Juba i Sydsudan bedrägligt lugnt

Juba, Sydsudan, i april 2017. Solen sänker sig sakta över Nilen. Barnen badar fortfarande i strandbrynet. Leker. Dansar. Ungdomarna tvättar sina motorcyklar. Någon hämtar vatten. Andra tvättar sig med tvålskum över hela kroppen innan de doppar sig, hälften är nakna. Ett bedrägligt lugn.

 

Foto: Anna-Maria Sandström

Kvällen är varm och lugnet är bedrägligt. Medan några försöker fortsätta sina dagliga liv, laga mat, fixa med motorcyklar, sker brutala övergrepp på civila i andra delar av landet som tvingar tusentals på flykt. Foto: Anna-Maria Sandström

Det har varit en varm dag och kvällen är ljuvligt ljummen. Ljuset är behagligt och färgar himlen röd-orange i horisonten. Vi sitter en bit upp på flodbanken med utsikt över vattnet mot en större ö i flodens mitt som dignar av mangoträd. Frukten är ännu inte mogen. Hänger grön på långa kvistar ut över vattnet. Enstaka smala träkanoter färdas fram över vattnet på traditionellt vis. Så rak och så lång står styrman med sin påle och för sakta farkosten framåt.

Tror på icke-våldsmetoder
Vi begrundar dagens arbete. Våra möten. Med mannen som heter ”ljus”, Light, och som vill ha pengar för att arbeta med att reducera de etniska motsättningarna i sin hembygd genom utbildning i icke-våldsmetoder, med inspiration från Indien och Mahatma Ghandi.

Mötet med Loparimoi, som arbetar med jordbruk och farmarkooperativ i bergen nära byn Pajok som denna vecka tömts på folk när militär invaderat byn och skändat och mördat urskillningslöst. Incidenten har utlöst en ström av 6000 flyktingar till norra Uganda på bara några dagar.

Light_900px

Light Aganwa tror på icke-våld och presenterade ett nytt projektförslag med målet att överbrygga etniska motsättningar för sina svenska kollegor.

Uganda är ett generöst land med en välkomnande attityd till flyktingar. De erbjuder flyktingar mark att odla på, identitetskort och rätt att röra sig fritt i landet. I Uganda får flyktingar bo i så kallade ”settlements” istället för att stängas in i läger.

Flyktingarna fler än byborna
Det är fint, men det är inte problemfritt. När flyktingarna blir fler än byborna, när välviljan överutnyttjas, då skapas nya konflikter. 2016 var det fler sydsudaneser som korsade gränsen till Uganda än som tog sig över Medelhavet till Europa. Hisnande tanke.

Foto: Cornelia Kästner /Lutheran World Federation

Eno Savani, 5 år och Norbert Wani, 9 år går över gränsen till Uganda. Fler flyktingar tog sig över gränsen till Uganda under 2016 än över Medelhavet. Foto: Cornelia Kästner /Lutheran World Federation

Det är dags att gå till sängs. Solen har för länge sedan dalat och det är mörkt i natten runt oss. Nilen strömmar tyst förbi medan syrsornas spel är öronbedövande.  Myggorna surrar runt oss när vi med dröjande steg går mot våra rum och nattens vila.

Anna-Maria Sandström. Foto: Magnus Aronson/IKON

Foto: Magnus Aronson/IKON

Anna-Maria Sandström
liaison officer för Svenska kyrkan på Afrikas horn och besökte Sydsudan för några veckor sedan för att följa upp vårt arbete och träffa sydsudanesiska kollegor. Vi arbetar både med långsiktigt stöd och katastrofinsatser.

Läs mer om vårt stöd till flyktingar i östra Afrika >>
Läs om vårt arbete i Sydsudan >>
Ge en gåva >>

Följ oss på Instagram,  Facebook och Twitter

Kvinnor stöttar varandra

Dramagruppen Latwo te’ling (= ”leva positivt”) består av 25 kvinnor och 5 män som alla är hiv-smittade. De arbetar för att uppmuntra hiv-positiva att agera, och sprider information för att hjälpa andra att undvika att bli smittade. Deras arbetsmetod är dramat – som de spelar upp i olika sammanhang, antingen vid sammankomster eller via radio. De träffar också byaråd för att informera om konsekvenserna av hiv-smittan.

Det finns fortfarande bybor som pratar illa om oss, men vi har fått självförtroende och kan stå för de vi är och det vi har åstadkommit, säger Rose (vit t-shirt, blå kjol). Foto: Ewa Almqvist/Ikon

Det finns fortfarande bybor som pratar illa om oss, men vi har fått självförtroende och kan stå för de vi är och det vi har åstadkommit, säger Rose (vit t-shirt, blå kjol). Foto: Ewa Almqvist/Ikon

För att försörja sig bedriver de jordbruk i liten skala inom gruppen, men de flesta är flyktingar som kommit efter inbördeskriget och äger ingen mark här. Efter två års verksamhet har 125 personer gått ut öppet med att de är smittade. Hiv-smittade mödrar får numera föda sina barn på den lokala kliniken, och andelen smittade barn har minskat betydligt.

– Stigmatiseringen har minskat sedan projektet Hope alive startade. Ett annat resultat är att färre barn föds med smittan, nu föds de fria! Det finns fortfarande bybor som pratar illa om oss, men vi har fått självförtroende och kan stå för de vi är och det vi har åstadkommit, säger Rose (vit t-shirt, blå kjol).

Men det finns fortfarande mycket kvar att arbeta med, konstaterar hon:

– Vi ser att vissa personer lever ansvarslöst, de dricker för mycket eller missar medicintider. Som grupp arbetar vi för att smittade ska ta ansvar och inte sprida sjukdomen vidare. Du kan behöva ändra livsstil, men alla vill inte inse det.

Johana (grönt halsband) förklarar varför det är så stark dominans av kvinnor i gruppen:

– Smittan spreds snabbt förut, och de flesta kvinnorna här är änkor. Männen har dött, så kvinnorna får ta hand om varandra och barnen.

– Männen dör för att de inte villerkänna sin sjukdom. De söker inte behandling, och super i stället för att försöka göra något åt situationen. Kvinnorna är mer konstruktiva, vi söker hjälp och tar våra mediciner som vi ska och vi stöttar varandra. Stöttningen handlar bland annat om att hjälpa varandra ekonomiskt med organiserat sparande, och gemensamma odlingar i mindre skala för eget bruk och viss försäljning. Tillsammans blir vi starka. ■

Ewa Almqvist, pressekreterare Svenska kyrkans internationella arbete

Foto: Magnus Aronson /Ikon

Foto: Magnus Aronson /Ikon

 

Om kärlekens makt och kärleken till makten. Två berättelser från dagens Sydafrika.

Idag, den 27 april, är det Freedom Day i Sydafrika och vi firar minnet av de första fria och allmänna valen 1994. Det var rättvisans triumf över en ondskefull statsideologi – apartheid. Tilliten till snabba förändringar av de fattigas livsvillkor var stor. Idag, 23 år senare, präglas vardagen av olika erfarenheter. Berättelserna blandar tillfredsställelse och fortsatt tilltro med besvikelse och misströstan. Här är två parallella berättelser. 

Philani – den ena berättelsen
Den ena berättelsen handlar om Philani. På lokal nivå, i kåkstäderna runt Kapstaden och på landsbygden i Östra Kapprovinsen, arbetar 200 mentormammor med att förbättra hälsan och i vissa fall rädda liv för tusentals gravida kvinnor och barn mellan 0 och 5 år.

Sista fredagen i varje månad samlas mentormammorna i Khayelithsa för ”The end of month workshop”. Det är tillfälle för fortbildning och nytt lärande på ett visst tema, men kanske i första hand för delande av utmaningarna, sorgen och glädjen de upplever i sitt arbete. Bönen släpps fri, taket lyfter av sången och golvet vibrerar under dansande fötter.

IKON

Mentormammor arbetar med mammor och barn i Sydafrikas slum och följer dem tills de fyllt fem år.

Sista fredagen i mars var temat ”Enviromental health, awareness and hygiene” och metoden grupparbete och presentationer. Förmiddagen blir ett exempel på empowerment där mentormammor i grupperna själva får identifiera både problem och åtgärder på sådant som att barn får i sig smutsigt vatten som andra lämnat stående i hinkar, att handtvätten är för dålig i hemmen, att man inte får bränna alla sopor på fältet bredvid huset, att man kan återbruka vissa material och göra leksaker etc.

På eftermiddagen får så många som möjligt utrymme att presentera för de andra vad de kommit fram till. Nervositeten är stor hos vissa, det är inte lätt att använda ett nytt och mer tekniskt språk, men stoltheten är större när man lyckats genomföra sin presentation. Detta är den ena berättelsen, en om hur människor i Sydafrikas fattigare områden organiserar sig, vill förändring och gemensamt bestämmer sig för att genomföra den. De flesta av mentormammorna hänvisar också till att de är kallade att göra skillnad eftersom deras tro kräver detta av dem – en tro på kärlekens makt.

Det politiska landskapet – den andra berättelsen
Den andra berättelsen handlar om det offentliga politiska landskapet och samtalet. På nationell nivå, i parlamentet, i media och nu i omfattande demonstrationer för och emot president Jacob Zuma och den sittande ANC-regeringen verkar det vara allt annat än grupparbete och gemensam samling för förändring.

Motsättningarna i Sydafrika ökar igen, får ibland våldsamma uttryck, och Sydafrika är åter världens mest ojämlika land. Korruptionen breder ut sig bland de folkvalda och befriarna antar fler och fler av förtryckarnas särdrag. Det är nya konflikter men de står på gammal grund från kolonialism och apartheid. Färg och etnisk tillhörighet spelar fortfarande in men de nya motsättningarna uppenbarar andra djupt liggande problem kring fördelning, organisering och styrande i en fortfarande mycket ung demokrati.

IMG_7773

Fredliga demonstrationer mot president Jacob Zuma i Kapstaden, 7 april. Foto: Herman Hallonsten

Dessa problem sammanfattas av flera debattörer som exempel på en djupt rotad kultur av politisk intolerans. ANC visar tecken på sitt förflutna som befrielserörelse genom att föredra disciplin framför öppenhet, och många undrar varför ett statsbärande parti i en demokrati fortfarande håller sig med en egen armé. De syftar på den aktiva veteranrörelsen inom uMkhonto weSizwe (MK), ANCs väpnade gren som grundades av bland annat Nelson Mandela efter Sharpeville-massakern 1960.

Intoleransen tar sig ofta uttryck i politiskt våld, också det en stark tradition med många rötter. Före 1994 var våldet från båda sidor ideologiskt motiverat men var finns i dagens konstitutionella demokrati en ideologiskt grundad motivering till politiskt våld? Detta är den andra berättelsen, om en nation där olika grupper kämpar om dominans – kanske utifrån kärleken till makt.

A bright future
På den första årsdagen av de första valen, sa Mandela i parlamentet: ”As dawn ushered in this day, the 27th of April 1994 … we were reminded of the terrible past from which we come as a nation; the great possibilities that we now have; and the bright future that beckons us”. Så är det fortfarande, men mycket arbete återstår och vägarna framåt visas ofta av dem som är kallade men inte valda, och som sällan syns i de stora rubrikerna.

Herman Hallonsten. Foto: Magnus Aronson /IKON

Foto: Magnus Aronson /IKON

Herman Hallonsten
Utsänd av Svenska kyrkans internationella arbete och ansvarar för att konsolidera och kvalitetssäkra mammamentormodellen och stödja de liknande verksamheter som startats i Etiopien och Swaziland. Han arbetar även med hälso- och genusfrågor.

Läs mer om mentormammaprojektet >>

 

De kämpar för sina barns överlevnad

Människor dör nu av svält i Somalia. Fotografen Håvard Bjelland besökte nyligen landet tillsammans med medarbetare från Norwegian Church Aid (NCA). Hans nytagna bilder visar hur akut situationen är, men också på hur hjälp faktiskt når fram. 

Sex år efter att landet drabbades av en torka som tog en kvarts miljon människors liv bedöms en miljon barn vara svårt undernärda.

sult2_Farhiya-_1200-px

”Jag är rädd att förlora Farhiya”
Farhiya är två och ett halvt år gammal, men hennes kropp väger som en normalviktig bebis. Orsaken är brist på mat och vatten. Lillebror Ahmed, som är nio månader, lägger handen på sin storasyster när fotograf Håvard Bjelland kommer på besök. Lite som för att trösta. Mamma Buha Abdi Rihman Abdulahy berättar hur hon hittills i år redan har förlorat två av sina barn.

– Nu är jag rädd att även förlora Farhiya, säger hon.

Familjen bor i det hårt drabbade området Puntland i Somalia, som nu har nåtts av viss nödhjälp. Men behoven är fortfarande enorma, trots att FN larmade om situationen redan för ett år sedan.

dött-djur_1200px

Först dör djuren
Resterna av en sedan länge död kamel ligger i ökendammet strax utanför byn Uusgure i Somalia. Bara ett av många döda djur längs den väg som Håvard Bjelland färdas på under sin resa i Somalia.

– Först dör djuren, sedan människorna. Situationen är desperat. När jag förra året var i Etiopien för att skildra torkan träffade jag mödrar som kokade gräs för att deras barn åtminstone skulle känna sig mätta. Inte ens det är möjligt i Somalia nu. Här finns absolut ingenting att livnära sig på, berättar han.

Jama--med-mamma-och-pappa_1200px

”Han var som vilken pojke som helst”
Jama, 5 år, är svårt medtagen efter att ha varit ensam vilse i öknen i några dagar. När hans mamma Halima Ahmed Hersi desperat lämnade familjens hem för att leta mat försvann Jama, som är ett av hennes nio barn.

Nu är Jama i mycket dåligt skick både fysiskt och mentalt på grund av bristen på mat och vatten. Han var som vilken pojke som helst, men nu är han helt traumatiserad, berättar hans mamma Halima Ahmed Hersi.

Familjen hade tidigare 200 getter och klarade av sin försörjning bra där de bor i Dangorayo-distriktet. Men efter flera år av torka har de flesta djur dött och nu har svälten blivit akut.

kolera1Brist på rent dricksvatten
Nästan en miljon barn bedöms vara undernärda i Somalia. De riskerar nu att dö för att de inte får tillräckligt med mat och vatten. Bristen på rent dricksvatten gör dessutom att sjukdomar sprider sig. På ett sjukhus i Garowe vakar Habiba Abaadir Adam över sin son Shamarke Mustaf. Han är tre år och sjuk i kolera.

 

Vatten_1200

Rent vatten och mat når fram
Svenska kyrkans internationella arbeta samarbetar inom ACT-alliansen med Kyrkans nödhjälp, som är på plats i Somalia för att förse människor med mat och vatten. Här når mat fram till svältdrabbade mitt ute i öknen i Uusgure i Somalia.

mat_1200

Andra insatser är katastrofförebyggande arbete och utbildning för att öka medvetenheten om vikten av hygien och sanitet.

– Vi måste göra allt vi kan för att människor inte ska behöva lida i onödan. Tillgång till mat och vatten är akuta behov som har högsta prioritet, säger Anna Garvander, humanitär chef för Svenska kyrkan.

Foto: Håvard Bjelland, Norwegian Church Aid
Text: Anna Martinengo, Svenska kyrkans internationella arbete

FB-internationellt-mall

 

 

”Ett resultat vi inte hade räknat med”

För några år sedan satt jag mitt i natten och läste på om ett av våra projekt för hållbar försörjning, Ko- kalvprojektet i Tanzania. Det var nytt för mig och jag skulle producera mitt livs första insamlingskatalog och skriva en kort presentationstext.

Jag läste gammalt insamlingsmaterial,​ gamla rapporter, jag läste nya rapporter, jag läste på lutherska kyrkan i Tanzanias hemsida, och plötsligt föll jag över några rader i en rapport från kyrkan i Tanzania som jag fastnade vid: ”Ett resultat som vi kanske inte räknat med.”

1036487_1200-pxDet stod att en del människor som redan avvarat sin första kvigkalv enligt projektplanen, som fortfarande hade knappa resurser och egentligen behövde sälja mer mjölk och kalvar för att bygga på sitt kapital, ändå valde att skänka bort en av sina andra kalvar till en person eller familj som de såg behövde det… Det här föll utanför projektplanen och kyrkan blev tvungna att följa upp på resultatet som de inte hade räknat med.

En röd tråd i allt vi gör
Det som hade hänt här var något viktigt, ett resultat av en annan dimension. Det hade väckts medmänsklig kärlek och generositet. En medmänsklighet som säkert funnits där hela tiden men inte hade haft förutsättningar att få komma till uttryck.

För mig fastnade det här resultatet i hjärtat. Jag började se det här oväntade resultatet som en röd tråd i allt vi gör som kyrka i det internationella arbetet. Vi ska inte förminska vår egen roll i det. Vi får vara med om att sammanföra människor, stötta dem att samarbeta och ur många gånger ganska hårda verkligheter väcks medmänsklig kärlek, samarbetsvilja och generositet. Den som blir sedd, ser andra. Den som får kärlek, ger vidare.

1026884Detta är vi med och åstadkommer när vi stöttar fred och försoningsarbete mellan människor i Liberia, eller nätverkande mellan organisationer för fred och mänskliga rättigheter i Colombia. Vi får se det hända bland kvinnorna i spargrupper i Etiopien där det uppstått samarbeten i och mellan hela byar.

Rakt in i påsken
Vi får se medmänskligheten och styrkan i att samarbeta när kvinnor startar nätverk och fackföreningar i Indien för att förhindra mäns fruktansvärda våld. Vi ser det när barn från gatan på Filippinerna hjälper andra barn eller när vi sammanför våra partnerorganisationer och systerkyrkor att träffas och lära av varandra för framtiden. Och inte minst, vi ser det här hemma när människor inspireras och engageras att vara med och bidra till allt detta, som nu i Fastekampanjen.

Det här är vi. Det här är Svenska kyrkans internationella arbete. Det är det här vi är och det vi gör: vi sammanför människor, vi väcker medmänsklighet och generositet.

DET ger ringar på vattnet för många och DET är att vandra i Jesu fotspår tycker jag. Så i Jesu fotspår vill jag nu vandra rakt in i påsken. Jag vill räcka över den röda tråden av medmänsklig kärlek, generositet och viljan att samarbeta till er alla, till oss alla, så får vi se vad resultatet blir i fastan 2017.

Sanna Bülow Foto: Gustaf Hellsing /IKON

Sanna Bülow Foto: Gustaf Hellsing /IKON

Sanna Bülow
Kommunikatör för Svenska kyrkans internationella arbete.

Läs mer om fastekampanjen Maträtten – för allas rätt till mat >>

Följ oss på Facebook och Twitter

 

 

 

maträtten

Män vet för lite om hur svårt kvinnor har det

I Etiopien har en satsning på ökad kunskap hos religiösa ledare blivit en väg mot mer jämställdhet och fokus på tidigare tabubelagda frågor om sexualitet, preventivmedel och kvinnors rätt att bestämma över sina kroppar. 

Fitsum

Det tog tid innan de religiösa ledarna Etiopien gick med på att få undervisning om sexuella rättigheter och jämställdhetsfrågor, berättar Fitsum Zelalem som leder utbildningsprojektet.

Fitsum Zelalem från Etiopien berättar om projektet som drivs i samarbete med Svenska kyrkans internationella arbete under ett besök i Uppsala. Han har fått sin universitetsutbildning i teologi finansierad av Svenska kyrkan och är nu projektledare för satsningen på att åstadkomma förändring genom de kristna religiösa ledarna.

– I varje litet samhälle i Etiopien spelar religionen en oerhört stor roll i människors liv. Därför har de religiösa ledarna stor makt och påverkar hur värderingar och traditioner lever kvar. För kvinnors del handlar det inte sällan om synsätt som begränsar dem eller i värsta fall skadar deras hälsa, berättar Fitsum Zelalem, som även är expert inom det förebyggande arbetet mot hiv/aids lokalt.

Teologer i fyra afrikanska länder utbildas
Projektet ingår i en större satsning där fokus är att lyfta frågor inom området sexuell reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR). Fyra afrikanska länder ingår och lokalt är det teologiska universitet och hälsoprojekt som driver arbetet. Sedan starten har över 100 studenter i teologi fått utbildning i frågor kopplade till SRHR. De flesta av dessa är kvinnor.

IMG_5968_900

Workenesh Feyisa är präst i ett land där kvinnor ännu anses vara underlägsna mannen. Utbildningen av religiösa ledare kan bidra till att ändra på det.

I Etiopien är det vanligt att kvinnan inte alls har inflytande över beslut kring den egna sexualiteten, det antal barn familjen har, preventivmedel, den egna sexualiteten, om hon vill föda i hemmet eller på sjukhus. Workenesh Feyisa, pastor och en av kursdeltagarna, berättar att hon har haft svårt att bli accepterad som kyrklig ledare.

– Mannen anses vara överlägsen kvinnan och ha rätt att bestämma över henne, berättar Workenesh Feyisa, som själv tvingades gifta sig i ung ålder och misshandlades av sin man.

Fitsum Zelalem berättar att det tog tid och mycket hårt arbete att få de religiösa ledarna att acceptera utbildningen inom SRHR. Att projektet drivs av ett teologiskt universitet och Svenska kyrkan var avgörande för att det till sist blev ett ja från i stort sett alla tillfrågade.

Männen har stor okunskap om kvinnors situation
– I början möttes vi av mycket misstänksamhet och förnekelse. Ingen ville heller medge att de hade några problem i sin kyrka eller församling, berättar Fitsum Zelalem. Han upplever att det största problemet när det gäller kvinnors svåra situation i Etiopien är okunskap kring jämställdhet hos främst den manliga delen av befolkningen.

Därför har mycket av arbetet handlat om att för de religiösa ledarna konkret visa upp den verklighet som faktiskt råder. Både statistik och levande berättelser har använts för att skildra hur exempelvis en hemförlossning eller barnafödande i alldeles för tidig ålder kan ge svåra komplikationer för unga flickor.

Diskuterar kvinnors lika värde och rättigheter
– En del religiösa ledare har fortsatt att förneka problemen och blivit upprörda när vi pratat om behovet av att begränsa barnafödandet och reproduktiv hälsa och rättigheter. Men många har också blivit djupt skakade när de förstått konsekvenserna av ojämlikheterna i samhället. Flera har förändrat sin syn på genusfrågor.

