Okt 29

Delaktighet I – gudstjänstgrupper

Under lång tid har vi i Vasa församling arbetat med delaktighet i liturgin. Det gäller kyrkokörernas arbete, aktiva kyrkvärdar och gudstjänstvärdar, textläsargrupper osv.

Sedan ett par år tillbaks har vi i Vasakyrkan fem gudstjänstgrupper, med varierande antal medlemmar, som turas om att tjänstgöra under en fem-veckors-period. Både författarna Jan Byströn, Leif Norrgård och inte minst Fredrik Modéus har i ord och skrift inspirerat till detta sätt att arbeta.

Liturgin och dess handlingar är inte en av kyrkans verksamheter utan kyrkans egentliga sysselsättning, genom vilken gemenskapen med Gud och människa upprättas och ständigt förnyas.[1]

Under lång tid av Kyrkans historia har detta varit självklart: gudstjänst, sakramentsförvaltningen, och den själavård och undervisning som relateras till gudstjänsten har varit det som församlingslivet handlat om.[2] Idag är det annorlunda; ibland kan det nästan vara svårt att se att gudstjänstlivet skulle vara något annat än en bland alla olika verksamheter och programformer som finns i en församling.

Detta är kyrkans verkliga kris (fortsätter Byström/Norrgård) Om människor inte längre firar gudstjänst upphör kyrkan att existera, den kristna församlingen förvandlas från helig mötesplats, med kyrkorummet i centrum, till en institution som bedriver församlingsverksamhet. …den vardagsverksamhet som var avsedd att vara vägen in i liturgin har på många håll helt enkelt blivit en ersättning för gudstjänsten.

 

Att arbeta med gudstjänsten är inte ett enstaka projekt eller arrangemang för en tillfällig helg eller händelse – det är ett ständigt pågående firande av de mysterier som för oss allt längre in i gemenskapen med Jesus Kristus. Därför är detta det viktigaste arbetet för präster, musiker och alla kyrkoarbetare. Men det är också ett ansvar för alla som firar gudstjänst tillsammans.[3]

Därför arbetar vi med gudstjänstgrupper, med gemensamt ansvar mot ett gemensamt mål: att på Herrens dag, i delaktighet och gemenskap, fira Kristi död och uppståndelse i väntan på hans återkomst.

 


[1] Jan Byströn, Leif Norrgård, Mer än ord – liturgisk teologi och praxis, Verbum 1996.

[2] Dessutom kom församlingen att i det närmaste bli synonym med den lokala samhälleliga förvaltningen med skola och omsorger som gemensamma, ”kommunala angelägenheter”.

[3] ”Allt som hör till gudstjänsten måste utföras på ett genomtänkt sätt, som uttrycker respekt för Gud och församlingen. Slentrian och nonchalans får aldrig prägla liturgin” skriver Byström/Norrgård, men all rätt!

Jul 7

Gudstjänstfirandet är Kyrkans gemensamma och egentliga firande

 

Ordet liturgi betyder inte ”prästens värk” utan ”folkets verk”. Vi firar tillsammans. Det grekiska ordet leitourgia betyder en handling, genom vilken en grupp människor blir någonting korporativt som de inte hade varit som en samling individer skriver en ortodox teolog,[1] och fortsätter: liturgin …börjar redan när de kristna lämnar ”hus och hem” …och antingen de måste köra femton km eller gå några kvarter, är det redan en sakramental handling som är själva villkoret för allt annat, som skall hända. Och här, i mässan, samlas vi för att ”bli vad vi äter” – nämligen Kristi kropp.[2]

När vi på söndagen går till kyrkan går vi inte ”på möte”, som i biodlarföreningen eller golfklubben. Vi går för att fira något. Språket är inte godtyckligt. Det är skapande, något som varje kristen vet: Gud skapat världen genom sitt ord. [3] Det händer något med oss, och vår tanke, beroende på hur vi använder orden. Börjar vi använda ord som ”åskådare/åhörare, framträdande, uppträdande, publik, scen”, så påverkar orden våra tankebanor och associationer. Det är inte långt till att gudstjänsten blir en spegel av den omgivande populärkulturen. Men att fira gudstjänst, det Kyrkan framförallt gör på söndagen, är något annat.[4]

