”… om nödvändigt, använd ord”

Sång bryter ut bland stolsraderna så fort det fullsatta flygplanet landar i Windhoek. Jag förstår inte orden, men är ganska så säker på att majoriteten av de glada och finklädda damerna och herrarna som steg på i Johannesburg har samma ärende som jag i Namibia: Lutherska världsförbundets generalförsamling och 500-årsjubileet av Reformationen.

En dryg vecka full av möten mellan olika lutherska kyrkor och olika nationaliteter, en plats för gemensam bön och nattvardsfirande. Men också för viktiga beslut om ledarskap och ekonomi, och stora och långt ifrån enkla frågor om kyrkornas roll för jämställdhet, fred och hållbarhet, och om vad det egentligen innebär att vara luthersk i dagens samhälle.

Lite av personlig idol
För mig är det historierna som dröjer sig kvar. Allra starkast är den som biskop Zephania Kameeta berättar, den namibiska biskopen som var en av ledarna för anti-apartheidrörelsen i dåvarande Sydvästafrika, och lite av en personlig idol för mig när det gäller kyrkans kamp för social rättvisa.

Den numera pensionerade biskopen drar fram sin stol i mitten av halvcirkeln som bildats av det dryga femtiotalet personer som kommit till vår workshop om social trygghet och skatterättvisa. Han slår sig ner och börjar berätta om hur det gick till när hans kyrka var med och drev igenom Afrikas första basinkomstpilot.

Kontantbidrag till alla vuxna
I en utredning från 2002 hade den namibiska regeringen tittat på hur skillnaderna mellan fattiga och rika i landet skulle kunna minskas. Trots en blygsam befolkning på två och en halv miljoner och rika naturtillgångar så är Namibia ett av världens mest ojämlika länder.

Ett av utredningens förslag var att införa en nationell basinkomst till alla medborgare – ett individuellt, månatligt kontantbidrag till alla vuxna (oavsett tidigare inkomst) som täcker de mest basala behoven, utan något krav på motprestation. En socialpolitisk reform som får mycket uppmärksamhet världen över i dessa tider av automatisering, osäkra anställningar och ökande ekonomiska klyftor.

En av de mest kraftfulla åtgärder som finns
Utredningen hade blivit liggande, tills en av de lutherska kyrkorna dammade av den och ställde sin regering till svars – hade de tänkt genomföra förslaget? När de inte fick något svar så bestämde de sig. Vi gör det själva. En pilot, i liten skala, för att visa regeringen att idén om att ge människor pengar i handen, utan några pekpinnar om hur de ska spendera dem, är en av de mest kraftfulla sociala åtgärder som finns.

”We had to just do it”, utbrister biskop Kameeta, och får för första gången den där slitna märkesslogan att låta meningsfull.

Biskop

Biskop Zephania Kameeta var en av de drivande bakom pilotförsöket med basinkomst i Namibia. Resultatet var slående – invånarnas hälsa förbättrades, kriminaliteten gick ner och produktiviteten ökade. Idag är den pensionerade biskopen Namibias förste minister för social välfärd.

En koalition av kyrkor, fackföreningar och andra civilsamhällesorganisationer skapades. De blev naturligtvis kritiserade. En tjänsteman i namibiska statsapparaten ifrågasatte om biskop Kameeta verkligen hade läst sin Bibel? Där står det ju att ”I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd…” (1 Mos 3:19) och hur kunde han då tycka att människor skulle få pengar utan att arbeta för dem? Jodå, hade biskop Kameeta svarat, han kände till det stycket. Men han läste det som en förbannelse och inte som en välsignelse.

Etthundra svenska kronor 
Byarna Otjivero-Omitara valdes ut för försöket. Det var inte en plats någon valt att bo på – invånarna hade hamnat där efter att ha blivit utkörda från farmarna runtomkring där de tidigare hade arbetat. De flesta saknade inkomst och framtidshopp. Med hjälp av inhemska och internationella givare sattes piloten igång.

Varje vuxen (undantaget de över 60 år som redan hade statlig pension) fick varje månad ett bidrag på ungefär hundra svenska kronor. Effekten var tydlig. Invånarnas hälsa förbättrades, kriminaliteten i området minskade och produktiviteten och arbetsgraden ökade, tvärtemot alla invändningar biskopen hade fått höra om att människor skulle bli lata och passiva av att få pengar i handen.

Kraften i att dela med sig
Kyrkan visste att den inte kunde göra allt. Att den inte ska göra allt. Det är den namibiska statens ansvar att se till så att befolkningen har social och ekonomisk trygghet och kan leva ett gott liv. Men vad kyrkan kan göra är att visa vägen. Den kan visa att det som få tror är genomförbart faktiskt är möjligt. Att i handling visa på kraften i att dela med sig, att ge alla en rimlig chans. Biskop Kameeta citerar Fransiskus av Assisi, som ska ha sagt: “Preach the gospel, and if necessary, use words.” Evangeliet ska alltså i första hand predikas i handling, och endast om nödvändigt, med ord.

Basinkomstpiloten i Otjivero-Omitara varade i två år. Trots stor internationell uppmärksamhet och de goda resultaten har den namibiska regeringen än så länge inte tagit försöket vidare. Men hoppet lever, inte minst hos biskop Kameeta. Sedan två år tillbaka har den pensionerade biskopen ett nytt uppdrag – det som landets första minister för social välfärd och fattigdomsbekämpning. Och nu har den namibiska regeringen givit minister Kameetas departement i uppgift att ta fram ett förslag om införandet av en nationell basinkomst.

Ständiga reformatörer
Innan jag åker hem hinner jag vara med på det stora 500-årsjubileet av Reformationen. Det är festligt och högtidligt och massor med folk från världens alla hörn som samlas ute i solen på Sam Nujoma Stadium i Windhoek. Nu får jag höra Biskop Kameeta igen, den här gången i en predikan inför tiotusen åhörare. Budskapet hänger ihop med hans historia från workshopen. Han säger att det inte bara handlar om att minnas reformationen, utan att ständigt leva den. Kyrkan måste ständigt vara reformatörer, förändrare. I handling, och om nödvändigt, också med ord.

Foto: Magnus Aronson

Foto: Magnus Aronson

Gunilla Palm
Policyrådgivare för social trygghet

Sociala trygghetssystem har visat sig vara ett effektivt sätt att bekämpa fattigdom. Svenska kyrkan hjälper människor att ta del av de trygghetssystem som finns och arbetar för att allt fler i världen ska få sådan trygghet.
Läs om hur vi arbetar för sociala trygghetssystem >>

Läs en rapport om basinkomstpiloten i Nambia >>

 

Följ oss på Facebook och Twitter

Gunilla Palm var en av de svenska delegaterna till Lutherska världsförbundets generalförsamling i Namibia 10-16 maj. Generalförsamlingen möts vart sjätte/sjunde år och stakar ut vägen för framtiden.

