Honduras: Psalmerna kom tillbaka till Villa Nueva

Villa Nueva är ett fattigt område i Tegucigalpa, Honduras. Det fanns en liten församling där. Jag säger fanns – för under en tid försvann församlingen.

De hade en fin verksamhet där, och ett projekt, de byggde ett daghem för små barn i området. Det var en mycket god idé. Det behövdes en sådan plats för barnen, när mödrarna gick till arbetet. Många mödrar försörjde sina barn med ett jobb som städerska hemma hos medelklassfamiljer. Kyrkan med sin församling och daghem hade en klar vittnesbörd i området. Det var i slutet av 80-talet.

Våldet präglar vardagen i Villa Nueva. Foto: Daniel Calero

Våldet präglar vardagen i Villa Nueva. Foto: Daniel Calero

Sedan kom våldet, och så småningom blev kriminella gäng de som blev härskare i varje gatuhörn. Unga och även barn började se gänget som den enda framtiden man kunde tänka sig. Gängkulturen växte. Droger och vapen blev mer och mer vanligt i Villa Nueva.

Kyrkan försökte fortsätta med sin verksamhet, men det blev mer och mer komplicerat och farligt. Mödrarna vågade inte lämna barnen i området, och till sist vågade de inte ens gå promenaden till bussen för att åka till jobbet. De enkla gatorna blev en plats för droghandel och kriminalitet.

Gängkulturen kan bara växa för att överleva. Ingen kan vara emot, och inte ens neutral. Alla måste acceptera situationen, alla unga måste vara med, på något sätt.

Några säljer droger eller rånar, andra tjallar, vissa servar dem som ”skyddar” från polisen, och andra, framförallt flickorna, är en del av ledarnas egendom. Machokultur speglas i gängets beteende och värderingar.

I början kunde prästerna komma fram och fira mässa, men deras vilja att skydda församlingens medlemmar och besökare gjorde att gängen blev mer och mer fientliga. Till sist, mitt i våldet, fick prästen Alina dödshot och hon fick lämna området. När prästen Andres kom istället fick han också dödshot, trots att han var en medelålders man. Alla som gick till kyrkan, medlemmar, besökare, mödrar med sina barn var fiender till gänget och alla var under dödshot. Verksamheten skedde mer sällan och till sist stormade gänget de enkla lokalerna som kyrkan hade, och det blev slutet för psalmer, nattvard och mödrar med sina små barn. Gänget tog kyrkan som sin plats.

Gänglivet är inte en dans på rosor, ett gäng står alltid under hot från andra gäng som vill ta över området, och även polisen när de vågar komma in i kvarteret. Efter en tid bestämde de kriminella sig för att lämna kyrkan trots att de hade kontroll i området. Lokalerna var förstörda och smutsiga och såg ut som om en tropisk storm hade passerat.

Ungdomarna som hade brukat samlas i kyrkan, liksom några nytillkomna, började samlas där för att minnas och för att vara tillsammans. El Señor es mi Pastor som församlingen heter betyder ”Herren är min herde”, och det hade lämnat sina spår i dom. De blev fler och fler och började sjunga psalmen, och så tog de kontakt med kyrkan. Utan präst och utan något ekonomiskt stöd från kyrkan i Honduras lyckades de öppna lokalen igen och fira gudstjänst utan nattvard. De kan inte sitta i kyrkorummet utan de samlas i en källare. Där – som i en nutida latinamerikansk katakomb – samlas de kristna igen, unga lutheraner som älskar sin kyrka och som samlas trots att de vet att faran inte är över, och trots att de kriminella gängen bara knappt accepterar att de är där.

Ungdomarna samlas på egen hand och sjunger psalmer tillsammans. Foto: Daniel Calero

Ungdomarna samlas på egen hand och sjunger psalmer tillsammans. Foto: Daniel Calero

Eskorterad av unga från området kom jag dit i söndags för att fira mässa. Ungdomarna var lite pirriga inför att en utländsk präst skulle komma på besök. Evangelisten Ada, en ung kvinna, ledde liturgin, jag tog bara delarna där en präst krävs. Alla tyckte att det var spännande, Kristi kropp och blod närvaras igen i El Señor es mi Pastor. Jag predikade om kärlek och Jesus – det var något de kunde känna igen. Jesus gav dem kraften för att stanna kvar alla dessa mörka dagar. Kärlek är enda svaret på frågan om hur vi ska lösa våldet som krossar ett samhälle i småbitar.

