Interreligiös dialog bidrar till fredsprocess i Myanmar

Civilsamhället har en viktig roll att stötta dialogen mellan de olika parterna i Myanmar. När misstro mellan motståndsrörelser och armén i Myanmar bromsar upp de nationella fredssamtalen kan alternativa forum att mötas vara det som gör att fredsprocessen inte skjuts i sank.  

I Myanmar råder i nuläget oklarhet vad gäller fredsprocessens nästa steg. Ett flertal beväpnade motståndsgrupper av olika etniska tillhörighet, så kallade Ethnic Armed Organisations (EAOs), har ännu inte skrivit på det nationella eldupphöravtalet som kom till stånd i oktober 2015.

workshop2_900

Mikael Wiking, Svenska kyrkans internationella arbete och Phyu Kyi, programhandläggare från KN/NCA under en workshop med ett interreligiöst nätverk. Foto: Mikael Wiking

För många av dem finns det uttalade och välgrundade orsaker till att inte skriva under. Ovissheten om Myanmars armé, Tatmadaw, verkligen kommer sluta anfalla dem efter att de skrivit under gör att de inte vill förbinda sig att lägga ned sina vapen.

Från arméns och regeringens sida är perspektivet istället att motståndsgrupperna måste skriva under för att kunna bjudas in till fredsförhandlingarna och de fredskonferenser (Panglong conference) som är tänkta att hållas regelbundet var sjätte månad.

Hur man än vänder på frågan förefaller det som att detta är en avgörande låsning, som redan lett till att fredskonferensen som var planerad till 28 februari fick skjutas upp minst en månad, till slutet av mars.

Här har det civila samhället i Myanmar, inklusive Svenska kyrkan tillsammans med ACT-medlemmar och lokala partner, en viktig roll att stötta så att dialog mellan representanter för konfliktparterna kan fortgå i alternativa forum. Erfarenheterna från andra länders fredsprocesser visar att alternativa dialogplattformar till den formella fredsprocessens konferenser är av stor, kanske avgörande, betydelse om den formella fredsprocessen spårar. ”Så länge konfliktparterna har någonstans att mötas och upprätthålla en dialog minskar risken att de börjar skjuta på varandra,” sa en person från en regional fredsorganisation som jag nyligen träffade.

Ett annat sätt att bidra till fredsprocessen är att stödja interreligiös dialog och samarbete, eftersom religiös identitet i hög grad hänger ihop med etnisk identitet och upplevd diskriminering. Just den upplevda diskrimineringen inom exempelvis tillgång till hälsa, utbildning och självbestämmande bland flertalet av landets etniska minoriteter är en av de viktigaste grundorsakerna till det många decennier långa inbördeskriget.

I slutet av februari höll Svenska kyrkan tillsammans med Norska kyrkans nödhjälp i en workshop med ett av de fyra stora interreligiösa nätverk som finns i landet. Nätverket samlar tio organisationer och för samman representanter från buddhism, islam och kristendom. De jobbar med olika inriktning, men har alla stora lokala nätverk runt om i landet.

workshop_900

De interreligiösa nätverken och möjligheten för olika grupperingar att mötas och föra samtal är viktig för att demokrati- och fredsprocessen ska fortsätta att ta steg framåt. Foto: Mikael Wiking

De har insett att de tillsammans kan göra så mycket mer för att bidra till harmoni och fredligare samexistens genom att samarbeta, bekämpa av hatpropaganda i sociala medier och tidningar med mera. Gruppen har bett Svenska kyrkan om stöd i hur de kan stärka sin funktion och kapacitet som nätverk och detta var en viktig startpunkt för att börja detta samarbete.

Under workshopen gav en av medlemmarna ett starkt vittnesmål som påverkade mig och satte vikten av det här arbetet i perspektiv. Personen berättade att strax före den kände människorättsförsvararen U Ko Ni  mördades så uppmanade han just detta interreligiösa nätverk att fortsätta påverkansarbetet för att det lagförslag om Interfaith Harmony Act som han bidragit till, ska antas av parlamentet. Därefter reste han till Jakarta för att delta i ett ledarutbyte om bland annat interreligiös dialog, vid ankomsten i Yangon sköts han kallblodigt till döds på flygplatsen.

För mig blev detta något som kopplade vårt samarbete med det interreligiösa nätverkets arbete med större skeenden på nationell nivå, skeenden som rör lagstiftning om både religions- och övertygelsefrihet samt ett samhälle som värnar multireligiösa och multikulturella inslag och i förlängningen en av grundorsakerna till den långa konflikten, som sannolikt kommer att behöva behandlas för att nå en hållbar fred.