En strimma av hopp

I Rumänien, nära staden Roman, finns en plats där myndigheterna gömt undan de människor som hela samhället tittar snett på. De är romer och deras levnadsförhållanden är fruktansvärda. För deras skull arbetar Svenska kyrkans internationella arbete tillsammans med den lokala Franciskanordern som driver ett socialt center och skola för de romska barnen. Jag har fått träffa Dana som berättat för mig om sitt och sina barns liv.

28-åriga Dana med tre av sina fem barn. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

28-åriga Dana med tre av sina fem barn. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Hon växte upp i ett hus utan väggar, den 28-åriga kvinnan med svart uppsatt hår och mörka ögon, som sitter på en pall framför mig.

– Mina föräldrars hus var en stomme med tak och några enstaka väggar. Resten täckte vi med tyger som vi hittat, berättar hon medan hon kämpar för att hålla sin 2-åring som vrider sig i hennes knä.

Vi sitter i hennes hem, ett rum med en vedspis, en säng och en bäddsoffa med tigerrandigt överkast och en liten tv. Det låter inte så fruktansvärt, men det är det. På baksidan finns en lerig bakgård och ett utedass som består av ett träskjul runt en grop i marken som hon, Dana, grävt själv. Rummet räknas av myndigheterna som en enrumslägenhet men är egentligen ett ombyggt bås i ett stall. Här, i det område som lite ironiskt kallas för Olympic village, bor över 1100 personer, inhysta i fyra stallängor som alla byggts om till enrumsbostäder. Människorna som bor här är romer.

Dana hänger tvätt på sin lilla utegård. Hon försöker få rena kläder till barnen så de ska kunna gå till skolan. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Dana hänger tvätt på sin lilla utegård. Hon försöker få rena kläder till barnen så de ska kunna gå till skolan. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Hon skulle ge sig av om hon kunde

Vi passerar förbi mängder av olika dörrar och draperier i det som kallas Block 4 innan vi kommer fram till dörren in till det bås där Dana och hennes fem barn bor. Alla dörrar är olika eftersom de är gamla och återanvända. Röklukten från de öppna eldarna och vedspisarna sticker i ögonen och under den finns en tung, lite frän doft av något som är svårt att identifiera.

Danas barn är 3, 5, 9 och 10 år, treåringarna är tvillingar. Äldst är Gabriela. Hon sitter på sängen en liten bit bort och håller sin yngre bror. Hon får ofta hjälpa till att ta hand om sina syskon på förmiddagarna när Dana samlar järn, skrot och plastflaskor. För det är så hon försörjer sig och barnen. Genom att samla den sorts sopor som hon kan få pengar för. Det plus det lilla barnbidrag som hon får av staten.

– Det räcker till det mest basala, förklarar hon. Grönsaker och rovor, hårschampo, hyran och ibland kläder till barnen. Men det ger henne inte råd att flytta och inte alltid att äta sig mätt.

Hon har bott här i Olympic village i fem år nu. I de förfallna, vitkalkade stallängorna som ger tydliga associationer till ett koncentrationsläger. Jag frågar vad som är svårast med att bo här.

– Allt, svarar hon. Allt är en kamp. Vi har en kran med kallvatten som cirka 300 personer i den här stallängan delar på. Vi tvättar oss, diskar och försöker tvätta kläder i kallt vatten, lite kan vi värma på spisen. Det är skräpigt och farligt överallt.

På mina frågor om var de tvättar sig, diskar och tvättar kläder svarar hon samma sak.

– I den där, säger hon och pekar på en grön, grund plastbalja på golvet.

Maten hon lagar är oftast soppa eller grytor av olika slag. På spisen står en rostig stekpanna full av stekfett och nedanför en hög av smutsiga kläder.

– Jag vill inte att ni filmar här, ber Dana, det är inte fint.

Vi får berätta om Dana men hon vill inte att vi visar hennes hem i sånt skick. Hon skäms, precis som du och jag skulle göra, och det känns i hjärtat på mig.

– Om jag kunde ge mig av härifrån ögonblickligen skulle jag göra det, säger hon och slår ut med ena armen.

Allt är en kamp

För Dana har livet alltid varit en kamp. Som 9-åring fick hon börja arbeta. Grannarna hämtade henne och fick henne att städa åt dem, sköta deras trädgård och slänga sopor. Det var tufft eftersom hon samtidigt gick i skolan. När hon var 13 år slutade hon i skolan och började samla sopor för att sälja istället. Hon flyttade till en liten tvårummare inne i staden Roman, ett par kilometer här ifrån. Där bodde hon med sina två bröder och deras familjer. Det blev snabbt ohållbart och Dana blev den som fick flytta ut. Två år senare träffade Dana en man som såg hennes situation och ville hjälpa henne. När hon fyllt sjutton år gifte de sig. Han, Petre, var arton år äldre.

Eftersom Petre fortfarande bodde med sina föräldrar i en bostad som redan var trång blev också det ohållbart och Dana vände sig till myndigheterna för att få hjälp.

Utanför länga 4 i Olympic village.  Foto:Gustaf Hellsing/IKON

Utanför länga 4 i Olympic village.
Foto:Gustaf Hellsing/IKON

– De berättade att de skulle ordna ett boende åt mig och lovade att det fanns duschar, rinnande vatten och att de skulle fortsätta arbeta med att göra platsen bättre för oss. När jag kom hit kände jag mig glad…ni måste förstå att golvet här var mycket finare då, ursäktar hon sig för andra gången sedan vi kommit in i bostaden.

Hon förklarar att det slitits med tiden, bland annat eftersom hon ibland köper stora mängder nötter och skalar på golvet för att sedan sälja.

– Men när jag bott här ett tag insåg jag att det mesta av vad de lovat inte stämde. Hela samhället tittar snett på oss. Mycket tror jag är romers eget fel. Många beter sig dåligt. Men det är synd att om en gör något dumt så får vi alla lida för det. Sen gör det inte saken bättre heller att min hy är så mörk, säger hon och smeker sig lite på kinden. Romer med mörk hy diskrimineras värst, så har det alltid varit.

Stora risker för barnen

Jag upplever Danas situation som oerhörd. I rummet med det svartslitna golvet, cirka tre gånger tre meter, bor hon med sina fem barn. Hon är alltid rädd. Barnen var sex förut men hennes yngsta dog av luftvägsbesvär i januari. Månaden innan, i december, dog Petre, hennes man i en hjärtattack ute i leran bakom Block fyra. Han skulle ha fyllt 46 år idag, den 14:e mars.

– Jag känner mig inte säker, säger hon och försöker stänga innerdörren med hjälp av en trasa som hon klämmer fast mellan lås och karm.

