Män vet för lite om hur svårt kvinnor har det

I Etiopien har en satsning på ökad kunskap hos religiösa ledare blivit en väg mot mer jämställdhet och fokus på tidigare tabubelagda frågor om sexualitet, preventivmedel och kvinnors rätt att bestämma över sina kroppar. 

Fitsum

Det tog tid innan de religiösa ledarna Etiopien gick med på att få undervisning om sexuella rättigheter och jämställdhetsfrågor, berättar Fitsum Zelalem som leder utbildningsprojektet.

Fitsum Zelalem från Etiopien berättar om projektet som drivs i samarbete med Svenska kyrkans internationella arbete under ett besök i Uppsala. Han har fått sin universitetsutbildning i teologi finansierad av Svenska kyrkan och är nu projektledare för satsningen på att åstadkomma förändring genom de kristna religiösa ledarna.

– I varje litet samhälle i Etiopien spelar religionen en oerhört stor roll i människors liv. Därför har de religiösa ledarna stor makt och påverkar hur värderingar och traditioner lever kvar. För kvinnors del handlar det inte sällan om synsätt som begränsar dem eller i värsta fall skadar deras hälsa, berättar Fitsum Zelalem, som även är expert inom det förebyggande arbetet mot hiv/aids lokalt.

Teologer i fyra afrikanska länder utbildas
Projektet ingår i en större satsning där fokus är att lyfta frågor inom området sexuell reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR). Fyra afrikanska länder ingår och lokalt är det teologiska universitet och hälsoprojekt som driver arbetet. Sedan starten har över 100 studenter i teologi fått utbildning i frågor kopplade till SRHR. De flesta av dessa är kvinnor.

IMG_5968_900

Workenesh Feyisa är präst i ett land där kvinnor ännu anses vara underlägsna mannen. Utbildningen av religiösa ledare kan bidra till att ändra på det.

I Etiopien är det vanligt att kvinnan inte alls har inflytande över beslut kring den egna sexualiteten, det antal barn familjen har, preventivmedel, den egna sexualiteten, om hon vill föda i hemmet eller på sjukhus. Workenesh Feyisa, pastor och en av kursdeltagarna, berättar att hon har haft svårt att bli accepterad som kyrklig ledare.

– Mannen anses vara överlägsen kvinnan och ha rätt att bestämma över henne, berättar Workenesh Feyisa, som själv tvingades gifta sig i ung ålder och misshandlades av sin man.

Fitsum Zelalem berättar att det tog tid och mycket hårt arbete att få de religiösa ledarna att acceptera utbildningen inom SRHR. Att projektet drivs av ett teologiskt universitet och Svenska kyrkan var avgörande för att det till sist blev ett ja från i stort sett alla tillfrågade.

Männen har stor okunskap om kvinnors situation
– I början möttes vi av mycket misstänksamhet och förnekelse. Ingen ville heller medge att de hade några problem i sin kyrka eller församling, berättar Fitsum Zelalem. Han upplever att det största problemet när det gäller kvinnors svåra situation i Etiopien är okunskap kring jämställdhet hos främst den manliga delen av befolkningen.

Därför har mycket av arbetet handlat om att för de religiösa ledarna konkret visa upp den verklighet som faktiskt råder. Både statistik och levande berättelser har använts för att skildra hur exempelvis en hemförlossning eller barnafödande i alldeles för tidig ålder kan ge svåra komplikationer för unga flickor.

Diskuterar kvinnors lika värde och rättigheter
– En del religiösa ledare har fortsatt att förneka problemen och blivit upprörda när vi pratat om behovet av att begränsa barnafödandet och reproduktiv hälsa och rättigheter. Men många har också blivit djupt skakade när de förstått konsekvenserna av ojämlikheterna i samhället. Flera har förändrat sin syn på genusfrågor.

Förhoppningen är att de religiösa ledarna nu i sin tur ska driva arbetet vidare med att förbättra situationen lokalt och stå för en fortsatt teologisk diskussion om kvinnors lika värde och rättigheter. Nästa steg är att försöka utöka projektet till religiösa ledare från andra religioner.

– Att vi har kunnat ha en teologisk diskussion om Gud, samhällets syn på kvinnan och varje människas oinskränkta värde har hjälpt oss mycket i arbetet. På så sätt har religionen varit en viktig drivkraft för förändring, säger Fitsum Zelalem.

Anna Martinengo
Kommunikatör, Svenska kyrkans internationella arbete

Läs också Erik Lysén på debattplats: ”Religionen ska vara en kraft för jämställdhet”

Vad är sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter – SRHR
Svenska kyrkan vill stå för en tradition som ser sexualitet som något positivt och arbetar idag aktivt för rättigheter som rör sexuell och reproduktiv hälsa. Teologiskt handlar det om tron på att sexualitet är en del av skapelsen, en gåva till människan, som måste hanteras öppet och i dialog med samtiden.

Området sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, förkortat SRHR, handlar för kyrkans del både om praktiskt hälsoarbete och om att stå upp för människors rätt till välbefinnande. Alla ska kunna bestämma om, och med vem, de vill ha sex. Alla ska kunna bestämma om eller när de vill ha barn. Viktiga insatser är här tillgång till sexualupplysning och familjeplanering.

För Svenska kyrkan handlar det här arbetet också om att motverka förtryck och övergrepp, som könsstympning och tvångsäktenskap. Det är viktigt att sträva efter en respektfull dialog med religiösa ledare, men samtidigt kraftfullt ta ställning mot kulturella och religiösa sedvänjor som kränker människors rättigheter. Religiösa ledare och samfund har varit, och är, ofta en del av problemet.

Genom sin makt kan religiösa ledare bidra till att det skapas normer kring sexualitet och könsroller, som i värsta fall kan bidra till exempelvis förtryck av homosexuella eller att kvinnor helt fråntas rätten att bestämma över sina egna kroppar. Detta måste öppet diskuteras.

Svenska kyrkan arbetar aktivt för att ingen ska kränkas på grund av sin sexuella läggning, för att alla ska ha rätt till sexualupplysning, preventivmedel och god mödrahälsovård. Annat som prioriteras är insatser för att minska sexuellt överförbara infektioner och antalet osäkra aborter. Svenska kyrkan anser att alla ska ha rätt till en säker och laglig abort. Det krävs politisk handling och rättsliga ramar för att värna rättigheterna inom SRHR-området.

Därför arbetar Svenska kyrkan för att påverka beslutsfattare i Sverige, EU och FN. Genom dialog med partnerorganisationer och systerkyrkor finns goda möjligheter att bidra till en positiv förändring av normer och attityder. Svenska kyrkan har ett moraliskt ansvar och även en unik möjlighet att ta ett ledarskap i dessa frågor, bland annat genom att uppmuntra till samtal om SRHR-frågor utifrån ett teologiskt perspektiv. Att området prioriteras markerar tydligt att Svenska kyrkan vill tillhöra en teologisk tradition som erkänner det positiva värdet i människans sexualitet.

I fastan kan vi vara med om att förflytta horisonten

Vissa möten och människor bär man med sig genom livet. Den kvinna som jag brukade köpa ved av när vi bodde i västra Etiopien är en sådan. Hon hade flera barn och fick slita för överlevnaden. Familjen var helt beroende av den lilla inkomst hon kunde få genom att sälja ved.