Mikael Wiking
Liaison officer i Myanmar, Svenska kyrkans internationella arbete

Allt kommer bli bra

IMG_3647

Kyrkan är en hoppgenererande instituation sa kardinal Charles Bo, katolska kyrkan, i sitt framförande på ekumenisk konferens i Myanmar med titeln Ecumenical Conference on Peace-building. Foto: Mikael Wiking

Till tonerna av Bob Marleys låt Three little birds, ”Everything’s gonna be alright”, bryter vi upp för lunch efter förmiddagens föredrag av kardinal Charles Bo, från Katolska kyrkan i Myanmar (CBCM). Musikvalet är något otippat i detta sammanhang, men helt klockrent.

Föredraget har nämligen handlat om bland annat just vikten av hopp och att kyrkan i Myanmar särskilt måste ta den här rollen i relation till fredsprocessen, ”Church is a hope generating agency” som Bo sa i föredraget. ”As churches we are often inflicted with the temptation to feel helpless, to feel small… Christian tradition tells us our weakness is the strength… When I am weak I am strong.”

Konferensen äger rum mot en mörk bakgrund. I söndags mördades på öppen gata U Ko Ni, en välkänd muslimsk advokat och tillika juridisk rådgivare till den sittande NLD-regeringen och med expertkunskap om den av militären författade konstitutionen från 2008. U Ko Ni var en viktig röst för interreligiös dialog och en högljudd motståndare mot hate speech och många MR-aktivister i landet berörs starkt av mordet som nu ska utredas.

Därtill har fredsprocessen i Myanmar inte gått framåt de sista månaderna; i landets nordöstra hörn rasar eskalerade våldsamma strider mellan militären och etniska beväpnade organisationer med många tusen nya flyktingar som resultat, i Rakhine i väster har de sista månaderna lett till 65 000 nya flyktingar som flytt till Bangladesh efter hårdföra militära ”upprensningsinsatser” efter välplanerade dödliga attacker på gränspolisposteringar i Myanmar.

Mitt i allt detta befinner sig landets ekumeniska kyrkorörelse, Myanmar Council of Churches (MCC) som är Svenska kyrkans samarbetspartner. MCC har kallat sina medlemskyrkor till en tvådagars-konferens med titeln Ecumenical Conference on Peace-building.

Konferensen är ett viktigt ställningstagande. Det är ett konkret bevis på att kyrkorna i Myanmar vill vara med och bidra till fredsprocessen och ett sätt att göra det på är att utbilda pastorer och andra ledare i vad fredsprocessen handlar om. På så sätt kan de engagera och skapa vilja bland församlingsmedlemmarna att engagera sig i olika åtgärder som främjar fred, men också för att de ska förstå vad eldupphöravtalet som tecknats mellan regeringen, armén och flera av de stridande etniska organisationerna innebär och vilka fördelar de redan nu har på grund av att eldupphöravtalet finns på plats.

Särskilt positivt är att Katolska kyrkan medverkar och att en tydlig intention finns från både Myanmars kristna råd, MCC, och den katolska kyrkan i Myanmar, CBCM, att samverka i ansträngningarna att bygga fred, både vad gäller konkreta insatser och i påverkansarbete för ökad religionsfrihet och frihet från diskriminering på religiös basis.

Svenska kyrkan spelar i Myanmar en viktig roll som samordnare av relationen och stödet mellan ACT-alliansen och den ekumeniska organisationen MCC. Detta handlar både om organisationsutveckling, påverkansarbete och stöd till kärnverksamhet och specifika satsningar inom bland annat jämställdhet och landrättigheter.

Under 2017 är planen att kunna bidra till att kapacitetsbyggande kan ske inom området interreligiöst fredsbyggande och vi hoppas kunna stödja processen att engagera de olika medlemskyrkorna i fredsprocessen och på så vis bidra till att fler kvinnor och män engagerar sig för fred i landet. Vägen är lång till hållbar fred.

Var sjätte månad kallar regeringen till nationell fredskonferens. Nästa är redan i slutet av februari, men till den i augusti om sex månader hoppas MCC och Katolska kyrkan ha kommit så pass långt i sin ekumeniska dialog att de aktivt kan delta och tillsammans representera kyrkorna i Myanmar. Vi får fortsätta hoppas på fred och emellanåt stanna upp och sjunga Don’t worry, cause every little thing is gonna be alright.