– Det är inte tryggt här. Jag oroar mig både för mig själv och för barnen. Det är jättemycket droger här och barnen påverkas negativt av andra barn och vuxna runt omkring. Jag är alltid nervös och håller alltid ett öga på dem när de inte är i skolan och jag inte jobbar.

Dana går upp klockan fem för att samla skrot. Då kommer hennes mamma och hjälper henne se till de av barnen som fortfarande är hemma.

– Hon är sjuk men hon hjälper mig ändå.

Dana bor i den stallänga som räknas som den bästa. Här bor de som fortfarande orkar försöka ta hand om sig själva och som kämpar för att upprätthålla en strävan mot något bättre. De andra tre längorna, Block 1,2 och 3, får vi inte ens besöka. Jag försöker föreställa mig hur utrymmena i de andra längorna kan se värre ut än den här.

– Det är farligt där. Fullt av kanyler och människor som inte längre vill något med sina liv. Det är inte utrymmena som är i så mycket sämre skick, det är människorna, förklarar Dana och tar ett stadigare grepp om tvååringen i sitt knä.

När vi en stund senare går långsamt utanför de andra längorna får jag rysningar längs ryggraden. Det kommer barn ut ur Block 2. Herre Gud, hjälp, det bor barn där.

En strimma av hopp

Det finns en strimma av hopp mitt i detta elände. Ett par kilometer bort finns Franciskanbrödraskapets sociala center. Det drivs av två av bröderna tillsammans med flera lärare, barnpsykolog, socialarbetare och läkare. Centret finns till för att i första hand ge utbildning och stöd till barn från Olympic village men också för att utbilda deras föräldrar i hur de kan bli stärkta i sitt föräldraskap och hur de skulle kunna få ett arbete.

Varje morgon kommer Franciskanorderns skolskjuts, en liten gul minibuss, och hämtar de yngre barnen från Olympic village. De körs till skolan i det sociala center, FUP, som Franciskanordern driver. Där får alla barn börja dagen med att tvätta sig. De får frukost och vitamintillskott, de får leka på skolans lekplats och lära sig om hur de slappnar av, samarbetar och till exempel vilka yrken som finns att välja på när de blir stora. Innan lunch hämtar skolbussen upp de lite äldre barnen som får äta lunch tillsammans med de andra i en stor ljus matsal, innan de börjar sina eftermiddagslektioner och de yngre barnen skjutsas hem igen.

Skolbussen hämtar de yngre barnen på morgonen. Vid lunch hämtas de äldre barnen till skolan så att de får äta lunch med sina yngre syskon i skolmatsalen innan de yngsta barnen skjutasas hem igen. De äldre barnen går i skolan efter lunch och körs hem på eftermiddagen vid 16. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

För de här barnen känns FUP:s skolbuss trygg. På vanliga skolbussar blir romska barn ofta retade för att de är fattiga, smutsiga eller luktar illa. Hos FUP får barnen tvätta sig och de får rena, varmare kläder om det behövs. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Dana ser avslappnad ut när hon berättar om skolan.

– Jag är så väldigt glad för FUPs skola. Jag försökte anmäla barnen till den vanliga skolan som staten har men de krävde skoluniformer och att vi köpte dyra böcker och pennor. Jag har inte råd med det.

Hon har själv gått med i en av föräldrakurserna hos FUP och fått diplom.

– Där lärde jag mig hur jag kan prata med barnen lugnt även när jag är arg. Blir barnen arga eller oroliga tar jag med dem ut i friska luften och andas tills vi slappnar av och känner oss gladare. Jag vet mer om olika sjukdomar och hur viktigt det är att mina barn får en utbildning.

Jag tänker på orden som barnpsykologen sa till oss dagen innan, om hur föräldrar som aldrig fått kärlek har svårt att ge kärlek vidare och kan behöva stöd i det.

Dana tittar sig runt i rummet. Hon har fått tvååringen att sitta still i hennes knä genom att guppa med benen och sakta smeka honom över håret. Han sitter vänd in mot henne och lutar ena kinden mot hennes bröst.

Dana trivs inte i Rumänien. En gång reste hon till Italien med hjälp av sin ena bror. Hon skulle jobba i hemmet hos en äldre dam men efter två veckor avled damen och Dana hamnade på gatan. Där fick hon tigga för att få ihop pengar till hemresan.

– Det var jättetufft och läskigt eftersom jag inte ens kunde språket. Men det var ändå bättre, människor var snällare mot oss där.

När Dana är ledsen och söker hjälp hos centrets läkare och sjuksköterska får hon rådet att leva för barnen. Och det gör hon.

– Jag vill verkligen att mina barn ska få fortsätta att gå i skolan. Att de ska få det bättre än mig. Jag vill att de ska drömma om framtiden och jag ber om att Gud ska ge dem styrka att ha ambitioner och våga saker. Så att de väljer att kämpa för sig själva och åstadkomma nåt med sina liv.

Gabriela är duktig i skolan. Mest tycker hon om att gunga men hon förstår att det är viktigt att lära sig läsa, skriva och räkna. Hon vill ju öppna en klädbutik eller bli lärare när hon blir stor. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Gabriela är duktig i skolan. Mest tycker hon om att gunga men hon förstår att det är viktigt att lära sig läsa, skriva och räkna. Hon vill ju öppna en klädbutik eller bli lärare när hon blir stor. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Faktaruta:

  • FUP startade 2000
  • Svenska kyrkans internationella arbete är den största finansiären till FUP
  • Tillsammans med Norska kyrkans nödhjälp stöttar vi FUP att planera sin verksamhet
  • Det sociala centret stöttar idag cirka 65 familjer från Olympic village. 95 barn är direkt kopplade till projektet men stort övrigt antal barn deltar av och till i projektets aktiviteter
  • Vi arbetar också med påverkan mot myndigheter att ta sitt ansvar för att tillgodose romers tillgång till sina mänskliga rättigheter.

 

Sanna Bülow, kommunikatör och insamlare, Svenska kyrkans internationella arbete

 

”Ett resultat vi inte hade räknat med”

För några år sedan satt jag mitt i natten och läste på om ett av våra projekt för hållbar försörjning, Ko- kalvprojektet i Tanzania. Det var nytt för mig och jag skulle producera mitt livs första insamlingskatalog och skriva en kort presentationstext.

Jag läste gammalt insamlingsmaterial,​ gamla rapporter, jag läste nya rapporter, jag läste på lutherska kyrkan i Tanzanias hemsida, och plötsligt föll jag över några rader i en rapport från kyrkan i Tanzania som jag fastnade vid: ”Ett resultat som vi kanske inte räknat med.”

