En reflektion över en affär som inte känns bra.


Kolkraft redigeradUnder många år har jag funnits med i det internationella ekumeniska arbetet med klimat. Gång efter annan har vi gjort uttalanden och seminarier och aktioner för att visa på vikten av att minska utsläppen och att rädda de mest utsatta. Ekologi och Ekonomi och Social välfärd ryms inom begreppet Klimaträttvisa som har varit i fokus för kyrkornas arbete i många år nu. Det väcker också tankar på hur vi ser på frågorna när det hamnar närmare oss själva. Kan vi göra något annorlunda när vi ställs inför frågeställningar som sätter ekonomi och ekologi emot varandra?

Eko som finns i orden ekonomi och ekologi kommer ifrån grekiskans ord för hushåll. Ekonomin är hur vi hushållar med resurserna och ekologin handlar om samspelet i ”hushållet”.  Det finns ett klart samband i ordet men i den politiska handlingen idag så vill en del göra det till varandras motsatser. Inget kan vara mer fel. Ekologisk hållbarhet är inte något vi kan ägna oss åt när vi har skapat en god ekonomisk utveckling för det finns ingen god ekonomisk utveckling utan en hållbar ekologi.

En hushållning av resurserna utan att se till hur samspelet i fungerar är meningslös och idag en rent farlig inställning. Tyvärr är det ekonomistiska förhållningssättet det dominerande och kan man bara visa på att pengaflödena går rätt så tystnar alla andra argument. Vattenfalls försäljning av brunkolen i Tyskland hade kunnat göras till en mycket intressant vändpunkt där Sveriges regering tog ett unikt ansvar och arbetade för att fasa ut brunkolen. Att argumentera för att om inte vi gör det så är det någon annan som gör det i betydelsen av att om inte vi säljer så plockar någon annan upp kolet och utsläppen blir lika höga. Argumentet var samma när det gäller Sydafrika och isolerandet av apartheid regimen. Om inte vi handlar deras varor så gör någon annan det. Hur åstadkommer vi då förändring?

Tänk om Sverige hade tagit chansen tillsammans med Tyskland visat på hur det går att ställa om ett samhälle från fossilt till förnybart. Sverige som humanitär stormakt skulle kunna visat på hur vi tar ansvar i en global värld för att på alla sätt minska utsläppen av växthusgaser, t o m när det handlar om utsläpp utanför landets gränser men inom EU! Då skulle ett dumt beslut att en gång i tiden att köpa kol kunna visa sig vara ett exempel på hur det går att ställa om och att samtidigt klara ekonomi och social välfärd för de som arbetar inom fossilutvinningen.

Men istället blir det det kortsiktiga ekonomiska argumentet som blir vinnaren och, kanske inte en bortförklaring men i alla fall, en klen ursäkt om att det går inte att ändra ägardirektiven. Att sedan hänvisa till att handeln med utsläppsrätter kommer att fixa det här är föga övertygande. Det finns mycket lite som säger att inköp av utsläppsrätter har någon större inverkan. Det är en icke fungerande marknad i betydelsen att utsläppen är så billiga och utsläppsrätterna så många att det inte får någon märkbar betydelse för utsläppen. Det går inte att berömma sig själv med att säga att vi har så höga mål och ska bli världsbäst om det inte finns mod, kreativitet och frimodighet att tänka nytt kring hur vi med alla möjliga medel ställer om våra samhällen till en uthållighet. En omställning som är absolut nödvändig för att vi ska klara en värld som är dräglig för flertalet och som säkrar möjligheterna till mat och vatten för kommande generationer.

Det går inte att blunda för att det kortsiktiga monetära värdetänkandet har en mycket stark makt över tanken och handlingen. Det är djupt olyckligt i en tid då vi alla vet att det är en ohållbar väg framåt. Beslutet och argumentationen kring Vattenfalls brunkolsförsäljning visar tydligt på hur svårt det är att genomföra de grundläggande förändringar som bara måste göras.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *