Filippinerna: Barnen gör sina röster hörda

De yngre flickorna dansar till hitlåten Gangnam style och det stora rummet på Bahay Tuluyans långtidsboende i San Antonio är fullt av barn, tonåringar och personal som tittar på. Barnen skrattar och klappar i händerna men några tonårsflickor orkar inte le.

På San Antonio bor vanligtvis bara pojkar, men just nu pågår det årliga barnkonventet. Därför är barn från alla boenden som barnrättsorganisationen Bahay Tuluyan driver på besök. Alla här har erfarenhet av livet på gatan. Hot, våld och sexuella övergrepp är mycket vanligt, precis som drogmissbruk och prostitution. Men här är barnen trygga. De får stöd att slippa den skam barn i dessa situationer lägger på sig själva, de får gå i skolan och lära sig att de har rättigheter.

RoseMary och Evelyn, 9 år bor på Bahay Tuluyan. Foto: Magnus Aronson

RoseMary och Evelyn, 9 år bor på Bahay Tuluyan. Foto: Magnus Aronson

Konventet är en del i detta arbete. Under konventet arrangeras en mängd aktiviteter, bland annat basket- matcher och smyckestillverkning. Men vad som är viktigare är att barnen tillsammans diskuterar vad som är bra och vad som är mindre bra med Bahay Tuluyans sätt att hjälpa dem. Barnen har också möjlighet att ge förslag på förbättringar.

Faktiskt så är hela San Antonio en dröm som blev verklighet, berättar Anna Liza Samarita som är socialarbetare och chef på Hon fortsätter:

– Barnen önskade sig under barnkonventet 1995 ett lugnt och stilla ställe utanför Manila där de kunde studera, slappna av och återupptäcka gemenskap och glädje.

Livet på landet ger hopp om framtiden
San Antonio har finansierats av Svenska kyrkans internationella arbetes gåvogivare. På tryggt avstånd från Manilla, kan livet på landet hjälpa till att minska oro och ångest. Speciellt viktigt är det för de som har använt droger för att döva minnen och tränga undan hunger.

– Det är svårt att återanpassa barn med drogproblem. Vi hjälper dem så gott vi kan, säger Anna Liza.

Bahay Tuluyan åker runt med en färggrann skåpbil, delar ut mat och har lätta utbildningspass om till exempel hur viktigt det är med hygien för att hålla sig frisk och hur farligt det är med missbruk. Foto: Emma Gustavsson /IKON

Bahay Tuluyan åker runt med en färggrann skåpbil, delar ut mat och har lätta utbildningspass om till exempel hur viktigt det är med hygien för att hålla sig frisk och hur farligt det är med missbruk. Foto: Emma Gustavsson /IKON

Hon förtydligar att både pojkar och flickor utsätts för övergrepp. Pojkar använder oftast ilska för att hantera detta, och den släpper förhållandevis snabbt, medan flickor behöver hjälp under en längre tid. De som mår sämst får särskilt samtalsstöd.

Samtidigt är det också tydligt att barnen hittar styrka hos varandra. De äldre hjälper de yngre och ingen behöver gråta ensam. Efter att barnen har upp- trätt, talat och lämnat in sina lappar med åsikter och tankar, blir det gemensam bön. Barnen tar nattvarden, välsignas  och tillsammans ber de om kärlek och trygghet. Nu vet de att de har rätt till det. Det ger tillit och hopp om framtiden.

Sanna Bülow
informatör Svenska kyrkans internationella arbete

Läs mer om och ge direkt till projektet som ger hjälp till gatubarn i Filippinerna >>

Följ oss på Facebook och Twitter

 

Svenska kyrkan och IFI, Filippinerna: Fruktbart samarbete jubilerar

I veckan gästades Svenska kyrkan av en delegation från den oberoende katolska kyrkan i Filippinerna, IFI, för att fira det samarbetsavtal som ingicks för tjugo år sedan. Relationen mellan kyrkorna har vuxit sig stark och väntas utvecklas. 

