Dagen började med en tidig uppstigning kl 7 för att hinna äta frukost och göra oss fina inför gudtjänsten. Fina och glada fick sedan vi skjuts till en mack i närheten för att få vara med i ett processionståg. Palmsöndagen blev ett firande och upprepande av det härliga som för länge sedan skedde i Jerusalem. Vi vandrade där tillsammans precis som Jesus hade gjort. Av ren glädje dansade vi och sjöng medan vi tillammans närmade oss kyrkan. Palmblad prydde stiligt gångarna i kyrkan när vi anlände dit.
Sedan började det. Gudstjänsten som skulle hålla på i tre timmar. Tre timmar! Det är en väldigt lång tid för att bara sitta ner och medverka i en gudstjänst.
Men uppfattningen av att det skulle bli långtråkigt och jobbigt dessa tre timmar ändrades fort. Sång och dans fortsatte inne i kyrkan. Kören fanns på plats på ena sidan av kyrkan och startade igång olika hymns och hela församlingen hängde på. Sedan fanns ungdomarna på andra sidan av kyrkan som bidrog med deras visselpipor och ”trummkuddar” och tillsammans blev det hela en enda stor fest. Att sångerna ibland var obegripliga och att de flesta var sånger vi inte kunde spelade ingen roll. Vi nynnade med och dansade för glatta livet.
Gamla som unga, korta som långa, vi och dom, vi alla tillsammans dansade till den underbara sång som vi tillsammans skapade. Det bildades en galen gemenskap och blickar utbyttes som täcken på att vi var alla glada av att denna gemenskap var en sådan självklarhet. Efter ett tag av dansande och sjungande kom biskoparna in. Vår biskop Eva och biskop William Bowles från Cape Orange. Prydda med klädsel av högtidlighet och båda med ett leende som var bortom denna värld. Nu hade säcken bundits ihop. Kyrkan hade fyllts av en sådan glädje, en glädje som jag inte kan beskriva med ord. Att få se det band som biskop Eva och biskop Bill hade skapat smittade av sig på församlingen och känslan av att vi svenskar var ”gäster” fanns inte längre där. Vi var ett med dem, vi var alla en del av församingen och denna gudstjänst.
Efter gudstjänsten åt vi lunch tillsammans med ungdomarna som hade medverkat i workshopen. Under lunchen så fick vi alla verkligen kontakt och det kändes att vi verkligen började lära känna varandra. Vi skämtade med varandra, pratade politik och jämförde våra olika traditioner. Det var lite tråkigt att vi sista dagen skulle få så bra kontakt med varandra. Men det är det som kommer göra att vi i fortsättningen kommer kunna samarbeta för ett fortsatt arbete med frälsarkransen. Där vi kan hjälpa och lära av varandra.
Resten av dagen fick gå åt till att vila upp sig lite och bara ta det lugnt. Det behövdes verkligen för att kunna reflektera över allt som vi hade fått uppleva och se. Som pricken över i gick vi sedan ut och åt påå resturang och det var minst sagt väldigt gott.
Med vänliga hälsningar, Ida Sandqvist
Skickat via Blogsy