1036487_1200-pxDet stod att en del människor som redan avvarat sin första kvigkalv enligt projektplanen, som fortfarande hade knappa resurser och egentligen behövde sälja mer mjölk och kalvar för att bygga på sitt kapital, ändå valde att skänka bort en av sina andra kalvar till en person eller familj som de såg behövde det… Det här föll utanför projektplanen och kyrkan blev tvungna att följa upp på resultatet som de inte hade räknat med.

En röd tråd i allt vi gör
Det som hade hänt här var något viktigt, ett resultat av en annan dimension. Det hade väckts medmänsklig kärlek och generositet. En medmänsklighet som säkert funnits där hela tiden men inte hade haft förutsättningar att få komma till uttryck.

För mig fastnade det här resultatet i hjärtat. Jag började se det här oväntade resultatet som en röd tråd i allt vi gör som kyrka i det internationella arbetet. Vi ska inte förminska vår egen roll i det. Vi får vara med om att sammanföra människor, stötta dem att samarbeta och ur många gånger ganska hårda verkligheter väcks medmänsklig kärlek, samarbetsvilja och generositet. Den som blir sedd, ser andra. Den som får kärlek, ger vidare.

1026884Detta är vi med och åstadkommer när vi stöttar fred och försoningsarbete mellan människor i Liberia, eller nätverkande mellan organisationer för fred och mänskliga rättigheter i Colombia. Vi får se det hända bland kvinnorna i spargrupper i Etiopien där det uppstått samarbeten i och mellan hela byar.

Rakt in i påsken
Vi får se medmänskligheten och styrkan i att samarbeta när kvinnor startar nätverk och fackföreningar i Indien för att förhindra mäns fruktansvärda våld. Vi ser det när barn från gatan på Filippinerna hjälper andra barn eller när vi sammanför våra partnerorganisationer och systerkyrkor att träffas och lära av varandra för framtiden. Och inte minst, vi ser det här hemma när människor inspireras och engageras att vara med och bidra till allt detta, som nu i Fastekampanjen.

Det här är vi. Det här är Svenska kyrkans internationella arbete. Det är det här vi är och det vi gör: vi sammanför människor, vi väcker medmänsklighet och generositet.

DET ger ringar på vattnet för många och DET är att vandra i Jesu fotspår tycker jag. Så i Jesu fotspår vill jag nu vandra rakt in i påsken. Jag vill räcka över den röda tråden av medmänsklig kärlek, generositet och viljan att samarbeta till er alla, till oss alla, så får vi se vad resultatet blir i fastan 2017.

Sanna Bülow Foto: Gustaf Hellsing /IKON

Sanna Bülow Foto: Gustaf Hellsing /IKON

Sanna Bülow
Kommunikatör för Svenska kyrkans internationella arbete.

Läs mer om fastekampanjen Maträtten – för allas rätt till mat >>

Följ oss på Facebook och Twitter

 

 

 

maträtten

I fastan kan vi vara med om att förflytta horisonten

Vissa möten och människor bär man med sig genom livet. Den kvinna som jag brukade köpa ved av när vi bodde i västra Etiopien är en sådan. Hon hade flera barn och fick slita för överlevnaden. Familjen var helt beroende av den lilla inkomst hon kunde få genom att sälja ved.

1036548_900

Familjen Kafumu, från vänster, Savera, Lucia, Gertrude, Steven och Ludovik har fått ett nytt liv tack vare ko- kalvprojektet. En möjlighet att tänka framåt. Foto: Magnus Aronson /Ikon

Hon blev gravid igen och födde sitt femte barn. Fem dagar efter förlossningen var hon tillbaka igen, bar och sålde ved. Jag blev bestört när hon kom med sin börda för att sälja till oss. Det var på tok för tidigt för henne att gå tillbaka till så tungt arbete. Men för henne fanns inget alternativ, det handlade om familjens överlevnad. Hon kunde bara ta en dag i sänder.

Många av oss har en kalender som är mer eller mindre fullbokad veckor, månader eller till och med år framöver. Vi har planerat årets semester, sparar kanske för att kunna göra den där resan om några år, eller byta bostad eller vad det kan vara. Vårt perspektiv är långt vilket gör att vi kan planera, vara kreativa, vågar testa.

För många människor som lever i största fattigdom och utsatthet är fokuset att överleva dagen. ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder” –  en fin strof, men när det gäller överlevnad är det en tuff verklighet. Perspektivet för den som lever i fattigdom är den dag som är och att överleva den. Allt annat är drömmar som man kanske knappt vågar släppa fram.

Hållbar försörjning är en dröm som man kanske knappt har ord för.  Men – när människor ges möjligheter sker något.  Att få en ko eller en get som ger näringsrik mjölk, kan innebära bättre hälsa och ytterligare en inkomstkälla som gör att familjen har råd att sätta barnen i skola och ger barnen bättre förutsättningar i livet.

En annan möjlighet är mikrokrediter och sparandegrupper. Jag träffade en grupp kvinnor  för några år sedan i en by i nordvästra Kenya som gått samman i en mikrokredit/sparande grupp. Deras berättelser var samstämmiga:  Genom att bli del av det gemensamma sparandet och få del av kreditmöjligheter kunde man påtagligt förstärka familjens försörjning.

Det innebar att man kunde servera familjen mer än ett mål mat per dag, skolgången för både flickor och pojkar var möjlig, blev man sjuk hade gruppen en liten kassa som man kunde få del av för sjukvård. Och – här sken den berättande kvinnan verkligen upp – man kunde unna sig en liten guldkant: ett till halsband av glaspärlor!

Att kunna förflytta horisonten från det som ligger allra närmast, överlevnaden, till dagar, veckor och månader bort gör något med människor. Hoppet växer, kreativiteten tilltar, självrespekten och tilltron till sin egen förmåga växer. Man blir rakare i ryggen, gladare, orkar också se sin granne.

Att förflytta horisonten är utveckling, minskad sårbarhet och ger en tro på framtiden. Man får också ork över till att engagera sig i utveckling på lite bredare front, lyxen att kunna reflektera, analysera och bidra till förändring. Förvänta sig det. Ha förväntningar på ansvarsbärare.

För oss i Svenska kyrkans internationella arbete är det centralt att tänka långsiktigt, tänka utveckling, bidra till att stärka människors tro på framtiden och sin egen förmåga att påverka den.

Vi går nu in i fastan, en tid för eftertanke på många plan. Fastan som leder oss fram till påsken – den optimala kärlekshögtiden då glädjen manifesteras. Jag vill uppmana oss alla att ta vara på denna tid för reflektion över våra liv.

Vi är privilegierade på så många sätt, så privilegierade att vi också kan bidra till att fler får sina rättigheter. Vi kan göra det genom en gåva, vi kan göra det genom att bli månadsgivare. Vi har alla förmånen att med stolthet och glädje få stödja det arbete som vi i Svenska kyrkan står i internationellt, tillsammans med kyrkor och andra partners runt om i världen.