Jag kunde se fattigdomen i området som gror våldet, och meningslösheten i deras liv runt omkring. Psalmerna och nattvarden är tillbaka på plats.  Ungdomarna sjöng igen, med kraft och glädje. En man med gitarr och stark röst ledde oss i sången som en Moses som ledde hebréerna genom Röda havet. Charles, som är en ung revisor som växte upp där och fortfarande bor kvar, ordnade allt. Ett folk med tro – stark tro och starkt engagemang.

De tackade mig för att jag kunde komma, jag lovade att hjälpa med liturgier och att komma tillbaka en gång till.

I själva verket borde jag tacka dem, jag fick så mycket inspiration av dessa unga män och kvinnor. Nu är Villa Nuevas damm bakom mig i bilen. Allt gick bra, men mitt liv och min själ är rikare efter jag firade mässa i Honduras.

Daniel Calero. Foto: Ulrika Lagerlöf/IKON

Daniel Calero. Foto: Ulrika Lagerlöf/IKON

Daniel Calero, utsänd av Svenska kyrkan till Costa Rica

Daniel Calero är utsänd av Svenska kyrkan till Costa Rica där han arbetar som församlingspräst inom ILCO, den lutherska kyrkan i Costa Rica.  Läs mer om Svenska kyrkans utsända personal.

 

Internationella ungdomsdagen: Lydia fick bli en sten i skon

De vill vara som en sten i skon, de vill vara en röst för dem som inte har makt eller kraft att uttrycka sig själva. De vill erbjuda en möjlighet för dem som inte har möjlighet att skapa sina egna möjligheter.  Genom utbytesprogrammet Ung i den världsvida kyrkan fick jag besöka ILCO – den lilla lutherska kyrkan i Costa Rica – i tre månader. ILCO gör massor för att bekämpa orättvisor och jag hade turen att få vara med i deras arbete. Som ungdom få se hur de tar tillvara de unga i sina församlingar, hur de unga får vara med och ta ansvar, påverka och ta plats.

Ungdomar är ett av de teman ILCO jobbar med vid sidan om kvinnor, ursprungsbefolkning, hbtqi-personer, barn, immigranter, våld i närrelationer m.m.  Jag minns speciellt ett ungdomsläger mitt i regnskogen nedanför bergets brant. Det var i princip bara ungdomar som hade planerat alltsammans och det var ungdomar som ledde och instruerade varandra.

Efter några timmars färd med 50 tjattrande ungdomar i minibussar kom vi fram till Manú, lägergården där vi tillbringade några dagar av lekar och föreläsningar, miljöarbete och en lång tipspromenad där man istället för att svara på 1 X 2-frågor, hamnade på olika stationer där man bl.a. fick göra kollage om hur aids smittar eller öva på att sätta på en kondom på en trädildo. Tanken var att skapa ett öppet och tillåtande klimat för att kunna diskutera kön, sex, sexualitet, kärlek och preventivmedel.

I Costa Rica råder stor tabu kring de här ämnena. Abort är olagligt och fram till nu har det varit förbjudet med sexualundervisning i skolan.

Väggmålning i San José. "Min kropp, mitt beslut." Foto: Jorunn Hellmann

Väggmålning i San José. ”Min kropp, mitt beslut.” Foto: Jorunn Hellmann

ILCO blir på så sätt radikal i sin kontext; att anordna ungdomsläger där det är tillåtet att prata om sex, att gå i demonstrationståg mot kvinnovåld, att starta projekt för de mest utsatta grupperna i samhället gör att det i mig växer en optimism och en tilltro som utmanar mina föreställningar om vad en kyrka är och kan göra.

I förorten där jag bodde fick barnen dela på skoldagarna för att så många som möjligt skulle kunna få plats, några gick tre timmar, några gick inte alls. För att de här barnen och ungdomarna inte ska hamna i drogmissbruk och driva runt i kriminella gäng så startade ILCO Fútbol por la vida – Fotboll för livet.

Fotbollsträning i Alajuelita. Foto: Jorunn Hellmann

Fotbollsträning i Alajuelita. Foto: Jorunn Hellmann

Jag har aldrig förr spelat så mycket fotboll som under de här tre månaderna. Det började med att man samlades för att städa planen. Hur så mycket skräp av olika stor kaliber har kunnat hamna där vecka efter vecka är mig obegripligt, men men. Sedan gick man tillsammans igenom reglerna både vad det gällde hörnor och inkast men även hur man får och inte får behandla varandra. Man tränar fotboll med bra tränare och riktiga bollar och man lär sig konflikthantering och respekt, det är liksom invävt i träningarna. Efteråt utvärderar man i gruppen hur det har gått och så får man poäng för hur många mål man gjort, men också hur lagarbetet har fungerat och hur väl man höll sig till reglerna. Svor du åt mig eller drog jag dig i tröjan så får vi poängavdrag.

Genom det här programmet har jag fått möjlighet att komma ut i världen och leva och ingå i ett helt annat sammanhang än vad jag är van vid. Det har breddat min syn, givit mig kontakter i en annan världsdel, gjort mig upprörd och arg och givit mig inspiration till att förändra. Jag har fått åka runt i Sverige och föreläst om mina erfarenheter och visat den kortfilm jag och min medresenär gjort om de dåliga villkoren på ananasplantagen. Tillsammans med de andra i utbytesprogrammet har jag också fått chans att dela och ta del av deras erfarenheter från Brasilien, Tanzania och Filippinerna och knutit kontakter. Vi är tillsammans ett relationsnätverk mellan kyrkor och mellan länder, något som känns otroligt meningsfullt.

Lydia Sjöberg. Foto: Jorunn Hellman

Lydia Sjöberg. Foto: Jorunn Hellman

Lydia Sjöberg, deltagare i Ung i den världsvida kyrkan 2012

Ung i den världsvida kyrkan är Svenska kyrkans utbytesprogram där ungdomar mellan 18 och 30 år under tre månader får dela liv, vardag och verklighet i en kyrka i Tanzania, Brasilien, Costa Rica eller Filippinerna. Deltagarna får följa kyrkans arbete, gudstjänster och samhällsengagemang, och delta i livet i lokalsamhället.

I Costa Rica är kampen för sociala rättigheter en självklarhet för kyrkan

Daniel Calero besöker Malekufolket som ockuperat mark. Lutherska kyrkan i Costa Rica, som Daniel arbetar i, ger juridiskt stöd till Malekufolket för att hjälpa dem få tillbaka landrättigheterna.

Daniel Calero besöker Malekufolket som ockuperat mark. Lutherska kyrkan i Costa Rica, som Daniel arbetar i, ger juridiskt stöd till Malekufolket för att hjälpa dem få tillbaka landrättigheterna.

Malekufolket är fredliga. De är blyga men stolta människor med en gammal kultur och ett eget språk. Endast cirka 600 personer finns kvar av denna kultur som försörjer sig på jakt, fiske, enkel jordbruksproduktion och hantverk. De har bott i den norra delen av Costa Rica, nära gränsen till Nicaragua, sedan urminnestider och deras marker har utbrett sig i denna region.

85 % av den mark som är berättigad dem är inte i Malekus händer. Men efter många decennier av orättvisa har det blivit klart att marken faktiskt ägs av ursprungsbefolkningen Maleku.  Republiken Costa Rica är ett exempel på progressiv lagstiftning, men mycket är bara vackra ord. Lagen som återställer jordägande till den ursprungliga urbefolkningen Maleku uppfylls inte, eller omfattar alldeles för lite mark. På det här området är boskapsägare och vita bönder mäktigare än Malekufolket och lagen.

När Malekus folk tröttnade på segregationen började de återta sin rättmätiga mark genom ockupation. De bosatte sig på det land som de vita hade tillskansat sig och började plantera. De vet att det kommer att generera konflikter. Även i ett fredligt land som Costa Rica kan detta sluta med våld. Det har hänt tidigare i det område som kallas Salitre. De vet att det är en långsiktig kamp, men är villiga att ge sig in i det.

