Högsbo församling

Något radikalt nytt och positivt banbrytande håller på att födas i Högsbo av Högsboborna. I denna process fyller Högsbo församling en viktig roll som forum tillsammans med många andra. Det är något som nu inspirerar människor runt om i landet till att fatta mod att förändra och stärka sin samhörighet på ett nytt sätt i sina lokalsamhällen. Malmö kommun har nu tack vare studiebesök i Högsbo beslutat sig för att koordinera all odling i staden för en grönare stadsutveckling.

Högsbobor föregångare i landet

Lokala föreningar och kommuner har vallfärdat till Högsbo kulturodlarpark senaste året och inspirerats av hur vi Högsbobor i samverkan börjar skapa en ny grönare stadsdel för mer kärlek, samhörighet och livsrikedom. Utan att kanske tänka på det djupare har mängder med högsbobor med sina bara händer format en botanisk trädgård med sina egna odlingar. I ställer för bara kolonilotter på traditionellt sätt har man skapat en kulturodling av skönhet, naturkänsla, kärlek och samhörighet.

För mig har det blivit en manifestation av vad vi människor ytterst längtar efter och har behov av och den positiva livsstils- och samhällsförändring vi hela tiden står inför. En uppgörelse med ett alltför anonymt, institutionaliserat och okänsligt samhällsklimat som föder meningslöshet och i sina extrema former brutalitet hos människor.

När vår demokrati endast blir att rösta vart fjärde år då är det en dålig demokrati. Demokrati skall ju vara folkstyre där vi som unika personer och de unika original vi alla egentligen är, bygger vårt samhälle utifrån sin samhörighet, medkänsla och kärlek.

Anonym stadsdel med en kyrka som ett kärnkraftverk

Jag växte upp som barn och tonåring på Skäpplandsgatan i Högsbo. Mina föräldrar upplevde att det var fantastiskt att flytta in i den då moderna nya tiden. Som barn var det för mig ett boende som skapade torftighet och anonymitet präglat av rationalismens och industrialismens sätt att tänka stadsbyggnad i sovstädernas miljonprogram. Jag upplevde hela stadsdelen som kylig institution med en kyrka som såg ut som ett kärnkraftverk.

Jag hade att jämföra med.  Mina somrar i Bohuslän som var fyllda av starka sociala sammanhang med alla generationer där jag såg människor arbeta med stenhuggeri, fiske, i  verkstäder och handel i vardagen och leva med många sociala mötesplatser.  Människor hade starka relationer och skapade delaktighet med detta för barnen. Det skapade ett oändligt äventyr att växa upp med.

Jag har funderat på varför många av mina kamrater i Högsbo på 60-talet ramlade in i alkohol och drogmissbruk. Även jag var på väg in i detta som ett försök att hantera sökandet efter identitet som tonåring med dess starka känslor och längtan. Sådant som jag då inte hade ord på.

Högsbo stadsdel blomstrande kulturreformation?

När jag nu kommer tillbaka till Högsbo efter 40 år, så möter jag en stadsdel som mognar socialt och kulturellt. Anonymiteten är betydligt mindre, framväxten av sociala mötesplatser ökar i form av kafféer och så kulturodlarparken vid Högsbo kyrka. Alla dessa Högsbobor som nu skapar morgondagens Högsbo där man bryter anonyiteten och skapar en blomstrande  stadsdel, där samhörigheten växer.

Författaren Vatslav Havel var en av dem som fattade mod att utmana  sovjetsystemet, en handling som skulle leda till Berlinmurens fall. På 70-talet skrev han att den stora uppgörelsen i Europa  inte var att riva Berlinmuren utan att det både i öst och västvärlden bör ske en uppgörelse med den blinda opersonligt oansvarigt framrusande samhällsutveckling som gör människor till maktlösa marionetter och naturen endast till en förbrukningsvara. En världsbild som kom att forma oss alla, våra politiska partier, våra folkrörelser och kyrkan liksom vår stadsdel från 60-talet.