Maria Lundberg

Fastekampanjen Maträtten – för allas rätt till mat pågår 26 februari till 9 april. Läs mer >> 

”Vi har lärt oss att odla mer effektivt och att hantera risker”

Foto: Therése Jonsson /Ikon

Färd längs Chicué-floden. Längst fram i båten viftar en vit flagga med ett överstruket vapen, för att signalera att vi är en fredlig aktör. Foto: Therése Naomi Jonsson /Ikon

Vi färdas på Chicué-floden, där Svenska kyrkans partner Lutherska världsförbundet, LVF, arbetar med att ge humanitärt stöd till ursprungsbefolkningen som bor i byarna längs floden. Projektet finansieras genom ECHO, EU:s humanitära biståndsorgan.

Vi stannar till i byn Nueva Jerusalén, där invånarna samlas för att hälsa oss välkomna. I varje by har man utsett två lokala värdar inom projektet, en kvinnlig och en manlig. Värdarna fungerar som bybornas kontaktperson inom projektet och finns där som stöd om invånarna har frågor eller synpunkter. En del i projektet handlar om att lära ut hur man odlar mer effektivt och skyddar sig mot naturkatastrofer och andra risker.

Byborna i Nueva Jerusalén tar emot oss i en samlingslokal. Till vänster syns Jota Cabrera Dumaza Dinamiza som är en av de lokala värdarna inom projektet. Foto: Therése Naomi Jonsson

Byborna i Nueva Jerusalén tar emot oss i en samlingslokal. Till vänster syns Jota Cabrera Dumaza Dinamiza som är en av de lokala värdarna inom projektet. Foto: Therése Naomi Jonsson

– Vi har lärt oss att odla mer effektivt och att hantera risker, till exempel att vi ska odla minst tio meter från floden. Vi brukade plantera precis vid flodkanten, men när floden växer så tar den med sig utsädet, berättar Jota Cabrera Dumaza Dinamiza som är en av värdarna i byn.

Det handlar också om att bygga husen på högre pålar så att vattnet inte når dem när floden svämmar över, och att plantera träd med starka rötter precis vid flodbanken. Det bidrar till motståndskraft vid stormbyar och förhindrar jorderosion.

Iloriza Cabrera Tunas är en av dem som får stöd inom projektet. Under åren av väpnade konflikter har det periodvis varit osäkert att gå till odlingsfälten. Naturkatastrofer och översvämningar har förvärrat situationen och orsakat matbrist och undernäring.

– Vi hade inte tillräckligt med mat, vi kunde inte jaga och det påverkade oss mycket, även psykologiskt, säger Iloriza.

Sedan tre månader tillbaka har Iloreza en hemodling där hon odlar koriander, oregano, basilika. Foto: Therése Naomi Jonsson

Sedan tre månader tillbaka har Iloreza en hemodling där hon odlar koriander, oregano, basilika. Foto: Therése Naomi Jonsson

Iloreza bor med sin sjuåriga son i Nueva Jerusalén. Hon börjar ofta sin dag med att titta till sin hemodling, rensa ogräs och skadedjur. Därefter städar hon hemmet, lagar lite mat och tvättar kläder innan hon beger sig ned till de stora odlingsfälten där man odlar bland annat kasawa, banan, majs, sockerrör, ris och ananas.

– LVF har också lärt oss att odla mer näringsrika grödor, säger Iloriza.

När väpnade grupper fanns i området förekom våldtäkter och tvångsrekryteringar. Det kunde även komma helikoptrar som släppte bomber i området.  Sedan fredssamtalen inleddes har det lugnat ned sig.

– Vi kände oss inte fria och vi var ständigt rädda. Det är bättre nu när vi vet att regeringen och FARC har slutit ett fredsavtal, men det är fortfarande ovisst vad som ska ske med de paramilitära grupperna, berättar Iloreza.

LVF stärker arbetet med lokala skyddsmekanismer. Numera är man exempelvis alltid ett antal personer som gör sällskap ner till odlingarna. LVF tränar också lokala vakter som kan varna om en storm eller någon annan fara är på väg och hur man bäst skyddar sig.

 En hemodling med chilifrukter i byn Nueva Jerusalén. Foto: Therése Naomi Jonsson


En hemodling med chilifrukter i byn Nueva Jerusalén. Foto: Therése Naomi Jonsson

Den humanitära insatsen i Bojayá, Chocó, implementeras av Lutherska världsförbundet och finansieras av ECHO, EU:s humanitära biståndsorgan.

Fundedby_HA-CP_Color_SV

Ingen ska behöva sälja sin kropp!

Hon bär på fruktansvärda upplevelser och minnen. Kyrkans personal fick kämpa för att få hennes tillit, men till sist ville hon prata 

”Nu har jag lärt mig att jag är någon… Att jag kan klara något annat än att sälja sex och tillfredsställa andra. Jag har fått mitt människovärde tillbaka, det är det största.” Seble Yetdarke, 34 år.

När jag såg människorna från kyrkan de första gångerna skrattade jag åt dem. Det var patetiskt för mig att de stod där och pratade med oss om att vi var älskade och att det fanns ett bättre liv. Som om de kände oss. Men de gav inte upp, berättar Seble Yetdarke, 34 år.

När jag såg människorna från kyrkan de första gångerna skrattade jag åt dem. Det var patetiskt för mig att de stod där och pratade med oss om att vi var älskade och att det fanns ett bättre liv. Som om de kände oss. Men de gav inte upp, berättar Seble Yetdarke, 34 år. Foto: Magnus Aronson/IKON

Ingen människa ska behöva sälja sin kropp och utsättas för övergrepp. Svenska kyrkans internationella arbete stöder rehabilitering och nya möjligheter för kvinnor i Etiopien. ”Nytt Liv för unga kvinnor” är ett av våra viktiga insamlingsprojekt. Din gåva behövs idag!

Aldrig upplevt kärlek
För Seble är kärlek ett missbrukat ord. Hon berättar för mig att hon nog aldrig upplevt hur det är att älska och att älskas på riktigt. Hon har heller aldrig upplevt hur det är att få vara barn. Sebles mamma hade 12 barn med lika många män och uppväxten präglades av misär och otrygghet. Seble våldtogs brutalt när hon var 12 år av en vän till familjen och blev gravid för första gången.

- Jag berättade inte för någon, utan bar på hemligheten själv. Men efter ett tag var det svårt att dölja. När jag var i fjärde månaden upptäckte mamma att jag var gravid och då fanns det ingenting att göra.

Moderskap, missbruk och prostitution
Hon födde en son, men Sebles mamma som var oförmögen att ta hand om sina egna barn lämnade över ansvaret på en av sina väninnor.

