”Jag berättar för barnen om kärlek”

De romska barnen i Olympic village är inte vana att någon lyssnar på dem. Våld, drogmissbruk och sexuellt utnyttjande finns ständigt närvarande i deras vardag. Barnpsykologen Christina Sescu, får dem att känna sig sedda och lär dem om omtanke, kärlek och samarbete.

Christina utanför det sociala centret där hon har sitt kontor. Här finns också liten läkarmottagning.

– Alla tillfällen med barnen är olika. Den enda gemensamma strategin jag har med alla barn är att jag berättar för dem om kärlek, säger Christina. Jag berättar om att de är älskade och att de kan älska varandra. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

– Under barnaåren utvecklas hjärnan mycket. Om det saknas omsorg och lugn och ro blir menen oftast bestående. Det arbetar vi för att motverka, berättar Christina Sescu, 42 år, barnpsykolog. Sedan fem år tillbaka arbetar hon med romska barn och föräldrar i Olympic village.

Hemförhållandena är mycket svåra. Många av barnen växer upp med bara en förälder som själva haft en svår barndom.

Christina arbetar på det sociala center som drivs av Franciskanordern, bara ett par kilometer från området Olympic village. Hon får kontakt med barnen via skolan på centret. Hon observerar barnen under lektionerna, identifierar dem som visar tecken på oro och är utåtagerande, och frågar om de vill komma till henne och prata.

Avslappning och lek som metod
Vi sitter på Christinas lilla kontor. Där finns hennes skrivbord, en bokhylla med barnböcker och en soffa med nallar och dockor. Våld i hemmen och alkoholmissbruk bland barnens föräldrar är vanligt. Sexuella övergrepp förekommer också men det kan vara känsligt och svårt att prata om. För att vinna barnens förtroende leker och skojar hon med dem.

– Under leken kan jag också upptäcka olika varningstecken, förklarar hon. Om barnet har lätt till ilska eller gråt, lätt blir skrämd av ljud, visar tecken på att veta mycket om sex, då brukar jag reagera, förklarar Christina.

Christina följer alla barnen noga och har ett nära samarbete med lärarna på FUP:s skola. Läraren Cornelia använder avslappningsövningarna som hon lärt sig av Christina. Det är en viktig del av skoldagen att få barnen att slappna av och fokusera. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Christina följer alla barnen noga och har ett nära samarbete med lärarna på FUP:s skola. Läraren Cornelia använder avslappningsövningarna som hon lärt sig av Christina. Det är en viktig del av skoldagen att få barnen att slappna av och fokusera. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Christina använder sig ofta av avslappningsövningar som metod. Då kan hon ha en grupp barn, vanligtvis inte mer än fyra-fem i varje grupp. De lär sig andas djupt, får ligga i ring på golvet, hon lägger en lugn hand på dem, ibland målar de på samma tavla som skickas runt i ringen. De får lära sig att gå ner i varv, fokusera och samarbeta mot ett gemensamt resultat.

Idag är hon är överöst med barn som ständigt vill vara hos henne.

– De är inte vana att bli lyssnade på och behovet är enormt. De får lära sig att slappna av och att få sund fysisk beröring och omtanke.

Trots svårigheter ger föräldrakurser resultat
Centret ger även föräldrakurser. Främst till mammor eftersom de bryr sig mest. Christina är övertygad om att det går att lära sig både att känna och att kunna ge kärlek och trygghet som vuxen, men det är svårt, mycket svårt.

– Vi gjorde en övning med några av mammorna och bad dem försöka minnas en person under deras egen uppväxt som gav dem kärlek. Ingen av mammorna kom på någon, berättar Christina och konstaterar att det inte är lätt att veta vad kärlek är och ge det till sina barn om man själv inte upplevt det.

– Mammorna får råd om hur de kan göra som föräldrar när de blir arga på sina barn eller när barnen blir arga. Då handlar det också om att andas, slappna av och sedan lyssna på varandra. Kanske gå ut en stund i friska luften och få en paus, skrattar Christina plötsligt.

Väldigt få pappor vill delta i föräldrakurserna, men indirekt når projektet några av dem ändå.
– Mammorna berättar hur deras män frågar om kurserna när de kommer hem och hur männen senare, när en situation uppstår, påminner mammorna om det de har lärt sig, ler Christina.

Jag ler med henne men tänker att papporna ändå kommer undan allt ansvar väldigt lätt. Christina håller med.
– Jag känner ändå att jag gör nytta här, att barnen behöver mig och att vi är på rätt väg. Jag kan inte tänka mig att jag skulle vara lyckligare att jobba med något annat. Jag lever och tänker på hur jag kan förbättra mitt arbete konstant och det känns bra, för jag älskar barnen och jag känner mig älskad av dem.

Sanna Bülow Foto: Gustaf Hellsing /IKON

Foto: Gustaf Hellsing /IKON

Sanna Bülow
Kommunikatör och insamlare, Svenska kyrkans internationella arbete.

Läs mer om vårt arbete för romer i Rumänien >>

Följ oss på Facebook och Twitter

 

 

 

Se filmen med Florentina:

Ett smärtsamt uppdrag

- När jag träffar mina elever ser jag inte romska barn, jag ser barn. Vem bryr sig om de är romer eller inte? Jag ser barn som lever i fattigdom. Barn som inte är så lyckligt lottade.

Cornelia är 31 år och arbetar som lärare på den skola för extremt utsatta barn i Rumänien som Svenska kyrkans internationella arbete stöder. Jag har träffat henne och vill dela hennes berättelse om de undangömda barnen.

Cornelia, 31 år, försöker se varje enskilt barns behov. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Cornelia, 31 år, försöker se varje enskilt barns behov. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Cornelia är en sympatisk kvinna med pigga ögon och ett stort engagemang. Hon växte upp i en väldigt liten by utanför staden Roman men nu bor hon inne i stan. Hon beskriver sin barndom som lycklig med två kärleksfulla föräldrar och fyra syskon att leka med.

– När jag blev större sa min mamma alltid: Du ser ut som en lärare och du älskar ju barn. Du skulle kunna göra så mycket mer än att sitta på ett kontor.

På den tiden, efter att ha studerat sociologi och psykologi, arbetade Cornelia som sekreterare på ett medicinskt företag och senare som receptionist på ett hotell.

– Jag var vän med fader Lucian som ansvarar för vårt sociala center och en dag bjöd han in mig till att besöka Olympic village där många romer bor och agera översättare åt ett besök från Norge. Jag hade aldrig sett hur människorna i Olympic village bor förut och efter den eftermiddagen sov jag inte på tre nätter.

– Jag grät och tänkte för mig själv att om det bara finns någonting jag kan göra för de här människorna så måste jag göra det.

Cornelia satte sitt fokus på barnen och här väcktes hennes mammas ord till liv. Hon skulle bli deras lärare.

– Så blev jag lärare till sist ändå, skrattar hon och ler ömsint. Nu får jag verkligen användning för den utbildning jag har och jag känner att den gör nytta.

Cornelia visste inte att hon ville bli lärare för än hon besökte de bosättningar där myndigheterna har placerat över 1000 romer. Foto:Gustaf Hellsing/IKON

Cornelia visste inte att hon ville bli lärare förrrän hon besökte de bosättningar där myndigheterna har placerat över 1000 romer. Foto:Gustaf Hellsing/IKON

Första dagen

Cornelia känner starkt för sitt jobb och hon har stundtals svårt att hålla rösten stadig när hon berättar om det.

– Det här är inte ett jobb du går hem ifrån. Det här bär jag med mig jämt. Jag tänker på barnen när jag kommer hem och det tar en lång stund innan jag kan varva ner och göra annat. Kanske orkar jag fem år till men sen måste jag nog ha en paus, skrattar hon genom tårarna.

– Äsch, jag tror nog att jag orkar, avslutar hon ändå lite kavat innan jag går över till nästa fråga.

Lilla Daniel vill vara säker på att han har skrivit rätt i sin övningsbok. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Nu undervisar hon klasser om ca 20 barn i åldrarna 7-10 år men hennes allra första dag på jobbet hade hon en mindre grupp.

– De var mellan sju och åtta år barnen och de tittade alla skräckslaget och storögt på mig.

Men när lektionen var slut var det Cornelia som var orolig.

– Jag började med att ge dem alla ett varsitt papper och en penna och väntade på att de skulle ta upp sina penna men inget hände. De hade aldrig sett penna och papper förut. De varken förstod att sakerna hörde ihop eller vad de skulle göra med dem.

Nu kan de flesta läsa och skriva lite grann och de är jättestolta över det.

Barnens behov av engagemang på alla fronter

Barnen från Olympic village söker ständig bekräftelse. De är inte vana att bli uppmärksammade och de önskar hela tiden bli rättade och försäkrade om att de gör rätt.

Lärarassistenten, syster Ljuba, är med på lektionerna flera gånger i veckan. Hon gör också hembesök i Olympic village. Foto: GUstaf Hellsing/IKON

Lärarassistenten, syster Ljuba, är med på lektionerna flera gånger i veckan. Hon gör också hembesök i Olympic village. Foto: GUstaf Hellsing/IKON

– När det blir svårt för mig att hinna runt och hjälpa alla och syster Ljuba inte är här, använder jag mig av de barn som redan kan skriva ganska bra. De hjälper att rätta sina kamrater och de växer själva med uppgiften.

Men Cornelia oroar sig för barnens framtid och föräldrarnas brist på engagemang.

– Föräldrar som själva gått något eller ett par år i skolan är mer engagerade men generellt så är förståelsen för varför barn ska utbilda sig väldigt låg. I regel är det kvinnorna som bryr sig mest om att försöka ge något nytt till sina barn. Nån slags bättre framtid. Men de kommer ändå aldrig hit när vi bjuder in dem till informationsträffar eller föräldramöten.

Det händer att en del barn inte dyker upp i skolan under perioder eller vissa dagar. Ibland besöker Cornelia och någon av lärarassistenterna Olympic Village för att höra sig för om de uteblivna eleverna. Barnens förklaringar brukar vara att de glömde eller inte hittade några kläder att ha på sig. Väldigt mycket ansvar hamnar på barnen själva när föräldrarna anser att de lika gärna kan vara hemma.

– Vi har en del kläder på skolan som vi kan låna ut eller ge till barnen vid akut behov, förklarar Cornelia, men vi kan inte dela ut kläder varje vecka. Många använder kläderna att elda med eller så förstörs de snabbt på annat sätt.

De anställda på skolan och på det sociala centret känner de flesta barnen väl men på lektionerna berättar barnen väldigt lite om sina hemförhållanden. Många har en tendens att skydda sina föräldrar. Cornelia får ändå uppgifter när det behövs genom centrets socialsekreterare och hon samarbetar också med Christina som är psykolog.

De yngre  barnen får börja lektionen med att rita eller färglägga i målarböcker. Det är ofta ett bra sätt att få dem att fokusera. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

De yngre barnen får börja lektionen med att rita eller färglägga i målarböcker. Det är ofta ett bra sätt att få dem att fokusera. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

– I den här skolan behöver vi först arbeta med barnens mående och mentalitet innan vi kan satsa på de vanliga grundämnena. De måste klara av att slappna av, fokusera, fungera i grupp och lära sig sånt som att säga ”hej” till varandra när vi möts.

Hygien, värdighet och synen på varandra

Många romska barn blir retade i samhället för att de är smutsiga. Under lektionerna pratar lärarna med barnen om vikten av god hygien och på sommarhalvåret när det går bra att använda kallvattenduscharna på centret lär de barnen duscha och tvätta sig. Det gillar de väldigt mycket. En skojig aktivitet med mycket vattenskvätt.

Cornelia börjar också varje dag på skolåret med att barnen får tvätta händer och ansikte. De små får så klart hjälp.

– Sen börjar jag lektionen med att berätta vad jag skulle vilja göra under dagen och så frågar jag om de vill hjälpa mig med det. Det vill de alltid, skrattar Cornelia. Men sen varierar entusiasmen så klart under dagen.

Jag frågar om det inte händer att eleverna blir osams och jo, svarar hon, det gör det.

– Min metod är enkel. Jag frågor dem hur de själva skulle känna om någon gjorde något liknande mot dem. Det fungerar jättebra. De är inte vana att sätta sig in i hur andra känner och blir fundersamma.

För alla barns rätt

Både vuxna och barn från bättre förhållanden som bor inne i staden har svårt att acceptera romerna. Många förnekar att de ens känner till platsen som kallas Olympic village där över 1000 människor bor, ungefär en tredjedel är barn under 18 år. Ett hundratal av de barnen får skola och stöd av centret där Cornelia jobbar.

Unga romska tjejer tas oftast ur skolan i tidig ålder av sina föräldrar. De får hjälpa till i hemmet eller blir gravida. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Jag avslutar intervjun med att med en fråga om hon själv har något stöd för att bearbeta de svåra situationer hon får se.

– Jag pratar ibland med mina vänner. De säger att jag gör ett fantastiskt jobb som de aldrig skulle klara och att de inte vet så mycket om romska barn, förklarar hon uppgivet och pillar lite på sina naglar.

Hon tittar upp på mig.

– När jag möter mina elever ser jag inte romska barn. Jag ser barn. Barn som lever i svår fattigdom och utanförskap. Barn som inte är så lyckligt lottade…det är därför vi arbetar här, för att alla barn har rätt till hjälp.

 

Sanna Bülow, Kommunikatör och insamlare, Svenska kyrkans internationella arbete

 

 

 

En strimma av hopp

I Rumänien, nära staden Roman, finns en plats där myndigheterna gömt undan de människor som hela samhället tittar snett på. De är romer och deras levnadsförhållanden är fruktansvärda. För deras skull arbetar Svenska kyrkans internationella arbete tillsammans med den lokala Franciskanordern som driver ett socialt center och skola för de romska barnen. Jag har fått träffa Dana som berättat för mig om sitt och sina barns liv.

28-åriga Dana med tre av sina fem barn. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

28-åriga Dana med tre av sina fem barn. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Hon växte upp i ett hus utan väggar, den 28-åriga kvinnan med svart uppsatt hår och mörka ögon, som sitter på en pall framför mig.

– Mina föräldrars hus var en stomme med tak och några enstaka väggar. Resten täckte vi med tyger som vi hittat, berättar hon medan hon kämpar för att hålla sin 2-åring som vrider sig i hennes knä.

Vi sitter i hennes hem, ett rum med en vedspis, en säng och en bäddsoffa med tigerrandigt överkast och en liten tv. Det låter inte så fruktansvärt, men det är det. På baksidan finns en lerig bakgård och ett utedass som består av ett träskjul runt en grop i marken som hon, Dana, grävt själv. Rummet räknas av myndigheterna som en enrumslägenhet men är egentligen ett ombyggt bås i ett stall. Här, i det område som lite ironiskt kallas för Olympic village, bor över 1100 personer, inhysta i fyra stallängor som alla byggts om till enrumsbostäder. Människorna som bor här är romer.

Dana hänger tvätt på sin lilla utegård. Hon försöker få rena kläder till barnen så de ska kunna gå till skolan. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Dana hänger tvätt på sin lilla utegård. Hon försöker få rena kläder till barnen så de ska kunna gå till skolan. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Hon skulle ge sig av om hon kunde

Vi passerar förbi mängder av olika dörrar och draperier i det som kallas Block 4 innan vi kommer fram till dörren in till det bås där Dana och hennes fem barn bor. Alla dörrar är olika eftersom de är gamla och återanvända. Röklukten från de öppna eldarna och vedspisarna sticker i ögonen och under den finns en tung, lite frän doft av något som är svårt att identifiera.

Danas barn är 3, 5, 9 och 10 år, treåringarna är tvillingar. Äldst är Gabriela. Hon sitter på sängen en liten bit bort och håller sin yngre bror. Hon får ofta hjälpa till att ta hand om sina syskon på förmiddagarna när Dana samlar järn, skrot och plastflaskor. För det är så hon försörjer sig och barnen. Genom att samla den sorts sopor som hon kan få pengar för. Det plus det lilla barnbidrag som hon får av staten.

– Det räcker till det mest basala, förklarar hon. Grönsaker och rovor, hårschampo, hyran och ibland kläder till barnen. Men det ger henne inte råd att flytta och inte alltid att äta sig mätt.

Hon har bott här i Olympic village i fem år nu. I de förfallna, vitkalkade stallängorna som ger tydliga associationer till ett koncentrationsläger. Jag frågar vad som är svårast med att bo här.

– Allt, svarar hon. Allt är en kamp. Vi har en kran med kallvatten som cirka 300 personer i den här stallängan delar på. Vi tvättar oss, diskar och försöker tvätta kläder i kallt vatten, lite kan vi värma på spisen. Det är skräpigt och farligt överallt.

På mina frågor om var de tvättar sig, diskar och tvättar kläder svarar hon samma sak.

– I den där, säger hon och pekar på en grön, grund plastbalja på golvet.

Maten hon lagar är oftast soppa eller grytor av olika slag. På spisen står en rostig stekpanna full av stekfett och nedanför en hög av smutsiga kläder.

– Jag vill inte att ni filmar här, ber Dana, det är inte fint.

Vi får berätta om Dana men hon vill inte att vi visar hennes hem i sånt skick. Hon skäms, precis som du och jag skulle göra, och det känns i hjärtat på mig.

– Om jag kunde ge mig av härifrån ögonblickligen skulle jag göra det, säger hon och slår ut med ena armen.

Allt är en kamp

För Dana har livet alltid varit en kamp. Som 9-åring fick hon börja arbeta. Grannarna hämtade henne och fick henne att städa åt dem, sköta deras trädgård och slänga sopor. Det var tufft eftersom hon samtidigt gick i skolan. När hon var 13 år slutade hon i skolan och började samla sopor för att sälja istället. Hon flyttade till en liten tvårummare inne i staden Roman, ett par kilometer här ifrån. Där bodde hon med sina två bröder och deras familjer. Det blev snabbt ohållbart och Dana blev den som fick flytta ut. Två år senare träffade Dana en man som såg hennes situation och ville hjälpa henne. När hon fyllt sjutton år gifte de sig. Han, Petre, var arton år äldre.

Eftersom Petre fortfarande bodde med sina föräldrar i en bostad som redan var trång blev också det ohållbart och Dana vände sig till myndigheterna för att få hjälp.

Utanför länga 4 i Olympic village.  Foto:Gustaf Hellsing/IKON

Utanför länga 4 i Olympic village.
Foto:Gustaf Hellsing/IKON

– De berättade att de skulle ordna ett boende åt mig och lovade att det fanns duschar, rinnande vatten och att de skulle fortsätta arbeta med att göra platsen bättre för oss. När jag kom hit kände jag mig glad…ni måste förstå att golvet här var mycket finare då, ursäktar hon sig för andra gången sedan vi kommit in i bostaden.

Hon förklarar att det slitits med tiden, bland annat eftersom hon ibland köper stora mängder nötter och skalar på golvet för att sedan sälja.

– Men när jag bott här ett tag insåg jag att det mesta av vad de lovat inte stämde. Hela samhället tittar snett på oss. Mycket tror jag är romers eget fel. Många beter sig dåligt. Men det är synd att om en gör något dumt så får vi alla lida för det. Sen gör det inte saken bättre heller att min hy är så mörk, säger hon och smeker sig lite på kinden. Romer med mörk hy diskrimineras värst, så har det alltid varit.

Stora risker för barnen

Jag upplever Danas situation som oerhörd. I rummet med det svartslitna golvet, cirka tre gånger tre meter, bor hon med sina fem barn. Hon är alltid rädd. Barnen var sex förut men hennes yngsta dog av luftvägsbesvär i januari. Månaden innan, i december, dog Petre, hennes man i en hjärtattack ute i leran bakom Block fyra. Han skulle ha fyllt 46 år idag, den 14:e mars.

– Jag känner mig inte säker, säger hon och försöker stänga innerdörren med hjälp av en trasa som hon klämmer fast mellan lås och karm.

– Det är inte tryggt här. Jag oroar mig både för mig själv och för barnen. Det är jättemycket droger här och barnen påverkas negativt av andra barn och vuxna runt omkring. Jag är alltid nervös och håller alltid ett öga på dem när de inte är i skolan och jag inte jobbar.

Dana går upp klockan fem för att samla skrot. Då kommer hennes mamma och hjälper henne se till de av barnen som fortfarande är hemma.

– Hon är sjuk men hon hjälper mig ändå.

Dana bor i den stallänga som räknas som den bästa. Här bor de som fortfarande orkar försöka ta hand om sig själva och som kämpar för att upprätthålla en strävan mot något bättre. De andra tre längorna, Block 1,2 och 3, får vi inte ens besöka. Jag försöker föreställa mig hur utrymmena i de andra längorna kan se värre ut än den här.

– Det är farligt där. Fullt av kanyler och människor som inte längre vill något med sina liv. Det är inte utrymmena som är i så mycket sämre skick, det är människorna, förklarar Dana och tar ett stadigare grepp om tvååringen i sitt knä.

När vi en stund senare går långsamt utanför de andra längorna får jag rysningar längs ryggraden. Det kommer barn ut ur Block 2. Herre Gud, hjälp, det bor barn där.

En strimma av hopp

Det finns en strimma av hopp mitt i detta elände. Ett par kilometer bort finns Franciskanbrödraskapets sociala center. Det drivs av två av bröderna tillsammans med flera lärare, barnpsykolog, socialarbetare och läkare. Centret finns till för att i första hand ge utbildning och stöd till barn från Olympic village men också för att utbilda deras föräldrar i hur de kan bli stärkta i sitt föräldraskap och hur de skulle kunna få ett arbete.

Varje morgon kommer Franciskanorderns skolskjuts, en liten gul minibuss, och hämtar de yngre barnen från Olympic village. De körs till skolan i det sociala center, FUP, som Franciskanordern driver. Där får alla barn börja dagen med att tvätta sig. De får frukost och vitamintillskott, de får leka på skolans lekplats och lära sig om hur de slappnar av, samarbetar och till exempel vilka yrken som finns att välja på när de blir stora. Innan lunch hämtar skolbussen upp de lite äldre barnen som får äta lunch tillsammans med de andra i en stor ljus matsal, innan de börjar sina eftermiddagslektioner och de yngre barnen skjutsas hem igen.

Skolbussen hämtar de yngre barnen på morgonen. Vid lunch hämtas de äldre barnen till skolan så att de får äta lunch med sina yngre syskon i skolmatsalen innan de yngsta barnen skjutasas hem igen. De äldre barnen går i skolan efter lunch och körs hem på eftermiddagen vid 16. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

För de här barnen känns FUP:s skolbuss trygg. På vanliga skolbussar blir romska barn ofta retade för att de är fattiga, smutsiga eller luktar illa. Hos FUP får barnen tvätta sig och de får rena, varmare kläder om det behövs. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Dana ser avslappnad ut när hon berättar om skolan.

– Jag är så väldigt glad för FUPs skola. Jag försökte anmäla barnen till den vanliga skolan som staten har men de krävde skoluniformer och att vi köpte dyra böcker och pennor. Jag har inte råd med det.

Hon har själv gått med i en av föräldrakurserna hos FUP och fått diplom.

– Där lärde jag mig hur jag kan prata med barnen lugnt även när jag är arg. Blir barnen arga eller oroliga tar jag med dem ut i friska luften och andas tills vi slappnar av och känner oss gladare. Jag vet mer om olika sjukdomar och hur viktigt det är att mina barn får en utbildning.

Jag tänker på orden som barnpsykologen sa till oss dagen innan, om hur föräldrar som aldrig fått kärlek har svårt att ge kärlek vidare och kan behöva stöd i det.

Dana tittar sig runt i rummet. Hon har fått tvååringen att sitta still i hennes knä genom att guppa med benen och sakta smeka honom över håret. Han sitter vänd in mot henne och lutar ena kinden mot hennes bröst.

Dana trivs inte i Rumänien. En gång reste hon till Italien med hjälp av sin ena bror. Hon skulle jobba i hemmet hos en äldre dam men efter två veckor avled damen och Dana hamnade på gatan. Där fick hon tigga för att få ihop pengar till hemresan.

– Det var jättetufft och läskigt eftersom jag inte ens kunde språket. Men det var ändå bättre, människor var snällare mot oss där.

När Dana är ledsen och söker hjälp hos centrets läkare och sjuksköterska får hon rådet att leva för barnen. Och det gör hon.

– Jag vill verkligen att mina barn ska få fortsätta att gå i skolan. Att de ska få det bättre än mig. Jag vill att de ska drömma om framtiden och jag ber om att Gud ska ge dem styrka att ha ambitioner och våga saker. Så att de väljer att kämpa för sig själva och åstadkomma nåt med sina liv.

Gabriela är duktig i skolan. Mest tycker hon om att gunga men hon förstår att det är viktigt att lära sig läsa, skriva och räkna. Hon vill ju öppna en klädbutik eller bli lärare när hon blir stor. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Gabriela är duktig i skolan. Mest tycker hon om att gunga men hon förstår att det är viktigt att lära sig läsa, skriva och räkna. Hon vill ju öppna en klädbutik eller bli lärare när hon blir stor. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Faktaruta:

  • FUP startade 2000
  • Svenska kyrkans internationella arbete är den största finansiären till FUP
  • Tillsammans med Norska kyrkans nödhjälp stöttar vi FUP att planera sin verksamhet
  • Det sociala centret stöttar idag cirka 65 familjer från Olympic village. 95 barn är direkt kopplade till projektet men stort övrigt antal barn deltar av och till i projektets aktiviteter
  • Vi arbetar också med påverkan mot myndigheter att ta sitt ansvar för att tillgodose romers tillgång till sina mänskliga rättigheter.

 

Sanna Bülow, kommunikatör och insamlare, Svenska kyrkans internationella arbete

 

Kvinnor stöttar varandra

Dramagruppen Latwo te’ling (= ”leva positivt”) består av 25 kvinnor och 5 män som alla är hiv-smittade. De arbetar för att uppmuntra hiv-positiva att agera, och sprider information för att hjälpa andra att undvika att bli smittade. Deras arbetsmetod är dramat – som de spelar upp i olika sammanhang, antingen vid sammankomster eller via radio. De träffar också byaråd för att informera om konsekvenserna av hiv-smittan.

Det finns fortfarande bybor som pratar illa om oss, men vi har fått självförtroende och kan stå för de vi är och det vi har åstadkommit, säger Rose (vit t-shirt, blå kjol). Foto: Ewa Almqvist/Ikon

Det finns fortfarande bybor som pratar illa om oss, men vi har fått självförtroende och kan stå för de vi är och det vi har åstadkommit, säger Rose (vit t-shirt, blå kjol). Foto: Ewa Almqvist/Ikon

För att försörja sig bedriver de jordbruk i liten skala inom gruppen, men de flesta är flyktingar som kommit efter inbördeskriget och äger ingen mark här. Efter två års verksamhet har 125 personer gått ut öppet med att de är smittade. Hiv-smittade mödrar får numera föda sina barn på den lokala kliniken, och andelen smittade barn har minskat betydligt.

– Stigmatiseringen har minskat sedan projektet Hope alive startade. Ett annat resultat är att färre barn föds med smittan, nu föds de fria! Det finns fortfarande bybor som pratar illa om oss, men vi har fått självförtroende och kan stå för de vi är och det vi har åstadkommit, säger Rose (vit t-shirt, blå kjol).

Men det finns fortfarande mycket kvar att arbeta med, konstaterar hon:

– Vi ser att vissa personer lever ansvarslöst, de dricker för mycket eller missar medicintider. Som grupp arbetar vi för att smittade ska ta ansvar och inte sprida sjukdomen vidare. Du kan behöva ändra livsstil, men alla vill inte inse det.

Johana (grönt halsband) förklarar varför det är så stark dominans av kvinnor i gruppen:

– Smittan spreds snabbt förut, och de flesta kvinnorna här är änkor. Männen har dött, så kvinnorna får ta hand om varandra och barnen.

– Männen dör för att de inte villerkänna sin sjukdom. De söker inte behandling, och super i stället för att försöka göra något åt situationen. Kvinnorna är mer konstruktiva, vi söker hjälp och tar våra mediciner som vi ska och vi stöttar varandra. Stöttningen handlar bland annat om att hjälpa varandra ekonomiskt med organiserat sparande, och gemensamma odlingar i mindre skala för eget bruk och viss försäljning. Tillsammans blir vi starka. ■

Ewa Almqvist, pressekreterare Svenska kyrkans internationella arbete

Foto: Magnus Aronson /Ikon

Foto: Magnus Aronson /Ikon

 

Kamp för sin rätt till utbildning

Det är större sannolikhet att en flicka i Sydsudan kommer att dö den dag hon ska föda barn än att hon får gå färdigt grundskolan. 17-åriga fredsambassadören Elizabeth vittnar om den viktiga förändring som kommer av att flickor får utbilda sig och följa sina drömmar. 

Stöd vårt arbete för att förhindra barnäktenskap och för att flickor i Sydsudan ska få gå i skolan. >>

Elizabeth, 17 år, student och fredsambassadör. Foto:  Sofi Lundin/IKON

Elizabeth, 17 år, student och fredsambassadör. Foto: Sofi Lundin/Ikon


”… Alla våra systrar har varit tvungna att gifta sig, många av dem redan innan de fyllde femton år. De fick aldrig chansen att gå i skolan så som jag fick. Det fick inte min mamma, mormor eller mina mostrar heller.”

 

 

 

När beväpnade män angrep Elizabeths by i december 2013, befann hon sig långt bort i säkerhet i Kenya. Hon och hennes faster hade rest dit, från hemlandet Sydsudan, redan 2008, för att Elizabeth tryggt skulle få gå i grundskolan.

Men kvar i hemregionen Duk var både Elizabeths mamma, pappa, fem systrar och tre bröder. De tvingades alla att fly för sina liv till grannregionen Twic East.

Kriget är bara ett av hindren
Krig och konflikt är bara en av de utmaningar som hindrar flickor från att gå i skolan och utbilda sig i Sydsudan. Så här beskriver Elizabeth, 17 år, själv situationen.

– Vi tjejer fostras tidigt in i kulturella omvårdnadsroller. Vår uppgift blir att finnas till för andra. Vi blir ofta utnyttjande, vi utsätts förbarnäktenskap, oönskade graviditeter, sexuellt överförbara sjukdomar, blir misshandlade, våldtagna och utsätts för annat sexuellt- eller psykologiskt våld, saker som alla har livslånga konsekvenser.

