Maj 15

Berätta för världen vad som händer i Arauca

Svenska kyrkan genomför i samarbete med Lutherska världsförbundet (som ingår i ACT-alliansen) sedan början av 2010 ett EU-finansierat projekt i gränsprovinsen Arauca i Colombia. Efter att två år gått av det treåriga projektet satte jag mig ner för att tala med projektsamordnaren Leonardo Sarmiento om vad som har uppnåtts hittils och utmaningarna som kvarstår inför projektets slutskede.

En stund av avkoppling och lek vid floden, men barnen lever i Arauca - ett av de mest konfliktdrabbade områdena i Colombia. Bilden är från Botalón i Arauca, landsbygdsby som ingår i vårt EU-finansierade projekt. Foto Martin Sjögren

”Projektet har som övergripande målsättning att minska fattigdomen i Arauca. För att uppnå detta har vi bland annat arbetat med jordbrukstöd till utsatta byar på landsbygden, som nu producerar mycket av sin egen mat med det stöd de fått genom projektet. I dessa byar har vi också arbetat med utbildning inom mänskliga rättigheter och psykosocialt stöd, allt för att ge byborna så många verktyg som möjligt för att motstå den väpnade konflikten,” berättar Leonardo.

Arauca är ett av de mest konfliktdrabbade områdena i Colombia eftersom det är ett av gerillans traditionella fästen. Även om konflikten mellan de två vänstergerillorna FARC och ELN nu upphört så har konflikten mellan dessa och regeringsstyrkorna trappats upp. Värst drabbat oavsett de stridande parterna är förstås som alltid civilbefolkningen.

Ett annat hot mot lokalbefolkningen i Arauca är den snabbt växande oljeutvinningen i regionen. Detta orsakar problem då lokalbefolkningen ofta inte har något formellt ägarskap av sin mark, något som utnyttjas av dem som vill utvinna oljerikedomarna. Det är också väldigt svårt för dessa samhällen att ensamma förhandla med de stora multilaterala företagen. Utvecklingen hotar att orsaka social upplösning och en försvagning av de lokala kulturerna och kan i slutändan leda till att befolkningen tvingas lämna sin mark, för att inte nämna de mycket negativa effekterna på miljön och ekosystemen. 

Kakaoodlingarna ingår i de odlingar som projektet hjälp till att etablera för matsäkerhet och utbildning i ekologiska jordbruksmetoder. Bakom kakaofrukterna t h Leonardo Sarmiento samordnaren. De andra två männen är representanter för den skola som vi samarbetar med i byn Botalón. Foto Martin Sjögren

Kakaoodlingarna ingår i de odlingar som projektet hjälp till att etablera för matsäkerhet och utbildning i ekologiska jordbruksmetoder. Bakom kakaofrukterna t h Leonardo Sarmiento samordnaren. De andra två männen är representanter för den skola som vi samarbetar med i byn Botalón. Foto Martin Sjögren

”För att undvika en sådan utveckling är det viktigt med ett starkt och organiserat civilt samhälle i Arauca, som kan

motverka de negativa sociala effekterna som både den väpnade konflikten och oljeutvinningen har. Inom projektet har vi arbetat med olika sorters organisationer, allt från bondekollektiv till organisationer som jobbar för mänskliga rättigheter, för att stärka deras ledarskapsförmågor och möjligheter att organisera byarna för att uppnå ett mer effektivt skydd av sin mark,” förklarar Leonardo.

Genom projektet har man också satt upp ett observatorium, ett slags instans för att övervaka stridigheterna och bevaka

Barnen tillhör den etniska gruppen Makaguan och kommer från det tvångsförflyttade samhället La Esperanza. Bilden är från Betoyes i Arauca dit de olika ursprungsbefolkningarna flydde då de blev tvångsförflyttade. Foto Martin Sjögren.

brotten mot mänskliga rättigheter i Arauca.

”Observatoriets roll kommer att bli än mer central under projektets sista år då fokus kommer att ligga på påverkansarbete. Målet med detta kommer att vara att påverka lokala och regionala utvecklingsstrategier. Men minst lika viktigt blir att visa upp för resten av Colombia och omvärlden vad det är som försiggår i Arauca,” avslutar Leonardo.

 

 

Martin Sjögren

Martin Sjögren, utsänd av Svenska kyrkan till Lutherska världsförbundet i Colombia

Apr 5

Påskhälsning från Nairobi

Där står han med sitt stora, varma leende och sträcker ut sina händer och välsignar oss. Det är den angolanske prästen Adriano Quelende, barn- och ungdomsansvarig på AACC som predikar. Han är dessutom AACC:s kaplan så vi får ofta njuta av hans livfulla predikningar. Första måndagen i månaden är det alltid morgonmässa nere i kapellet i AACC:s runda kontorsbyggnad i centrala Nairobi. I dag är det blåa måndagen i Stilla veckan. Vi fick starta med att sjunga några extra psalmer och sånger för det tog tid för Quelende att komma fram på grund av den mördande morgontrafiken inklusive två trafikolyckor. Det första ösregnet sedan i december hade också infunnit sig tidigare på morgonen, vilket säkert bidrog till kaoset i trafiken.