 

Det vi firar under en högtid, eller varje söndag, är något som alltid är närvarande och verkligt … som väcker en glädje och tacksamhet som får ämnet för vårt firande att upplysa även de dagar som följer efter festen.[5] När den unga Kyrkan firade ”de heliga mysterierna”, som liturgin och särskilt mässan kallades, …firade man inte bara minnet – man firade själva skeendet. Man ”deltog” inte bara i eukaristin som åhörare, prästen ”läste” inte bara mässan. Hela den gudstjänstfirande församlingen ”utförde” den eukaristiska handlingen. Och genom åminnelsen flyttar historien in i nuet.[6] Detta firar vi tillsammans när vi kommer samman till gudstjänst i Vasakyrkan.

/Björn Bäckersten, kh i Vasakyrkan


[1] Alexander Schmemann, För världens liv, Uppsala 1976.

[2] Fritt efter A Scmemann och S:t Augustinus (300-t).

[3] Peter Halldorf, Heligt år, Libris 2011.

[4] Ibid.

[5] Ibid.

[6] Ibid.

Maj 14

Sända för världens liv [II] (+4)

Det är världen – den tillvaro vi lever och verkar i – som är Guds projekt och arbetsplats. Man skulle kunna tro att ”Guds domäner” är det religiösa, det kyrkliga – och att det är här som Guds Ande verksam och vill att vi skall bli ”kyrkligt engagerade”. Men det är alltså världen, med allt vad den rymmer,[1] som är hans skapelse och hans stora kärlek.[2]

Det är fundamentalt för den kristna tron att allt mänskligt arbete som bygger upp skapelsen är en gudstjänst. Det innebär inte i första hand att kyrkoorganisationen genom sina tjänstemän skall ”gå ut” i samhället. Det handlar om att varje döpt människas kallelse att se sig själv som Guds medskapare i det sammanhang man ställts …och kristna måste vara beredda att samverka med alla människor av god vilja i samhällsarbetet. Det handlar inte om att världen skall bli mer kyrklig, den skall bli mer mänsklig.[3]

Om vi mister visionen om Guds rike (i världen), riskeras kristendomen att reduceras till en religion. Religion gör … skillnad mellan heligt och profant, mellan andligt och världsligt, mellan präster och lekmän. Det är i denna mening som kristendomen är slutet på all religion. [4]

Det finns en risk att människan inte längre uppfattar världen …som ett sakrament, något som skänker henne gemenskap med Gud och föder tacksägelse till Gud. Hennes liv i världen upphör att vara en eukaristi (en tacksägelse till Gud). Om kristendomen i denna mening blir religiös uppfattas frälsningen ofta individuallistiskt, som en räddningsaktion bort från den fallna och skenande världen. Men i eukaristin firar vi hela skapelsens återlösning, skiljemurens nedrivande (Ef 2:13-21), alltings återupprättelse.[5]

Den människa som med öppet sinne möter Herren i eukaristin kommer att leva i världen på ett eukaristiskt sätt, hennes arbete kommer att utföras som en tacksägelse åt Gud.[6]

Kyrkan, vi, kristuskroppen, är – som Kristi förlängda närvaro i världen – sända till världen för att världen skall leva.[7]


[1] 5 Mos 10:14

[2] Joh 3:16

[3] Jan Byströn, Leif Norrgård, Mer än ord – liturgisk teologi och praxis, Verbum 1996.

[4] Peter Halldorf, Heligt år, Libris 2011 (i långa stycket citat från Alexander Schmemann).

[5] Ibid.

[6] Jan Byströn, Leif Norrgård, Mer än ord – liturgisk teologi och praxis, Verbum 1996.

[7] Joh 6:51

Mar 26

Det stannar liksom upp…

”Att det stannar upp” kunde vara en fungerande rubrik för Stilla Veckan (eller Stora Veckan som kyrkorna i Öst mer ofta kallar denna heliga vecka). Jesu korta år av intensiv verksamhet och undervisning ”bromsar in”. Evangelierna ägnar mycket plats, många ord, att beskriva denna enda vecka med all sin dramatik. Det är verkligen en Stor vecka, med stor betydelse. Inte bara då. Ännu. För alla…

Ändå var det något (jämförelsevis) mycket mer trivialt som formulerade rubriken: alla beslut om nya pastorat i Göteborgs stad stannade av idag. Överklagandena, som nu äntligen prövats, fick gehör och de flesta lokala beslut rivs upp. Planering, nya beslutande organ, omställning (praktiskt och mentalt), …det stannar liksom av. Om snar klarhet i hur det skall bli, med allt som egentligen brådskar, längtar jag.

Men det väsentliga håller och består: Stilla veckan går över i Påsk. Nytt liv på tredje dagen!

/Björn Bäckersten, kh i Vasakyrkan

Mar 20

En månad för påvar och ärkebiskopar

19/3, på S:t Josefs dag, installerades Franciskus i Petrusämbetet. Högtidligt, festligt, vackers, innerligt. I predikan och i ”framträdandet” (inriktning, ordval och klädval – t ex en mycket enkel mässkrud) möter vi ödmjukhet och fasthet i god förening.

21/3, minnesdag i Anglikanska kyrkan för Thomas Cranmer + 1556, installeras biskop Justin Welby som ny ärkebiskop av Canterbury och ledare för den Anglikanska gemenskapen. Född 1956, prästvigd 1993, biskopsvigd 2011 för stiftet i Durhamn. Vi ber för honom och hans stora uppgift i vår systerkyrka inom bl a Borgågemenskapen. Han har varit aktiv i bl a Holy Trinity i Brompton, en församling känd för sina banbrytande Alpha-kurser.

/Björn Bäckersten, kh i Vasakyrkan

Mar 14

påven Franciskus

 Kyrkan är till sitt väsen en korporativ gemenskap – Kristi Kropp (som längtar efter helande och enhet). Det märks inte minst i samband med påvevalet. Det berör kyrkosamfund och församlingar långt utanför den katolska gemenskapen – det berör samhälle och värld.

BBC och CNN hade valet som top-story under flera dagar. Även svenska media visar full uppmärksamhet. Ytterst symboliserar påven Kyrkan – inte minst inför samhällets frågor och blickar. Därför: hög förväntan & kritisk uppmärksamhet.

Med bön och stora förväntningar ser jag fram mot Franciskus I kallelse till västkyrkans centrale biskop och brobyggare i kristenhet och samhälle.

  • Bakgrunden i Sydamerika med nära koppling till socialt engagemang;
  • inlemmad i Jesu Sällskap (Jesuiterna) med vetenskap och andlig vägledning i skön förening;
  • och med ”Guds lille fattige” som namngivare, S:t Franciskus.

Det verkar båda gott. Det ber vi om!
/Björn Bäckersten, kh i Vasakyrkan

 

Jan 13

Sända för världens liv [I] (+4)

Svenska kyrkan har haft förmånen att i flera år kunna anställa många och kvalificerade medarbetare. Detta har varit mycket bra och lett till mycket gott arbete i församlingarna. Så kan t ex Vasa församling kan glädja sig åt ett utmärkt medarbetarlag av anställda!

Samtidigt måste man komma ihåg att inte identifiera Kyrkan med de kyrkligt anställda, så att …folkkyrkan blir en Kyrka för folk istället för av folk. Det finns en risk att man idag identifierar Kyrkan med de anställda och förtroendevalda som sysslar med det religiösa[1]. Men …Kyrkan finns överallt där döpta människor finns. Det bibliska gudsfolksbegreppet framhåller Kyrkan som …döpta människor som gör gudstjänst både i kyrkorummet och genom livet och arbetet i samhället.[2] Tillsammans är vi kallade att fira gudstjänst i Vasakyrkan och göra Guds-tjänst i våra vanliga sammanhang i världen.