1036548_900

Familjen Kafumu, från vänster, Savera, Lucia, Gertrude, Steven och Ludovik har fått ett nytt liv tack vare ko- kalvprojektet. En möjlighet att tänka framåt. Foto: Magnus Aronson /Ikon

Hon blev gravid igen och födde sitt femte barn. Fem dagar efter förlossningen var hon tillbaka igen, bar och sålde ved. Jag blev bestört när hon kom med sin börda för att sälja till oss. Det var på tok för tidigt för henne att gå tillbaka till så tungt arbete. Men för henne fanns inget alternativ, det handlade om familjens överlevnad. Hon kunde bara ta en dag i sänder.

Många av oss har en kalender som är mer eller mindre fullbokad veckor, månader eller till och med år framöver. Vi har planerat årets semester, sparar kanske för att kunna göra den där resan om några år, eller byta bostad eller vad det kan vara. Vårt perspektiv är långt vilket gör att vi kan planera, vara kreativa, vågar testa.

För många människor som lever i största fattigdom och utsatthet är fokuset att överleva dagen. ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder” –  en fin strof, men när det gäller överlevnad är det en tuff verklighet. Perspektivet för den som lever i fattigdom är den dag som är och att överleva den. Allt annat är drömmar som man kanske knappt vågar släppa fram.

Hållbar försörjning är en dröm som man kanske knappt har ord för.  Men – när människor ges möjligheter sker något.  Att få en ko eller en get som ger näringsrik mjölk, kan innebära bättre hälsa och ytterligare en inkomstkälla som gör att familjen har råd att sätta barnen i skola och ger barnen bättre förutsättningar i livet.

En annan möjlighet är mikrokrediter och sparandegrupper. Jag träffade en grupp kvinnor  för några år sedan i en by i nordvästra Kenya som gått samman i en mikrokredit/sparande grupp. Deras berättelser var samstämmiga:  Genom att bli del av det gemensamma sparandet och få del av kreditmöjligheter kunde man påtagligt förstärka familjens försörjning.

Det innebar att man kunde servera familjen mer än ett mål mat per dag, skolgången för både flickor och pojkar var möjlig, blev man sjuk hade gruppen en liten kassa som man kunde få del av för sjukvård. Och – här sken den berättande kvinnan verkligen upp – man kunde unna sig en liten guldkant: ett till halsband av glaspärlor!

Att kunna förflytta horisonten från det som ligger allra närmast, överlevnaden, till dagar, veckor och månader bort gör något med människor. Hoppet växer, kreativiteten tilltar, självrespekten och tilltron till sin egen förmåga växer. Man blir rakare i ryggen, gladare, orkar också se sin granne.

Att förflytta horisonten är utveckling, minskad sårbarhet och ger en tro på framtiden. Man får också ork över till att engagera sig i utveckling på lite bredare front, lyxen att kunna reflektera, analysera och bidra till förändring. Förvänta sig det. Ha förväntningar på ansvarsbärare.

För oss i Svenska kyrkans internationella arbete är det centralt att tänka långsiktigt, tänka utveckling, bidra till att stärka människors tro på framtiden och sin egen förmåga att påverka den.

Vi går nu in i fastan, en tid för eftertanke på många plan. Fastan som leder oss fram till påsken – den optimala kärlekshögtiden då glädjen manifesteras. Jag vill uppmana oss alla att ta vara på denna tid för reflektion över våra liv.

Vi är privilegierade på så många sätt, så privilegierade att vi också kan bidra till att fler får sina rättigheter. Vi kan göra det genom en gåva, vi kan göra det genom att bli månadsgivare. Vi har alla förmånen att med stolthet och glädje få stödja det arbete som vi i Svenska kyrkan står i internationellt, tillsammans med kyrkor och andra partners runt om i världen.

Maria Lundberg

Fastekampanjen Maträtten – för allas rätt till mat pågår 26 februari till 9 april. Läs mer >> 

Ingen ska behöva sälja sin kropp!

Hon bär på fruktansvärda upplevelser och minnen. Kyrkans personal fick kämpa för att få hennes tillit, men till sist ville hon prata 

”Nu har jag lärt mig att jag är någon… Att jag kan klara något annat än att sälja sex och tillfredsställa andra. Jag har fått mitt människovärde tillbaka, det är det största.” Seble Yetdarke, 34 år.

När jag såg människorna från kyrkan de första gångerna skrattade jag åt dem. Det var patetiskt för mig att de stod där och pratade med oss om att vi var älskade och att det fanns ett bättre liv. Som om de kände oss. Men de gav inte upp, berättar Seble Yetdarke, 34 år.

När jag såg människorna från kyrkan de första gångerna skrattade jag åt dem. Det var patetiskt för mig att de stod där och pratade med oss om att vi var älskade och att det fanns ett bättre liv. Som om de kände oss. Men de gav inte upp, berättar Seble Yetdarke, 34 år. Foto: Magnus Aronson/IKON

Ingen människa ska behöva sälja sin kropp och utsättas för övergrepp. Svenska kyrkans internationella arbete stöder rehabilitering och nya möjligheter för kvinnor i Etiopien. ”Nytt Liv för unga kvinnor” är ett av våra viktiga insamlingsprojekt. Din gåva behövs idag!

Aldrig upplevt kärlek
För Seble är kärlek ett missbrukat ord. Hon berättar för mig att hon nog aldrig upplevt hur det är att älska och att älskas på riktigt. Hon har heller aldrig upplevt hur det är att få vara barn. Sebles mamma hade 12 barn med lika många män och uppväxten präglades av misär och otrygghet. Seble våldtogs brutalt när hon var 12 år av en vän till familjen och blev gravid för första gången.

- Jag berättade inte för någon, utan bar på hemligheten själv. Men efter ett tag var det svårt att dölja. När jag var i fjärde månaden upptäckte mamma att jag var gravid och då fanns det ingenting att göra.

Moderskap, missbruk och prostitution
Hon födde en son, men Sebles mamma som var oförmögen att ta hand om sina egna barn lämnade över ansvaret på en av sina väninnor.

- Jag fick flytta hem till en vän till mamma. Hon var jättesnäll och det var på många sätt bättre för mig och min son att bo där än hemma hos mamma. Kvinnan var prostituerad och berättade för mig om hur enkelt det var att tjäna pengar genom att sälja sex.  Hon sminkade mig, gav mig kläder och tog mig med ut till hennes kunder. Jag var 14 år när jag tog emot min första kund.

Många tjejer som kommit till kyrkan berättar att de aldrig trodde de skulle hamna i den situation de är i. Att äntligen få berätta sin historia för någon som kan hjälpa, som lyssnar och som berättar om vikten av att kunna förlåta, både sig själv och andra ger tjejerna möjlighet att må bättre och gå vidare. Foto: Magnus Aronson/IKON

Många tjejer som kommit till kyrkan berättar att de aldrig trodde de skulle hamna i den situation de är i. Att tjejerna äntligen få berätta sin historia för någon som kan hjälpa, som lyssnar och som berättar om vikten av att kunna förlåta, både sig själv och andra, ger dem möjlighet att må bättre och gå vidare. Foto: Magnus Aronson/IKON

Seble ser betydligt äldre ut än sina 34 år. Ansiktet är fårat och det är uppenbart att det är de 20 åren på gatan och som missbrukare som gjort tydliga avtryck. Sedan hon kom med i projektet New life for young women, har hon fått veta att hon är hiv-positiv, något hon själv misstänkte under många år.