Förhoppningen är att de religiösa ledarna nu i sin tur ska driva arbetet vidare med att förbättra situationen lokalt och stå för en fortsatt teologisk diskussion om kvinnors lika värde och rättigheter. Nästa steg är att försöka utöka projektet till religiösa ledare från andra religioner.

– Att vi har kunnat ha en teologisk diskussion om Gud, samhällets syn på kvinnan och varje människas oinskränkta värde har hjälpt oss mycket i arbetet. På så sätt har religionen varit en viktig drivkraft för förändring, säger Fitsum Zelalem.

Anna Martinengo
Kommunikatör, Svenska kyrkans internationella arbete

Läs också Erik Lysén på debattplats: ”Religionen ska vara en kraft för jämställdhet”

Vad är sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter – SRHR
Svenska kyrkan vill stå för en tradition som ser sexualitet som något positivt och arbetar idag aktivt för rättigheter som rör sexuell och reproduktiv hälsa. Teologiskt handlar det om tron på att sexualitet är en del av skapelsen, en gåva till människan, som måste hanteras öppet och i dialog med samtiden.

Området sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, förkortat SRHR, handlar för kyrkans del både om praktiskt hälsoarbete och om att stå upp för människors rätt till välbefinnande. Alla ska kunna bestämma om, och med vem, de vill ha sex. Alla ska kunna bestämma om eller när de vill ha barn. Viktiga insatser är här tillgång till sexualupplysning och familjeplanering.

För Svenska kyrkan handlar det här arbetet också om att motverka förtryck och övergrepp, som könsstympning och tvångsäktenskap. Det är viktigt att sträva efter en respektfull dialog med religiösa ledare, men samtidigt kraftfullt ta ställning mot kulturella och religiösa sedvänjor som kränker människors rättigheter. Religiösa ledare och samfund har varit, och är, ofta en del av problemet.

Genom sin makt kan religiösa ledare bidra till att det skapas normer kring sexualitet och könsroller, som i värsta fall kan bidra till exempelvis förtryck av homosexuella eller att kvinnor helt fråntas rätten att bestämma över sina egna kroppar. Detta måste öppet diskuteras.

Svenska kyrkan arbetar aktivt för att ingen ska kränkas på grund av sin sexuella läggning, för att alla ska ha rätt till sexualupplysning, preventivmedel och god mödrahälsovård. Annat som prioriteras är insatser för att minska sexuellt överförbara infektioner och antalet osäkra aborter. Svenska kyrkan anser att alla ska ha rätt till en säker och laglig abort. Det krävs politisk handling och rättsliga ramar för att värna rättigheterna inom SRHR-området.

Därför arbetar Svenska kyrkan för att påverka beslutsfattare i Sverige, EU och FN. Genom dialog med partnerorganisationer och systerkyrkor finns goda möjligheter att bidra till en positiv förändring av normer och attityder. Svenska kyrkan har ett moraliskt ansvar och även en unik möjlighet att ta ett ledarskap i dessa frågor, bland annat genom att uppmuntra till samtal om SRHR-frågor utifrån ett teologiskt perspektiv. Att området prioriteras markerar tydligt att Svenska kyrkan vill tillhöra en teologisk tradition som erkänner det positiva värdet i människans sexualitet.

”Att fly är vår enda möjlighet’”

Flyktingkrisen i Sydsudan är nu världens tredje största, näst efter Syrien och Afghanistan. Varje dag passerar 2000-3000 människor gränsen mot Uganda. Svenska kyrkans internationella arbete utökar insatserna och räknar med att ge ytterligare 100 000 personer tillgång till rent vatten, latriner, säkerhet och tak över huvudet. 

1039256_900

Många barn är ensamkommande och har kommit bort från sina familjer under flykten från Sydsudan. Bara de senaste månaderna har det kommit nästan 2000 ensamma barn. Foto: Cornelia Kästner /LWF/Ikon

Sydsudans kristna råd vädjar om omfattande humanitärt stöd och uppmanar samtidigt stridande parter att stoppa kriget som härjar i Sydsudan.

– Behoven är enorma och tyvärr ser vi inte någon positiv utveckling, berättar Anna Garvander, humanitär chef vid Svenska kyrkans internationella arbete som nyligen kommit hem från norra Uganda. Människor flyr med alla sina tillhörigheter och räknar inte med att kunna återvända. Vi ser inte att flyktingströmmen mattas av.

Sydsudan har sedan länge plågats av våld och stridigheter med etniska förtecken och många människor har dödats. Och nu har människor även börjat dö av svält. Det här är den första hungersnöden på flera år och situationen har uppstått med anledning av den svåra torkan i kombination med att hjälpinsatser stoppas av stridande parter i Sydsudan

1039272_900

Situationen för civilbefolkningen är mycket svår och miljontals har drivits bort från sina hem. Närmare en halv miljon människor har sedan i somras flytt landet söderut och gått över gränsen till Uganda. Foto: Cornelia Kästner /LWF/Ikon

Enligt FN riskerar 100 000 sydsudaneser att dö av svält

”Våra värsta farhågor har besannats”, säger Serge Tissot från FAO, FN:s jordbruks- och livsmedelsorganisation. Omkring fem miljoner människor, hälften av landets befolkning riskerar att gå utan mat och dö av undernäring inom de kommande månaderna, skriver FAO tillsammans med FN:s livsmedelsprogram med flera i ett uttalande.

Jesse Kamstra arbetar för en av Svenska kyrkans största partners i Uganda, Lutherska världsförbundets (LWF), och är frustrerad över situationen.

– Hur många människor måste dö förrän det internationella samfundet vaknar?

Familjemedlemmar skiljs vid gränsen
Många människor bär på fruktansvärda upplevelser och berättelser efter flykten från Sydsudan. De är skärrade och rädda när de kommer fram, men samtidigt enormt lättade. Många har kommit ifrån familjemedlemmar på vägen. Anna Garvander vittnar om kaosliknande förhållanden vid gränsen.

– Det är kaos uppe vid gränsen och massvis med människor letar efter sina familjemedlemmar. Många barn är ensamkommande och har kommit bort från sina familjer. Bara de senaste månaderna har det kommit nästan 2000 ensamma barn.

Många är kvinnor och barn
Majoriteten av de som kommer är kvinnor och barn, nästan 90 procent. Männen har av olika anledningar blivit kvar i Sydsudan, en del för att försvara sin jordlott – andra har förts bort eller dödats.

Betty Faiza är 36 år och har flytt från Sydsudan till Palorinya. Ett område i norra Uganda som varje dag tar emot tusentals flyktingar från Sydsudan. Hon kom hit för ett par veckor sedan tillsammans med sina sex barn, varav en nyfödd son. Foto: Cornelia Kästner /LWF/Ikon

Betty Faiza är 36 år och har flytt från Sydsudan till Palorinya. Ett område i norra Uganda som varje dag tar emot tusentals flyktingar från Sydsudan. Hon kom hit för ett par veckor sedan tillsammans med sina sex barn, varav en nyfödd son. Foto: Cornelia Kästner /LWF/Ikon

Under flera dagar vandrade Faiza, höggravid och med sin köksutrustning på huvudet. Hon tvingades föda sitt barn under bar himmel och försökte hålla honom varm med enstaka filtar hon fått med sig.

– Våra fötter var svullna, mina barn och jag var törstiga och hungriga, men vi kunde inte vända tillbaka eftersom att fly var vår enda möjlighet, säger Faiza.