Delegationen under ledning av ärkebiskopen Ephraim S Fajutagana  besökte Strängnäs och  domkyrkan och firade en känslosam mässa i martyrernas kapell. Där finns bland annat en minnesplatta över rn av 1900-talets matyrer, den filippinske prästen Narciso Pico, som mördades för sitt engagemang för de fattiga i Filipperna 1991. En broder till denne är med i delegationen och framförde sitt och familjens tack för stöd och solidaritet.

I domkyrkan såg vi även en pågående vandringsutställning ”För att världen ska leva” med stora färgsprakande målningar av den filippinske konstnären Emanuel Garibay.

Biskop Sven-Bernhard Fast stod värd när den filippinska delegationen  besökte Visby stift. Foto: Fredrik Lautmann

Biskop Sven-Bernhard Fast stod värd när den filippinska delegationen besökte Visby stift. Foto: Fredrik Lautmann

Efter besöket i Strängnäs reste delegationen vidare till Visby och en heldags tur på gotländska landsbygden för en doft av Visby stift. Det blev möte med flera vänner till Filippinerna, biskop Sven-Bernhard Fast, som värd och ansvarig biskop för kyrkorelationen. I Vible kapell berättade Kyrkoherden i Stenkumla Jakob Tronêt om sin avhandling om Taizebrodern Max Thurians och syn på vägar till kristen enhet. Denne är en av de stora tänkarna bakom kyrkodokumentet ”Om dop, nattvard och ämbete” från 1982.

Efter Visby flög vi i strålande väder, som gav helikopterperspektiv på Gotland, havet och Stockholms arkipelag, tillbaka till Arlanda för att möta de 20 utländska ungdomar som varit tre månader i Sverige via utbytesprogrammet ”Ung i den Världsvida kyrkan”.  Dessa ungdomar reser nu tillbaka hem och de gav oss ivrigt, frimodigt och skarpt sina analyser av hur vi i Svenska kyrkan svarar mot Guds uppdrag. ”Ni är alldeles för otydliga som kyrka”, påpekade flera.

Fredagen ägnades åt seminarium om Kyrkornas världsråds båda dokument om kyrkans väsen och uppgift att vara missionerande. Ekumenikchefen på kyrkokansliet Christopher Meakin och rektorn på prästseminariet ACTS fader Terry gav bakgrund till ett spännande samtal utifrån svensk och filippinsk synvinkel om hur vi tänker oss vara kyrka på så olika platser som i Sverige och på Filippinerna. Vi fick tänka i bilder av husets olika rum.  Kyrkan, som främst kök, hall, badrum, sovrum, vardagsrum eller uterum.

Hur vi ser på oss som kyrka kallas med ett teologiskt  begrepp för ecklesiologi. Vi behöver tala om sådant för att förstå från olika bakgrunder. Detta kan jämföras med ett operativsystem inom datavärlden. Vi ser på sättet att vara kyrka med olika glasögon, men kan lära mycket av varandra genom samtal och erfarenhetsutbyte.

Delegationen mötte också ärkebiskop Antje Jackélen för  givande samtal och sedvanlig fotografering.

Ärkebiskop Maximo Ephraim S Fajutagana, IFI (den filippinska oberoende katolska kyrkan) överlämnar en gåva vid besöket hos ärkebiskop Antje Jackelén. I år firas 20 år av samverkan mellan de båda kyrkorna. Foto: Ewa Almqvist

Ärkebiskop Maximo Ephraim S Fajutagana, IFI (den filippinska oberoende katolska kyrkan) överlämnar en gåva vid besöket hos ärkebiskop Antje Jackelén. I år firas 20 år av samverkan mellan de båda kyrkorna.
Foto: Ewa Almqvist

Under dessa dagar betonades relationens stora betydelse, där ungdomsutbytet varit en hörnsten. Även de medarbetare som sänts ut från Sverige till Filippinerna har fått vara till stort stöd och deras återkomst till Sverige har skapat många positiva relationer.

IFI lever nära de utsatta i samhället och har en profilerad profetisk diakoni som många i Sverige inspirerats av. Samtidigt är martyrskapet närvarande. Flera präster, och även den ärkebiskop som undertecknade samarbetsavtalet 1995, har mördats på grund av sitt stöd för de utsatta grupperna

Vi var helt eniga om att stärka kyrkornas relationer och kom fram till flera konkreta förslag att arbeta vidare med. Det gäller så skilda områden som teologi, arkivkunskap, sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR), nätverk om prästrollen som man och som kvinna och barnperspektiv.

