Okt 21

Bloggen avslutad

Hej, den här bloggen är avslutad. Välkommen att istället följa det internationella arbetet på bloggarna Svenska kyrkans internationella arbete blogg.svenskakyrkan.se/internationelltarbete/

eller Opinion blogg.svenskakyrkan.se/opinion/

Mar 18

Ösregn och tältläger

Nu har de tre veckorna som mitt uppdrag här innefattat nästan passerat, imorgon reser jag tillbaka till Sverige. Det är med många intryck och känslor som jag nu ska packa resväskan, tiden här har varit intensiv och slitsam, ibland tung men ofta väldigt givande.

Den första halvan av tiden bodde jag i tält och fick vissa kvällar känna på hur det är att sova då det tropiska regnet piskar mot tältduken och allt annat ljud fångas upp av detta dån.

Den sista tiden har jag istället delat en lägenhet med Joakim som är här som Staffcare Officer för Svenska kyrkan. Det är först då som jag fullt ut insett hur otroligt priviligerat det är att ha en säng att lägga sig i på kvällen, eller ett riktigt tak över huvudet.

Ikväll då regnet fullständigt öste ner utanför vår balkong såg man ner till det provisoriska internflyktingläger som bildats i en park, några 100 meter från vår lägenhet.

Tältläger i en park i Port-au-Prince, Haiti.

Från mitt fönster ser jag parken med hundratals tält.

Det var en tuff påminnelse om de utmaningar som väntar de många haitier som idag saknar ett riktigt hem och bor i tält eller under presenningar då regnsäsongen kommer och det kändes mycket märkligt att själv stå under tak på en balkong och se ner på detta tältläger.

Det talas mycket om säkerhetsläget i Port au Prince i dessa dagar. En effekt av de ökade regnen är att människors frustration ökar, då många saknar riktiga boenden fortfarande och detta leder i vissa fall till kriminalitet. Flera överfall och mord har ägt rum de sista 14 dagarna och kidnappning av biståndsarbetare har rapporterats.

Det som ändå känns hoppingivande är de många positiva möten vi haft de sista dagarna med människor som är beredda och har viljan att arbeta hårt för att hjälpa den drabbade befolkningen tillbaka till normalitet.

Exempelvis mötet i Leogane i måndags då vi utbildade 45 lärare i psykosocialt stöd och i frågor om hur de kan möta barnens frågor då skolorna börjar igen.

Det var mycket tydligt att dessa lärare ville komma igång och arbeta igen och att de insåg riktigheten i det vi pratade om: att barn genom återgång till fasta rutiner och meningsfulla aktiviteter mycket fortare återhämtar sig efter en katastrof.

I dagsläget går alldeles för många barn sysslolösa i väntan på att skolorna ska starta igen och detta föder frustration och osäkerhet, hos både barn och vuxna. Därför känns det bra att det utbildningsprojekt som ACT ska genomföra tillsammans med Episkopala kyrkan och som ska tillhandahålla 19 skolor med skoltält, vatten och sanitet samt lagad skolmat under en 6-månadersperiod.

Med dessa rader tackar jag för mig.

/ Mikael Wiking

Mar 10

Invasion i Port au Prince

Så har jag varit här en tid och arbetet, dess utmaningar och glädjeämnen har börjat falla på plats och vissa rutiner har börjat uppstå. Jag har mestadels sovit i tält under denna period men hoppas nu snart kunna flytta in i ett lite mer riktigt boende. Något som dock blivit rutin är att använda öronproppar och på så vis stänga ute omvärlden. Tuppar, hundskall, lastbilar som tutar och allt möjligt annat stängs effektivt ute och man känner sig om inte utsövd så i alla fall rätt utvilad när man nu vaknar. En sak jag vill skriva om ikväll handlar om situationen på gator och vägar runt om Port au Prince.  När man åker bil någonstans slås man nästan alltid av den totala trafikstockning som på många håll och under vissa tider på dagen gör det närapå omöjligt att ta sig fram. Vilka är då alla dessa som invaderat vägarna med sina bilar? En uppsjö av fordon finns i dessa bilköer, allt från tungt beväpnade amerikanska soldater i stora hummer-jeepar, färgglada haitiska pick-upbussar, röjningsfordon som ska röja i raserade kvarter, och så FN- och NGO-bilarna.

