En strimma av hopp

I Rumänien, nära staden Roman, finns en plats där myndigheterna gömt undan de människor som hela samhället tittar snett på. De är romer och deras levnadsförhållanden är fruktansvärda. För deras skull arbetar Svenska kyrkans internationella arbete tillsammans med den lokala Franciskanordern som driver ett socialt center och skola för de romska barnen. Jag har fått träffa Dana som berättat för mig om sitt och sina barns liv.

28-åriga Dana med tre av sina fem barn. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

28-åriga Dana med tre av sina fem barn. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Hon växte upp i ett hus utan väggar, den 28-åriga kvinnan med svart uppsatt hår och mörka ögon, som sitter på en pall framför mig.

– Mina föräldrars hus var en stomme med tak och några enstaka väggar. Resten täckte vi med tyger som vi hittat, berättar hon medan hon kämpar för att hålla sin 2-åring som vrider sig i hennes knä.

Vi sitter i hennes hem, ett rum med en vedspis, en säng och en bäddsoffa med tigerrandigt överkast och en liten tv. Det låter inte så fruktansvärt, men det är det. På baksidan finns en lerig bakgård och ett utedass som består av ett träskjul runt en grop i marken som hon, Dana, grävt själv. Rummet räknas av myndigheterna som en enrumslägenhet men är egentligen ett ombyggt bås i ett stall. Här, i det område som lite ironiskt kallas för Olympic village, bor över 1100 personer, inhysta i fyra stallängor som alla byggts om till enrumsbostäder. Människorna som bor här är romer.

Dana hänger tvätt på sin lilla utegård. Hon försöker få rena kläder till barnen så de ska kunna gå till skolan. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Dana hänger tvätt på sin lilla utegård. Hon försöker få rena kläder till barnen så de ska kunna gå till skolan. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Hon skulle ge sig av om hon kunde

Vi passerar förbi mängder av olika dörrar och draperier i det som kallas Block 4 innan vi kommer fram till dörren in till det bås där Dana och hennes fem barn bor. Alla dörrar är olika eftersom de är gamla och återanvända. Röklukten från de öppna eldarna och vedspisarna sticker i ögonen och under den finns en tung, lite frän doft av något som är svårt att identifiera.

Danas barn är 3, 5, 9 och 10 år, treåringarna är tvillingar. Äldst är Gabriela. Hon sitter på sängen en liten bit bort och håller sin yngre bror. Hon får ofta hjälpa till att ta hand om sina syskon på förmiddagarna när Dana samlar järn, skrot och plastflaskor. För det är så hon försörjer sig och barnen. Genom att samla den sorts sopor som hon kan få pengar för. Det plus det lilla barnbidrag som hon får av staten.

– Det räcker till det mest basala, förklarar hon. Grönsaker och rovor, hårschampo, hyran och ibland kläder till barnen. Men det ger henne inte råd att flytta och inte alltid att äta sig mätt.

Hon har bott här i Olympic village i fem år nu. I de förfallna, vitkalkade stallängorna som ger tydliga associationer till ett koncentrationsläger. Jag frågar vad som är svårast med att bo här.

– Allt, svarar hon. Allt är en kamp. Vi har en kran med kallvatten som cirka 300 personer i den här stallängan delar på. Vi tvättar oss, diskar och försöker tvätta kläder i kallt vatten, lite kan vi värma på spisen. Det är skräpigt och farligt överallt.

På mina frågor om var de tvättar sig, diskar och tvättar kläder svarar hon samma sak.

– I den där, säger hon och pekar på en grön, grund plastbalja på golvet.

Maten hon lagar är oftast soppa eller grytor av olika slag. På spisen står en rostig stekpanna full av stekfett och nedanför en hög av smutsiga kläder.

– Jag vill inte att ni filmar här, ber Dana, det är inte fint.

Vi får berätta om Dana men hon vill inte att vi visar hennes hem i sånt skick. Hon skäms, precis som du och jag skulle göra, och det känns i hjärtat på mig.

– Om jag kunde ge mig av härifrån ögonblickligen skulle jag göra det, säger hon och slår ut med ena armen.

Allt är en kamp

För Dana har livet alltid varit en kamp. Som 9-åring fick hon börja arbeta. Grannarna hämtade henne och fick henne att städa åt dem, sköta deras trädgård och slänga sopor. Det var tufft eftersom hon samtidigt gick i skolan. När hon var 13 år slutade hon i skolan och började samla sopor för att sälja istället. Hon flyttade till en liten tvårummare inne i staden Roman, ett par kilometer här ifrån. Där bodde hon med sina två bröder och deras familjer. Det blev snabbt ohållbart och Dana blev den som fick flytta ut. Två år senare träffade Dana en man som såg hennes situation och ville hjälpa henne. När hon fyllt sjutton år gifte de sig. Han, Petre, var arton år äldre.

Eftersom Petre fortfarande bodde med sina föräldrar i en bostad som redan var trång blev också det ohållbart och Dana vände sig till myndigheterna för att få hjälp.

Utanför länga 4 i Olympic village.  Foto:Gustaf Hellsing/IKON

Utanför länga 4 i Olympic village.
Foto:Gustaf Hellsing/IKON

– De berättade att de skulle ordna ett boende åt mig och lovade att det fanns duschar, rinnande vatten och att de skulle fortsätta arbeta med att göra platsen bättre för oss. När jag kom hit kände jag mig glad…ni måste förstå att golvet här var mycket finare då, ursäktar hon sig för andra gången sedan vi kommit in i bostaden.

Hon förklarar att det slitits med tiden, bland annat eftersom hon ibland köper stora mängder nötter och skalar på golvet för att sedan sälja.

– Men när jag bott här ett tag insåg jag att det mesta av vad de lovat inte stämde. Hela samhället tittar snett på oss. Mycket tror jag är romers eget fel. Många beter sig dåligt. Men det är synd att om en gör något dumt så får vi alla lida för det. Sen gör det inte saken bättre heller att min hy är så mörk, säger hon och smeker sig lite på kinden. Romer med mörk hy diskrimineras värst, så har det alltid varit.

Stora risker för barnen

Jag upplever Danas situation som oerhörd. I rummet med det svartslitna golvet, cirka tre gånger tre meter, bor hon med sina fem barn. Hon är alltid rädd. Barnen var sex förut men hennes yngsta dog av luftvägsbesvär i januari. Månaden innan, i december, dog Petre, hennes man i en hjärtattack ute i leran bakom Block fyra. Han skulle ha fyllt 46 år idag, den 14:e mars.

– Jag känner mig inte säker, säger hon och försöker stänga innerdörren med hjälp av en trasa som hon klämmer fast mellan lås och karm.

– Det är inte tryggt här. Jag oroar mig både för mig själv och för barnen. Det är jättemycket droger här och barnen påverkas negativt av andra barn och vuxna runt omkring. Jag är alltid nervös och håller alltid ett öga på dem när de inte är i skolan och jag inte jobbar.

Dana går upp klockan fem för att samla skrot. Då kommer hennes mamma och hjälper henne se till de av barnen som fortfarande är hemma.

– Hon är sjuk men hon hjälper mig ändå.

Dana bor i den stallänga som räknas som den bästa. Här bor de som fortfarande orkar försöka ta hand om sig själva och som kämpar för att upprätthålla en strävan mot något bättre. De andra tre längorna, Block 1,2 och 3, får vi inte ens besöka. Jag försöker föreställa mig hur utrymmena i de andra längorna kan se värre ut än den här.

– Det är farligt där. Fullt av kanyler och människor som inte längre vill något med sina liv. Det är inte utrymmena som är i så mycket sämre skick, det är människorna, förklarar Dana och tar ett stadigare grepp om tvååringen i sitt knä.

När vi en stund senare går långsamt utanför de andra längorna får jag rysningar längs ryggraden. Det kommer barn ut ur Block 2. Herre Gud, hjälp, det bor barn där.

En strimma av hopp

Det finns en strimma av hopp mitt i detta elände. Ett par kilometer bort finns Franciskanbrödraskapets sociala center. Det drivs av två av bröderna tillsammans med flera lärare, barnpsykolog, socialarbetare och läkare. Centret finns till för att i första hand ge utbildning och stöd till barn från Olympic village men också för att utbilda deras föräldrar i hur de kan bli stärkta i sitt föräldraskap och hur de skulle kunna få ett arbete.