Flickorna går i förskolan Soda Alum i ett flyktingläger i Sydsudan. Många av dem har aldrig gått i skolan förut. I flyktinglägret får många flickor sin första chans till utbildning. Vi arbetar för att ändra skadliga attityder mot flickor och förhindra barnäktenskap. Foto: LWF/IKON

I flyktinglägret får många flickor sin första chans till utbildning. Vi arbetar för att ändra skadliga attityder mot flickor och förhindra barnäktenskap. Foto: LWF/IKON

Hennes beskrivning av flickors och kvinnors situation är inte överdriven. Sanningen är att tonårsflickor i Sydsudan löper tre gånger högre risk att dö i barnsäng än de har chans att få gå färdigt grundskolan. Flickor tas ur skolan när de når puberteten på grund av föräldrars rädsla för att döttrarna ska bli trakasserade och utsättas för övergrepp. Istället gifts flickorna bort för en avgift, så kallat brudpris, eller får stanna hemma för att hjälpa till i hemmet.

Elizabeth går i åttan. Hon berättar om sin egen klass som exempel.

– I min klass finns det tjugofyra pojkar men bara sju flickor. Alla våra systrar har varit tvungna att gifta sig, många av dem redan innan de fyllde femton år. De fick aldrig chansen att gå i skolan så som jag fick. Det fick inte min mamma, mormor eller mina mostrar heller.

Tvingad att stanna hemma
Under stridigheterna i Duk dog både Elizabeths morfar och farfar. Efter att Elizabeth rest hem för att vara med på deras begravningar var hennes pappa mycket tveksam till att låta henne resa tillbaka och avsluta sin utbildning i Bor. Han var ledsen över att ha förlorat både sin far och sin svärfar och nu ville han ha familjen samlad. Elizabeth berättar att hon förstod honom men samtidigt var hon orolig att han skulle börja göra upp planer för att gifta bort henne om hon stannade.

– Min pappa kommer från en folkgrupp som är boskapsskötare och herdar. De lever utan el, långt ifrån vägar för att djuren ska få bete, utan banker eller telefonnät. Deras kultur handlar om stolthet över att ta hand om mycket boskap, att livnära sig på korna och att ha råd att i kor betala för flickor att gifta sina söner med. Hela vår kultur är uppbyggd kring vikten av att betala brudpris. Tyvärr blir resultatet att familjer med både pojkar och flickor ser vikten av att pojkar får utbildning medan flickor blir en ekonomisk investering, en handelsvara som gifts bort för ett pris.

Unga pojkar vallar kor i Yirol country, Sydsudan. Foto: LWF/IKON

Unga pojkar vallar kor i Yirol country, Sydsudan. Foto: LWF/IKON

På grund av betalningen för döttrarna ser många familjer det som en lukrativ affär att gifta bort sina döttrar tidigt. Särskilt vanlig är den här traditionen i landsbygdsområden som Twic East regionen. Elizabeth hoppas på att traditionen ska försvinna.

– När flickor får en utbildning kan vi ju bidra så mycket mer till våra samhällen. Eftersom vi får kämpa så mycket för vår skolgång förstår vi också värdet av att ta till vara på våra kunskaper.

Elizabeth får stöd från kyrkan
Med alla dessa utmaningar visste Elizabeth att hon inte skulle kunna fullfölja sin utbildning på egen hand. Som tur vad fick hon stöd. Svenska kyrkans internationella arbete arbetar tillsammans med Lutherska världsförbundet i Sydsudan för att förhindra barnäktenskap och för att möjliggöra att fler flickor får gå i skolan och att de får fortsätta till högre studier efter grundskolan. Vi uppmuntrar också flickor att stötta varandra och samtalar med föräldrar som behöver förstå vikten av utbildning för alla barn.

 En flicka bär ved hon har samlat nära Ajoung Thok, dit hon och hennes familj flydde efter striderna bröt ut i stora delar av Sydsudan i slutet av 2013. Fördrivna familjer lever här i utkanten av ett läger fyllt med tusentals människor på flykt. Flickors roll är från tidig ålder att hjälpa föräldrarna i hemmet. Det är kvinnornas roll att odla, hämta ved, städa och laga mat. Foto: Paul Jeffrey/ACT/IKON


En flicka bär ved hon har samlat nära Ajoung Thok, dit hon och hennes familj flydde efter striderna bröt ut i stora delar av Sydsudan i slutet av 2013. Fördrivna familjer lever här i utkanten av ett läger fyllt med tusentals människor på flykt. Flickors roll är från tidig ålder att hjälpa föräldrarna i hemmet. Foto: Paul Jeffrey/ACT-Alliance/Ikon

– Vi kämpar mot våra familjer… och flickor stöttar varandra och arbetar tillsammans med våra studier. Vi vill så gärna komma vidare och klara åttonde klass så vi kan få gå på gymnasiet, förklarar Elizabeth.

Ett annat slags hinder för flickors är att många familjer inte har råd att köpa dyra hygienartiklar som till exempel mensskydd. Oftast saknar skolorna rena toaletter på trygga platser som tjejerna känner sig bekväma att gå på. Många flickor tvingas stanna hemma den vecka då de har mens.

Genom Svenska kyrkans internationella arbete fick Elizabeth ett ”Värdighets-kit” med några av de hygienartiklar hon behöver.

Många flickor tycker att det känns olustigt att använda trasor som binda ute bland folk. Det känns klumpigt och det finns en rädsla för att den ska ramla ut. I en skola fick flickorna prova att använda menskopp. De är hygieniska, håller länge och smidiga att använda. Flickorna var positiva till menskopp och tillsammans med LWF utvärderar vi nu vilka slags mensskydd vi kan hjälpa flickorna med. Foto: Anna-Maria Sandström/IKON

Många flickor tycker att det känns olustigt att använda trasor som binda ute bland folk. Det känns klumpigt och det finns en rädsla för att den ska ramla ut. I en skola fick flickorna prova att använda menskopp. De är hygieniska, håller länge och smidiga att använda. Flickorna var positiva till menskopp och tillsammans med LWF utvärderar vi nu vilka slags mensskydd vi kan hjälpa flickorna med. Foto: Anna-Maria Sandström/Ikon

dscn2106_30779041482_o

Menskoppen, ett mensskydd som håller i många år, ligger i fina tygpåsar. Foto: Anna-Maria Sandström/IKON

– Vi har fått lära oss om hur vi ska sköta vår hygien under mensen och om sexuell hälsa och hur vi skyddar oss mot hiv.