Hon visste att en flykt var förknippad med stora risker, men påbörjade den farliga resan i alla fall.

– Jag vill att mina barn ska få växa upp i en trygg miljö, långt bort från ljudet av gevärsskott, säger hon.

Faiza klagar inte. Hon är bara tacksam över att äntligen ha kommit fram. Hon har förlorat sin man i kriget men hoppas nu på en framtid för sina barn. Precis som tusentals andra flyktingar väntar hon på att tilldelas en jordlott i Palorinya.

Svåra förhållanden för flyktingarna
För de som lyckas ta sig till Uganda väntar en tuff tid. Bristen på mat, vatten och mediciner är påtaglig. Det nyaste flyktinglägret Palorinya, som inte ska ses som ett läger utan som en bosättning, är avsedd för 50 000 personer. Här finns nu cirka 135 000 sydsudanesiska flyktingar och behoven är enorma. Den senaste månaden har flera barn dött på grund av dålig vård.

Gravida, barn och personer som utsatts för könsrelaterat våld får ett blått armband som indikerar att de är i behov av särskild omsorg. Foto: Cornelia Kästner /LWF/Ikon

Gravida, barn och personer som utsatts för könsrelaterat våld får ett blått armband som indikerar att de är i behov av särskild omsorg. Foto: Cornelia Kästner /LWF/Ikon

När människorna kommer registreras och vaccineras de samtidigt som de får en matranson. Barnen mäts och vägs för att upptäcka fall av undernäring. Därefter åker människorna vidare till ett bosättningsområde där de tilldelas en jordlott. Men jordlotterna är svårarbetade och det är väldigt torrt. Och det är en lång resa innan dessa jordlotter kan ge avkastning

– Jordlotterna är inte förberedda, det är stenigt och mycket buskar och träd. Man får inga verktyg, utan måste köpa eller låna de redskap som behövs. Många tvingas sova i tält gjorda av presenningar, berättar Anna Garvander.

Och eftersom den största andelen som kommer är kvinnor och barn, saknas arbetskraft som orkar med det tunga arbetet det innebär att förvandla de torra jordlotterna till ett hem.

Arbetar dygnet runt
Trots att flyktingmottagande är generöst konstaterar Anna Garvander att man går på knäna. LVF:s personal har arbetat utan avbrott sedan början av december, när striderna i Sydsudan intensifierades.

– Hjälparbetarna arbetar dygnet runt och jag är både rörd och imponerad över deras hårda arbete och engagemang, berättar Anna. Hon berättar att många ställt in ledighet och semestrar och arbetar under mycket krävande förhållanden.

Av de 752 000 personer som flytt från södra Sydsudan till Uganda, har fler än 350 000 fått stöd från Svenska kyrkans partner, LVF. Foto: Cornelia Kästner /LWF/Ikon

Av de 752 000 personer som flytt från södra Sydsudan till Uganda, har fler än 350 000 fått stöd från Svenska kyrkans partner, LVF. Foto: Cornelia Kästner /LWF/Ikon

Antalet anställda räcker inte till och det är en stor utmaning att hinna få fram basala förnödenheter och skapa vattenförsörjningssystem och sanitära anläggningar i samma takt som de växande behoven.

Den största oron rör regnperioden som kommer att starta om ett par veckor. Människor måste hinna bosätta sig innan regnet börjar, annars kommer följderna att bli katastrofala.

Svenska kyrkan stödjer akuta och långsiktiga insatser
Genom Lutherska Världsförbundet stödjer Svenska kyrkan bland annat flyktingbosättningar i norra Uganda med det mest akuta som förnödenheter till nyanlända flyktingar. Vattenförsörjning har blivit en utmaning och man arbetar intensivt med att borra brunnar och bistå med vattentransporter. Stödet går även till att bygga sanitära anläggningar så att människor får tillgång till toaletter och kan tvätta sig. Svenska kyrkan stödjer även det psykosociala stödet i form av stress- och sorgearbete.

1039280_900

Ett av flera  Insamlingsställen i norra Uganda, här i  Lefori. Grupper av kvinnor, barn och äldre stå i rader för registrering med de lokala myndigheterna som beviljar varje nyanländ flyktingstatus. Foto: Simon Stanford/Ikon

 

Det primära är nu att säkra tillgången till mat, rent vatten, sanitet och tak över huvudet men för att de här människorna ska kunna återhämta sig behövs även hopp, värdighet och möjlighet att påverka sin situation.

1022781Sara Holmberg
Kommunikatör för Svenska kyrkans internationella arbete

Läs mer om hur Svenska kyrkans internationella arbete stödjer flyktingar i östra Afrika och stöd insatserna >>

Ingen ska behöva sälja sin kropp!

Hon bär på fruktansvärda upplevelser och minnen. Kyrkans personal fick kämpa för att få hennes tillit, men till sist ville hon prata 

”Nu har jag lärt mig att jag är någon… Att jag kan klara något annat än att sälja sex och tillfredsställa andra. Jag har fått mitt människovärde tillbaka, det är det största.” Seble Yetdarke, 34 år.

När jag såg människorna från kyrkan de första gångerna skrattade jag åt dem. Det var patetiskt för mig att de stod där och pratade med oss om att vi var älskade och att det fanns ett bättre liv. Som om de kände oss. Men de gav inte upp, berättar Seble Yetdarke, 34 år.

När jag såg människorna från kyrkan de första gångerna skrattade jag åt dem. Det var patetiskt för mig att de stod där och pratade med oss om att vi var älskade och att det fanns ett bättre liv. Som om de kände oss. Men de gav inte upp, berättar Seble Yetdarke, 34 år. Foto: Magnus Aronson/IKON

Ingen människa ska behöva sälja sin kropp och utsättas för övergrepp. Svenska kyrkans internationella arbete stöder rehabilitering och nya möjligheter för kvinnor i Etiopien. ”Nytt Liv för unga kvinnor” är ett av våra viktiga insamlingsprojekt. Din gåva behövs idag!

Aldrig upplevt kärlek
För Seble är kärlek ett missbrukat ord. Hon berättar för mig att hon nog aldrig upplevt hur det är att älska och att älskas på riktigt. Hon har heller aldrig upplevt hur det är att få vara barn. Sebles mamma hade 12 barn med lika många män och uppväxten präglades av misär och otrygghet. Seble våldtogs brutalt när hon var 12 år av en vän till familjen och blev gravid för första gången.

- Jag berättade inte för någon, utan bar på hemligheten själv. Men efter ett tag var det svårt att dölja. När jag var i fjärde månaden upptäckte mamma att jag var gravid och då fanns det ingenting att göra.

Moderskap, missbruk och prostitution
Hon födde en son, men Sebles mamma som var oförmögen att ta hand om sina egna barn lämnade över ansvaret på en av sina väninnor.

- Jag fick flytta hem till en vän till mamma. Hon var jättesnäll och det var på många sätt bättre för mig och min son att bo där än hemma hos mamma. Kvinnan var prostituerad och berättade för mig om hur enkelt det var att tjäna pengar genom att sälja sex.  Hon sminkade mig, gav mig kläder och tog mig med ut till hennes kunder. Jag var 14 år när jag tog emot min första kund.

