Haiti: Människor längtar efter att livet ska återgå till det normala

Vi står framför Neslys och Marie Roselines illa åtgångna hus. Det är ingen tegelbyggnad, inte heller en träkonstruktion. Byggmaterialet är både billigt och lättåtkomligt: lera som bearbetats och blandats med en minimal del cement, för att sedan smetas in mellan flätade vidjor.

Nesly är 33 år och kör motorcykeltaxi. Han har ingen egen motorcykel, utan kontrakteras av olika ägare från dag till dag. Inkomsten han på det sättet kan få ihop är inte stor. Största delen går tillbaka till ägaren av motorcykeln. Marie Roseline sköter om hemmet, som så många andra kvinnor här. Paret har tre barn. Äldsta dottern Wensley är 8 år, sonen, Kadline är 6 och lillasyster Lensheba 2 år.

Foto: PeO

Framför resterna av Nesley och Marie Roselines hus ligger vidjor för att reparera huset och de längtar efter att livet ska återgå till det normala. Foto: Perolof Lundkvist

Natten då orkanen Matthew slog till befann sig familjen inne i huset. Det plötsliga braket fick familjen upp på fötter. Av den hårda vinden hade taket flugit iväg. Regnet vräkte in i det nu öppna huset. Väggarna hade börjat att rasa.

Föräldrarna tog de gråtande barnen och sprang över till mormor Roselèine som bor alldeles bredvid. Eftersom hennes hus också hade börjat ge vika, begav hon sig iväg till byns enda kyrka tillsammans med barnen. Kyrkan blev den natten en tillflykt för många av byns familjer, vilka tillsammans försökte skydda sig mot orkanens oerhörda krafter.

Nesley och Marie Roseline stannade själva kvar i huset över natten. Regnet öste ner över dem men så gott det gick försökte de rädda sina få ägodelar. Det mesta blev ändå förstört: sängar och madrasser, kläder, skolväskor, mat.

– Allt är förlorat. Odlingen är borta, den översvämmades av vattnet. Det kan ibland gå tre dagar utan att vi har något att äta. Vi har än så länge klarat livhanken genom att vi fått handla på kredit. Värst är det för barnen. De kan inte gå till skolan, berättar de.

Skolbyggnaden är helt raserad. Liksom många andra byggnader. Foto: Perolov Lundkvist

Skolbyggnaden är helt raserad. Liksom många andra byggnader. Foto: Perolov Lundkvist

Det finns ändå positiva tecken. Framför resterna av Nesleys och Marie Roselines skadade hus ligger en bunt med vidjor. Reparationsarbetet är på gång, om än i blygsam omfattning. Mycket tyder på att familjen snart kommer att ha tak över huvudet igen. Vägen till byn är fortfarande dålig men befolkningen har gemensamt lagat den djupa ravin som skapades av vattnets framfart och under en tid gjorde vägen oframkomlig.

Samtidigt medger både mormor Roselèine och det unga paret att de känner oro.
– Cyklonperioden är inte över än. Samma sak kan hända igen. Barnen är rädda och har mardrömmar om nätterna. Så fort det börjar regna gråter de.

Ingen av dem vågar ha några stora drömmar om framtiden. De väljer att ta en dag i sänder. Mest av allt önskar Nesley och Marie Roseline att livet ska återgå till det normala. Att Wensley och Kadline ska kunna gå till skolan igen. Att barnen ska slippa gå hungriga och bli svaga och sjuka. Mormor Roselèine vill ha möjlighet att gå till torget igen för att sälja sina varor. Nu är det som om livet stannat av. Enformigheten tär på livslusten. Vi ser inga lekande barn, inga ungdomar som spelar fotboll.

Kanske det är framtidshoppet som behöver återerövras först och främst?

När vi tar farväl av varandra kan jag läsa en outtalad fråga i mina nyvunna vänners ögon. ”Kommer du att glömma oss så fort du lämnat byn? Kan du föra vår talan för alla som inte vet?” Jag känner att det är mitt uppdrag. Att inte svika alla de drabbade genom att låta bli att berätta.

