De kämpar för sina barns överlevnad

Människor dör nu av svält i Somalia. Fotografen Håvard Bjelland besökte nyligen landet tillsammans med medarbetare från Norwegian Church Aid (NCA). Hans nytagna bilder visar hur akut situationen är, men också på hur hjälp faktiskt når fram. 

Sex år efter att landet drabbades av en torka som tog en kvarts miljon människors liv bedöms en miljon barn vara svårt undernärda.

sult2_Farhiya-_1200-px

”Jag är rädd att förlora Farhiya”
Farhiya är två och ett halvt år gammal, men hennes kropp väger som en normalviktig bebis. Orsaken är brist på mat och vatten. Lillebror Ahmed, som är nio månader, lägger handen på sin storasyster när fotograf Håvard Bjelland kommer på besök. Lite som för att trösta. Mamma Buha Abdi Rihman Abdulahy berättar hur hon hittills i år redan har förlorat två av sina barn.

– Nu är jag rädd att även förlora Farhiya, säger hon.

Familjen bor i det hårt drabbade området Puntland i Somalia, som nu har nåtts av viss nödhjälp. Men behoven är fortfarande enorma, trots att FN larmade om situationen redan för ett år sedan.

dött-djur_1200px

Först dör djuren
Resterna av en sedan länge död kamel ligger i ökendammet strax utanför byn Uusgure i Somalia. Bara ett av många döda djur längs den väg som Håvard Bjelland färdas på under sin resa i Somalia.

– Först dör djuren, sedan människorna. Situationen är desperat. När jag förra året var i Etiopien för att skildra torkan träffade jag mödrar som kokade gräs för att deras barn åtminstone skulle känna sig mätta. Inte ens det är möjligt i Somalia nu. Här finns absolut ingenting att livnära sig på, berättar han.

Jama--med-mamma-och-pappa_1200px

”Han var som vilken pojke som helst”
Jama, 5 år, är svårt medtagen efter att ha varit ensam vilse i öknen i några dagar. När hans mamma Halima Ahmed Hersi desperat lämnade familjens hem för att leta mat försvann Jama, som är ett av hennes nio barn.

Nu är Jama i mycket dåligt skick både fysiskt och mentalt på grund av bristen på mat och vatten. Han var som vilken pojke som helst, men nu är han helt traumatiserad, berättar hans mamma Halima Ahmed Hersi.

Familjen hade tidigare 200 getter och klarade av sin försörjning bra där de bor i Dangorayo-distriktet. Men efter flera år av torka har de flesta djur dött och nu har svälten blivit akut.

kolera1Brist på rent dricksvatten
Nästan en miljon barn bedöms vara undernärda i Somalia. De riskerar nu att dö för att de inte får tillräckligt med mat och vatten. Bristen på rent dricksvatten gör dessutom att sjukdomar sprider sig. På ett sjukhus i Garowe vakar Habiba Abaadir Adam över sin son Shamarke Mustaf. Han är tre år och sjuk i kolera.

 

Vatten_1200

Rent vatten och mat når fram
Svenska kyrkans internationella arbeta samarbetar inom ACT-alliansen med Kyrkans nödhjälp, som är på plats i Somalia för att förse människor med mat och vatten. Här når mat fram till svältdrabbade mitt ute i öknen i Uusgure i Somalia.

mat_1200

Andra insatser är katastrofförebyggande arbete och utbildning för att öka medvetenheten om vikten av hygien och sanitet.

– Vi måste göra allt vi kan för att människor inte ska behöva lida i onödan. Tillgång till mat och vatten är akuta behov som har högsta prioritet, säger Anna Garvander, humanitär chef för Svenska kyrkan.

Foto: Håvard Bjelland, Norwegian Church Aid
Text: Anna Martinengo, Svenska kyrkans internationella arbete

FB-internationellt-mall

 

 

World Humanitarian Day: Else arbetar för att flyktingarna ska få en meningsfull tillvaro

När människor bor i flyktingläger i åratal är det oerhört viktigt att de får stöd att skapa en meningsfull tillvaro. Svenska kyrkan har en särskild kompetens i att arbeta med detta. Vi kallar det psykosocialt stöd. Här berättar vår utsända Else Berglund vad det handlar om för kommunikatör Therèse Naomi Jonsson.

Svenska kyrkans har sedan många år tillbaka ett engagemang och stöd för människor på flykt i östra Afrika. Sedan 2014 arbetar Else Berglund som koordinator för Svenska kyrkans flyktingprogram i regionen, med sin bas i Nairobi, Kenya.

– Man kan överleva också mycket svåra upplevelser, säger Else.
I inslaget nedan berättar hon om stödet till kvinnor som upplevt våld och svåra övergrepp i Kongo.

Den 19 augusti högtidlighålls World Humanitarian Day eller FN:s Världsdag för humanitärt arbete. Det är en dag som FN instiftat för att uppmärksamma och hedra människor som jobbar med humanitärt arbete. Dagen infördes i samband med en attack som inträffade på FN:s högkvarter i Bagdad, Irak, 2003 där 22 människor miste livet.

Antalet människor som lever på flykt ökar stadigt och på flera håll i världen rasar blodiga krig, men mitt i detta så får vi inte glömma de hundratusentals människor som varje dag arbetar för att humanitär hjälp ska nå fram och lindra nöden där behoven finns.

Se en intervju med Else Berglund (2 min, 23 sek)

Svenska kyrkan har utvecklat en specialkompetens inom det vi kallar för psykosocialt stöd, jag ringde upp Else och bad henne berätta lite om sitt arbete.

Else, du har lång erfarenhet av att arbeta med psykosocialt stöd i flyktingsituationer. Kan du berätta lite kort vad det innebär?

– Det handlar om att vid katastrofer, både plötsliga och mer utdragna, låta människor själva få påverka och delta i katastrofarbetet. Sedan kan detta ske på många olika sätt, men i grund och botten handlar det om att inte bara tillgodose de fysiska behoven utan också se till människors psykosociala välmående. När människor får möjlighet att själva förändra sin situation genom att ta stöd av sig själva och varandra bidrar det till att snabba på processen mot en fungerande vardag – trots svåra omständigheter.

Kan du ge några exempel på hur detta sker?
- Som jag var inne på så handlar det om att involvera människor. I en flyktingsituation är det viktigt att stärka befintliga sociala strukturer och skyddsnät, eller att bygga upp nya. Då behöver man identifiera olika utsatta grupper och personer med särskilda behov.

