Världsflyktingdagen: Möt flyktingbarnen i Djibouti

Rast i Ali Addeh, Djibouti. Foto: Ann Jonsson

Rast i Ali Addeh, Djibouti. Foto: Ann Jonsson

Jag har rätt till utbildning! Jag har rätt att leka! Jag har rätt till trygghet, liv och utveckling! Jag har rätt till en åsikt!

Barnen jag möter i flyktinglägret i Djibouti berättar om sina rättigheter. Att de som flyktingar också har rätt till ett liv, en åsikt, utbildning och lek.

I världen finns det ungefär 43 miljoner människor på flykt från konflikthärdar och miljökatastrofer. Många av dem är barn. Dessa barn har också rättigheter, precis som barn i Sverige.

Jag är utsänd av Svenska kyrkan till Kenya och har nyligen besökt flyktinglägren som Svenska kyrkan tillsammans med Lutherska världsförbundet (LVF) stödjer i Kenya och Djibouti. Besöken handlade särskilt om att följa upp projekt med fokus på barns rättigheter.

I Ali Addeh flyktingläger i Djibouti mötte jag Shamsa Ahmed, som arbetar med barns rättigheter i skolorna i lägret. För fem år sedan kom hon som flykting från Mogadishu, Somalia, tillsammans med sina fem syskon och föräldrar. Hon läste de sista åren av grundskolan i lägerskolan som drivs av Lutherska världsförbundet. Shamsa gick ut med högsta betyg av alla elever i årskurs 8 (det sista året i grundskolan enligt det lokala systemet). För tillfället finns det dock ingen motsvarighet till gymnasieskola i lägret. Istället sökte hon jobb och började för drygt ett år sedan som den enda kvinnliga anställda med ansvar för att minska barns utsatthet.

Shamsa Ahmed. Foto: Ann Jonsson

Shamsa Ahmed. Foto: Ann Jonsson

– Jag gillar känslan av att bidra till att öka medvetenheten om barns rättigheter i vårt samhälle, särskilt genom kampanjer där vi engagerar barn och ungdomar i drama och sånger. Dessutom så får jag barn som hoppat av skolan att återvända genom att förklara för dem varför det är viktigt med utbildning, berättar hon för mig.

Sångerna ekar i klassrummen när jag tillsammans med en kollega besöker de sex förskolorna i lägret:

We are Children, we have a right to be alive, we have a right to be Children. We have a right to get education, we have a right to survive and develop

I am a child, I have a right to be alive. I have a right to be a child, I have a right to get education, I have a right to survive and develop…

I projektet som Svenska kyrkan stöder är fokus på att öka medvetandet och respekten för barns rättigheter. I Djibouti, med en befolkning på drygt 800,000 invåndare finns det drygt 20,000 registrerade flyktingar. Majoriteten är på flykt från det krigshärjade Somalia. Hettan gör sig påmind så fort vi hoppar ur bilen, men arbetsmiljön i skolorna har förbättrats enormt genom installering av solpaneler som ger energi till fläktar och belysning. Lärarna märker att eleverna är mycket mer uppmärksamma och delaktiga i undervisningen nu när temperaturen i rummet inte går över 35 grader. Dessutom har man kunnat utöka undervisningstiden med en timme för förmiddagsgruppen och en för eftermiddagsgruppen.

Antalet barn i lägren är många så undervisningen sker i dubbla skift. Trots att nya klassrum har byggts till så är de mellan 60 till 100 förväntansfulla fem- till sjuåringar i föreskoleklasserna. Jag frågar förskole- och lågstadielärarna hur det är möjligt att hålla undervisning för så många elever. ”Om det blir för stökigt och för mycket prat samtidigt så ber jag dem klappa händerna eller så sjunger vi en sång, vilket får snacket att upphöra”, därefter fortsätter undervisningen.

