Jan 31

Något man kan leva med?

Ett av de mörkaste kapitlen i Sveriges historia skulle vi kunna kalla det. Åren mellan 1934 och 1975 då den svenska staten tvingade 63 000 människor att ta bort förmågan att fortplanta sig genom tvångssterilisering. Av dessa gjordes 20 000-30 000 med rent tvång eller genom att ljuga om vad som skulle ske. Vad detta gjorde och gör med dessa människor kan vi bara fantisera om men min gissning är att dessa människor fått men för resten av sina liv. Men som säkerligen gett konsekvenser för dessa människors möjlighet att leva ett vanligt liv. Att vara ofrivilligt barnlös är, som vi vet, en stor sorg och att sen få veta att det är en lag som är orsaken måste vara ännu en tung sten att bära. Anledningen till våldförandet på det svenska folket var rasbiologiska tankar som hade sin grund i nazi-Tyskland. Tvångasteriliseringslagarna i Sverige avskaffades för 37 år sedan men med två undantag, nämligen om man själv vill det och om en människa ska genomgå en könskorrigering. Med anledning av  detta undantag skriver jag nu detta inlägg. I Sverige sker varje år ett antal könskorrigeringar, att ett kön ändrats till ett annat, så att könsidentiteten och det juridiska könet blir överensstämmande. Denna process är mycket lång och ansträngande för människan som är mitt i det. Dock visar studier på att korrigering av kön har mycket framgångsrikt resultat. Dock kräver den svenska staten att människan som ska gå in i denna process måste vara steriliserad.  Sterilitet är alltså ett krav för att får behandling för ett sjukdomsklassat tillstånd. Det också en djup kränkning av en människas integritet. Europarådets kommissionär har tidigare utryckt att alla EU:s medlemsländer bör avskaffa denna tvångssterilisering då det skulle kunna vara ett brott mot mänskligheten. Den debatt som nu finns har orsakats av att lagstiftningen kring detta nu ska ändras men att tvånget om steriliseringen ska kvarstå. Något som ”man kan leva med” enligt några av beslutsfattarna.  Alla partier i Riksdagen förutom kristdemokraterna har sagt att man är positiva till ett avskaffande av tvånget. Här har vi som kristna en skyldighet men också en möjlighet att sätta ner foten. Att se till människa! Ingen människa ska behöva utstå behandling mot sin vilja! Tvångssterilisering bör höra till Sveriges historia och inte till nutiden. Denna MAN som kan leva med detta har med all säkerhet inte känt att han eller hon har en annan könsidentitet än den som står i passet. Han eller hon har med säkerhet makt att bestämma över sin egen kropp. Detta är möjligen något som icke berörda kan leva med men nu handlar det inte om dem. Avskaffa tvångssterilisering och se människan!

Erik K Andersson, församlingskoordinator & informatör i Högsbo församling

Jan 10

En nyårspredikan: ”Brytningstid”

Texter: 4 Moseboken 6:22-27, Romarbrevet 10: 9-13 & Lukasevangeliet 2: 21

Jag kommer från havet. Under år av mitt liv har jag stått på min strand och lyssnat. Ibland har jag hört havet ryta och dåna. Jag har sett det resa sig vid horisonten och skymma landet på andra sidan sundet. Jag har sett det stilla sig igen. Havet är outgrundligt, liksom livet självt. Allteftersom tiden gått har jag funnit att havets strand är en bra plats för att lära. En bra plats för att blicka ut och hämta hem.

Vissa tider bor jag i en by på Skånes kust. Byn har en hamn med en vitkalkad pir. Norr om den har byns innevånare byggt en vågbrytare för att skydda hamnen. Stormarna kommer från nordväst. För varje år blir de mäktigare.

Det sägs att i höstas nådde vågorna upp till gatan i den lilla byn. Sjöbodarna spolades bort, liksom jollarna och träbryggorna. Vinden mjölkade skummet ur havet och fick de vita tussarna att landa i kastanjerna. Det såg lustigt ut. Det sägs att byns barn lekte med tussarna, klättrade upp i träden för att fånga dem. Så är barn. De ser det vackra. Och bara det vackra.

När jag fick höra talas om vågorna och om den ödelagda lilla hamnen blev jag rädd. Jag hade också velat fånga skumtussar i träden men jag har förstått att stormar av detta slag inte hör hemma hos oss. Kanske inte hos någon. Något håller på att bli fel. Något är det som håller på att gå på tok fel. Livsbetingelserna på vår jord håller på att förändras och med dem hela vår värld. 

Nu är året nytt. Januari 2012. Vid den här tiden står vi såsom inför havet, på en strand, med möjlighet att blicka ut och hämta hem. Men vad ser vi? Vad rör sig mot horisonten?  Hur påverkar det jag ser mina livsval? Hur vill jag leva? Hur vill jag relatera i denna brytningstid?

Den gammaltestamentliga texten på nyårsdagen tar upp det mest grundläggande i våra liv, nämligen detta att vi alla är skapade till att leva i relation. Denna jag-du-relation är nedlagd i våra själar. Naturgiven. Det lilla barnet föds med denna längtan att komma nära. Redan i samma sekund, som det lämnar moderlivet, söker barnet bröstet och ansiktet på sin mamma.

Det är tydligt att jag blir människa först när jag lever i en jag-du-relation till andra; till mina medmänniskor, till alla medvarelser och djupast sett till livet självt, Gud själv.

Detta är välsignelsens själva innebörd. Herren låter sitt ansikte lysa över dig…Herren vänder sitt ansikte till dig……

Ändå flyr vi så ofta denna grundläggande och livgivande relation. Tror på något sätt att vi kan klara oss på egen hand som vore vi isolerade öar. Men en sådan livshållning är ett fördärv. Därur växer sig o-livet än starkare. Ensamhet, segregering och främlingskap. Och istället för att vara ett oändligt fält av relationer som jag är insatt i, blir livet en företeelse, som jag kan förhålla mig till. Min medvandrare riskerar bli ett objekt som jag kan tänka till eller tänka bort och den skapelse som är Guds gåva till oss alla blir till en resurs – skild från min egen kropp och själ – en resurs som jag kan vara med om att utnyttja och exploatera för min egen behovstillfredsställelse.

Står vi stilla på stranden och blickar ut mot horisonten ser vi tydligt en värld där detta förtingligande och mekanistiska förhållningssätt är det allena rådande och vi ser – såvida vi inte blundar – vilka konsekvenser det får för både människans värdighet och naturens okränkbarhet.

I detta läge i historien måste kyrkan fortsätta att välsigna. Hon måste fortsätta att uttala orden. Lik en helig dåre måste hon fortsätta att tala om Guds tillvända ansikte. Trots allt. Hon måste fortsätta att proklamera det budskap vars innebörd är, att livet är relation och Gud är nära. Hudnära. Som den söta mjölken i moderns bröst. Som barnet i krubban. Doftande och kärleksfull närvaro, just där livet är som mest utsatt, just där vi som minst anar: i en krubba, i ett skitigt stall, på en avskrädesplats, djupast i det mörka. Där, där…är Gud. Där vänder Gud sitt ansikte till dig, till mig, till alla.

Ja, till alla och envar. Också nu, detta nya år, nås vi av det radikala budskapet, genom Romarbrevets text. Vår Gud är en Gud för alla. Redan sedan tidig kristen tid ljuder detta budskap:  Det är ingen skillnad….det är ingen skillnad på jude och grek….ingen skillnad mellan man och kvinna, slav eller fri…..alla är vi ett i Kristus.

Kristen livsförståelse tvekar inte ett andetag när det gäller alla människors lika värde. Det är den tron vi döps till i Kristi kyrka. Alla är ett och lika värda. Den första doprörelsen var således också den första sanna demokratirörelsen.

Och ändå, denna dag på stranden, när vi blickar mot horisonten, ser vi – om vi inte blundar – en värld där människors lika värde på inget sätt är någon självklarhet.

Här har vi ett ansvar, att i Kristi efterföljd, dag för dag och var och en efter förmåga, stå upp för det som han gav sitt liv för. Jag har att dag för dag bekänna med mun och hjärta att Kristi uppståndelse verkar i världen.

Vi ser den överallt där människor reser sig ur förtryck och förnedring till nytt liv och nytt hopp. Uppståndelsen sker där livet segrar: i den arabiska våren, på AA-mötet, på skolgårdar och äldreboenden, där män, kvinnor och barn kämpar för värme och gemenskap, hemma vid köksbordet, där vi åter blir du och jag med varandra efter en lång arbetsdag, för sådan är Kristi kärleks kraft. Uppståndelsen sker där befrielsen sker och där samhörigheten förverkligas. Sådan är innebörden av Kristi Jesu namn: Gud frälser, Gud räddar, Gud befriar. Det namn ängeln gav honom innan hans mor blev havande, som Lukas berättar.

I Jesu namn kan vi därför ta emot det nya året.

I Jesu namn kan vi tacka för det vi fick under det gångna.

I Jesu namn kan vi våga leva kyrka i en tid som stormar, i en tid då vågorna går alltför höga och bryter mot stranden med en kraft som vi sällan hittills skådat.

I Jesu namn, som är kärlekens och de upprättade relationernas namn, vågar vi den udd och det nytänkande som krävs om vi ska fortsätta att kalla oss hans efterföljande.

I Jesu namn möter vi en ny tid med både fantasi och djärva lösningar som skapar hållbarhet och bärkraft för både enskilda samhällsmedborgare och kollektiv kropp.

I Jesu namn fattar vi sedan varandras händer och vänder våra ansikten till varandra. Ser med ömhet både på våra tillkortakommanden och på vår goda vilja. Öppnar vår gemenskap för den som ingen har och blir så kyrka på riktigt. En kyrka med både ljus och salt, med bröd och vin, med mjölk och honung.

En kyrka i brytningstid.

Amen

Lotti Sharif, präst i Högsbo församling

Dec 20

Legenden om julgranens ljus

”Den natt då Kristus föddes samlades allt levande – både växter och djur – för att hylla den nyfödde. Olivträdet bar fram sina frukter som gåva, spindeln spann ett vackert nät och koltrasten sjöng en sång. Men det lilla granträdet hade ingenting att bära fram, och det var så utmattat efter den långa färden fram till stallet att det inte orkade hålla emot när de större träden knuffade undan det. Till slut hade det hamnat längst bak, där det inte kunde se Jesusbarnet. Men en ängel fick syn på granen, och såg dess sorg över att inte få hylla den lille nyfödde. Därför tog ängeln en handfull stjärnor och strödde ut över granens grenar, så att granen glimmade vackert i mörkret.

När Jesus fick syn på den lilla, glimmande granen längst bak, sträckte han ut armarna och log. Då fick granen äntligen komma fram till krubban och hylla Jesusbarnet. Och i himlen bestämdes det att från denna stund skulle granen varje jul bära ljus för att glädja jordens alla barn.”

Den här lilla legenden fann jag i en gammal bok häromdagen. Jag vill gärna dela med mig av den till dig som läser detta, för jag tycker den är så fin och säger så mycket om det som kanske är viktigast i den jul som vi snart ska fira. För mig handlar julen djupast sett om födelsens mysterium. Gud föds till jorden. Kommer till oss som ett litet barn kommer: naket, öppet och med himlaljuset i sin blick. Kommer med budskapet om fred och frid till en söndrad värld full av längtan.

Jag tänker mig också julen som de stora möjligheternas helg. En högtid då vi kan öva oss att se det stora i det lilla. En tid för att stanna upp. 

• Stanna upp inför barnet i krubban. Se, att i det alldeles enkla och jordiska, finns Gud närvarande.

• Stanna upp inför barnen omkring oss. De är livets budbärare. De är vårt hopp och vår framtid.

• Stanna upp inför barnet jag bär i mitt hjärta, det barn jag själv en gång var. Det barnet bär min sanning och mitt mod. Det barnet känner Gud.

Lotti Sharif, präst i Högsbo församling

En välsignad jul och ett gott nytt år önskar Högsbo församling

Nov 21

Samhällsförändring i Högsbo för samhörighet, bärkraft och ny kultur

Något radikalt nytt och positivt banbrytande håller på att födas i Högsbo av Högsboborna. I denna process fyller Högsbo församling en viktig roll som forum tillsammans med många andra. Det är något som nu inspirerar människor runt om i landet till att fatta mod att förändra och stärka sin samhörighet på ett nytt sätt i sina lokalsamhällen. Malmö kommun har nu tack vare studiebesök i Högsbo beslutat sig för att koordinera all odling i staden för en grönare stadsutveckling.

Högsbobor föregångare i landet

Lokala föreningar och kommuner har vallfärdat till Högsbo kulturodlarpark senaste året och inspirerats av hur vi Högsbobor i samverkan börjar skapa en ny grönare stadsdel för mer kärlek, samhörighet och livsrikedom. Utan att kanske tänka på det djupare har mängder med högsbobor med sina bara händer format en botanisk trädgård med sina egna odlingar. I ställer för bara kolonilotter på traditionellt sätt har man skapat en kulturodling av skönhet, naturkänsla, kärlek och samhörighet.

För mig har det blivit en manifestation av vad vi människor ytterst längtar efter och har behov av och den positiva livsstils- och samhällsförändring vi hela tiden står inför. En uppgörelse med ett alltför anonymt, institutionaliserat och okänsligt samhällsklimat som föder meningslöshet och i sina extrema former brutalitet hos människor.

När vår demokrati endast blir att rösta vart fjärde år då är det en dålig demokrati. Demokrati skall ju vara folkstyre där vi som unika personer och de unika original vi alla egentligen är, bygger vårt samhälle utifrån sin samhörighet, medkänsla och kärlek.

Anonym stadsdel med en kyrka som ett kärnkraftverk

Jag växte upp som barn och tonåring på Skäpplandsgatan i Högsbo. Mina föräldrar upplevde att det var fantastiskt att flytta in i den då moderna nya tiden. Som barn var det för mig ett boende som skapade torftighet och anonymitet präglat av rationalismens och industrialismens sätt att tänka stadsbyggnad i sovstädernas miljonprogram. Jag upplevde hela stadsdelen som kylig institution med en kyrka som såg ut som ett kärnkraftverk.

Jag hade att jämföra med.  Mina somrar i Bohuslän som var fyllda av starka sociala sammanhang med alla generationer där jag såg människor arbeta med stenhuggeri, fiske, i  verkstäder och handel i vardagen och leva med många sociala mötesplatser.  Människor hade starka relationer och skapade delaktighet med detta för barnen. Det skapade ett oändligt äventyr att växa upp med.

Jag har funderat på varför många av mina kamrater i Högsbo på 60-talet ramlade in i alkohol och drogmissbruk. Även jag var på väg in i detta som ett försök att hantera sökandet efter identitet som tonåring med dess starka känslor och längtan. Sådant som jag då inte hade ord på.

Högsbo stadsdel blomstrande kulturreformation?

När jag nu kommer tillbaka till Högsbo efter 40 år, så möter jag en stadsdel som mognar socialt och kulturellt. Anonymiteten är betydligt mindre, framväxten av sociala mötesplatser ökar i form av kafféer och så kulturodlarparken vid Högsbo kyrka. Alla dessa Högsbobor som nu skapar morgondagens Högsbo där man bryter anonyiteten och skapar en blomstrande  stadsdel, där samhörigheten växer.

Författaren Vatslav Havel var en av dem som fattade mod att utmana  sovjetsystemet, en handling som skulle leda till Berlinmurens fall. På 70-talet skrev han att den stora uppgörelsen i Europa  inte var att riva Berlinmuren utan att det både i öst och västvärlden bör ske en uppgörelse med den blinda opersonligt oansvarigt framrusande samhällsutveckling som gör människor till maktlösa marionetter och naturen endast till en förbrukningsvara. En världsbild som kom att forma oss alla, våra politiska partier, våra folkrörelser och kyrkan liksom vår stadsdel från 60-talet.

Vår kultur har sedan upplysningstiden format en extrem  individ- och människocentrering där naturen och tillvaron endast ses som en råvara för att tillgodose människans behov. Det har sedan inte funnits gräns för vad som kunnat förtingligas, industrialiserats och exploateras. Så väl FN som EU inser att detta inte kommer hålla.

Från samhällsmaskin till levande samhörighet

Vi står som jag ser det inför en positiv kulturreformation av hela vårt samhälle där vi ser varandra och naturen inte bara som kuggar i ett alltmera effektivt maskineri. Våra kroppar och våra sammanhang är oändligt finmaskiga nät av relationer och samhörighet  med varandra och allt levande. Det är denna väv som bygger upp identitet, tillit och förmåga att älska. Naturen och våra kroppar är inte ting att konsumera och effektivisera utan en del av himlakroppens gudomligt mirakulöst sköna väv. Det är den kroppens uppståndelse från det döda jag tror på i vår tid. Det är det jag ser i kulturodlarparken.

Det Högsboborna gör i kulturodlarparken är något som borde sprida sig i hela stadsdelen där vi stärker den lokala kulturen och kärleksfulla band mellan generationer och individer. Högsbokyrkan blir ett blomstrande nytt forum där tro inte försanthållande av religiösa satser utan tillit och mod som bygger upp mening mellan människor, allt levande och tillvaron. Oavsett vem som gör det och vad man än kallar sig. Detta är för mig samhörighetens teologi som inte skiljer människa från människa eller människa från övriga livet.

Det nya Högsbo en banbrytande dröm

Det är min dröm att vi skulle kunna skapa en kraftfull dialog mellan oss i Högsbo , fastighetsbolag, stadsdelsnämnd, föreningsliv, företagare och församling om hur vi tillsammans blir banbrytande i Högsbo för att på ett nytt sätt tillsammans stärka vår samhörighet, kärlek och gemensamma kultur. Att vår stadsdels fastighetsägare och boende skulle kunna göra vår stadsdel  till föregångar i energieffektivsering och varför inte självförsörjande på förnyelsebara energikällor. En oerhört lönsam affär för alla.

Det är min dröm att kulturodlarparken och Högsbo församling skulle kunna samverka för att skapa ett sådant gemensamt forum för att sprida denna bärkraft för ny kultur i hela Högsbo de närmaste åren. Jag ställer då upp vill ni vara med?

Dan Melander, Bärkraft och Ny Kultur / Etik & Energi

Okt 26

Äckliga barn & slemmiga tonåringar!!

Tänk om man vore ung igen säger man så ofta…. Men sällan kanske i kyrkan? I vår Svenska kyrkan säger vi ofta att ”Alla är välkomna! Gud har rum för alla! Gud älskar den allra minste!” och andra klyshor!! Vi skall inte säga och skriva det om vi inte menar det! Kyrkan är bra på att låta människor växa, att få bara vara, få folk att känna sig hemma…så länge det är en vuxen människa! En vuxen normalstörd människa!

 Är du barn förväntas du komma till kyrkan men på vuxen-villkor! Gilla tysta stunder, djupa tankar och svåra dikter. Som barn skall du vara söt, stilla och väluppfostrad. Förväntan finns att barnet skall uppslukas av liturgins mysterium. Som tonåring förväntas man av kyrkan att regelbundet besöka ungdomsgruppen där man deltar aktivt i bibelstudier, glatt äta ostsmörgås och dricka the, samt alltid deltar i den stilla aftonbönen innan gruppens slut… Att ungdomen, så fort dom börjat delta i någon av kyrkans verksamheter, också självklart skall delta i gudstjänstlivet på såväl högmässa som veckomässa anser alla som något självklart. Detta gäller inte vuxna för dom skall vi absolut inte tvinga göra något dom själva inte vill. Dom möter Gud i naturen eller på annan plats men uppenbarligen är detta en åldersfråga.

 Som tonåring är det också viktigt att man deltar i all kyrkans aktiviteter såsom basarer, torgdagar, happenings etc. då ihop med ”di gamle”. Är du barn eller ungdom som har någon form av ADHD, ADD, Autism, Dysleksi, Dyskalkyli, Touretts eller drag av dessa så behöver du inte komma alls! I en kyrka där ordet enbart talas eller läses, där man inte använder sig av agendor så man kan följa med i vad som händer, där man talar i bilder och metaforer liknande att Gud är ljus eller allas pappa, i en kyrka där man endast sjunger psalmer med många krångliga ord, en kyrka där alla andra sitter still….. ja där är inte alla välkomna! Vi har inte rum för dom! Och vi älskar inte alla lika mycket! Men tack och lov att Gud kan!

 Vi behöver kämpa för en kyrka dit man längtar. Vi behöver kämpa för en kyrka som likt Jesus tog barnen i famn. Vi behöver kämpa för en kyrka som inte är till bara för vuxna! För en kyrka som välkomnar alla! Oavsett om du är normalstörd, i behov av särskilt stöd, är ung eller gammal eller där mitt-i-mellan! VI behöver kämpa för en kyrka som är till för alla och som accepterar dig precis som du är! Precis som Gud gör…

Anna Sjöberg, församlingspedagog i Högsbo församling

Okt 26

Sanning och konsekvens

Kanske är detta en liten del av hemligheten med att vara människa. Det som jag håller för sant får jag också ta konsekvenserna för. Under HBTQ-festivalen arrangerade Högsbo församling en bröllopsmässa i Högsbo kyrka där allt vad som hör bröllop till fick inta kyrkan. Det vi som församling håller för sant att kärleken mellan en man och kvinna, en kvinna och kvinna eller mellan en man och man är precis samma kärlek så måste detta få plats och få konsekvenser. Vi som kyrka kan inte leva heteronormen och samtidigt tala om kärlek för alla. Vår sanning att kärlek är samma oavsett kön på den du älskar får konsekvenser. Det handlar om att även våga stå upp för det som inte är norm. Se på bröllopstårtan och paret som stå längst upp. Finns det en möjlighet att det skulle kunna vara två män eller två kvinnor? Det första jag tittar på när jag kommer in på ett konditori är, finns det några bröllopspar av samma kön? På samma sätt gör jag när jag kommer in i en kyrka eller ett församlingshem, finns det något som talar om det som inte är norm? När vi vågar visa upp det som inte är norm, då är vi en kyrka på riktigt. En kyrka som vågar spränga omotiverade och ogrundade gränser. Våga stå för sanningen och våga vara konsekvent!

Erik K Andersson, församlingskoordinator & informatör i Högsbo församling

Okt 26

Mångfald?!

Kan du tänka dig att ”alla himlens fåglar” bara är måsar? Kan du tänka dig att biblioteket är fyllt med bara en boktitel? Kan du tänka dig att din cykel enbart är ett stort hjul?

 Jag tror att ditt svar blir: Nej. Vi vill att himlen ska vara full av svalor, lärkor och talgoxar. Vi vill att biblioteket ska vara fullt av massa olika boktitlar från olika genrer, tider och författare. Vi vill att cykeln också ska ha styre, pedaler och sadel så att den fungerar att cykla på. Detta tror jag att vi tar som självklart och att alla skulle vara eniga om. Hur kommer det sig då att vi inte är lika självklara och eniga när det gäller att säga ja till, att människor finns av alla dess slag? Vad är det som gör att vi ibland blir osäkra och rädda när vi möter en människa som inte är precis som oss själva? Om vi helt plötsligt upptäckte en helt ny fågel i skogen under vår promenad så tror jag att det skulle väcka vår nyfikenhet och vi skulle genast vilja veta vad det är för fågel. Borde inte mötet med en för oss främmande människa locka till samma nyfikenhet och vetgirighet? Jag tycker att det borde vara så och ibland är det säkert så. Allt för ofta blir dock vår reaktion inför mötet med en människa som inte passar in i vår bild istället osäkerhet och rädsla. Någon undrar kanske får man inte vara rädd och osäker? Jo visst kan det vara en reaktion men det bör inte stanna vid det utan vi behöver ta tag i vår rädsla och osäkerhet och inte låta den bli en permanent reaktion. Vi får prata med varandra och vara ärliga och öppna med våra reaktioner, först då kan våra känslor förändras till det positiva. Hur kommer vi på fler sätt att komma förbi rädsla och osäkerhet och istället nå en reaktion som är nyfikenhet och vetgirighet inför både människor och fåglar?

En del skulle säga att kunskap och information är svaret, men har vi inte blivit informerade och fått kunskap om varandra i överflöd? Är sanningen att vi kan informera bort rädsla för människor som är annorlunda än oss själva? Själv är jag synnerligen tveksam till att det skulle vara det enda svaret. Jag tror istället att svaret kan ligga i att släppa fram och synliggöra den variation som finns bland oss människor! För gör vi det så blir till slut ingen människa en främmande fågel!

 Mångfald är ett viktigt ord, men också ett väldigt belastat och belamrat ord. Vi tycker ibland att vi blir översköljda av information om mångfald genom broschyrer, hemsidor, tv-program, temadagar och föreläsningar. Vi upplever oss trötta på att än en gång formulera en mångfaldspolicy för vår arbetsplats, skola, stadsdel eller församling! Inte nu igen blir vår reaktion! I den bästa av världar skulle vi inte behöva slösa bort vår tid och vår energi på att göra det. Men vi lever inte i den bästa av världar. De av oss som någon gång har upplevt bristen av mångfald vet det bättre än någon annan. Det är lika tröttsamt att gång på gång behöva gå via policydokument för att bli framsläppta och få vara synliga! Vad gör vi då åt detta, låter vi vår trötthet vinna över oss och skrotar alla policydokument kring mångfaldsfrågor? Ja! Skulle jag vilja svara, men där är vi inte ännu. Idag behöver vi policydokument och lagar som förhindrar både synlig och osynlig diskriminering och förtryck.

 Ibland byter vi ord på saker och ting. Vi säger inte städerska utan lokalvårdare. En del sådana ordbyten kan verka fåniga och vi driver gärna med dessa ordbyten. Men ibland öppnar ordbyten nya perspektiv. De gör att vi lyfter vår blick och ser längre. Är det kanske dags att byta ut ordet mångfald för att få in ett nytt perspektiv och se längre?

I filmen ”Robin Hood- the prince of thieves” möter en liten flicka för första gången en mörkhyad man och hon frågar honom då varför Gud har målat honom svart? Hans svar blir att Gud älskar variation. Variation vore inte det ett intressant ord att ha i huvudet och hjärtat när vi möter varandra? Att byta ut ordet mångfald till ordet variation, kan det skjuta undan tröttheten och få oss att se mer och längre?

Maria Norberg, präst i Högsbo församling

Okt 26

Alla är med… Alla är ett… ”Så är vi, fastän, många, en enda kropp”

Att vi alla är med i samma båt, och att vi alla är ett, med ett och samma unika värde är en grundbult i kristen humanistisk människosyn som jag tror finns hos de allra flesta utav oss. Ändå är det så svårt att realisera det i vårt samhälle, våra kyrkor, familjer, ja kanske t.o.m. i vårt eget liv, gentemot oss själva och gentemot andra. För många är livet präglat av ett utanförskap, ibland känslomässigt och ibland rent konkret när man hamnat i arbetslöshet, sjukskrivning, skilsmässa, landsflykt och så vidare. Vissa kan även utifrån sin sexuella läggning uppleva och utsättas för ett utanförskap. Vad som i samhället blir stämplat som ”sjukt” eller ”friskt”, ”rätt” eller ”fel” skiftar också från tid till tid. Ett är dock säkert, att om vi inte strävar efter, och hela tiden försöker bygga upp vårt samhälle efter normer som sätter människans lika värde i centrum blir vi alla på sikt förlorare. Kyrkans röst är här en viktig röst när den med profetisk radikalism belyser orättvisor och orättfärdigheter i samhället, samt i handling sträcker ut en hand till de som är marginaliserade i ett utanförskap. Man inte bara kyrkans röst är viktig utan ansvaret ligger på oss alla utifrån var och ens förmågor. Ofta är det just också i de så kallade ”gräsrötterna” som idéerna gror och förändringar börjar för en jämlikare värld. Kanske just genom att några startar en samverkansgrupp för att påverka och förändra. Engagemang ger ofta också både hopp och resultat.

 Personligen tror jag inte att vi löser problem genom att sätta mer ekonomisk press på de som redan lever under press. Problemen handlar nog snarare om mekanismer i samhället och i arbetslivet där skyddsnätet försvagats och pressen och stressen ökat. Människor är mer än bara en produktionsmaskin, mer än bara en lönearbetare som arbetar för att konsumera i en omättlighet. Vi är inte bara kroppar, med kroppars behov. Vi bär även en själ inom oss. En själ som bär på en djup längtan efter… samhörighet med livet, livets källa. Själen sjunger långsamhetens lov, eftertänksamhetens och stillhetens lov, just för att hitta sig själv och förbli i sig själv, bli helgjuten och sann så att det unika i varje människa får blomma fram och ge frukt.

 Kanske är någon form av ”medborgarlön” en bättre lösning än dagens system? I stället för lönearbete skulle vi kanske få fler levande och utvecklande medborgare i vårt land där tiden bättre skulle täcka in alla människors behov? Samtidigt som vi då kom bort från sjukpenning, A-kassa, studiestöd, pension, försörjningsstöd och socialbidrag. Bidrag som utsätter människor många gånger för en förnedrande känsla av att vara tärande. Kanske ”medborgarlön” just skulle vara ett sätt som pekade på att vi alla har ett och samma värde. Jesu sista bön var också just denna ”låt de alla bli ett” Kanske är det en utopi att tro att detta är möjligt i den värld vi lever i. Samtidigt som förändring alltid börjar i var och ens eget inre. Vördnad för livet i alla dess former och gestaltning är avgörande för hur vårt samhälle blir. Utan denna vördnad och respekt för varandra breder kyla, mörker och död ut sig. Vad vi kan göra är att fokusera på alla de ljus som också lyser, något som visar mig att långt mer än jag många gånger tror är möjligt.

David Stenfelt, diakon i Högsbo församling

Okt 26

Farmor Ida och tiden

Min farmor Ida bodde i ett gammalt hus i Landskrona. Det var alldeles i början av förra seklet; ett samhälle på väg mot en omfattande förändring. Farmor Ida hade höns och en gris på bakgården och längst ner en liten köksträdgårdsodling. Jag mötte henne aldrig men min far och mina fastrar har berättat hur hon levde och förhöll sig till sin vardag. Så här var det: Allt togs om hand. Allt cirkulerade i ett kretslopp där liv och död stod i varandras tjänst och människorna fortfarande var förbundna med både jorden och tingen och varandra. Farmor Ida bodde i en stad och självklart var det så att det jordbrukssamhälle som hon föddes i, var på väg att förändras. Men för Ida verkar det inte ha funnits någon motsättning mellan stad och land. Hon tog med sig sin odlarkunskap och sina djur till det lilla hus på Östergatan som hon flyttade till, när hon gifte sig. Där levde hon, självklar i sina cirklar, i ett kretslopp som många av oss längtar efter och kämpar för att försöka gestalta i staden.