Perolof Lundkvist
är just hemkommen från Haiti där han som en av Svenska kyrkans psykosociala experter hjälpt våra lokala partners att inkludera psykosociala aspekter i allt stöd. Det handlar bland annat om att upprätta stödgrupper och samtalsforum där människor får bearbeta sina känslor, ta stöd av varandra och ventilera frågor, vilket bidrar till trygghet och framtidstro i en svår situation.

Läs mer om vårt stöd till de som drabbats av orkanen Matthew >>
Ge en gåva >>
Följ oss på Instagram,  Facebook och Twitter

haiti-fredag3

Svenska kyrkans lokala partners igång med nödinsatser i Haiti

 

Foto: LWF/ACT-Alliance

En man i Petit Goave, ett av de områden som drabbades när stormen Matthew drog fram över Haiti, har just tagit emot ett ”boendekit” – två presseningar, 2 filtar och 30 m rep för att skapa ett tillfälligt boende. Foto: LWF/ACT-Alliance

Samtidigt som omfattningen av skadorna som orkanen Matthew orsakat i Haiti fortfarande uppdagas har Svenska kyrkans lokala partners börjat dela ut förnödenheter till drabbad befolkning.

Det var under tisdagen den 4 oktober som Matthew drog in över sydvästra delarna av Haiti. Orkanen drog med sig hus, hustak, träd och till och med människor som inte lyckades finna skydd. Med orkanen kom också enormt kraftiga skyfall.

Broar och vägar förstörda
Trots att vindarna i orkanen var oerhört starka, upp till 230 km i timmen, rörde sig orkanen mycket långsamt över Haiti och orsakade därför extra stor skada.  Broar och vägar förstördes också. Det har därför fortfarande inte varit möjligt att ta sig till några av de värst drabbade områdena för att kartlägga och kunna uppskatta vilka skador orkanen har orsakat.

– Situationen på Haiti är akut just nu. Över 2 miljoner människor har påverkats av orkanen och 750 000 människor är i akut behov av förnödenheter. Vartefter kontakt upprättas med avskurna delar av landet stiger dödssiffrorna från timme till timme, säger Martha Kristine Syvertsen som arbetar på Norska kyrkans nödhjälp (NCA), en av Svenska kyrkans partner i Haiti.

haiti-fredag3Svenska kyrkan stöder lokala partner inom ACT-alliansen som har påbörjat hjälpinsatser genom att dela ut så kallade ”kit”. Det handlar om hygien och boendekit. Hygienkiten innehåller saker som tvål, tandborstar och handsprit. Boendekiten innehåller två presenningar, 2 filtar och 30 meter rep. Man delar också ut mat och säkrar tillgång på rent vatten.

Medbestämmande och beredskap avgörande
Eftersom ACT-alliansen även var på plats efter jordbävningen i Haiti 2010 har man kunnat dra flera lärdomar från det arbetet. En viktig del är att lokalbefolkningen själva är delaktiga i arbetet med att identifiera och analysera sina behov och utforma stödet. Därför har Lutherska världsförbundet och andra ACT-medlemmar satsat mycket på att under åren efter jordbävningen starta upp och utbilda lokala katastrofkommittéer.

Dessa lokala kommittéer har 7-15 medlemmar som kartlägger situationen i sin by och gör upp en plan för katastrofberedskap. Denna plan innefattar vem som ska göra vad om en katastrof inträffar. Samordningen med de lokala myndigheterna är viktig och fungerar nu väl. De lokala myndigheterna har också förstått att det är deras skyldighet som representant för staten att ge befolkningen stöd efter att katastrofer har inträffat.

ACT-alliansen står för samordning
En annan lärdom från jordbävningen 2010 var vikten av koordinering och nationellt ägandeskap. Internationella organisationer kritiserades för att förbigå lokala aktörer, vilket ledde till sämre koordinering, insatser som inte var kontextuellt rotade och att insatserna inte ledde till att bygga upp lokal kapacitet. Idag är det den Haitiska staten som har det övergripande samordningsansvaret. Vi ser också att vårt samarbete i ACT-alliansen säkerställer ett väl koordinerat stöd som samordnas inom alliansen, med andra organisationer samt de lokala och nationella myndigheterna.

Haiti är västra halvklotets fattigaste land. Över hälften av befolkningen lever i fattigdom och undernäring är utbrett. Stormen Matthew kom i ett läge där landet redan är hårt prövat av matbrist efter vårens torka som orsakat sämre skördar. Nu är många odlingar totalförstörda och boskap har dött. Omvärldens stöd och engagemang för Haiti är oerhört viktigt nu!

Läs mer om vårt stöd till de som drabbats av orkanen Matthew >>
Ge en gåva >>
Följ oss på Instagram,  Facebook och Twitter

test2

 

 

 

 

 

Fem år efter jordbävningen: Haiti skrattar döden i ansiktet

Är glaset halvtomt eller halvfullt? Det frågar sig Tomas Brundin, idag, på dagen fem år efter den förödande jordbävningen i Haiti. Han, som bott i landet tidigare, skickades dit en vecka efter katastrofen, med uppgift att vara samordningsman. Vi bad honom minnas tillbaka och reflektera över läget idag. 

Hjärtskärande bilder nådde omvärlden. 7,0 på richterskalan.  35 sekunder. Därefter var inget sig likt. Glaset var inte halvtomt. Det var inte ens heltomt. Det var sönderkrasat.

Port-au-Prince några veckor efter jordbävningen 12 januari, 2010. Foto: Magnus Aronson/IKON

Port-au-Prince några veckor efter jordbävningen 12 januari, 2010. Foto: Magnus Aronson/IKON

En vecka senare satt jag på ett plan till Haiti. Utrikesdepartementet hade sekonderat mig till ACT-alliansen via Svenska kyrkan. Med mig hade jag ett tält och alla förnödenheter så att jag skulle vara självförsörjande i två veckor.

Tomas Brundin framför sitt tält i Port-au-Prince i januari 2010.

Tomas Brundin framför sitt tält i Port-au-Prince i januari 2010.

Jag fann en liten gräsplätt där jag satte upp mitt tält utanför Lutherska världsförbundets LWF/ACT:s kontor. Jag var lyckligt lottad. FN-byggnaden, vars personal skulle bistå Haiti och koordinera hjälparbetet, låg i ruiner. Anstormningen av internationella hjälparbetare var överväldigande. Samordningen var svår. Möjligheterna att snabbt åstadkomma något utan förankring och lokala nätverk, som LWF/ACT hade, var begränsade.

Över 200 000 döda. Det var ofattbart. Detta land, som genom åren redan drabbats så hårt av orkaner, förtryck, massakrer, brott mot mänskliga rättigheter, fattigdom och politiskt kaos och motsättningar. Först nu började jag förstå den smärtsamma innebörden i det haitiska ordspråket ”Deye mon, genyen mon”, bakom berget finns ännu ett berg. Ständigt nya hinder. För alla.

Min roll var att underlätta samordningen. Jag hittade ju i staden. Men det var haitierna som gjorde jobbet. Med slägga och järnfilsåg grävde de sig ned centimeter för centimeter i raserade flervåningshus. Kroppar som hittades lämnades till väntande familjemedlemmar som många gånger tog hem den döde för begravning. De kom aldrig med i statistiken.

Cirka 1,5 miljoner utan bostad. Den vanligaste synen var långa, enfiliga och välordnade rader av människor som stod tätt inpå varandra och tålmodigt väntade. Vattenutdelning, banker, tält, och simkortsförsäljning. Värdighet var ledstjärnan, och är det alltjämt. Vad ska man säga? Hur reagerar vi om något liknande skulle drabba oss i Sverige?

Fem år senare är utmaningarna fortsatt enorma. Det är som om eländet aldrig ska ta slut. Först jordbävningen, sedan regnet, fler orkaner och tropiska stormar. Koleraepidemin som smittat sammanlagt omkring 700,000 människor. Nu har torkan och pesten minskat jordbruksproduktionen. Behovet av matsubventioner är stort och fortfarande bor cirka 100 000 kvar i lägren.