- Jag fick flytta hem till en vän till mamma. Hon var jättesnäll och det var på många sätt bättre för mig och min son att bo där än hemma hos mamma. Kvinnan var prostituerad och berättade för mig om hur enkelt det var att tjäna pengar genom att sälja sex.  Hon sminkade mig, gav mig kläder och tog mig med ut till hennes kunder. Jag var 14 år när jag tog emot min första kund.

Många tjejer som kommit till kyrkan berättar att de aldrig trodde de skulle hamna i den situation de är i. Att äntligen få berätta sin historia för någon som kan hjälpa, som lyssnar och som berättar om vikten av att kunna förlåta, både sig själv och andra ger tjejerna möjlighet att må bättre och gå vidare. Foto: Magnus Aronson/IKON

Många tjejer som kommit till kyrkan berättar att de aldrig trodde de skulle hamna i den situation de är i. Att tjejerna äntligen få berätta sin historia för någon som kan hjälpa, som lyssnar och som berättar om vikten av att kunna förlåta, både sig själv och andra, ger dem möjlighet att må bättre och gå vidare. Foto: Magnus Aronson/IKON

Seble ser betydligt äldre ut än sina 34 år. Ansiktet är fårat och det är uppenbart att det är de 20 åren på gatan och som missbrukare som gjort tydliga avtryck. Sedan hon kom med i projektet New life for young women, har hon fått veta att hon är hiv-positiv, något hon själv misstänkte under många år.

- Jag körde bara på i alla år utan att någonsin känna efter hur jag mådde. När jag kom med i projektet och fick genomgå olika hälsoundersökningar förstod jag hur utsliten min kropp var. Nu äter jag bromsmedicin och mår ganska bra. Det tuffaste för mig har varit att försöka bli ren från mitt alkohol- och drogmissbruk. Jag är glad för varje dag jag kan lägga till den andra.

Hon sålde andra flickor
De sista åren på gatan var hon inte längre eftertraktad bland kunderna. De ville ha yngre tjejer och Seble började då agera hallick åt en grupp yngre flickor. Hon tog betalt av tjejerna och gjorde bra pengar på det. Det innebar också lite återhämtning och vila efter många års hårt slit.

Den primära målgruppen för projektet ”New life for young women” är, som namnet avslöjar, unga prostituerade kvinnor. Seble var egentligen för gammal för att omfattas av projektet, men eftersom hon agerade hallick för en grupp yngre flickor identifierades hon som en nyckelperson. Projektet såg att man genom att nå Seble, kunde fånga upp flera unga flickor som arbetade tillsammans med henne. Det tog lång tid innan kyrkans personal lyckades övertyga Seble att komma till deras informationslunch.

De kvinnor som kommer till kyrkan är trasiga, både fysiskt och mentalt. Det kan ta lång tid innan de känner sig trygga att våga berätta vad de har varit med om. Ett första steg kan vara det stöd kvinnorna känner i att få prata med varandra i en trygg, skyddad miljö. Seble kan nu vara ett positivt stöd för yngre tjejer. Foto: Magnus Aronson/IKON

De kvinnor som kommer till kyrkan är trasiga, både fysiskt och mentalt. Det kan ta lång tid innan de känner sig trygga att våga berätta vad de har varit med om. Ett första steg kan vara det stöd kvinnorna känner i att få prata med varandra i en trygg, skyddad miljö. Seble kan nu vara ett positivt stöd för yngre tjejer. Foto: Magnus Aronson/IKON

- Situationen som jag befann mig i då var bättre än någonsin. Jag behövde inte själv sälja sex utan kunde förmedla kunder och på det sättet tjäna pengar. När jag såg människorna från projektet de första gångerna skrattade jag åt dem. Det var patetiskt för mig att de stod där och pratade med oss om att vi var älskade och att det fanns ett bättre liv. Som om de kände oss. Men de gav inte upp, det kom tillbaka och efter ett tag fick jag kontakt med en kvinna som kunde bemöta mitt förakt och min ilska. Det var tack vare henne som jag till slut gick till informationslunchen, tillsammans med de fem flickorna som jag förmedlade kunder åt.

Ny försörjning, ny framtid
Seble hade aldrig lagat mat i hela sitt liv. Nu sitter vi tillsammans och äter en jättegod pizza som hon har lagat under förmiddagens hushållskurs i kyrkans lokaler. Hennes tanke är att inrikta sig på att laga snabbmat och att sälja det till skolungdomar i området där hon bor.

- Det ligger många skolor runtomkring där jag bor och jag tror att det kan finnas en stor marknad där.

Hos kyrkan får kvinnorna lära sig matlagning och hur de startar upp ett eget företagande med försäljning av t.ex. bröd eller piroger. Foto: Magnus Aronson/IKON

Hos kyrkan får kvinnorna lära sig matlagning och hur de startar upp ett eget företagande med försäljning av t.ex. bröd eller piroger. Foto: Magnus Aronson/IKON

Seble lyfter också fram samtalsterapi och rådgivning som viktiga delar för hennes utveckling under projektet.

- Jag har människor som lyssnar och finns till för mig. Jag har lärt mig att jag är någon utan löshår och urringade tajta kläder. Jag kan använda mina händer till något annat än att sälja sex och tillfredsställa andra. Jag har fått mitt människovärde tillbaka, det är det största.

Martina Croner, tidigare utsänd, Tanzania

(red Sanna Bülow)

Trygg försörjning, friskare barn

Burma är ett av världens fattigaste länder. Femåriga Moe Moes föräldrar i Burma är ofta oroliga över att maten inte ska räcka, men med flera inkomstkällor har livet blivit bättre.

Moe Moe Hlaing är fem år och bor med mamma, pappa och två yngre systrar i byn Sel Ma, en isolerad by i Burmas floddelta. Deras trähus är enkelt. Det
är långt till skola och sjukhus. Här når bara var femte barn sin 18-årsdag.
Malaria och denguefeber är vanligt men barn dör ofta av sjukdomar som
är enkla att bota.

– Fattigdomen är svår och många familjer har inte råd med näringsrik mat,
säger Hein Maung Maung, projektkoordinator i det projekt Svenska kyrkan
stödjer i regionen.

Moe Moe, i gul klänning, tillsammans med sin lillasyster Wha May. Bild: Jan-Allan Stefansson /Ikon


Moe Moes föräldrar ingår i projektet. De arrenderar en liten bit mark där de odlar ris. De fiskar och har två grisar och några ankor som ett extra tillskott. Moe Moe Hlaings mamma har dessutom gått en kurs i tillverkning av energisnåla spisar och säljer dessa vidare. Genom flera inkomstkällor får familjen inte bara en ökad inkomst, utan även friskare barn.

– Om familjernas ekonomi stärks så gynnar det indirekt barnen. Det påverkar
hälsan och möjligheterna att gå i skolan, säger Hein Maung Maung.