Besöket avslutades med högmässa i Uppsala domkyrka på pingstdagen där ärkebiskop Ephraim S Fajutagana predikade.

Fredrik Lautmann
Präst på ekumenikenheten med ansvar för kyrkorelationer

 

 

 

 

 

Filippinerna: Från gatan till skolan

Roberto levde på gatan och tvingades att stjäla och använda droger. Han arresterades och misshandlades av polis. En dag fick han kontakt med en socialarbetare som tog honom till barnrättsorganisationen Bahay Tuluyan. Idag arbetar han med att hjälpa andra barn och drömmer om framtiden.

Roberto är född och uppvuxen i Manilla. Hans familj är fattig, och på Filippinerna är det vanligt att mannen är familjens försörjare och enda möjlighet till inkomst. När Robertos pappa hamnade i fängelse hade mamman därför inget annat val än att hitta en ny man.
– Det blev inte bra med mammas nya kille. Vi blev av med vårt hus och jag lämnade
min familj och började bo på gatan.

Roberto, 18 år, kom till Bahay Tuluyan när han var tolv år. Foto: Magnus Aronson /IKON

Roberto, 18 år, kom till Bahay Tuluyan när han var tolv år. Foto: Magnus Aronson /IKON

Ett vanligt problem är det faktum att mannen också är den som slår. Ofta vågar mamman inte stå upp mot sin man eller anmäla av rädsla för att bli av med sin försörjare och trygghet. Att utreda barn- och hustrumisshandel prioriteras heller inte av polisen. Ibland är fattigdomen så stor att föräldrar i desperation säljer sina barn till människohandlare eller till sexköpare. Det finns också kriminella ligor som under hot tvingar familjer att ge upp sina barn.

Droger dämpade ångest och oro
Livet på gatan är ett liv utan trygghet. Tigga, stjäla, sälja droger, sälja sex eller vara hallick åt andra barn är några exempel på vad barn tvingas göra för att få mat.
– När jag levde på gatan blev jag kriminell för att överleva och jag började använda droger. En dag tog polisen oss. Jag och min kompis blev förda till arresten. Vi låstes in med runt fyrtio andra barn från olika gäng.

Roberto berättar om ett cellgolv täckt av avföring, misshandlande poliser och desperata barn. Den filippinska polisen samlar med jämna mellanrum in barn som lever på gatan och skickar hem dem till sina familjer. Roberto gjorde precis som många andra och återvände till gatan.

Barnrättsorganisationen Bahay Tuluyan arbetar också för att få barnen bort från gatan, men istället för tvång, pratar man med barnen, lyssnar och utgår från barnens behov. När en socialarbetare från organisationen mötte Roberto på gatan och började prata med honom, öppnades en dörr till ett nytt liv.

– Hon bad mig berätta. Om jag inte fått följa med henne och fått deras hjälp vet jag inte vad som skulle ha hänt mig. Jag känner mig skyddad här. Tänk att jag får lära mig att läsa, skriva och laga mat.

Idag försöker han stötta yngre barn som upplevt samma saker som han själv. Han vill bli kock. Men mest av allt önskar han sig en egen familj där man tar hand om varandra och är lyckliga.

Sanna Bülow
Informatör 

Läs mer om projektet som hjälper gatubarn i Filippinerna och ge direkt >>
Följ oss på Facebook och Twitter

Filippinerna: Effektiva katastrofinsatser men mycket kvar att göra

Den 8 november 2013 slog tyfonen Haiyan till mot Filippinerna och över 16 miljoner människor drabbades. Inom ACT-alliansen kunde vi snabbt påbörja hjälpinsatser och hundratusentals människor har fått stöd. Men fortfarande lever uppåt tre miljoner människor i osäkerhet. 
 
Hanie Ablona, 58, överlevde tyfonen och strålar av glädje medan hon tittar på sina nyskördade risstjälkar i Batad, som ligger på den filippinska ön Panay. Familjens skörd av ris och majs har ökat i år – en välbehövlig källa till mat och inkomst.
– Tidigare kunde jag skörda 50 säckar ris per hektar. Nu har jag skördat kanske 100 säckar. Det beror på att utsädet var av god kvalitet.