Den lutherska kyrkan har i många år arbetat för att hjälpa ursprungsbefolkningar med juridiska frågor. Nu har Malekufolket bjudit in kyrkan att återuppta sina aktiviteter med barn och vuxna. Det skapar ett pastoralt engagemang både i goda och svåra tider som dessa. Att predika Evangeliet i ett område präglat av orättvisor, är inte bara att berätta vackra berättelser ur Bibeln. Det är en tolkning av verkligheten i ljuset av Evangeliet. Vi talade med barnen om manna från himlen. Nu finns ingen manna, men solidaritet och delning finns. Vi delar resurser och solidaritet eftersom evangeliet kräver det av oss.

Vi har en bibelskola för barn, och kvinnorna har sin verkstad. Vi firar mässan på lördagar. Men allt detta är inte tillräckligt, om det inte är inramas i kampen för rättvisa och Guds rike. Som på många andra ställen och många andra gånger är kampen för rättvisa en kamp för jord och jordrättigheter.

Det är därför vårt stöd till kampen för Malekus mark är en del av vår tro och vårt arbete.

Daniel Calero, utsänd av Svenska kyrkan till Costa Rica

Daniel Calero är utsänd av Svenska kyrkan till Costa Rica där han arbetar som församlingspräst inom ILCO, den lutherska kyrkan i Costa Rica.  Läs mer om Svenska kyrkans utsända personal.

20 februari infaller Världsdagen för social rättvisa. Att stödja utsatta gruppers kamp för sina rättigheter är en grundläggande del i Svenska kyrkans internationella arbete.

Lutherska kyrkan i Costa Rica kämpar för mänskliga rättigheter

Enrique är en mycket speciell och söt person. Han är över 65 år men dynamisk och engagerad. I många år var han baptistpastor tills de konservativa inom samfundet tröttnade på honom och han började med att arbeta med lutherska kyrkan. Där hittade han ett hem och framförallt en plattform för att fortsätta sin kamp för mänskliga och fackliga rättigheter för människor på karibiska kusten. Han kör sin motorcykel i flera timmar och många mil för att nå ”mina indianer” som han säger med mycket kärlek och medlidande. Att köra motorcykel är inte enkelt. Dåliga vägar, tusentals lastbilar i trafiken, och tropiska regnet som plötsligt bara faller över en och man tror nästan att man ska drunkna stående.

Enrique De La O, präst i den lutherska kyrkan, kämpar för hamnarbetare och andra utsatta grupper i Costa Rica. Fotograf: Daniel Calero

Karibien i Costa Rica är synonymt med svarta och ursprungsbefolkning. Också med fattigdom, exploatering och diskriminering. Väldigt nära de vackra karibiska stränderna lever, eller bättre sagt överlever, fattiga bönder och multinationella fruktföretags anställda. Företag som Chiquita, Dole, och Del Monte planterar och odlar bananer och ananas och alla dessa fattiga bönder arbetar där flera timmar under hettan och med hemska arbetsförhållanden. Alla dessa frukter som vi köper och äter i Sverige är produkten av dessa människors arbete. Företagen försöker maximera sina vinster och variabeln är många gånger mer gifter på plantagen och sämre arbetsförhållanden.

De svarta har bott i detta område i flera hundra år. De kom hit som arbetskraftsinvandring och var barn och barnbarn till slavar. Tills några decennier var de diskriminerade även i lagarna. De är en av de fattigaste grupperna i costaricanska samhället. De bor i Karibien, från den tiden de första nådde Costa Ricas kust.

Enrique bjöd mig direkt att besöka de svarta och indianernas land, när jag landade i Costa Rica. Jag hann med att besöka områdena flera gånger. Nu var dags att återgälda hans gästvänlighet och vänskap.

För lite mer än ett år sedan blev Enrique tagen av polisen när han deltog i en ickevåldsdemonstration för fackliga rättigheter med hamnarbetare i Limón, Karibiens huvudstad. Brottet som nu Enrique har anklagats för är ”motstånd till arrestering”.