Dessa lärare, som också är flyktingar i lägret, är fantastiska! Och barnen är så engagerade och intresserade att lära sig allt vad läraren förmedlar. Ett problem som dock är en del av verkligheten här, liksom i andra flyktingläger, är att elevantalet minskar ju högre upp i årskurserna man kommer. Vi frågar några ungdomar i 13-15årsåldern varför så många av deras kompisar hoppat av skolan. Den främsta orsaken som ges är fattigdom. Familjen behöver pengar, och även om de har ett tillfälligt boende i form av ett tält, får mat och gratis utbildning, så behövs pengar till att köpa andra saker i ett hushåll. Matransonen som ges av FN består av vetemjöl, gryn, olja, salt och lite socker. Vill du äta något annat så får du försöka skaffa det själv. Det torra landskapet i Djibouti gör att det inte finns så många sätt att försörja sig på som flykting. Att odla grönsaker är väldigt svårt. Familjerna tvingas antingen sälja av en del av den givna ransonen för att komplettera med pasta, ris, grönsaker och kanske även kött. Ibland prioriterar man att köpa tvål, kläder eller andra nödvändigheter för familjens överlevnad.

Flickor och pojkar spelar handboll. Foto: Ann Jonsson

Flickor och pojkar spelar handboll. Foto: Ann Jonsson

Utöver den hjälp flyktingarna får från FN och andra organisationer, så finns det inte så stor möjlighet att själv påverka sin livssituation här på den djiboutiska landsbygden. Klimatet är kargt och torrt i denna stenöken. För att tjäna lite pengar så öppnar en del familjer en liten kiosk eller grönsaksstånd, med varor som de inskaffat i huvudstaden, två timmars resväg bort. Äldre syskon stannar hemma för att ta hand om sina småsyskon medan föräldrarna försöker försörja familjen. Eller så åker ungdomarna in till staden för att jobba som hembiträde eller liknande lågavlönade jobb. Några av barnen säger också att deras kompisar anser att det inte är värt att gå i skolan eftersom efter högstadiet finns det ingen fortsatt utbildning. Och med bara ett grundskolebetyg har man inte så stor möjlighet på arbetsmarknade i konkurrens med andra.

Framförallt är det tjejerna som minskar i antal i mellan- och högstadiet. Varför är det så? Detta är något man diskuterar livligt i barnrättsklubben i skolan. Detta är också ett av ämnena man skriver dikter och sätter upp pjäser om. Det gnistrar till i ögonen på killen jag pratar med när han berättar om hur de tillsammans haft föreställningar för föräldrar och andra i lägret. För att öka medvetenheten om att ALLA barn har rätt till utbildning. Och genom kollegor som Sharmas uppföljning med de elever som hoppat av skolan, har man lyckats att få en del av dem att återvända till skolan.

Jag lämnar lägret i Djibouti med en from förhoppning om att ungdomarna också snart får en mölighet till att gå vidare till en gymnasieutbildning. Jag mötte nämligen ansvarig handläggare för FN i lägret, när hon diskuterade med flyktingarna hur de tillsammans kan bidra för att göra barnens (och föräldrarnas) önskan om en gymnasieutbildning verklig. För utbildning ÄR en rättighet!

Ann Jonsson. Foto: Magnus Aronson/IKON

Ann Jonsson. Foto: Magnus Aronson/IKON

Ann Jonsson, utsänd av Svenska kyrkan till Kenya

Ann är utsänd till Kenya där hon är verksam som koordinator i Lutherska världsförbundets flyktingprogram som bland annat berör världens största flyktingläger, Dadaab, och Kakuma. Ann bor i Nairobi och har tidigare jobbat många år på internationella avdelningen på kyrkokansliet.

Läs mer om arbetet med flyktingar på Afrikas horn >>

Läs mer om stödet till flyktingarna från Syrien just nu >>

Läs mer om läkande lek för flyktingbarn i Sydsudan >>

Läs mer om Svenska kyrkans utsända personal >>