Nya vänskaper för syriska flyktingar i Jordanien

Mali har flytt kriget i Syrien med delar av sin familj och bor nu i värdsamhället Bushra i Jordanien. Foto: LWF

Mali har flytt kriget i Syrien med delar av sin familj och bor nu i värdsamhället Bushra i Jordanien. Foto: LWF

Mali är en av alla de syriska flyktingar som flytt kriget i Syrien och nu lever i Jordanien med delar av sin familj. Hon berättar familjen först bodde tre månader i lägret Za’atari. Därefter flyttade de till det jordanska samhället Bushra i Irbid-regionen. Hemma i Syrien arbetade Malis make i en mataffär, men när de kom till Bushra fick han arbete i byggbranschen. På grund av ryggproblem och diabetes kan han inte längre arbeta med det. Trots detta känner sig familjen tacksamma över sin tillvaro i Jordanien.

– Jag har en son och tre döttrar kvar i Syrien, resten av familjen är här med oss. Vi kan prata med dem på telefon, men vi är ständigt oroliga eftersom vi inte vet vad som kommer att ske med dem, berättar Mali.

Mali hörde talas om de psykosociala kurser som Svenska kyrkans lokala partner anordnar. Hon gick då en självhjälpskurs för kvinnor där hon fick lära sig hur hon bättre kan hantera den stress som kriget orsakat och hur man kan förbättra familjerelationer.

– Två av mina döttrar har nu också gått kursen och sedan dess har min äldsta dotter varit mindre arg på sina syskon och mer lugn. Jag tycker det var viktigt för dem att få gå kursen och få nya vänner också, säger Mali.

Mali tillsammans med sin 10-åriga dotter Amani och LWF-personal. Foto: LWF

Amani, den yngre dottern, är 10 år. Hon berättar:

– Jag går till en jordansk skola och i början hade jag en del problem för de andra eleverna tyckte att jag var annorlunda. På kursen träffade jag jordanier som går i min skola och vi fick lära känna varandra och har nu blivit vänner. Jag fick också lära mig hur man kan läsa av känslor hos andra människor och förstår min äldre syster bättre när hon är ledsen eller upprörd.

En av de jordanska flickor som också gått kursen är 12-åriga Ragat.

– Det jag verkligen tycker om med kursen är att vi fått lära oss att respektera andra människors åsikter. Läraren gör ingen skillnad mellan eleverna och behandlar alla lika. Jag kände inga syrier innan men här på kursen får vi träffa varandra och lära oss om allas lika värde. Vi måste respektera varandra för alla människor har känslor, säger Ragat.

Ragat är 12 år och jordanier. Genom en kurs som Svenska kyrkans partner anordnar har hon fått möjlighet att lära känna syriska flickor i sin ålder. Foto: LWF

Ragat är 12 år och jordanier. Genom en kurs som Svenska kyrkans partner anordnar har hon fått möjlighet att lära känna syriska flickor i sin ålder. Foto: LWF

Läs mer och stöd Svenska kyrkans arbete för syriska flyktingar här!

Text och bild från Lutherska världsförbundet, översatt av Therése Naomi Jonsson

”Att fly är vår enda möjlighet’”

Flyktingkrisen i Sydsudan är nu världens tredje största, näst efter Syrien och Afghanistan. Varje dag passerar 2000-3000 människor gränsen mot Uganda. Svenska kyrkans internationella arbete utökar insatserna och räknar med att ge ytterligare 100 000 personer tillgång till rent vatten, latriner, säkerhet och tak över huvudet. 

1039256_900

Många barn är ensamkommande och har kommit bort från sina familjer under flykten från Sydsudan. Bara de senaste månaderna har det kommit nästan 2000 ensamma barn. Foto: Cornelia Kästner /LWF/Ikon

Sydsudans kristna råd vädjar om omfattande humanitärt stöd och uppmanar samtidigt stridande parter att stoppa kriget som härjar i Sydsudan.

– Behoven är enorma och tyvärr ser vi inte någon positiv utveckling, berättar Anna Garvander, humanitär chef vid Svenska kyrkans internationella arbete som nyligen kommit hem från norra Uganda. Människor flyr med alla sina tillhörigheter och räknar inte med att kunna återvända. Vi ser inte att flyktingströmmen mattas av.

Sydsudan har sedan länge plågats av våld och stridigheter med etniska förtecken och många människor har dödats. Och nu har människor även börjat dö av svält. Det här är den första hungersnöden på flera år och situationen har uppstått med anledning av den svåra torkan i kombination med att hjälpinsatser stoppas av stridande parter i Sydsudan

1039272_900

Situationen för civilbefolkningen är mycket svår och miljontals har drivits bort från sina hem. Närmare en halv miljon människor har sedan i somras flytt landet söderut och gått över gränsen till Uganda. Foto: Cornelia Kästner /LWF/Ikon

Enligt FN riskerar 100 000 sydsudaneser att dö av svält

”Våra värsta farhågor har besannats”, säger Serge Tissot från FAO, FN:s jordbruks- och livsmedelsorganisation. Omkring fem miljoner människor, hälften av landets befolkning riskerar att gå utan mat och dö av undernäring inom de kommande månaderna, skriver FAO tillsammans med FN:s livsmedelsprogram med flera i ett uttalande.

Jesse Kamstra arbetar för en av Svenska kyrkans största partners i Uganda, Lutherska världsförbundets (LWF), och är frustrerad över situationen.

– Hur många människor måste dö förrän det internationella samfundet vaknar?

Familjemedlemmar skiljs vid gränsen
Många människor bär på fruktansvärda upplevelser och berättelser efter flykten från Sydsudan. De är skärrade och rädda när de kommer fram, men samtidigt enormt lättade. Många har kommit ifrån familjemedlemmar på vägen. Anna Garvander vittnar om kaosliknande förhållanden vid gränsen.

– Det är kaos uppe vid gränsen och massvis med människor letar efter sina familjemedlemmar. Många barn är ensamkommande och har kommit bort från sina familjer. Bara de senaste månaderna har det kommit nästan 2000 ensamma barn.

Många är kvinnor och barn
Majoriteten av de som kommer är kvinnor och barn, nästan 90 procent. Männen har av olika anledningar blivit kvar i Sydsudan, en del för att försvara sin jordlott – andra har förts bort eller dödats.

Betty Faiza är 36 år och har flytt från Sydsudan till Palorinya. Ett område i norra Uganda som varje dag tar emot tusentals flyktingar från Sydsudan. Hon kom hit för ett par veckor sedan tillsammans med sina sex barn, varav en nyfödd son. Foto: Cornelia Kästner /LWF/Ikon

Betty Faiza är 36 år och har flytt från Sydsudan till Palorinya. Ett område i norra Uganda som varje dag tar emot tusentals flyktingar från Sydsudan. Hon kom hit för ett par veckor sedan tillsammans med sina sex barn, varav en nyfödd son. Foto: Cornelia Kästner /LWF/Ikon

Under flera dagar vandrade Faiza, höggravid och med sin köksutrustning på huvudet. Hon tvingades föda sitt barn under bar himmel och försökte hålla honom varm med enstaka filtar hon fått med sig.

– Våra fötter var svullna, mina barn och jag var törstiga och hungriga, men vi kunde inte vända tillbaka eftersom att fly var vår enda möjlighet, säger Faiza.

Hon visste att en flykt var förknippad med stora risker, men påbörjade den farliga resan i alla fall.

– Jag vill att mina barn ska få växa upp i en trygg miljö, långt bort från ljudet av gevärsskott, säger hon.

Faiza klagar inte. Hon är bara tacksam över att äntligen ha kommit fram. Hon har förlorat sin man i kriget men hoppas nu på en framtid för sina barn. Precis som tusentals andra flyktingar väntar hon på att tilldelas en jordlott i Palorinya.

Svåra förhållanden för flyktingarna
För de som lyckas ta sig till Uganda väntar en tuff tid. Bristen på mat, vatten och mediciner är påtaglig. Det nyaste flyktinglägret Palorinya, som inte ska ses som ett läger utan som en bosättning, är avsedd för 50 000 personer. Här finns nu cirka 135 000 sydsudanesiska flyktingar och behoven är enorma. Den senaste månaden har flera barn dött på grund av dålig vård.

Gravida, barn och personer som utsatts för könsrelaterat våld får ett blått armband som indikerar att de är i behov av särskild omsorg. Foto: Cornelia Kästner /LWF/Ikon

Gravida, barn och personer som utsatts för könsrelaterat våld får ett blått armband som indikerar att de är i behov av särskild omsorg. Foto: Cornelia Kästner /LWF/Ikon

När människorna kommer registreras och vaccineras de samtidigt som de får en matranson. Barnen mäts och vägs för att upptäcka fall av undernäring. Därefter åker människorna vidare till ett bosättningsområde där de tilldelas en jordlott. Men jordlotterna är svårarbetade och det är väldigt torrt. Och det är en lång resa innan dessa jordlotter kan ge avkastning

– Jordlotterna är inte förberedda, det är stenigt och mycket buskar och träd. Man får inga verktyg, utan måste köpa eller låna de redskap som behövs. Många tvingas sova i tält gjorda av presenningar, berättar Anna Garvander.

Och eftersom den största andelen som kommer är kvinnor och barn, saknas arbetskraft som orkar med det tunga arbetet det innebär att förvandla de torra jordlotterna till ett hem.

Arbetar dygnet runt
Trots att flyktingmottagande är generöst konstaterar Anna Garvander att man går på knäna. LVF:s personal har arbetat utan avbrott sedan början av december, när striderna i Sydsudan intensifierades.

– Hjälparbetarna arbetar dygnet runt och jag är både rörd och imponerad över deras hårda arbete och engagemang, berättar Anna. Hon berättar att många ställt in ledighet och semestrar och arbetar under mycket krävande förhållanden.

Av de 752 000 personer som flytt från södra Sydsudan till Uganda, har fler än 350 000 fått stöd från Svenska kyrkans partner, LVF. Foto: Cornelia Kästner /LWF/Ikon

Av de 752 000 personer som flytt från södra Sydsudan till Uganda, har fler än 350 000 fått stöd från Svenska kyrkans partner, LVF. Foto: Cornelia Kästner /LWF/Ikon

Antalet anställda räcker inte till och det är en stor utmaning att hinna få fram basala förnödenheter och skapa vattenförsörjningssystem och sanitära anläggningar i samma takt som de växande behoven.

Den största oron rör regnperioden som kommer att starta om ett par veckor. Människor måste hinna bosätta sig innan regnet börjar, annars kommer följderna att bli katastrofala.

Svenska kyrkan stödjer akuta och långsiktiga insatser
Genom Lutherska Världsförbundet stödjer Svenska kyrkan bland annat flyktingbosättningar i norra Uganda med det mest akuta som förnödenheter till nyanlända flyktingar. Vattenförsörjning har blivit en utmaning och man arbetar intensivt med att borra brunnar och bistå med vattentransporter. Stödet går även till att bygga sanitära anläggningar så att människor får tillgång till toaletter och kan tvätta sig. Svenska kyrkan stödjer även det psykosociala stödet i form av stress- och sorgearbete.

1039280_900

Ett av flera  Insamlingsställen i norra Uganda, här i  Lefori. Grupper av kvinnor, barn och äldre stå i rader för registrering med de lokala myndigheterna som beviljar varje nyanländ flyktingstatus. Foto: Simon Stanford/Ikon

 

Det primära är nu att säkra tillgången till mat, rent vatten, sanitet och tak över huvudet men för att de här människorna ska kunna återhämta sig behövs även hopp, värdighet och möjlighet att påverka sin situation.

1022781Sara Holmberg
Kommunikatör för Svenska kyrkans internationella arbete

Läs mer om hur Svenska kyrkans internationella arbete stödjer flyktingar i östra Afrika och stöd insatserna >>

Gudstjänst bland människor på flykt

Bild

Swedish archbishop listens to Iraqi church leaders

När jag i höstas berättade att ärkebiskop Antje ville besöka de kristna i Irak,

Klockan är strax efter åtta på morgonen när vi rullar ut från hotellet i Dohuk. Bergen runt oss nuddar vid molnen, vädret är gråruggigt, ett par plusgrader. Själva staden har en lång historia och har funnits sedan ett par tusen år före Kristus.

Bilarna ska ta oss ännu lite längre norrut och högre upp. Vi far på allt krokigare vägar, utsikten är vacker trots grådiset. Vi är på väg mot Badarsh en liten by i bergen dit kristna från Niniveslätten tagit sin tillflykt. Vi ser att det kommit snö tidigare, utmed vägen ligger fortfarande en och annan driva och vi kan se att en och annan av regndropparna som faller snarast är en snöflinga. Bilens termometer pekar på noll. Strax efter nio stannar bilarna utan för en kyrkobyggnad, det är rått både inne och ute.

Hit upp brukar människor som har det lite bättre ställt ta sin tillflykt när hettan nere i Dohuk och på andra håll kryper upp över 40 under sommaren. Men du som tänker Sälen eller Åre vad gäller fritidshus, ska söka andra inre bilder. Det är enkla hus. Eftersom de ska hysa människor när det är värmen är tryckande, så är det inte isolering, dubbla fönsterglas och tätning mot drag som prioriterats. Kanske tvärtom.

Men här har de nu fått tak över huvudet. De kommer från trakten där ett av världens äldsta kloster finns, Dayro d-Mor Mattai, The Monastery of St. Matthew som grundades år 363. Jag har vid ett tidigare besök träffat biskop Mousa A. Shamani, som verkade i klostret och nu tvingats vara på flykt sedan IS tog kontroll över Mosul och Niniveslätten.

Vi möts i dörren av några män som hälsar välkommen, vi har sett att de flesta har tagit av sig skorna, här är helig plats, men kylan gör att vi behåller skorna på.

Vi visas till längst fram. På nytt bryter vi mönstret, ärkebiskop Antje borde väl ha suttit på den högra sidan i kyrkorummet tillsammans med de andra kvinnorna. Vi kan se hur en och annan senkommen diakon smiter upp i koret, kränger på sig alba och tar på sig stolan. Efter en stund går en av kvinnorna fram till ett fönster för att öppna det, rökelsen sticker i allas våra näsor.

I anslutning till predikan ombeds ärkebiskop Antje att framföra en hälsning. Hon understryker vår samhörighet i Kristus, berättar också om hur vi i vår kyrka kontinuerligt ber för de kristna och andra utsatta i Mellanöstern. Vi deltar men förstår intet något av liturgin, vid ett par tillfällen viskar någon till oss att nu är det trosbekännelsen och herrens bön. Självklart inbjuds vi att dela nattvarden med våra medkristna.

Vi är i Mellanöstern, självklart ska besöket dokumenteras, först vi som kommer utifrån tillsammans med männen i församlingen, sedan strömmar kvinnorna fram. Det blir bilder på hela församlingen med sina gäster. Efter denna mer ordnade fotosession utbryter något slags fotoorgie. Alla vill komma på bild med ärkebiskop Antje, inte fullt så många var angelägna av att få en bild av mig.

Jag tror att en kvinna som ärkebiskop var lite bortom deras traditioner och möjligheter, kanske kan det innebära att kvinnor här också får ta plats i kyrkans liv på ett annat sätt än nu. Jag minns första gången jag i höstas nämnde att vår ärkebiskop hade för avsikt att besöka Kurdistan, jag såg hur man ryckte till och tittade lite misstroget på mig när jag sa att ”she” vill komma hit. De tittade på mig och undrade om jag inte riktigt hade ordning på ”she” och ”he” i min engelska? Så jag fick ta om det.

Efter gudstjänsten blir det kaffe i det angränsade huset. En man går runt med en kanna och en kopp. I koppen slår han en liten skvätt starkt arabiskt kaffe. Var och en dricker, ger tillbaka koppen och han bjuder nästa. Ännu ett tecken på att vi hör samman.

Innan vi ska fara vidare slås vi av denna vidunderliga utsikt, de höga bergen som ger ett rätt karg intryck, och nedanför böljar landskapet betydligt mjukare. Under andra omständigheter, skulle jag med glädje minnas det här besöket. Men just nu är det sköna mindre skönt, jag har mött människor som inte vet om ”hemma” finns kvar. Finns deras hus kvar, finns deras tillhörigheter som de inte fick med sig kvar? Kommer de att kunna återvända och på nytt känna att de är hemma? Kommer deras omgivningen i form av forna grannar i den egna by eller grannbyn önska ha dem åter? Ska de kunna lita på ett välkommen?

Erik Apelgårdh
Senior advisor för internationella avdelningen med särskilt ansvar för Mellanöstern

 Läs mer och stöd vårt arbete i Irak >>

En säker plats

När jag landar i Erbil skiner solen och det är en fin novemberdag, runt 10 plusgrader. Under hela mitt besök i Irak stiger temperaturen aldrig över 10 grader och de regniga dagarna ligger nog temperaturen ner mot 5. Nätterna är väldigt kalla och det är uppenbart att vintern ändå har kommit.

Vi åker mot Dohuk, landskapet blir mer kuperat och det hinner slå lock för öronen några gånger innan vi är framme. Tälten i flyktinglägren är isolerade i den mån det går och värmeelement som ställs in i mitten sprider en skön värme, men går inte att ha igång hela tiden.

irak1_900

Fanar Salem, till vänster, är ansvarig för psykosocialt stöd vid Lutherska världsförbundet. Här träffar hon Sabre Khalaf som är på flykt tillsammans med sina barn och som sökt sig till en av de säkra mötesplatserna. Foto: Jessika Gustavsson

Irak är idag ett uppdelat land. Det påverkar inte minst hur barns situation ser ut. Vissa delar är fortfarande helt hållna av IS och till andra ställen kan människor börja återvända. Jag träffar flera som berättar hur de blivit tillfångatagna av IS, bortförda och kommit ifrån delar av sina familjer. Vissa har lyckats fly snabbt och andra har hållits kvar länge. En kvinna berättar att hon varit fången i över ett år. Nu är hon och hennes man i trygghet, men hennes barn saknas ännu och hon vet inte var hennes syskon och deras familjer finns. De har inte lyckats få kontakt. Ingen gång nämns att de kanske inte skulle vara vid liv. Så ser det ut för många av dem jag träffar. Så otroligt många livsöden där hopp och förtvivlan ständigt möts i vardagen.

Det ofattbara är att alla som jag möter är tacksamma för den hjälp de kan få och för de lokaler, så kallade säkra platser för kvinnor, som Svenska kyrkan bidrar med. Framförallt träffas kvinnor där för att bearbeta det de gått igenom och få vägledning i hur de kan agera kring frågor som kan röra sexuellt våld eller deras barns välmående.

p1080782_900

Svenska kyrkan stödjer så kallade ”Women Friendly Spaces”, säkra platser för kvinnor, unga flickor och barn som flytt undan striderna i främst Mosul. En del får hjälp att bearbeta upplevelser av sexuellt våld och övergrepp. Foto: Jessika Gustavsson

I lokalerna har vi även symaskiner och material som kvinnorna använder. De kan laga kläder, sy till sig själva eller ge till de familjer som de vet har det sämre ställt. Sysselsättningen och gemenskapen får dem att må bättre. ​När jag frågar vad det betyder för dem att kunna komma till lokalen så får jag höra att det är den enda mötesplatsen för dem, att de har fått vänner över etniska gränser och att de faktiskt blir gladare och bättre föräldrar av att vara där.

Men trots att människor är i säkerhet idag, så hoppas alla på att en dag kunna vända hem. Människor har börjat återvända till vissa områden och det Svenska kyrkan gör då är framförallt att bygga upp och renovera skolbyggnader så att människor inte bara kan återvända, utan också börja leva när de väl kommer tillbaka.

Våra partner i Irak besöker området för att bedöma vilka behoven är för att barn ska kunna gå i skolan, det ser olika ut beroende på om eller hur byggnader har använts. I flera fall behövs renoveringar så att vattnet fungerar igen eller att fönster och väggar är helt intakta. Utöver det ser vi över om skolan är tillgänglig, om det går att ta sig dit på ett säkert och tryggt sätt.

När jag pratade med elever och lärare i flyktinglägret Daudia i norra Irak berättade de att skolan, utöver att förmedla kunskap och utbildning, också är en viktig mötesplats där barn får träffa andra barn, umgås och bli del av en större gemenskap. Skolan bidrar enormt mycket till barns trygghet och välbefinnande.

irak2_900

Skor på en trappa. Människor söker sig till varandra för gemenskap och stöd. Foto: Jessika Gustavsson

Många som gått igenom traumatiska upplevelser känner fortfarande stress som bland annat märks genom sämre aptit, sömnsvårigheter eller att de kissar i sängen till exempel. Vissa barn, och vuxna, behöver mer vård, men för många kan rutiner och det sociala som skolan bidrar med vara tillräckligt för att barn ska hitta tillbaka och kunna fokusera igen.

Skolan används för att sprida positiva budskap eller viktig information. Det kan handla om hygien och vikten av att använda tvål när du tvättar dig för att minska risken för att det sprids sjukdomar. Barnen är också duktiga på att själva informera och berätta om risker. När jag besöker våra projekt, oavsett om de handlar om utbildning eller inte, brukar jag prata med barnen och fråga just om de går i skolan, men också om deras syskon eller grannar gör det.

Av svaren kan jag snabbt bilda mig en uppfattning om barnens och familjernas trygghet och situation. Jag kan få höra barn berätta att vissa inte vill gå i skolan, att vissa barn inte får och att en del barn måste jobba. När jag ställer en eller två följdfrågor så har jag plötsligt en god bild av hur situationen ser ut.

I Irak är verkligheten, som i många andra länder, den att barn som flytt ofta har ett annat modersmål eller annat språk som använts i undervisningen. I vissa områden som jag besökte så gick barnen i skift och integrerades då inte med de barn som kanske bor där sedan innan. I området Rovia undervisades på kurdiska på morgonen och på eftermiddagen hölls undervisningen på arabiska. För att integrera barnen hade lärarna ordnat så att barnen istället skrev brev till varandra och fick lära känna varandra ändå, samtidigt som de övade på engelska! Innovativ pedagogik!

Jessika Gustavsson
Humanitär handläggare, Svenska kyrkans internationella arbete

Fakta:
Svenska kyrkan bidrar med drygt 4 miljoner kronor för att kvinnor och barn på flykt undan striderna i Mosul ska få tillgång till lokaler, så kallade Women Friendly Spaces. Många behöver bearbeta svåra upplevelsersom övergrepp och sexuellt våld. Ytterligare 2,5 miljoner kronor satsas på att trygga vattenförsörjningen i nya läger som vuxit fram i Irak.

Läs mer om Svenska kyrkans insatser för människor på flykt i Irak >>

Jessika Gustavsson var gäst i Musikhjälpens bur i Örebro och berättade om skolbarn i irakiska flyktingläger. Se klippet >>
jessika-foto-cecilia-andersson

 

Zaid snart fem längtar tills han får börja i flyktinglägrets förskola

Zaid är ett av världens drygt 30 miljoner flyktingbarn. I tre år har han
och hans familj bott i det jordanska flyktinglägret Zaatari, nära den syriska gränsen, efter att ha flytt från kriget. Zaid är ett av tre barn som vi berättar om i årets julkampanj Låt fler få fylla fem.

1035026-900px

Zaid längtar till förskolan som han får börja när han fyller fem. Skolor och fritidsaktiviteter skapar normalitet i den onormala tillvaro som flyktinglivet innebär. Foto: Josefin Casteryd /Ikon

Zaid vaknar alltid först i familjen och går ut till sin lekstuga som hans pappa och bröder har byggt. Den är byggd av en överbliven presenning och lite staket. Golvet är av sand.
Stenar och pinnar är leksaker. Här bestämmer Zaid, och den ende som får komma in är lillebror.

Zaids familj bor i två baracker. En uppspänd tältduk mellan dem skapar en liten innegård för matlagning och skyddar mot väder och vind. Totalt är de elva personer.
Det är trångt, men det är deras hem efter flykten från kriget i Syrien.

1035006-900px

Zaids pappa, Nimer Al Natoor, tackar Gud för att familjen kunde fly. Samtidigt är livet ekonomiskt som psyktiskt påfrestande. Josefin Casteryd /Ikon

– Min fruktaffär gick i konkurs eftersom det byggdes en militär checkpoint precis bredvid oss. Ingen vågade handla och jag var rädd att hamna emellan vid strider. Därför flydde vi hit, berättar pappa Nimer Al Natoor och fortsätter:
– Vi tackar Gud att vi kunde resa med hela familjen oskadd hit, och att barnen slapp se kriget.

Sorgen över något förlorat
Alla här bär på förlusten av hem, arbete och trygghet. Alla sörjer någon som dödats. Zaids mamma Iman berättar att hennes bror och hans fru har dödats i ett bombanfall. Hennes pappa tros ha skjutits ihjäl. Om och när de kan återvända hem vet ingen och det är en stor sorg att inte kunna påverka vardagen; att leva i ett vakuum. Inga flyktingar får arbeta utanför lägret, och det finns få försörjningstillfällen i Zaatari. Livet är en värdig väntan som skapar depression och frustration.

Många, både vuxna och barn, lider av posttraumatisk stress och behoven av hjälp är större än tillgången.

1035168-900px

På fridtidsgården Fredsoasen kan barn och ungdomar delta i olika aktiviteter och få hjälp att bearbeta sina upplevelser av krig och konflikt. Josefin Casteryd /Ikon

Svenska kyrkans internationella arbete stödjer psykosocialt arbete i Jordanien med inriktning på barn och unga. Bland annat har vi varit med och startat fritidsgården Fredsoasen där ungdomar kan spela fotboll, träna karate, lära sig engelska, måla, sjunga och framför allt prata med vuxna.
– Ungdomarna älskar att vara här. Vi prioriterar de ungdomar som mår sämst. På kurserna pratar vi mycket om hur viktig skolan är, och många får ny motivation, berättar Mohammed Adam som är verksamhetsansvarig.

En osäker framtid
Zaid är alldeles för ung för Fredsoasen, men hans tolvårige bror Yazan kanske
får en plats. Väntelistan är dock lång. Yazan har hoppat av skolan. Han brukar istället ta familjens skottkärra och erbjuda skjuts av varor för att tjäna pengar. Men senaste tiden har det varit få uppdrag, och han är uttråkad. Zaid däremot har nära till skratt och vill
inget hellre än att få börja förskolan. I januari när han fyller fem är det dags.
Då ska han få gå, med egen ryggsäck, den dammiga gatan ner till en av lägrets
förskolor.
– Jag tror det blir roligt. Där finns många leksaker. Och kakor!

 

Susanna Olivin. Foto: Magnus Aronson /IKON

Susanna Olivin. Foto: Magnus Aronson /Ikon

Susanna Olivin
projektledare för Svenska kyrkans internationella arbetes julkampanj

Var femte sekund dör ett barn som inte har hunnit fylla fem år. Barn dör för att mat, rent vatten, sjukvård och omsorg saknas. Svenska kyrkans internationella arbete stödjer projekt över hela världen för att stärka barns rättigheter och minska fattigdom.

Läs mer om julkampanjen Låt fler få fylla fem >>

Följ oss på Instagram,  Facebook och Twitter

Barn i krig har rätt till skolgång

Över 30 miljoner barn kan inte gå i skolan på grund av krig och konflikter. Det uppmärksammar årets upplaga av Musikhjälpen. Svenska kyrkan hjälper till att dra igång insamlingen för alla barns rätt till skola, en rättighet vi kämpar för varje dag.

– Skolan är grunden för nästan allting; för att kunna förstå och påverka sitt eget liv och sin framtid, för att kräva sina rättigheter och för att kunna ställa krav på sin egen regering. Barns skolgång, och framför allt tjejers skolgång, ger positiva effekter i hela samhället. Det säger Anna-Maria Sandström, Svenska kyrkans regionala representant för Afrikas horn.

Foto: Cornelia Kästner /LWF

Lek och skola är ett sätt att återhämta sig känslomässigt för barn som varit på flykt. Foto: Cornelia Kästner /LWF

Hon ser på nära håll vad skolan gör för barn i Sydsudan, ett samhälle där spänningarna mellan olika folkgrupper är stora och över en miljon barn inte går i skolan.
– Skolan ger flickor och kvinnor i Sydsudan större möjligheter att försörja sig – och fler val i livet. Det traditionella sättet att försörja sig är att bilda stor familj. Utbildning ger kvinnor möjlighet att i större utsträckning välja hur de vill leva sina liv. Kvinnor som gick i skolan som barn är också mer benägna att skicka sina egna barn till skolan.

Läget i Sydsudan är spänt. Inbördeskriget påverkar hela samhället och i vissa områden har skolutbildningen stannat av helt. Det får katastrofala konsekvenser. Flickor som inte går i skola riskeras att giftas bort och få barn i väldigt ung ålder. Andra blir tonårsmammor utan att vara gifta vilket i sin tur kan leda till att de blir utkastade från hemmet – och tvingas till prostitution för att överleva.

Anna-Maria Sandström. Foto: Magnus Aronson/IKON

Anna-Maria Sandström.           Foto: Magnus Aronson/IKON

Svenska kyrkan och systerkyrkorna i Sydsudan ser också exempel där unga män som inte gått i skola blir utkonkurrerade i ung ålder, mister sin framtidstro och vänder sig till radikala extremistiska grupper. Många riskerar att hamna i kriminalitet, bli gatubarn eller barnsoldater.

– Här är skolan en viktig pusselbit i barns och ungdomars framtidstro, säger Anna-Maria Sandström.

Lek för läkande
Skola ger också trygghet, skydd och rutiner – viktiga komponenter för barn som levt eller lever i otrygga miljöer. Lek och skola är ett sätt för barnen att återhämta sig känslomässigt. Efter att ha varit på flykt, från våld eller naturkatastrofer, och kanske till och med kommit bort från sina föräldrar, kan enkla lekar hjälpa barnen att få tillbaka en känsla av normalitet, av vardag.

Svenska kyrkan samarbetar med systerkyrkor och partnerorganisationer i Sydsudan för att fler barn ska få gå i skola. Exempelvis genom mobila skolor, mensskydd till flickor och skollunch.

Anna-Maria Sandström om …

  • Mensskydd: ”Flickor har inte råd att köpa engångsbindor och kan bara gå i skola tre veckor varje månad. Menstruation innebär också att samhället ser en som giftasvuxen – det finns fler skäl till att tjejer stannar hemma från skolan när de har mens. Vi vill öka andelen flickor i skolan och har därför introducerat ett pilotprojekt med menskoppar och tvättbara bindor, och lobbar för att alla skolor ska ha en egen toalett för flickor.”
  • Mobila skolor: ”Ett projekt vi vill driva tillsammans med Lutherska världsförbundet. Det faller på många pojkars lott att stanna hemma och ta hand om boskap och då är det svårt att ta sig till skolan. I stället för att barnen ska komma till skolan låter vi lärarna åka till barnen på landsbygden. Lärarna kommer till betesmarkerna och samlar barnen till lektion.”
  • Skollunch: ”Grundskola i Sydsudan är gratis men böcker och skoluniform kostar – och även om skolorna, särskilt på landsbygden, tillåter barn utan skoluniform kan skolan bli en stor kostnad för familjer. Också i form av uteblivet arbete i hemmet. Genom påverkansarbete stöttar vi FN:s och World Food Programmes viktiga projekt som erbjuder gratis skollunch. För familjer som lever i fattigdom blir skollunchen ofta ett ekonomiskt incitament att låta barnen gå i skola.”

Cecilia Andersson
kommunikatör Svenska kyrkan Örebro

Läs mer om vårt arbete för barn och unga i Sydsudan >>
Läs mer om vårt stöd till flyktingar på Afrikas horn >>
Ge en gåva >>
Följ oss på Instagram,  Facebook och Twitter

Den 17/11 arrangerar Svenska kyrkan i Örebro en välgörenhetsmatch med Örebro Hockey – för Musikhjälpen och barns rättigheter. Läs mer >>

OS-löparen Rose från Kakuma talar i Lund

Löparen Rose Nathike Lokonyen från Kakuma flyktingläger fick under olympiska spelen möjlighet att visa världen att också flyktingar är att räkna med. Om några veckor kommer hon till Lund inbjuden som talare när lutheraner och katoliker gemensamt firar minnet av reformationen på temat Together in hope.

Det är OS i Rio de Janeiro 2016. De olika lagen tågar in på Maracana stadion. Längst fram och fanbärare för flyktinglaget går tjugotreåriga Rose Nathike Lokonyen från Sydsudan. Det är första gången ett lag bestående av flyktingar deltar i olympiska spelen, de är tio stycken löpare, simmare och kampsportare.

Rose Foto: Cornelia Kästner /LWF

Utbildning, kulturella aktiviteter, sport är viktigt i flyktinglägret. ”Jag vill visa världen våra förmågor”, sa Rose Nathike Lokonyen inför OS 2016 som hon deltog i. Foto: Cornelia Kästner /LWF

– Ett stort ögonblick och en möjlighet att ge ett ansikte åt de 65 miljoner människorna på flykt i världen. Vi är människor som alla andra. Vi kan göra allt och jag vill visa världen våra förmågor, säger Rose.[1]

När Lutherska världsförbundet och Vatikanen den 31 oktober gemensamt inleder firandet av reformationen 500 år, så är Rose inbjuden för att berätta om sitt liv. Firandet är ett samarrangemang mellan katolska kyrkan och lutherska kyrkor och ses som en försoning mellan de olika kyrkogrenarna som splittrades under reformationen. Till mötet kommer bland annat påve Franciskus och Lutherska Världsförbundets president biskop Munib  Younan.

Sport och utbildning viktigt i flyktinglägren
Rose är löpare på distansen 800 meter. Hon har vuxit upp och gått i skola i Kakumalägret dit hon flydde som tioåring med sina föräldrar från Sudan (nuvarande Sydsudan). Det är åtta år sedan hon upptäckte hur roligt det är att springa. Större delen av sitt liv har Rose sprungit barfota, det är bara det senaste året som hon haft skor att springa i.

– Rose är ett exempel på hur viktigt det är att inte bara ge mat och husrum i det humanitära arbetet, utan att också erbjuda kulturella aktiviteter, sport och utbildning, säger Maria Immonen, chef för Lutherska världsförbundets utvecklings- och humanitära insatser.

Refugee Athletes in Kenya

Rose Nathike Lokohyen deltog tillsammans med nio andra atleter i OS i Brasilien.

I Kakuma i nord-västra Kenya lever 180 000 flyktingar och för Rose handlar vardagen om att ta hand om sina fem yngre syskon så att också de kan få en utbildning. Föräldrarna har återvänt till Sydsudan men med en önskan om att barnen skulle få vara kvar och gå i skola. Kakuma-lägret är känt bland Sydsudaneser för sin goda utbildning.

Elever lyckas mot alla odds
Samtidigt är det helt otroligt att eleverna lär sig något överhuvudtaget när man ser de stora klasserna (inte ovanligt med hundra elever per lärare), de bristfälliga eller obefintliga möblerna (ibland sitter eleverna på stenar eller uttjänta större konservburkar i klassrummen) och de alltför få lärarna.

Svenska kyrkans partner Lutherska världsförbundet ansvarar för grund- och förskoleutbildningen i Kakuma och de gör ett fantastiskt jobb med tillgängliga resurser. Ett jobb som förändrar människors liv. Med full finansiering skulle förutsättningarna bli ännu bättre! Alltför många kriser och katastrofer i världen samtidigt gör att intresse och engagemang för dessa utdragna konflikter inte är tillräckligt stort.

Ingen kan göra allt de skulle vilja för flyktingarna när budgeten aldrig är mer än finansierad till hälften. Trots detta lyckas så många elever mot alla odds. Vilken vilja och uthållighet -de äger!

 

Anna-Maria Sandström. Foto: Magnus Aronson/IKON

Anna-Maria Sandström. Foto: Magnus Aronson/IKON

Anna-Maria Sandström
är liaison officer för Svenska kyrkan på Afrikas horn.

Läs mer om vårt stöd till flyktingar på Afrikas horn >>
Ge en gåva >>
Följ oss på Instagram,  Facebook och Twitter

 

 

[1] https://www.lutheranworld.org/news/rose-nathike-lokonyen-speak-malmo-arena, 2016-10-04

Frön ger mat och hopp i Kongo

Konflikten i Demokratiska republiken Kongo har krävt miljontals liv, det könsbaserade våldet är utbrett, människor lever på flykt i sitt eget land. Keith Mattingly besökte nyligen projekt i landet som ger människor möjlighet att skapa en tillvaro mitt i kaos. 

För ett par år sedan kunde det kännas som att man hade nått det internationella humanitära arbetets epicentrum när man besökte Norra Kivu i Demokratiska republiken Kongo. Efter detta besök är mitt intryck att det nu blivit ännu en bortglömd katastrof, medan strålkastarljuset hamnat på andra kriser.

Av denna anledning känns det extra viktigt att berätta om det stöd som Svenska kyrkan ger till Lutherska världsförbundet (LVF) och deras lokala samarbetspartner Bureau Oecuménique d’Appui au Développement (BOAD). Tillsammans gör de ett fantastiskt arbete i en av de mest komplexa och farliga regionerna i världen.

a)Anna och jag med en grupp vi träffade i Mavivi som odlar auberginer, tomater, amarant och purjolök inom BOADs projekt.

Anna Olli och jag med en grupp i BOAD:s projekt i Mavivi som odlar auberginer, tomater, amarant och purjolök.

Jag reste tillsammans med min kollega Anna Olli från vår ekonomiavdelning som bland annat var ett stort stöd i det franska språket. Men det vanligast talade språket i regionen är swahili, vilket jag inte visste och vilket innebar att kommunikationen med lokalbefolkningen blev både utmanande och rolig. Anna och jag besökte vår partners huvudkontor i Goma och två fältprojekt i Kitchanga och Beni. Där arbetar BOAD med nutrition, psykosocialt stöd, rent vatten och sanitet, matsäkerhet, skydd av barn och självförsörjningsstöd.

Kamp för vatten och ved
Två saker med Kitchanga, där LVF ger stöd till internflyktinga, utmärker sig omedelbart . Det första är den steniga, gropiga, dammiga och slingriga grusvägen dit, utmed en vilande vulkan, som i bästa fall tar fyra timmar från Goma. Att leverera förnödenheter i denna geografi kräver sin navigering. Det andra som slog mig var stadens extremt begränsade infrastruktur som får direkta konsekvenser för befolkningens säkerhet. Det var både imponerande och sorgligt att se hur långt människor färdas för att få tag i rent vatten, ved och andra basala förnödenheter.

Jag får erkänna att jag var lite nervös när vi reste till Beni. Bara en vecka före vårt besök massakrerades omkring 100 personer i en fruktansvärd attack utförd av en rebellgrupp. Det gjorde det verkligen tydligt för mig hur verklig och nära konflikten är – och det var det närmaste jag och Anna någonsin kommit ett krig.

För att sätta situationen i perspektiv är det värt att påpeka att den decennielånga konflikten i DR Kongo är den mest dödliga konflikt som ägt rum sedan andra världskriget, där över 5,4 miljoner människor fått sätta livet till. Att ta till sig denna svindlande siffra och se hur normaliserat våldet blivit gör att de flesta andra problem känns obetydliga.

b)Två kvinnor i Mavivi med sin amarant, vilket är speciellt bra för människor på flykt eftersom det kan konsumeras inom tre veckor efter planteringen. Foto: Keith Mattingly

Två kvinnor i Mavivi vattnar amarant, en gröda särskilt lämplig att odla för människor på flykt eftersom det kan skördas inom tre veckor efter planteringen. Foto: Keith Mattingly

Mötet med människorna som är en del av BOADs matsäkerhetsprogram i staden Mavavi var en av resans höjdpunkter. Här har BOAD försett befolkningen med frön och en bit mark för odling av lök, aubergine, tomater och amaranth. Just amaranth lämpar sig särskilt i denna kontext då den kan skördas och ätas bara tre veckor efter sådd. I mötet med män, kvinnor och unga som arbetade i landen gick det inte att ta miste på den entusiasm, stolthet och känsla av ägarskap som de förmedlade. Grödorna används både till egenbruk och genererar inkomst vid försäljning. Genom ett lokalt skyddssystem förhindrar man att väpnade grupper kommer och stjäl de mogna grödorna.

Motverka att unga rekryteras till väpnade grupper
Att bidra till samhällets egen handlingsförmåga och återhämtning är en hörnsten i detta projekt. Lokala ledare tar ansvar för att sprida kunskap om hygien och näringslära, speciellt för gravida och ammande kvinnor. Psykosocialt stöd har en viktig funktion, inte minst inom könsbaserat våld och den osäkerhet som följer av ett liv på flykt. Tillgången till utbildning är i princip obefintlig så de kunskaper människor delar mellan sig utgör grunden för samhället fortsatta utveckling. I ett område med så begränsade resurser arbetar våra partners tillsammans med lokalsamhällen för att ge unga människor bättre alternativ än att låta sig rekryteras till väpnande grupper.

Vår partners arbete kan dock inte ”lösa” grundproblemen, det kan ingen humanitär insats göra. Rapporter och dokument med siffror, symboler och kalkyler man tar del av kan aldrig göra den situation man upplever på plats rättvisa. En av alla de saker jag tar med mig hem är en stärkt övertygelse om vår partners goda förståelse för den komplexa kontext de arbetar i och människors lidande och behov, och samtidigt deras styrkor och kapacitet att påverka sina liv, trots svåra omständigheter. Men den enda långsiktiga lösningen är och förblir fred.

Keith Mattingly
Handläggare i Svenska kyrkans humanitära team

Svårt livspussel för syriska flyktingar i Libanon

Efter nästan tre timmar i bil från Beirut är vi till slut framme i bergsområdet Akkar, utanför ett litet samhälle inte långt ifrån gränsen till Syrien. Naturen är otroligt vacker med sluttande bergsväggar och hus som ligger utspridda långt ifrån det centrum som vi passerat.

Vi fortsätter upp på små vägar och kommer till slut fram till en plats där en stor buss med lampor i olika färger står parkerad. Utanför ett stort hus står barn i en cirkel och kastar boll till varandra och skrattar högt. Det är pojkar och flickor som är runt 6 år gamla.

Med i ringen finns två unga vuxna som ser till att alla barnen deltar, vilket inte ser ut att vara några problem. Inne i huset finns en grupp unga kvinnor som lyssnar noggrant och ställer frågor till en kvinna som informerar och delar ut information.

p1080198-900px

I Libanon finns inte regelrätta flyktingläger för syrier. Svenska kyrkan stödjer aktiviteter för barn och ger information om barn och kvinnors rättigheter. Foto: Jessika Gustavsson

Svenska kyrkan stödjer det projekt riktat till syriska flyktingar i Libanon som pågår inne och utanför huset, och den färgglada bussen dessutom. Barnen får genom spel och lek lära sig om sina rättigheter och att säga nej, men också om vikten av att prata om och dela upplevelser.

Kvinnorna får information om vilka rättigheter de har när det gäller våld i hemmet eller annat våld som uppstår mot kvinnor just för att de är… kvinnor. De får även information om var de kan vända sig och hur processen kan komma att se ut. Den libanesiska lagen är tydlig, men det är inte lätt att veta vad som gäller när man kommer till ett nytt land. Det är inte heller lätt att själv orka ta reda på vad som gäller när situationen börjar gå överstyr hemma.

Pengarna räcker inte till
I många av grannländerna till Syrien som människor flyr till får syrier inte jobba, barnen har inte tillgång till skola och det är svårt att få pengarna att räcka till något mer än mat. I Libanon finns dessutom inga flyktingläger så de flesta måste även betala hyra. Situationen gör att människor tar till drastiska åtgärder för att få livspusslet att gå ihop. Livspusslet som innebär just mat, jobb, hyra och skola.

Det slår mig att det är precis så som mitt livspussel ser ut i Sverige. Jag pusslar dagligen med hur tusan jag ska hinna, ha råd och orka. Men livet utanför flyktingläger i Libanon är extremt. Där handlar det inte om att välja mellan ett busskort eller att cykla, utan om hur pengarna ska räcka till att mätta alla magar.

Det otänkbara normaliseras
När alla andra överlevnadsstrategier använts händer det att unga kvinnor säljs för giftermål. Och hur obegripligt det än är så blir det mer och mer vanligt eftersom det plötsligt normaliseras, från att ha varit tabu, precis som åsikter eller uppträdanden kan bli normaliserade även i mindre extrema situationer.

lsfjaslfkjlas

Fokus i arbetet med de syriska flyktingarna ligger på aktiviteter och rättighetsfrågor för barn och kvinnor. Man arbetar även med psykosocialt stöd till män och ger juridisk rådgivning. Här ses teamet tillsammans med Tina Sandkvist till vänster och Jessika Gustavsson till höger.

Bussen som står utanför används som transportmedel för att de människor som bor i väldigt avlägsna områden ska ha möjlighet att få del av informationen. Inom det stöd som Svenska kyrkan ger ingår även transport till de kvinnor och barn som annars inte på eget sätt kan ta sig till sjukvård, apotek eller juridisk hjälp. Det ingår även stöd till män som behöver bearbeta svåra upplevelser, diskutera värdighet och förstå sin egen frustration. Många har svårt att förstå sin egen roll och känna värdighet utan att kunna betala för mer än bara det mest basala för sin familj. Det läggs stor vikt vid att prata om vilken värdighet du har som din egen person, oberoende av pengar.

Musik och dans för att orka
Senare på kvällen ordnas ett evenemang för både syrier och libaneser som bor i bergsområdet. Bussen spelar hög musik och kör genom snäva gränder för att få uppmärksamhet från de som bor där. Lamporna lyser i skymningen och många samlas för att se vad det är som är på gång. Några väljer att följa med och till slut har ett femtiotal personer kommit till platsen där det visas en dockteater som följs av sång. Barnen är delaktiga och får vara del av både dockteatern och showen.

Efter bara några sånger är de flesta barn uppe och dansar och det är en fantastisk stämning. För lika viktig som arbetet under dagen, är det att barn och vuxna får skratta och umgås tillsammans. Mycket tid går till att sörja det som händer i Syrien och med familj och vänner, men för att barn och vuxna ska trivas och vara trygga behöver man även kunna glädjas tillsammans.

Jessika Gustavsson
Handläggare för Svenska kyrkans humanitära arbete i Mellanöstern

Svenska kyrkan stöttar dem som flyr och dem som finns kvar

Riksdagsledamoten Fredrik Malm skriver på sin blogg den 16 augusti att när de kristna befolkningarnas existens i Mellanöstern hotas, är det inte bara en tragedi för dem som drabbas, det är en tragedi för hela mänskligheten. Malm skriver även om risken att Mellanöstern till slut blir en region av homogena etniska och religiösa enklaver. Det blir omöjligt att bygga tolerans i en sådan miljö. Fiendebilder och rädsla förs vidare från generation till generation.

Svenska kyrkan delar i allra högsta grad dessa farhågor. Det som drabbar hundratusentals utsatta kristna och andra religiösa och etniska minoriteter i regionen är ofattbart i sin grymhet och brutalitet. Svenska kyrkan ger direkt humanitärt stöd för dem som flyr, och engagerar sig i pastorala stödinsatser för de kristna och kyrkliga ledare som är kvar – bland annat genom samlade insatser i Kyrkornas världsråd och Mellanösterns kristna råd.

Det är dock beklagligt att Fredrik Malm inte hittar någon information om Svenska kyrkans engagemang för Mellanösterns utsatta kristna på vare sig blogg eller hemsida. Hade han letat lite till hade han kunna hitta ganska omfattande information om bland annat Svenska kyrkans långsiktiga stöd till Mellanösterns kristna råd, förutom det omedelbara humanitära stödet till såväl kristna, yezidier och andra minoritetsgrupper som samlats i läger eller flyktingbostäder i norra Irak, Turkiet, Jordanien och Libanon.   

Konfliktlösning-Za'atari-1032292

Pojkar pratar om konfliktlösning i flyktinglägret Za’atari i Jordanien. Lägret skapades 2012 när syriska flyktingar började strömma in över gränsen. Idag bor här omkring i 80 000 människor. Svenska kyrkan ger ett omfattande stöd genom Lutherska världsförbundet som är en del av kyrkornas organ ACT-alliansen.

Det är förstås en självklar utgångspunkt för Svenska kyrkan att våldet från IS och andra jihadistiska grupper är barbariskt och ett brott mot mänskligheten. Visst kan vi upprepa det i ett antal pressmeddelanden, ifall nu någon skulle tvivla på vår hållning inför den typen av våldshandlingar, men det viktigaste är att hela världssamfundet agerar för att skapa skydd för dem som nu drabbas av våldet i både Irak och Syrien.

Vad gäller Mellanösterns kristna råd, så försöker rådet i en mycket svår samhällssituation upprätthålla dialog och konkret samarbete mellan kyrkorna. Kristen närvaro och vittnesbörd i regionen är i centrum för arbetet. Man genomför olika typer av direkta och indirekta aktioner för att få världssamfundet att agera för att den religiösa mångfalden i regionen ska kunna bevaras och för att bidra till den återuppbyggnad, som vi alla hoppas ska bli möjlig när Nineveslätten och Mosul har befriats från IS våldsvälde.

Genom olika insatser försöker också Kyrkornas världsråd verka för fredlig samexistens och gemensamma strävanden för att stärka banden mellan olika religiösa och etniska grupper och därigenom motverka att religiös radikalisering sker. Svenska kyrkan är en av de allra största bidragsgivarna till detta arbete genom Kyrkornas världsråd.

Kyrkornas världsråd har förutom pågående kontakter med och besök till kyrkor, religiösa ledare och ledare för andra religiösa grupperingar också för avsikt att i början av 2017 genomföra en särskild delegationsresa med kyrkoledare från andra delar av kristenheten till Irak. Svenska kyrkan har själv deltagit i olika resor in i Irak för att få en bild av situationen och för att tala med lokala kyrkoledare.

När det gäller de humanitära insatserna så stödjer Svenska kyrkan yazidiska flyktingar i Turkiet genom ett projekt som främst fokuserar på yrkesutbildning och psykosocialt stöd till barn och unga.

Genom ett samarbete med Diakonia i Libanon stödjer Svenska kyrkan palestinska flyktingar från Syrien. Projektet fokuserar på förebyggande och minskande av könsrelaterat våld (GBV). I norra Irak arbetar Svenska kyrkan genom Lutherska världsförbundet (LWF) med stöd till kristna, yazidier och muslimer som flytt framförallt IS våld. Stödet innefattar bland annat mat, vatten, sanitet och hygien, psykosocialt stöd och utbildning.

Det finns också arbete och insatser som vi av säkerhetsskäl inte kan informera om. Istället för att fortsätta debatten genom bloggar och sociala medier skulle vi gärna välkomna Fredrik Malm till samtal på kyrkokansliet i Uppsala för att diskutera vad mer vi kan göra för att hjälpa kristna och andra religiösa och etniska grupper i regionen.

Vi hoppas att det också kan bidra till en omprövning vad gäller medlemskapet i Svenska kyrkan. Fredrik Malms kritik behövs i en kyrka som rymmer många olika åsikter och former av engagemang.

Erik Lysén
Internationell chef Svenska kyrkan

Läs mer om vårt arbete på Svenska kyrkan.se

blandat1517