Många tjejer som kommit till kyrkan berättar att de aldrig trodde de skulle hamna i den situation de är i. Att äntligen få berätta sin historia för någon som kan hjälpa, som lyssnar och som berättar om vikten av att kunna förlåta, både sig själv och andra ger tjejerna möjlighet att må bättre och gå vidare. Foto: Magnus Aronson/IKON

Många tjejer som kommit till kyrkan berättar att de aldrig trodde de skulle hamna i den situation de är i. Att tjejerna äntligen få berätta sin historia för någon som kan hjälpa, som lyssnar och som berättar om vikten av att kunna förlåta, både sig själv och andra, ger dem möjlighet att må bättre och gå vidare. Foto: Magnus Aronson/IKON

Seble ser betydligt äldre ut än sina 34 år. Ansiktet är fårat och det är uppenbart att det är de 20 åren på gatan och som missbrukare som gjort tydliga avtryck. Sedan hon kom med i projektet New life for young women, har hon fått veta att hon är hiv-positiv, något hon själv misstänkte under många år.

- Jag körde bara på i alla år utan att någonsin känna efter hur jag mådde. När jag kom med i projektet och fick genomgå olika hälsoundersökningar förstod jag hur utsliten min kropp var. Nu äter jag bromsmedicin och mår ganska bra. Det tuffaste för mig har varit att försöka bli ren från mitt alkohol- och drogmissbruk. Jag är glad för varje dag jag kan lägga till den andra.

Hon sålde andra flickor
De sista åren på gatan var hon inte längre eftertraktad bland kunderna. De ville ha yngre tjejer och Seble började då agera hallick åt en grupp yngre flickor. Hon tog betalt av tjejerna och gjorde bra pengar på det. Det innebar också lite återhämtning och vila efter många års hårt slit.

Den primära målgruppen för projektet ”New life for young women” är, som namnet avslöjar, unga prostituerade kvinnor. Seble var egentligen för gammal för att omfattas av projektet, men eftersom hon agerade hallick för en grupp yngre flickor identifierades hon som en nyckelperson. Projektet såg att man genom att nå Seble, kunde fånga upp flera unga flickor som arbetade tillsammans med henne. Det tog lång tid innan kyrkans personal lyckades övertyga Seble att komma till deras informationslunch.

De kvinnor som kommer till kyrkan är trasiga, både fysiskt och mentalt. Det kan ta lång tid innan de känner sig trygga att våga berätta vad de har varit med om. Ett första steg kan vara det stöd kvinnorna känner i att få prata med varandra i en trygg, skyddad miljö. Seble kan nu vara ett positivt stöd för yngre tjejer. Foto: Magnus Aronson/IKON

De kvinnor som kommer till kyrkan är trasiga, både fysiskt och mentalt. Det kan ta lång tid innan de känner sig trygga att våga berätta vad de har varit med om. Ett första steg kan vara det stöd kvinnorna känner i att få prata med varandra i en trygg, skyddad miljö. Seble kan nu vara ett positivt stöd för yngre tjejer. Foto: Magnus Aronson/IKON

- Situationen som jag befann mig i då var bättre än någonsin. Jag behövde inte själv sälja sex utan kunde förmedla kunder och på det sättet tjäna pengar. När jag såg människorna från projektet de första gångerna skrattade jag åt dem. Det var patetiskt för mig att de stod där och pratade med oss om att vi var älskade och att det fanns ett bättre liv. Som om de kände oss. Men de gav inte upp, det kom tillbaka och efter ett tag fick jag kontakt med en kvinna som kunde bemöta mitt förakt och min ilska. Det var tack vare henne som jag till slut gick till informationslunchen, tillsammans med de fem flickorna som jag förmedlade kunder åt.

Ny försörjning, ny framtid
Seble hade aldrig lagat mat i hela sitt liv. Nu sitter vi tillsammans och äter en jättegod pizza som hon har lagat under förmiddagens hushållskurs i kyrkans lokaler. Hennes tanke är att inrikta sig på att laga snabbmat och att sälja det till skolungdomar i området där hon bor.

- Det ligger många skolor runtomkring där jag bor och jag tror att det kan finnas en stor marknad där.

Hos kyrkan får kvinnorna lära sig matlagning och hur de startar upp ett eget företagande med försäljning av t.ex. bröd eller piroger. Foto: Magnus Aronson/IKON

Hos kyrkan får kvinnorna lära sig matlagning och hur de startar upp ett eget företagande med försäljning av t.ex. bröd eller piroger. Foto: Magnus Aronson/IKON

Seble lyfter också fram samtalsterapi och rådgivning som viktiga delar för hennes utveckling under projektet.

- Jag har människor som lyssnar och finns till för mig. Jag har lärt mig att jag är någon utan löshår och urringade tajta kläder. Jag kan använda mina händer till något annat än att sälja sex och tillfredsställa andra. Jag har fått mitt människovärde tillbaka, det är det största.

Martina Croner, tidigare utsänd, Tanzania

(red Sanna Bülow)

Kamp för sin rätt till utbildning

Det är större sannolikhet att en flicka i Sydsudan kommer att dö den dag hon ska föda barn än att hon får gå färdigt grundskolan. 17-åriga fredsambassadören Elizabeth vittnar om den viktiga förändring som kommer av att flickor får utbilda sig och följa sina drömmar. 

Stöd vårt arbete för att förhindra barnäktenskap och för att flickor i Sydsudan ska få gå i skolan. >>

Elizabeth, 17 år, student och fredsambassadör. Foto:  Sofi Lundin/IKON

Elizabeth, 17 år, student och fredsambassadör. Foto: Sofi Lundin/Ikon


”… Alla våra systrar har varit tvungna att gifta sig, många av dem redan innan de fyllde femton år. De fick aldrig chansen att gå i skolan så som jag fick. Det fick inte min mamma, mormor eller mina mostrar heller.”

 

 

 

När beväpnade män angrep Elizabeths by i december 2013, befann hon sig långt bort i säkerhet i Kenya. Hon och hennes faster hade rest dit, från hemlandet Sydsudan, redan 2008, för att Elizabeth tryggt skulle få gå i grundskolan.

Men kvar i hemregionen Duk var både Elizabeths mamma, pappa, fem systrar och tre bröder. De tvingades alla att fly för sina liv till grannregionen Twic East.

Kriget är bara ett av hindren
Krig och konflikt är bara en av de utmaningar som hindrar flickor från att gå i skolan och utbilda sig i Sydsudan. Så här beskriver Elizabeth, 17 år, själv situationen.

– Vi tjejer fostras tidigt in i kulturella omvårdnadsroller. Vår uppgift blir att finnas till för andra. Vi blir ofta utnyttjande, vi utsätts förbarnäktenskap, oönskade graviditeter, sexuellt överförbara sjukdomar, blir misshandlade, våldtagna och utsätts för annat sexuellt- eller psykologiskt våld, saker som alla har livslånga konsekvenser.

Flickorna går i förskolan Soda Alum i ett flyktingläger i Sydsudan. Många av dem har aldrig gått i skolan förut. I flyktinglägret får många flickor sin första chans till utbildning. Vi arbetar för att ändra skadliga attityder mot flickor och förhindra barnäktenskap. Foto: LWF/IKON

I flyktinglägret får många flickor sin första chans till utbildning. Vi arbetar för att ändra skadliga attityder mot flickor och förhindra barnäktenskap. Foto: LWF/IKON

Hennes beskrivning av flickors och kvinnors situation är inte överdriven. Sanningen är att tonårsflickor i Sydsudan löper tre gånger högre risk att dö i barnsäng än de har chans att få gå färdigt grundskolan. Flickor tas ur skolan när de når puberteten på grund av föräldrars rädsla för att döttrarna ska bli trakasserade och utsättas för övergrepp. Istället gifts flickorna bort för en avgift, så kallat brudpris, eller får stanna hemma för att hjälpa till i hemmet.

Elizabeth går i åttan. Hon berättar om sin egen klass som exempel.

