett tag att sov jag också genom att lägga mitt huvud på Elins ben, men vaknade efter bara några minuter då dem tände lyset i planet och började servera frukost.

Framme i Johannesburg, Sydafrika!

Mina fötter är fruktansvärt svullna, de tränger ut ur spänningen på mina skor och jag ber att ingen ska titta på mina svullna fötter och istället se mina fantastiskt fina skor. Efter en stund inser jag att jag orkar inte bry mig, jag är för trött för att orka bry mig om någonting.

Vi går igenom Sydafrikas säkerhetskontroller utan problem, ingen i gruppen har Ebola (vilket de faktiskt kollar då man anländer, ganska fascinerande) och vi fortsätter till det sista flyget innan vi kan få en säng att sova i.

Vi sätter oss i ett litet propellerplan som tar oss till Kimberley på en timme. Den timmen gick snabbt då jag äntligen lyckades sova. En timmes sömn av 30 timmar. Dagarna hade vid det laget börjat flyta ihop för mig vid det här laget, jag är fortfarande inte helt säker än på om jag verkligen har räknat rätt. 1 timmes sömn på 30 timmar, kan en människa överleva det? Enligt mina mått är jag superhuman nu.

På Kimberly flygplats möter Kristina upp oss och vi tar oss i två bilar till The Big Hole. Den ena bilen var en minibuss som Mia körde och här är det vänstertrafik som gäller (!) men vi överlevde. Ett enormt hål mitt i en stad där de grävde efter diamanter för 100 år sedan. Idag ser hålet ut som ett kalkbrott.

Vid sidan av hålet har de byggt upp något slags museum som visade hur det hade sett ut där för 100 år sedan, då hålet fortfarande var aktuellt, det här museet skulle locka dit turister. Det verkade vara ett misslyckat försök eftersom det inte var några turister där, fast vad vet jag egentligen, det kanske helt enkelt inte var säsong. Det enda jag vet säkert är att det var vackert att gå omkring där och se på 100 åriga gamla saker.

Ifrån The Big Hole tog vi oss återigen oskadda (!) till St. Pauls där vi befinner oss nu. Vi blev bemötta med leenden och de såg till att vi genast fick i oss någon lunch innan äntligen fick gå och inta våra sängar. Jag har nu sovit ca 4 timmar av 40 timmars resande, men av någon anledning känner jag mig ändå pigg. Väldigt pigg, pigg nog för att ta ansvaret att skriva det första inlägget på den här fantastiska resan.

Jag känner att efter att ha skrivit inlägget ett tag nu så börjar mina ögon hänga och vill mer än gärna berätta vidare med samma entusiasm om hur eftermiddagen ser ut men sammanfattar den som såhär. Vi har fått träffa biskop Bill som var en helt fantastisk människa. Väldigt rolig och intresserad av hur våra liv såg ut och vars vi kom ifrån och framtidsplaner. Sedan så har vi planerat vidare om hur morgondagen ser ut. Allting blir inte alltid som man tänkt sig och det märks när de har en annan tidsplan än vi över hur våra workshops ska se ut än vad vi hade. I Sverige är vi vana vid att det blir oftast som vi tänkt oss. Det känns som en kul erfarenhet att få kasta om, omstrukturera och göra vårt körschema mer kompakt än vad vi tänkt oss tidigare. Helt enkelt andra erfarenheter än vad man får hemma. Hur som helst så är jag helt övertygad om att morgondagen och mötet med de sydafrikanska ungdomarna kommer bli superroligt.

Förhoppningsvis är vi tillbaka med ett inlägg imorgon om hur dagen och vår dag ett med workshops sett ut och mötet med de sydafrikanska ungdomarna.

Med Vänlig Hälsning, Elvira

Skickat via Blogsy