Hanie Ablona skördar ris som odlats genom utsäde som ACT Alliance distribuerat. Barangay Bulak Norte, Batad. Oktober 2014. Foto: Edward Santos.

Hanie Ablona skördar ris som odlats genom utsäde som ACT Alliance distribuerat. Barangay Bulak Norte, Batad. Oktober 2014. Foto: Edward Santos.

Ris- och majsfrön har distribuerats av ACT-alliansen till jordbrukare i Barangay Bulak Norte, Batad för att hjälpa tyfondrabbade byar att återfå sin försörjning. ACT-alliansen var på plats och har bistått drabbade sedan första ögonblicket som katastrofen slog till. Över en miljon överlevande har fått stöd genom olika insatser och stödet kommer att fortsätta, även om den värsta krisen är över.

Det finns många framgångshistorier inom ACT-alliansens katastrofinsats, men förstörelsen som Haiyan medförde var enorm. På samma sätt är behoven enorma, framför allt när det gäller försörjningsmöjligheter och tak över huvudet.

Uppbyggandet av de drabbade områdena har försvårats på grund av bristen på byggmaterial, kvalificerad arbetskraft, svårigheter att få tag i mark på säkra platser – och politisk rivalitet. Denna situationen har komplicerat arbetet för alla humanitära organisationer.

Filippinerna är ett ovanligt katastrofutsatt land med i genomsnitt 20 tyfoner per år, varav ungefär fem är allvarligare – utöver översvämningar, jordbävningar och vulkanutbrott. En månad efter Haiyan lanserade den filippinska regeringen en ”Build Back Better” -kampanj, men resultaten har hittills varit blygsamma.

Ett år efter katastrofen lever fortfarande många utan tillräckligt skydd i högriskområden, ingen vet exakt hur många. Enligt FN kan siffran vara uppåt 3 miljoner. 25 000 människor bor fortfarande i tält, som nu angripits av mögel. En viktig del i arbetet är därför att utbilda människor hur de bättre kan förbereda sig för kommande katastrofer.

– Jag vill att folk ska ha självförtroende. Jag vill att de ska kunna hjälpa sig själva och även andra ”, säger Mark Lugo, som utbildar människor i katastrofberedskap.
De flesta evakueringscenter som förstördes av stormen har fortfarande inte reparerats, vilket innebär att människor inte har några säkra platser att tillgå om ny katastrof inträffar. Situationen som sådan kan i sig utvecklas till en kris varför människorna på Filippinerna fortfarande behöver allt stöd de kan få.

Läs om katastrofinsatsen på Filippinerna och vad vi arbetar med nu >>

ullaUlla Kärki
Communications Coordinator
Act Alliance/National Council of Churches in the Philippines

Filippinerna: En dröm som mättar hunger

Jennie Nordin, policyhandläggare för Asien, besökte i september Svenska kyrkans partner Bahay Tuluyan i Filippinerna. De är en barnrättsorganisation som bland annat driver tillfälliga- och långtidsboenden för barn som lever sina liv på gatorna i Manilla.

Lily Flordelis arbetar vid barnrättsorganisationens gård, Bahay Tuluan, i Filippinerna.

Lily Flordelis arbetar vid barnrättsorganisationens gård, Bahay Tuluan, i Filippinerna.

När Lily Flordelis blickar ut över risfältet är det tydligt att hon ser mer än vatten, grödor och mark. Hon ser en dröm som håller på att växa och bli verklig. En dröm som innebär att barn får äta mat som inte bara mättar hunger utan också ger god livskraft!

Drömmen blir verklighet genom att barnrättsorganisationen Bahay Tuluan odlar eget ris och föder upp grisar på ekologiskt och så naturligt sätt som möjligt. Även grisfodret tillverkas från grunden istället för att köpas med tillsatser eller ris som besprutats med skadliga kemikalier. Omsorgsfullt och målmedvetet arbetar Bahay Tuluyan för att det sker på ett ansvarsfullt sätt. Lily själv ansvarar för arbetet.

Vi är i Filippinerna, ett land där priset för ris stigit med mer än 10 procent och ris är något du äter både till frukost, lunch och middag. Svenska kyrkan har under gångna året gett extra medel för att Bahay Tuluyan ska kunna köpa mark där ris kan odlas.

På gården San Antonio, en fristad ute på landet som byggts av gåvor till Svenska kyrkan på önskemål av barnen, skapar personal och barn en hållbar miljö och en trygg plats att bo på. Barnen har alla tidigare levt på gatan men bor idag på gården som drivs av Bahay Tuluyan.

Barnen och de vuxna som visar mig runt förklarar till exempel ingående hur kornas bajs blir gödsel för plantor som används till foder för grisarna.

– På sikt kan de här risodlingarna innebära att Bahay Tuluyan inte behöver vara lika beroende av bidrag utan kan bli mera självförsörjande, förklarar Lily stolt.

Foto: Jennie Nordin

Foto: Jennie Nordin

Hon lär också barnen hur viktigt det är med att utbilda sig för att kunna skaffa sig en egen försörjning i framtiden. Hunger som är kronisk är outhärdligt och kan driva människor till desperata handlingar eller till total handlingsförlamning och hopplöshet.

”När kroppen har ont skriker den. När själen har ont tystnar den.”

Jag vet inte vem som har sagt dessa ord men de berättar hur viktigt det är med god hälsa för kropp och själ. När jag mötte barnen och medarbetarna på Bahay Tuluyan i september i år mötte jag barn som på olika sätt är eller varit i sårbara situationer men som får vara på en plats där både kropp och själ tas om hand på kärleksfullt och omtänksamt sätt av professionella medarbetare.

Jennie Nordin,
policyhandläggare för Asien

 

 

Filippinerna: Nu bygger människor upp sina liv igen

Fem månader har gått sedan tyfonen Haiyan slog till mot Filippinerna. 14 miljoner människor drabbades av katastrofen, och fyra miljoner saknar fortfarande ett hem.

– På ön Jinamoc har kommunen köpt loss en bit land, och i mitten av mars hölls en ceremoni när ACT-alliansen tillsammans med invånarna tog första spadtaget, berättar Cecilia Strömblad.

Cecilia är medlem i Svenska kyrkans humanitära personalpool och nyligen hemkommen från Filippinerna. Marken som hon berättar om ligger en liten bit upp från kustlinjen.

– I Filippinerna finns en lag som säger att man inte får bygga inom 40 meter från kusten, berättar Cecilia.

Trots lagen om 40 meters förbudszon låg många hus innan tyfonen längs med kustlinjen. När familjerna nu vill bygga upp sina hus igen står de utan land att bygga på, eftersom myndigheterna är måna om att lagen följs. Marken som kommunen har köpt loss ger 120 familjer möjlighet att bygga sig ett hus.

Nedfallna kokospalmer blir husvirke

Män fäller kokospalm, ön Jinamoc.

En grupp män fäller en palm på ön Jinamoc. Träet ska användas som byggnadsmaterial till de hus som ACT-alliansen just nu bygger tillsammans med invånarna. Foto: Paul Jeffrey/ACT

Tillsammans med de boende arbetar nu ACT-alliansen för fullt med att tillverka byggstenar av cement och virke av de nedfallna kokospalmer som täcker stora områden.

En av de lokala medlemmarna i ACT är Filippinernas kristna råd, vars medlemskyrkor finns fysiskt närvarande runt om i de drabbade områdena.

– Vi har lokala samordnare som bor i byarna i veckorna, som kan det lokala språket och som ser till att människor blir engagerade i återuppbyggnadsarbetet, berättar Cecilia.

Kyrkorna klarade tyfonen bäst

En stor utmaning i återuppbyggnaden är huskonstruktionen. Husen måste bli mer stabila så att de bättre klarar en ny katastrof, men tillgången till material är begränsad. ACT-alliansen bygger därför enligt en modell som stegvis kan förbättras så att huset blir permanent.

 – En av anledningarna till att tyfonen Haiyan lämnade sådan förödelse är ju för att mycket av bebyggelsen inte var särskilt stabil, säger Cecilia.

De byggnader som klarade tyfonen bäst var på många platser kyrkorna – stabila byggnader i sten och cement.

