Det byggs i Nepal

Jordbävningarna som drabbade Nepal den 25 april och 12 maj 2015 tog närmare 9 000 människors liv och runt 22 000 skadades. Över 600 000 hem totalförstördes och strax under 300 000 hem förstördes delvis.  Ett år efter jordbävningen har folk med stöd av ACT-alliansen gått ihop för att återuppbygga sina liv.

Befolkningen i Nepal och hjälporganisationer har jobbat hårt för att livet ska kunna återgå till det normala. Tillsammans med våra partner i ACT-alliansen  har bland annat över 40 000 hushåll fått hjälp att ordna tillfälliga bostäder, över 30 000 familjer har fått olika former av stöd för vattenförsörjning och 28 000 personer har fått psykosocialt stöd.

Utmaningarna har varit oräkneliga. Dels fördröjdes arbetet på grund av politiska oroligheter. En blockad förhindrade att bland annat byggmaterial, mediciner och bränsle kunde importeras. Först i februari 2016, nio månader efter jordbävningen upphävdes blockaden.

Vatten pumpas upp till byn
Dels har fysiska och praktiska utmaningar hela tiden krävt lösningar. I byn Dhuseni i Dhading-distriktet blev vattenhämtningen för de närmare 1200 byborna en daglig strapats längs med branta backar i det bergiga landskapet. Efter upprepade försök, hittade till slut byborna inte bara en, utan tre källor. Problemet var bara att de låg otillgängligt till, betydligt lägre än byn.

Ingenjörerna i ACT-alliansen kom på en lösning så att vattnet från de tre källorna kunde samlas i en stor tank. En elektrisk pump installerades för att pumpa vattnet 240 meter rakt upp utefter berget till byn. Byborna stod för själva byggnationen och har nu inrättat en arbetsgrupp med ansvar för underhåll och reparationer.

Tre vattenkällor hittades i branten nedanför byn. Lösningen blev att pumpa upp vattnet. Foto: Erik Lindén.

Tre vattenkällor hittades i branten nedanför byn. Lösningen blev att pumpa upp vattnet. Foto: Erik Lindén.

Under året har många stödgrupper startats för att ge människor en chans att bearbeta sina upplevelser och berätta om sina behov, hitta lösningar på problem och skapa utrymme för andrum, aktiviteter och lek.

Grupperna leds av deltagarna själva och agendan ser olika ut. Ibland pratar man, ibland arrangerar man fester och ibland så spelar man musik tillsammans.

Stödgrupper ger människor en chans att bearbeta sina upplevelser. Foto: Erik Lindén

Stödgrupper ger människor en chans att bearbeta sina upplevelser. Foto: Erik Lindén

Rädslan och osäkerheten som följde på jordbävningen och de återkommande efterskalven drabbade inte minst barnen. Många ville inte lämna sina hem eller gå till skolan. Föräldrar och lärare har fått korta kurser för att lära sig identifiera beteenden som tyder på psykosociala behov och metoder för att hjälpa barnen. På Annapurna-skolan i Khari satte eleverna upp ett drama om jordbävningen, hur de upplevde tiden efteråt och vad som hjälpte dem att hantera situationen.

Elever på Annapurna-skolan i Khari satte upp ett drama om jordbävningen. Foto: Erik Lindén

Elever på Annapurna-skolan i Khari satte upp ett drama om jordbävningen. Foto: Erik Lindén

Trots intensivt arbete under året som gått så finns det mycket kvar att göra och vi fortsätter att tillsammans med människorna i Nepal återuppbygga landet. Högt upp på agendan står permanenta bostäder som kan motstå framtida jordbävningar. Det psykosociala stödet kommer även att fortsätta, för att bidra till att människor känner sig trygga. Det partnerskap som skapats under året som gått ger en stadig grund att bygga vidare på.

1024886-Karolina-Göranzon-Foto-Magnus-AronsonKarolina Göranzon
Handläggare för humanitära insatser, Svenska kyrkans internationella arbete

 

Följ oss på Instagram @internationell_arbete,  Facebook och Twitter

”Hjälp våra barn överleva”

Rätten till mat är ett av de viktigaste stegen i hållbar utveckling. Tillsammans kan vi se till att fler människor får möjlighet att skapa trygg försörjning, skriver Gunilla Hallonsten, internationell chef. 

Fastekampanjens symbol består av en tallrik. Tallriken står för de skålar, kastruller, sädessäckar och matförråd som för miljoner människor är tomma för ofta. Brist på mat och näring gör att barn och vuxna dör i förtid.

795 miljoner människor äter för lite, för näringsfattigt och inte tillräckligt ofta. Foto: David Back

795 miljoner människor äter för lite, för näringsfattigt och inte tillräckligt ofta. Foto: David Back

Jag besökte Etiopien i förra veckan och såg med egna ögon hur klimatförändringarna i kombination med det återkommande väderfenomenet el Niño drabbat landet med den värsta torkan på 50 år.

Jag har nog inte förstått det så tydligt som då och där, när jag stod där mitt i det etiopiska landskapet och samtalade med människor som vet mycket mer om detta än jag: De är beroende på liv och död av klimatet, att regnen kommer när de ska. Inte bara nu när vi ser en humanitär katastrof utan i det långa perspektivet. Den motståndskraft som de lyckats byggas upp i form av klimatanpassning slås ut nu när torkan är så brutal.

