”Ett resultat vi inte hade räknat med”

För några år sedan satt jag mitt i natten och läste på om ett av våra projekt för hållbar försörjning, Ko- kalvprojektet i Tanzania. Det var nytt för mig och jag skulle producera mitt livs första insamlingskatalog och skriva en kort presentationstext.

Jag läste gammalt insamlingsmaterial,​ gamla rapporter, jag läste nya rapporter, jag läste på lutherska kyrkan i Tanzanias hemsida, och plötsligt föll jag över några rader i en rapport från kyrkan i Tanzania som jag fastnade vid: ”Ett resultat som vi kanske inte räknat med.”

1036487_1200-pxDet stod att en del människor som redan avvarat sin första kvigkalv enligt projektplanen, som fortfarande hade knappa resurser och egentligen behövde sälja mer mjölk och kalvar för att bygga på sitt kapital, ändå valde att skänka bort en av sina andra kalvar till en person eller familj som de såg behövde det… Det här föll utanför projektplanen och kyrkan blev tvungna att följa upp på resultatet som de inte hade räknat med.

En röd tråd i allt vi gör
Det som hade hänt här var något viktigt, ett resultat av en annan dimension. Det hade väckts medmänsklig kärlek och generositet. En medmänsklighet som säkert funnits där hela tiden men inte hade haft förutsättningar att få komma till uttryck.

För mig fastnade det här resultatet i hjärtat. Jag började se det här oväntade resultatet som en röd tråd i allt vi gör som kyrka i det internationella arbetet. Vi ska inte förminska vår egen roll i det. Vi får vara med om att sammanföra människor, stötta dem att samarbeta och ur många gånger ganska hårda verkligheter väcks medmänsklig kärlek, samarbetsvilja och generositet. Den som blir sedd, ser andra. Den som får kärlek, ger vidare.

1026884Detta är vi med och åstadkommer när vi stöttar fred och försoningsarbete mellan människor i Liberia, eller nätverkande mellan organisationer för fred och mänskliga rättigheter i Colombia. Vi får se det hända bland kvinnorna i spargrupper i Etiopien där det uppstått samarbeten i och mellan hela byar.

Rakt in i påsken
Vi får se medmänskligheten och styrkan i att samarbeta när kvinnor startar nätverk och fackföreningar i Indien för att förhindra mäns fruktansvärda våld. Vi ser det när barn från gatan på Filippinerna hjälper andra barn eller när vi sammanför våra partnerorganisationer och systerkyrkor att träffas och lära av varandra för framtiden. Och inte minst, vi ser det här hemma när människor inspireras och engageras att vara med och bidra till allt detta, som nu i Fastekampanjen.

Det här är vi. Det här är Svenska kyrkans internationella arbete. Det är det här vi är och det vi gör: vi sammanför människor, vi väcker medmänsklighet och generositet.

DET ger ringar på vattnet för många och DET är att vandra i Jesu fotspår tycker jag. Så i Jesu fotspår vill jag nu vandra rakt in i påsken. Jag vill räcka över den röda tråden av medmänsklig kärlek, generositet och viljan att samarbeta till er alla, till oss alla, så får vi se vad resultatet blir i fastan 2017.

Sanna Bülow Foto: Gustaf Hellsing /IKON

Sanna Bülow Foto: Gustaf Hellsing /IKON

Sanna Bülow
Kommunikatör för Svenska kyrkans internationella arbete.

Läs mer om fastekampanjen Maträtten – för allas rätt till mat >>

Följ oss på Facebook och Twitter

 

 

 

maträtten

Habtam somnar aldrig mätt

1035207

Habtam Akele, 32 är en av de miljontals människor som drabbats hårt av torkan i Etiopien. Han har fru och två barn att försörja. Just nu bor de hos hans föräldrar eftersom de har det så knapert. I området arbetar Svenska kyrkan med kontanter mot arbete. Det gör att familjen överlever:

”Problemen har aldrig tidigare varit så intensiva. Varje dag handlar om att planera hur jag ska få tag på mat och vatten för dagen. Helst skulle jag vilja ge mig av. Flytta någonstans där livet är lättare.

Men tack vare projektet har jag fått möjligheten att arbeta och tjäna lite pengar så att jag kan köpa mat till familjen. Vi terrasserar bergssluttningar för att motverka jorderosionen. Regnen spolar bort odlingsyta och näringsämnen och ökar risken för översvämningar. Vi försöker säkra vattentillgången med dammar och diken.

Om det inte hade varit för de pengarna jag tjänar skulle vi inte ha överlevt torkan. Jag är glad över att kunna bidra i samhället, så att vi bättre klarar torkan framöver. Jag köper durra för pengarna jag tjänar så att vi kan göra injera. Men just räcker det bara till två måltider om dagen. Jag somnar aldrig mätt. Vi lever också på mindre vatten än vanligt. Vi får klara oss på 25 liter vatten i en vecka, ibland upp till två veckor. Det mesta används som dricksvatten. Vi kan inte tvätta oss ordentligt.”