Vi är kanske 40 personer från de olika institutionerna här på AACC:s gård vid nattvardsbordet. De flesta sångerna i häftet kommer från missionskyrkor i USA och England. Sången är kraftfull och full av hopp, men emellanåt längtar jag efter våra texter och melodier som omväxling. Engagemanget och innerligheten är det ingen tvekan om. Det är både rörande och imponerande att se hur stor roll kyrka och religon spelar i människors liv här.

Förra året minns jag att Afiwa Allahara, generalsekreterarens assistent, som kommer från Lomé, Togo, under sång och dans gav oss en fantastisk tolkning av passionshistorien på sitt eget språk. Bland Afiwas uppdrag ingår också att arbeta med kommunikationen med de fransktalande medlemskyrkorna i västra och centrala Afrika.

Utanför mitt fönster kan jag följa arbetet med utvidgningen av AACC:s konferenscenter med det fina namnet Desmond Tutu Conference Centre. Ett lån från Oikocredit har gjort detta projekt möjligt. Man hoppas att centret ska stå färdigt i november 2012 och det kommer då att ha sammanlagt 95 rum, flera nya konferensrum i olika storlekar, en pool och ett gym. Det är bara att önska AACC lycka till med denna satsning! Jag sitter på första parkett och kan se hur projektet framskrider långsamt men säkert med hjälp av en myriad av byggnadsarbetare. De flesta är utrustade med hacka och spade. Kanske hälften har hjälmar. Denna vecka arbetar man med att gjuta betongblocken till väggarna. Från mitt fönster ser jag hur de två högarna av grus och sand minskar i takt med att betongblandaren matas med rätt blandning och efter ett tag spyr ut en lagom gröt som sedan transporteras per skottkärra till själva byggplatsen. Nyss kom ett rejält ösregn och då stannade all verksamhet av. Annars arbetar man ännu så länge mest med markarbeten. Får väl hoppas att fler hjälmar kommer på plats i takt med att höjden på  byggnaden ökar.

Nu är klockan halv fem, betongblandaren har tystnat och byggjobbarna är på väg hem. Ofta ser man hur de transporteras från byggplatserna tätt sammanpackade på lastbilsflak. Detta är naturligtvis förbjudet, men ingen tycks bry sig om det.

Till sist ett försök till en översättning av AACC:s påskbudskap 2012

”Varför söker ni den levande här bland de döda?” (Luk 24:5)

Det är anmärklingsvärt att Livets Gud förblir sann mot sig själv och fortsätter att visa vem Han är också när den mänskliga existensen genomlever de svåraste av tider! När lärjungarna blev upprörda av Jesu död som inträffat två dagar tidigare, övervann kvinnorna sin rädsla inför döden och gick för att offra smörjelse åt Herrens kropp. Vilken överraskning var det inte för dem att möta två änglar som sa till dem:

”Varför söker ni den levande här bland de döda?”

Genom Kristus förblir Gud den Levande guden som verkar i oss dag för dag när vi är oroliga och överväldigas av död från alla sidor. Låt oss be honom leda oss till fred, rättvisa och värdighet, som vi alla saknar och som får oss att tro att Kristus inte har uppstått för att ge oss ett liv i överflöd.

Glad påsk önskas alla och envar!

Foto: Jocelyne Prélaz

 

/Gunborg Blomstrand, kommunikatör vid AACC, Nairobi, Kenya

och utsänd av Svenska kyrkan

Mar 13

Vad är en människa värd?

En morgon för någon dag sedan i taxin till jobbet flöt trafiken på ganska hyfsat, men så startade vi också kvart över sju. Turen till Allafrikanska kyrkokonferensen (AACC) erbjuder nya skådespel varjedag. Man ser lastbilar med flaken fyllda till bristningsgränsen av presumptiva byggjobbare till Nairobis många nybyggen som tornar upp sig överallt. Det är förbjudet att frakta arbetarna på detta sätt, men vem bryr sig om det! Bilar, bilar, bilar, matatus, skolbussar, motorcykeltaxis och en aldrig sinande ström av människor på väg. Jag har aldrig sett så många fotgängare under alla dygnets ljusa timmar som här!

Man ser också en del lyckligt lottade kenyaner på cykel, studenter, kanske, eller andra unga män på väg till jobbet, men också familjefäder med stora varulass. Då är cykeln arbetsredskapet för att skrapa ihop dagens lön. Hittills har jag aldrig sett någon kvinna på cykel.

Just denna morgon la jag märke till en ung man som kom cyklande helt klädd i mörkblått men med skinande nya, knallgula gymnastikskor på. – Vilken fantastisk bild av frihet, förhoppningar och framtidstro, tänkte jag. Men när vi kom fram till nästa trafikstockning, låg han där mitt i högra körbanan bredvid cykeln, framstupa med de gula fötterna utsträckta, orörlig. Det hade bara gått några minuter! Och ingen tycktes bry sig. Precis som i Sverige, höll jag på att säga. Jag gjorde några tappra försök att komma fram på 999, men förgäves. Vid morgonkaffet två timmar senare berättade jag om olyckan och kollegan Arthur Shoo från Tanzania sa att cyklisten förmodligen hade dött på stället och att det var tal om en ”hit and run”-olycka. Det var kanske därför som ingen brydde sig. För mig verkade det som om mannen inte hade något värde.

AACCs president ärkebiskop V Mokiwa lägger ner blommor vid Genocide Memorial, Kigali, Rwanda. Foto: AACC

AACCs freds- och försoningsarbete

Peace, Healing and Reconciliation (Fred, helande och försoning) heter en av de tre avdelningarna vid AACC. Här bedrivs ett viktigt och mångfacetterat arbete. I månadsskiftet januari-februari 2012 inbjöd AACC tillsammans med Kyrkornas världsråd till en stor konsultation i Kigali, Rwanda om Fred och säkerhet i Afrika – och kyrkornas roll. De 90 afrikanska kyrkoledarna startade med att besöka Kigali Genocide Memorial, minnesplatsen för det fruktansvärda folkmord som begicks 1994 med mer än en million döda under 100 dagar. Minnescentret öppnades på tioårsdagen av folkmordet och är byggt på den plats där över 250000 människor ligger begravda. Gravarna är en tydlig påminnelse om det ofattbara priset på mänsklig okunnighet och ondska. AACCs president ärkebiskop Valentine Mokiwa betonade att besöket på minnescentret hjälper människor att uppfatta vidden av de fasor som följer av hatpolitik, tribalism, våld och konflikter. Han utmanade kyrkoledarna att ingjuta nytt liv i de afrikanska kyrkornas fredsbyggande arbete. Kyrkorna spelar en stor roll i freds- och försoningsarbetet på den afrikanska kontinenten.

Läs mer om centret i Kigali på följande adress: http://www.kigalimemorialcentre.org/old/index.htm

Barn i konfliktsituationer och kyrkans ansvar var temat för en AACC-konferens i Kampala, Uganda för två veckor. Strax innan kampanjen ”Kony 2012” kablas ut över världen alltså! Man räknar med att 23 000 barn och unga vuxna tvingats in i väpnade konflikter i länderna i Stora Sjöområdet. Barnsoldater finns framför allt i Uganda och den östra delen av Demokratiska republiken Kongo.

Sedan fientligheterna i norra Uganda mellan regeringen och LRA (Lord’s Resistance Army)tog slut 2006, har tusentals bortförda barn gått igenom rehabilitering och återförts till sina hembyar. Men processen stöter på många utmaningar. Det är framför allt de lokala kyrkorna i samarbete med olika frivilligorganisationer som ger såväl före detta barnsoldater som deras offer psykosocialt stöd och hjälp till återanpassning. Men barn som tidigare blivit bortrövade vittnade vid konferensen om att de fortfarande lever i skräck för att bli straffade av dem som de själva våldfört sig på.

 

Några av de barn som tidigare bortförts och som vittnade om sina upplevelser under konferensen tillsammans med AACCs Youth Executive Secretary. Kampala, Uganda. Foto: AACC

Många före detta barnsoldater har fått amnesti av regeringen. Men under konferensen kom det fram att processen med att ge amnesti också blir problematisk, särskilt när det gäller kvinnliga före detta barnsoldater. Många blev ofrivilliga mödrar under fångenskapen och tvingas nu leva med sina förtryckare som har beviljats amnesti. Dessa unga mödrar har hela tiden varit tvungna att ensamma klara försörjningsbördan för sina barn. Nu är männen fria men de har inga förpliktelser enligt amnestilagen!

Kyrkoledarna summerade konferensen med att konstatera att kyrkorna har uträttat mycket men att man behöver göra ännu mycket mer för alla de barn och unga vuxna som tvingats och fortfarande tvingas in i väpnade konflikter och framför allt att ta emot dem när de ska återanpassas till samhället.

/Gunborg Blomstrand, kommunikatör vid AACC, Nairobi, Kenya och utsänd av Svenska kyrkan

Foto: Jocelyne Prélaz

Mar 8

En dag i världens största flyktingläger

En videohälsning från Svenska kyrkans utsända Sofia Malmqvist som under en arbetsdag i vintras tog med sig kameran till världens största flyktingläger, Dadaab i Kenya.

Sofia Malmqvist, Svenska kyrkans utsända i Kenya. Foto Ulrika Lagerlöf

Mar 2

Katastrofarbete i Sydsudan: Vi utbildar i hur viktigt det är att känna sig delaktig

Så er 5-dagerskurset i CBPA, Community-Based Psychosocial Approach, ferdig. Et slikt ukeskurs krever mye forberedelse, praktiske ting som logistikk kan være en stor utfordring.

13 deltakere var veldig aktive gjennom hele kurset. Deltakerne jobber på forskjellig nivå innen ACT Alliance eller i partnerorganisasjoner, alle har stor felterfaring. Vi ga rom for en del erfarings-utveksling, dette gjorde stort inntrykk på oss som instruktører, deltakerne har jo levd det meste av sitt liv i krig eller krigslignende tilstander.

Kursdeltagare på gott humör under utbildningen i psykosocialt förhållningssätt i huvudstaden Juba i Sydsudan. Deltagarna jobbar på olika nivåer i ACT:s partnerorganisationer. Foto: Berit Bachen Dahle

 Kurset handlet i hovedsak om viktigheten av konseptet CBPA. I en krisesituasjon må man først skaffe mennesker i nød beskyttelse, samt skaffe tilveie vann og mat og noe som beskytte dem mot sol og regn. Dette er basis for å kunne overleve. Når dette er på plass er det viktig å tenke på menneskers andre behov, som for eksempel behov for samhandling med andre, deres behov for å dyrke (utöva) sin religion, følelsesmessige (känslomässiga) behov osv.  Gjennom kurset fikk deltakerne mange anvendbare verktøy som vil hjelpe dem i deres daglige arbeid. De ble gjort bevisst (blev uppmärksammade) på sin viktige rolle, blant annet ved alltid å bygge på de ressursene som alltid vil finnes i lokalsamfunnet, ved å legge til rette for aktiv deltakelse, ved å passe på at alle grupper får være med på å bestemme osv. Tilbakemeldingene (gensvaret) fra deltakerne var gode, særlig siden kurset var så praktisk anlagt med mye gruppearbeid, gruppediskusjoner, rollespill osv.

Verdens nyeste stat, Sør-Sudan, står foran mange utfordringer, med mye uro, særlig i de nordlige områdene, mot Sudan. Matmangelen (matbristen) er livstruende (livshotande) for mange som har måttet flykte på grunn av voldshandlinger. Mye av hjelpearbeidet har måtte vente på grunn av den usikre situasjonen, men folk er flinke til å finne løsninger, til å hjelpe hverandre.

På søndag besøkte vi en lokal kirke, All Saints Cathedral i Juba by.  Det var overraskende å se at folk møtte tidlig og sto i kø for å komme inn – og for å få en sitteplass. Dette til tross for at det var en stor kirke, med minst 6-700 plasser. Gudstjenesten varte to timer, den ble holdt på engelsk. Før “vår” gudstjeneste ble det holdt en tilsvarende på arabisk. Kirken var fullsatt også ved denne gudstjenesten. Erkebiskopen i Sør-Sudan holdt prekenen. Gudstjenesten var ellers mye preget av sang, ofte flerstemt, meget vakkert. Både erkebiskopen og de prestene som deltok sto ved utgangen og håndhilste på alle kirkegjengerne.

Instruktörerna Claire Grant (Nordirland) och Berit Bachen Dahle (Norge) är utsända av Svenska kyrkan till Sydsudan för att bland annat genomföra utbildningar i ett psykosocialt förhållningssätt i katastrofinsatserna. Foto: Privat

Den siste uken skal jeg være her i Juba for å skrive en sikkerhetsplan for arbeidet i delstaten Jonglei. Jeg skal dessuten holde to sikkerhetskurs for henholdsvis (respektive) vakter og sjåfører (chaufförer) før det månedslange oppholdet (uppdraget) er over. Så drar jeg hjem til fortsatt vinter i Norge, mange opplevelser rikere.

Claire skal fortsette arbeidet som psycho-social rådgiver til slutten av mai, med mange turer i felt fremover. Dels for å følge opp deltakerne i kurset, holde flere kurs i felt, samt for å bistå med å implementere community based psychosocial approach i alle pågående og kommende program for ACT Alliance her i Sør-Sudan.

Foto: Magnus Aronson/IKON

 

/Berit Bachen Dahle

Berit Bachen Dahle sändes ut i februari av Svenska kyrkan för att arbeta med de psykosociala insatserna för ACT-alliansen i Sydsudan.

Mar 1

Lutherska kyrkan i Costa Rica kämpar för mänskliga rättigheter

Enrique är en mycket speciell och söt person. Han är över 65 år men dynamisk och engagerad. I många år var han baptistpastor tills de konservativa inom samfundet tröttnade på honom och han började med att arbeta med lutherska kyrkan. Där hittade han ett hem och framförallt en plattform för att fortsätta sin kamp för mänskliga och fackliga rättigheter för människor på karibiska kusten. Han kör sin motorcykel i flera timmar och många mil för att nå ”mina indianer” som han säger med mycket kärlek och medlidande. Att köra motorcykel är inte enkelt. Dåliga vägar, tusentals lastbilar i trafiken, och tropiska regnet som plötsligt bara faller över en och man tror nästan att man ska drunkna stående.

Enrique De La O, präst i den lutherska kyrkan, kämpar för hamnarbetare och andra utsatta grupper i Costa Rica. Fotograf: Daniel Calero

Karibien i Costa Rica är synonymt med svarta och ursprungsbefolkning. Också med fattigdom, exploatering och diskriminering. Väldigt nära de vackra karibiska stränderna lever, eller bättre sagt överlever, fattiga bönder och multinationella fruktföretags anställda. Företag som Chiquita, Dole, och Del Monte planterar och odlar bananer och ananas och alla dessa fattiga bönder arbetar där flera timmar under hettan och med hemska arbetsförhållanden. Alla dessa frukter som vi köper och äter i Sverige är produkten av dessa människors arbete. Företagen försöker maximera sina vinster och variabeln är många gånger mer gifter på plantagen och sämre arbetsförhållanden.

De svarta har bott i detta område i flera hundra år. De kom hit som arbetskraftsinvandring och var barn och barnbarn till slavar. Tills några decennier var de diskriminerade även i lagarna. De är en av de fattigaste grupperna i costaricanska samhället. De bor i Karibien, från den tiden de första nådde Costa Ricas kust.

Enrique bjöd mig direkt att besöka de svarta och indianernas land, när jag landade i Costa Rica. Jag hann med att besöka områdena flera gånger. Nu var dags att återgälda hans gästvänlighet och vänskap.

För lite mer än ett år sedan blev Enrique tagen av polisen när han deltog i en ickevåldsdemonstration för fackliga rättigheter med hamnarbetare i Limón, Karibiens huvudstad. Brottet som nu Enrique har anklagats för är ”motstånd till arrestering”.

Förra veckan var Enrique i domstolen och hörde där att domen skickats till högsta domstolen i Karibiska provinsen. Han riskerar att åka i fängelse, kanske till och med ett par år…  Andra kollegor och jag bestämde oss att närvara i domstolen för att visa Don Enrique kyrkans solidaritet med honom och hans kamp. Han gör ett profetiskt och diakonalt arbete bland de fattiga. Det är hur lutherska kyrkan i Costa Rica ser på arbete för Guds rike. Så kämpar vi här för mänskliga rättigheterna.

Arbetarna och bönderna öppnade sina armar för att välkomna oss när vi kom till domstolen. De vet genom Enrique och andra att lutherska kyrkan är någon man kan lita på. Det känns hedrande för mig som präst och missionär. Jag känner att jag är på rätt plats.

En kamp som finns med olika nyanser i hela Centralamerika. Igår mördades ett indianskt barn i Panama i en demonstration, han var den andra som dog under veckan i demonstrationen mot panamanska regeringens planer att öppna sitt land för multinationell gruvindustri. Sådana nyheter når knappast första sidan i Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet. Det är därför Svenska kyrkan är här, för att hjälpa dem som ger en röst till dem som ingen vill lyssna till. 

Enrique vet att det inte blir lätt att övertyga och visa högsta domstolen att han är oskyldig. Alla vi är bekymrade, och också bekymrade över att det lär finnas en tendens att kriminalisera det civila motståndet. Regeringen vill inte ha konflikter med multinationella företag och tar deras parti. Att äta en ananas kan betyda en politisk aktion för eller emot rättvisan. Människorna och miljö drabbas av den där produktionen. På ett sätt eller annat vill vi vara där, med dem som lider, de maktlösa i marknadens tyranni.

/ Daniel Calero

Daniel Calero är utsänd av Svenska kyrkan till Costa Rica där han arbetar som församlingspräst inom ILCO, den lutherska kyrkan i Costa Rica.

Feb 7

Nu är det dags!

Har du verkligen tänkt på hur det ser ut i världen? Var sjätte människa tvingas gå och lägga sig hungrig varje kväll. Två miljarder människor har inte tillgång till näringsrik mat. Det är omöjligt att sätta sig in i hur många det är. Människor som känner som vi, är oroliga för sina barn och ligger där i sängen och känner ångest för framtiden. En sådan värld kan vi bara inte ha!

I Svenska kyrkans fastekampanj, som börjar den 19 februari, har du och jag den stora möjligheten att göra något åt den orättvisa värld vi har. Jag tänker i alla fall dela med mig av det överflöd jag fått genom att jag bor i Sverige, istället för till exempel Kambodja. Jag hoppas och tror att du också kommer att göra det. Eller hur?

Ching och hennes familj får arbeta hårt för att inte familjen ska gå hungrig.

Ching och hennes familj får arbeta hårt för att inte familjen ska gå hungrig.

Jag tänker på Ching. Hon och hennes familj bor i just Kambodja. Livet är hårt och maten räcker inte till. Den lilla markbit de kan odla ris på ger inte tillräckligt för att hennes familj ska kunna äta sig mätta.

Genom de pengar vi delar med oss av här hemma har familjens livssituation förbättrats något. De har fått en vattenhink, yxa, åtta hönor, grönsaksfrön och en brunn. Chings pappa och mamma har gått utbildningar i ris- och grönsaksodling, markvård, hönsuppfödning och mänskliga rättigheter. Och barnen får hjälp med skoluniform, böcker, pennor och annat skolmaterial. Men fortfarande upplever familjen sin situation som svår.

Paen, som är Chings mamma berättar att de fått det bättre. Men för att deras livsmedelssituation ska förbättras skulle de behöva mer odlingsbar mark. Då skulle familjen känna sig tryggare inför framtiden.

 

Jag tänker göra ALLT för att utrota hungern – kom igen och var med du också!

 

Claes Anckarman
Projektledare för fastekampanjen 2012

Fakta om fastekampanjen:
Fastekampanjen börjar den 19/2 och avslutas den 1/4. Temat är ”ALLT för att utrota hungern”. Vi kan alla göra något för att utrota hungern i världen. Vill du ge en gåva finns det möjlighet via svenskakyrkan.se eller i vår webshop.

 

Jan 12

Kina: Visionen som misslyckades men ändå lyckades

Sista dagen av året 2011 kunde Gunnel och jag efter visst detektivarbete äntligen leta rätt på något vi läst och hört en del om: en vacker gammal skolbyggnad med grönglaserat tegeltak och svängda gavlar som i början av 1920-talet i kinesisk stil uppförts av Svenska kyrkans mission, under en epok då man hade stolta planer på att grunda ett regelrätt universitet i Kina.

Den vackra gamla skolbyggnaden är idag ett av kinesiska staten skyddat kulturminnesmärke. Foto: Per-Martin Hjort

Den vackra gamla skolbyggnaden är idag ett av kinesiska staten skyddat kulturminnesmärke. Foto: Per-Martin Hjort

Den vackra byggnaden är idag ett av kinesiska staten skyddat kulturminnesmärke. Den ligger i stadsdelen Taohwalun i staden Yiyang, omkring 70 kilometer nordväst om Changsha, i den sydliga provinsen Hunan.

Inskriften på baksidan av en minnessten på platsen berättar att denna byggnad och ytterligare en som tjänstgjort som lärarbostäder tillhört ett college som en gång grundades av svensk mission.  Numera ingår dessa båda historiska byggnader i en statlig gymnasieskola, där elever och lärare vid vårt besök nyss hade påbörjat sitt efterlängtade kinesiska nyårslov. 

SKM:s plan var att grunda en högskola för att främja mötet mellan kinesisk och västerländsk kultur . En framsynt och djärv vision som dock misslyckades ganska kapitalt. För det första blev det aldrig något universitet, utan det hela inskränkte sig till ett college, d v s ett mellanting mellan en svensk högskola och ett gymnasium. Dessutom var man efter bara några år tvungen att stänga skolan på grund av politiska oroligheter.

Det var minst sagt svårt att jobba i Hunan på 20- och 30-talen. Motståndet mot det västerländska inflytandet var starkt och provinsen drabbades upprepade gånger av ett långt och blodigt inbördeskrig. I slutet av 1940-talet lär SKM ha haft 14 missionärer i Kina, men 1951 stängde Mao Zedong definitivt portarna för all utländsk mission.

Efter Maos död 1976 började nya vindar blåsa. Kina öppnade sig alltmer och 1985 grundades Amity Foundation av kristna kineser. Idag är det den största fristående hjälporganisationen i landet.  Utsända av olika kristna västerländska och japanska organisationer har till dags dato säkerligen ett tusental lärare, varav ett ansenligt antal även från Sverige, jobbat genom Amitys försorg på olika universitet och högskolor i ett stort antal av Kinas provinser. Fokus har legat på de mest eftersatta delarna av landet. Medlet har varit engelsk- eller japanskundervisning, målet kulturmöte präglat av ömsesidig respekt, som för båda parter leder till vidgade vyer bland annat genom en bättre förståelse av den egna kulturen. I koncentrat skulle man kunna säga att vi lär dem att se den enskilda människan, de lär oss att inse att vi alla ingår i ett mänskligt sammanhang. Något av det som var själva grundtanken med universitetsprojektet i Taowhalun?

Amitylärarna kommer från olika nationer och denominationer. De lär sig respektera och samarbeta med varandra och med kinesiska kolleger – ett sant ekumeniskt projekt på gräsrotsnivå. Under årens lopp har hundratusentals kinesiska ungdomar tagit djupa intryck av denna undervisning, något vi hör, ser och märker i olika sammanhang gång på gång.

Gunnel och Per-Martin framför minnesstenen som står vid skolan. Inskriften på baksidan berättar att denna byggnad tillhört ett college som en gång grundades av svensk mission.

Gunnel och Per-Martin framför minnesstenen som står vid skolan. Inskriften på baksidan berättar att denna byggnad tillhört ett college som en gång grundades av svensk mission.

Vilken effekt Amitys lärarprojekt i stort har haft och har, vet endast vår Skapare. Jag är dock helt övertygad om att det för den ”lilla människan ” betyder oerhört mycket mer än vad man kanske tror.

Kanske vi skall se den vackra byggnaden i Taohwlun som symbolen för en vision som först misslyckades men sen lyckades?

Lanzhou den 11 januari 2012

Per-Martin Hjort

Per-Martin är utsänd av Svenska kyrkan till Chifeng i Inre Mongoliet (Kina). Tillsammans med sin fru Gunnel arbetar Per-Martin som lärare i engelska vid högskolan i Kina, genom Svenska kyrkans partner Amity Foundation.

Gunnel och Per-Martin har en egen webbsida: www.hjortikina.dinstudio.se/

Dec 27

Gräva guld i Colombia?

Jag har precis läst artikeln på Svenska kyrkans hemsida om den oetiska produktionen av guld för smycken i Sverige, och drog genast paralleller till de problem som också finns inom den växande guldutvinningen här i Colombia. Landets ekonomi växer, de utländska investeringarna ökar liksom handeln med andra delar av världen. Den colombianska regeringen har i sin nationella utvecklingsstrategi som publicerades tidigare i år identifierat 5 ”lokomotiv” som ska driva den ekonomiska utvecklingen framåt. Ett av dessa är gruvnäringen, där man satsar på att explosionsartat öka utvinningen av både olja och olika metaller som guld och koppar.

Den växande guldutvinningen har dock en negativ baksida eftersom den för med sig allvarliga negativa sociala och miljömässiga problem. Detta är uppenbart när man besöker regionen Chocó där Lutherska världsförbundet (LVF) sedan flera år tillbaka stödjer olika lokala organisationer. Dessa organisationer representerar afrocolombianska byar och olika ursprungsfolk, och på stora delar av deras mark har utländska och nationella företag fått tillåtelse att gräva efter guld. Guldutvinningen har växt enormt under de senaste åren och väntas utvecklas ytterligare under åren som kommer.

Men guldutvinningen har också fört med sig allvarliga sociala problem. Enligt colombiansk lag så måste företagen lyssna till lokalbefolkningens åsikt innan man börjar ett utvinningsprojekt, men detta görs sällan i praktiken. Utvinningen sker i områden där colombianska staten har väldigt lite kontroll, vilket leder till att korruption och

"Dragas", stora maskiner, används i guldutvinningen och suger upp allt i dess väg längs med floderna. Foto: Martin Sjögren

"Dragas", stora maskiner, används i guldutvinningen och suger upp allt i dess väg längs med floderna. Foto: Martin Sjögren

barnarbete kan pågå utan bestraffning. Många ur lokalbefolkningen har tvingats flytta eftersom deras byar ligger på mark med guld. Guldutvinningen har också fört med sig hälsoproblem på grund av det kvicksilver som används.

Slående är också de miljöproblem som orsakas av guldutvinningen. Förorening av floderna har lett till att i stort sett all fisk dött ut i flera av de stora floderna i regionen. Detta är fallet till exempel i San Juan floden, där Svenska kyrkan och LVF för tillfället implementerar ett ECHO-finansierat projekt för matsäkerhet. Problemen med matsäkerheten har orsakats bland annat av att byarnas traditionella matkälla, fisk från floden, inte längre finns att tillgå. När man åker längs floden kan man se de stora maskinerna, ”dragas” (se bilden), som suger upp och rör om allt för att hitta guldet. Det rapporteras att små bifloder som tidigare hade kristallklart vatten nu är grumliga och förorenade på grund av guldutvinning längre upp längs floden.

Den växande guldindustrin i Colombia har förstås inte undgått landets olika illegala beväpnade grupper. Både de två gerillagrupperna och de olika paramilitära grupperna har tagit kontroll över mindre guldgruvor som de använder för att finansiera sin verksamhet. Detta drabbar förstås lokalbefolkningen nära gruvorna, som kontrolleras hårt av de olika grupperna. Enligt rapporter så används också guldindustrin av dessa grupper för att tvätta pengar, bland annat från en annan av sina stora inkomstkällor, nämligen kokainsmugglingen.