– Det säger också något om situationen i landet, att människor inte har haft möjlighet att bygga ordentliga hus, och då är man ju lika utsatt vid nästa katastrof, säger Cecilia.

Försörjning, skola och tak över huvudet

Jeanette Quilitano tillverkar nytt fiskenät på ön Jinamoc. Foto: Paul Jeffrey/IKON

Jeanette Quilitano tillverkar nytt fiskenät på ön Jinamoc. Foto: Paul Jeffrey/IKON

För att människor ska få igång sin försörjning igen arbetar ACT med att anställa människor, ge kontantbidrag, förse fiskare med nya pumpbåtar och fiskeutrustning och göra det möjligt för människor att börja odla igen genom nya jordbruksredskap och plantor.

– Människor som jag mötte pratade mycket om hur viktigt det är att få igång sin försörjning, få tak över huvudet och möjlighet för barnen att gå i skolan, berättar Cecilia.

Enligt människorna som Cecilia mötte är dessa frågor centrala för att må bra igen efter katastrofen.

Fem månader efter katastrofen ligger minnena från tyfonen fortfarande nära, och de vuxna berättar att barnen blir rädda så fort det regnar och blåser hårda vindar.

– Jag mötte en man som sa att barnen hela tiden frågar saker om tyfonen. Att fråga är ju barnets sätt att processa det som har hänt, så jag gav honom rådet att försöka svara på alla frågor som barnen ställer, säger Cecilia.

Ulrika Lagerlöf, katastrofinformatör

Cecilia har arbetat med de psykosociala frågorna efter katastrofen

Cecilia Strömblad

Cecilia Strömblad. Foto: Magnus Aronson/IKON

Cecilia Strömblad har, tillsammans med Bongiwe Mavuwa, varit utsänd från Svenska kyrkans personalpool till Filippinerna för att arbeta med de psykosociala frågorna efter katastrofen. Cecilia har tillsammans med Filippinernas kristna råd tittat på hur man kan få fram en bild av människors välmående och hur människor hanterar tillvaron efter katastrofen. Bongiwe har framförallt arbetat med hur det psykosociala arbetssättet tänks in i alla delar av katastrofarbetet.

  

Fader Marco Sulayao: ”Jag tror att 98 procent är förstört.”

Vi har fått kontakt med Fader Marco Sulayao som är präst i den oberoende filippinska kyrkan i staden Estancia i mellersta Filippinerna. Han är 44 år gammal och ensamstående pappa till två barn, sedan hans fru dog i cancer för ett par år sedan.

Kuststaden Estancia i norra delen av Iliolioprovinsen, och hela ön Panay där provinsen ligger, hör till de värst orkandrabbade  områdena i Filippinerna. Så här berättar Marco Sulayao via mobiltelefon:

”Det är så svårt och sorgligt det som hände oss den 9 november. Under dagarna efter orkanen besökte vi från kyrkan i Estancia elva städer i norra delen av vår provins. Det som mötte oss var nästan total förödelse. Jag tror att 98 procent är förstört!

En välkänd teknisk skola i Estancia. Foto: Marco Sulayao

Marco nr 4 förstörd byggnad

I vår egen stad pratade vi med våra församlingsmedlemmar. De flesta är fiskarfamiljer som nu bor i hus som är utan tak. De hade mycket litet att äta och hade inte fått någon hjälp av regeringen. Självklart var de mycket frustrerade. Vi hade med oss mat och delade ut, det var ris, bönor osv. men det var naturligtvis helt otillräckligt, det var mycket svårt.

Många familjer i staden Estancia bor nu i hus utan tak. Foto: Marco Sulayao

Marco nr 3 fiskarfamilj

300 människor har omkommit på ön Panay och 100 saknas. I hela Filippinerna finns nära två miljoner offer för orkanen! Vi behöver mer resurser så att vi kan ge mer hjälp, så att vi kan dela ut mat! Vi ber regeringen och våra partners om hjälp. Hjälp oss!

Får vi mer resurser så kan vi dela ut mat och börja hjälpa människor att få inkomster, och reparera hus redan nästa vecka!