En kvinna hänger tvätt i en av de så kallade modellbyarna som Svenska kyrkan har varit med och finansierat. 150 familjer bor i byn.  Foto: Paul Jeffrey /IKON

En kvinna hänger tvätt i en av de så kallade modellbyarna som Svenska kyrkan har varit med och finansierat. 150 familjer bor i byn. Foto: Paul Jeffrey /IKON

Men trots nedgången i världsekonomin och minskat bistånd är ekonomin någorlunda stabil. Och faktiskt, somligt är bättre nu än före jordbävningen. Fler barn än före jordbävningen går i skolan. Antalet kolerasmittade har minskat till 21 000. Genom Svenska kyrkan, ACT och LWF har fler fått bostäder i Foret de Pin, Macaya och Grande Anse. Det är imponerande.

Glaset är nog fortsatt halvtomt, men är snart är det halvfullt?  Det är jag övertygad om. För på ruinens kant dansar barnen alltjämt och sjunger “vini dansé, voy”. Kom och dansa banda med mig. Flyga drake. “Sjung med mig”, “vini chante, voy!”. De dansar med döden, Gede, men skrattar honom rakt i ansiktet. Det är ingen tyst protest mot världens nyckfullhet. Trummorna har börjat ljuda igen. Sången tar form. Något nytt ska födas, mitt i eländet. Ett hoppets tecken har rests. Igen. Katastroffasen är över.

Foto: Gustaf Hellsing

Foto: Gustaf Hellsing

Tomas Brundin är kansliråd på Utrikesdepartementets enhet för utvecklingspolitik (UP). I slutet av 1990-talet arbetade han i Haiti för att sätta upp Lutherska världsförbundets landkontor.

Svenska kyrkan är en av de stora bidragsgivarna till de så kallade modellbyarna. Läs mer på projektsidan som bl a handlar om modellbyn: www.svenskakyrkan.se/p50

 

 

4 år efter katastrofen: var är Haiti på väg?

När Haiti då och då råkar nämnas i olika sammanhang, så är det nästan alltid jordbävningskatastrofen 2010 som står i fokus. Att Haiti är ett drabbat land finns i allas medvetande, även om andra katastrofer runtom i världen idag har trätt i förgrunden. Jordbävningen den 12 januari 2010, kl 16.53 på eftermiddagen var en av de allvarligaste naturkatastroferna i modern tid. Även om uppgifterna om dödssiffror varierar, så blev konsekvenserna oerhörda, i ett sårbart land där en stor del av befolkningen lever på eller under existensminimum. Överlevande fick en tillflykt i tältläger på olika platser i staden. Det skulle vara tillfälliga bostäder men fortfarande, 4 år efter händelsen bor över 100 000 kvar i lägren. Deras situation har i många fall blivit akut den senaste tiden, eftersom oroliga landägare vill ha tillbaka sina områden. Våldsaktioner har ägt rum nattetid, där familjer under brutala former har fördrivits från sina provisoriska bostäder. I många fall har deras tillvaro blivit mycket osäker, där de slagit sig ner med sina få tillhörigheter på en trottoarkant. Insatser görs, både från regering och internationella organisationer men uppenbart räcker det inte till.

Elever tvättar händerna vid en skola i Les Palmes i södra Haiti. Saniteten är en nyckelfråga i bekämpningen av kolera. Foto: Paul Jeffrey/IKON

Elever tvättar händerna vid en skola i Les Palmes i södra Haiti. Saniteten är en nyckelfråga i bekämpningen av kolera. Foto: Paul Jeffrey/IKON

Situationen förbättras inte av en pågående koleraepidemi. Trots intensiva insatser för att bekämpa sjukdomen, så är både smittsamheten och dödligheten fortfarande hög. Lägg därtill bristfällig sjukvård, dålig infrastruktur och låg kunskap om smittvägar och hygien, så kan man förstå att vägen fortfarande är lång att gå, innan risken för smittspridning är över.

Dessutom: med en befolkning stor som Sveriges, vilken trängs på en yta av knappa Smålands storlek; med en skog som mer eller mindre är utplånad vilket i sin tur bidrar till stora översvämningar under nästan varje cyklonperiod och slutligen med en nedsmutsning som hotar den känsliga miljön – med allt detta så kan man lätt gripas av resignation. Finns det något hopp för Haiti?