Låter det rörigt? Addera då ett stort antal amerikanska (och andra) små sällskap och organisationer som kommit ner till det jordbävningsdrabbade Haiti med ett stort hjärta och vilja men ofta lite eller ingen erfarenhet av tidigare humanitärt arbete eller förståelse av vikten av samordning. På flyget från Miami till Port au Prince var ett stort gäng västerlänningar som utmärkte sig då de hade likadana t-shirts och hattar. På ryggen av t-shirtsen stod något i stil med ”Total impact relief interventions – Mission to Haiti 2010”… bland den typen av sällskap finns ofta mycket biståndsvilja, men den tänkta hjälpen verkar allt för ofta kanaliseras genom viljan att själv åstadkomma något: t.ex. att bygga ett hus eller göra något liknande handfast med pengar och kompetens som inte blir kvar i landet.

Det arbete som Svenska kyrkan och ACT-alliansen prioriterar baserar sig istället på att stödja lokala samarbetsorganisationer och att stärka deras kapacitet för att de på olika sätt kunna göra ett bättre och effektivare humanitärt arbete här. Dessa organisationer blir kvar i landet och deras stärkta kapacitet kommmer sannolikt att komma till nytta också i uppbyggnadsarbetet längre fram. En av de frågor som vi försöker bidra med att stärka är möjligheten att arbeta med psykosocialt stöd som en del av insatserna. Detta kan t.ex. handla om det som jag ska jobba med imorgon, nämligen att se över på vilka sätt psykosociala aktiviteter kan planeras in i den utbildningsinsats som ACT-partners ska inleda nu i mars, med stöd av Finn Church Aid. I denna insats ska ca 11 000 skolbarn i Leogane-området (hårt drabbat av jordbävningen) få tillgång till undervisning i särskilda skoltält som ska sättas upp. Parallellt ska lunch serveras under en initial period och och vatten och sanitetsbehoven ska också täckas. Arbetet samordnas bl.a. med FN:s livsmedelsorganisation WFP som ska leverera den lagade maten. De psykosociala frågorna handlar exempelvis om att ge ca 200 lärare träning i psykosocialt stöd och hjälpa lärarna att få verktyg för att möta barnens frågor och funderingar efter jordbävningen och förståelse för hur undervisningen och skolrutierna kan bidra till trygghet. En annan psykosocial ingång handlar om vikten att se till att människor från de lokala samhällena där skolor ska sättas upp är med i planeringen och i uppförandet av skolorna – på så vis föds ett ägarskap för skolan och verksamheten, men fram för allt också en känsla av att man är delaktig i beslut och aktiviteter som rör ens egen situation och att ens egen insats spelar roll för om skolan ska fungera eller inte.

/ Mikael

Mar 4

I utkanterna av Port-au-Prince

Idag har jag besökt Kay-Nou, ett område i utkanterna av Port au Prince som drabbats relativt hårt av jordbävningen. I området finns många improviserade tältläger men även några större officiella. Med ett av dessa läger jobbar Viva Rio, en lokal organisation och lokal samarbetspartner till ACT-alliansen. Man driver nu tältlägret där 1300 personer bor och tillhandahåller vatten, mat, primärhälsovård och är nu på väg att starta informell skolundervisning för barnen och ungdomarna i området. Det är Odd (Staff care officer) och jag som besöker organisationen för att hålla en träning för personalen inom staff care-området inklusive viss basal träning i vad psykosocialt stöd innebär.

Träningen idag riktar sig till 15 sjuksköterskor och undersköterskor som jobbar med tillhandahållande av primärhälsovård inklusive mödrahälsovård. Sessionen som är den första som jag är med på sedan jag kom ner i lördags blir mycket intressant, det finns ett stort intresse att prata om frågor relaterade till stress och stresshantering – detta är inte heller konstigt eftersom personalen är rejält överarbetad och ofta själva lever under mycket svåra förhållanden efter jordbävningen, de flesta har förlorat åtminstone en nära anhörig. Odd är van vid de frågor som kommer och det blir en bra gruppdiskussion där positiva exempel på hur stressen kan hanteras delas mellan deltagarna. Den psykosociala träningen för Viva Rio-personal ska vi troligen hålla på måndag, nästa vecka, då fler av de som jobbar med den katastrofdrabbade befolkningen direkt finns på plats.

psykosocialt-arbete-med-barn

Psykosocialt arbete med barn.