Berättat för Anna Jonasson
frilansjournalist

Projektet Cash for work som Lutherska världsförbundet driver i Etiopien finansieras till mer än hälften av Sida och Svenska kyrkan. Människor arbetar med olika insatser i samhället som terrasseringsarbete, byggen, gräva, anlägga stenar. De tjänar cirka 10 kronor om dagen. Projektet stödjer även de som inte har möjlighet att fysiskt utföra arbetet, som gravida, ammande kvinnor, äldre eller sjuka.
Läs mer om vårt stöd till torkdrabbade i Etiopien >>

Barnen drabbas alltid först – desperation i torkans Etiopien

Etiopien har drabbats av den värsta torkan på 30 år, ett resultat av väderfenomenet El Niño. Nu råder en katastrofal situation i flera delar av landet och över 10 miljoner människor är i behov av nödhjälp. Genom lokala partners stödjer Svenska kyrkan akuta insatser som räddar liv. 

Det är över 40 grader varmt i skuggan och svetten rinner nedför ryggen när vi kommer fram till sjukhuset i Aysaita i den torkdrabbade Afar-regionen. På skylten står det ”Aysaita Hospital”. Men det ser inte ut som ett sjukhus. På gården står det rostiga sängstommar i metall som ger en känsla av övergivenhet. Första tanken är att de är trasiga och ska slängas. Men sedan får vi höra att personalen sover ute ibland eftersom det är så varmt.

Sjukhuset i Aysaita saknar utrustning, det finns inget kallt vatten i kranen, inget kylskåp och luftkonditioneringen fungerar inte.  Foto: Magnus Aronson /Ikon

Sjukhuset i Aysaita saknar utrustning, det finns inget kallt vatten i kranen, inget kylskåp och luftkonditioneringen fungerar inte. Foto: Magnus Aronson /Ikon

Utanför sjukhuset har kvinnor samlats under skuggan av ett träd för att ta emot matpaket som delas ut av Svenska kyrkans lokala partner. Nästan alla har undernärda barn i sina famnar. Många av dem gråter, stämningen är uppjagad, kvinnorna vill ha sina matpaket och få näringstillskott till sina barn. De sneglar misstänksamt på mig och fotografen. Men deras största fokus är på barnen. Barnen. Som alltid drabbas först.

Min blick fastnar vid en kvinna som sitter och ammar sin lilla flicka. Flickan är allvarligt undernärd och mammans blick desperat. Först tittar jag bort. Jag vill inte stirra på lidandet, vet inte hur jag ska ta till mig det. Samtidigt är jag rädd att synen av henne ska blotta min egen sårbarhet. Jag tänker på den oro jag känt när min egen dotter blivit sjuk och vi åkt in på akuten. Ovissheten som skapar värk i hjärtat och gråt i halsen. Hur ska det gå för mitt barn?

Fatuma matar Asia med mjölkersättning som delas ut av Svenska kyrkans lokala partner på sjukhuset i Aysaita, Afarregionen i nordöstra Etiopien. Foto: Magnus Aronson /Ikon

Fatuma matar Asia med mjölkersättning som delas ut av Svenska kyrkans lokala partner på sjukhuset i Aysaita, Afarregionen i nordöstra Etiopien. Foto: Magnus Aronson /Ikon

Min blick söker sig tillbaka till den ammande kvinnan. Till slut börjar jag prata med henne. Jag får veta att hon heter Fatuma och att hennes dotter Asia är nio månader. Medan sjukskötaren berättar att hon är ett av de barnen som betraktas som akut undernärd iakttar jag hur Asia försöker suga i sig bröstmjölken med stor ihärdighet. Trots hennes tillstånd finns en kraft i sättet hon klämmer med sin taniga men starka hand för att det ska komma mer mjölk. Problemet blir så uppenbart. Asia är hungrig. Hon saknar inte livslust, hon saknar inte aptit. Hon saknar mat.

Sjukskötaren Abdu Shikina har aldrig tidigare sett en liknande situation. ”Det största problemet är bristen på vatten. Det är svårt för folk att ta sig fram i hettan och det finns ingen elektricitet”.  Foto: Magnus Aronson /Ikon

Sjukskötaren Abdu Shikina har aldrig tidigare sett en liknande situation. ”Det största problemet är bristen på vatten. Det är svårt för folk att ta sig fram i hettan och det finns ingen elektricitet”. Foto: Magnus Aronson /Ikon

Jag frågar sjukskötaren om hon kommer att klara sig. Han tvekar. Men till slut nickar han. Om mamman ser till att Asia får i sig näringstillskottet kommer det att gå bra. Och maten som Fatuma får med sig hem kommer göra så att hon får mer och bättre bröstmjölk.

Innan hon går lindar Fatuma in matpaketet i en sjal som hon slänger över ryggen. I en annan sjal bär hon Asia över sitt bröst. När de vandrar iväg över det torra ökenlandskapet tänker jag på sjukskötarens tvekan när jag frågade om Asia kommer att överleva. Men jag orkar inte tänka längre än så. Vi hoppar in i den luftkonditionerade bilen och lämnar kvinnorna. Vi kommer aldrig mer att se dem. Vi kommer inte att veta om Asia kommer att klara sig. Jag tänker på det ofattbara i att det som kan orsaka hennes död år 2016 är brist på mat och vatten. Jag kastar en sista blick över det torftiga sjukhuset och hjärtat är tungt över att världen är så orättvis.