Jo – mycket positivt finns att ta fasta på i landet. Även om läget i vissa avseenden är kritiskt, så är det inte hopplöst. Sakta, sakta håller en ökad medvetenhet på att växa fram. En medvetenhet om att man kan lita till sin egen styrka, även om man fortfarande är i behov av stöttning och hjälp. En man i regeringen som bistått Lutherska världsförbundet i Haiti med råd, återkommer ofta till behovet av en förändrad attityd, både hos biståndsorganisationer och biståndstagare i Haiti. Han upprepar bilden av metspöet: Haitis befolkning är inte längre i första hand behov av att man ger dem fisk, man behöver ett metspö för att lära sig fiska!

Barn springer längs med en av gångvägarna genom "Model village" - modellbyn som Lutherska världsförbundet har byggt med stöd från Svenska kyrkan. Foto: Paul Jeffrey/IKON

En grupp barn leker i modellbyn (”Model village”) som Lutherska världsförbundet har byggt med stöd från Svenska kyrkan. Foto: Paul Jeffrey/IKON

Svenska kyrkan har genom Lutherska världsförbundet sedan ett antal år arbetat i Haiti. Perspektivet har hela tiden varit att förse med ”ett metspö”. Stöttning åt befolkningen att hitta vägar till försörjning är en nyckelfråga i pågående insatser i Foret de Pin, Macaya och Grande Anse. Återuppbyggnadsprojektet i ”Modellbyn” är ett annat exempel, där det inte bara handlar om att bygga nya hus åt en drabbad befolkning men framför allt att bygga en stark gemenskap, som har förmåga att stå på ena ben och där man växer i demokratiskt tänkande och kunskap på olika områden.

Haiti var det första av Karibiens länder som vann självständighet år 1804. Ändå är det ett ungt land när det kommer till demokrati. Man har mycket att kämpa med för att kunna hitta fram till en stabil utveckling. Men landet är på väg. Potentialen är stor hos befolkningen och det finns många outnyttjade resurser, i den attraktiva naturen och det sköna klimatet. Framför allt finns det ett folk som vågar blicka framåt, full av energi och förhoppningar.

Ett land värt att tro på och att stötta!

Foto: Magnus Aronson/IKON

Foto: Magnus Aronson /IKON

Perolof Lundkvist, chef för Lutherska världsförbundets kontor i Haiti

Perolof är Lutherska världsförbundets landrepresentant i Haiti. Han har vid flera tillfällen sänts ut från Svenska kyrkans humanitära personalpool för att arbeta med psykosociala frågor i katastrofer, senast i Mauretanien under torkan sommaren 2012.

Läs mer om vårt arbete i Haiti >>

Vårt arbete på Haiti gör skillnad

För ganska precis ett år sen besökte jag Haiti för första gången. Intrycken då var nära nog överväldigande. Det fanns tre dominerande bilder som jag bär med mig från det besöket: den första är att det fanns nära nog inte en öppen yta någonstans i huvudstaden Port au Prince där det inte fanns någon form av tält. Det andra är den enorma mängden rasmassor och mer eller mindre helt demolerade hus. Den tredje är bristen på säkerhet; vi fick hålla oss inne efter 18 och iaktta stor försiktighet.

Nu, ett år senare; jo, massor med tält finns fortfarande kvar. Enligt IOM bor idag ca 630 000 människor fortfarande i tält, för ett år sedan var siffran 1,6 miljoner. Jo, det finns fortfarande mer eller mindre raserade hus kvar och en del rasmassor, men mycket har rensats bort och det är betydligt renare i stan även om det är skräpigt och gatorna är trasiga.  Och jo, säkerhetssituationen är fortfarande inte den bästa, kidnappningar och överfall händer men inte alls i samma omfattning. En känsla av normalitet finns, en vardag och man kan röra sig ute även på kvällar om än med stor försiktighet.