– I min klass finns det tjugofyra pojkar men bara sju flickor. Alla våra systrar har varit tvungna att gifta sig, många av dem redan innan de fyllde femton år. De fick aldrig chansen att gå i skolan så som jag fick. Det fick inte min mamma, mormor eller mina mostrar heller.

Tvingad att stanna hemma
Under stridigheterna i Duk dog både Elizabeths morfar och farfar. Efter att Elizabeth rest hem för att vara med på deras begravningar var hennes pappa mycket tveksam till att låta henne resa tillbaka och avsluta sin utbildning i Bor. Han var ledsen över att ha förlorat både sin far och sin svärfar och nu ville han ha familjen samlad. Elizabeth berättar att hon förstod honom men samtidigt var hon orolig att han skulle börja göra upp planer för att gifta bort henne om hon stannade.

– Min pappa kommer från en folkgrupp som är boskapsskötare och herdar. De lever utan el, långt ifrån vägar för att djuren ska få bete, utan banker eller telefonnät. Deras kultur handlar om stolthet över att ta hand om mycket boskap, att livnära sig på korna och att ha råd att i kor betala för flickor att gifta sina söner med. Hela vår kultur är uppbyggd kring vikten av att betala brudpris. Tyvärr blir resultatet att familjer med både pojkar och flickor ser vikten av att pojkar får utbildning medan flickor blir en ekonomisk investering, en handelsvara som gifts bort för ett pris.

Unga pojkar vallar kor i Yirol country, Sydsudan. Foto: LWF/IKON

Unga pojkar vallar kor i Yirol country, Sydsudan. Foto: LWF/IKON

På grund av betalningen för döttrarna ser många familjer det som en lukrativ affär att gifta bort sina döttrar tidigt. Särskilt vanlig är den här traditionen i landsbygdsområden som Twic East regionen. Elizabeth hoppas på att traditionen ska försvinna.

– När flickor får en utbildning kan vi ju bidra så mycket mer till våra samhällen. Eftersom vi får kämpa så mycket för vår skolgång förstår vi också värdet av att ta till vara på våra kunskaper.

Elizabeth får stöd från kyrkan
Med alla dessa utmaningar visste Elizabeth att hon inte skulle kunna fullfölja sin utbildning på egen hand. Som tur vad fick hon stöd. Svenska kyrkans internationella arbete arbetar tillsammans med Lutherska världsförbundet i Sydsudan för att förhindra barnäktenskap och för att möjliggöra att fler flickor får gå i skolan och att de får fortsätta till högre studier efter grundskolan. Vi uppmuntrar också flickor att stötta varandra och samtalar med föräldrar som behöver förstå vikten av utbildning för alla barn.

 En flicka bär ved hon har samlat nära Ajoung Thok, dit hon och hennes familj flydde efter striderna bröt ut i stora delar av Sydsudan i slutet av 2013. Fördrivna familjer lever här i utkanten av ett läger fyllt med tusentals människor på flykt. Flickors roll är från tidig ålder att hjälpa föräldrarna i hemmet. Det är kvinnornas roll att odla, hämta ved, städa och laga mat. Foto: Paul Jeffrey/ACT/IKON


En flicka bär ved hon har samlat nära Ajoung Thok, dit hon och hennes familj flydde efter striderna bröt ut i stora delar av Sydsudan i slutet av 2013. Fördrivna familjer lever här i utkanten av ett läger fyllt med tusentals människor på flykt. Flickors roll är från tidig ålder att hjälpa föräldrarna i hemmet. Foto: Paul Jeffrey/ACT-Alliance/Ikon

– Vi kämpar mot våra familjer… och flickor stöttar varandra och arbetar tillsammans med våra studier. Vi vill så gärna komma vidare och klara åttonde klass så vi kan få gå på gymnasiet, förklarar Elizabeth.

Ett annat slags hinder för flickors är att många familjer inte har råd att köpa dyra hygienartiklar som till exempel mensskydd. Oftast saknar skolorna rena toaletter på trygga platser som tjejerna känner sig bekväma att gå på. Många flickor tvingas stanna hemma den vecka då de har mens.

Genom Svenska kyrkans internationella arbete fick Elizabeth ett ”Värdighets-kit” med några av de hygienartiklar hon behöver.

Många flickor tycker att det känns olustigt att använda trasor som binda ute bland folk. Det känns klumpigt och det finns en rädsla för att den ska ramla ut. I en skola fick flickorna prova att använda menskopp. De är hygieniska, håller länge och smidiga att använda. Flickorna var positiva till menskopp och tillsammans med LWF utvärderar vi nu vilka slags mensskydd vi kan hjälpa flickorna med. Foto: Anna-Maria Sandström/IKON

Många flickor tycker att det känns olustigt att använda trasor som binda ute bland folk. Det känns klumpigt och det finns en rädsla för att den ska ramla ut. I en skola fick flickorna prova att använda menskopp. De är hygieniska, håller länge och smidiga att använda. Flickorna var positiva till menskopp och tillsammans med LWF utvärderar vi nu vilka slags mensskydd vi kan hjälpa flickorna med. Foto: Anna-Maria Sandström/Ikon

dscn2106_30779041482_o

Menskoppen, ett mensskydd som håller i många år, ligger i fina tygpåsar. Foto: Anna-Maria Sandström/IKON

– Vi har fått lära oss om hur vi ska sköta vår hygien under mensen och om sexuell hälsa och hur vi skyddar oss mot hiv.

”Vi behöver bara få chansen”
Det finns fler enkla saker som kan underlätta för flickor att kunna gå i skolan förklarar Elizabeth, sånt som barn i många länder tar för givet.

– Vi behöver bara lite saker som skoluniformer, läroböcker och skolväskor. För att vi ska klara skolan behöver vi få känna oss bekräftade och styrkta i oss själva. Vi behöver få samma behandling av våra lärare, våra föräldrar och av samhället som pojkar. Vi flickor kan göra allt som pojkar kan – vi behöver bara ges möjligheten och chansen så kommer vi att visa dig.

Och Elizabeth visar redan vad hon kan göra.

Hon har med stöd från kyrkan lyckats övertala sin familj att stötta hennes fortsatta skolgång och hon har gått med i en av skolans fredsklubbar som startats av Lutherska världsförbundet.

– Jag gick med för att jag ofta tänker på de barn som har förlorat sina föräldrar och andra anhöriga i kriget de senaste åren. Jag tänker på hur vi ska kunna sluta fred med våra grannar. I gruppen ser vi oss själva som fredsambassadörer. Vi lär oss genom att dela våra erfarenheter så att vi börjar förstå varandra och tillsammans kan vi främja en fredlig samexistens i våra klassrum, i våra familjer och i våra samhällen.

Arbetet i fredsklubbarna och effekten de ger är bara ett exempel på de fördelar flickors utbildning kan ha för människor i Sydsudan. Elizabeth fortsätter att förklara:

– Om vi får en chans att klara gymnasiet, som pojkarna, kommer vi få fler alternativ i livet och en möjlighet att följa våra drömmar. Vi kan klara både familj och arbete precis som andra kvinnor runt om i världen. Men vi behöver stöd för att förändra kulturella attityder, minska eller bli av brudpriset och övertyga människor om värdet av utbildning för alla.

Övertygad om att nå sin dröm
Inte bara har Elizabeths familj nu gått med på att låta henne fortsätta sin utbildning, de har också beslutat att hon bara behöver hjälpa till i hemmet på helger så att hon på vardagskvällar får tid till sina läxor.