”Vi behöver bara få chansen”
Det finns fler enkla saker som kan underlätta för flickor att kunna gå i skolan förklarar Elizabeth, sånt som barn i många länder tar för givet.

– Vi behöver bara lite saker som skoluniformer, läroböcker och skolväskor. För att vi ska klara skolan behöver vi få känna oss bekräftade och styrkta i oss själva. Vi behöver få samma behandling av våra lärare, våra föräldrar och av samhället som pojkar. Vi flickor kan göra allt som pojkar kan – vi behöver bara ges möjligheten och chansen så kommer vi att visa dig.

Och Elizabeth visar redan vad hon kan göra.

Hon har med stöd från kyrkan lyckats övertala sin familj att stötta hennes fortsatta skolgång och hon har gått med i en av skolans fredsklubbar som startats av Lutherska världsförbundet.

– Jag gick med för att jag ofta tänker på de barn som har förlorat sina föräldrar och andra anhöriga i kriget de senaste åren. Jag tänker på hur vi ska kunna sluta fred med våra grannar. I gruppen ser vi oss själva som fredsambassadörer. Vi lär oss genom att dela våra erfarenheter så att vi börjar förstå varandra och tillsammans kan vi främja en fredlig samexistens i våra klassrum, i våra familjer och i våra samhällen.

Arbetet i fredsklubbarna och effekten de ger är bara ett exempel på de fördelar flickors utbildning kan ha för människor i Sydsudan. Elizabeth fortsätter att förklara:

– Om vi får en chans att klara gymnasiet, som pojkarna, kommer vi få fler alternativ i livet och en möjlighet att följa våra drömmar. Vi kan klara både familj och arbete precis som andra kvinnor runt om i världen. Men vi behöver stöd för att förändra kulturella attityder, minska eller bli av brudpriset och övertyga människor om värdet av utbildning för alla.

Övertygad om att nå sin dröm
Inte bara har Elizabeths familj nu gått med på att låta henne fortsätta sin utbildning, de har också beslutat att hon bara behöver hjälpa till i hemmet på helger så att hon på vardagskvällar får tid till sina läxor.

Elizabeth har dessutom övertygat sina syskon att anmäla sig till grundskolan. Hon hoppas att de kommer att följa i hennes fotspår.

– När det gäller mig själv kommer jag att fortsätta att följa mina drömmar om att bli kirurg. Det är fortfarande en lång väg kvar men jag tänker inte ge upp och jag kommer att fortsätta att be min familj att försörja mig tills jag når mitt mål. Det är ju ändå så – att när du utbildar en flicka utbildar du ett helt land, ler Elizabeth.

Text: ALWS Communication 2016.
Översättning och redigering, Sanna Bülow.

Håkan springer för livet – 2 gånger om!

”När det känns som allra jobbigast och svetten fullkomligt rinner av mig tänker jag på barnen nere i Kayhelitsha som jag lovat att springa för. Så att de ska få växa upp och få möjlighet till ett bättre liv. Samtidigt tar jag ett grepp om mitt Fransicankors och på nåt märkligt sätt känner jag att det finns krafter kvar i den gamla kroppen. När jag tittar upp mot toppen ser jag att jag ju nästan är där. Lyckokänsla! ”

Håkan och Andreas på besök hos en av Philanis förskolor i Sydafrika. Foto: Eric Miller/IKON

Håkan och Andreas på besök hos en av Philanis förskolor i Sydafrika. Foto: Eric Miller/IKON

Håkan Jonsson är pensionerad läkare från Halmstad med ett brinnande engagemang för barn och människor i utsatta livssituationer. Håkan är också en erfaren maratonlöpare och har sprungit maraton på snart alla kontinenter. För att motivera sig själv att klara de två sista och svåraste loppen vill Håkan starta en insamling för barn i Sydafrika. Det gör han genom att stötta Svenska kyrkans internationella arbete och vårat Mentormammaprogram www.svenskakyrkan.se/P144. Insamlingen pågår nu och fram till att Håkan springer det sista av de två loppet i november 2017.

Var med och stötta Håkan samtidigt som du bidrar till att minska barnadödligheten i några av de områden där ett av tio barn inte överlever sin fem-årsdag. Läs också Håkans egen blogg.

Håkans möte med barnen i Mentormammaprojektet. Foto: Eric Miller /IKON

Håkans möte med barnen i Mentormammaprojektet. Foto: Eric Miller /IKON

Då, i november 2017, kommer Håkan att tillsammans med sin son Andreas, 30 år, genomföra ett unikt maraton på Sydpolen. Men redan nu har Håkan sprungit ett av de två loppen han har kvar för att ha sprungit i alla världsdelar, det hittills mest utmanande han någonsin gett sig på säger han. I september i år reste Håkan till staden Petra i Jordanien och sprang ett drygt fyra mil långt maraton i kupperat ökenlandskap.

Här kan ni läsa Håkans eget vittnesmål från loppet:

Starten går kl 06,30 57 ivriga maratonlöpare släpps fria i den Jordanska öknen. Fortfarande är det behaglig temperatur. Solen strålar visserligen från en helt molnbefriad himmel och det finns mindre område med skugga. Obeskrivlig känsla att springa i denna miljö med bergsformationer som är otroligt vackra med en mängd grottor längs de första 10 km. Stundtals springer vi genom ren öken utan definierad horisont, vissa avsnitt på asfalt.

Håkan Jonsson springer sitt hittills tuffaste maraton i Petra, Jordanien.

Håkan Jonsson springer sitt hittills tuffaste maraton i Petra, Jordanien.

De första 30-31 km går förvånansvärt bra. Jag känner mig stark och segerviss, det här kommer jag att klara med beröm godkänt. Efter vätskestation vid ca.30 km förändras allt. Det har varit mycket, mycket kuperat tidigare men inget mot vad som nu väntar. Nu går det uppåt i den häftigaste backe jag varit i närheten av.

Högst däruppe ser jag ett blått plasttält indikerande vätskestation. Backen är milt sagt brant och solen lyser nu obarmhärtigt från en blå himmel. Temperaturen har passerat 30 grader och jag börjar misströsta. Börjar känna av yrsel och märker att min vandring mot toppen inte går närmaste vägen, vinglar lite hit och dit. Min tidigare känsla av seger förbytts relativt snabbt mot missmod och känsla av att jag kanske inte kommer att klara av att passera mållinjen.