Trots dessa svagt positiva tecken, så kan man ändå fundera: Blir man tvungen att riva bort delar av stan? Stora slumområden är byggda på bergssluttningar på ett sätt så att husen mer eller mindre står/vilar på varandra. Vissa är definitivt obeboeliga och behöver rejäla reparationer, andra skulle bara borda rivas, men rör man på ett ställe, vad händer då med huset ovanför eller under? Korthus är en rätt bra beskrivning. Och samtidigt, att riva bort hela området, det är det enda hem många känner till och det finns inga alternativ. Borgmästaren hade tagit beslut om rivning i ett sånt här område och det blev upplopp.

På landsbygden känns det ändå mer hoppfullt, det finns mer ytor även om det är svårt att få klarhet i juridiska äganderättsfrågor. Husbyggandet har börjat ta fart. Många frågor återstår och människor ska lära sig leva i nya konstellationer och bygga nya relationer och tillit. Är det möjligt? Jag slutar aldrig förvånas över människors förmåga att återhämta sig och anpassa sig. Inte alltid smärtfritt, men det går.

Spelar vårt bistånd någon roll? De vi kan fråga är överlevarna. Inom ACT diskuterar vi hur vi ska kunna ge röst åt deras erfarenheter på ett sätt som gör dem och det arbete vi gjort tillsammans rättvisa. Jag har dock en övertygelse att det spelar stor roll för återhämtningen att veta att andra ser och att omvärlden bryr sig om. Känsla av övergivenhet är förödande. Vi människor har ett behov av varandra. Trots svagheter och brister är jag övertygad om, efter mitt besök, att ACT-alliansens arbete på Haiti har spelat stor roll för oerhört många människor. Detta skriver jag med stor vetskap om alla svårigheter och svagheter och i stor ödmjukhet, men ändå med största övertygelse.

Maria Lundberg

Chef för Svenska kyrkans katastrofarbete

Doft av sprayfärg i Haitis tältläger

Haiti har sedan jordbävningen för 15 månader sedan försiktigt börjat röra sig mot återhämtning och återuppbyggnad. Det går dock långsamt och orsakerna är många och ofta komplexa. Tre av de viktigaste skälen till att återuppbyggnaden tar lång tid är att katastrofen till stor del inträffade i urban tätbebyggd och mycket kuperad miljö och att antalet förstörda hur och rasmassor att frakta bort helt enkelt varit övermäktigt myndigheter och hjälporganisationer. En annan viktig orsak är den politiska situationen i landet där ingen fungerande regering har funnits att samarbeta med för det internationella samfundet vilket lett till att mycket pengar ämnade för återuppbyggnaden inte kunnat användas ännu. Valen i november har åtföljdes av turbulens och våldsamma protester eftersom valfusk och manipulationer upptäcktes, detta lamslog landet i cirka en vecka (valomgång två som var nu i mars väntar vi fortfarande på att höra resultaten från). Det tredje skälet till den långsamma återuppbyggnaden är emellertid att flera mindre katastrofer drabbat landet under året, exempelvis orkanen Tomas samt koleraepidemin som sedan oktober smittat omkring 250 000 och dödat kring 4500 personer. Detta har tagit resurser och krafter från en redan hårt prövad befolkning.

ACT-alliansens team identifierar och distribuerar utflyttningsstöd till ett av de utvalda hushållen. I dessa utmaningar finns likväl ljusglimtar. Vi ser bland annat att antalet personer som lever i tältläger sedan jordbävningen stadigt minskar, nu är det ca 690 000 personer, direkt efter jordbävningen talade man om 1,5 miljon. ACT-alliansen arbetar med utflyttningen från lägren och stödjer de mest utsatta med bland annat material till nytt boende och påverkansarbete gentemot borgmästare och markägare för att få tillgång till land att bygga på. I veckan var jag med under en distribution av utflyttningsstöd i lägret Nerette. Vi gick från dörr till dörr i det extremt kuperade Nerette 2 där det på sina håll är så trångt att man får åla sig fram mellan tält och skjul och hela tiden akta sig för att ramla längs sluttningen. På väg ner för sluttningen, i förgrunden syns Saintville som är ordförande i lägerkommittén som ACT-alliansen jobbar genom i lägret. Med oss där vi gick följde en doft av sprayfärg: för varje hushåll som mottar stödpaketet så sprejas ett tecken på tältduken som visar att denna familj är på väg att lämna lägret och redan har mottagit stöd. Det var givande och inspirerande att få vara med och möta familjer som nu gör sig redo att lämna livet i lägret där man bott i tält eller lappat plåtskjul sedan jordbävningen. ACT-alliansen ger dem som uppfyller kriterierna ett slags startpaket för att komma igång på en ny plats, antingen genom att hyra något eller använda pengarna som en grund för att bygga nytt. Många har förhoppningar om att livet ska bli bättre nu, men en del vet inte vart de ska ta vägen eller hur det kommer att vara i de fall då de flyttar tillbaka till gamla reparerade hus där de i flera fall mist familjemedlemmar. Här är en av de utmaningar som det psykosociala stödet nu ska försöka svara mot, att säkerställa att vi inte tappar kontakten med de som nu flyttar, utan kan vara följeslagare och bidra till att människor som känner rädsla och stress relaterat till återvändandet kan få utlopp för och bearbeta dessa känslor genom gruppdiskussioner eller genom att få höra hur andra hanterat känslorna som kommer upp vid återvändandet till platsen för jordbävningen. Allt färre barn och unga har de sista månaderna kommit till de rekreativa aktiviteter som Svenska kyrkan stöttat ACT-alliansen med att genomföra i lägren. Efter att ha följt upp orsakerna har vi insett att det beror på att fler och fler barn nu är tillbaka i skolan och alltså inte har samma behov av psykosociala aktiviteter på dagarna, det här är ett gott tecken som visar att en återgång till normalitet sker i viss utsträckning.

Nu är regnperioden är på väg att börja på allvar och då vi går in i den ökar också sannolikheten att koleraepidemin kommer att ta fart igen. Takten för antalet nysmittade har annars kraftigt minskat den senaste månaden och detta är till stor del en effekt av det gedigna arbete med medvetandegörande och tillhandahållande av bl.a. tvål och vattenreningstabletter som medlemmar i ACT-alliansen varit delaktiga i. Inom det psykosociala teamet har vi arbetat både i skolor och i lägren med att adressera de rykten och missförstånd som omger koleran för att minska rädsla och risken för stigmatisering förknippat med epidemin. Särskilt arbetet med lärarna har varit spännande, under dessa träningar har vi försökt ge dem verktyg och kunskap om koleran för att prata om sjukdomen med sina elever och här har jag själv också kunnat spela en mer aktiv roll då franskan räckt och det lokala språket kreol inte varit lika nödvändigt som i lägren.

Det humanitära arbetet fortsätter i Haiti och kommer att behövas ytterligare en tid. Samtidigt finns det ljusglimtar och det är nog detta som ger många av de haitiska kollegorna energin och orken att fortsätta arbeta, trots utmaningarna.

Port au Prince, 31 mars 2011

Mikael Wiking, utsänd av Svenska kyrkan till Haiti

Haiti: Återflyttning pågår

Under en vecka i mars var jag och min kollega Carolina Grelsson på besök i Haiti. Vi hann med att både besöka tältläger/projekt i Port au Prince och verksamhet som ligger på landsbygden, en del mycket svårtillgängliga.

Folk som bor eller har bott i tältläger inne i stan har så sakta börjat flytta ut och börjat återuppbygga sina gamla eller bygga nya hem men fortfarande är lägren alldeles för tättbefolkade. På de flesta ställen står tälten/skjulen vägg i vägg och finns inte mycket öppen yta alls. Det faktum att flera av dem är byggda på mer eller mindre branta sluttningar gör också dem utsatta för jordskred när regnperioden nu börjar.

Kesnel Resilia arbetar på sitt nya hus i Leogane, söder om Port au Prince. ACT-alliansen planerar att bygga mer än 1700 hus i området, ungefär hälften blev klara till årsdagen av jordbävningen 21 januari. Husen byggs upp på grunderna från de gamla. Det psykosociala stödet är viktigt för de som nu flyttar tillbaka.

Foto: Paul Jeffrey/ACT

ACT-alliansen hoppas kunna få igång återvändandet på allvar nu, de som har mark att bygga på kommer få hjälp med att bygga nya hus, eller material till att bygga upp sina gamla beroende på vilket skick de befinner sig i. Den del av befolkningen som tidigare hyrde sina bostäder kommer att få ekonomisk hjälp med att klara av att betala hyran under det första halvåret, sen förväntas de kunna klara sig själva. Utflyttningen sätter självklart igång mycket tankar och känslor hos människorna och vi diskuterade de kommande psykosociala insatser som krävs nu när människorna flyttar ut. Kanske ska man flytta tillbaka till den plats där hela eller delar av ens familj omkom och självklart finns ett stort behov av att få ventilera de känslor och rädslor som är förknippade med det. Något som var tydligt dock är att det kan vara svårt att arrangera samtals- eller andra grupper i Port au Prince eftersom människorna där gärna vill ha något i utbyte, vilket tydligt visar vilka problem biståndet kan ställa till med när människor vänjer sig vid att få saker utdelat till sig.

På landsbygden var situationen väldigt annorlunda, här var det mycket färre organisationer som jobbade (i många fall bara våra partner inom ACT-alliansen) och lokalbefolkningen var själva mer organiserade och engagerade i projekten. Del av verksamheten här är att bygga nya semi-permanenta skolor så barnens rätt till skolgång kan uppfyllas och i dessa skolor jobbar vi också med psykosociala insatser som sedan kolerautbrottet i mångt och mycket syftar till att avmystifiera koleran som många människor, såväl barn som vuxna tror är ett straff från gud, eller inplanterat på Haiti av politiska skäl. Genom att prata om kolera, vad det är och hur det smittar samt genom att dela ut så kallade ”kolera kit” innehållandes bland annat tvål, rengöringsmedel, vattenrengöringstabletter och vätskeersättning, har koleran inte fått den stora spridning som tidigare befarades. Lärare som samarbetar med oss har också noterat en förändring i barnens beteende i fråga om rädslan för kolera vilket visar att de insatser som görs har påtaglig effekt.  

Eftersom alla barn tyvärr inte går i skolan jobbar också ACT-alliansen mycket med barnen i lägren (oavsett stad eller landsbygd), bland annat genom att erbjuda ”child friendly places” där barnen kan träffas och leka och pyssla samtidigt som de får lära sig olika saker (till exempel om kolera) och får en chans att prata om sina rädslor och funderingar på ett ordnat sätt. På eftermiddagarna har man sen börjat använda lokalerna för alfabetiseringskurser för vuxna, vilket blivit väldigt uppskattat av deltagarna (enbart kvinnor när vi var där). De pratade om att deras självförtroende/självkänsla ökade nu när de själva började kunna skriva under papper.

Ett väldigt avlägset projekt som ACT-alliansen bedriver och som vi besökte låg högt uppe i bergen. Tidigare har det enbart funnits en väldigt smal stig att gå på för att komma ner till marknaden men med hjälp av vår partner har en lokal organisation nu kunnat bygga en väg upp vilket gjort att det dels är lättare för människor att ta sig ner och upp till fots men nu kan de också transportera sig själva och varor via åsnor vilket öppnar upp för helt nya möjligheter till handel vid marknaden nere i stan. De som hjälpte till vid vägbygget fick träning i hur man bygger säkra vägar och de fick vid avslutningen också redskap vilket ska hjälpa dem dels att fortsätta bygga vägen tillsammans men också ge dem möjligheter att ta anställning hos företag som bygger vägar. I samma område hjälper samma byorganisation till med att driva upp och plantera ut träd på flera ställen av berget. Trädplanteringen är ett miljöarbete som är till för att rötterna ska kunna binda jorden och minska risken för jordskred vid oväder. En ohygglig skogsavverkning har pågått i Haiti och gjort att det idag endast är 1,5 % av landets yta som är täckt av skog enligt uppgift vi fick och detta innebär ju självklart stor utsatthet vid orkansäsongen som återkommer varje år, speciellt med tanke på att så stor del av Haiti består av berg och sluttningar.

Emma Östlund

Projekthandläggare på arbetslaget för humanitära insatser, kyrkokansliet