Det kan till exempel handla om barns rättigheter och behov, att barnen inte glöms bort i en katastrofsituation. För att förhindra det kan man bilda kommittéer som lyfter olika gruppers specifika behov. Det viktiga är att man arbetar med hela befolkningen och har ett helhetsperspektiv. Ett exempel är hur vår partner i Uganda involverar både män och kvinnor i arbetet med att förhindra könsrelaterat våld och förändra attityder.

Men det kan också handla om att skapa möjligheter till självförsörjning, eller rättshjälp i fall då man utsatts för exempelvis övergrepp eller andra brott.

Else Berglund i flyktinglägret i Aysaita, Etiopien. Foto: Therése N. Jonsson

Else Berglund i flyktinglägret i Aysaita, Etiopien. Foto: Therése N. Jonsson

Hur ser din arbetsvardag ut?
- En stor del av mitt arbete handlar om att ha en pågående dialog med våra lokala partners, att stärka deras kapacitet och att ge stöd i utformandet av insatser, bland annat genom ökad kompetens i psykosociala arbetsmetoder. Jag läser och ger feedback på våra partners ansökningar och rapporter och följer upp projekt genom besök, vilket underlättas av att jag bor i regionen. Då ser jag också vilken skillnad arbetet gör och hur människors liv förändras till det bättre. Sedan arbetar jag även med kunskapsutbyte mellan fältpersonal i de olika projekten och att bidra till ett ömsesidigt lärande av varandra.

Genom att vi ger ett långsiktigt stöd till dessa insatser kan våra partners agera snabbt när en ny akut situation uppstår. Till exempel nu när stridigheter bröt ut i Sydsudan i somras och en ny våg flyktingar kom till Uganda, så fanns redan en grundkapacitet hos våra lokala partners som gör att de snabbt kan svara mot nya behov.

Händer det att du känner dig rädd för din säkerhet?
- Vi jobbar i områden där det kan inträffa saker så man måste så klart vara medveten om säkerhetsfrågor och hålla sig till de regler som finns.  Jag brukar inte känna mig rädd eller utsatt, men man ska vara medveten om risker – och risker finns ju överallt på något sätt.

Det händer ibland att personal behöver evakueras. Valet att åka någonstans eller inte är alltid mitt, men om något skulle inträffa har jag oftast möjlighet att ta mig därifrån om det skulle behövas vilket inte är lika enkelt för lokala medarbetare och flyktingarna själva. Jag är inte särskilt orolig för min egen säkerhet men jag kan bli orolig för mina kollegor och lokalbefolkningen.

Att besöka olika flyktingläger och se alla behov måste göra att det kan kännas hopplöst ibland. Vad ger dig glädje och kraft i de stunderna?

Även om jag naturligtvis träffar människor som präglas av hopplöshet så tycker jag att våra partners jobbar så konstruktivt och jag ser hur arbetet faktiskt gör skillnad för människor. Det ger väldigt mycket kraft! Att få känna att även ett litet stöd kan göra så stor skillnad och att se människor resa sig, att det finns en såpass stark inneboende kraft – att man orkat ta sig till ett flyktingläger till att börja med. Ger man utrymme och stöd så finns det så mycket initiativkraft och energi, vilket bevisas gång på gång. Jag tycker att mitt arbete är väldigt hoppfullt!   

/Therese Naomi Jonsson
Kommunikatör, Svenska kyrkans internationella arbete

Trettio år efter svältkatastrofen: Vad hände sen?

Maria Lundberg arbetade med mödra- och barnavård i Etiopien under svältkatastrofen på 1980-talet. För några veckor sedan reste hon tillbaka och mötte människor som tack vare rätt hjälp räddades till livet och  blev självförsörjande igen.

Ibland hinner tiden ifatt och det ges möjlighet att reflektera över val som påverkat ens liv och de konsekvenser detta fått. En stor del av mitt liv har präglats av internationellt arbete, både direkt ”i fält” och med utgångspunkt från Sverige och Svenska kyrkans internationella arbete. Etiopien var den plats där det började, och det är där en stor bit av mitt hjärta finns. Det var också där som jag första gången kom att arbeta i en katastrofinsats.

Möte med människor som för 30 år sedan fick del av matprogrammet och de efterföljande insatserna. Första året fick vi mat för att återhämta oss, år 2 och tre deltog vi i mat för arbete-insatser som har bidragit till att vi har kunnat vara självförsörjande sen dess. Foto. Maria Lundberg

Möte med människor som för 30 år sedan fick del av matprogrammet och de efterföljande insatserna. Foto. Maria Lundberg

Under de år jag arbetade i Etiopien drabbades stora delar av landet av en svår torka och efterföljande svältkatastrof. Effekterna försvårades av den politiska situationen och att myndigheternas prioriterade kriget mot Eritrea och tioårsjubileet av revolutionen framför människors lidande.

Statistik visade på undernäring
Jag ansvarade för en mobil mödra- och barnavårdsklinik som stöttade kliniker i och runt Nakamte i västra Etiopien. 1984-85 såg vi att barnen från ett visst område blev alltmer undernärda. Vi förde noggrann statistik över barnens viktutveckling och insåg att vi behövde agera.

Vi gjorde en förstudie i ett samhälle som låg i väglöst land, Mote i Wama Hagalo. Matbristen var enorm på grund av torkan, men också på grund av angrepp av tse-tse flugor som spred sjukdomar hos kreaturen som dog och påverkade möjligheten att kunna plöja jorden. En skrämmande stor andel av barnen led av svår undernäring, så också den vuxna befolkningen.

Mekane Yesuskyrkan lyckades utverka tillstånd för matdistribution och Lutherska Världsförbundet (LWF) kom in med mat och extra personalresurser för att kunna genomföra matprogrammet i den drabbade dalgången. Antalet matransoner var otillräckliga och vi hamnade i många svåra valsituationer.

Trettio år efter svältkatastrofen
Jag har sen dess burit med mig tankar, känslor och mer eller mindre medvetna frågor om vad som hände sen. De som överlevde – till vilket liv räddades de? Hamnade de i livslångt beroende av stöd? De val vi tvingades göra, var de rätt eller fel? Går det över huvud taget att bedöma det?

Nyligen fick jag så en förfrågan om jag kunde tänka mig att göra ett besök i de områden vi arbetade i för 30 år sedan för att följa upp vad som hänt och hur man idag ser på det som hände då. Med mycket kort varsel bestämde jag mig för att haka på. En ny svältkatastrof pågår i landet, men denna gång är andra områden drabbade.