När det känns som allra jobbigast och svetten fullkomligt rinner av mig tänker jag på barnen nere i Kayhelitsha som jag lovat att springa för. Så att de ska få växa upp och få möjlighet till ett bättre liv. Samtidigt tar jag ett grepp om mitt Fransicankors och på nåt märkligt sätt känner jag att det finns krafter kvar i den gamla kroppen. När jag tittar upp mot toppen ser jag att jag är ju nästan där. Lyckokänsla!

Håkan träffar 4-åriga Sisipho i ett av Sydafrikas kåkstadsområden. Foto: Eric Miller/IKON

Håkan träffar 4-åriga Sisipho i ett av Sydafrikas kåkstadsområden. Foto: Eric Miller/IKON

Efter några flaskor vatten och lite glada tillrop från ”personalen” bär det iväg, nu nedåt och jag springer de sista 4-5 km med en hedersam spurt in över mållinjen. Känner mig så oerhört stolt och nöjd. Det tog 6 timmar och 10 minuter att avsluta det i särklass jobbigaste maratonlopp jag upplevt. Men det var värt det.

/Håkan

Håkan Jonsson passerar mållinjen i Petra, Jordanien.

Håkan Jonsson passerar mållinjen i Petra, Jordanien.

Håkan sätter redan nu igång en egen insamling till Svenska kyrkans internationella arbete och projektet med Mentormammor i Sydafrika, Etiopien och Swaziland. Läs gärna Håkan och Anders blogg om deras resa till Sydafrika och vägen mot deras svåra utmaning, http://maraton-sydpolen.blogspot.se/

För att stötta Håkans insamling och peppa honom och hans son inför det sista allra tuffaste maratonloppet på Sydpolen:

  • Sms:a MARATON100 till 72905 för att ge 100 kr
  • Sms:a MARATON200 till 72905 för att ge 200 kr
  • Swisha till 9001223, skriv MARATON i meddelandefältet
  • Plusgiro 90 01 22-3 skriv MARATON i meddelandefältet
  • Bankgiro 900-1223 skriv MARATON i meddelandefältet

Gåvorna går till arbetet för barns överlevnad. Läs om projektet och se film här: www.svenskakyrkan.se/P144

 

Församlingar engagerar sig för romer

Jakob Sundmark är handläggare för Svenska kyrkans internationella arbete i Rumänien. Han har besökt de utsatta människorna som bor i Roman, vår partner Fundatia Umanitaria Pacea (FUP) och försöker vara en länk mellan dem och människor här i Sverige. Här berättar han om sina tankar kring situationen för romer och om det fantastiska stöd som finns i många församlingar.

FUP har en skolbuss som hämtar barnen och kör dem till skolan. Efter skoldagen får barnen skjuts hem. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

FUP har en skolbuss som hämtar barnen och kör dem till skolan. Efter skoldagen får barnen skjuts hem.
Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Det är många församlingar i Sverige som engagerar sig i Svenska kyrkans internationella arbete för utsatta romer i Rumänien, ett mycket viktigt arbete som de flesta av oss kan relatera till idag. När jag tidigare i somras besökte ett landsbygdspastorat som hade samlat in 70 000 kr i år, vilket är helt fantastiskt, blev jag både imponerad och stolt! Jag, som arbetar som handläggare för projektet i Rumänien, reser i min tjänst runt i Sverige för att besöka både organisationer och församlingar och berätta om vad de insamlade medlen används till på plats och vilka behov som finns. Under de besöken imponeras jag ständigt över både det arbete som församlingar gör lokalt för människor som kommer hit och över de insamlingsaktiviteter de gör för det internationella arbetet i Rumänien. Jag blir imponerad eftersom det församlingarna gör kräver mycket stort engagemang, empati och ett behov av att lära sig nya saker om andra människor och inte minst om sig själva. Det är precis vad vi behöver mer av idag!

Hagi är ett av barnen som får gå i FUP:s skola och känner sig trygg med skolskjutsen de får av fader Sergio. Då behöver han inte oro sig för att bli retad och slagen som på den vanliga skolbussen. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Hagi är ett av barnen som får gå i FUP:s skola och känner sig trygg med skolskjutsen de får av fader Sergio. Då behöver han inte oro sig för att bli retad och slagen som på den vanliga skolbussen. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

På plats mitt i utsattheten

När jag besöker staden Roman och platsen där de flesta utsatta romer bor är det hopplösheten, drogerna och den dåliga miljön för barnen som drabbar mig mest. Det är svårt att se barn som är drogpåverkade och veta att många föräldrar är alkoholister. Men det stora och breda arbete som fransiskanbröderna hos vår partner, Fundatia Umanitaria Pacea (FUP), genomför med allt från skola, hälsovård och arbetsträning ger hopp och lyfter människor till att orka ta tag i sin situation. De romer som engagerar sig i projektet försöker göra mer för sig själva och sin familj. Via vårt stöd har de en chans att ta sig vidare i livet.

I FUP:s skola lär sig barnen läsa och skriva och de får två mål mat om dagen. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

I FUP:s skola lär sig barnen läsa och skriva och de får två mål mat om dagen. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Utmaningar

Det finns en rasism i Rumänien som gör påverkansarbetet gentemot lokala myndigheter svårt. Svårigheten är dubbel och beror både på myndigheternas och samhällets syn på romer som mindre värda medborgare och på synen att alla medborgare är helt ansvariga för sina egna liv oavsett förutsättningar. Vi behöver få myndigheterna att ta människor på allvar och tillsammans med alla medborgare ta ett gemensamt ansvar för att kunna påverka sin situation.

Vi behöver hjälpas åt

Enligt Eurostat är Rumänien ett av EU´s fattigaste länder. Nordöstra Rumänien, där Roman är beläget, är det fattigaste området i landet.

För att kunna åstadkomma en positiv förändring för utsatta människor där behöver vi hjälpas åt och vi behöver vara många. Behoven är stora och vår partner i Rumänien gör ett väldigt bra arbete. Stötta gärna arbetet i Rumänien genom bön och insamling.

Märk era gåvor med P220 – Rumänien

Läs mer om projektet: www1.svenskakyrkan.se/P220

Tack!

_MG_5297

Jakob Sundmark

Handläggare Rumänien

Svenska kyrkans internationella arbete