Elizabeth har dessutom övertygat sina syskon att anmäla sig till grundskolan. Hon hoppas att de kommer att följa i hennes fotspår.

– När det gäller mig själv kommer jag att fortsätta att följa mina drömmar om att bli kirurg. Det är fortfarande en lång väg kvar men jag tänker inte ge upp och jag kommer att fortsätta att be min familj att försörja mig tills jag når mitt mål. Det är ju ändå så – att när du utbildar en flicka utbildar du ett helt land, ler Elizabeth.

Text: ALWS Communication 2016.
Översättning och redigering, Sanna Bülow.

Trehundratusen livsviktiga hembesök

Idag finns mentormammor i tre länder på den afrikanska kontinenten. Under 2016 har mentormammorna gjort närmare 300 000 hembesök och gett stöd till 13 000 gravida kvinnor genom uppsökande mödra- och barnahälsovård. Nyligen möttes några av dem för fortbildning och utbyte av erfarenheter.

Mentormammor från Sydafrika, Swaziland och Etiopien samlades i Sydafrika för utbyta och fortbildning. Foto: Herman Hallonsten

”Att vara kvinna i våra länder innebär ett stort ansvar, oavsett om du är singel eller gift. Och som ensamstående och fattig är det svårt att fostra och ta hand barn. Så när vi går ut som mentormammor i våra grannskap möter vi bland våra klienter samma utmaningar som vi har i våra egna hem.”

Så sa en mentormamma från Siphilile, Swaziland, när mentormammor från fyra projekt i tre länder möttes för en konferens på Philanis nya Training Center vid Zithulele sjukhus i Östra Kapprovinsen. Flera av mentormammorna hade för första gången i sitt liv ansökt om pass för kunna lämna sina hem och flyga – även det för första gången – till Sydafrika för att dela erfarenheter från liv och arbete med sina kollegor.

Råd att köpa tvål
I det avslutande utvärderingssamtalet berättade flera mentormammor hur de genom jämförelser med förhållanden i de tre länderna, Etiopien, Swaziland och Sydafrika, fått en ny syn på sina egna och sina klienters livssituationer kring hälsa och social trygghet. Alla mentormammorna delar erfarenheter av utsatthet men lever under olika politiska system.

I det nya demokratiska Sydafrika, som fortfarande är ett av världens mest ojämlika länder, har dock barn rätt till ett månatligt barnbidrag på 360 rand. Denna rättighet saknas helt i Etiopien och Swaziland. En mentormamma från Philani i Sydafrika beskrev i utvärderingen:

”Vi är här för att vi utför samma arbete, men det som påverkat mig mest är att i andra länder måste kvinnor ibland fortfarande betala för grundläggande service som sjukhusvård. Ja, vissa har inte ens råd att gå på toaletten eller att köpa tvål. Detta är sådant vi i Sydafrika tar för givet, även om vi också är fattiga.”

Hiv bland unga kvinnor stiger
En fråga som de etiopiska mentormammorna förvånat återkom till flera gånger var den höga hiv-prevalensen i Swaziland och Sydafrika, och hur antalet nyinfekterade stiger igen, särskilt bland unga kvinnor. Mentormammorna fick möjlighet att tala om olika orsaker till detta, till exempel frågan om att hålla sig till en eller ha flera parallella partners, liksom svåra frågor kring skadliga sexualvanor, såsom torrsex, och det utbredda sexuella våldet.

Mentormammorna samtalade om kvinnors möjligheter och utmaningar i sina respektive samhällen. Foto: Herman Hallonsten

På programmet stod också den metod som mentormammorna arbetar utifrån. Många av deltagarna är pionjärer inom Philanis arbete, några hade varit med ända sedan starten 2002. Både från erfarna och nya mentormammor gavs många exempel på hur metoden och deras insatser både har räddat liv och skapat förutsättningar hälsa, trygghet och utbildning för otaliga kvinnor och barn.

Tala till hjärtat
Det gick inte att ta miste på hur arbetet också har gett mentormammorna själva en stolthet, till exempel inför sina egna barn och familjer. En mentormamma från Philani i Sydafrika beskrev målande en del av metodens innehåll:

”Det är vi viktigt att vi mentormammor är uthålliga och tålmodiga, och att vi talar till en ung mammas hjärta då vi i handling visar hur man kommunicerar på ett bra sätt med sitt barn.”

Mentormammorna ett föredöme
Att vara ”mentor” är att vara ett exempel för andra genom att ge råd och stöd utifrån sin egen kunskap och erfarenhet. Och det är att dela med sig utan att göra andra beroende av det stöd man erbjuder. Detta är svårt och på konferensen kunde mentormammorna också tala om vikten av att stödja varandra, både mentalt och andligt, samt att bidra till en konstruktiv arbetskultur i projekten – så att alla orkar med de tunga och utmanande mötena med sina klienter.

Tillsammans utgör mentormammorna ett exempel i samhället på att kvinnor förändrar. En mentormamma beskrev hur kvinnors situation förbättras i Etiopien, även om det sker långsamt:

”I Etiopien finns nu en medvetenhet om att kvinnor också är människor. Vi har en bättre status i samhället idag och vi blir uppmuntrade av att vi inte bara är mammor och systrar utan också vårdgivare. Vi är mentormammor.”

mentormammor-frnn-etiopien-tillsammans-med-philanis-grundare-ingrid-le-roux-och-kwanie-mbevu-senior-programme-manager-th_900px

I mitten läkaren Ingrid le Roux, grundare av Philani och mentormammamodellen, tillsammans med mentormammor från Etiopien. Foto: Herman Hallonsten

Sång och dans, bön och bibelläsning inramade dagarna, och det gavs många referenser till hur människor i Bibeln gjort liknande erfarenheter eller utgör förebilder. När vi läste om änkans gåva uttryckte en av mentormammorna att: ”Vi måste våga se att det vi bidrar med i våra klienters liv kan vara litet för oss men stort för dem.”

I berättelsen om bebådelsen, när Maria får veta att hon ska bli gravid, kunde vi alla påminnas om hur graviditeter och nyfödda barn inte bara innebär utmaningar och kamp utan i många fall också kommer med glädje och förväntan på nytt liv. Liv som ska rätt att utvecklas i enlighet med sin fulla potential!

Låt fler få fylla fem!

Guds välsignelse och en glad advent!

Herman Hallonsten. Foto: Magnus Aronson /IKON

Herman Hallonsten. Foto: Magnus Aronson /IKON

Herman Hallonsten ansvarar för att konsolidera och kvalitetssäkra mentormammamodellen och stödja de liknande verksamheter som startats i Etiopien och Swaziland. Han arbetar även med hälso- och genusfrågor.

 

Läs mer om julkampanjen Låt fler få fylla fem >>

Följ oss på Instagram,  Facebook och Twitter

 

 

Fakta
Idag arbetar cirka 300 mentormammor i Sydafrika, Etiopien och Swaziland med uppsökande mödra- och barnhälsovård bland gravida kvinnor och undernärda barn i åldrarna 0-5 år.

Tillsammans har de under 2016 gjort nästan 300 000 hembesök hos familjer och gett stöd åt mer än 13 000 gravida kvinnor och upprättats en journal åt lika många barn.

Under 2016 har Philani utbildat 56 nya egna mentormammor och tillsammans med hälsomyndigheter i Sydafrika utbildat ytterligare 54 hälsoarbetare i mödra- och barnhälsa.

Philani i Sydafrika möter också 270 barn i egna förskoleklasser samt 200 barn i lekgrupper, och Siphilile i Swaziland följer upp mer än 700 barn hos cirka 100 informella dagmammor.