De äldste i byarna säger att det kommer att bli värre med värmen fram tills regnen förhoppningsvis kommer. Då kommer översvämningarna, den torra jorden kan inte emot vattnet. Ali Mohamad, äldste för ett område med 18000 människor säger att det har gått för långt nu, att det kommer fortsätta så här, mammor och små barn dör först:

– Här kan vare sig växter, djur eller människor leva längre här kan endast stenarna leva. Allting dör – hjälp våra barn att överleva, säger han.

Mudina Alci med sina barn på en hälsoklinik i Afar-regionen. Foto: Gunilla Hallonsten /IKON

Mudina Alci med sina barn på en hälsoklinik i Afar-regionen. Foto: Gunilla Hallonsten /IKON

Jag tror att vi kan förändra världen. I alla kulturer och religioner finns en tradition av solidaritet, främst med den egna gruppen och ibland även med främlingar. Att dela med sig för större jämvikt är ett av  de främsta kännetecknen på att Guds rike börjar ta form.

Rättvisa är vad Gud vill och kräver av oss. Läs till exempel i 2 Korintierbrevet kapitel 8 om hur Paulus vädjar om solidaritet för att kärleken skall bli synlig.

Vi finns på plats i Etiopien, i Burma, i Zimbabwe och på plats efter plats i världen. Sedan många år arbetar vi med långsiktigt arbete för att öka försörjningstryggheten och med snabba hjälpinsatser när katastrofer slår till. Till vår hjälp har vi ett unikt globalt nätverk av kyrkor och organisationer som vi samarbetar med – och vi har varandra.

Låt oss tillsammans sätta stopp för den orättvisa fördelningen så att föräldrar inte mer behöver känna vanmakt över att inte ha tillräckligt med mat att ge sina barn. Låt oss ligga ett steg före effekterna av klimatförändringarna och säkerställa möjligheter för människor att kunna odla och äta sig mätta trots ändrade förutsättningar.

Och låt oss påminna varandra om att varje insats och varje krona räknas!

Tack för din gåva i fastekampanjen Maträtten – för allas rätt till mat.

Gunilla Hallonsten. Foto: Magnus Aronson /IKON

Gunilla Hallonsten. Foto: Magnus Aronson /IKON

Gunilla Hallonsten
Chef för Svenska kyrkans internationella arbete

 

Läs mer om fastekampanjen >>
Stöd insatsen mot Afrikas torka >>

Följ oss på Facebook och Twitter

 

fastan_blogg_1024x600

 

 

 

Vedugnen ger skjuts ut ur fattigdomen

I den burmesiska byn Pale är mat ingen självklarhet. Ma Naing Naings familj är inget undantag. De svälter inte, men maten är alltid knapp. Nu har de fått lära sig att tillverka effektiva vedugnar som de kan sälja och på så vis skapa ett bättre liv.

Det ryker från spisen. Ma Naing Naing lagar lunch, wokad vattenkrasse
med chili. Den yngsta i familjen, tvååriga barnbarnet Wut Hmone, gnyr. I dag är det många munnar att mätta, eftersom brorsdöttrarna är på besök, men maten räcker. Det är dock ingen självklarhet i Pale, en isolerad by på den burmesiska landsbygden.
– Vi hankar oss fram. Ibland hjälper vi till på en gård. Under dåliga perioder måste vi be om förskott, säger Ma Naing Naing.

Effektiva vedugnar underlättar den egna matlagningen och kan säljas och på så vis bidra till försörjningen. Foto: Magnus Aronson /IKON

Effektiva vedugnar underlättar den egna matlagningen och kan säljas och på så vis bidra till försörjningen. Foto: Magnus Aronson /IKON

Burma är ett land med underutvecklad landsbygd där skola och sjukvård ofta saknas. Här är barnadödligheten hög, vägarna dåliga och många människor lever isolerat med få möjligheter att försörja sig. Svenska kyrkan stödjer sedan 2008 projekt i Burma och Ma Naing Naings familj deltar i ett projekt som Lutherska världsförbundet driver. Målet är att minska fattigdom genom att arbeta med mänskliga rättigheter och utgå från människors egna behov.

– Det kan handla om ett lån, om att starta en kvinnogrupp, om att sätta upp en sparfond i en by. En liten skjuts i rätt riktning för att ta sig ur den mest akuta fattigdomen, säger projektkoordinator Salai Aung Tun Min.

Ma Naing Naing och hennes man Ko Pin Maung hoppas att barnbarnet Khine Wut Hmone Kyaw ska få utbildning. Att nästa generation ska få det bättre. Foto: Magnus Aronson /IKON

Ma Naing Naing och hennes man Ko Pin Maung hoppas att barnbarnet Khine Wut Hmone Kyaw ska få utbildning. Att nästa generation ska få det bättre. Foto: Magnus Aronson /IKON

Ma Naing Naing och hennes make har fått utbildning i att tillverka effektiva vedugnar som gör att såväl matlagning som vedinsamling går enklare. Ugnarna säljer de.