Inom mindre än två veckor från frågan hade ställts, befann jag mig så i Nakamte. Trettio år är en mycket lång tid, fanns det någon kvar som kom ihåg?

Under några dagar reste vi runt till de ställen där matdistributionen ägde rum och hittade människor som fick del av matprogrammet och lyssnade till berättelserna om vad som hände sen. Vi mötte människor som var 3-4 år då, men som fått berättat från sina föräldrar om hur de bars till kliniken svårt medtagna av matbrist och undernäring och hur man fick matransoner.

Snabbt självförsörjande igen
Berättelserna är samstämmiga: Människor fick matransoner i ett år, sen övergick det i mat för arbete-program, då olika utvecklingsinsatser genomfördes och där de som deltog i programmet bidrog till att säkra vattentillgången, plantera träd, anlägga grönsaksodlingar, dammar, terrasseringar och konstbevattningssystem med mera, i väntan på att kunna skörda det man fått utsäde till för att så. Efter dessa tre år kunde man stå på egna ben och vara självförsörjande igen. Sen dess har människor klarat sig själva – kunnat försörja sig, skaffa sig utbildning och utveckla sina liv.

Wandimu Adunja (mannen i rutig skjorta vid dörröppningen) var en av de undernärda barn som bars till distributionscentret för 30 år sedan eftersom han var så svag att han inte kunde gå. Han är idag kommunchef med en agronomutbildning i bagaget. Foto: Maria Lundberg

Wandimu Adunja (mannen i rutig skjorta vid dörröppningen) var ett av de undernärda barn som bars till distributionscentret för 30 år sedan eftersom han var så svag att han inte kunde gå. Han är idag kommunchef med en agronomutbildning i bagaget. Foto: Maria Lundberg

Det som då var väglöst land har nu vägar, mobiluppkopplingar, skolor och utbildningsmöjligheter. Tillgången på skog och vatten som möjliggjordes genom mat för arbete-programmen är fortfarande påtagliga och har stor betydelse för försörjning och möjlighet att bygga hus, ha god tillgång på vatten och olika former av grödor. Detta kan ses som ett exempel på hur humanitära insatser länkar i rehabilitering och utveckling.

För mig var det läkande att se att barn som var så illa däran då, kunnat tillgodogöra sig utbildning och utvecklas positivt. De räddades till ett värdigt liv, om än inte alla, så i alla fall många. Den insats vi gjorde då, har påverkat både enskilda människor och det lokala samhället och gett möjlighet till utveckling och självförsörjning, ett värdigt liv.

Evangeliet i nytt perspektiv
Vi träffade också medarbetare i teamen som genomförde insatserna då. De minns mycket väl hur det var och kan berätta hur de rehabiliterande insatserna definitivt har medverkat till återhämtningen efter svältkatastrofen, men också till fortsatt utveckling och självförsörjning. Men de berättar också om hur svårt de upplevde det att se människor i så stor utsatthet. Hur de med egna pengar köpte mat till utmattade kvinnor för att de skulle orka bära hem den mat de fått, hur mödrar kommit hem med matransonen men funnit delar av familjen avlidna. Minnen som de kommer bära med sig resten av livet.

En av teammedarbetarna som jag mötte är numer präst i ett av de samhällen som var svårt drabbade av svälten. Han berättade att erfarenheten från den svåra perioden för alltid påverkat honom till en holistisk syn på tron och evangeliet; det handlar om hela människan och hennes livssituation: ”…för att världen ska leva…”.

Arbetet som jordbrukare är fortfarande svårt och tufft, men delvis på ett nytt sätt. Man berättar hur oförutsägbara regnen är idag. Klimatförändringarna är ytterst påtagliga. Regnen är mindre, kommer inte när de ska, upphör vid fel tidpunkt, plötsliga störtregn förstör skördar. I tre byar förstördes skörden av hagelstormar i höstas, vilket aldrig skett tidigare. Därför distribueras mat till drabbade familjer nu igen, men nu är det de lokala myndigheterna som tar ansvar.

Det vi gör spelar roll
Att människor återigen är beroende av att få mat utifrån, fick mig att fundera på om gamla minnen poppar upp från den svåra svältkatastrofen för 30 år sedan och gör det än svårare att hantera dagens situation? Jag ställde frågan till några vänner som jag mötte under min resa och svaret fyllde mig med ödmjukhet: ”Vårt liv är hårt. Vi tar en dag i sänder och är tacksamma för varje dag som passerar utan större katastrofer. Sen tar vi nästa dag när den kommer. Vi tittar inte bakåt.” Samtidigt uttryckte de fortfarande en tacksamhet för att deras svåra situation för 30 år sedan hade uppmärksammats och att de fått hjälp.

Arbetet med att förebygga och reducera risken för katastrofer måste stärkas för att människor som lever i utsatta områden ska kunna leva i ökad trygghet om att kunna försörja sig och sin familj inte bara idag, utan också imorgon. Att få det bekräftat att det spelar roll vad vi gör, betydde mycket för mig och min önskan är att många andra av alla de som bidrog då, kan få del av denna bekräftelse. Det spelar roll vad vi gör!

1018727-Maria-Lundberg-Foto-Magnus-AronsonMaria Lundberg
Enhetschef, Svenska kyrkans internationella arbete

 

Stöd insatsen mot Afrikas torka >>

Följ oss på Facebook och Twitter

På flykt i sitt eget land

Sverige – nästan ett halvt millennium som självständig stat. Sydsudan – 3 år. Vid självständigheten 2011 var framtidstron och hoppet om bestående fred stort bland många sydsudaneser, idag är situationen våldsam på många håll med över en miljon sydsudaneser på flykt, varav de flesta i sitt eget land. I samband med vår nationaldag uppmanar oss Anna-Maria Sandström, utsänd på Afrikas horn, att ägna en tanke åt dem som tvingats bryta upp och saknar det som vi ser som självklart: trygghet, vård, skola, omsorg och en fungerande infrastruktur.

Tänk dig att du är tvungen att lämna ditt hem, din by eller stad, hastigt och oplanerat. Dina gamla föräldrar som har svårt att röra sig måste bli kvar, din yngsta, hon som fortfarande mest sitter i en sjal på pappas eller mammas mage eller rygg, försinkar er alla. Jag försöker tänka mig in i hur det skulle vara, men lyckas inte riktigt. Det är något så förfärligt att jag har svårt att ta det till mig. Just detta, att hastigt och ofrivilligt men av nöden tvingad att lämna allt jag kallar hem och där jag känner mig trygg, är en fasansfull tanke. Ändå ser livet ut just så för över en miljon sydsudaneser, de har flytt hot om våld, brand och förödelse. På bara 135 dagar har alla dessa människor flytt till andra delar av sitt stora land eller till något av grannländerna.

Jag undrar, vad möts de av dit de kommer? Räcker människors solidaritet till när mat och rent vatten är en bristvara? Även om solidariteten finns, finns de praktiska förutsättningarna? Redan före konflikten hade bara hälften av befolkningen tillgång till rent dricksvatten och ungefär 15% hade tillgång till adekvata toaletter. Räcker maten? Förenta Nationerna slår larm om att en svältkatastrof är nära om inte människor kan skörda. Vi vet att många inte kommer att skörda någonting, eftersom de inte har kunnat så.

Utvecklingsarbetet i den unga nationen har lagts på is. Organisationer, stora som små, gör nya verksamhetsplaner och förändrar sina aktiviteter till att rädda liv, istället för att ge förutsättningar för långsiktig utveckling. Vad betyder det för sydsudanesernas framtidsmöjligheter? Vad betyder det på lång sikt att utvecklingsarbetet sätts på undantag till förmån för det livsnödvändiga humanitära stödet idag?

Nyligen anlända internflyktingar sover på marken i lägret Manangui, Sydsudan. ACT-alliansen stödjer flyktingfamiljerna och de boende i området. Foto: ACT/Paul Jeffrey

Nyligen anlända internflyktingar sover på marken i lägret Manangui, Sydsudan. ACT-alliansen stödjer flyktingfamiljerna och de boende i området. Foto: ACT/Paul Jeffrey

Jag har många frågor, men ett vet jag, och det är att det fåtalet flyktingar som når FNs flyktingläger får hjälp. Där arbetar Svenska kyrkan genom Lutherska världsförbundet och andra ACT allians-partners på plats med att ta emot flyktingarna, ordna med vatten och sanitet och utbildning. Vi skyddar barn (särskilt ensamkommande barn) och ger psykosocialt stöd. Hjälp oss att hjälpa!

Svenska kyrkan stödjer flyktingarbetet i Sydsudan, Kenya, Uganda och Etiopien. Vi arbetar tillsammans med lokala partners, våra nordiska systerkyrkor och Lutherska världsförbundet genom ACT-alliansen.

Anna-Maria Sandström. Foto: Magnus Aronson/IKON

Anna-Maria Sandström. Foto: Magnus Aronson/IKON

Anna-Maria Sandström

Regional representant, Afrikas horn,
Svenska kyrkans internationella arbete
 
 

 

Läget allt värre för Sydsudans flyktingar

Den sydsudanesiska flyktingkrisen blir allt värre. 95 % av flyktingarna som kommer till Etiopien är kvinnor och barn och många familjer splittras under flykten. 13-åriga Panum vet inte när hon kommer att få träffa sina föräldrar igen. Ditt stöd behövs till flyktingarna från Sydsudan!

Lietchuor flyktingläger i västra Etiopien. Foto: Christof Krackhardt/BftW/ACT

Lietchuor flyktingläger i västra Etiopien. Foto: Christof Krackhardt/BftW/ACT

– Pappa dödades i kriget och mamma är i Juba. Vi har inte haft kontakt med henne på flera veckor, och hon vet inte ens om att vi är i säkerhet här. Vi vet inte alls när vi kommer att få träffa henne igen, eller hur vi ska få kontakt med henne, säger Panum.

Panum är 13 år och kom till Etiopien tillsammans med sin storasyster Nyamoun. Nu befinner de sig i flyktinglägret Lietchuor som ligger i Gambella, i västra Etiopien. I mitten av april har nästan 100 000 flyktingar korsat gränsen till Etiopien från det konfliktdrabbade Sydsudan. Den absoluta majoriteten är kvinnor och barn. Många minderåriga kommer, precis som Panum och Nyamoun, ensamma utan sina föräldrar.

Fyrabarnsmamman Nyahok hade vandrat i två månader när hon äntligen kom till Etiopien. Hennes yngsta barn, bara två månader, lider av diarré. Foto: Christof Krackhardt/BftW/ACT

Fyrabarnsmamman Nyahok hade vandrat i två månader när hon äntligen kom till Etiopien. Hennes yngsta barn, bara två månader, lider av diarré. Foto: Christof Krackhardt/BftW/ACT

Fyrabarnsmamman Nyahok hade vandrat i två månader innan hon kom fram till Etiopien. Hon berättar att hennes hemby är tömd på folk, alla har flytt eller anslutit sig till de stridande. Nyahoks man bestämde sig för att stanna och slåss. Själv tog hon sig till Etiopien med sina fyra barn. De vandrade i mörkret, tidigt på morgonen och sent på kvällen.

– Vi såg många kroppar längs vägen, berättar hon.

I hennes ögon syns smärtan, och hon vill inte svara på om det var civila eller soldater hon såg. Nu lider hennes yngsta barn, bara två månader gammalt, av diarré.

I en annan del av lägret sitter Marie, gravid med sitt fjärde barn. Hon berättar att hon var i åttonde månaden när hon flydde hemmet, hennes man och deras äldsta son stannade kvar i Sydsudan för att slåss.

– Maten räcker inte till, så tillvaron är svår, men vi är glada att vi lever, säger hon.

Marie är höggravid med sitt fjärde barn. Hennes man har, liksom så många andra män, stannat kvar i Sydsudan för att slåss. Foto: Christof Krackhardt/BftW/ACT

Marie är höggravid med sitt fjärde barn. Hennes man har, liksom så många andra män, stannat kvar i Sydsudan för att slåss. Foto: Christof Krackhardt/BftW/ACT

Genom ACT-alliansen stöder Svenska kyrkan katastrofinsatser för sydsudanesiska flyktingar i Etiopien, Kenya och Uganda. I Lietchor i Etiopien är ACT-alliansen ansvarig för vatten- och sanitetsfrågorna i lägret. För att tillgodose det akuta behovet av rent vatten har ACT-alliansen borrat två brunnar. Vi bygger latriner och utbildar i sanitetsfrågor för att minska riskerna för vattenburna sjukdomar. Men den ständiga flyktingströmmen tänjer hårt på resurserna.

– Med upp till 1000 nya flyktingar varje dag är det svårt att få hjälpen att räcka till, säger Sophie Gebreyes som arbetar för ACT-alliansen.