- Jag körde bara på i alla år utan att någonsin känna efter hur jag mådde. När jag kom med i projektet och fick genomgå olika hälsoundersökningar förstod jag hur utsliten min kropp var. Nu äter jag bromsmedicin och mår ganska bra. Det tuffaste för mig har varit att försöka bli ren från mitt alkohol- och drogmissbruk. Jag är glad för varje dag jag kan lägga till den andra.

Hon sålde andra flickor
De sista åren på gatan var hon inte längre eftertraktad bland kunderna. De ville ha yngre tjejer och Seble började då agera hallick åt en grupp yngre flickor. Hon tog betalt av tjejerna och gjorde bra pengar på det. Det innebar också lite återhämtning och vila efter många års hårt slit.

Den primära målgruppen för projektet ”New life for young women” är, som namnet avslöjar, unga prostituerade kvinnor. Seble var egentligen för gammal för att omfattas av projektet, men eftersom hon agerade hallick för en grupp yngre flickor identifierades hon som en nyckelperson. Projektet såg att man genom att nå Seble, kunde fånga upp flera unga flickor som arbetade tillsammans med henne. Det tog lång tid innan kyrkans personal lyckades övertyga Seble att komma till deras informationslunch.

De kvinnor som kommer till kyrkan är trasiga, både fysiskt och mentalt. Det kan ta lång tid innan de känner sig trygga att våga berätta vad de har varit med om. Ett första steg kan vara det stöd kvinnorna känner i att få prata med varandra i en trygg, skyddad miljö. Seble kan nu vara ett positivt stöd för yngre tjejer. Foto: Magnus Aronson/IKON

De kvinnor som kommer till kyrkan är trasiga, både fysiskt och mentalt. Det kan ta lång tid innan de känner sig trygga att våga berätta vad de har varit med om. Ett första steg kan vara det stöd kvinnorna känner i att få prata med varandra i en trygg, skyddad miljö. Seble kan nu vara ett positivt stöd för yngre tjejer. Foto: Magnus Aronson/IKON

- Situationen som jag befann mig i då var bättre än någonsin. Jag behövde inte själv sälja sex utan kunde förmedla kunder och på det sättet tjäna pengar. När jag såg människorna från projektet de första gångerna skrattade jag åt dem. Det var patetiskt för mig att de stod där och pratade med oss om att vi var älskade och att det fanns ett bättre liv. Som om de kände oss. Men de gav inte upp, det kom tillbaka och efter ett tag fick jag kontakt med en kvinna som kunde bemöta mitt förakt och min ilska. Det var tack vare henne som jag till slut gick till informationslunchen, tillsammans med de fem flickorna som jag förmedlade kunder åt.

Ny försörjning, ny framtid
Seble hade aldrig lagat mat i hela sitt liv. Nu sitter vi tillsammans och äter en jättegod pizza som hon har lagat under förmiddagens hushållskurs i kyrkans lokaler. Hennes tanke är att inrikta sig på att laga snabbmat och att sälja det till skolungdomar i området där hon bor.

- Det ligger många skolor runtomkring där jag bor och jag tror att det kan finnas en stor marknad där.

Hos kyrkan får kvinnorna lära sig matlagning och hur de startar upp ett eget företagande med försäljning av t.ex. bröd eller piroger. Foto: Magnus Aronson/IKON

Hos kyrkan får kvinnorna lära sig matlagning och hur de startar upp ett eget företagande med försäljning av t.ex. bröd eller piroger. Foto: Magnus Aronson/IKON

Seble lyfter också fram samtalsterapi och rådgivning som viktiga delar för hennes utveckling under projektet.

- Jag har människor som lyssnar och finns till för mig. Jag har lärt mig att jag är någon utan löshår och urringade tajta kläder. Jag kan använda mina händer till något annat än att sälja sex och tillfredsställa andra. Jag har fått mitt människovärde tillbaka, det är det största.

Martina Croner, tidigare utsänd, Tanzania

(red Sanna Bülow)

Trehundratusen livsviktiga hembesök

Idag finns mentormammor i tre länder på den afrikanska kontinenten. Under 2016 har mentormammorna gjort närmare 300 000 hembesök och gett stöd till 13 000 gravida kvinnor genom uppsökande mödra- och barnahälsovård. Nyligen möttes några av dem för fortbildning och utbyte av erfarenheter.

Mentormammor från Sydafrika, Swaziland och Etiopien samlades i Sydafrika för utbyta och fortbildning. Foto: Herman Hallonsten

”Att vara kvinna i våra länder innebär ett stort ansvar, oavsett om du är singel eller gift. Och som ensamstående och fattig är det svårt att fostra och ta hand barn. Så när vi går ut som mentormammor i våra grannskap möter vi bland våra klienter samma utmaningar som vi har i våra egna hem.”

Så sa en mentormamma från Siphilile, Swaziland, när mentormammor från fyra projekt i tre länder möttes för en konferens på Philanis nya Training Center vid Zithulele sjukhus i Östra Kapprovinsen. Flera av mentormammorna hade för första gången i sitt liv ansökt om pass för kunna lämna sina hem och flyga – även det för första gången – till Sydafrika för att dela erfarenheter från liv och arbete med sina kollegor.

Råd att köpa tvål
I det avslutande utvärderingssamtalet berättade flera mentormammor hur de genom jämförelser med förhållanden i de tre länderna, Etiopien, Swaziland och Sydafrika, fått en ny syn på sina egna och sina klienters livssituationer kring hälsa och social trygghet. Alla mentormammorna delar erfarenheter av utsatthet men lever under olika politiska system.

I det nya demokratiska Sydafrika, som fortfarande är ett av världens mest ojämlika länder, har dock barn rätt till ett månatligt barnbidrag på 360 rand. Denna rättighet saknas helt i Etiopien och Swaziland. En mentormamma från Philani i Sydafrika beskrev i utvärderingen:

”Vi är här för att vi utför samma arbete, men det som påverkat mig mest är att i andra länder måste kvinnor ibland fortfarande betala för grundläggande service som sjukhusvård. Ja, vissa har inte ens råd att gå på toaletten eller att köpa tvål. Detta är sådant vi i Sydafrika tar för givet, även om vi också är fattiga.”

Hiv bland unga kvinnor stiger
En fråga som de etiopiska mentormammorna förvånat återkom till flera gånger var den höga hiv-prevalensen i Swaziland och Sydafrika, och hur antalet nyinfekterade stiger igen, särskilt bland unga kvinnor. Mentormammorna fick möjlighet att tala om olika orsaker till detta, till exempel frågan om att hålla sig till en eller ha flera parallella partners, liksom svåra frågor kring skadliga sexualvanor, såsom torrsex, och det utbredda sexuella våldet.