Det ska bli spännande att få diskutera de psykosociala arbetet med dem eftersom mycket av arbetet som vi sett i eftermiddag redan innehåller viktiga komponenter av det som kallas psykosocialt stöd. Exempelvis träffar vi barn och ungdomar som deltar i rekreationsaktiviteter på ett communicy center inne på området. I det här fallet är det en träning i brasiliansk capoeira som ungdomsledarna håller i.

Sammanlagt berörs 350 barn av de här aktiviteterna som i nuläget tydligt bidrar till ett ökat välbefinnande både hos barnen själva och hos deras föräldrar, detta genom att barnen får strukturer i vardagen och meningsfulla aktiviteter medan föräldrarna mår bra av att se att barnen ler igen och får leka, så att de själva kan fokusera mer på återuppbyggandet av sina liv.

/ Mikael Wiking

Mar 1

Bertil Åhman 26/2

Vad gör man då när man jobbar med psykosociala frågor? För Annas och min det har det bland annat inneburit

  • sammanträden
  • vara med och skriva ansökningar
  • sammanställning av en enkät för kartläggning av den psykosociala miljön i några drabbade områden
  • utbildning och uppföljning av ett 20-tal ungdomar som genomför kartläggningen
  • sammanställning av resultatet
  • andra utbildningar, bl a för ett 60-tal lärare, som känner oro för att återuppta arbetet och möta barnen efter det som har hänt
  • tre förmiddagar med ungdomar som jobbar bland handikappade

Vi har förmånen att ha tillgång till bil och chaufför, vilket är nödvändigt för längre förflyttningar. Trafiken flyter långsamt, om den inte står stilla. Det kan ta en timme att förflytta sig några kilometer. Det blir gott om tid att tänka på vad alla de raserade husen innebär av personliga katastrofer och förluster.

IMG_0935mindre

Någon har målat graffiti på väggen i form av ett par bedjande händer och en kartbild av Haiti som gråter.

Det som ger intryck är möten och samtal med människor. Jag tänker med tacksamhet på Sverige, där vi är förskonade från så mycket. Det borde innebära ett stort ansvar.

/Bertil Åhman

Feb 28

Peter Butor, lördag 27 februari

Min sista dag i Port au Prince har ägnats åt rapportskrivning, överlämning och packning. Jag lämnar Haiti med vemod. Jag har lärt känna många fina människor – kollegor från hjälporganisationer från Schweiz, Filipinerna, USA, Ethiopien, Frankrike, El Salvador, Dominikanska Republiken, Finland, Holland, England m. fl. Jag har upplevt stor gästfrihet från norska kollegor från Kirkens nödhjelp. Och så har jag framför allt lärt känna flera haitier som har visat förtroende för mig och berättat om sina upplevelser från katastrofen, om sin sorg och om sin syn på livet. Det är en ynnest att komma människor ur en annan kultur och värld så nära som man gör i ett psykologsamtal. Jag har blivit förundrat över många haitiers stoiska lugn och deras förmåga att bevara värdighet inför ett grymt öde. Några haitier har också pratat om vardagliga problem och där har jag känt igen mig själv och mina klienters problem hemma i Sverige. Annan hudfärg och geografisk härkomst skapar lätt barriär och ”vi” och ”de” känsla. Mina fördomar har minskat. Haitier vill inte leva i otrygghet och fattigdom. De vill precis som vi ha trygghet, rimligt välstånd och bekvämligheter. Jag undrar samtidigt om vi västerlänningar skulle klara umbäranden med samma värdighet som haitier gör när jag hör att folk i Sverige har slagits i busskön i samband med vinterkaos i trafiken?

Inför över en kvartsmiljon katastrofoffer känns mina insatser otillräckliga. Vad har jag kunnat göra? Sitta bredvid och lyssna på vittnesbörd om 17 sekunder som för många förändrat världen för alltid. Jag får tro på haitier som tackat mig och sagt att det varit viktigt för dem att berätta och att jag lyssnat.

drakflygarna tältläger utanför Leogone

/Peter Butor

Feb 27

Från fredagens vandring

Grönsaksförsäljare

Det är en balansakt att bära tunga korgar på huvudet. Oftast är trängseln mycket större än på bilden och man får slinka sig fram i folk- och trafikvimlet.

/Peter Butor

Feb 27

Peter Butor fredag 26 februari

Jag hade inte bil och fick promenera till Christian Aid kontoret från Vivi Michel, det villaområde där Kirkens nödhjelp hyr hus. Det är en sträcka på ca 5 km som blir tung när jag går med ryggsäcken i lättuppförsbacke. Men det är inte det som gör promenaden svettig. Det är trafiken, dammet och avgaserna. Trottoarerna är ojämna, smala, trasiga eller så finns de inte alls. Det är trångt och man får lavirera mellan bilar, motorcyklister och hukande gatuförsäljare. Hur kvinnor klarar att balansera stora grönsaksfyllda korgar eller backar med CocaCola på huvudet i detta oländiga terräng är obegripligt. Det är först vid uppmärksamt beaktande som jag märker att de gör graciösa dansande rörelser med huvudet för att parera ojämnheter och förlorat equilibrium. Under den 40 minuter långa gåsträckan ser jag inte en enda vit som går i folkvimlet. Småpojkar ropar efter mig: ”Blanc, blanc”. De flesta bryr sig inte men alla ser att där går en vitting. För mig är färden en fröjd. Jag gläds åt alla färger och alla kort jag skule vilja ta. Men haitier vill inte längre att man fotografierar dem. Direkt efter jordbävningen gick det bra – chockade som de var och i behov av akut hjälp. Nu upplever jag att man blir irriterad över att vi utlänningar avbildar deras fattigdom och förstörelsen. Jag tar några kort när jag lyckas etablera kontakt, växla några ord och sen visa bilderna jag tagit. Jag är mätt på ruiner och vill inte avbilda spruckna hus hängande över gatan. Jag ser många vackra former och färger som bildas i folkvimmlet och konstaterar med vemod att där gick ”ännu ett vackert kort förlorat”.

färgklick1
Haitier har andra bekymmer. Man lever från dag till dag. Det syns i gatustånden. Många försäljerskors hela varuutbud består av några kilo tomater, paprika eller ris. Det är allt.

Fabrikarbetare läser Nya Testamentet

Fabrikarbetare läser Nya Testamentet

Väl på Christian Aid kontoret har jag 4 samtal. Nya öden men liknande innehåll – sorg efter avlidna, minnesbilder av döda och sårade. Jag börjar skönja en viss förändring jämfört med de gångna veckorna. Man är tvungen att fokusera mer och mer på den svåra vardagen. Raquel berättar om ekonomiska svårigheter orsakade av jordbävningen. Två hus och en bil som är i familjens ägo har förstörts. Försäkringar saknas – finns inte på Haiti – och man är tvungen att betala för bortforsning av grus och bråte samt avbetalningar på bilen. Samtidigt är maken – läkare till yrket – utan inkomst då hans klinik ligger grusad. Raquel har inte tid att sörja för hennes tankar är upptagna av de aktuella problemen.

/Peter Butor

Feb 26

Torsdag, 25 februari 2010

Det hördes skott utanför vårt hus i natt. Skotten kom från olika håll. Efter en minut körde en jeep snabbt förbi. Vi tror dock att det var mindre allvarligt än det låter. Det var nog bara vakter som sköt varningsskott. Det vill vi tro.

Idag besökte vi Viva Rio, (medlem i Action by Churches Together) en brasiliansk hjälporganisation som har omfattande hjälpprogram i tältlägren i Port au Prince. Kirkens Nödhjelp (Norwegian Church Aid) bistår Viva Rio både ekonomiskt och med expertis på vissa områden, t ex vatten och sanitet. Jag och Odd åkte med den norska koordinatorn Anna S för att diskutera på plats om det finns behov av staff care och vad vi i sådant fall skulle kunna bidra med. På Viva Rios kontor arbetar erfarna hjälparbetare från Brasilien och haitier. Viva Río bistår människor med tält, sjukstugor, läkarvård och olika slags aktiviteter som ofta riktar sig mot kvinnor och barn som lätt far illa i ett katastrofområde. På kontoret samtalde jag först med dr Rosianne Simeon som ansvarar för läkarvård i det stora tältlägret Kay Nou som betyder Hos oss. Hennes team består av 3 läkare och 4 sjuksköterskor. Läkarna träffar omkring 100 patienter per dag men det finns dagar då fler människor måste få hjälp. Den haitiska läkaren säger skämtsamt att de dagar hon behövt träffa fler än 40 patienter på en dag då har patienten träffat läkaren men läkaren har inte träffat patienten – menande att läkaren blir för trött för att verkligen höra och hjälpa patienten.

De första veckorna efter katastrofen var läget kaotiskt. Man bedrev akutvård så gott man kunde, utan att ha lokaler, mediciner, instrument. Nu börjar läget komma under kontroll. Man har mediciner fast ”medicinskåpet är långt ifrån komplett. Dr Rosianne önskar t ex att hon hade mer folsyra till gravida, B-vitaminer samt olika slags antibiotika då infektioner förväntas öka när regnperioden sätter in. Hon uppskattar att omkring 30% av patienterna som kommer gör det primärt pga psykiska besvär och inte somatiska. (Intressant nog är det ungefär samma uppskattning som gäller för primärvården i industraliserade länder som Sverige). Man saknar kompetens när det gäller psykiska och psykosomatiska besvär och Dr Rosianne undrar om bl a jag i min roll som staff care och psykolog kunde bistå hennes team och de socialarbetare som finns i lägret med utbildning. Hon önskar, i Viva Ríos anda, att man har en holistisk syn på människorna i lägret. Det behövs medicinskt och psykologiskt kunnande men också sociologiskt och antropologiskt. Haiti är ett land med ett rikt andlig överbyggnad där kristen västerländsk tradition förenas med seder och övertygelser från Afrika. Om man inte tar hänsyn till det kan det lätt uppstå misstro mot oss västerlänningar när vi kommer med våra förklaringsmodeller.

Dr Rosiane m sitt team

Dr Rosiane med sitt team


Eline Joseph ansluter
sig till samtalet. Hon är psykolog och arbetar med barnen i lägret. Målet är att hjälpa barnen gå till skolan – ingen självklarhet i ett land där över 30% av befolkningen har aldrig gått i skolan. Under hennes ledning får barnen med inlärningssvårigheter extra hjälp. Fast nu, efter jordbävningen handlar det om att skapa speciella ytor för barn i den annars så torftiga miljön. Vuxna är ofta upptagna med att skaffa föda för dagen och för att lösa olika problem. Barnen som i många fall har upplevt skrämande saker behöver aktiviteter och lek för att bearbeta händelserna. Viva Río har dans och musik (t ex caporeira) och Eline har psykodrama för vissa barn. I tältlägret saknas fortfarande barnvänliga ytor och man saknar material som t ex färgkritor, papper, böcker m.m. När jag frågar Eline på vilket sätt hon skulle vilja använda sig av staff care så berättar hon att hon i sin yrkesutövning ställs inför svåra problem och att handledning där hon fick diskutera sitt arbete skulle vara bra.

/Peter Butor

Feb 25

Bertil Åhman 24/2

I min första blogg lovade jag återkomma och förklara vad det innebär att arbeta med psykosociala frågor. Svenska kyrkan ingår i den stora familjen som kallas för Lutherska världsförbundet. Till världsförbundet finns knutet ett nätverk för katastrof-, påverkan- och biståndsinsatser, ACT-alliansen, som är verksamt på många olika håll i världen, inte minst efter katastrofer av olika slag. I ACT-alliansen har de olika medlemmarna sin särskilda kompetens och framtoning. Till exempel finns det inom Kirkens Nødhjelp, Norge, specialister på vatten och sanitet. För närvarande levererar de 180 000 liter vatten varje dag till olika tillfälliga läger här i stan.

Svenska kyrkans framtoning i det här sammanhanget gäller psykosociala frågor. – Kanske inte så spännande som det andra, men nog så viktigt! – Det innebär att inte glömma bort de ”mjuka frågorna”, helt enkelt hur folk mår. Vi brukar prata om olika mänskliga behov: andliga, biologiska, emotionella, kulturella, materiella, mentala och sociala, Särskilt i en krissituation – som efter den här fruktansvärda jordbävningen med omätligt lidande som följd – är det viktigt att alla de här aspekterna är med i uppbyggnadsarbetet. Det psykosociala arbetet har detta som målsättning. För att det ska lyckas, måste man bygga på lokala strukturer, det vill säga att de föreningar och grupper som finns på plats måste ha ansvaret för verksamheten.

Nu ska jag gå och lägga mig i mitt tält. Två gånger den här veckan har det varit efterskalv nattetid, varje gång 4,7 på Richterskalan och epicentrum 35 kilometer härifrån. Många grips av panik vid dessa tillfällen. Man befarar ytterligare en ödeläggande jordbävning.

DSC_0541mindre

Ett team av ACT-medarbetare som genomför en enkätundersökning som förberedelse för ett psykosocialt program.

/Bertil Åhman