Flyktingarna från Sydsudan som kommer till Etiopien har ofta vandrat i veckor och sedan simmande korsat floden som delar de två länderna. Sophie Gebreyes vittnar om att människorna som kommer är i allt sämre skick. Under den långa flykten har många tvingats överleva på vad de har kunnat hitta i naturen. Nu ökar oron för de många undernärda barnen som kommer till lägret.

– Det är ett tecken på att den humanitära situationen för de sydsudanesiska flyktingarna snabbt förvärras, säger Sophie.

Flyktinglägret Lietchor byggdes för 20 000 människor, i mitten av april är över 38 000 flyktingar registrerade i lägret. Sedan striderna i Sydsudan bröt ut i mitten av december 2013 har sammanlagt mer än en miljon människor tvingats lämna sina hem, varav 300 000 har flytt till grannländerna. ACT-alliansen, som Svenska kyrkan är en del av, finns på plats och arbetar både i de angränsande länderna och inne i Sydsudan.

Läs mer om Svenska kyrkans stöd till flyktingarna från Sydsudan >>

Sydsudan: Fred är möjligt

Fred är möjligt – om civilsamhället tillåts delta i nationsbyggandet

Freden känns avlägsen just nu i världens yngsta nation Sydsudan. Stridigheter bröt ut i Juba för nästan en månad sedan och har sedan dess spridit sig till alla tio delstater. FN uppskattar att 413 000 människor har tvingats på flykt och ytterligare 74 300 har sökt sig till grannländerna Kenya, Uganda och Etiopien. Fredssamtalen i Addis Abeba, under ledning av den östafrikanska samarbetsorganisationen IGAD (Intergovernmental Agency for Development), har ännu inte lett till eldupphör mellan de stridande parterna.

I fredags deltog jag, tillsammans med representanter för det civila samhället, forskare och jurister i ett intressant seminarium i Nairobi vilket hade titeln: South Sudan: Is Peace Possible? Voices from Civil society. Rev. James Ninrew, som representerar den Presbyterianska kyrkan i Sydsudan, var en av de medverkande i panelen. Han menar att krisen i Sydsudan inte är ett etniskt problem utan ett sydsudanesiskt problem, som kräver en sydsudanesisk lösning, genom en inkluderande process. ”Det internationella samfundet kan hjälpa till genom att se till att allas röst får höras” säger Rev James Ninrew.

Fredsprocessen måste vara inkluderande och rättvisa och försoning måste bli en del av fredsförhandlingarna i Addis Abeba om freden ska bestå, skriver David Deng, Research Director på South Sudan Law Society och juristen Elizabeth Deng. ”To avoid repeating past mistakes, an integrated process of truth telling, justice and reconciliation should be included in any mediated agreement between Kiir and Machar.”

2005 slöts fredsavtalet Comprehensive Peace Agreement mellan regeringen i Sudan och SPLM/A (Sudan People´s Liberation Movement/Army) i södra Sudan, efter ett mer än 20 år långt inbördeskrig. Flera av de medverkande i seminariet anser att fredsavtalets svaga skrivning om försoning och ansvarsutkrävande är en del av orsakerna till de oroligheter vi nu ser. Tidigare fredsöverenskommelser har alltid följts av amnestier och attraktiva politiska positioner till ledare men försummat att skipa rättvisa för folket.

Under de åtta åren som gått sedan fredsavtalet slöts har allt för få människor fått det bättre eller upplevt fredens vinster. Alltför många människor har fortfarande inte tillgång till adekvat hälsoservice, utbildning eller sanitet. Jordbruket har inte kommit igång i det som landets ledare kallar för Afrikas blivande kornbod. Utländska organisationer och kyrkor står fortfarande för majoriteten av all social service. ”Vi har bäddat in regeringen i kuddar” och indirekt fjärmat regeringen från den verklighet som råder, poängterar Don Bosco Malish, som arbetar på Open Society Initiative for Eastern Africa. I detta sammanhang är det viktigt att uppmärksamma att Sydsudans regering förbereder lagförslag som begränsar det civila samhällets möjligheter att höras och agera.

Ett fredsavtal där parterna kommer överens om maktdelning kan rent politiskt sätta punkt för oroligheterna för stunden men om Sydsudans folk ska få den utveckling och fred som de så väl förtjänar måste grundorsakerna till krisen diskuteras och lösas på ett inkluderande sätt. Låt oss höra kvinnornas röst, de marginaliserade och de ungas röster. Vad säger barnen som inte får sin skolgång tillgodosedd? Hur ser deras framtid ut i ett land med gamla, olösta oförätter, hämndbegär och maktlystnad? Barnen och ungdomarna utgör majoriteten av befolkningen i Sydsudan. Deras intresse måste tillgodoses och de måste bringas hopp och möjligheter till en framtid!

Krigets offer och förövare måste tillåtas att tala. En mötesplats behövs där offer och förövare kan berätta, bekänna och söka förlåtelse, så att Sydsudans problematiska historia inte göms undan utan bearbetas. Ansvar måste utkrävas av förövare i rättvisa domstolar och inte sopas under mattan som så många gånger tidigare. Genom detta kan Sydsudans identitet som nation och stat byggas för framtiden.

Anna-Maria Sandström. Foto: Magnus Aronson/IKON

Anna-Maria Sandström. Foto: Magnus Aronson/IKON

Anna-Maria Sandström

Regional representant, Afrikas Horn, Svenska kyrkans internationella arbete

 

Starka möten med flyktingar i Kakuma

Tillbaka i Kakuma tillsammans med filmteamet igen, två månader efter vårt första besök i juni. Kakuma – flyktinglägret i norra Kenya som bildades 1992 när tusentals ensamma pojkar från södra Sudan flydde hit för att inte bli barnsoldater eller svälta ihjäl. Några av dem är kvar, och under de här 21 åren har de sett andra flyktingar komma och gå – eller stanna kvar. Nu fler än någonsin, närmare 125 000. Krig och förtryck pågår i många grannländer och lägret har vuxit över sin kapacitet, vilket är en stor utmaning för Svenska kyrkans partner LVF (Lutherska världsförbundet) och alla andra som arbetar här.