– Vi vill föda upp ankor. Men vi behöver ett större startkapital för att komma igång. Vi funderar på att ta ett lån från fonden. Problemet är bara att lånet ska betalas tillbaka inom två månader, och att föda upp en anka tar sex månader. Så vi sparar på annat sätt.

Ma Naing Naing drömmer om att barnen ska få utbildning och att familjen ska ha råd att gå till läkaren när de blir sjuka. Hon hoppas att de yngsta flyttar till Rangoon när de är vuxna.
– Möjligheterna är större där. Jag tror att nästa generation kommer att få det bättre, säger hon och kramar barnbarnet.

Anna Wahlgren
Frilansjournalist

fastan_blogg_1024x600

Jag har hittat mina styrkor

Hon kan inte läsa. Hon har inte råd att köpa kläder till barnen. Ofta somnar hon hungrig.  Ändå tycker Ma Khin Sandar att hon aldrig har haft det bättre. Nu kan hon förändra livet.

Ma Khin

Jag vill att mina döttrar ska utbilda sig. De ska få det bättre än jag. Foto: Magnus Aronson /IKON

Ma Khin Sandar är 25 år. Hon är liten och rakryggad med uppmärksam blick. Hon medger att det tar på krafterna att vara ensam försörjare för två barn och en sjuk mamma. Maken har flyttat till Rangoon för att tjäna pengar.

–Men det är bättre nu när femåringen går på en förskola. Jag vill jobba hårt. Jag vet att min man sliter. Han bär rissäckar.

Av alla otillgängliga byar i Burmasdelta, hör Ma Khin Sandars hemby, i trakten Thae Ein Ta Man – till de mest avskilda.

– Jag har aldrig gått i skolan.  Vi bodde så att det inte var möjligt. Dessutom behövdes jag hemma, säger hon och fortsätter:

– Min största utmaning är att få ihop pengar till mat. Jag äter ofta bara ris. Jag skulle vilja köpa en klänning till min dotter. Men jag har inte råd. Så hon saknar nästan alltid kläder.

Fokus: Långsiktig förändring

Ma Khin Sandars familj är ett av de prioriterade hushållen i Lutherska världsförbundets och Svenska kyrkans projekt. Familjen är med för att de behöver stöd, och för att de har potential att själva förändra. Startpaketet med ficklampa, vattenbehållare och grödor var viktigt, men den bästa hjälpen har varit att prata om situationen och diskutera fram möjligheter.

– Vilka är mina styrkor? Svagheter? Vad gör jag för att förbättra min och min familjs situation?

Burma har varit ett slutet land, men i samband med cyklonen Nargis 2008 släpptes hjälporganisationer in. Många lämnade när det akuta arbetet varav slutat, men Svenska kyrkans samarbetspartner är kvar.

– Konkreta kunskaper – som akutsjukvård eller att bygga en vedspis – är viktiga. Men lika viktigt är det att lära sig hur man organiserar sig, håller möten och arbetar i grupp, säger projektkoordinator Salai Aung Tun Min. Varannan månad har Ma Khin Sandar kontakt med någon i projektet.

Tillsammans stämmer de av, sätter upp nya mål och planerar för framtiden. Om tre år ska hon klara sig själv.

– Jag tror det kommer att gå bra. Jag är glad att jag har fått den här möjligheten.

Anna Wahlgren
Frilansjournalist

fastan_blogg_1024x600

 

 

 

 

 

 

 

 

Nepal: Latriner, vattentankar och kontanter

Tre månader har snart gått sedan de kraftiga jordbävningarna i Nepal. Dagarna innan Peter Butor reste hem efter fem veckor i Nepal, besökte han en by där en vattentank och två latriner förenklat livet och en annan där kontanter delades ut.

I dag följde jag med en dansk journalist Mads Fleckner på landsbygden utanför Gorkha, till byn Dhawa. Där hade norska vatteningenjörer tillsammans med lokalbefolkningen installerat en vattentank och två latriner. Den kan tyckas ”basic” och nästan trivialt.

Mrs Dinarath med sina barn vid vattentanken som hon nu har runt husknuten. Foto: Peter Butor

Mrs Dinarath med sina barn vid vattentanken som hon nu har runt husknuten. Foto: Peter Butor

Men vilken stor betydelse och påverkan på vardagen detta kan ha förstod jag när jag lyssnade på Mrs Dinarath när hon intervjuades av Mads. Tidigare tillbringade hon uppemot 5 timmar om dagen för att hämta vatten. Idag tar det henne några minuter då vattentanken är bakom husknuten. Barn springer och tvättar sig direkt vid ledningen. Hon kan nu lägga ner mer tid på arbetet ute på fältet och på att vara hemma. Hon skiner när hon berättar om det.

Latriner var också viktiga. Efter jordbävningen förrättade människor sina behov ute på fälten. Den stanken blandades med lukten från djurkadaver – från getter och kor som hade dött under jordbävningen och som man inte hade hunnit begrava. Det var hemsk. För kvinnor var det särskilt svårt. Många väntade med att gå på toa tills mörkret föll för att hitta lugn och avskildhet. Nu är det bättre men inte helt bra. Många har inte hunnit bygga upp sina hus och latriner. De permanenta latriner som Eco med stöd av NCA ska bygga är efterlängtade.