Varje morgon kommer Franciskanorderns skolskjuts, en liten gul minibuss, och hämtar de yngre barnen från Olympic village. De körs till skolan i det sociala center, FUP, som Franciskanordern driver. Där får alla barn börja dagen med att tvätta sig. De får frukost och vitamintillskott, de får leka på skolans lekplats och lära sig om hur de slappnar av, samarbetar och till exempel vilka yrken som finns att välja på när de blir stora. Innan lunch hämtar skolbussen upp de lite äldre barnen som får äta lunch tillsammans med de andra i en stor ljus matsal, innan de börjar sina eftermiddagslektioner och de yngre barnen skjutsas hem igen.

Skolbussen hämtar de yngre barnen på morgonen. Vid lunch hämtas de äldre barnen till skolan så att de får äta lunch med sina yngre syskon i skolmatsalen innan de yngsta barnen skjutasas hem igen. De äldre barnen går i skolan efter lunch och körs hem på eftermiddagen vid 16. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

För de här barnen känns FUP:s skolbuss trygg. På vanliga skolbussar blir romska barn ofta retade för att de är fattiga, smutsiga eller luktar illa. Hos FUP får barnen tvätta sig och de får rena, varmare kläder om det behövs. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Dana ser avslappnad ut när hon berättar om skolan.

– Jag är så väldigt glad för FUPs skola. Jag försökte anmäla barnen till den vanliga skolan som staten har men de krävde skoluniformer och att vi köpte dyra böcker och pennor. Jag har inte råd med det.

Hon har själv gått med i en av föräldrakurserna hos FUP och fått diplom.

– Där lärde jag mig hur jag kan prata med barnen lugnt även när jag är arg. Blir barnen arga eller oroliga tar jag med dem ut i friska luften och andas tills vi slappnar av och känner oss gladare. Jag vet mer om olika sjukdomar och hur viktigt det är att mina barn får en utbildning.

Jag tänker på orden som barnpsykologen sa till oss dagen innan, om hur föräldrar som aldrig fått kärlek har svårt att ge kärlek vidare och kan behöva stöd i det.

Dana tittar sig runt i rummet. Hon har fått tvååringen att sitta still i hennes knä genom att guppa med benen och sakta smeka honom över håret. Han sitter vänd in mot henne och lutar ena kinden mot hennes bröst.

Dana trivs inte i Rumänien. En gång reste hon till Italien med hjälp av sin ena bror. Hon skulle jobba i hemmet hos en äldre dam men efter två veckor avled damen och Dana hamnade på gatan. Där fick hon tigga för att få ihop pengar till hemresan.

– Det var jättetufft och läskigt eftersom jag inte ens kunde språket. Men det var ändå bättre, människor var snällare mot oss där.

När Dana är ledsen och söker hjälp hos centrets läkare och sjuksköterska får hon rådet att leva för barnen. Och det gör hon.

– Jag vill verkligen att mina barn ska få fortsätta att gå i skolan. Att de ska få det bättre än mig. Jag vill att de ska drömma om framtiden och jag ber om att Gud ska ge dem styrka att ha ambitioner och våga saker. Så att de väljer att kämpa för sig själva och åstadkomma nåt med sina liv.

Gabriela är duktig i skolan. Mest tycker hon om att gunga men hon förstår att det är viktigt att lära sig läsa, skriva och räkna. Hon vill ju öppna en klädbutik eller bli lärare när hon blir stor. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Gabriela är duktig i skolan. Mest tycker hon om att gunga men hon förstår att det är viktigt att lära sig läsa, skriva och räkna. Hon vill ju öppna en klädbutik eller bli lärare när hon blir stor. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Faktaruta:

  • FUP startade 2000
  • Svenska kyrkans internationella arbete är den största finansiären till FUP
  • Tillsammans med Norska kyrkans nödhjälp stöttar vi FUP att planera sin verksamhet
  • Det sociala centret stöttar idag cirka 65 familjer från Olympic village. 95 barn är direkt kopplade till projektet men stort övrigt antal barn deltar av och till i projektets aktiviteter
  • Vi arbetar också med påverkan mot myndigheter att ta sitt ansvar för att tillgodose romers tillgång till sina mänskliga rättigheter.

 

Sanna Bülow, kommunikatör och insamlare, Svenska kyrkans internationella arbete

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>