Moe Moe blir väckt av sin mamma Daw Myint San klockan sex. Hon och mamman hjälps åt att laga frukost och att ta hand om småsystrarna.

Jag har en dröm, och det är att jag ska ha möjlighet att hjälpa mina barn. Jag är glad att jag fick möjlighet att vara med i projekten. Tack vare mina olika jobb blir livet inte lika skört.
Daw Myint San, mamma till Moe Moe Hlaing

Ibland följer Moe Moe med sin pappa och arbetar på risfältet. Ibland hjälper hon
till med hushållssysslorna. När det finns tid över leker hon gärna.

– Jag har tre vänner. Jag ser fram emot att börja i skolan så jag kan få fler.

Moe Moe vill bli lärare och bo kvar i byn. Skolstarten är några månader bort och hon är mycket medveten om skolans betydelse.

– Utbildning gör att man kan göra det man vill. Jag vill vara lärare för barn som har lång väg till skolan.

Daw Myint San berättar att dottern är väldigt vetgirig och frågar om allt. Själv hoppas Daw Myint San att döttrarna ska få ett bättre liv.

– Jag vill att de ska vara friska och att vi ska ha råd med utbildning. Jag är alltid orolig. Tidvis har vi ätit för lite, men nu svälter vi inte.

Anna Wahlgren
frilansjournalist

Läs mer om julkampanjen Låt fler få fylla fem >>
Läs mer om projektet för hållbar försörjning i Burma >>

 

Frön ger mat och hopp i Kongo

Konflikten i Demokratiska republiken Kongo har krävt miljontals liv, det könsbaserade våldet är utbrett, människor lever på flykt i sitt eget land. Keith Mattingly besökte nyligen projekt i landet som ger människor möjlighet att skapa en tillvaro mitt i kaos. 

För ett par år sedan kunde det kännas som att man hade nått det internationella humanitära arbetets epicentrum när man besökte Norra Kivu i Demokratiska republiken Kongo. Efter detta besök är mitt intryck att det nu blivit ännu en bortglömd katastrof, medan strålkastarljuset hamnat på andra kriser.

Av denna anledning känns det extra viktigt att berätta om det stöd som Svenska kyrkan ger till Lutherska världsförbundet (LVF) och deras lokala samarbetspartner Bureau Oecuménique d’Appui au Développement (BOAD). Tillsammans gör de ett fantastiskt arbete i en av de mest komplexa och farliga regionerna i världen.

a)Anna och jag med en grupp vi träffade i Mavivi som odlar auberginer, tomater, amarant och purjolök inom BOADs projekt.

Anna Olli och jag med en grupp i BOAD:s projekt i Mavivi som odlar auberginer, tomater, amarant och purjolök.

Jag reste tillsammans med min kollega Anna Olli från vår ekonomiavdelning som bland annat var ett stort stöd i det franska språket. Men det vanligast talade språket i regionen är swahili, vilket jag inte visste och vilket innebar att kommunikationen med lokalbefolkningen blev både utmanande och rolig. Anna och jag besökte vår partners huvudkontor i Goma och två fältprojekt i Kitchanga och Beni. Där arbetar BOAD med nutrition, psykosocialt stöd, rent vatten och sanitet, matsäkerhet, skydd av barn och självförsörjningsstöd.

Kamp för vatten och ved
Två saker med Kitchanga, där LVF ger stöd till internflyktinga, utmärker sig omedelbart . Det första är den steniga, gropiga, dammiga och slingriga grusvägen dit, utmed en vilande vulkan, som i bästa fall tar fyra timmar från Goma. Att leverera förnödenheter i denna geografi kräver sin navigering. Det andra som slog mig var stadens extremt begränsade infrastruktur som får direkta konsekvenser för befolkningens säkerhet. Det var både imponerande och sorgligt att se hur långt människor färdas för att få tag i rent vatten, ved och andra basala förnödenheter.

Jag får erkänna att jag var lite nervös när vi reste till Beni. Bara en vecka före vårt besök massakrerades omkring 100 personer i en fruktansvärd attack utförd av en rebellgrupp. Det gjorde det verkligen tydligt för mig hur verklig och nära konflikten är – och det var det närmaste jag och Anna någonsin kommit ett krig.

För att sätta situationen i perspektiv är det värt att påpeka att den decennielånga konflikten i DR Kongo är den mest dödliga konflikt som ägt rum sedan andra världskriget, där över 5,4 miljoner människor fått sätta livet till. Att ta till sig denna svindlande siffra och se hur normaliserat våldet blivit gör att de flesta andra problem känns obetydliga.

b)Två kvinnor i Mavivi med sin amarant, vilket är speciellt bra för människor på flykt eftersom det kan konsumeras inom tre veckor efter planteringen. Foto: Keith Mattingly

Två kvinnor i Mavivi vattnar amarant, en gröda särskilt lämplig att odla för människor på flykt eftersom det kan skördas inom tre veckor efter planteringen. Foto: Keith Mattingly

Mötet med människorna som är en del av BOADs matsäkerhetsprogram i staden Mavavi var en av resans höjdpunkter. Här har BOAD försett befolkningen med frön och en bit mark för odling av lök, aubergine, tomater och amaranth. Just amaranth lämpar sig särskilt i denna kontext då den kan skördas och ätas bara tre veckor efter sådd. I mötet med män, kvinnor och unga som arbetade i landen gick det inte att ta miste på den entusiasm, stolthet och känsla av ägarskap som de förmedlade. Grödorna används både till egenbruk och genererar inkomst vid försäljning. Genom ett lokalt skyddssystem förhindrar man att väpnade grupper kommer och stjäl de mogna grödorna.

Motverka att unga rekryteras till väpnade grupper
Att bidra till samhällets egen handlingsförmåga och återhämtning är en hörnsten i detta projekt. Lokala ledare tar ansvar för att sprida kunskap om hygien och näringslära, speciellt för gravida och ammande kvinnor. Psykosocialt stöd har en viktig funktion, inte minst inom könsbaserat våld och den osäkerhet som följer av ett liv på flykt. Tillgången till utbildning är i princip obefintlig så de kunskaper människor delar mellan sig utgör grunden för samhället fortsatta utveckling. I ett område med så begränsade resurser arbetar våra partners tillsammans med lokalsamhällen för att ge unga människor bättre alternativ än att låta sig rekryteras till väpnande grupper.

Vår partners arbete kan dock inte ”lösa” grundproblemen, det kan ingen humanitär insats göra. Rapporter och dokument med siffror, symboler och kalkyler man tar del av kan aldrig göra den situation man upplever på plats rättvisa. En av alla de saker jag tar med mig hem är en stärkt övertygelse om vår partners goda förståelse för den komplexa kontext de arbetar i och människors lidande och behov, och samtidigt deras styrkor och kapacitet att påverka sina liv, trots svåra omständigheter. Men den enda långsiktiga lösningen är och förblir fred.