Många har inte hunnit bygga upp sina hus och egna toaletter. Latrinerna som nyligen kom på plats i byn Dhawa var efterlängtade. Foto: Peter Butor

Många har inte hunnit bygga upp sina hus och egna toaletter. Latrinerna som nyligen kom på plats i byn Dhawa var efterlängtade. Foto: Peter Butor

En annan dag reser vi till byn Tanglichuk där Danish Church Aid med sin lokala partner Eco Nepal ska dela ut pengar till drabbade bybor. 15 000 nepalesiska rupies ska delas ut kontant per hushåll, vilket motsvarar ungefär två månadslöner.

Kontanter delas ut för att ge människor en chans att komma igång med att reparera sina hem. Att få kontanter istället för korrugerad plåt visade sig bäst för alla parter. Foto: Peter Butor

Kontanter delas ut för att ge människor en chans att komma igång med att reparera sina hem. Att få kontanter istället för korrugerad plåt visade sig bäst för alla parter. Foto: Peter Butor

Kontantutdelningen har föregåtts av en marknadsundersökning för att se vilken påverkan detta får på hushåll och på de lokala marknader. Tanken med pengarna är att byborna ska komma igång med bygge av provisoriska hem och eventuellt reparation av egna hus om det går. Initialt övervägde man att ge korrugerad plåt till alla då det är det vanligaste byggmaterialet just nu. Undersökningen visade dock att kontantutdelning var bäst för alla parter.

Vägen till Tanglichuk är en av de svåraste. Den fyrhjulsdrivna jeepen fastnar flera gånger i lervälling och stenfyllda gropar. Den drygt 3 mil långa sträckan tar 4 timmar. I byn har man redan arrangerat bord, bänkar och markerat med linor hur kön ska stå.

Under det stora banianträdet (fikusträdet) sitter folk i klungor och får hjälp av byäldste med att fylla i handlingar. Kontantutdelningen försenas nästan en timme. Det blir svettigt, kvavt och det går långsamt och man trängs. Trots det ser de flesta glada ut och det hörs mest skratt och sällan irriterade röster.

På kvällen diskuterar jag med ett par socialarbetare hur man kan förbättra utdelningen till nästa gång (utdelningen ska fortsätta i andra distrikt). Större hänsyn måste tas till äldre och till kvinnor med barn. Väntetider behöver förkortas genom bättre organisation. Socialarbetarna har många goda idéer. Det är första gången som Eco Nepal delar ut kontanter och man har varit upptagen av tekniska och säkerhetsaspekter på bekostnad av det mänskliga.

Kontantutdelningen ska fortsätta nästa dag och vi sover över i byn. Nästa morgon får jag tillfälle att samtala med en grupp kvinnor om deras liv efter jordbävningen. Många är fortfarande rädda för efterskalv. En 13 årig skolflicka har svårt att koncentrera sig på skolarbete på grund av rädsla.

På min fråga hur de hanterar sin rädsla berättar kvinnorna att ett bra sätt är att arbeta på fältet för arbetet skingrar ens tankar från rädslan och oron. På kvällarna samlas man och tröstar och lugnar varandra. En del hittar tröst i bön och andra religiösa ritualer. Jag känner stark sympati för deras sunda förnuft och klokskap. Vi lämnar byn med vemod, för vistelsen blev ändå kort.

Peter Butor är psykolog och har bred erfarenhet inom krishantering genom bland annat arbete med krigsveteraner och personalfrågor inom försvarsmakten. Han är nyss hemkommen till Sverige efter fem veckor för Svenska kyrkans räkning i Nepal. Peter har tidigare varit utsänd på liknande uppdrag för Svenska kyrkan i samband med jordbävningen på Haiti 2010.

Läs mer om våra insatser i Nepal >>
Följ oss på Facebook och Twitter

Burma: Kvinnor investerar i utbildning och hälsa

Kvinnornas spar- och lånegrupp har gjort familjerna mindre ekonomiskt sårbara. Nu finns mer pengar att lägga på barnens utbildning och hälsa. Sara Leijon besökte Burma och skriver om en dag i Irryarwaddydeltat, Burmas ”risskål”.

Tempot är behagligt lugnt i Burma men på morgonen är det liv och rörelse när barnen går till skolan och många är på väg till jobbet. Efter en traditionell frukost bestående av nudlar så packar vi in oss i bilen.

Vi är i Burma för att samla material till fastekampanjen 2016 och vår partner på plats, Lutheran World Federation Burma, vill ta oss med till byn Pale för att vi ska få träffa några familjer som är med i utvecklingsarbetet.

Snart har vi lämnat stadsbruset, kommit ut på landsbygden och njuter av hur grönt och vackert landskapet är. Här och där ser vi risbönderna arbeta på fälten.  Vi reser i Irryarwaddydeltat, som också kallas för Burmas risskål, eftersom det är här som en stor del av riset de lever på odlas. Vi ser bananplantor och hönor som pickar runt husen här och där.