Mikael Wiking
Liaison officer i Myanmar, Svenska kyrkans internationella arbete

Trygg försörjning, friskare barn

Burma är ett av världens fattigaste länder. Femåriga Moe Moes föräldrar i Burma är ofta oroliga över att maten inte ska räcka, men med flera inkomstkällor har livet blivit bättre.

Moe Moe Hlaing är fem år och bor med mamma, pappa och två yngre systrar i byn Sel Ma, en isolerad by i Burmas floddelta. Deras trähus är enkelt. Det
är långt till skola och sjukhus. Här når bara var femte barn sin 18-årsdag.
Malaria och denguefeber är vanligt men barn dör ofta av sjukdomar som
är enkla att bota.

– Fattigdomen är svår och många familjer har inte råd med näringsrik mat,
säger Hein Maung Maung, projektkoordinator i det projekt Svenska kyrkan
stödjer i regionen.

Moe Moe, i gul klänning, tillsammans med sin lillasyster Wha May. Bild: Jan-Allan Stefansson /Ikon


Moe Moes föräldrar ingår i projektet. De arrenderar en liten bit mark där de odlar ris. De fiskar och har två grisar och några ankor som ett extra tillskott. Moe Moe Hlaings mamma har dessutom gått en kurs i tillverkning av energisnåla spisar och säljer dessa vidare. Genom flera inkomstkällor får familjen inte bara en ökad inkomst, utan även friskare barn.

– Om familjernas ekonomi stärks så gynnar det indirekt barnen. Det påverkar
hälsan och möjligheterna att gå i skolan, säger Hein Maung Maung.

Moe Moe blir väckt av sin mamma Daw Myint San klockan sex. Hon och mamman hjälps åt att laga frukost och att ta hand om småsystrarna.

Jag har en dröm, och det är att jag ska ha möjlighet att hjälpa mina barn. Jag är glad att jag fick möjlighet att vara med i projekten. Tack vare mina olika jobb blir livet inte lika skört.
Daw Myint San, mamma till Moe Moe Hlaing

Ibland följer Moe Moe med sin pappa och arbetar på risfältet. Ibland hjälper hon
till med hushållssysslorna. När det finns tid över leker hon gärna.

– Jag har tre vänner. Jag ser fram emot att börja i skolan så jag kan få fler.

Moe Moe vill bli lärare och bo kvar i byn. Skolstarten är några månader bort och hon är mycket medveten om skolans betydelse.

– Utbildning gör att man kan göra det man vill. Jag vill vara lärare för barn som har lång väg till skolan.

Daw Myint San berättar att dottern är väldigt vetgirig och frågar om allt. Själv hoppas Daw Myint San att döttrarna ska få ett bättre liv.

– Jag vill att de ska vara friska och att vi ska ha råd med utbildning. Jag är alltid orolig. Tidvis har vi ätit för lite, men nu svälter vi inte.

Anna Wahlgren
frilansjournalist

Läs mer om julkampanjen Låt fler få fylla fem >>
Läs mer om projektet för hållbar försörjning i Burma >>

 

”Hjälp våra barn överleva”

Rätten till mat är ett av de viktigaste stegen i hållbar utveckling. Tillsammans kan vi se till att fler människor får möjlighet att skapa trygg försörjning, skriver Gunilla Hallonsten, internationell chef. 

Fastekampanjens symbol består av en tallrik. Tallriken står för de skålar, kastruller, sädessäckar och matförråd som för miljoner människor är tomma för ofta. Brist på mat och näring gör att barn och vuxna dör i förtid.

795 miljoner människor äter för lite, för näringsfattigt och inte tillräckligt ofta. Foto: David Back

795 miljoner människor äter för lite, för näringsfattigt och inte tillräckligt ofta. Foto: David Back

Jag besökte Etiopien i förra veckan och såg med egna ögon hur klimatförändringarna i kombination med det återkommande väderfenomenet el Niño drabbat landet med den värsta torkan på 50 år.

Jag har nog inte förstått det så tydligt som då och där, när jag stod där mitt i det etiopiska landskapet och samtalade med människor som vet mycket mer om detta än jag: De är beroende på liv och död av klimatet, att regnen kommer när de ska. Inte bara nu när vi ser en humanitär katastrof utan i det långa perspektivet. Den motståndskraft som de lyckats byggas upp i form av klimatanpassning slås ut nu när torkan är så brutal.

