Kör och bygd!

Den fantastiska kören! image

Tanzaniaresan

Bulongwa, 8 februari 2015

Efter tjugo timmars resa landade vi i Mbeya. Där mötte våra värdar upp med jeep. På guppiga vägar och en punktering i tropiskt regn nådde vi Bulongwa och vår vänförsamling.

Vi fick ett alldeles fantastiskt mottagande. Både gamla och unga Amanibor välkomnade oss utanför kyrkan med blombuketter och svängiga sånger och dans. Vi fick snart vila ut i vårt boende nära barnhem, sjukhus och kyrka.

Mellanlandning

image7 februari 03:59

Ett svettigt gäng väntar på byte i Dar es Salaam. Säkert 30 grader på flygplatsen, trångt och invecklat. Medicin igenom tullen efter trumfkortet: jag är präst och han är doktor (om Thor som eg. är sköterska). Vi räknar anlända till bulongwa om ca 7 timmar.

/AnnSofie

Nu börjar hösten…

Kanske det är att hårddra det, men visst är det så att jobbet som informatören gör ligger inte i nutid utan i framtid. Nu förbereder jag höstens församlingsblad och broschyrer innan jag ska gå på semester, så arbetsdagen fylls av konserter, fester, gudstjänster och sammankomster som andas höstluft.

Samtidigt som det kan kännas galet att inte leva i den härliga sommarens nuet, så är det roligt att sy ihop det som komma skall, vi ser fram emot en fullspäckad höst! Jag letar bland höstgula och -röda bilder, skriver om höstens stora satsning med Världens Barn-gala i oktober, letar information om och bilder på nya medarbetare som börjar i höst. Saker som funnits ”alltid” byter dag, nya verksamheter kommer till, och några gamla försvinner.

Samtidigt fylls mailboxen på med utbildningsdagar och nätverksdagar i höst, almanackan fylls på. All höstighet känns oändligt mer NU än sommaren utanför fönstret.

Men sen, när allt är så klart det kan bli, då sparar jag allt, stänger datorn och sätter autosvar på mailboxen. Då ska jag släppa tankarna på jobbet och förpassa hösten till SEN. Då går jag ut i verklighetens NU, ut till sommaren och allt den har att erbjuda.

Helena Sandström
informatör i Härlanda församling

Nu tar vår blogg sommarlov och återkommer i slutet av augusti. Njut av NU så ses vi SEN!

Vi måste andas

Vi firar pingst! Och med den står Helig Ande i fokus. Helig Ande, går inte att fånga i ett par enkla ord eller meningar. Kanske är det därför vi har så många olika bilder och symboler för den Helige Ande…

Ja, ungefär så inleder jag nog predikan på söndag, tänker jag. Men, vilka symboler tänker du på när du hör om Helig Ande? Duvan kanske, eller elden, eller vinden eller… Det skulle vara väldigt roligt om någon ville dela med sig och ge mig nya bilder inför söndagens predikan! Kom gärna med bilderna redan här som kommentarer, eller kom till söndagens gudstjänst i Härlanda kyrka kl. 11:00 och berätta där!

Ande, andlighet kan låta som en religiös specialitet, men ande är också knutet till andedräkt och andning. Med de orden förstår vi kanske bättre att pingsten handlar om livets grundförutsättningar. Vi måste andas. Guds närvaro är mitt i, mitt i livet, mitt i allt!

Kom och fira livet, ditt och mitt och allas! Kom så andas vi tillsammans!

Hälsningar!
Karin Coxner
Kyrkoherde

Kristi himmelsfärdsdag

Hon kunde nå molnen, om hon bara sprang fram till stenen där framme. Det var något alldeles oväntat, något alldeles nytt, något magiskt över hur molnen kunde svepa in en stor uråldrig sten på en bråkdelssekund så nära marken på ett fjäll i Jämtland.  Med handen skulle hon kunna röra molnen, kanske fånga dem. Här mitt bland molnen var hon på jorden och kunde på samma gång nå himlen. Hon var en del av dem båda, på ett annat sätt mer nu än före upplevelsen. Nu kunde hon åka ned för bergen och veta att det var möjligt att nå molnen även från marken. Det som förut varit onåbart blev nu en medveten kunskap upplevd, genomlevd på ett berg. 