Kyrkfolk och församlingsbor är inte ”underlaget, kunderna”, för den verksamhet som de kyrkligt anställda ordnar (och som kyrkorådet initierat). I själva verket är istället präster och anställda kyrkfolkets, support-team med uppgift att rusta gudsfolket till att verka i världen, inte i första hand engageras i kyrklig verksamhet. När den vanliga gudstjänstfiraren medvetandegörs om sitt apostolat, sin sändning i världen, kan Kyrkan bli tydlig. Kyrkan är närvarande i världen främst genom troende lekmän som försöker förverkliga Guds vilja genom att leva sitt liv och utföra sitt arbete väl.[3] Vi är Kristus-brev sända till världen skriver S:t Paulus (2 Kor 3.3); inte bara brevbärare som delar ut något, utan vi är själva detta brev till omvärlden.

Kyrkans mission, hennes sändning, är alltså inte bara ett vittnesbörd med ord (det kan det vara – låt oss be om vishet och frimodighet när de tillfällena kommer) utan minst lika mycket med handling och hållning.

Kyrkans missionärer, hennes utsända, är alltså inte bara hennes formella missionärer (ofta utomlands) eller anmodade ”evangelister” (ofta med en specialanställning), utan först och främst kyrkfolket – alla vi kyrkokristna – i våra vanliga sammanhang och livsvillkor.


[1] Jan Byströn, Leif Norrgård, Mer än ord – liturgisk teologi och praxis, Verbum 1996.

[2] Ibid.

[3] Ibid.

Dec 21

Världen består (ännu)

Vid vespertid 21 december går dagens datum sakta mot sitt slut (lite tidigare österut – senare västerut). Undergången är inte över oss – vad det verkar; fastän forntida kalendrar triggat igång fantasierna kring detta.

Men: Herren kommer! Lika sant som adventssöndagarna blir fulltaliga om ett par dagar, lika sant kommer Herren Kristus till oss. Och den dagen (vars tidpunkt, enligt Jesus, ingen känner utom Fadern) går verkligen världen mot sitt slut / mot sin fullkomning.

I förtröstansfull väntan på den dagen firar vi var söndag, ja i varje mässa, Kristi död och uppståndelse, och han kommer till oss i lyssnat Ord och dukat Bord – och (på ett annat, men lika sant sätt) i vardagens möte med människor.

Och han kommer till oss i julfirandets innersta och verkliga mening; därför: GOD OCH VÄLSIGNAD JULHELG. Ingen helg blir dubbel-, eller kanske trippel-, exponeringen så tydlig: Kristus i julfirandet – Kristus i mässan – Kristus i väntan på hans återkomst.

/Björn Bäckersten, kh i Vasakyrkan, …som stundtals också finns på Twitter @bjornbackersten

Dec 6

Identitet den 6 december

Jag heter Anders, är född och uppvuxen i Mölndal. Jag tror att jag ser ut som en ganska vanlig medelålders tunnhårig svensk man. Men det är inte så många som vet att jag också heter Eino och är uppvuxen i två kulturer och språkvärldar. Det är ännu färre som verkligen förstår vad det innebär att haft en farmor som knappt kunde ett ord svenska och som fyllde sitt kök med hapanleipä, rahkapiirakka och pilemeni (ryska pastakuddar), som drack te i samovar och inte kaffe. Farmor var född i Ingermanland och hade liksom min pappa finska som modersmål.

