Vi anstränger oss ibland för att göra gudstjänsten mer barnvänlig – och har ofta olika uppfattning om vad som menas med detta, och hur det skall utformas.
Inför senaste högmässan i Vasakyrkan där barn och andra i yngre åldrar hade särskilda uppgifter, läste jag följande i Peter Halldorfs bok ”Heligt år”, Libris 2011 http://www.librisforlag.se/heligt-ar.html :
En av liturgins stora fördelar, med sitt rika språk för alla sinnen, är dess barnvänlighet. Liturgin är helig lek – och barn kan leka! – med ett språk som barnen förstår och kan göra till sitt. Processionerna, kläderna, ljusen, vattnet, rökelsen, korstecken, bugningarna… Ibland hörs invändningen: ”Men barnen förstår väl inte vad det betyder och vad de gör?” Tron börjar inte med att förstå. Tron tar vi emot från kyrkan genom att vi deltar i hennes gudstjänst och med kropp och alla sinnen lär oss hennes språk. Det är i det heliga rummet – framför allt i söndagens gudstjänst – som vi övar trons språk och växer in i trons verklighet.
/ Björn Bäckersten, kh i Vasakyrkan
Prenumerera
Mycket tänkvärt! Man ska inte underskatta barnens förmåga att ta till sig det liturgiska språket.
Så är det. Oftast sätter bara fantasin gränser för hur barn (och alla åldrar) kan ryckas med in i liturgins skeende…
Barns förmåga att känna in och ”förstå” kan överraska oss. I högmässan i Buråskyrkan på Sexagesima fylldes plötsligt kyrkgången av flera av de yngsta barnen med lovsångsflaggor i händerna. Vi sjöng Lovsången och barnen hjälpte oss att inse vad vi gjorde. Som en rörelse mot altaret sjöng de sin lovsång utan ord med flaggorna, som de spontant tagit i korgen längst ner i kyrkan. Det blev deras del i liturgin innan de gick ner i församlingsvåningen till sina olika söndagskolgrupper.
Under gudstjänstfestivalen i Göteborg i mars firas under fredagen en lovsångsgudstjänst i Johannebergskyrkan där dans med flaggor ska bli en del av den gudstjänstens liturgi.
Lars Persson kh Johanneberg