Martin SjögrenMartin Sjögren, utsänd av Svenska kyrkan till Lutherska världsförbundet i Colombia

Dec 22

Julhälsning från Betlehem

“..du är ett barn som ligger på ett jordgolv, du fryser om vi inte griper in.”  Psalm 717 vers 2

Moder Birgitta, Birgittasystrarna i Betlehem, berättar glatt (när jag lämnar vår svenska församlings julgåva för deras sociala arbete)  att i år har systrarna fått en egen tid i födelsegrottan  för att begrunda Jesu födelses mysterium. Vi talar om Ylva Eggehorns milleniepsalm och denna strof, som inspirerats av heliga Birgittas uppenbarelse, när hon såg  Jesu födelse på plats, bortom all prakt och glänsande marmor, hur Maria födde fram Guds Son på marken i stallet. Marmorn finns kvar med silverstjärnan och inskriptionen  ”Hic de Virgine Maria Jesus Christus natus est”- här föddes Jesus Kristus av jungfrun Maria – i födelsegrottan under högaltaret i den ortodoxa Födelsekyrkans basilika  som vördas som platsen för Guds människoblivande. Det är den äldsta kyrkan i bruk i världen.

Konstverk målat av Inger Jonasson

Konstverk målat av Inger Jonasson

Kvar finns också idag fattiga och utsatta i Betlehem som lever på existensminimum. Familjer som systrarna hjälper med mat och bröd. Det har varit en kall och kylig december och vi påminns om de som fryser och inte har uppvärmning när vi vaknar i ett 14 gradigt sovrum som vi snabbt kan värma upp med våra el-element. (Tantur är tomt och därför har man ingen centralvärme på)

Betlehem bereder sig åter för att ta emot pilgrimer och turister och  i veckan tändes den stora julgranen på Krubbans torg av premiärministern Fayad. Turistministeriet hälsar trotsigt alla besökare med ”Palestine Celebrating Hope”,  trots att födelsen av den palestinska nationen genom  medlemskap i FN ännu låter vänta på sig. Man gläds åt att ca två miljoner besökte Betlehem förra året och att denna trend som är den högsta hittills tycks hålla i sig – vilket skapar arbeten och brödföda. Det nyblivna medlemskapet i UNESCO, som ger möjlighet att få många historiska och kulturella platser erkända som  världsarv, bl a Födelsekyrkan är också något som man gläds över. (Som Sverige förvånande nog röstade emot!)

Men utmaningarna är många för Betlehem som för människorna här i stort. Några exempel: landkonfiskeringar, utbyggnaden av de olagliga bosättningarna; 20 bara i Betlehemsdistriktet som drabbat kristna landägare i hög grad, har reducerat palestiniernas land till 13 procent av det urspungliga. De flesta nya bostäder i bosättningar, land konfiskeringar och murbyggen som den israeliska regeringen kungjort det senaste halvåret finns omkring Betlehem. Från Tantur där vi bor, ser vi många av de nya huskropparna och murarna byggas i de närbelägna områdena. I Cremisandalen, som är det enda återstående grönområdet kommer den planerade muren att utestänga befolkningen i Betlehem och Beit Jala från ett av de äldsta och vackraste naturområdena med oliv- och vinodlingar. Varje fredag hålls här en friluftsmässa i protest mot dessa planer och den katolske prästen som leder mässan säger att så länge Israel fortsätter att obehindrat genomföra dessa planer, kommer han och de kristna i Beit Jala att  uppmana till rättvisa och fred genom sin aktion. Förra fredagen deltog vi med en internationell grupp i mässan och sjöng :

” Kom med fred O Herre, öppna våra hjärtan för din fred…. Ta bort all ondska från våra hjärtan och led oss in i ditt ord…När vi är hungriga är du vårt bröd , när vi är törstiga är du vårt vatten..allt som du ger smakar bra…”

På julafton promenerar vi från Tantur via checkpointen till Betlehem och ser den katolske patriarken med följe passera den murbefästa Rakels grav och åker sen via Stjärnans väg( Star Street) till Krubbans Torg och Födelsekyrkan. Därefter blir det julgudstjänst  i lutherska ”Christmas Church”, där Inger  deltar i förbönen på olika språk med:

 ”Vi ber för alla nyfödda,  äldre och sjuka  som är beroende av andras omsorg och vård…de som vi  nu nämner… Gud, öppna ömhetens och glädjens källor i oss inför din födelses under.”

Sedan sjunger vår kör ” The Olive Branches Choir” på Krubbans torg några julsånger, tillsammans med många andra körer. Antagligen blir det  midnattsmässa i Betlehems Universitets kapell, som vi föredrar framför trängslen i S:a Katarinas födelsekyrka. På juldagen firar vi åter högmässa i det nyranoverade Birgittakapellet på STI. Vi ser fram emot ett glädjefyllt sista julfirande här som Svenska kyrkans utsända!

Vi önskar er alla En riktigt God Jul!

Kjell och Inger Jonasson, utsända av Svenska kyrkan till Jerusalem

PS! I Sollentuna församlingsblad Kyrkporten, (julnumret) finns det en artikel om julen i Betlehem, av Catrin Ormestad. Läs artikeln >> 

Inger Jonasson arbetar på lutherska kyrkans kulturcenter i Betlehem, ICB. Hon är bildlärare vid högskolan (Dar Al Kalima College) och ICB. Kjell Jonasson arbetar på Jerusalem Interchurch Center som drivs av Kyrkornas Världsråd samt på Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem.