”Jag berättar för barnen om kärlek”

De romska barnen i Olympic village är inte vana att någon lyssnar på dem. Våld, drogmissbruk och sexuellt utnyttjande finns ständigt närvarande i deras vardag. Barnpsykologen Christina Sescu, får dem att känna sig sedda och lär dem om omtanke, kärlek och samarbete.

Christina utanför det sociala centret där hon har sitt kontor. Här finns också liten läkarmottagning.

– Alla tillfällen med barnen är olika. Den enda gemensamma strategin jag har med alla barn är att jag berättar för dem om kärlek, säger Christina. Jag berättar om att de är älskade och att de kan älska varandra. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

– Under barnaåren utvecklas hjärnan mycket. Om det saknas omsorg och lugn och ro blir menen oftast bestående. Det arbetar vi för att motverka, berättar Christina Sescu, 42 år, barnpsykolog. Sedan fem år tillbaka arbetar hon med romska barn och föräldrar i Olympic village.

Hemförhållandena är mycket svåra. Många av barnen växer upp med bara en förälder som själva haft en svår barndom.

Christina arbetar på det sociala center som drivs av Franciskanordern, bara ett par kilometer från området Olympic village. Hon får kontakt med barnen via skolan på centret. Hon observerar barnen under lektionerna, identifierar dem som visar tecken på oro och är utåtagerande, och frågar om de vill komma till henne och prata.

Avslappning och lek som metod
Vi sitter på Christinas lilla kontor. Där finns hennes skrivbord, en bokhylla med barnböcker och en soffa med nallar och dockor. Våld i hemmen och alkoholmissbruk bland barnens föräldrar är vanligt. Sexuella övergrepp förekommer också men det kan vara känsligt och svårt att prata om. För att vinna barnens förtroende leker och skojar hon med dem.

– Under leken kan jag också upptäcka olika varningstecken, förklarar hon. Om barnet har lätt till ilska eller gråt, lätt blir skrämd av ljud, visar tecken på att veta mycket om sex, då brukar jag reagera, förklarar Christina.

Christina följer alla barnen noga och har ett nära samarbete med lärarna på FUP:s skola. Läraren Cornelia använder avslappningsövningarna som hon lärt sig av Christina. Det är en viktig del av skoldagen att få barnen att slappna av och fokusera. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Christina följer alla barnen noga och har ett nära samarbete med lärarna på FUP:s skola. Läraren Cornelia använder avslappningsövningarna som hon lärt sig av Christina. Det är en viktig del av skoldagen att få barnen att slappna av och fokusera. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Christina använder sig ofta av avslappningsövningar som metod. Då kan hon ha en grupp barn, vanligtvis inte mer än fyra-fem i varje grupp. De lär sig andas djupt, får ligga i ring på golvet, hon lägger en lugn hand på dem, ibland målar de på samma tavla som skickas runt i ringen. De får lära sig att gå ner i varv, fokusera och samarbeta mot ett gemensamt resultat.

Idag är hon är överöst med barn som ständigt vill vara hos henne.

– De är inte vana att bli lyssnade på och behovet är enormt. De får lära sig att slappna av och att få sund fysisk beröring och omtanke.

Trots svårigheter ger föräldrakurser resultat
Centret ger även föräldrakurser. Främst till mammor eftersom de bryr sig mest. Christina är övertygad om att det går att lära sig både att känna och att kunna ge kärlek och trygghet som vuxen, men det är svårt, mycket svårt.

– Vi gjorde en övning med några av mammorna och bad dem försöka minnas en person under deras egen uppväxt som gav dem kärlek. Ingen av mammorna kom på någon, berättar Christina och konstaterar att det inte är lätt att veta vad kärlek är och ge det till sina barn om man själv inte upplevt det.

– Mammorna får råd om hur de kan göra som föräldrar när de blir arga på sina barn eller när barnen blir arga. Då handlar det också om att andas, slappna av och sedan lyssna på varandra. Kanske gå ut en stund i friska luften och få en paus, skrattar Christina plötsligt.

Väldigt få pappor vill delta i föräldrakurserna, men indirekt når projektet några av dem ändå.
– Mammorna berättar hur deras män frågar om kurserna när de kommer hem och hur männen senare, när en situation uppstår, påminner mammorna om det de har lärt sig, ler Christina.

Jag ler med henne men tänker att papporna ändå kommer undan allt ansvar väldigt lätt. Christina håller med.
– Jag känner ändå att jag gör nytta här, att barnen behöver mig och att vi är på rätt väg. Jag kan inte tänka mig att jag skulle vara lyckligare att jobba med något annat. Jag lever och tänker på hur jag kan förbättra mitt arbete konstant och det känns bra, för jag älskar barnen och jag känner mig älskad av dem.

Sanna Bülow Foto: Gustaf Hellsing /IKON

Foto: Gustaf Hellsing /IKON

Sanna Bülow
Kommunikatör och insamlare, Svenska kyrkans internationella arbete.

Läs mer om vårt arbete för romer i Rumänien >>

Följ oss på Facebook och Twitter

 

 

 

Se filmen med Florentina:

Ett smärtsamt uppdrag

- När jag träffar mina elever ser jag inte romska barn, jag ser barn. Vem bryr sig om de är romer eller inte? Jag ser barn som lever i fattigdom. Barn som inte är så lyckligt lottade.

Cornelia är 31 år och arbetar som lärare på den skola för extremt utsatta barn i Rumänien som Svenska kyrkans internationella arbete stöder. Jag har träffat henne och vill dela hennes berättelse om de undangömda barnen.

Cornelia, 31 år, försöker se varje enskilt barns behov. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Cornelia, 31 år, försöker se varje enskilt barns behov. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Cornelia är en sympatisk kvinna med pigga ögon och ett stort engagemang. Hon växte upp i en väldigt liten by utanför staden Roman men nu bor hon inne i stan. Hon beskriver sin barndom som lycklig med två kärleksfulla föräldrar och fyra syskon att leka med.

– När jag blev större sa min mamma alltid: Du ser ut som en lärare och du älskar ju barn. Du skulle kunna göra så mycket mer än att sitta på ett kontor.

På den tiden, efter att ha studerat sociologi och psykologi, arbetade Cornelia som sekreterare på ett medicinskt företag och senare som receptionist på ett hotell.

– Jag var vän med fader Lucian som ansvarar för vårt sociala center och en dag bjöd han in mig till att besöka Olympic village där många romer bor och agera översättare åt ett besök från Norge. Jag hade aldrig sett hur människorna i Olympic village bor förut och efter den eftermiddagen sov jag inte på tre nätter.

– Jag grät och tänkte för mig själv att om det bara finns någonting jag kan göra för de här människorna så måste jag göra det.

Cornelia satte sitt fokus på barnen och här väcktes hennes mammas ord till liv. Hon skulle bli deras lärare.

– Så blev jag lärare till sist ändå, skrattar hon och ler ömsint. Nu får jag verkligen användning för den utbildning jag har och jag känner att den gör nytta.

Cornelia visste inte att hon ville bli lärare för än hon besökte de bosättningar där myndigheterna har placerat över 1000 romer. Foto:Gustaf Hellsing/IKON

Cornelia visste inte att hon ville bli lärare förrrän hon besökte de bosättningar där myndigheterna har placerat över 1000 romer. Foto:Gustaf Hellsing/IKON

Första dagen

Cornelia känner starkt för sitt jobb och hon har stundtals svårt att hålla rösten stadig när hon berättar om det.

– Det här är inte ett jobb du går hem ifrån. Det här bär jag med mig jämt. Jag tänker på barnen när jag kommer hem och det tar en lång stund innan jag kan varva ner och göra annat. Kanske orkar jag fem år till men sen måste jag nog ha en paus, skrattar hon genom tårarna.

– Äsch, jag tror nog att jag orkar, avslutar hon ändå lite kavat innan jag går över till nästa fråga.

Lilla Daniel vill vara säker på att han har skrivit rätt i sin övningsbok. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Nu undervisar hon klasser om ca 20 barn i åldrarna 7-10 år men hennes allra första dag på jobbet hade hon en mindre grupp.

– De var mellan sju och åtta år barnen och de tittade alla skräckslaget och storögt på mig.

Men när lektionen var slut var det Cornelia som var orolig.

– Jag började med att ge dem alla ett varsitt papper och en penna och väntade på att de skulle ta upp sina penna men inget hände. De hade aldrig sett penna och papper förut. De varken förstod att sakerna hörde ihop eller vad de skulle göra med dem.

Nu kan de flesta läsa och skriva lite grann och de är jättestolta över det.

Barnens behov av engagemang på alla fronter

Barnen från Olympic village söker ständig bekräftelse. De är inte vana att bli uppmärksammade och de önskar hela tiden bli rättade och försäkrade om att de gör rätt.

Lärarassistenten, syster Ljuba, är med på lektionerna flera gånger i veckan. Hon gör också hembesök i Olympic village. Foto: GUstaf Hellsing/IKON

Lärarassistenten, syster Ljuba, är med på lektionerna flera gånger i veckan. Hon gör också hembesök i Olympic village. Foto: GUstaf Hellsing/IKON

– När det blir svårt för mig att hinna runt och hjälpa alla och syster Ljuba inte är här, använder jag mig av de barn som redan kan skriva ganska bra. De hjälper att rätta sina kamrater och de växer själva med uppgiften.

Men Cornelia oroar sig för barnens framtid och föräldrarnas brist på engagemang.

– Föräldrar som själva gått något eller ett par år i skolan är mer engagerade men generellt så är förståelsen för varför barn ska utbilda sig väldigt låg. I regel är det kvinnorna som bryr sig mest om att försöka ge något nytt till sina barn. Nån slags bättre framtid. Men de kommer ändå aldrig hit när vi bjuder in dem till informationsträffar eller föräldramöten.

Det händer att en del barn inte dyker upp i skolan under perioder eller vissa dagar. Ibland besöker Cornelia och någon av lärarassistenterna Olympic Village för att höra sig för om de uteblivna eleverna. Barnens förklaringar brukar vara att de glömde eller inte hittade några kläder att ha på sig. Väldigt mycket ansvar hamnar på barnen själva när föräldrarna anser att de lika gärna kan vara hemma.

– Vi har en del kläder på skolan som vi kan låna ut eller ge till barnen vid akut behov, förklarar Cornelia, men vi kan inte dela ut kläder varje vecka. Många använder kläderna att elda med eller så förstörs de snabbt på annat sätt.

De anställda på skolan och på det sociala centret känner de flesta barnen väl men på lektionerna berättar barnen väldigt lite om sina hemförhållanden. Många har en tendens att skydda sina föräldrar. Cornelia får ändå uppgifter när det behövs genom centrets socialsekreterare och hon samarbetar också med Christina som är psykolog.

De yngre  barnen får börja lektionen med att rita eller färglägga i målarböcker. Det är ofta ett bra sätt att få dem att fokusera. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

De yngre barnen får börja lektionen med att rita eller färglägga i målarböcker. Det är ofta ett bra sätt att få dem att fokusera. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

– I den här skolan behöver vi först arbeta med barnens mående och mentalitet innan vi kan satsa på de vanliga grundämnena. De måste klara av att slappna av, fokusera, fungera i grupp och lära sig sånt som att säga ”hej” till varandra när vi möts.

Hygien, värdighet och synen på varandra

Många romska barn blir retade i samhället för att de är smutsiga. Under lektionerna pratar lärarna med barnen om vikten av god hygien och på sommarhalvåret när det går bra att använda kallvattenduscharna på centret lär de barnen duscha och tvätta sig. Det gillar de väldigt mycket. En skojig aktivitet med mycket vattenskvätt.

Cornelia börjar också varje dag på skolåret med att barnen får tvätta händer och ansikte. De små får så klart hjälp.

– Sen börjar jag lektionen med att berätta vad jag skulle vilja göra under dagen och så frågar jag om de vill hjälpa mig med det. Det vill de alltid, skrattar Cornelia. Men sen varierar entusiasmen så klart under dagen.

Jag frågar om det inte händer att eleverna blir osams och jo, svarar hon, det gör det.

– Min metod är enkel. Jag frågor dem hur de själva skulle känna om någon gjorde något liknande mot dem. Det fungerar jättebra. De är inte vana att sätta sig in i hur andra känner och blir fundersamma.

För alla barns rätt

Både vuxna och barn från bättre förhållanden som bor inne i staden har svårt att acceptera romerna. Många förnekar att de ens känner till platsen som kallas Olympic village där över 1000 människor bor, ungefär en tredjedel är barn under 18 år. Ett hundratal av de barnen får skola och stöd av centret där Cornelia jobbar.

Unga romska tjejer tas oftast ur skolan i tidig ålder av sina föräldrar. De får hjälpa till i hemmet eller blir gravida. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Jag avslutar intervjun med att med en fråga om hon själv har något stöd för att bearbeta de svåra situationer hon får se.

– Jag pratar ibland med mina vänner. De säger att jag gör ett fantastiskt jobb som de aldrig skulle klara och att de inte vet så mycket om romska barn, förklarar hon uppgivet och pillar lite på sina naglar.

Hon tittar upp på mig.

– När jag möter mina elever ser jag inte romska barn. Jag ser barn. Barn som lever i svår fattigdom och utanförskap. Barn som inte är så lyckligt lottade…det är därför vi arbetar här, för att alla barn har rätt till hjälp.

 

Sanna Bülow, Kommunikatör och insamlare, Svenska kyrkans internationella arbete

 

 

 

Svenska kyrkan stöttar dem som flyr och dem som finns kvar

Riksdagsledamoten Fredrik Malm skriver på sin blogg den 16 augusti att när de kristna befolkningarnas existens i Mellanöstern hotas, är det inte bara en tragedi för dem som drabbas, det är en tragedi för hela mänskligheten. Malm skriver även om risken att Mellanöstern till slut blir en region av homogena etniska och religiösa enklaver. Det blir omöjligt att bygga tolerans i en sådan miljö. Fiendebilder och rädsla förs vidare från generation till generation.

Svenska kyrkan delar i allra högsta grad dessa farhågor. Det som drabbar hundratusentals utsatta kristna och andra religiösa och etniska minoriteter i regionen är ofattbart i sin grymhet och brutalitet. Svenska kyrkan ger direkt humanitärt stöd för dem som flyr, och engagerar sig i pastorala stödinsatser för de kristna och kyrkliga ledare som är kvar – bland annat genom samlade insatser i Kyrkornas världsråd och Mellanösterns kristna råd.

Det är dock beklagligt att Fredrik Malm inte hittar någon information om Svenska kyrkans engagemang för Mellanösterns utsatta kristna på vare sig blogg eller hemsida. Hade han letat lite till hade han kunna hitta ganska omfattande information om bland annat Svenska kyrkans långsiktiga stöd till Mellanösterns kristna råd, förutom det omedelbara humanitära stödet till såväl kristna, yezidier och andra minoritetsgrupper som samlats i läger eller flyktingbostäder i norra Irak, Turkiet, Jordanien och Libanon.   

Konfliktlösning-Za'atari-1032292

Pojkar pratar om konfliktlösning i flyktinglägret Za’atari i Jordanien. Lägret skapades 2012 när syriska flyktingar började strömma in över gränsen. Idag bor här omkring i 80 000 människor. Svenska kyrkan ger ett omfattande stöd genom Lutherska världsförbundet som är en del av kyrkornas organ ACT-alliansen.

Det är förstås en självklar utgångspunkt för Svenska kyrkan att våldet från IS och andra jihadistiska grupper är barbariskt och ett brott mot mänskligheten. Visst kan vi upprepa det i ett antal pressmeddelanden, ifall nu någon skulle tvivla på vår hållning inför den typen av våldshandlingar, men det viktigaste är att hela världssamfundet agerar för att skapa skydd för dem som nu drabbas av våldet i både Irak och Syrien.

Vad gäller Mellanösterns kristna råd, så försöker rådet i en mycket svår samhällssituation upprätthålla dialog och konkret samarbete mellan kyrkorna. Kristen närvaro och vittnesbörd i regionen är i centrum för arbetet. Man genomför olika typer av direkta och indirekta aktioner för att få världssamfundet att agera för att den religiösa mångfalden i regionen ska kunna bevaras och för att bidra till den återuppbyggnad, som vi alla hoppas ska bli möjlig när Nineveslätten och Mosul har befriats från IS våldsvälde.

Genom olika insatser försöker också Kyrkornas världsråd verka för fredlig samexistens och gemensamma strävanden för att stärka banden mellan olika religiösa och etniska grupper och därigenom motverka att religiös radikalisering sker. Svenska kyrkan är en av de allra största bidragsgivarna till detta arbete genom Kyrkornas världsråd.

Kyrkornas världsråd har förutom pågående kontakter med och besök till kyrkor, religiösa ledare och ledare för andra religiösa grupperingar också för avsikt att i början av 2017 genomföra en särskild delegationsresa med kyrkoledare från andra delar av kristenheten till Irak. Svenska kyrkan har själv deltagit i olika resor in i Irak för att få en bild av situationen och för att tala med lokala kyrkoledare.

När det gäller de humanitära insatserna så stödjer Svenska kyrkan yazidiska flyktingar i Turkiet genom ett projekt som främst fokuserar på yrkesutbildning och psykosocialt stöd till barn och unga.

Genom ett samarbete med Diakonia i Libanon stödjer Svenska kyrkan palestinska flyktingar från Syrien. Projektet fokuserar på förebyggande och minskande av könsrelaterat våld (GBV). I norra Irak arbetar Svenska kyrkan genom Lutherska världsförbundet (LWF) med stöd till kristna, yazidier och muslimer som flytt framförallt IS våld. Stödet innefattar bland annat mat, vatten, sanitet och hygien, psykosocialt stöd och utbildning.

Det finns också arbete och insatser som vi av säkerhetsskäl inte kan informera om. Istället för att fortsätta debatten genom bloggar och sociala medier skulle vi gärna välkomna Fredrik Malm till samtal på kyrkokansliet i Uppsala för att diskutera vad mer vi kan göra för att hjälpa kristna och andra religiösa och etniska grupper i regionen.

Vi hoppas att det också kan bidra till en omprövning vad gäller medlemskapet i Svenska kyrkan. Fredrik Malms kritik behövs i en kyrka som rymmer många olika åsikter och former av engagemang.

Erik Lysén
Internationell chef Svenska kyrkan

Läs mer om vårt arbete på Svenska kyrkan.se

blandat1517

Kan du hjälpa mig?

Jag vandrar genom flyktinglägret Souda på ön Chios i Grekland. Små containerhus står uppställda på rad. Plötsligt kommer en flicka gåendes mot mig. Hon har något nyfiket i blicken och vi börjar prata. Utan att tala samma språk lyckas vi introducera oss. Hon tar min hand och leder mig den lilla containern där hennes familj bor. Jag sticker in huvudet och där sitter mamma Beida Al Hussein. Hon reser sig upp och tar mig i hand. Vi börjar samtala om livet. Om flykten.

Foto Magnus Aronson-4063

Beida Al Hassan tillsammans med dottern Nouran, 9 år, framför containerhuset de bor i. Foto: Magnus Aronson /Ikon

Beida är en av de över en miljon människor som sedan förra året begett sig på den farliga resan över havet, från Turkiet till Grekland. Hemlandet är Syrien och där försökte de stanna till in i det sista. Men IS kom och tog över deras hemstad Raqqa.

– Min man jobbade som elektriker, men det finns inga jobb att få och vi ser ingen framtid i vårt hemland, berättar Beida.

Flyktinglägret Souda på Chios. Foto: Magnus Aronson

I flyktinglägret Souda på Chios ligger små containerhus på rad. Tillfälliga hem för människor på flykt. Foto: Magnus Aronson

Bomberna föll och en dag blev deras hem förstört i en flygräd. Som tur var omkom ingen i familjen, men de tvingades fly för sina liv. Beidas man reste före och är nu i Tyskland. Vid tidpunkten som Beida och familjens tre barn nådde Grekland hade gränserna i Europa hunnit stängas. Nu ska alla flyktingar registrera sig och söka asyl i Grekland. Sedan återstår en lång väntan.

Beidas ena son drabbades av syrebrist vid födseln och omvårdnaden om honom är svår i lägret ”Vattnet här är inte bra honom, han kan varken behålla vätska eller föda och allt kommer upp igen”, berättar Beida. Foto: Magnus Aronson /Ikon

Beidas ena son, Ahmed, drabbades av syrebrist vid födseln och omvårdnaden om honom är svår i lägret. Foto: Magnus Aronson /Ikon

Beidas son Ahmed, 6 år, drabbades av syrebrist vid födseln och är helt beroende av hennes omvårdnad. Varje dag på flykt är en kamp. Alla besparingar har gått till smugglarna och nu sitter de fast i Grekland.

– Kan du hjälpa mig? Allt jag vill är att återförenas med min man som väntar på oss i Tyskland. Vi vill bara få leva i fred och säkerhet, säger Beida med gråten i rösten.

De bär ut Ahmed och sätter honom i en rullstol. Beida berättar att han har svårt att tillgodogöra sig maten och vattnet de får i lägret. Jag berättar att jag jobbar för Svenska kyrkan och pekar åt hållet där vår lokala partner har ställt upp ett skjul. Där delas matpaket, hygienkit och andra förnödenheter ut till flyktingarna.

I en så svår situation kan det kännas som en droppe i havet, men samtidigt vet jag att det gör skillnad i den tillvaro som kommit att bli många flyktingars vardag. Att veta att det finns människor som bryr sig och vill väl gör stor skillnad. Jag hoppas att du vill vara med i detta viktiga arbete. Ge en gåva idag!

1033941Therése Naomi Jonsson
Katastrofkommunikatör, Svenska kyrkans internationella arbete

Svenska kyrkan finns med längs hela flyktingvägen. Stöd arbetet. >>

Följ oss på Instagram,  Facebook och Twitter

Flyktingar fast i läger på obestämd tid

Jag reser till den grekiska ön Samos. Det är april 2016, en tidpunkt då den årliga turistsäsongen vanligtvis är på ingång. Men inget är längre som vanligt på Samos. Vid hamnen i byn Vathi har man städat undan de sista spåren från det som fram till för bara två veckor sedan fungerat som ett temporärt flyktingläger sedan i höstas.

Som en följd av EU:s överenskommelse med Turkiet tas nu alla flyktingar som når ön till en så kallad hotspot. Där ska de registreras och påbörja sin asylprocess. En del skickas tillbaka till Turkiet om det bedöms som ett ”säkert tredje land” för den personen. För de som genomgår sin asylprocess i Grekland är ovissheten stor och väntan i stängda läger outhärdlig.

Vi möter upp Svenska kyrkans lokala partner, Apostoli, som tar med oss till hotspoten på Samos. Den ligger bara någon minut från Vathi, där vi precis intagit en lunch i den pittoreska lilla hamnen. Jag, precis som tiotusentals andra, har själv semestrat i den grekiska övärlden. Det är en surrealistisk känsla som infinner sig när vi närmar oss hotspoten. Det glittrande havet och byn syns fortfarande i bakgrunden.

Omgärdat av höga taggtrådsstängsel och med dubbla grindar liknar det mest ett fängelse. Medan vår partner samtalar med myndigheterna börjar jag försynt prata med en pojke som traskat fram till gallret med en småtting i famnen. Jag får en barsk tillsägelse från en polis och stämningen känns hotfull. Vi blir tillsagda att under inga omständigheter prata med flyktingarna eller fotografera några ansikten. Det återstår oss att likt besökare på ett zoo betrakta det hela från utsidan.

Två pojkar i hotspoten på Samos. Foto: Magnus Aronson

Två pojkar i hotspoten på Samos. Foto: Magnus Aronson

 

En polisman vaktar ingången till hotspoten på Samos. Foto: Magnus Aronson

 

En nybyggd del i hotspoten på Samos. I bakgrunden syns byn Vathi. Foto: Magnus Aronson

 

Hotspoten på Samos. Foto: Magnus Aronson

 

Fotis Vlachos arbetar som humanitär koordinator på Apostoli, Svenska kyrkans humanitära partnerorganisation i Grekland. Foto: Magnus Aronson

Fotis Vlachos, humantiär koordinator på Apostoli, berättar för oss att man haft problem med aktivister och journalister som kommer till hotspoten och gör flyktingarna agiterade. Med sina frågor om situationen blir flyktingarna angelägna att visa sitt missnöje och kraftiga upplopp har uppstått. Flera biståndsorganisationer har fått dra tillbaka sin hjälpverksamhet på grund av säkerhetsskäl, andra har lämnat i protest mot den hårda och ovärdiga behandlingen i hotspotsen. Apostoli är en av de få organisationer som fortfarande bistår med humanitärt stöd och de är angelägna om att behålla de goda relationerna med myndigheterna.

– Vi befinner oss i en extremt känslig fas. Vi vet inte om överenskommelsen med Turkiet kommer att hålla. Vad som helst kan hända. Den mest tryckande frågan nu är att få andra EU-länder att komma in med uppgifter kring hur många flyktingar de avser ta emot. Men även om de gör det så återstår många utmaningar. Verkligheten just nu är att människor är fast i dessa läger i månader och inget ser ut att kunna förändra det, berättar Fotis med en påtaglig trötthet i rösten.

Sedan arbetet intensifierades i höstas har han outtröttligt rest runt på de grekiska öarna och fastlandet för att koordinera den verksamhet som Apostoli bedriver. Stödet anpassas efter behoven, som har skiftat mycket under året. När flyktingarna bodde i hamnen (Samos) bidrog Apostoli bland annat med toaletter och duschar.  Numera ansvarar militären för varm mat till flyktingarna i hotspotsen, men många klagar över att den är likadan dag ut och dag in. Apostoli delar ut matpaket med torrvaror, men även hygienkit, babykit och sovsäckar.

Dagen därpå reser vi till grannön Chios, där Apostoli även arbetar. Här är stämningen vid den lokala hotspoten, även kallad Vial, mindre spänd och vi tillåts att komma in. Men vi får fortfarande inte prata med någon eller fotografera. Några veckor tidigare inträffade ett uppror där människor gjorde hål i stängslet och bröt sig ut. Omkring hälften av alla flyktingar flyttade då till lägret Souda, där de bodde innan de tvångsförflyttades till Vial.

På grund av överbefolkning i Vial och av rädsla för nya sammandrabbningar låter myndigheterna tills vidare de som bosatt sig i Souda stanna. Souda administreras av UNHCR och är ett öppet läger för både flyktingarna och besökare. Nu bor uppskattningsvis 700 personer i Souda och omkring 1300 människor i Vial, men så fort kapaciteten i Vial byggts ut och säkerhetsstyrkorna mannats upp ska alla flyttas tillbaka till Vial.

Vi vandrar omkring fritt i Souda och pratar med människorna där. Det känns som en lättnad att äntligen få höra direkt från dem, men det är också tufft att lyssna. Frustrationen och sorgen är påtaglig, och sedan överenskommelsen mellan EU och Turkiet märks även en hopplöshet. Jag talar med en syrisk kvinna som brister ut i gråt ”Jag vill bara till min man i Tyskland, men nu vet vi ingenting. Ingenting. Vi är fast här”.

”Vi vet ingenting, och nu är vi fast här” säger en kvinna i lägret Souda, Chios. Foto: Magnus Aronson

 

Hotspoten ”Vial” på Chios. Foto: Magnus Aronson

 

Människor köar för te i lägret Souda på Chios. Foto: Magnus Aronson

 

Flyktinglägret Souda på Chios. Foto: Magnus Aronson

De flesta vill inte söka asyl i Grekland men nu är det deras enda chans till att få asyl. När asylansökan lämnats in återstår bara en påfrestande väntan. Information om asylärenden är obefintlig och det finns ingen juridisk rättshjälp att tillgå. Organisationer som Amnesty har riktat skarp kritik mot godtyckligt placerande av asylsökande i stängda läger, utan hänsyn till de omständigheter och behov som enskilda asylsökande har, exempelvis gravida kvinnor, familjer med små barn, funktionsnedsatta, tortyrutsatta och människor i behov av psykologiskt stöd, för att nämna några.

– Verkligheten är den att de är fast här på obestämd tid – det handlar om minst ett par månader innan de kan omplaceras till något annat land. Ett av problemen är att dessa hotspots inte är byggda eller anpassade för långvarigt uppehälle, utan snarare ett par dagar för att genomgå registreringsprocessen, berättar Fotis Vlachos.

Situationen på Chios har även lett till spänningar mellan lokalbefolkningen och myndigheterna. Hotspoten Vial är belägen i en gammal fabrik som kommunen skänkte till myndigheterna, med villkoret att det inte skulle bli en stängd interneringsanläggning. En överenskommelse som alltså inte hölls och nu har lett till upprörda känslor, där kommunen avser stämma den grekiska regeringen. Många av lokalborna på Chios har släktingar som själva tvingades fly i samband med kriget mot Turkiet 1922. Myndigheterna å sin sida menar att de följer de riktlinjer som kommit från EU.

På Samos, som är mer beroende av turistnäringen, är tongångarna lite annorlunda. En taxichaufför berättar för oss att bristningsgränsen är nådd ”Vi har gjort det vi kunnat för dessa människor, men nu måste fler länder hjälpa till”. När jag hör hans ord tänker jag tillbaka på mitt besök i vid ungerska gränsen till Serbien i september i fjol. På de tusentals människor som dagligen vandrade längs tågrälsen. Bort från bomberna. Bort från hopplösheten. Med livet som insats. Bara i år har 138 människor dött och 24 saknas när de gjort den farliga resan över Egeiska havet.

I september fanns det fortfarande hopp bland de som överlevde och nådde europeisk mark. Refugees Welcome. Stefan Löfven håller tal på Medborgaplatsen, ”Mitt Europa bygger inte murar, vi hjälps åt”. Sedan började allt fler gränser att stängas. Vi nås av bilder på flyktingar som drabbar samman med säkerhetsstyrkor vid gränsövergångar. Men de hittar nya vägar, via Slovenien och Kroatien. Vad kan egentligen stoppa en människa som redan förlorat så mycket? Nu tycks det hoppet allt mer tyna bort och jag reser hem från Grekland med en bestående fråga – vart är vi egentligen på väg?

Det EU som växte fram i ruinerna av andra världskriget sanktionerar nu stängda interneringsläger för människor som flytt för sina liv. Är det inte så här det alltid skett förr? Att positionerna sakta flyttas fram och moralen allt mer släpar efter. Men man kan alltid vara efterklok.

 

1033941Therése Naomi Jonsson
Katastrofkommunikatör, Svenska kyrkans internationella arbete

Svenska kyrkan finns med längs hela flyktingvägen. Stöd arbetet. >>

Följ oss på Instagram @internationell_arbete,  Facebook och Twitter

 

Bästa sättet att hjälpa är att ge pengar!

Viljan att hjälpa flyktingarna i Europa är enorm. Vi ser utmattade människor på nyheterna, utblottade utan andra kläder än de har på kroppen, hungriga och törstiga. Och ändå fyller vi inte lastbilar med kläder och förnödenheter och åker ner. Varför inte? Läs om varför pengar gör störst nytta.

– Just nu får vi många frågor om hur man kan hjälpa till, om vi är intresserade av kläder eller volontärinsatser. Vi tycker att det är jättefint att så många vill engagera sig. Men vi tror att de som är bäst lämpade för att hjälpa flyktingarna redan finns på plats och att pengar gör större nytta än materiella gåvor.

 Hungarian Internchurch Aid är den lokala partner inom ACT-alliansen som arbetar i Ungern. Lokalförankringen är en styrka i kris- och katastrofarbete. Foto: HIA


Hungarian Internchurch Aid är den lokala partner inom ACT-alliansen som arbetar i Ungern. Lokalförankringen är en styrka i kris- och katastrofarbete. Foto: HIA

Det säger Eva Perez Järnil, insamlingsansvarig på Svenska kyrkans internationella arbete och förklarar:

– Svenska kyrkan är en del av ACT-alliansen, Action by Churches Together, ett nätverk av 140 kyrkor och kristna hjälporganisationer över hela världen. När en katastrof inträffar kan vi i de flesta fall sätta igång hjälpinsatser direkt. Så var det nu också.

Svenska kyrkans partner HIA (Hungary Interchurch Aid) i Ungern och IOCC (International Orthodox Christian Charoties) i Grekland har delat ut mat, vatten, hygienartiklar och ordnat lekstunder för barnen sedan några veckor tillbaka. De talar språken, har kontakt med myndigheterna, som känner landet, transportsystemen, lagarna och förutsättningarna. De har lokaler och kan lotsa flyktingarna direkt dit.

–  Vi och Danish Church Aid finns där med personal inom våra olika ansvarsområden – vi med specialister inom psykosocialt arbete som hjälper framförallt barn att komma över svåra upplevelser genom aktiviteter och samtal,.

Eftersom det finns lokalkontor på så många platser i världen behöver inte Svenska kyrkan satsa tid och resurser på att bygga kontor och nätverk. Struktur, samordning och inte minst lokalkännedom är viktigt för att hjälpinsatserna inte ska skapa mer kaos i en redan svår situation.

Men kan det ändå inte behövas mer kläder och förnödenheter? I det allra flesta fall är svaret: Nej, inte som ska transporteras härifrån och dit. Svenska kyrkan har en grundregel att köpa material lokalt i stället för att frakta från Sverige.

– Dels så stimulerar man regionens näringsliv, dels så minskar det konflikterna mellan lokalbefolkningen och nyanlända. Vill man samla in kläder är det kanske bättre att ha en loppis och skänka pengarna från den i stället för att skicka kläderna. Pengar kan alltid omvandlas till precis det som behövs i en given situation. Det handlar också om att undvika negativ påverkan på klimatet. Därför undviker vi långa transporter av material, säger Eva Pérez Järnil.

En annan viktig fråga är hur de pengar som samlas in hanteras. Svenska kyrkans internationella arbete kontrolleras av Svensk insamlingskontroll, som ansvarar för de så kallade 90-kontona.

Vi följer Core Humanitarian Standard. Det går att läsa mer om detta på vår hemsida. Där hittar ni även ACT-alliansens uppförandekod för nedladdning.

– Engagemanget hos allmänheten är fantastiskt. Vi vill uppmuntra alla människor som ger av sin tid och sina resurser, men rekommenderar att man ger pengar till större, etablerade organisationer som gör bäst nytta på plats. De kläder, och andra förnödenheter man vill dela med sig av, kommer bäst till nytta hos organisationer och församlingar som hjälper människor som kommer hit till Sverige, säger Eva Perez Järnil.

Magdalena Wernefeldt
redaktör

Ge direkt: Stöd flyktingar i Europa och följ oss på Facebook och Twitter

Läs också: ”EU måste skapa säkra och lagliga vägar till Europa”. Svenska kyrkan i ett uttalande med ACT-alliansen.

 

Sönderskavda fötter möter ett lamslaget Europa

Om det är något som är på allas läppar nu så är det flyktingkrisen i Europa. Flyktingkrisen i världen som blivit flyktingkrisen i Europa. Den som vi i väst inte längre kan blunda för eftersom den står och bultar vid vår egen entré, eller snarare nu tagit ett kliv in i tamburen. 

För några dagar sedan kom jag tillbaka till Sverige efter att ha besökt vår lokala samarbetspartner Ungern. Det var ett par intensiva och omtumlande dagar. Jag landar i Budapest på måndagen och på tisdagen står jag i Röszke, ett område vid den ungerska gränsen till Serbien.

Om jag inte visste bättre kunde jag lika gärna trott att jag var någonstans nere på skånska Österlen. Vi passerar vida ändlösa fält strax innan stora bussar med parabolantenner dyker upp och kameramän syns överallt. Sen ser vi flyktingarna. De som vandrat i flera veckor och nu med sönderskavda fötter och hungriga magar möter ett förvirrat och lamslaget Europa.

Människor kommer gående precis vid gränsen mellan Ungern och Serbien, de vita stenarna markerar landsgränsen.  Foto: Therése Naomi Jonsson

Människor kommer gående precis vid gränsen mellan Ungern och Serbien, de vita stenarna markerar landsgränsen.  Foto: Therése Naomi Jonsson

På vägen dit uppdaterar vår partner oss om att omkring 3000 människor dagligen passerar gränsen vid Röszke. På plats är det surrealstiskt att se en strid ström av människor komma vandrandes, en ringlande folkmassa som aldrig tycks ta slut trots att vi spenderar flera timmar där.

Igår kom uppgifter om att man slagit rekord med över 7000 passerande människor – de som kan, skyndar sig nu över gränsen samtidigt som Ungerns stängselbyggnation färdigställs. Det fyra meter höga stängslet som stod där och blänkte i bakgrunden när vi talade med människor.

 Det fyra meter höga stängsel som Ungern byggt mot gränsen till Serbien och som nu i dagarna håller på att färdigställas. Foto: Therése Naomi Jonsson


Det fyra meter höga stängsel som Ungern byggt mot gränsen till Serbien och som nu i dagarna håller på att färdigställas. Foto: Therése Naomi Jonsson

De flesta kommer från Syrien och har vandrat i flera veckor, genom Turkiet och sedan gjort en livsfarlig båtresa över till Grekland. Därefter vidare mot Makedonien och genom Serbien. Anhalten i Ungern är ett steg närmre slutdestinationen, som för de flesta är Tyskland eller Sverige. Trots denna trötthet efter en lång och svår resa möts jag av leenden och försynta blickar ”Hungary?” ”Yes, Hungary, this way” svarar vi och pekar mot uppsamlingsplatsen.

Uppsamlingsplats på ungerska sidan vid gränsen till Serbien. Härifrån bussas människor till registreringscenter. Foto: Therése Naomi Jonsson

Uppsamlingsplats på ungerska sidan vid gränsen till Serbien. Härifrån bussas människor till registreringscenter. Foto: Therése Naomi Jonsson

Vid uppsamlingsplatsen står polis och väntar, liksom flera frivilligarbetare som erbjuder mat och lotsar människor i utbudet av begagnade kläder och skor som skänkts. På avstånd ser allt ganska kaotiskt ut. Det är smutsigt och oreda, bristen på information är påtaglig. Polisen anvisar människor att gå på en buss som ska ta dem till ett registreringscenter, men språkförbistringar försvårar och förvirringen är stor.

Svenska kyrkans partner, Hungarian Interchurch Aid, har satt upp ett stort tält där man utöver att dela ut mat och andra förnödenheter även erbjuder information, ett stort behov då ryktesspridningen är hög och många är rädda för de ungerska myndigheterna. På plats finns tolkar som talar både arabiska och farsi.

 Svenska kyrkans partner Hungarian Interchurch Aid på plats i Röszke, där man utöver utdelning och mat och förnödenheter även har ett informationscenter med tolkar. Foto. Gancs Kristof/HIA-Hungary/ACT Alliance


Svenska kyrkans partner Hungarian Interchurch Aid på plats i Röszke, där man utöver utdelning och mat och förnödenheter även har ett informationscenter med tolkar. Foto. Gancs Kristof/HIA-Hungary/ACT Alliance

Många av flyktingarna gör allt i sin makt för att undvika att registreras i Ungern, eftersom de flesta vill vidare norrut och då riskerar att i enlighet med Dublinförordningen bli tillbakaskickade. En vanlig scen vi såg var människor som satt och sandpapprade sina fingertoppar för att undvika det obligatoriska fingeravtrycket i registreringsprocessen. De allra flesta lyckas dock inte smita förbi systemet.

När de kommer till uppsamlingsplatsen bussas de bort till registreringscentrena Hangar 1 och Hangar 2. Dessa kan mest liknas vid stora utomhusfängelser, kraftigt bevakade av polis. Varken vi eller journalister tillåts besöka insidan. Internationell kritik har riktats mot Ungerns flyktingmottagande och häromdagen uppmärksammade mänskliga rättigheter-organisationen Human Rights Watch de dåliga förhållanden som råder på insidan av dessa center.

Uppsamlingsplats på ungerska sidan vid gränsen till Serbien. Härifrån bussas människor till registreringscenter. Foto: Fekete Dániel/HIA-Hungary/ACT Alliance

Uppsamlingsplats på ungerska sidan vid gränsen till Serbien. Härifrån bussas människor till registreringscenter. Foto: Fekete Dániel/HIA-Hungary/ACT Alliance

När människor registrerats skickas de vidare till något av Ungerns asylboenden, där tanken är att de ska genomgå hela asylansökningsprocessen. Eftersom få har för avsikt att stanna i Ungern fungerar dock asylboendena mer som ytterligare en tillfällig anhalt. En del som bussas dit går inte ens in i byggnaden, de fortsätter direkt mot Österrike.

Andra stannar till för några dagar och vilar upp sig innan de fortsätter färden mot norra Europa. Även i asylboendena är förhållandena pressade. I Vàmosszabadi som jag besöker bor för närvarande 900 människor, trots att byggnaden är anpassat för 250-300 personer.

Nyligen har myndigheterna fått instruktioner att kapaciteten ska utökas till 1500 personer. Med antalet flyktingar som dagligen anländer till Ungern är det helt enkelt en ohållbar ekvation. Detta är dock den verklighet vi befinner oss i och samtidigt som våra partner på plats jobbar dygnet runt för att bistå flyktingarna fortsätter Europas politiker att debattera. Det enda vi i nuläget vet är att fortsättning följer.

 I flyktinglägret Vàmosszabadi i Ungern arbetar Svenska kyrkans partner bland annat med psykosociala aktiviteter för barn. Foto: Therése Naomi Jonsson


I flyktinglägret Vàmosszabadi i Ungern arbetar Svenska kyrkans partner bland annat med psykosociala aktiviteter för barn. Foto: Therése Naomi Jonsson

Therése Naomi Jonsson
Kommunikatör, Svenska kyrkans internationella arbete

Fotnot:
Sedan texten skrevs för mindre än 24 timmar sedan har Ungerska gränsen mot Serbien nu stängts och ungersk polis uppges gripa och syrier och afghaner, anklagade för att olagligen försökt ta sig in i landet.

Läs också: ”EU måste skapa säkra och lagliga vägar till Europa”. Svenska kyrkan i ett uttalande med ACT-alliansen.

Ge direkt: Stöd flyktingar i Europa och följ oss på Facebook och Twitter