Berg har nog alltid fascinerat människan. Otaliga är de berättelser om berg människan bestigit. Berg som lockar bergsbestigare mot högsta toppen på Världens tak. Berättelser om tusentals personer trängs om utrymmet, de få dagarna som det överhuvudtaget är möjligt att försöka ta sig upp mot toppen. Berättelsen om det livskrävande livsfarliga jobbet som sherpas. Berättelsen om liv och död. Den enskilda bestigarens berättelse. Så bär vi alla våra berättelser om berg bestigna, fysiskt eller bildligt.

Berg som är vackra, magiska, farliga, med dess skiftande väder, eller dess skiftande karaktärer, där en bråkdels sekund kan bli ett med en evighet. I väntan, i rädsla, ien magisk känsla över att vara en del av något stort, en helighet, en sårbarhet. Där är de berg som vi fått bestiga i vår vardag, bilden över att ta sig över ett hinder, eller en tuff period.

I berättelser världen över, finns berättelser om berg där människan möter det heliga, berättelser om berg som gudarnas boning. 

Gång på gång i bibelns berättelser förflyttas vi till bergen. Så också i berättelsen under Kristi himmelsfärdsdagen, lärjungarna får i dess berättelse åter lämna Jesus, men inte i den förtvivlan och uppgivenhet och förvirring de stod inför vid hans död. De hade nu fått erfara hur Jesus blivit levande, visat sig, följt dem, ingett dem mod. Nu var tiden inne för dem att leva vidare, på sina erfarenheter medvetna om att deras kunskaper och gåvor var tillräckliga. Varken mer eller mindre.

Vid ”berget” lämnar Jesus dem med ett hopp om att de en dag skulle ses igen, men också burna av att ett nu, så är Guds närvaro inte begränsad till tid och rum, en plats, även om dessa kan vara så viktiga för oss. Vid ”berget” lämnar han dem,inte för att försvinna utan för att vara närvarande på ett annat sätt.

En frånvaro som på samma gång är en närvaro.

Josefine Rubenson
präst i Härlanda församling

Anar dopets betydelse

Kanske var du bara ett spädbarn när du döptes. Troligtvis minns du då heller inget av den dagen. Att dina föräldrar klädde dig i den alldeles för stora vita dopklänningen, att de tillsammans med präst och församling läste trosbekännelsen och sedan svarade ja på frågan om de ville att deras barn skulle döpas till denna tro. Säkert minns du då inte heller hur prästen höll dig i sina armar samtidigt som vatten östes över ditt huvud, i Faderns och Sonens och den heliga Andes namn. Men även om du inget minns av ditt dop, eller ens har fått något berättat om det, så gäller ändå löftet att Gud är med dig, alla dagar till tidens slut.

Just det gör konfirmationstiden så speciell, för kanske kan jag då ana vad dopet har för betydelse för mig och i mitt liv. För under konfirmandtiden finns möjligheten att pröva sina tankar, sin tro och sina funderingar. Att tillsammans försöka förstå betydelsen i Jesu bud att vi ska älska Gud, varandra och oss själva. Och att Gud alltid är med oss, till tidens slut.

Så står man till slut där, en tidig försommardag. Man har vuxit i sin en gång så förstora dopklänning när man gemensam med präst och församling läser trosbekännelsen för att sedan svara ja på frågan om man vill fortsätta leva i den tro man en gång döptes till.

”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden.
Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar:
döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn
och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er.
Och jag är med er alla dagar till tidens slut.”
Ur Matteusevangeliet

AnnSofie Fång
präst i Härlanda församling