Lönar det sig egentligen att hålla på så där..


Panel 2Lämnar Lima och förhandlingarna när sista dagen börjar. Allting tyder på att traditionen att dra över tiden håller i sig. Klockor stoppas, plenum bryts och korridorerna fylls av möten och så händer det att någon håller ett tal som alla jublar åt, utom någon som är oerhört missnöjd. Så har det varit förut och så verkar det bli nu. Det är som en liturgi. Är det lönt att hålla på så? Ja, jag tror fortfarande att det är viktigt att länder och valda talar med varandra. Vad är alternativet? Att lämna allt åt marknadskrafter? Knappast goda utsikter då marknaden idag inte förmår att ta ansvar för påverkan på framtiden. Men kanske skulle vi låta de stora utsläppsländerna göra upp det här själva? De är inte så många som står för en majoritet av växthusgasutsläppen så om bara de kom överens så vore saken biff. Men hur skulle da fattigaste länderna kunna tillgodose rätten till liv och hållbar utveckling om det bara bli ett avtal om minskade utsläpp och inget om fattiga länders behov av att finansiera de skador och den omstrukturering av samhället som måste göras?

Trots allt tror jag på internationella processer där alla länder har talan och där ett konsensus eftersträvas. Det måste finnas krafter som värnar mänskliga rättigheter. Det gör aldrig marknaden av sig självt. Det må vara trögt och frustrerande omständigt när en liten ö-stat som Tuvalu med samma innevånarantal som Skara har samma rätt att tala och bli lyssnad på som 1.2 miljardsnationen Kina. Men det är en ständig påminnelse att den som har styrka inte för den skull har rätten.

Det är inte dumt med avtal som FN upprättar. De må vara svaga och ha för låga ambitioner men det puttar utveckling i alla fall åt en riktning. Under de år jag funnits med i den internationella ekumenikens arbete så har det blivit många uttalanden och manifest, många seminarier och uppvaktningar, namninsamlingar och kampanjer. I början tänkte jag att det här tjänar inget till. Ett papper med några ord på som ingen bryr sig om. Visst är det så ganska ofta. Men det som jag också sett är att uthålligheten och fasthållandet vid det man säger sig stå bakom steg för steg skjuter utveckling åt det håll som stavas hållbarhet. Det är inte fullkomligt, och det finns mycket mer att önska men hur hade det sett ut om vi förblivit tysta. Om vi inte hade skrivit manifesten och uttalandena. Det vet vi inte. Ibland, när jag blir lite from, så kan jag säga att vi ser inte alltid trons verkan men vi vilar i den. Som vi vilar i hoppet. Det gör oss inte passiva men heller inte uppgivna. Vi låter oss inte förhårdna eller förbittras. Vi tror, vi hoppas och det är därför vi fortsätter att verka. Vi kommer att påverka så att kommande generationer och moder jord ska kunna få möta dagarna med tillförsikt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *