Förhandlingar har lite av en egen liturgi. Här har världens samlats sedan den 29 november i Paris för att ta fram ett nytt avtal. Ja, egentligen så skulle de börjat den 30 men de satte igång en dag tidigare. Så har det gått 10 dagar då det liksom har inte hänt så mycket. Jo, det har det säkert men utanför min och många andras horisont. Så igår booom, så landar en text som är betydligt kortare och mindre av hakparanteser, vilket betyder att det inte är klart än utan ska förhandlas. Nu har dagen gått med väntan på ett nytt förslag till text. Klockan 13 skulle den komma när som helst. Sen var de 15.00 och så 18. och 19. Men klockan 21 kommer ett nytt förslag. Där finns ändringar, lite färre meningar som inte är inom parenteser och lite färre alternativa skrivningar. Men det läses noga av länders delegationer och kanske mest noga av frivilligrörelserna som finns på plats. Det saknas en del från förra förslaget och en del skrivningar är lite svagare, tycker en del. Men det är som det brukar vara. Nu får vi se hur de olika parterna tar det nya förslaget. Men ett avtal blir det, eller vad det nu kommer att kallas. Nu handlar det om att staterna gemensamt ska vara så modiga att de kan gå så långt som möjligt. Det blir inte det perfekta avtalet men inte det sämsta. Men det som sker runt om i världen spelar allt större roll. Mer förnyelsebara energilösningar runt om i världen som idag levererar med än vad de värsta optimisterna sa för några år sedan. Finansvärlden som lyfter tillgångarna ur fossilbranschen och viljan att skapa ett momentum som ger lite mer hopp till en mänsklighet som tyngs av bekymmer .
I morgon är det sista dan (trot den som vill) på årets COP och själv packar jag väskan och ger mig hemåt norrut igen. Det har varit långa dagar och många möten. Lite mer tillförsikt har jag fått med mig, lite större tro på att det går att förändra. Jag är inte naiv men lika lite cynisk. Det finns möjligheter och det finns kraft och faktiskt lite politisk vilja, men den kunde vara större. Eller för citera Al Gore ”Politisk vilja är en förnyelsebar resurs”.
Men det slutar inte här. Nu börjar det vanliga grå arbetet att steg för steg flytta positionerna, ställa om samhället och ställa om livet. Det senaste är kanske den största utmaningen. Men vi bygger framtiden nu med de ord som vi präntar och de ord som vi efterlever. Så fortsätter länderna att träffas för att skruva på framtiden. Tror ändå att det går att skruva det lite mer men vi skruvar i alla fall åt rätt håll