De äldste i byarna säger att det kommer att bli värre med värmen fram tills regnen förhoppningsvis kommer. Då kommer översvämningarna, den torra jorden kan inte emot vattnet. Ali Mohamad, äldste för ett område med 18000 människor säger att det har gått för långt nu, att det kommer fortsätta så här, mammor och små barn dör först:

– Här kan vare sig växter, djur eller människor leva längre här kan endast stenarna leva. Allting dör – hjälp våra barn att överleva, säger han.

Mudina Alci med sina barn på en hälsoklinik i Afar-regionen. Foto: Gunilla Hallonsten /IKON

Mudina Alci med sina barn på en hälsoklinik i Afar-regionen. Foto: Gunilla Hallonsten /IKON

Jag tror att vi kan förändra världen. I alla kulturer och religioner finns en tradition av solidaritet, främst med den egna gruppen och ibland även med främlingar. Att dela med sig för större jämvikt är ett av  de främsta kännetecknen på att Guds rike börjar ta form.

Rättvisa är vad Gud vill och kräver av oss. Läs till exempel i 2 Korintierbrevet kapitel 8 om hur Paulus vädjar om solidaritet för att kärleken skall bli synlig.

Vi finns på plats i Etiopien, i Burma, i Zimbabwe och på plats efter plats i världen. Sedan många år arbetar vi med långsiktigt arbete för att öka försörjningstryggheten och med snabba hjälpinsatser när katastrofer slår till. Till vår hjälp har vi ett unikt globalt nätverk av kyrkor och organisationer som vi samarbetar med – och vi har varandra.

Låt oss tillsammans sätta stopp för den orättvisa fördelningen så att föräldrar inte mer behöver känna vanmakt över att inte ha tillräckligt med mat att ge sina barn. Låt oss ligga ett steg före effekterna av klimatförändringarna och säkerställa möjligheter för människor att kunna odla och äta sig mätta trots ändrade förutsättningar.

Och låt oss påminna varandra om att varje insats och varje krona räknas!

Tack för din gåva i fastekampanjen Maträtten – för allas rätt till mat.

Gunilla Hallonsten. Foto: Magnus Aronson /IKON

Gunilla Hallonsten. Foto: Magnus Aronson /IKON

Gunilla Hallonsten
Chef för Svenska kyrkans internationella arbete

 

Läs mer om fastekampanjen >>
Stöd insatsen mot Afrikas torka >>

Följ oss på Facebook och Twitter

 

fastan_blogg_1024x600

 

 

 

Vedugnen ger skjuts ut ur fattigdomen

I den burmesiska byn Pale är mat ingen självklarhet. Ma Naing Naings familj är inget undantag. De svälter inte, men maten är alltid knapp. Nu har de fått lära sig att tillverka effektiva vedugnar som de kan sälja och på så vis skapa ett bättre liv.

Det ryker från spisen. Ma Naing Naing lagar lunch, wokad vattenkrasse
med chili. Den yngsta i familjen, tvååriga barnbarnet Wut Hmone, gnyr. I dag är det många munnar att mätta, eftersom brorsdöttrarna är på besök, men maten räcker. Det är dock ingen självklarhet i Pale, en isolerad by på den burmesiska landsbygden.
– Vi hankar oss fram. Ibland hjälper vi till på en gård. Under dåliga perioder måste vi be om förskott, säger Ma Naing Naing.

Effektiva vedugnar underlättar den egna matlagningen och kan säljas och på så vis bidra till försörjningen. Foto: Magnus Aronson /IKON

Effektiva vedugnar underlättar den egna matlagningen och kan säljas och på så vis bidra till försörjningen. Foto: Magnus Aronson /IKON

Burma är ett land med underutvecklad landsbygd där skola och sjukvård ofta saknas. Här är barnadödligheten hög, vägarna dåliga och många människor lever isolerat med få möjligheter att försörja sig. Svenska kyrkan stödjer sedan 2008 projekt i Burma och Ma Naing Naings familj deltar i ett projekt som Lutherska världsförbundet driver. Målet är att minska fattigdom genom att arbeta med mänskliga rättigheter och utgå från människors egna behov.

– Det kan handla om ett lån, om att starta en kvinnogrupp, om att sätta upp en sparfond i en by. En liten skjuts i rätt riktning för att ta sig ur den mest akuta fattigdomen, säger projektkoordinator Salai Aung Tun Min.