Mingalar Ba! Ett tjugotal kvinnor och män välkomnar oss med den burmesiska hälsningsfrasen ”Mingalar Ba” när vi kliver ur bilen. I Pale finns sedan fyra år tillbaka en lån- och spargrupp för kvinnor som sjuder av aktivitet. Idén bygger på att varje medlem betalar en liten startavgift för att gå med i gruppen och sedan ett visst belopp varje månad. I tur och ordning kan gruppens kapital lånas ut till medlemmarna. Lånet används för att investera i sådant som kan bidra till försörjning.

Kvinnorna i spar- och långruppen har undervisats i bokföring och föreningsteknik. Foto: Magnus Aronson /IKON

Kvinnorna i spar- och långruppen har undervisats i bokföring och föreningsteknik. Foto: Magnus Aronson /IKON

En kvinna berättar att hon köpt en gris och fött upp till försäljning och en annan kvinna köpte ankor som hon och henne man föder upp och säljer. Kvinnornas inkomster är ett viktigt tillskott till kassan och familjerna är inte längre helt beroende av att mannen kan tjäna pengar. De berättar att de fått det lite bättre och kan lägga lite mer pengar på barnens utbildning och hälsa. Ekonomin är mindre sårbar när de har flera inkomstkällor.

Gruppen fick ett startbidrag genom LWF och får utbildning i att sköta bokföring och för att de ska kunna sköta sin förening bra. Gruppen har valt ordförande, kassör, sekreterare, revisor och styrelseledamöter precis som i en svensk ideell förening.

I byn finns också ett byråd som består av både kvinnor och män. Byrådet har som uppgift att utveckla försörjningsmöjligheter, skola och infrastrukturen för de boende. De har till exempel arrangerat extraundervisning för att hjälpa eleverna i sista klass att förbereda sig för sin slutexamen. Tack vare det så kunde en stor grupp studera vidare på universitetsnivå.

Vi fick också möjlighet att besöka en familj som med hjälp av LWF har byggt en ny latrin. För att ta sig till deras tomt så måste man balansera på en smal och hal spång.

Sara Leijon var nyligen i Burma och träffade människor som genom enkla spar- och låneprogram utvecklar sitt samhälle. Foto: Magnus Aronson /IKON

Sara Leijon var nyligen i Burma och träffade människor som genom enkla spar- och låneprogram utvecklar sitt samhälle. Foto: Magnus Aronson /IKON

Att investera i sanitet är en klokt eftersom det gör att sjukdomar inte sprids så lätt. Dålig sanitet drabbar barnen hårt eftersom de har svårare att klara av den vätskebrist som diarré för med sig. I deltaområdet så har många familjer fått samma möjlighet.

Efter en stund kommer vi till en liten bro där vi parkerar bilen och kliver ner i en långsmal flodbåt. Vi reser vidare i flodbåten som står och väntar på oss och efter en dryg halvtimmes båtfärd så är vi framme i byn Shan Kwin. Vi får hjälp att ta oss upp på den regnvåta bryggan. Det är regnperiod och det regnar lite då och då vilket gör att det är ganska lerigt och blött på marken.

Vi går längs med bygatan till samlingslokalen som de byggt upp igen efter cyklonen Nargis som i princip förstörde alla hus. Där träffar vi ungdomsgruppen som dukat upp en lite buffé med frukt av olika slag och hemgjorda piroger. Vi bjuds också på varsin kokosnöt att dricka ur. De har hand om byns bibliotek, hjälper sjuka och äldre och har startat en barngrupp. När barnen träffas så leker de, bjuds på mellanmål och lär sig om sina rättigheter.

Sedan blir vi hembjudna på the hos en familj i byn. Där träffar vi också en ståtlig sjuttiårig man som varit rektor på en skola i närheten. Han talar klingande brittisk engelska och uppmuntrar barnen att prata engelska med oss – det märks att de har gjort det förut.

Sedan är det dags för oss att gå på båten och åka hemåt. Glada och trötta efter en innehållsrik midsommarafton i deltat.

Sara Leijon
Svenska kyrkans internationella arbete

Läs mer om Svenska kyrkans projekt för rent vatten, skolgång och försörjning >>

Följ oss på Facebook och Twitter

Filippinerna: Barnen gör sina röster hörda

De yngre flickorna dansar till hitlåten Gangnam style och det stora rummet på Bahay Tuluyans långtidsboende i San Antonio är fullt av barn, tonåringar och personal som tittar på. Barnen skrattar och klappar i händerna men några tonårsflickor orkar inte le.

På San Antonio bor vanligtvis bara pojkar, men just nu pågår det årliga barnkonventet. Därför är barn från alla boenden som barnrättsorganisationen Bahay Tuluyan driver på besök. Alla här har erfarenhet av livet på gatan. Hot, våld och sexuella övergrepp är mycket vanligt, precis som drogmissbruk och prostitution. Men här är barnen trygga. De får stöd att slippa den skam barn i dessa situationer lägger på sig själva, de får gå i skolan och lära sig att de har rättigheter.

RoseMary och Evelyn, 9 år bor på Bahay Tuluyan. Foto: Magnus Aronson

RoseMary och Evelyn, 9 år bor på Bahay Tuluyan. Foto: Magnus Aronson

Konventet är en del i detta arbete. Under konventet arrangeras en mängd aktiviteter, bland annat basket- matcher och smyckestillverkning. Men vad som är viktigare är att barnen tillsammans diskuterar vad som är bra och vad som är mindre bra med Bahay Tuluyans sätt att hjälpa dem. Barnen har också möjlighet att ge förslag på förbättringar.

Faktiskt så är hela San Antonio en dröm som blev verklighet, berättar Anna Liza Samarita som är socialarbetare och chef på Hon fortsätter:

– Barnen önskade sig under barnkonventet 1995 ett lugnt och stilla ställe utanför Manila där de kunde studera, slappna av och återupptäcka gemenskap och glädje.

Livet på landet ger hopp om framtiden
San Antonio har finansierats av Svenska kyrkans internationella arbetes gåvogivare. På tryggt avstånd från Manilla, kan livet på landet hjälpa till att minska oro och ångest. Speciellt viktigt är det för de som har använt droger för att döva minnen och tränga undan hunger.

– Det är svårt att återanpassa barn med drogproblem. Vi hjälper dem så gott vi kan, säger Anna Liza.

Bahay Tuluyan åker runt med en färggrann skåpbil, delar ut mat och har lätta utbildningspass om till exempel hur viktigt det är med hygien för att hålla sig frisk och hur farligt det är med missbruk. Foto: Emma Gustavsson /IKON

Bahay Tuluyan åker runt med en färggrann skåpbil, delar ut mat och har lätta utbildningspass om till exempel hur viktigt det är med hygien för att hålla sig frisk och hur farligt det är med missbruk. Foto: Emma Gustavsson /IKON

Hon förtydligar att både pojkar och flickor utsätts för övergrepp. Pojkar använder oftast ilska för att hantera detta, och den släpper förhållandevis snabbt, medan flickor behöver hjälp under en längre tid. De som mår sämst får särskilt samtalsstöd.

Samtidigt är det också tydligt att barnen hittar styrka hos varandra. De äldre hjälper de yngre och ingen behöver gråta ensam. Efter att barnen har upp- trätt, talat och lämnat in sina lappar med åsikter och tankar, blir det gemensam bön. Barnen tar nattvarden, välsignas  och tillsammans ber de om kärlek och trygghet. Nu vet de att de har rätt till det. Det ger tillit och hopp om framtiden.

Sanna Bülow
informatör Svenska kyrkans internationella arbete

Läs mer om och ge direkt till projektet som ger hjälp till gatubarn i Filippinerna >>

Följ oss på Facebook och Twitter

 

Nepal: Vandring genom Katmandu

Det är lördag som är den riktiga vilodagen här. Idag söndag är många affärer öppna och trafiken är livligare än igår. Uppemot en halv miljon invånare lämnade huvudstaden som följd av jordbävningen men sedan några veckor har folk sakta börjat återvända. Vi korsar bron över floden Bagmati och hamnar i trafikvimlet.

Här syns skadorna efter jordbävningen mycket mer än i vårt kvarter uppe i Jawalakhel. Osökt hamnar vi snart på ett tempelområde. Guden Shivas bärare står kvar ensam och beskådar förödelsen. Av templet finns bara högar med tegelstenar. Tempelområdet är tomt så när som på ett par vakter. Men man ser att arbetet med att sortera kaoset har börjat. Byggjobbarnas hjälmar ligger på statyns sockel och någon har börjat sortera tegelstenarna.

Hundra meter därifrån ett nytt tempel och nya ruiner. En pluton ur den nepalesiska armén är i full färd med att säkra området och flytta på rasmassor. Vi förvånas över att husen alldeles intill står kvar trots sina skrangliga konstruktioner. Det mesta här är byggt i tegelsten när armerad betong hade behövts.

Oroande sprickor i fasaderna. Foto: Peter Butor

Oroande sprickor i fasaderna. Foto: Peter Butor

Vi ser dock att flera av intilliggande husen har djupa sprickor i muren och ser livsfarliga ut. Efter en kvart har vi kommit fram till Katmandus Durbartorg, stadens medeltida pärla. Det gamla kungliga palatset har lidit stora skador, fasaden har rasat och visar byggnadens innanmäte. På Basantapurtorget står enkla provisoriska tält. Det är varmt nu tidigt på eftermiddagen och tältdörrarna är uppslagna. På marken ligger presenningar och pallar som man lägger madrasser på. Snart kommer monsunregn och det är viktigt att hamna lite ovanför marken.

Kvinnor sitter i halvcirklar skapande provisoriska hushåll, barn leker bland tälten, ungdomar står samlade runt en solcellsdriven mobilladdarstation. Stämningen är till synes god. En skör normalitet råder. Vi förstår inte hur man lyckas skapa den trots ringa tillgång på rinnande vatten, riktiga toaletter med mera. Det är beundransvärd i våra ögon.

Fotvandringen fortsätter bland fler förstörda tempel. Många nepaleser vandrar också bland ruiner, en del fotande med sina mobiler. Jag försöker läsa av deras ansiktsuttryck. De verkar oberörda och ibland nästan glada. De måste vara i chockfasen och de tror helt enkelt inte sina ögon, tänker vi. Sanningen om deras kulturskatts undergång har inte sjunkit in.