Vi har delat ut en första omgång med matpaket. Imorgon blir nästa utdelning. Vi har många volontärer här i Estancia som hjälper till att packa matpaketen. De är själva drabbade av orkanen, nästan alla av våra församlingsmedlemmar är drabbade, men de är ivriga, ja glada, att hjälpa till.

Många volontärer är med och packar matvarorna. Foto: ACT-alliansen 

Volontärer packar förnödenheter

I den här situationen behövs vår kyrka för att ge både tröst och hjälp. Vi ber om hjälp. Snälla ge oss resurser så att vi kan hjälpa, vi vill ge mat till de som hungrar, vatten till dem som är törstiga och kläder till dem som inga har. Det är kyrkans uppgift just nu.”

Berättat för Maria Sandell

Ge en gåva direkt här! Eller sms:a ordet TYFON till 72 950 och ge 50 kronor.

Mer om Svenska kyrkans insatser i Filippinerna >>

Fader Marco Sulayao, Foto privat.

Fader Marco

Filippinerna: Människorna under motorvägsbron del I

Svenska kyrkans Sanna Bülow besökte Filippinerna och arbetet för gatubarn och deras familjer i huvudstaden Manila. Här berättar hon om ett besök hos människor som bor under en motorvägsbro.  Här driver Svenska kyrkans samarbetspartner Kanlungan en skola för barn mellan tre och elva år så att de ska slippa försörja sig på att sälja vatten uppe på motorvägen bland bilarna.

Vi kliver ur bilen mitt på motorvägsbron över floden.

”Jaha, här finns ju inget”, hinner jag tänka innan hon visar oss ner för en smal stentrappa på sidan om bron. På nästan varje trappsteg sitter kvinnor. De håller sovande spädbarn i sina famnar. Nedanför trappan trängs människor med bunkar fyllda med vatten, kläder och såpa.  En kvinna skrubbar sitt nakna barn med tvål och tittar nyfiket på oss.

Floden kantas av sopor och på allmänningen som sträcker ut sig framför oss sitter människor på filtar och i tält. Plötsligt ser jag de stora sjoken av pappkartonger och brädor som är fästa som en vägg under hela bron.  På andra sidan floden är små skjulliknande hus byggda. Det här är ett eget samhälle, dolt från den vanliga stadsvyn.

Barangay-1018155_600x375px

Området under motorvägsbron är hem för 500 människor. Foto: Magnus Aronson/IKON

Området kallas Barangay och här bor 105 familjer, många med fem-sex barn.  Totalt lever här cirka 500 personer. Familjerna lever på att samla järn, skrot och plastflaskor längs med ån som de sedan kan sälja för en liten summa pengar. Många av barnen säljer flaskor med vatten uppe på motorvägen bland bilarna.

Bakom kartongerna under bron lever människor på betongbalkarna som löper mellan brons båda fästen. De kopplar in sig på vattenledningar och elledningar men just nu då vi besöker dem har myndigheterna kapat deras åtkomst och det är becksvart i deras hem.

Vi fortsätter bort över allmänningen, framför oss springer hundar och ankor. Jag hör lek och skratt blandat med toner av gitarr. En bit bort från bostäderna finns en liten skolbyggnad och utanför har mängder av barn samlats under ett halmtak. De sjunger och några äldre barn spelar gitarr.

Det här är vår samarbetspartner Kanlungans skola för barnen i det här området. De erbjuder barnen ett alternativ till att driva omkring på gatan eller arbeta bland bilarna. Personalen pratar med föräldrarna om att låta barnen gå i skolan och erbjuder barnen ett litet mål mat om dagen.

Barnen som går här är mellan tre till elva år. Några barn är äldre än elva år och några av barnen har också med sig sina mycket yngre syskon som annars inte har någon som ser efter dem när föräldrarna letar försörjning.

Det är ganska vanligt, berättar vår guide Sol Barbero, direktor för Kanlungan, att barnen sparar maten de får i skolan och tar med hem till sina familjer.

Missa inte del två och tre av berättelsen om människorna under motorvägsbron.
Här hittar du del två >>  Här hittar du del tre >>

Sanna-Bülow-1022149_204x300

Sanna Bülow arbetar som insamlare för Svenska kyrkans internationella arbete. Foto: Linda Mickelsson/IKON

Läs mer och bidra till arbetet i Filippinerna >>