Ma Naing Naing och hennes man Ko Pin Maung hoppas att barnbarnet Khine Wut Hmone Kyaw ska få utbildning. Att nästa generation ska få det bättre. Foto: Magnus Aronson /IKON

Ma Naing Naing och hennes man Ko Pin Maung hoppas att barnbarnet Khine Wut Hmone Kyaw ska få utbildning. Att nästa generation ska få det bättre. Foto: Magnus Aronson /IKON

Ma Naing Naing och hennes make har fått utbildning i att tillverka effektiva vedugnar som gör att såväl matlagning som vedinsamling går enklare. Ugnarna säljer de.

– Vi vill föda upp ankor. Men vi behöver ett större startkapital för att komma igång. Vi funderar på att ta ett lån från fonden. Problemet är bara att lånet ska betalas tillbaka inom två månader, och att föda upp en anka tar sex månader. Så vi sparar på annat sätt.

Ma Naing Naing drömmer om att barnen ska få utbildning och att familjen ska ha råd att gå till läkaren när de blir sjuka. Hon hoppas att de yngsta flyttar till Rangoon när de är vuxna.
– Möjligheterna är större där. Jag tror att nästa generation kommer att få det bättre, säger hon och kramar barnbarnet.

Anna Wahlgren
Frilansjournalist

fastan_blogg_1024x600

Jag har hittat mina styrkor

Hon kan inte läsa. Hon har inte råd att köpa kläder till barnen. Ofta somnar hon hungrig.  Ändå tycker Ma Khin Sandar att hon aldrig har haft det bättre. Nu kan hon förändra livet.

Ma Khin

Jag vill att mina döttrar ska utbilda sig. De ska få det bättre än jag. Foto: Magnus Aronson /IKON

Ma Khin Sandar är 25 år. Hon är liten och rakryggad med uppmärksam blick. Hon medger att det tar på krafterna att vara ensam försörjare för två barn och en sjuk mamma. Maken har flyttat till Rangoon för att tjäna pengar.

–Men det är bättre nu när femåringen går på en förskola. Jag vill jobba hårt. Jag vet att min man sliter. Han bär rissäckar.

Av alla otillgängliga byar i Burmasdelta, hör Ma Khin Sandars hemby, i trakten Thae Ein Ta Man – till de mest avskilda.

– Jag har aldrig gått i skolan.  Vi bodde så att det inte var möjligt. Dessutom behövdes jag hemma, säger hon och fortsätter:

– Min största utmaning är att få ihop pengar till mat. Jag äter ofta bara ris. Jag skulle vilja köpa en klänning till min dotter. Men jag har inte råd. Så hon saknar nästan alltid kläder.

Fokus: Långsiktig förändring

Ma Khin Sandars familj är ett av de prioriterade hushållen i Lutherska världsförbundets och Svenska kyrkans projekt. Familjen är med för att de behöver stöd, och för att de har potential att själva förändra. Startpaketet med ficklampa, vattenbehållare och grödor var viktigt, men den bästa hjälpen har varit att prata om situationen och diskutera fram möjligheter.

– Vilka är mina styrkor? Svagheter? Vad gör jag för att förbättra min och min familjs situation?

Burma har varit ett slutet land, men i samband med cyklonen Nargis 2008 släpptes hjälporganisationer in. Många lämnade när det akuta arbetet varav slutat, men Svenska kyrkans samarbetspartner är kvar.

– Konkreta kunskaper – som akutsjukvård eller att bygga en vedspis – är viktiga. Men lika viktigt är det att lära sig hur man organiserar sig, håller möten och arbetar i grupp, säger projektkoordinator Salai Aung Tun Min. Varannan månad har Ma Khin Sandar kontakt med någon i projektet.

Tillsammans stämmer de av, sätter upp nya mål och planerar för framtiden. Om tre år ska hon klara sig själv.

– Jag tror det kommer att gå bra. Jag är glad att jag har fått den här möjligheten.

Anna Wahlgren
Frilansjournalist

fastan_blogg_1024x600

 

 

 

 

 

 

 

 

Kärleken går via magen

Fastetiden är en inbjudan att växa i kärlek. Det kan börja med att tänka över hur vår kärlek till våra närmaste ser ut, hålls vid liv och fördjupas. Det inkluderar också kärleken till våra medmänniskor som finns som främlingar bland oss och till vår nästa som finns långt borta. Och det börjar och slutar med den gudomliga kärleken som är så stor att Gud sände sin Son för att rädda världen.