Eller så är det tron på alltings förgängelse men också uppståndelse som sänker tillförsikt? Vid offerstället tillägnat Bhairava – ”den förskräcklige” som associeras med död och förstörelse och som är en av Shivas många skepnader – står folk och köper minatyrkorgar med blommor och ljus som offras till guden. Vi ser två äldre kvinnor med mycket ledsna och trötta ansikten. Mannen som lägger fram offergåvorna framför Bhairavas staty ser också tagen ut. Men vad vet vi egentligen?

Vi går vidare och hamnar strax på köpgatan med nepalesiska schalar, handsydda väskor, färggranna tryck och Buddha, Shiva, Ganesh och Parvati statyetter i mässing. Den stadsdelen tycks mer välbehållen men noggrannare beskådande avslöjar allvarliga sprickor i fasaderna.

Det är mycket trångt på gatan och sidogränderna är ibland så smala att två personer kan inte gå om varandra. Vart springer man i ett sådant läge vid ett kraftigt efterskalv? Vi vill inte tänka på det utan går vidare. Vi lockas av en vacker port som bevakas av två rytande lejon. Den leder till en innegård och ett indiskt tempel. Det luktar rökelse och vardagsliv.

Husen runtomkring är bostadshus och det heliga och profana finns sida vid sida. En grupp äldre kvinnor sitter på bänken och pratar, ett gäng barn och ungdomar spelar kort, en hundägare försöker få pli på sina hundar, en man bygger upp en eldstad och två kvinnor skivar grönsaker till en risgryta. Det verkar som att de ska laga mat för hela gården.

Matlagning på provisoriska kök. Foto: Peter Butor

Matlagning på provisoriska kök. Foto: Peter Butor

Jag imponeras av hur kvinnan handskas med kniven som hon håller mellan tårna och snabbt snittar rättika i jämna skivor. Jag får ta ett foto och hon berättar på nepalesiska , ledsagande sin berättelse med uttrycksfulla gester, om sin upplevelse av jordbävningen. Jag förstår att hon kände skräck, att hon grät, att hon och grannar inte vågar sova inomhus på grund av ångest – hon visar hur hon brukar hyperventilera.

Vi sitter kvar en stund på gården och upplever ljuden och dofterna. Mannen har hunnit tända elden som lyser allt kraftigare i det som snabbt blir natt. Den stora grytan kommer snart att puttra. Må de alltid uppleva en stilla kvällsvard.

Peter Butor är psykolog och har bred erfarenhet inom krishantering genom bland annat arbete med krigsveteraner och personalfrågor inom försvarsmakten. Han är utsänd av Svenska kyrkan till Nepal i fem veckor. Peter har tidigare varit utsänd på liknande uppdrag för Svenska kyrkan i samband med jordbävningen på Haiti 2010.

Läs mer om våra insatser i Nepal >>
Följ oss på Facebook och Twitter

Burma: Spar- och livsmedelsgruppen luckrar upp normer

Kvinnor och barn i Burma behöver stöd för att få utbildning och möjlighet till inkomst. Men genom att arbeta med rättigheter i alla projekt, med alla grupper i samhället, luckras normer upp. 

Daw Swe Leng tittar ner och säger att hon skäms för sin fattigdom. Jag svarar att det inte är hennes fel. Vi sitter på golvet i familjens hus i byn Wung Kung, i nordvästra
Burma. Förut var Daws familj en av många som ofta gick till sängs hungriga men tack vare spar- och livsmedelsgruppen har det skett en stor förändring. Numera kan Daw spara pengar i gruppen och hon har fått höns till djuruppfödning.

Den ekonomiska utvecklingen i Burma går fort men omfattar långt ifrån alla. I regionen där Daw bor är jordbruket underutvecklat och mat- och vattenbristen är stor. Daws kvinnogrupp handlar lika mycket om rättigheter och samarbete som att skapa försörjning.

Samma metod används i skolor och jordbruksgrupper. Det ger både Daw och hennes man kunskap i hur de skapar en tryggare framtid. Genom att utbilda människor om såväl deras rättigheter som i hur man skapar sin egen försörjning så skapas en trygghet som består. För Daw och miljoner andra människor betyder det mat varje dag samt en inkomst som räcker både till skola och till sjukvård.

Ingrid Bergenholm-England
programhandläggare Asien, Svenska kyrkans internationella arbete

Läs mer om Svenska kyrkans projekt för rent vatten, skolgång och försörjning >>

Nepal: Stöd som återupprättar värdigheten

Antalet missfall och tidiga förlossningar i Nepal har ökat efter jordbävningen. Det kopplas samman med den stress och svåra boendesituation som skalven skapat. Marina Kalisky, psykosocial rådgivare i Svenska kyrkans humanitära team, besökte Nepal i maj och skriver om hur vi jobbar med psykosocialt stöd, det område som Svenska kyrkan har speciellt ansvar för inom ACT-alliansen.

Tre veckor efter den förödande första jordbävningen inträffade i april besökte jag Nepal. Den 12 maj, dagen innan vi skulle resa, inträffade ytterligare ett kraftigt jordskalv, och risken för efterskalv gjorde att vi fick skjuta upp resan några dagar. Väl på plats tvingades vi med jämna mellanrum utrymma lokalerna då jordbävningslarmet triggades igång av efterskalven. Jag kan bara föreställa mig hur det knöt sig i magen på alla dem som var med den 25 april och den 12 maj.