Förra veckan var Enrique i domstolen och hörde där att domen skickats till högsta domstolen i Karibiska provinsen. Han riskerar att åka i fängelse, kanske till och med ett par år…  Andra kollegor och jag bestämde oss att närvara i domstolen för att visa Don Enrique kyrkans solidaritet med honom och hans kamp. Han gör ett profetiskt och diakonalt arbete bland de fattiga. Det är hur lutherska kyrkan i Costa Rica ser på arbete för Guds rike. Så kämpar vi här för mänskliga rättigheterna.

Arbetarna och bönderna öppnade sina armar för att välkomna oss när vi kom till domstolen. De vet genom Enrique och andra att lutherska kyrkan är någon man kan lita på. Det känns hedrande för mig som präst och missionär. Jag känner att jag är på rätt plats.

En kamp som finns med olika nyanser i hela Centralamerika. Igår mördades ett indianskt barn i Panama i en demonstration, han var den andra som dog under veckan i demonstrationen mot panamanska regeringens planer att öppna sitt land för multinationell gruvindustri. Sådana nyheter når knappast första sidan i Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet. Det är därför Svenska kyrkan är här, för att hjälpa dem som ger en röst till dem som ingen vill lyssna till. 

Enrique vet att det inte blir lätt att övertyga och visa högsta domstolen att han är oskyldig. Alla vi är bekymrade, och också bekymrade över att det lär finnas en tendens att kriminalisera det civila motståndet. Regeringen vill inte ha konflikter med multinationella företag och tar deras parti. Att äta en ananas kan betyda en politisk aktion för eller emot rättvisan. Människorna och miljö drabbas av den där produktionen. På ett sätt eller annat vill vi vara där, med dem som lider, de maktlösa i marknadens tyranni.

/ Daniel Calero

Daniel Calero är utsänd av Svenska kyrkan till Costa Rica där han arbetar som församlingspräst inom ILCO, den lutherska kyrkan i Costa Rica.

Advent i Costa Rica med gästfrihet som tema

Direkt efter firandet av Dia de los Muertos – De dödas dag (2 november) började förberedelserna inför julen synas på gatorna. Det liknar Sverige i detta avseende.  Affärerna börjar ta ut sina tomtar och dekorera fönstren med snö gjord av bomull.

Adventsljus. Foto: Magnus Aronson/IKON

Foto: Magnus Aronson/IKON

Arbetstagare som har ett lagligt arbete får en extra lön den här tiden.  I avsaknad av en rättvis lön får de åtminstone 13 löner per år. Detta gör att affärsmännen gnuggar sina händer för möjligheten att sälja en ny bil eller en plasma-TV, eller åtminstone sälja lite mer mat för festligheterna.

All denna marknadsföring är globaliserad. Vi ser det i Sverige, men även i landets där jag föddes (Uruguay), eller där jag bodde under lång tid (Argentina). Hollywoodfilmer visar mig att det så oavsett var du bor – åtminstone i västvärlden. Julen är kommersialiserad och globaliserad i större delen av världen.

Men i Costa Rica har jag hittat något nytt. Det är en tradition som kommer från spanska kolonialtiden, och som fick sin start i Mexiko. Den heter ”Posadas” och betyder billiga platser för att bo eller sova en natt (ett mycket enkelt hotell). 

Traditionen består i att en grupp människor besöker en familj och sjunger för dem. De representerar Josef och Maria  och letar efter ett ställe att sova i Betlehem. I sången inser tillslut krögaren (som alltså är värdfamiljen i verkligheten) att de är den heliga familjen (som katolicismen kallar Maria, Josef och Jesus för). Då välkomnas man in i huset för att äta god mat.  

Jag är lite nervös inför den här traditionen. Den är något nytt för mig och den innebär att lära mig om en kultur som fortfarande är ny på många sätt.

Församlingen är också ny. Men jag gillar den här traditionen med besöket till en familj som väntar oss med mat och öppnar sitt hem. Det är ett bra exempel på gästfrihet. Gästfrihet är en kristen dygd som varit mycket viktig i tider av förföljelse, både de första århundradena av kristendomen och fram till i dag, på platser där det är farligt att leva ut sin tro. Det känns bra när man kommer till en okänd plats och bröder och systrar i tron öppnar dörrarna till sitt hem eller sin kyrka. Vi förstår att alla tillhör Guds familj. Men är det så i våra svenska församlingar?

 En präst från Basel, som läser här i Costa Rica, har berättat att hon firar jul i sin församling med en fest för alla som är ensamma hemma. Fint och kristet, tycker jag.

 När jag träffade irakiska kristna, som utvisats från Sverige, var det väldigt pinsamt för mig att förklara varför det inte fanns någon plats för dem i ett land med ett kors på sin flagga. De som trodde att de skulle kunna få skydd i ett kristet land som Sverige, med sitt kors på flaggan. Att öppna dörrarna till våra hem är på något sätt att öppna dörrarna till våra hjärtan.

 Jesus föddes i skydd av den gästfrihet som de fattiga gav honom och hans familj i någon skum förort i Betlehem.

Krubba. Foto: Magnus Aronson/IKON

Foto: Magnus Aronson/IKON

Denna vecka spelar och dramatiserar vi ut den gästfrihet Jesus och Maria och Josef fick för över 2000 år sedan. Vi borde importera denna tradition till våra kyrkor i Sverige. Ja, visst skulle det vara lite knepigt att gå sjungande i kylan i väntan på att någon öppnar sina dörrar, men inte omöjligt.

Vi kunde lära oss att se vad de som har nästan ingenting ger till oss. Att lära oss att även i denna tid och detta liv är allt bättre med kärlek och delade bröd.

När man kommer till en okänd plats och bröder och systrar i tron öppnar dörrarna till sitt hem eller sin kyrka, så känns det mycket bra. Då inser vi att vi alla tillhör Guds familj.

Daniel Calero i advent 2011

Daniel Calero är utsänd av Svenska kyrkan till Costa Rica där han arbetar som församlingspräst inom ILCO, den lutherska kyrkan i Costa Rica.

Costa Rica: Kyrka på de utsattas sida

Mitt namn är Daniel Calero, jag är präst i Svenska kyrkan och arbetar som missionär i Costa Ricas lutherska kyrka, ILCO.

Min latinamerikanska bakgrund, med spanska som modersmål, är givetvis en stor hjälp i mitt nya arbete. Trots detta saknar jag många saker från Sverige. Costa Rica är i en mening att återvända hem och ändå inte.

Mitt uppdrag här är att bidra till vår lilla syskonkyrka ILCO. Mitt arbete i det här vackra landet började den 20 september 2011, då jag efter 27 timmars flygresa kom till San José, huvudstaden.

Nu har jag varit här i en månad.  Här fungerar internet och telefoni inte lika bra som i Sverige, något som gör det svårare att hålla kontakt med alla mina älskade och kära. Mina barn bor i Sverige och Skottland, min mor och syster i Uruguay, mina vänner överallt i världen, även i Saudiarabien. Så kommunikation är mycket viktigt och grundläggande för mitt liv och mitt arbete.

Efter att ha varit 10 år som stiftets rådgivare för Stockholms stift, var en önskan att återvända till mina rötter när det gäller mitt arbete, min kallelse från Gud och min ursprungliga kultur.

I en trygg miljö utan fördömanden firar ILCO varje vecka den "inklusiva mässan" dit många hbt-personer söker sig. Kyrkan arbetar medvetet med bland annat hiv/aids i församlingsarbetet.

I en trygg miljö utan fördömanden firar ILCO varje vecka den "inklusiva mässan" dit många hbt-personer söker sig. Kyrkan arbetar medvetet med bland annat hiv/aids i församlingsarbetet.

Jag hade en stor önskan att tjäna Gud och människan som präst, och särskilt i ett fattigt område av världen. Jag är övertygad om att jag kan ge ett bidrag till denna kyrka och förmodligen också ett bidrag till Svenska kyrkan med den erfarenhet och kunskap jag ska få här.

Costa Rica är ett exceptionellt land. En liten yta, bara 51 tusen kvadratkilometer. Costa Rica har höga berg, vulkaner, kuster mot två oceaner, åkermark och välutbildade invånare. Landet har ett demokratiskt system som är ett av de bästa i världen, ingen armé, och har inte genomlevt några kriser eller diktaturer under 70- och 80-talen. Costa Ricas äldsta universitet är ett av de bästa i Latinamerika.

Men det är inte paradiset.

Det finns kanske en halv miljon invandrare från regionen, nicaraguanska fattiga och colombianska flyktingar, och många andra. De är inte problemet, det är främlingsfientligheten. Det finns en växande främlingsfientlighet mot invandrare, som anklagas för allt ont, såsom ökat våld, ökad drogmissbruk. Jag vet hur det är. Efter att ha arbetat många år i Stockholm med denna fråga, är diskriminering och rädsla för främlingen densamma. Också lika orättvist.

Kyrkan arbetar i slummen där många invandrare behöver stöd, särskilt ensamstående kvinnor med sina barn.

 

Det costaricanska samhället är präglat av en konservativ katolsk religiositet. Men mindre än 10 % av de katolska prästerna här har framskjutna progressiva positioner, till skillnad från andra tider och andra länder i Latinamerika. De evangeliska kyrkorna domineras av en andlig och konservativ teologi. Detta orsakar stort lidande för människor som inte passar in i beskrivningen av dessa konservativa religiösa trender.

Men i vår lutherska kyrka ILCO hittar hiv-positiva, homosexuella, transvestiter, en plats för tro, stöd och förståelse i ett samhälle som fortfarande vänder sig emot verkligheten när det gäller olika sexuella läggningar.

Projektet Fotboll för livet, som startats av den lutherska kyrkan i Costa Rica, driver fotbollsskolor i slumområden i huvudstaden San José för att hjälpa barn och ungdomar bort från droger och kriminalitet. Foto: Ewa Almqvist/IKON

Projektet Fotboll för livet, som startats av den lutherska kyrkan i Costa Rica, driver fotbollsskolor i slumområden i huvudstaden San José för att hjälpa barn och ungdomar bort från droger och kriminalitet. Foto: Ewa Almqvist/IKON

Det finns många fattiga människor i Costa Rica också. Idag läste jag i San Josés tidning Nación, att det minst utvecklade området i landet  är Alajuelita, en förort till San José med många problem.

Där arbetar lutherska kyrkan, särskilt med barn och kvinnor. De har mässa varje söndag. Inte vilken costarican som helst som vågar komma in där. Våra präster och volontärer kommer in i området varje dag.

En annan grupp som påverkas av socioekonomiska orättvisor är bönderna som arbetar på banan- och  ananasplantager. De utnyttjas av multinationella företag verksamma i landet, som även påverkar miljön negativt. Att  arbeta med de goda bananerna vi äter är ett farligt jobb för bönderna; för de kemikalier som används och den ohyra som man kan stöta på i fält. Vår kyrka har också personer som arbetar där, vilket ger en kristen vittnesbörd bland bönderna. Ofta är lutherska kyrkan är den enda partnern i deras kamp för ekonomisk och social rättvisa.

Mitt i allt detta befinner jag mig själv. Full av förväntningar och förhoppningar.  Jag har min agenda i mina händer och ser att det börjar bli full snabbt, och alla idéer och projekt fyller upp mer än de timmar som bladen har i min kalender.

Jag ber till Gud att jag kan duga för allt som behövs göra här. Dessa ödmjuka, enkla människor förtjänar  det. Särskilt de fattiga, som  varje dag lär mig att vara ödmjukare, att vänta på Gud och kämpa för rättvisa.

Den 23 oktober blev jag installerad som pastor i den lutherska församlingen i San Sebastian. Bara en månad och tre dagar efter min ankomst hit, en stad och ett land som jag aldrig hade varit i tidigare. Men det känns bra. Det  är  rätt tid. Nu är det dags för mig i denna kyrka och denna stad. Här och nu vill jag tjäna Gud och människorna.

Jag har börjat planera söndagsmässorna och bibelstudier. Verksamheten med barn också kommer att få mitt stöd, besök hos passiva medlemmar, och även en missionsverksamhet i närheten med en annan pastor. Besök hos ursprungsbefolkningen i Talamanca, ett ganska otillgängligt ställe i Karibien. Allt detta har hunnit hända under bara 30 dagar. Det är intensivt och spännande som alltid med kyrkan i Latinamerika. Tack Gud för det och för privilegiet att tjäna här.

Daniel Calero, utsänd av Svenska kyrkan till lutherska kyrkan i Costa Rica (ILCO)