”Kärleken går via magen”, sägs det ibland, och det är sant i flera hänseenden. Upplevelsen av kärlek är djupt kroppsligt. Det är genom att dela mat med varandra som vår gemenskap med varandra och allt skapat blir tydligt. Det sker på olika sätt både i vardagsmåltiden likväl och i mässans måltid.

Nog borde det då vara en självklarhet att varje människa har tillräcklig, säker och näringsrik mat! Att få kontroll över sin egen tillgång till livsmedel hör till mänsklig värdighet. Det finns tillräckligt med mat för att mätta alla människor. Ändå är vart fjärde barn kroniskt undernärt. Det är ett misslyckande för världssamfundet – för oss alla. I längden kan ingen bevara sin värdighet som människa samtidigt som grannarnas värdighet trampas på. Den som vill följa Jesus kan inte annat än att visa medmänsklighet: ”Jag var hungrig och ni gav mig att äta” (Matt 25:35).

Tillsammans med dig vill vi verka för just detta: att ge livsmod och skapa framtidstro, en rättvis och hållbar fördelning av jordens resurser och bidra till fred och försoning mellan människor och stater. Vi vill och ska förkunna evangeliet om Jesus Kristus i ord och handling.

Foto: Jan Nordén /IKON

Foto: Jan Nordén /IKON

Låt det bli en del av din fasta att dela med dig av ditt engagemang och dina pengar genom Svenska kyrkans internationella arbete. Då bekämpar du en av världens största orättvisor.

Var med i Maträtten – för allas rätt till mat!

Antje Jackelén

Läs mer om fastekampanjen >>
Läs mer om vårt arbetet för hållbar försörjning >>

Följ oss på Facebook och Twitter

fastan_blogg_1024x600

Rätten till mat – MATRÄTTEN

Hela 795 miljoner människor kan inte äta tillräckligt, trots att jordens resurser räcker till alla. Under fastekampanjen 2016 lyfter Svenska kyrkans internationella arbete därför en av våra grundläggande mänskliga rättigheter: Rätten till mat.

De resurser som mänskligheten fått att dela på kan räcka till alla, om vi gör det solidariskt och klokt. I biblisk mening är detta att ta vårt förvaltarskap på allvar. Och i världslig mening är det att verka för en rättvis ekonomisk fördelningspolitik. Vi vill detta och vi tror att förändringen är inom räckhåll. Därför satsar vi på Maträtten – för allas rätt till mat!

Daw Wah Wah tillhörde de allra fattigaste i byn Sar Oh Chaung i Burma. Hon har fått hjälp tack vare ett mikrolån. Foto: Magnus Aronson /IKON

Daw Wah Wah tillhörde de allra fattigaste i byn Sar Oh Chaung i Burma. Hon har fått hjälp tack vare ett mikrolån. Foto: Magnus Aronson /IKON

Globaliseringen och klimatutmaningarna har uppenbarat för oss hur vi människor hör samman och beror av varandra. Ingen kan längre ställa sig utanför och hävda att mitt liv och min tillgång till mat och rent vatten är oberoende av andras. Maten i våra butiker kommer idag från hela världen. Den är odlad och producerad av människor som har samma behov av mat, och längtan efter att deras barn ska få äta sig mätta på en nyttig och näringsrik kost, som du och jag. Vattnet i våra kranar kan tidigare ha bevattnat en risodling i Asien, fruktodlingar i Sydamerika eller helt enkelt varit dopvatten åt ett barn i Syrien.

Vi har idag stor kunskap om effekterna av att inte dagligen ha säker tillgång till tillräckligt med mat samt till en varierad och näringsrik kost, särskilt för barn. Det hämmar utvecklingen, både fysiskt och mentalt. Barn som lider av undernäring och hämmas i tillväxten möter i betydligt större omfattning än andra barn svårigheter att tillgodogöra sig kunskap i skolan och kan bli hämmade socialt och emotionellt.

Barn behöver bra näring för att utvecklas normalt och orka med att ta till sig kunskap. Khine Sabai Myint med sonen Htoo Myat Thu. Foto: Magnus Aronson /IKON

Barn behöver bra näring för att utvecklas normalt och orka med att ta till sig kunskap. Khine Sabai Myint med sonen Htoo Myat Thu. Foto: Magnus Aronson /IKON

Är detta acceptabelt när vi vet att jordens resurser räcker till för alla? Självfallet inte, och det måste uttalas att vi väljer bort dessa barns möjligheter till en framtid om vi inte omsätter det vi vet i handling för förändring.