På grund av alla fördomar mot finnar skämdes jag ibland på skolan för mitt finska arv men också bland ingermanländarna för att jag inte lärt mig finska. Jag befann och befinner mig i ett ingenmansland, varken riktig svensk eller ingermanländare. Nu sörjer jag att jag inte kan tala finska, språket är trots allt en del av mig, och att inte fler förstår att jag också är en rysk liten finne. Det händer att jag ibland sätter på finsk radio bara för att få höra finska talas, såsom ett eko från farmors kök. Jag hoppas att alla barn idag kan växa upp med stolthet för att de har rötter i två kulturer och att vi alla kan se tvåspråkighet och det mångkulturella som en rikedom. Jag hoppas även att barn som vill kalla sig kristna, judar eller muslimer vågar göra det på skolan utan att dölja eller behöva försvara sin tro och identitet.

 Hyvää itsenäisyyspäivää Suomi!

God självständighetsdag Finland!

 /Anders Leitzinger kh i Masthuggskyrkan

Dec 4

Så var det jul igen!

Så var det advent och jul igen och debatten i full gång. Två gånger om året hör vi samma diskussioner om skolan och kyrkan och polariseringen verkar bara öka. Det verkar som om motsättningarna ökar och både troende och ateister känner sig trängda av skolor, församlingar och Skolverk.

Jag förstår mycket väl om skolan väljer att inte besöka kyrkan under jul, advent och vid skolavslutningar. Det är för mig ett val bland andra som lärare och rektorer har att göra. De väljer bland museibesök, konserter, teatrar och studiebesök. Jag har som förälder dock sällan fått frågan om det är okej för våra barn att gå på en viss teaterföreställning eller inte. Men jag litar på lärarnas omdömen och våra barns förmågor att hantera vad de får se och höra.
Som kyrkoherde välkomnar jag naturligtvis skolor till kyrkan och det är roligt om det vill hålla adventssamlingar och skolavslutningar hos oss. Församlingens präster och pedagog kan gärna berätta om Jesus, julens budskap och sjunga psalmer. Men vi kan också bara hälsa välkommen till kyrkan och vara konferencierer vid skolavslutningar. Vi behöver inte be eller välsigna barnen. Det gör vi i många andra sammanhang under veckan. Det hålls många samlingar i Masthuggskyrkan utan religiösa inslag. Men vi tror inte heller att barnen far illa av vare sig en välsignelse eller psalm om Gud. Vi har också både bett och sjungit psalmer tillsammans med muslimska imamer och blivit välsignade av buddistiska munkar under besök i kyrkan. Jag tror på barnens egna förmågor att tänka kritiskt och varje enskild församlings möjlighet att tillsammans med den lokala skolan diskutera fram en bra form för skolornas besök i kyrkan.

Som förälder kan jag dock skrämmas av skolors tvehågsenhet. Jag vill att mina barn skall möta så många olika människor och se så många olika sammanhang som möjligt under sin uppväxt och skoltid. Jag har min tro och livshållning men är övertygade om att barnen berikas av att möta andra som inte tror och lever som vi. Möten stärker deras individualitet och underlättar egna självständiga livsval. Jag skulle välkomna att skolorna också besöker moskéer och synagogan vid stora religiösa högtider. De kan gärna få höra koranen reciteras eller välsignas av buddistiska munkar. Det hade också varit spännande om barnen besökte Folkets hus där kunde få höra arbetarrörelsens historia inifrån och sjunga rörelsens sånger: Upp till kamp! Det är väl självklart att skolan påverkar barnen. Det viktiga är väl att det inte sker någon ensidig påverkan.

Jag tror inte barnen far illa av att se och möta en mångfald av livsåskådningar och livshållningar. Tvärtom. Mångfald är bättre än enfald. Jag ser det mångreligiösa och mångkulturella samhället som en rikedom och möjlighet även på skoltid och i kommunala skolor. Jag vill dock inte att mina barn skall gå i religiösa friskolor. En sekulär stat är självklar för oss men samhället är inte sekulärt eftersom också vi troende, av alla sorter, är en del av det.

/Anders Leitzinger, kyrkoherde i Masthuggskyrkan