Farmor Ida är en förebild för mig när jag arbetar med det sammanhang av människor, kulturyttringar, odling och djurhållning som vi kallar KulturOdlarParken i Högsbo. Här samverkar Högsbo Församling med Familjebostäder och kommunens Park- och naturförvaltning, Kultur & Fritid i Axelhuset, Stadsjord, odlarföreningen Grön Kultur Högsbo och omställningsorganisationen Etik & Energi, kring en vision om den goda platsen. Ett stycke mark, en park, en trädgård, där människa möter människa, möter djur och jord. Ett sammanhang där våra barn kan få leka och lära, måla och sjunga.

En annan förebild är de Högsbotorpare, som fram till 1950-talet levde och odlade på samma mark. De levde precis som farmor Ida i ett gränsland mellan det urbana och det agrara. Och jag tänker: Så mycket vi har att lära av dem om sammanhållningen i utsatta tider, om vad jorden kan ge och ta emot och omvandla till förutsättning för nytt liv.

För mig har KulturOdlarParken blivit ett småskaligt exempel på att det faktiskt går att göra något trots alla klimathot, trots ökad segregation och ensamhet, trots ökat främlingskap.

Som i en vindlande dans har människor funnit varandra genom odlandet, lotter har anlagts och mat producerats mitt i kvarteret kring kyrkan. De sex grisar som under några år berett marken för odlingarna, har bl. a. lärt mig, att tilliten växer i en stadsdel, när det oväntade sker. På något sätt har citygrisen tagit tempen på Högsbobornas sammanhållning – och den har visat sig vara god!

 Våren 2012 planerar vi att inviga Högsbos KulturOdlarPark. Min förhoppning är att den aldrig ska bli färdig. Min dröm är att platsen och människorna där alltid ska famna och nära de impulser som får oss att växa som individer och samhällskropp. Min dröm är att vi tillsammans odlar hopp i alla dess former.

 Att vi liksom Farmor Ida och de gamla Högsbotorparna öppnar upp för det goda samtalet mitt i vardagen. Att vi ställer till fest för blotta glädjen att finnas till. Att vi odlar långsamhet och varsamhet gentemot allt levande i vår stadsdel. Att vi visar på udd och nytänkande i en samtid, som på alla sätt måste göra upp med en ohållbar livsstil och söka nya vägar.

Lotti Sharif, präst i Högsbo församling

Okt 26

Har Gud något med samhället att göra?

Somliga skulle säkert svara ett rungande nej på den frågan. Gud kan eventuellt dröja sig kvar i vackra kyrkobyggnader, ofta tillsammans med vacker sång och musik. En slags kulturhistoria alltså, men i den vanliga, verkliga världen där finns det ingen plats för Gud.

När tex. ärkebiskopen uttalar sig angående samhällsfrågor, då får han ofta höra, att detta är inte hans bord och att han borde ägna sig åt de kyrkliga frågorna istället för att lägga sig i samhällsdebatten. Men kan vi verkligen skilja dess båda påstådda olikheter åt?

Jesus från Nasaret svarar på den frågan genom att måla upp en bild av det anständiga samhället där även den svagaste får plats. Det är inte en målning av de framgångsrika och starka, som träder fram, utan han talar om dem som farit illa, om dem som inte orkar längre. Ord som landar rakt in i samhällsdebatten.

”Och han skall förkunna rätten för folken. Han skall inte träta och ropa, och ingen skall höra hans röst på gatorna. Han skall inte bryta av det knäckta strået eller släcka den tynande lågan, utan han skall en dag föra rätten till seger. Och hans namn skall ge folken hopp.”

Vi vill gärna lägga över samhällsansvaret på andra, på dem som bestämmer och så försöker vi smyga undan med vårt eget ansvar. Här finns ett vägskäl, vill vi ha det goda samhället, då handlar det också om att värna och arbeta för det samhälle, där också den illa medfarna människan kan få vara med.

Har Gud något med samhället att göra? -Ja!

Britta Broman, Kyrkoherde i Högsbo församling