Keith Mattingly
Handläggare i Svenska kyrkans humanitära team

Samarbete mot våld ger resultat

I kommundelen Amida i Kitgum, i norra Uganda, stöder Svenska kyrkan Lutherska Världsförbundets arbete mot familje­relaterat våld. Kommundelschefen Geoffrey Patel konstaterar att vål­det är en nationell utmaning, där inte minst många barn blir utsatta.

– Vi har problem i hela landet med våld i hemmiljön och familjekonflikter som kan utlösas av skilsmässor, barn som  har problem i skolan, arbetslöshet och mycket annat. Olika slags övergrepp mot barn är mycket vanligt. De misshandlas fysiskt, negligeras eller till och med överges, enligt Agwang Godliver, polis och säkerhetsansvarig i Amida.

Foto: Ewa Almqvist /Ikon

När människor vet att det finns hjälp att få vågar fler anmäla familjerelaterat våld. Det underlättar polisens arbete, menar Adwang Godliver, polis och säkerhetsansvarig i Amida Foto: Ewa Almqvist /Ikon

Därför har kommundelen med stöd från LVF skapat en kommitté för att upprätthålla mänskliga rättigheter för framför allt kvinnor och barn. Alla instanser måste samarbeta – polisen, valda byledare och kulturella/religiösa ledare. Våldet har synliggjorts och anmälningarna har ökat betydligt sedan kommittén började  sitt arbete.

Agwang Godliver konstaterar att rädslan har minskat:
– Man märker att det finns stöd att få, och det underlättar även polisens arbete när man vågar anmäla, säger hon med ett varmt, förtroendeingivande leende.

När kommittén har fått veta att till exempel en misshandel ägt rum, pratar de med både offret och förövaren, helst tillsammans.

– Många familjekonflikter har kunnat lösas. Vi gör överenskommelser med föräldrarna, som sedan får rapportera varje månad. Handlar det om brottsliga händelser måste de processas inne i Kitgum, oftast i samarbete med sjukhuset.

De fem byarna som hör till Amida lider fortfarande av konsekvenserna av inbördeskriget i Uganda.

– Vi har mycket att göra inom det sociala området. Många attityder och motsättningar lever kvar, och det finns en förväntan att vi ska lösa allt men det måste göras tillsammans och det tar tid, säger Geoffrey Patel.

Ewa Almqvist Foto: Magnus Aronson /Ikon

Ewa Almqvist Foto: Magnus Aronson /Ikon

Ewa Almqvist
Pressekreterare, Svenska kyrkans internationella arbete

Läs mer om vårt projekt i Uganda >>

Följ oss på Instagram,  Facebook och Twitter

 

 

 

Församlingar engagerar sig för romer

Jakob Sundmark är handläggare för Svenska kyrkans internationella arbete i Rumänien. Han har besökt de utsatta människorna som bor i Roman, vår partner Fundatia Umanitaria Pacea (FUP) och försöker vara en länk mellan dem och människor här i Sverige. Här berättar han om sina tankar kring situationen för romer och om det fantastiska stöd som finns i många församlingar.

FUP har en skolbuss som hämtar barnen och kör dem till skolan. Efter skoldagen får barnen skjuts hem. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

FUP har en skolbuss som hämtar barnen och kör dem till skolan. Efter skoldagen får barnen skjuts hem.
Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Det är många församlingar i Sverige som engagerar sig i Svenska kyrkans internationella arbete för utsatta romer i Rumänien, ett mycket viktigt arbete som de flesta av oss kan relatera till idag. När jag tidigare i somras besökte ett landsbygdspastorat som hade samlat in 70 000 kr i år, vilket är helt fantastiskt, blev jag både imponerad och stolt! Jag, som arbetar som handläggare för projektet i Rumänien, reser i min tjänst runt i Sverige för att besöka både organisationer och församlingar och berätta om vad de insamlade medlen används till på plats och vilka behov som finns. Under de besöken imponeras jag ständigt över både det arbete som församlingar gör lokalt för människor som kommer hit och över de insamlingsaktiviteter de gör för det internationella arbetet i Rumänien. Jag blir imponerad eftersom det församlingarna gör kräver mycket stort engagemang, empati och ett behov av att lära sig nya saker om andra människor och inte minst om sig själva. Det är precis vad vi behöver mer av idag!

Hagi är ett av barnen som får gå i FUP:s skola och känner sig trygg med skolskjutsen de får av fader Sergio. Då behöver han inte oro sig för att bli retad och slagen som på den vanliga skolbussen. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Hagi är ett av barnen som får gå i FUP:s skola och känner sig trygg med skolskjutsen de får av fader Sergio. Då behöver han inte oro sig för att bli retad och slagen som på den vanliga skolbussen. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

På plats mitt i utsattheten

När jag besöker staden Roman och platsen där de flesta utsatta romer bor är det hopplösheten, drogerna och den dåliga miljön för barnen som drabbar mig mest. Det är svårt att se barn som är drogpåverkade och veta att många föräldrar är alkoholister. Men det stora och breda arbete som fransiskanbröderna hos vår partner, Fundatia Umanitaria Pacea (FUP), genomför med allt från skola, hälsovård och arbetsträning ger hopp och lyfter människor till att orka ta tag i sin situation. De romer som engagerar sig i projektet försöker göra mer för sig själva och sin familj. Via vårt stöd har de en chans att ta sig vidare i livet.

I FUP:s skola lär sig barnen läsa och skriva och de får två mål mat om dagen. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

I FUP:s skola lär sig barnen läsa och skriva och de får två mål mat om dagen. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Utmaningar

Det finns en rasism i Rumänien som gör påverkansarbetet gentemot lokala myndigheter svårt. Svårigheten är dubbel och beror både på myndigheternas och samhällets syn på romer som mindre värda medborgare och på synen att alla medborgare är helt ansvariga för sina egna liv oavsett förutsättningar. Vi behöver få myndigheterna att ta människor på allvar och tillsammans med alla medborgare ta ett gemensamt ansvar för att kunna påverka sin situation.

Vi behöver hjälpas åt

Enligt Eurostat är Rumänien ett av EU´s fattigaste länder. Nordöstra Rumänien, där Roman är beläget, är det fattigaste området i landet.

För att kunna åstadkomma en positiv förändring för utsatta människor där behöver vi hjälpas åt och vi behöver vara många. Behoven är stora och vår partner i Rumänien gör ett väldigt bra arbete. Stötta gärna arbetet i Rumänien genom bön och insamling.

Märk era gåvor med P220 – Rumänien

Läs mer om projektet: www1.svenskakyrkan.se/P220

Tack!

_MG_5297

Jakob Sundmark

Handläggare Rumänien

Svenska kyrkans internationella arbete