Men det handlar såklart inte bara om att vi har kunskap om hur det förhåller sig. Vi har mer. Som människor har vi också en förmåga till empati, medkänsla och solidaritet. Inte bara i huvudet, utan också i hjärtat vet vi vad som är rätt. Därför tror jag att vi kan förändra och till vår hjälp har vi ett unikt globalt nätverk av kyrkor och organisationer som vi samarbetar med.

I alla kulturer och religioner finns en tradition av solidaritet, främst med den egna gruppen och ibland även med främlingar. Att dela med sig för större jämvikt är ett av de främsta kännetecknen på att Guds rike börjar ta form.
Rättvisa är vad Gud vill och kräver av oss. Läs till exempel i 2 Korintierbrevet kapitel 8 om hur Paulus vädjar om solidaritet för att kärleken skall bli synlig.

Låt oss tillsammans sätta stopp för den orättvisa fördelningen så att unga föräldrar inte mer behöver känna vanmakt över att inte ha tillräckligt med mat att ge sina barn. Låt oss ligga ett steg före effekterna av klimatförändringarna och säkerställa möjligheter för människor att kunna odla och äta sig mätta trots ändrade förutsättningar. Och låt oss påminna varandra om att varje insats och varje krona räknas.

Välkommen till årets fastekampanj, välkomna till MATRÄTTEN – för allas rätt till mat!

 

Gunilla Hallonsten. Foto: Magnus Aronson /IKON

Gunilla Hallonsten. Foto: Magnus Aronson /IKON

Gunilla Hallonsten
Chef för Svenska kyrkans internationella arbete

 

Läs mer om fastekampanjen >>
Läs mer om vårt arbetet för hållbar försörjning >>

Följ oss på Facebook och Twitter

 

fastan_blogg_1024x600

Burma: Kvinnor investerar i utbildning och hälsa

Kvinnornas spar- och lånegrupp har gjort familjerna mindre ekonomiskt sårbara. Nu finns mer pengar att lägga på barnens utbildning och hälsa. Sara Leijon besökte Burma och skriver om en dag i Irryarwaddydeltat, Burmas ”risskål”.

Tempot är behagligt lugnt i Burma men på morgonen är det liv och rörelse när barnen går till skolan och många är på väg till jobbet. Efter en traditionell frukost bestående av nudlar så packar vi in oss i bilen.

Vi är i Burma för att samla material till fastekampanjen 2016 och vår partner på plats, Lutheran World Federation Burma, vill ta oss med till byn Pale för att vi ska få träffa några familjer som är med i utvecklingsarbetet.

Snart har vi lämnat stadsbruset, kommit ut på landsbygden och njuter av hur grönt och vackert landskapet är. Här och där ser vi risbönderna arbeta på fälten.  Vi reser i Irryarwaddydeltat, som också kallas för Burmas risskål, eftersom det är här som en stor del av riset de lever på odlas. Vi ser bananplantor och hönor som pickar runt husen här och där.

Mingalar Ba! Ett tjugotal kvinnor och män välkomnar oss med den burmesiska hälsningsfrasen ”Mingalar Ba” när vi kliver ur bilen. I Pale finns sedan fyra år tillbaka en lån- och spargrupp för kvinnor som sjuder av aktivitet. Idén bygger på att varje medlem betalar en liten startavgift för att gå med i gruppen och sedan ett visst belopp varje månad. I tur och ordning kan gruppens kapital lånas ut till medlemmarna. Lånet används för att investera i sådant som kan bidra till försörjning.

Kvinnorna i spar- och långruppen har undervisats i bokföring och föreningsteknik. Foto: Magnus Aronson /IKON

Kvinnorna i spar- och långruppen har undervisats i bokföring och föreningsteknik. Foto: Magnus Aronson /IKON

En kvinna berättar att hon köpt en gris och fött upp till försäljning och en annan kvinna köpte ankor som hon och henne man föder upp och säljer. Kvinnornas inkomster är ett viktigt tillskott till kassan och familjerna är inte längre helt beroende av att mannen kan tjäna pengar. De berättar att de fått det lite bättre och kan lägga lite mer pengar på barnens utbildning och hälsa. Ekonomin är mindre sårbar när de har flera inkomstkällor.