Mentormammorna samtalade om kvinnors möjligheter och utmaningar i sina respektive samhällen. Foto: Herman Hallonsten

På programmet stod också den metod som mentormammorna arbetar utifrån. Många av deltagarna är pionjärer inom Philanis arbete, några hade varit med ända sedan starten 2002. Både från erfarna och nya mentormammor gavs många exempel på hur metoden och deras insatser både har räddat liv och skapat förutsättningar hälsa, trygghet och utbildning för otaliga kvinnor och barn.

Tala till hjärtat
Det gick inte att ta miste på hur arbetet också har gett mentormammorna själva en stolthet, till exempel inför sina egna barn och familjer. En mentormamma från Philani i Sydafrika beskrev målande en del av metodens innehåll:

”Det är vi viktigt att vi mentormammor är uthålliga och tålmodiga, och att vi talar till en ung mammas hjärta då vi i handling visar hur man kommunicerar på ett bra sätt med sitt barn.”

Mentormammorna ett föredöme
Att vara ”mentor” är att vara ett exempel för andra genom att ge råd och stöd utifrån sin egen kunskap och erfarenhet. Och det är att dela med sig utan att göra andra beroende av det stöd man erbjuder. Detta är svårt och på konferensen kunde mentormammorna också tala om vikten av att stödja varandra, både mentalt och andligt, samt att bidra till en konstruktiv arbetskultur i projekten – så att alla orkar med de tunga och utmanande mötena med sina klienter.

Tillsammans utgör mentormammorna ett exempel i samhället på att kvinnor förändrar. En mentormamma beskrev hur kvinnors situation förbättras i Etiopien, även om det sker långsamt:

”I Etiopien finns nu en medvetenhet om att kvinnor också är människor. Vi har en bättre status i samhället idag och vi blir uppmuntrade av att vi inte bara är mammor och systrar utan också vårdgivare. Vi är mentormammor.”

mentormammor-frnn-etiopien-tillsammans-med-philanis-grundare-ingrid-le-roux-och-kwanie-mbevu-senior-programme-manager-th_900px

I mitten läkaren Ingrid le Roux, grundare av Philani och mentormammamodellen, tillsammans med mentormammor från Etiopien. Foto: Herman Hallonsten

Sång och dans, bön och bibelläsning inramade dagarna, och det gavs många referenser till hur människor i Bibeln gjort liknande erfarenheter eller utgör förebilder. När vi läste om änkans gåva uttryckte en av mentormammorna att: ”Vi måste våga se att det vi bidrar med i våra klienters liv kan vara litet för oss men stort för dem.”

I berättelsen om bebådelsen, när Maria får veta att hon ska bli gravid, kunde vi alla påminnas om hur graviditeter och nyfödda barn inte bara innebär utmaningar och kamp utan i många fall också kommer med glädje och förväntan på nytt liv. Liv som ska rätt att utvecklas i enlighet med sin fulla potential!

Låt fler få fylla fem!

Guds välsignelse och en glad advent!

Herman Hallonsten. Foto: Magnus Aronson /IKON

Herman Hallonsten. Foto: Magnus Aronson /IKON

Herman Hallonsten ansvarar för att konsolidera och kvalitetssäkra mentormammamodellen och stödja de liknande verksamheter som startats i Etiopien och Swaziland. Han arbetar även med hälso- och genusfrågor.

 

Läs mer om julkampanjen Låt fler få fylla fem >>

Följ oss på Instagram,  Facebook och Twitter

 

 

Fakta
Idag arbetar cirka 300 mentormammor i Sydafrika, Etiopien och Swaziland med uppsökande mödra- och barnhälsovård bland gravida kvinnor och undernärda barn i åldrarna 0-5 år.

Tillsammans har de under 2016 gjort nästan 300 000 hembesök hos familjer och gett stöd åt mer än 13 000 gravida kvinnor och upprättats en journal åt lika många barn.

Under 2016 har Philani utbildat 56 nya egna mentormammor och tillsammans med hälsomyndigheter i Sydafrika utbildat ytterligare 54 hälsoarbetare i mödra- och barnhälsa.

Philani i Sydafrika möter också 270 barn i egna förskoleklasser samt 200 barn i lekgrupper, och Siphilile i Swaziland följer upp mer än 700 barn hos cirka 100 informella dagmammor.

Barnen drabbas alltid först – desperation i torkans Etiopien

Etiopien har drabbats av den värsta torkan på 30 år, ett resultat av väderfenomenet El Niño. Nu råder en katastrofal situation i flera delar av landet och över 10 miljoner människor är i behov av nödhjälp. Genom lokala partners stödjer Svenska kyrkan akuta insatser som räddar liv. 

Det är över 40 grader varmt i skuggan och svetten rinner nedför ryggen när vi kommer fram till sjukhuset i Aysaita i den torkdrabbade Afar-regionen. På skylten står det ”Aysaita Hospital”. Men det ser inte ut som ett sjukhus. På gården står det rostiga sängstommar i metall som ger en känsla av övergivenhet. Första tanken är att de är trasiga och ska slängas. Men sedan får vi höra att personalen sover ute ibland eftersom det är så varmt.

Sjukhuset i Aysaita saknar utrustning, det finns inget kallt vatten i kranen, inget kylskåp och luftkonditioneringen fungerar inte.  Foto: Magnus Aronson /Ikon

Sjukhuset i Aysaita saknar utrustning, det finns inget kallt vatten i kranen, inget kylskåp och luftkonditioneringen fungerar inte. Foto: Magnus Aronson /Ikon

Utanför sjukhuset har kvinnor samlats under skuggan av ett träd för att ta emot matpaket som delas ut av Svenska kyrkans lokala partner. Nästan alla har undernärda barn i sina famnar. Många av dem gråter, stämningen är uppjagad, kvinnorna vill ha sina matpaket och få näringstillskott till sina barn. De sneglar misstänksamt på mig och fotografen. Men deras största fokus är på barnen. Barnen. Som alltid drabbas först.

Min blick fastnar vid en kvinna som sitter och ammar sin lilla flicka. Flickan är allvarligt undernärd och mammans blick desperat. Först tittar jag bort. Jag vill inte stirra på lidandet, vet inte hur jag ska ta till mig det. Samtidigt är jag rädd att synen av henne ska blotta min egen sårbarhet. Jag tänker på den oro jag känt när min egen dotter blivit sjuk och vi åkt in på akuten. Ovissheten som skapar värk i hjärtat och gråt i halsen. Hur ska det gå för mitt barn?

Fatuma matar Asia med mjölkersättning som delas ut av Svenska kyrkans lokala partner på sjukhuset i Aysaita, Afarregionen i nordöstra Etiopien. Foto: Magnus Aronson /Ikon

Fatuma matar Asia med mjölkersättning som delas ut av Svenska kyrkans lokala partner på sjukhuset i Aysaita, Afarregionen i nordöstra Etiopien. Foto: Magnus Aronson /Ikon

Min blick söker sig tillbaka till den ammande kvinnan. Till slut börjar jag prata med henne. Jag får veta att hon heter Fatuma och att hennes dotter Asia är nio månader. Medan sjukskötaren berättar att hon är ett av de barnen som betraktas som akut undernärd iakttar jag hur Asia försöker suga i sig bröstmjölken med stor ihärdighet. Trots hennes tillstånd finns en kraft i sättet hon klämmer med sin taniga men starka hand för att det ska komma mer mjölk. Problemet blir så uppenbart. Asia är hungrig. Hon saknar inte livslust, hon saknar inte aptit. Hon saknar mat.