Marika Griehsel, journalist och regissör, intervjuar Deeqa i flyktinglägret Kakuma, Kenya. Foto: Anders Kronborg

Marika Griehsel, journalist och regissör, intervjuar Deeqa i flyktinglägret Kakuma, Kenya. Foto: Else Berglund

De människor vi möter har varit med om svåra saker och visst har de det väldigt tufft. Men personalen här gör ett fantastiskt arbete och genom att flyktingarna själva är involverade i bra och positiva aktiviteter ser vi hur de kan hjälpa både sig själva och andra. Det vill vi fånga in genom en film om det psykosociala arbetet i flyktinglägret. Nu gör vi en pilotfilm, men tanken är att vi ska göra en längre dokumentär som under tre år följer några individer/grupper och vad som händer med dem, hur de och deras situation förändras över tid. Filmteamet kommer att återvända var sjätte månad. Vi har anlitat dokumentärregissör Marika Griehsel och fotograf Anders Kronborg. De är väldigt proffsiga och förstår vad det är jag vill få fram.

Samtidigt planerar jag för en långsiktig kompetensstärkning av LVF:s personal kring psykosociala metoder, så att deras arbete här kan fungera som goda exempel, ”best practices”, för andra inom fältet. Detta kommer att följas av forskning, för att visa på vilken påverkan vår approach ”community based psychosocial support” (lokalbaserat psykosocialt stöd) kan ha på invånarna i lägret. Allt detta kommer att ske återkommande var sjätte månad under de kommande tre åren. Jag hoppas ju förstås att de här tre delarna tillsammans – kompetensutveckling, forskning och film – ska hjälpa oss att bli ännu bättre på det vi gör och att öka förståelsen för hur viktigt det är att se varje människa i sitt sammanhang när vi försöker hjälpa dem. Att inte bara se svårigheterna utan också deras egna resurser och kapacitet att tillsammans hantera även en svår livssituation.

Deeqa, en av personerna vi kommer att få möte i pilotfilmen som produceras under hösten. Foto: Anders Kronborg

Deeqa, en av personerna vi kommer att få möte i pilotfilmen som produceras under hösten. Foto: Else Berglund

En av personerna vi kommer att möta i filmen är Deeqa, en 25-årig somalisk kvinna, som varit i Kakuma i ett par år. Hon flydde från Mogadishu till Kenya tillsammans med sin skottskadade mamma efter att pappan och alla de fyra syskonen dödats i en attack på deras gata. Mamma Hawa är svårt handikappad, kan bara ligga och sitta. Sorgen och alla problem tärde svårt på dem båda. Så hörde Deeqa att LVF skulle anställa fler flyktingar som mot en liten ersättning arbetar med det lokalbaserade psykosociala stödet. Hon skrev ett ansökningsbrev och nu arbetar hon nu med konfliktlösning för att förebygga våld i familjer, att identifiera och stödja andra som har särskilda behov och andra uppgifter. Den psykosociala utbildning och stöd hon själv fått genom jobbet har hjälpt henne vidare från grubbel till att orka se framåt, att både kunna hjälpa sig själv och andra.

Pilotfilmen kommer att vara klar i slutet av året, så håll utkik efter den på webben!          

Else BerglundElse Berglund, psykosocial specialist för Svenska kyrkans internationella arbete

Flyktinglägret Kakuma ligger i nordvästra Kenya. Svenska kyrkan och många andra medlemmar i ACT-alliansen arbetar för flyktingarna. Det är en kamp mot krympande resurser. Vi stöder bland annat meningsfulla aktiviteter för barn, bättre vatten, bättre sanitet och undervisning. Läs mer om och ge till projektet >>

Världsflyktingdagen: Möt flyktingbarnen i Djibouti

Rast i Ali Addeh, Djibouti. Foto: Ann Jonsson

Rast i Ali Addeh, Djibouti. Foto: Ann Jonsson

Jag har rätt till utbildning! Jag har rätt att leka! Jag har rätt till trygghet, liv och utveckling! Jag har rätt till en åsikt!

Barnen jag möter i flyktinglägret i Djibouti berättar om sina rättigheter. Att de som flyktingar också har rätt till ett liv, en åsikt, utbildning och lek.

I världen finns det ungefär 43 miljoner människor på flykt från konflikthärdar och miljökatastrofer. Många av dem är barn. Dessa barn har också rättigheter, precis som barn i Sverige.

Jag är utsänd av Svenska kyrkan till Kenya och har nyligen besökt flyktinglägren som Svenska kyrkan tillsammans med Lutherska världsförbundet (LVF) stödjer i Kenya och Djibouti. Besöken handlade särskilt om att följa upp projekt med fokus på barns rättigheter.

I Ali Addeh flyktingläger i Djibouti mötte jag Shamsa Ahmed, som arbetar med barns rättigheter i skolorna i lägret. För fem år sedan kom hon som flykting från Mogadishu, Somalia, tillsammans med sina fem syskon och föräldrar. Hon läste de sista åren av grundskolan i lägerskolan som drivs av Lutherska världsförbundet. Shamsa gick ut med högsta betyg av alla elever i årskurs 8 (det sista året i grundskolan enligt det lokala systemet). För tillfället finns det dock ingen motsvarighet till gymnasieskola i lägret. Istället sökte hon jobb och började för drygt ett år sedan som den enda kvinnliga anställda med ansvar för att minska barns utsatthet.

Shamsa Ahmed. Foto: Ann Jonsson

Shamsa Ahmed. Foto: Ann Jonsson

– Jag gillar känslan av att bidra till att öka medvetenheten om barns rättigheter i vårt samhälle, särskilt genom kampanjer där vi engagerar barn och ungdomar i drama och sånger. Dessutom så får jag barn som hoppat av skolan att återvända genom att förklara för dem varför det är viktigt med utbildning, berättar hon för mig.

Sångerna ekar i klassrummen när jag tillsammans med en kollega besöker de sex förskolorna i lägret:

We are Children, we have a right to be alive, we have a right to be Children. We have a right to get education, we have a right to survive and develop

I am a child, I have a right to be alive. I have a right to be a child, I have a right to get education, I have a right to survive and develop…

I projektet som Svenska kyrkan stöder är fokus på att öka medvetandet och respekten för barns rättigheter. I Djibouti, med en befolkning på drygt 800,000 invåndare finns det drygt 20,000 registrerade flyktingar. Majoriteten är på flykt från det krigshärjade Somalia. Hettan gör sig påmind så fort vi hoppar ur bilen, men arbetsmiljön i skolorna har förbättrats enormt genom installering av solpaneler som ger energi till fläktar och belysning. Lärarna märker att eleverna är mycket mer uppmärksamma och delaktiga i undervisningen nu när temperaturen i rummet inte går över 35 grader. Dessutom har man kunnat utöka undervisningstiden med en timme för förmiddagsgruppen och en för eftermiddagsgruppen.