Vår kultur har sedan upplysningstiden format en extrem  individ- och människocentrering där naturen och tillvaron endast ses som en råvara för att tillgodose människans behov. Det har sedan inte funnits gräns för vad som kunnat förtingligas, industrialiserats och exploateras. Så väl FN som EU inser att detta inte kommer hålla.

Från samhällsmaskin till levande samhörighet

Vi står som jag ser det inför en positiv kulturreformation av hela vårt samhälle där vi ser varandra och naturen inte bara som kuggar i ett alltmera effektivt maskineri. Våra kroppar och våra sammanhang är oändligt finmaskiga nät av relationer och samhörighet  med varandra och allt levande. Det är denna väv som bygger upp identitet, tillit och förmåga att älska. Naturen och våra kroppar är inte ting att konsumera och effektivisera utan en del av himlakroppens gudomligt mirakulöst sköna väv. Det är den kroppens uppståndelse från det döda jag tror på i vår tid. Det är det jag ser i kulturodlarparken.

Det Högsboborna gör i kulturodlarparken är något som borde sprida sig i hela stadsdelen där vi stärker den lokala kulturen och kärleksfulla band mellan generationer och individer. Högsbokyrkan blir ett blomstrande nytt forum där tro inte försanthållande av religiösa satser utan tillit och mod som bygger upp mening mellan människor, allt levande och tillvaron. Oavsett vem som gör det och vad man än kallar sig. Detta är för mig samhörighetens teologi som inte skiljer människa från människa eller människa från övriga livet.

Det nya Högsbo en banbrytande dröm

Det är min dröm att vi skulle kunna skapa en kraftfull dialog mellan oss i Högsbo , fastighetsbolag, stadsdelsnämnd, föreningsliv, företagare och församling om hur vi tillsammans blir banbrytande i Högsbo för att på ett nytt sätt tillsammans stärka vår samhörighet, kärlek och gemensamma kultur. Att vår stadsdels fastighetsägare och boende skulle kunna göra vår stadsdel  till föregångar i energieffektivsering och varför inte självförsörjande på förnyelsebara energikällor. En oerhört lönsam affär för alla.

Det är min dröm att kulturodlarparken och Högsbo församling skulle kunna samverka för att skapa ett sådant gemensamt forum för att sprida denna bärkraft för ny kultur i hela Högsbo de närmaste åren. Jag ställer då upp vill ni vara med?

Dan Melander, Bärkraft och Ny Kultur / Etik & Energi

Somliga skulle säkert svara ett rungande nej på den frågan. Gud kan eventuellt dröja sig kvar i vackra kyrkobyggnader, ofta tillsammans med vacker sång och musik. En slags kulturhistoria alltså, men i den vanliga, verkliga världen där finns det ingen plats för Gud.

När tex. ärkebiskopen uttalar sig angående samhällsfrågor, då får han ofta höra, att detta är inte hans bord och att han borde ägna sig åt de kyrkliga frågorna istället för att lägga sig i samhällsdebatten. Men kan vi verkligen skilja dess båda påstådda olikheter åt?

Jesus från Nasaret svarar på den frågan genom att måla upp en bild av det anständiga samhället där även den svagaste får plats. Det är inte en målning av de framgångsrika och starka, som träder fram, utan han talar om dem som farit illa, om dem som inte orkar längre. Ord som landar rakt in i samhällsdebatten.

”Och han skall förkunna rätten för folken. Han skall inte träta och ropa, och ingen skall höra hans röst pÃ¥ gatorna. Han skall inte bryta av det knäckta strÃ¥et eller släcka den tynande lÃ¥gan, utan han skall en dag föra rätten till seger. Och hans namn skall ge folken hopp.”

Vi vill gärna lägga över samhällsansvaret på andra, på dem som bestämmer och så försöker vi smyga undan med vårt eget ansvar. Här finns ett vägskäl, vill vi ha det goda samhället, då handlar det också om att värna och arbeta för det samhälle, där också den illa medfarna människan kan få vara med.

Har Gud något med samhället att göra? -Ja!

Britta Broman, Kyrkoherde i Högsbo församling