Sjukskötaren Abdu Shikina har aldrig tidigare sett en liknande situation. ”Det största problemet är bristen på vatten. Det är svårt för folk att ta sig fram i hettan och det finns ingen elektricitet”.  Foto: Magnus Aronson /Ikon

Sjukskötaren Abdu Shikina har aldrig tidigare sett en liknande situation. ”Det största problemet är bristen på vatten. Det är svårt för folk att ta sig fram i hettan och det finns ingen elektricitet”. Foto: Magnus Aronson /Ikon

Jag frågar sjukskötaren om hon kommer att klara sig. Han tvekar. Men till slut nickar han. Om mamman ser till att Asia får i sig näringstillskottet kommer det att gå bra. Och maten som Fatuma får med sig hem kommer göra så att hon får mer och bättre bröstmjölk.

Innan hon går lindar Fatuma in matpaketet i en sjal som hon slänger över ryggen. I en annan sjal bär hon Asia över sitt bröst. När de vandrar iväg över det torra ökenlandskapet tänker jag på sjukskötarens tvekan när jag frågade om Asia kommer att överleva. Men jag orkar inte tänka längre än så. Vi hoppar in i den luftkonditionerade bilen och lämnar kvinnorna. Vi kommer aldrig mer att se dem. Vi kommer inte att veta om Asia kommer att klara sig. Jag tänker på det ofattbara i att det som kan orsaka hennes död år 2016 är brist på mat och vatten. Jag kastar en sista blick över det torftiga sjukhuset och hjärtat är tungt över att världen är så orättvis.

Anna Jonasson
frilansjournalist

Stöd insatsen mot Afrikas torka >>

 Följ oss på Instagram,  Facebook och Twitter

Trettio år efter svältkatastrofen: Vad hände sen?

Maria Lundberg arbetade med mödra- och barnavård i Etiopien under svältkatastrofen på 1980-talet. För några veckor sedan reste hon tillbaka och mötte människor som tack vare rätt hjälp räddades till livet och  blev självförsörjande igen.

Ibland hinner tiden ifatt och det ges möjlighet att reflektera över val som påverkat ens liv och de konsekvenser detta fått. En stor del av mitt liv har präglats av internationellt arbete, både direkt ”i fält” och med utgångspunkt från Sverige och Svenska kyrkans internationella arbete. Etiopien var den plats där det började, och det är där en stor bit av mitt hjärta finns. Det var också där som jag första gången kom att arbeta i en katastrofinsats.

Möte med människor som för 30 år sedan fick del av matprogrammet och de efterföljande insatserna. Första året fick vi mat för att återhämta oss, år 2 och tre deltog vi i mat för arbete-insatser som har bidragit till att vi har kunnat vara självförsörjande sen dess. Foto. Maria Lundberg

Möte med människor som för 30 år sedan fick del av matprogrammet och de efterföljande insatserna. Foto. Maria Lundberg

Under de år jag arbetade i Etiopien drabbades stora delar av landet av en svår torka och efterföljande svältkatastrof. Effekterna försvårades av den politiska situationen och att myndigheternas prioriterade kriget mot Eritrea och tioårsjubileet av revolutionen framför människors lidande.

Statistik visade på undernäring
Jag ansvarade för en mobil mödra- och barnavårdsklinik som stöttade kliniker i och runt Nakamte i västra Etiopien. 1984-85 såg vi att barnen från ett visst område blev alltmer undernärda. Vi förde noggrann statistik över barnens viktutveckling och insåg att vi behövde agera.

Vi gjorde en förstudie i ett samhälle som låg i väglöst land, Mote i Wama Hagalo. Matbristen var enorm på grund av torkan, men också på grund av angrepp av tse-tse flugor som spred sjukdomar hos kreaturen som dog och påverkade möjligheten att kunna plöja jorden. En skrämmande stor andel av barnen led av svår undernäring, så också den vuxna befolkningen.

Mekane Yesuskyrkan lyckades utverka tillstånd för matdistribution och Lutherska Världsförbundet (LWF) kom in med mat och extra personalresurser för att kunna genomföra matprogrammet i den drabbade dalgången. Antalet matransoner var otillräckliga och vi hamnade i många svåra valsituationer.

Trettio år efter svältkatastrofen
Jag har sen dess burit med mig tankar, känslor och mer eller mindre medvetna frågor om vad som hände sen. De som överlevde – till vilket liv räddades de? Hamnade de i livslångt beroende av stöd? De val vi tvingades göra, var de rätt eller fel? Går det över huvud taget att bedöma det?

Nyligen fick jag så en förfrågan om jag kunde tänka mig att göra ett besök i de områden vi arbetade i för 30 år sedan för att följa upp vad som hänt och hur man idag ser på det som hände då. Med mycket kort varsel bestämde jag mig för att haka på. En ny svältkatastrof pågår i landet, men denna gång är andra områden drabbade.

Inom mindre än två veckor från frågan hade ställts, befann jag mig så i Nakamte. Trettio år är en mycket lång tid, fanns det någon kvar som kom ihåg?

Under några dagar reste vi runt till de ställen där matdistributionen ägde rum och hittade människor som fick del av matprogrammet och lyssnade till berättelserna om vad som hände sen. Vi mötte människor som var 3-4 år då, men som fått berättat från sina föräldrar om hur de bars till kliniken svårt medtagna av matbrist och undernäring och hur man fick matransoner.

Snabbt självförsörjande igen
Berättelserna är samstämmiga: Människor fick matransoner i ett år, sen övergick det i mat för arbete-program, då olika utvecklingsinsatser genomfördes och där de som deltog i programmet bidrog till att säkra vattentillgången, plantera träd, anlägga grönsaksodlingar, dammar, terrasseringar och konstbevattningssystem med mera, i väntan på att kunna skörda det man fått utsäde till för att så. Efter dessa tre år kunde man stå på egna ben och vara självförsörjande igen. Sen dess har människor klarat sig själva – kunnat försörja sig, skaffa sig utbildning och utveckla sina liv.

Wandimu Adunja (mannen i rutig skjorta vid dörröppningen) var en av de undernärda barn som bars till distributionscentret för 30 år sedan eftersom han var så svag att han inte kunde gå. Han är idag kommunchef med en agronomutbildning i bagaget. Foto: Maria Lundberg

Wandimu Adunja (mannen i rutig skjorta vid dörröppningen) var ett av de undernärda barn som bars till distributionscentret för 30 år sedan eftersom han var så svag att han inte kunde gå. Han är idag kommunchef med en agronomutbildning i bagaget. Foto: Maria Lundberg

Det som då var väglöst land har nu vägar, mobiluppkopplingar, skolor och utbildningsmöjligheter. Tillgången på skog och vatten som möjliggjordes genom mat för arbete-programmen är fortfarande påtagliga och har stor betydelse för försörjning och möjlighet att bygga hus, ha god tillgång på vatten och olika former av grödor. Detta kan ses som ett exempel på hur humanitära insatser länkar i rehabilitering och utveckling.

För mig var det läkande att se att barn som var så illa däran då, kunnat tillgodogöra sig utbildning och utvecklas positivt. De räddades till ett värdigt liv, om än inte alla, så i alla fall många. Den insats vi gjorde då, har påverkat både enskilda människor och det lokala samhället och gett möjlighet till utveckling och självförsörjning, ett värdigt liv.

Evangeliet i nytt perspektiv
Vi träffade också medarbetare i teamen som genomförde insatserna då. De minns mycket väl hur det var och kan berätta hur de rehabiliterande insatserna definitivt har medverkat till återhämtningen efter svältkatastrofen, men också till fortsatt utveckling och självförsörjning. Men de berättar också om hur svårt de upplevde det att se människor i så stor utsatthet. Hur de med egna pengar köpte mat till utmattade kvinnor för att de skulle orka bära hem den mat de fått, hur mödrar kommit hem med matransonen men funnit delar av familjen avlidna. Minnen som de kommer bära med sig resten av livet.

En av teammedarbetarna som jag mötte är numer präst i ett av de samhällen som var svårt drabbade av svälten. Han berättade att erfarenheten från den svåra perioden för alltid påverkat honom till en holistisk syn på tron och evangeliet; det handlar om hela människan och hennes livssituation: ”…för att världen ska leva…”.

Arbetet som jordbrukare är fortfarande svårt och tufft, men delvis på ett nytt sätt. Man berättar hur oförutsägbara regnen är idag. Klimatförändringarna är ytterst påtagliga. Regnen är mindre, kommer inte när de ska, upphör vid fel tidpunkt, plötsliga störtregn förstör skördar. I tre byar förstördes skörden av hagelstormar i höstas, vilket aldrig skett tidigare. Därför distribueras mat till drabbade familjer nu igen, men nu är det de lokala myndigheterna som tar ansvar.

Det vi gör spelar roll
Att människor återigen är beroende av att få mat utifrån, fick mig att fundera på om gamla minnen poppar upp från den svåra svältkatastrofen för 30 år sedan och gör det än svårare att hantera dagens situation? Jag ställde frågan till några vänner som jag mötte under min resa och svaret fyllde mig med ödmjukhet: ”Vårt liv är hårt. Vi tar en dag i sänder och är tacksamma för varje dag som passerar utan större katastrofer. Sen tar vi nästa dag när den kommer. Vi tittar inte bakåt.” Samtidigt uttryckte de fortfarande en tacksamhet för att deras svåra situation för 30 år sedan hade uppmärksammats och att de fått hjälp.

Arbetet med att förebygga och reducera risken för katastrofer måste stärkas för att människor som lever i utsatta områden ska kunna leva i ökad trygghet om att kunna försörja sig och sin familj inte bara idag, utan också imorgon. Att få det bekräftat att det spelar roll vad vi gör, betydde mycket för mig och min önskan är att många andra av alla de som bidrog då, kan få del av denna bekräftelse. Det spelar roll vad vi gör!

1018727-Maria-Lundberg-Foto-Magnus-AronsonMaria Lundberg
Enhetschef, Svenska kyrkans internationella arbete

 

Stöd insatsen mot Afrikas torka >>

Följ oss på Facebook och Twitter

”Hjälp våra barn överleva”

Rätten till mat är ett av de viktigaste stegen i hållbar utveckling. Tillsammans kan vi se till att fler människor får möjlighet att skapa trygg försörjning, skriver Gunilla Hallonsten, internationell chef. 

Fastekampanjens symbol består av en tallrik. Tallriken står för de skålar, kastruller, sädessäckar och matförråd som för miljoner människor är tomma för ofta. Brist på mat och näring gör att barn och vuxna dör i förtid.

795 miljoner människor äter för lite, för näringsfattigt och inte tillräckligt ofta. Foto: David Back

795 miljoner människor äter för lite, för näringsfattigt och inte tillräckligt ofta. Foto: David Back

Jag besökte Etiopien i förra veckan och såg med egna ögon hur klimatförändringarna i kombination med det återkommande väderfenomenet el Niño drabbat landet med den värsta torkan på 50 år.

Jag har nog inte förstått det så tydligt som då och där, när jag stod där mitt i det etiopiska landskapet och samtalade med människor som vet mycket mer om detta än jag: De är beroende på liv och död av klimatet, att regnen kommer när de ska. Inte bara nu när vi ser en humanitär katastrof utan i det långa perspektivet. Den motståndskraft som de lyckats byggas upp i form av klimatanpassning slås ut nu när torkan är så brutal.

De äldste i byarna säger att det kommer att bli värre med värmen fram tills regnen förhoppningsvis kommer. Då kommer översvämningarna, den torra jorden kan inte emot vattnet. Ali Mohamad, äldste för ett område med 18000 människor säger att det har gått för långt nu, att det kommer fortsätta så här, mammor och små barn dör först:

– Här kan vare sig växter, djur eller människor leva längre här kan endast stenarna leva. Allting dör – hjälp våra barn att överleva, säger han.

Mudina Alci med sina barn på en hälsoklinik i Afar-regionen. Foto: Gunilla Hallonsten /IKON

Mudina Alci med sina barn på en hälsoklinik i Afar-regionen. Foto: Gunilla Hallonsten /IKON

Jag tror att vi kan förändra världen. I alla kulturer och religioner finns en tradition av solidaritet, främst med den egna gruppen och ibland även med främlingar. Att dela med sig för större jämvikt är ett av  de främsta kännetecknen på att Guds rike börjar ta form.

Rättvisa är vad Gud vill och kräver av oss. Läs till exempel i 2 Korintierbrevet kapitel 8 om hur Paulus vädjar om solidaritet för att kärleken skall bli synlig.

Vi finns på plats i Etiopien, i Burma, i Zimbabwe och på plats efter plats i världen. Sedan många år arbetar vi med långsiktigt arbete för att öka försörjningstryggheten och med snabba hjälpinsatser när katastrofer slår till. Till vår hjälp har vi ett unikt globalt nätverk av kyrkor och organisationer som vi samarbetar med – och vi har varandra.

Låt oss tillsammans sätta stopp för den orättvisa fördelningen så att föräldrar inte mer behöver känna vanmakt över att inte ha tillräckligt med mat att ge sina barn. Låt oss ligga ett steg före effekterna av klimatförändringarna och säkerställa möjligheter för människor att kunna odla och äta sig mätta trots ändrade förutsättningar.

Och låt oss påminna varandra om att varje insats och varje krona räknas!

Tack för din gåva i fastekampanjen Maträtten – för allas rätt till mat.

Gunilla Hallonsten. Foto: Magnus Aronson /IKON

Gunilla Hallonsten. Foto: Magnus Aronson /IKON

Gunilla Hallonsten
Chef för Svenska kyrkans internationella arbete

 

Läs mer om fastekampanjen >>
Stöd insatsen mot Afrikas torka >>

Följ oss på Facebook och Twitter

 

fastan_blogg_1024x600

 

 

 

Akut torka: ”Det här är svält”

En tyst långsam död för miljoner människor. Det är vad som pågår just nu i Etiopen. Det finns inte mat och inte vatten. Barn dör av uttorkning på sjukhusen. Det här är inte hunger, det är svält. Det skriver Gunilla Hallonsten, internationell chef, efter att ha besökt den torkdrabbade regionen Afar.

Vi befinner oss Afar i nordöstra Etiopen, en region som drabbats hårt av torkan, för ett besök på sjukhuset i Aysaita. Ljuset är oerhört vackert och seneftermiddagens sol  framkallar brinnande färger i byggnader och människor. Temperaturen sjunker under 40-graderssträcket.

Lokala företrädare har skickat med en person för att se till att sjukhusadministrationen ger oss tillåtelse att ta bilder. Men vi får inte bara tillåtelse – de vädjar till oss: ”Ta bilder! Visa omvärlden vad som händer i Afar.”

Etiopien-Afar-mars-2016-600-px

På sjukhuset i Ayasaita ber sjukhusledningen oss att ta bilder och visa hur grym situationen är.

Vi visas in i ett stort öppet rum med sängar utmed väggarna. Läkaren Sew Ale Usufu möter oss och beskriver situationen på den avdelning han ansvarar för. I sängarna sitter mammor med svårt undernärda barn i sina famnar och Sew Ale Usufu slår ut med armen i en gest mot kvinnorna och barnen och säger: ”Det är så här situationen är”.

Han ber oss följa med till nästa rum, in i dödens väntrum för liv som nyss blivit till. Hettan, lukten och dammet går inte att beskriva. Barnen ligger i knät på sina mammor eller på britsen bredvid dem med sond genom näsan och kanyl i handen. Det är fullt med flugor som ingen orkar vifta bort. Mammorna är själva svårt undernärda och orkeslösa.

Barnen är så svårt undernärda att de kommer att dö, idag eller imorgon. Det finns endast näringsröra, inget vatten. Mammorna har ingen mjölk och barnen är för svaga att kunna få i sig något annat. Sjukhuset förser människor med gratis medicin, men har inte råd att köpa in tillräckliga mängder mat eller ens det mest basala, som mjölk till barnen.

Vi får veta att sjukhuspersonalen samlar ihop från sina egna löner för att kunna köpa mjölkersättning till de mest undernärda barnen.

Det hade behövts tre sjukhus till för att kunna hjälpa alla.

Vad förväntade jag mig? Jag vet inte. Men barnen och mammorna! Jag kan inte omfatta det här. Det har gått för långt när vi som mänsklighet tillåter detta. Jag som tänkt så mycket kring rätten att existera blir stum. Dessa mammor och barn nås inte av något av det de har rätt till. Inte ens deras rätt att överleva kan upprätthållas.

Svält. Det finns inget annat ord för det här än svält. Det är en svältkatastrof som pågår framför våra ögon och som vi befinner oss mitt i. Det är barnen det handlar om. Det är barnen och deras mammor som är så unga att de kan räknas som barn de också.

Vi lämnar Aysaita, passerar flyktingläger för eritreanska flyktingar, över allt grus och sand. Ser lite vatten som har dämts upp och där både människor och djur samsas.  Små, dammiga vägar. Vi är två bilar och kan följa den första bilen genom sandvirvlarna som blåser upp.

Miljö vid Gahertu Health clinic Afar Etiopien 8 mars 2016 094Människor förflyttar sig med sin boskap för att finna vatten. Det betyder att boskapen också ofta är sjuk och kommer med sjukdomar som överförs till annan boskap.

Vi kör förbi fält efter fält där det bara är torr sand med små gula pinnar som sticker upp. Jag går ur bilen och ser att det är delar av förtorkad majs som står kvar på åkrarna. Alla grödor har dött. Här finns ingenting att skörda eller att äta. Här finns absolut inget vatten. Vi passerar hyddor och av grenar och kvistar inhägnade boenden för människor och djur.

Så ser vi på långt håll en byggnad och fullt av kvinnor och barn som har samlats utanför. Detta är kliniken i Gaertu. Läkaren Abdu Shekan är ensam på plats och han hälsar oss välkommen och säger att det passar bra att vi kommer idag, när han ska göra undersökningar och dela ut mat. Han beskriver att han undersöker barnen och delar ut nötkräm: en slags näringsgröt till de barn som definieras som undernärda.

Mamma Zarha med Jamal läkaren Abdu Shekan Etiopien Afar 8 mars 2016 074

Mamma Zarha med Jamal läkaren Abdu Shekan på kliniken i Gaertu.

Idag har det kommit mammor med ett 40-tal yngre barn. En del av dem är på gränsen till undernärda. De har vandrat långt och kommit för att höra om vad som kommer att hända, och om de möjligtvis kan få någon mat till sina barn. En läkare från kliniken reser också regelbundet ut tillsammans med hälsovårdsarbetare för att finna undernärda och sjuka runtom i området och se till att de får hjälp.

Tre svårt undernärda barn kommer inte att överleva. Vi föreslår att vi ska ta med dem till sjukhuset i staden men det går inte. Det finns ingen sjukvårdspersonal som kan följa med in till staden och då kommer de inte att tas emot på det överbelagda sjukhuset, inte ens om vi får med oss underskrivna papper från läkaren.

Mamma Hawa Malato med Ale Mohamad Etiopien Afar 6-7 mars 2016 043

Mamma Hawa Malato med sin son Ale Mohamad.

Hawa Malato säger att det inte är någon idé att åka till sjukhuset. Hon har redan varit där under två månader med sitt son Ale Mohamed som är svårt undernärd utan att det hjälpte eftersom det inte finns vare sig mat eller vatten på sjukhuset. Hon kan lika gärna stanna här säger hon. Då kan hon också se till de andra barnen.

Desperationen finns hos alla. Läkaren Abdu Shekan har inte ens vatten att ge dem. Ingen mjölkersättning heller, utan endast nötkräm, och det kan de svårast undernärda inte få i sig. När det inte finns vatten förlorar kvinnorna som ammar sin mjölk och det blir en ond cirkel av torka, näringsbrist och sjukdom.

När vi åker därifrån vet vi att tre barn kommer att dö idag eller imorgon för att det inte finns vatten, eller någon endaste vätska att ge barnen. Vi lämnar en klinik där det är tyst. Alldeles för tyst för att vara så många barn som är så hungriga.

Gunilla Hallonsten
chef för Svenska kyrkans internationella arbete

Svenska kyrkan stöder akuta insatser i Etiopien och Zimbabwe. Din gåva behövs!

Akut torka: ”Omvärlden måste komma till undsättning”

Uttorkad flod i Kobo. I Etiopien har flera livsviktiga floder som förser lokalbefolkning med vatten torkat ut. Det har inte hänt på 30 år. Foto: AEimagebuilder

Uttorkad flod i Kobo. I Etiopien har flera livsviktiga floder som förser lokalbefolkning med vatten torkat ut. Det har inte hänt på 30 år. Foto: AEimagebuilder

Johan Nilsson är nyss hemkommen från Etiopien. Han har rest runt i landet och pratat med många människor om den extrema torka som nu drabbar landet och även flera andra länder i östra och södra Afrika.

– Jag var här under svälten 1984/85 och det jag såg nu bekräftar bilden av att detta är den värsta torkan som drabbat landet sedan dess, säger Johan.

Johan berättar att han pratat med människor som försökt odla fyra gånger bara under det senaste året, men att samtliga skördar misslyckats och torkat ut. Matbristen innebär att barnen bara får mat en gång om dagen och tvingas gå till sömns hungriga.

– Människor tvingas sälja av den boskap som inte redan dött av torkan, för att få pengar att köpa tillbaka utsäde till dubbla priset mot vad de sålde det för, förklarar Johan.

Även arbetstillfällen och inkomstkällor går förlorade. I de drabbade områdena försörjer sig majoriteten av befolkningen på jordbruk men de kvinnor som brukar jobba på marknaden har inte längre något att sälja. Människor tvingas lämna sina hem och fly i jakt på mat och vatten. Om de hittar vatten måste de betala lokalbefolkningen där med getter för att kunna få vatten till sina andra djur.

– Det är en helt ohållbar och desperat situation och omvärlden måste komma till undsättning innan en omfattande svält bryter ut, säger Johan.

En by i närheten av Gewane i Afar, nordöstra Etiopien. På många ställen syns kadaver som dött av matbrist och uttorkning. Foto: AEimagebuilder

En by i närheten av Gewane i Afar, nordöstra Etiopien. På många ställen syns kadaver som dött av matbrist och uttorkning. Foto: AEimagebuilder

Else Berglund arbetar som samordnare och psykososocial rådgivare inom Svenska kyrkans flyktingprogram. I slutet av februari besökte hon flyktinglägret Aysaita i Afar, nordöstra Etiopien. Där arbetar Svenska kyrkans lokala partner, EECMY-DASSC, med att bistå eritreanska flyktingars grundläggande behov och skapa försörjningsmöjligheter i lägret.

På grund av torkan har man nu har man fått utöka verksamheten för att möta behoven hos undernärda barn samt gravida och ammande mammor. Den extrema torkan har bidragit till en akut matbrist i Afar-regionen, liksom i andra delar av landet.

– Eftersom regnen uteblivit är det extremt torrt just nu. I själva lägret finns det än så länge tillräckligt med vatten eftersom man har borrade brunnar, men bland den nomadiserande lokalbefolkningen i regionen är läget betydligt svårare. De får gå långa sträckor för att hitta vatten och bete till sin boskap, berättar Else.

En pojke i flyktinglägret Aysaita. Foto: Therése N. Jonsson

En pojke i flyktinglägret Aysaita. Foto: Therése N. Jonsson

Svenska kyrkan stöder just nu insatser i både Etiopien och Zimbabwe, som är två av de länder som drabbats hårt av den pågående torkan. Behoven växer för varje dag och om inte mer hjälp tillsätts inom kort riskerar en omfattande svältkatastrof att drabba stora delar av kontinenten. Din gåva gör skillnad!

Fotnot: Johan Nilsson heter egentligen något annat.

Therése Naomi Jonsson

Therése N. Jonsson
kommunikatör, Svenska kyrkans internationella arbete

 

 

Läs mer om katastrofinsatserna mot torkan i Afrika >>
Följ oss på Facebook och Twitter

 

Rätten till mat – MATRÄTTEN

Hela 795 miljoner människor kan inte äta tillräckligt, trots att jordens resurser räcker till alla. Under fastekampanjen 2016 lyfter Svenska kyrkans internationella arbete därför en av våra grundläggande mänskliga rättigheter: Rätten till mat.

De resurser som mänskligheten fått att dela på kan räcka till alla, om vi gör det solidariskt och klokt. I biblisk mening är detta att ta vårt förvaltarskap på allvar. Och i världslig mening är det att verka för en rättvis ekonomisk fördelningspolitik. Vi vill detta och vi tror att förändringen är inom räckhåll. Därför satsar vi på Maträtten – för allas rätt till mat!

Daw Wah Wah tillhörde de allra fattigaste i byn Sar Oh Chaung i Burma. Hon har fått hjälp tack vare ett mikrolån. Foto: Magnus Aronson /IKON

Daw Wah Wah tillhörde de allra fattigaste i byn Sar Oh Chaung i Burma. Hon har fått hjälp tack vare ett mikrolån. Foto: Magnus Aronson /IKON

Globaliseringen och klimatutmaningarna har uppenbarat för oss hur vi människor hör samman och beror av varandra. Ingen kan längre ställa sig utanför och hävda att mitt liv och min tillgång till mat och rent vatten är oberoende av andras. Maten i våra butiker kommer idag från hela världen. Den är odlad och producerad av människor som har samma behov av mat, och längtan efter att deras barn ska få äta sig mätta på en nyttig och näringsrik kost, som du och jag. Vattnet i våra kranar kan tidigare ha bevattnat en risodling i Asien, fruktodlingar i Sydamerika eller helt enkelt varit dopvatten åt ett barn i Syrien.

Vi har idag stor kunskap om effekterna av att inte dagligen ha säker tillgång till tillräckligt med mat samt till en varierad och näringsrik kost, särskilt för barn. Det hämmar utvecklingen, både fysiskt och mentalt. Barn som lider av undernäring och hämmas i tillväxten möter i betydligt större omfattning än andra barn svårigheter att tillgodogöra sig kunskap i skolan och kan bli hämmade socialt och emotionellt.

Barn behöver bra näring för att utvecklas normalt och orka med att ta till sig kunskap. Khine Sabai Myint med sonen Htoo Myat Thu. Foto: Magnus Aronson /IKON

Barn behöver bra näring för att utvecklas normalt och orka med att ta till sig kunskap. Khine Sabai Myint med sonen Htoo Myat Thu. Foto: Magnus Aronson /IKON

Är detta acceptabelt när vi vet att jordens resurser räcker till för alla? Självfallet inte, och det måste uttalas att vi väljer bort dessa barns möjligheter till en framtid om vi inte omsätter det vi vet i handling för förändring.

Men det handlar såklart inte bara om att vi har kunskap om hur det förhåller sig. Vi har mer. Som människor har vi också en förmåga till empati, medkänsla och solidaritet. Inte bara i huvudet, utan också i hjärtat vet vi vad som är rätt. Därför tror jag att vi kan förändra och till vår hjälp har vi ett unikt globalt nätverk av kyrkor och organisationer som vi samarbetar med.

I alla kulturer och religioner finns en tradition av solidaritet, främst med den egna gruppen och ibland även med främlingar. Att dela med sig för större jämvikt är ett av de främsta kännetecknen på att Guds rike börjar ta form.
Rättvisa är vad Gud vill och kräver av oss. Läs till exempel i 2 Korintierbrevet kapitel 8 om hur Paulus vädjar om solidaritet för att kärleken skall bli synlig.

Låt oss tillsammans sätta stopp för den orättvisa fördelningen så att unga föräldrar inte mer behöver känna vanmakt över att inte ha tillräckligt med mat att ge sina barn. Låt oss ligga ett steg före effekterna av klimatförändringarna och säkerställa möjligheter för människor att kunna odla och äta sig mätta trots ändrade förutsättningar. Och låt oss påminna varandra om att varje insats och varje krona räknas.

Välkommen till årets fastekampanj, välkomna till MATRÄTTEN – för allas rätt till mat!

 

Gunilla Hallonsten. Foto: Magnus Aronson /IKON

Gunilla Hallonsten. Foto: Magnus Aronson /IKON

Gunilla Hallonsten
Chef för Svenska kyrkans internationella arbete

 

Läs mer om fastekampanjen >>
Läs mer om vårt arbetet för hållbar försörjning >>

Följ oss på Facebook och Twitter

 

fastan_blogg_1024x600