Antalet barn i lägren är många så undervisningen sker i dubbla skift. Trots att nya klassrum har byggts till så är de mellan 60 till 100 förväntansfulla fem- till sjuåringar i föreskoleklasserna. Jag frågar förskole- och lågstadielärarna hur det är möjligt att hålla undervisning för så många elever. ”Om det blir för stökigt och för mycket prat samtidigt så ber jag dem klappa händerna eller så sjunger vi en sång, vilket får snacket att upphöra”, därefter fortsätter undervisningen.

Dessa lärare, som också är flyktingar i lägret, är fantastiska! Och barnen är så engagerade och intresserade att lära sig allt vad läraren förmedlar. Ett problem som dock är en del av verkligheten här, liksom i andra flyktingläger, är att elevantalet minskar ju högre upp i årskurserna man kommer. Vi frågar några ungdomar i 13-15årsåldern varför så många av deras kompisar hoppat av skolan. Den främsta orsaken som ges är fattigdom. Familjen behöver pengar, och även om de har ett tillfälligt boende i form av ett tält, får mat och gratis utbildning, så behövs pengar till att köpa andra saker i ett hushåll. Matransonen som ges av FN består av vetemjöl, gryn, olja, salt och lite socker. Vill du äta något annat så får du försöka skaffa det själv. Det torra landskapet i Djibouti gör att det inte finns så många sätt att försörja sig på som flykting. Att odla grönsaker är väldigt svårt. Familjerna tvingas antingen sälja av en del av den givna ransonen för att komplettera med pasta, ris, grönsaker och kanske även kött. Ibland prioriterar man att köpa tvål, kläder eller andra nödvändigheter för familjens överlevnad.

Flickor och pojkar spelar handboll. Foto: Ann Jonsson

Flickor och pojkar spelar handboll. Foto: Ann Jonsson

Utöver den hjälp flyktingarna får från FN och andra organisationer, så finns det inte så stor möjlighet att själv påverka sin livssituation här på den djiboutiska landsbygden. Klimatet är kargt och torrt i denna stenöken. För att tjäna lite pengar så öppnar en del familjer en liten kiosk eller grönsaksstånd, med varor som de inskaffat i huvudstaden, två timmars resväg bort. Äldre syskon stannar hemma för att ta hand om sina småsyskon medan föräldrarna försöker försörja familjen. Eller så åker ungdomarna in till staden för att jobba som hembiträde eller liknande lågavlönade jobb. Några av barnen säger också att deras kompisar anser att det inte är värt att gå i skolan eftersom efter högstadiet finns det ingen fortsatt utbildning. Och med bara ett grundskolebetyg har man inte så stor möjlighet på arbetsmarknade i konkurrens med andra.

Framförallt är det tjejerna som minskar i antal i mellan- och högstadiet. Varför är det så? Detta är något man diskuterar livligt i barnrättsklubben i skolan. Detta är också ett av ämnena man skriver dikter och sätter upp pjäser om. Det gnistrar till i ögonen på killen jag pratar med när han berättar om hur de tillsammans haft föreställningar för föräldrar och andra i lägret. För att öka medvetenheten om att ALLA barn har rätt till utbildning. Och genom kollegor som Sharmas uppföljning med de elever som hoppat av skolan, har man lyckats att få en del av dem att återvända till skolan.

Jag lämnar lägret i Djibouti med en from förhoppning om att ungdomarna också snart får en mölighet till att gå vidare till en gymnasieutbildning. Jag mötte nämligen ansvarig handläggare för FN i lägret, när hon diskuterade med flyktingarna hur de tillsammans kan bidra för att göra barnens (och föräldrarnas) önskan om en gymnasieutbildning verklig. För utbildning ÄR en rättighet!

Ann Jonsson. Foto: Magnus Aronson/IKON

Ann Jonsson. Foto: Magnus Aronson/IKON

Ann Jonsson, utsänd av Svenska kyrkan till Kenya

Ann är utsänd till Kenya där hon är verksam som koordinator i Lutherska världsförbundets flyktingprogram som bland annat berör världens största flyktingläger, Dadaab, och Kakuma. Ann bor i Nairobi och har tidigare jobbat många år på internationella avdelningen på kyrkokansliet.

Läs mer om arbetet med flyktingar på Afrikas horn >>

Läs mer om stödet till flyktingarna från Syrien just nu >>

Läs mer om läkande lek för flyktingbarn i Sydsudan >>

Läs mer om Svenska kyrkans utsända personal >>

 

 

 

 

Etiopien: När rampljuset slocknat finns vi kvar

Det är andra maj och skärtorsdag (vi följer det ortodoxa kyrkoåret). Barnen är hemma från skolan och har lagat pannkaka till lunch. Strax skall jag till kyrkan och fira skärtorsdagsmässa. Mina tankar går till torkan som drabbade Afrikas Horn 2011.

Som utsänd av Svenska kyrkan finns jag med i ACT Ethiopia Forum. Ni känner till ACT-alliansen genom vilken Svenska kyrkan bidrar med katastrofinsatser och utvecklingssamarbete med andra organisationer knutna till Kyrkornas Världsråd. I Etiopien där min fru Hanna och jag jobbar sedan sju år tillbaka finns både Ortodoxa Kyrkan och Mekane Yesuskyrkan med i ett lokalt ACT-forum tillsammans med organisationer från Norden, Tyskland, Holland, England och USA.

Etiopien drabbades svårt av torkan på Afrikas horn 2011. Den här bilden är från Tisabalima i juni 2010. Foto: Magnus Aronson/IKON

Etiopien drabbades svårt av torkan på Afrikas horn 2011. Den här bilden är från Tisabalima i juni 2010. Foto: Magnus Aronson/IKON

Så när torkan kom och fanns med överallt på nyheterna då var vi redan förberedda. Det tillhör hela vitsen med samarbetet. I en ideal värld skulle inte torkan återkomma – och inte stormar som Gudrun eller finanskriser heller. Men i den verkliga världen återkommer ofta utmaningar – och vi som kristna är kallade att möta dem med Guds hjälp.

Det är denna förberedelse som skiljer torkan 2011 från sjuttio- och åttiotalens svält. Torkan kan vi sällan hindra – men vi kan bromsa konsekvenserna. I Etiopien finns en infrastruktur på plats för att förvarna, planera och minska effekterna av en torka. Tillsammans med organisationer och regeringar från hela världen går det att förhindra att torkan blir till en svältkatastrof.