Gruppen fick ett startbidrag genom LWF och får utbildning i att sköta bokföring och för att de ska kunna sköta sin förening bra. Gruppen har valt ordförande, kassör, sekreterare, revisor och styrelseledamöter precis som i en svensk ideell förening.

I byn finns också ett byråd som består av både kvinnor och män. Byrådet har som uppgift att utveckla försörjningsmöjligheter, skola och infrastrukturen för de boende. De har till exempel arrangerat extraundervisning för att hjälpa eleverna i sista klass att förbereda sig för sin slutexamen. Tack vare det så kunde en stor grupp studera vidare på universitetsnivå.

Vi fick också möjlighet att besöka en familj som med hjälp av LWF har byggt en ny latrin. För att ta sig till deras tomt så måste man balansera på en smal och hal spång.

Sara Leijon var nyligen i Burma och träffade människor som genom enkla spar- och låneprogram utvecklar sitt samhälle. Foto: Magnus Aronson /IKON

Sara Leijon var nyligen i Burma och träffade människor som genom enkla spar- och låneprogram utvecklar sitt samhälle. Foto: Magnus Aronson /IKON

Att investera i sanitet är en klokt eftersom det gör att sjukdomar inte sprids så lätt. Dålig sanitet drabbar barnen hårt eftersom de har svårare att klara av den vätskebrist som diarré för med sig. I deltaområdet så har många familjer fått samma möjlighet.

Efter en stund kommer vi till en liten bro där vi parkerar bilen och kliver ner i en långsmal flodbåt. Vi reser vidare i flodbåten som står och väntar på oss och efter en dryg halvtimmes båtfärd så är vi framme i byn Shan Kwin. Vi får hjälp att ta oss upp på den regnvåta bryggan. Det är regnperiod och det regnar lite då och då vilket gör att det är ganska lerigt och blött på marken.

Vi går längs med bygatan till samlingslokalen som de byggt upp igen efter cyklonen Nargis som i princip förstörde alla hus. Där träffar vi ungdomsgruppen som dukat upp en lite buffé med frukt av olika slag och hemgjorda piroger. Vi bjuds också på varsin kokosnöt att dricka ur. De har hand om byns bibliotek, hjälper sjuka och äldre och har startat en barngrupp. När barnen träffas så leker de, bjuds på mellanmål och lär sig om sina rättigheter.

Sedan blir vi hembjudna på the hos en familj i byn. Där träffar vi också en ståtlig sjuttiårig man som varit rektor på en skola i närheten. Han talar klingande brittisk engelska och uppmuntrar barnen att prata engelska med oss – det märks att de har gjort det förut.

Sedan är det dags för oss att gå på båten och åka hemåt. Glada och trötta efter en innehållsrik midsommarafton i deltat.

Sara Leijon
Svenska kyrkans internationella arbete

Läs mer om Svenska kyrkans projekt för rent vatten, skolgång och försörjning >>

Följ oss på Facebook och Twitter

Burma: Spar- och livsmedelsgruppen luckrar upp normer

Kvinnor och barn i Burma behöver stöd för att få utbildning och möjlighet till inkomst. Men genom att arbeta med rättigheter i alla projekt, med alla grupper i samhället, luckras normer upp. 

Daw Swe Leng tittar ner och säger att hon skäms för sin fattigdom. Jag svarar att det inte är hennes fel. Vi sitter på golvet i familjens hus i byn Wung Kung, i nordvästra
Burma. Förut var Daws familj en av många som ofta gick till sängs hungriga men tack vare spar- och livsmedelsgruppen har det skett en stor förändring. Numera kan Daw spara pengar i gruppen och hon har fått höns till djuruppfödning.

Den ekonomiska utvecklingen i Burma går fort men omfattar långt ifrån alla. I regionen där Daw bor är jordbruket underutvecklat och mat- och vattenbristen är stor. Daws kvinnogrupp handlar lika mycket om rättigheter och samarbete som att skapa försörjning.

Samma metod används i skolor och jordbruksgrupper. Det ger både Daw och hennes man kunskap i hur de skapar en tryggare framtid. Genom att utbilda människor om såväl deras rättigheter som i hur man skapar sin egen försörjning så skapas en trygghet som består. För Daw och miljoner andra människor betyder det mat varje dag samt en inkomst som räcker både till skola och till sjukvård.

Ingrid Bergenholm-England
programhandläggare Asien, Svenska kyrkans internationella arbete

Läs mer om Svenska kyrkans projekt för rent vatten, skolgång och försörjning >>