Just oron för nya skalv är en stor påfrestning för såväl civilbefolkningen som våra lokala kollegor. Fortfarande sover människor utomhus i rädsla för nya skalv om natten, men för många är även anledningen att deras hus förstörts eller inte längre går att bo i. Det är en lång resa i återhämtning som Nepal har framför sig, såväl materiellt som emotionellt och psykologiskt.

Det psykosociala förhållningssättet och stödet som Svenska kyrkan har ett särskilt ansvar för inom ACT-alliansen, handlar just om att se till helheten när en katastrof inträffar. På olika nivåer bryter en katastrof ned våra normala skyddsmekanismer – det gäller både på individ-, familje- och samhällsnivå. Katastrofer tenderar att spä på problem som redan finns, exempelvis inom ojämställdhet och orättvisa då det nästan alltid är de fattigaste som drabbas hårdast.

Det  i sin tur betyder inte att alla som genomlevt en katastrof utvecklar psykiska problem. De flesta människor har en inneboende motståndskraft som hjälper oss att hantera även svåra motgångar. Men beroende på katastrofens kontext kan det finnas vissa grupper som är särskilt sårbara och det är därför viktigt att tidigt identifiera och sätta in extra resurser för dessa grupper. I Nepal är gravida och ammande kvinnor en sådan grupp, eftersom de löper större risk att drabbas av reproduktiva följdsjukdomar och undernäring.

Efter jordbävningen har antalet missfall och tidiga förlossningar ökat, vilket kan kopplas samman med ökad stress och ångest sedan jordbävningen och påföljande efterskalv. Samtidigt har tillgången till mödrahälsovård minskat sedan jordbävningen, vilket ökar risken för mödra- och barnadödlighet. Bostadsbristen förvärrar situationen ytterligare då många nyförlösta kvinnor inte har något hem att återvända till. Kvinnor löper också högre risk att drabbas av sexuellt och könsrelaterat våld.

Neil Prasad Pausel tillsammans med sin son, 4, i lägret Tundikhel utanför Katmandu. Foto: Anna Garvander

Neil Prasad Pausel tillsammans med sin son, 4, i lägret Tundikhel utanför Katmandu. Foto: Anna Garvander

I Tundikhel-lägret i Katmandu träffar jag en kvinna som fött en liten flicka genom kejsarsnitt den 28 april, alltså tre dagar efter det första jordskalvet. Lägenheten som hon och hennes familj bodde i har fått så allvarliga skador att den inte längre är säker att bo i. Hennes man, Neil Prasad Pausel, berättar att hans högsta önskan är att få ihop lite pengar så han kan åka till hembyn och bygga upp familjens förstörda hus. Men tills vidare har hans fru sökt skydd vid det center som satts upp specifikt för gravida och ammande kvinnor av vår lokala partner.

Centret fungerar som en säker tillflykt där kvinnorna erbjuds tak över huvudet, hygienutrustning och kulturellt lämpade kläder, liksom psykosocialt stöd av kvinnliga socialarbetare. Vi arbetar bland annat med stödgrupper, där kvinnor i liknande situationer får dela med sig av sina erfarenheter och ge stöd och råd till varandra. Sammantaget bidrar detta till att återupprätta värdighet hos dessa kvinnor, som nästintill förlorat allt. 

 

Kalpana Chaudhary, arbetar för Svenska kyrkans lokala partner inom ACT-alliansen, WOREC. Sedan jordbävningen arbetar WOREC bland annat barnverksamhet. Kalpana ansvarar för denna i lägret Harissidhi utanför Katmandu. I en katastrofsituation är det viktigt att barn blir sedda och får möjlighet till lek och aktivitet, som bidrar till en slags normalitet och trygghet i tillvaron. Foto: Anna Garvander

Kalpana Chaudhary arbetar för Svenska kyrkans lokala partner inom ACT-alliansen, WOREC. Kalpana ansvarar för organisationens barnverksamhet i lägret Harissidhi utanför Katmandu. Att barn blir sedda och får möjlighet till lek och aktivitet bidrar till normalitet och trygghet. Foto: Anna Garvander

 

Jag åker hem med en känsla av respekt för det nepalesiska folket, som har gått igenom så stora förluster men ändå uppvisar sådan styrka och uthållighet. I de samhällen vi har besökt hjälper man varandra genom att turas om med olika uppgifter, exempelvis att införskaffa och laga mat. Vi har träffat flera volontärer som engagerar sig för att hjälpa till där det behövs och personal som trots att de själva har påverkats jobbar uppåt 12-14 timmar om dagen för att säkerställa att hjälpen når ut till de mest drabbade. Detta gör mig övertygad om att Nepal kommer återhämta sig, men det kommer ta tid och Nepal kommer behöva omvärldens fortsatta stöd.

/Marina Kalisky

Marina Kalisky är psykosocial rådgivare i Svenska kyrkans humanitära team.

Läs mer om våra insatser i Nepal >>
Följ oss på Facebook och Twitter