Media spelar roll – när de lyser upp en situation i världen väcker det empati och respons. Men uppmärksamheten är kortvarig. Snart nog händer något annat i en annan del av världen – och det som var gårdagens nyhet försvinner från etern. Ändå finns problematiken kvar. Att mätta munnar är vi bra på – kortsiktigt – att stödja lokalsamhällen i deras strävan efter både att klara sig själva och få förverkliga sina egna mål är svårare.

Hayat Birtukan bor i Golbo, Tisabalima i Etiopien. Foto: Magnus Aronson/IKON

Hayat Birtukan bor i Golbo, Tisabalima i Etiopien. Foto: Magnus Aronson/IKON

Därför arbetar ACT Ethiopia Forum på att långsiktigt höja människors förmåga att klara av kriser. Projektet runt Tisabalima är ett bra exempel på att det är möjligt. Med små medel har uthålliga utvecklingsarbetare troget följt lokalbefolkningen i deras kamp för en bättre tillvaro. Men det kräver också att vi inom Svenska kyrkan har modet att stå kvar och arbeta i det ’tysta’ – utanför rampljuset – för att människors liv ska bli förvandlade.

Gud kunde ha valt olika sätt för att vi människor skulle bli varse Guds vilja och kärlek till oss. Fadern valde att sända sin son för att födas som ett barn för att dela vår tillvaro. Det är en långsiktighet som kallar till efterföljelse. Från oss som bor och arbetar i ett annat hörn av världen vill jag tacka för er uthållighet, solidaritet och vilja att samarbeta med människor ni aldrig mött. Vi önskar er Guds välsignelse i uppståndelsens tecken; må Herren dela er tillvaro i varje stund.

Skärtorsdagen 2013 (Ps. Vi följer det Ortodoxa kyrkoåret.)

Torbjörn Toll. Foto: Ulrika Lagerlöf/IKON

Torbjörn Toll. Foto: Ulrika Lagerlöf/IKON

I Kristus,

Torbjörn Toll, Svenska kyrkans lokala kontaktperson i Addis Abeba

Torbjörn är präst och arbetar som lärare i teologi vid Mekane Yesus Theological Seminary i Mekanissa, Addis Abeba, Etiopien. Han arbetar även på en ekumenisk högre teologisk utbildning, Ethiopian Graduate School of Theology i Addis Abeba. Han är lokal kontaktperson för Svenska kyrkan mot Mekane Yesuskyrkan, ortodoxa kyrkan i Etiopien och ACT-forumet i Etiopien.

Läs mer om projektet i Tisabalima som är månadens insamlingsprojekt i maj >>

Läs mer om Svenska kyrkans utsända personal >>

Kenya: Spelplanen förändras för somaliska flyktingar

Vi börjar närma oss val i Kenya. Förra veckan röstade man fram vilka som ska vara valbara i respektive parti, region och stad. Nu är resultatet publicerat, och förhoppningsvis så accepterar alla detta.

Strax före jul kom regeringen ut med ett pressmeddelande om att flyktingar och asylsökande endast får vara i något av landets flyktingläger. Det innebär att de runt 120,000 flyktingar som på grund av personlig säkerhet eller annan orsak har flyttats till Nairobi eller någon annan stad nu måste ta sig till lägren i Kakuma eller Dadaab. Regeringen har indikerat att somalier skall till Dadaab och övriga till Kakuma. En av de bakomliggande anledningarna är att säkerhetsläget i flyktingdominerade stadsdelar i Nairobi har försämrats. Nu vill staten visa kenyanerna att man försöker åtgärda problemet, som staten anser är kopplat till terroristnätverk i Somalia.

Oron bland flyktingarna i städerna är stor. Vad kommer att hända? Organisationer som jobbar bland de urbana flyktingarna ska inte längre få fortsätta sina projekt. Främlingsfientligheten har ökat. Sedan december har vi sett ett ökat antal överfall och övergrepp på somalier i städerna.

Somaliska flyktingar anländer till världens största flyktingläger, Dadaab, under torkkatastrofen 2011. Foto: Paul Jeffrey/ACT

Somaliska flyktingar anländer till världens största flyktingläger, Dadaab, under torkkatastrofen 2011. Foto: Paul Jeffrey/ACT

Vi som jobbar i flyktinglägren ser med oro på utvecklingen. Redan idag är lägren överbelagda. Det bor 450,000 flyktingar i Dadaab-lägren och 105,000 flyktingar i Kakuma. Det finns inte tillräckligt med resurser för att kunna hjälpa alla behövande. Särskilt eftersom givare, däribland FN, drar ner på anslagen eftersom den akuta situationen efter torkan är över. Det ökande antalet flyktingar som kom under torkan är dock fortfarande kvar. Med ytterligare inflöde av människor kommer det bli påfrestningar och slitningar mellan grupper, då resurserna är begränsade.

Ett av vårt viktigaste uppdrag i lägren är informationsarbete. För att verksamheten ska kunna fungera så bra som möjligt är det viktigt att flyktingarna har så mycket och så korrekt information som möjligt. Särskilt i överbefolkade områden. Rykten och oro uppstår om det inte ständigt finns ett bra och pålitligt informationsflöde. Genom att involvera flyktingarna i detta arbete, bygger vi också möjligheter till att kunskap och kompetens finns den dagen det är möjligt att återvända hem till sitt hemland. Och återvända vill man! Det var särskilt tydligt bland de ungdomar jag träffade uppe i Dadaab. Många av dem har inga direkta minnen av Somalia, eller är t.o.m. födda i lägren i Kenya, men de svarade med pondus och utan tveksamhet: ”Självklart vill vi återvända till Somalia! Det är ju vårt hemland! Men vi behöver verktyg och kunskap för att hantera vardagen.”

Vi jobbar hårt för att se till att ungdomarna får ett drägligt liv och en möjlighet att bygga upp sitt land. Att stärka människors förmåga till självförsörjning ger ett fredligt och hållbart samhälle och är det bästa bistånd vi kan ge!

Ann JonssonAnn Jonsson, utsänd av Svenska kyrkan till Kenya.

Ann är utsänd till Kenya där hon är verksam som koordinator i Lutherska världsförbundets flyktingprogram som bland annat berör världens största flyktingläger, Dadaab, och Kakuma. Ann bor i Nairobi och har tidigare jobbat många år på internationella avdelningen på kyrkokansliet.