Anna Jonasson
frilansjournalist

Stöd insatsen mot Afrikas torka >>

 Följ oss på Instagram,  Facebook och Twitter

Skogen bidrar till ett bra klimat

Miljö- och skogsvård måste gå hand i hand med utbildning. I Kifora, ett område där naturskog hade skövlats arbetar lutherska kyrkan ihärdigt med båda delar. Idag är platsen ett naturreservat som sprudlar av biologisk mångfald. Inom naturreservatet driver projektet även en av fyra plantskolor och biodling.

– Det fanns nästan ingen växtlighet här när vi började för tre år sedan, bara lite
gräs och några små buskar. Nu kan vi se träden som vi planterade. De har vuxit
upp, skogen är välmående och bidrar till ett bra klimat, säger Mary Mutayoba, jobbar med trädkonservering och utbildning i Kifora.

Mary Mutayoba har varit anställd av projektet sedan starten. Nu arbetar hon och två kollegor med trädkonservering och utbildning i Kifora Naturreservat, där man också driver en av fyra plantskolor och biodling. Foto: Mutua Matheka /Ikon

Norasco Boniface är kollega med Mary. Han har jobbat länge med återplantering av skog och har stor respekt för trädens betydelse. När han och Mary utbildar människor från byarna i området pratar de mycket om varför det är viktigt att plantera träd och
hur de kan plantera träd tillsammans med andra grödor för att få bättre skördar och bli mindre sårbara för klimatförändringarna.

Norasco Boniface har arbetat länge med återplantering av skog och alternativa sätt att odla. Foto: Mutua Matheka /Ikon mmm

– Jag blir glad över att se hur människor blir mer medvetna. I det här området hade vi exempelvis stora problem med skogsbränder. Vi hade också bönder som tog in sin boskap i skogen på bete fast det ser vi inte lika mycket längre, berättar Norasco.

En av de 30 bönder som projektet har involverat i arbetet för att bevara naturskogarna är Modesto Kabandwa. Han är utbildad av projektet och har i uppgift att skydda skogen där han bor mot skövling och brand. Han ser också till så att ingen boskap betar i skogen. Av projektet får Modesto en liten ersättning, pengar han exempelvis kan använda till att köpa fotogen. Han har också tagit emot trädplantor av projektet som han planterat på den mark han äger.

2015.12.15-18_COS Karagwe-47
– Jag är en fattig gammal man, berikad med en stor familj, berättar Modesto.
Han beskriver glädjen i att kunna bidra med sin kunskap och erfarenhet till andra, han talar också om oron över klimatet.
– Solen har blivit varmare. Det regnar mindre och regnet kommer senare.
Modestos största oro är att hans bananskörd ska bli förstörd. Han, liksom många av hans grannar, ser sina bananodlingar angripas av parasiter som sprider sig genom rotsystemet och dödar trädet.
– Bananerna är vår viktigaste gröda här i Karagwe. Vi klarar oss inte utan den.

Om Karagwe stift och projektet
Att plantera träd och skydda naturskogarna är två viktiga områden för att påverka klimatet i rätt riktning. Ett annat viktigt område är att utbilda människor,
att berätta om vilka utmaningar som finns och varför de finns. Ge människor kunskap om hur de konkret kan påverka sin situation och samtidigt bidra till ett bättre klimat. Därför arbetar projektet som Svenska kyrkans internationella arbete stöder med alla dessa delar.

Karagwe är ett av 24 stift inom den Lutherska kyrkan i Tanzania och består av 42 församlingar.
• Stiftet driver 184 skolor för barn och 5 yrkesskolor för vuxna
• I januari 2016 startade stiftet en universitetsutbildning inom miljö och klimat i Karagwe.
• Svenska kyrkans internationella arbete har gett stöd åt stiftets klimatarbete sedan 2004. Då var stora delar av skogsområdena i Karagwe skövlade, efter att marken använts som bosätt- ning för flyktingar från Rwanda i mitten av1990-talet.

Fakta
• I Karagwe försörjer sig 96 % av befolkningen på jordbruk.
• Majs, cassava, kaffe och bananer är de vanligaste grödorna i Karagwe.
• Eucalyptus och tall är två exotiska trädsom planteras i stor omfattning i skogarna i Karagwe.
• Under 2015 delade kyrkan ut 280 000 plantor för plantering. 200 personer har gått utbildning i biodling under 2015.

Foto: Ulrika Lagerlöf

Foto: Ulrika Lagerlöf

Martina Croner
Frilansjournalist

Var med och rädda skogen för livets skull – lindra klimateffekterna!

40 kr ger en person möjlighet att gå på ett seminarium om skogsbruk.
100 kr ger 50 plantor för återplantering.

Följ oss på Instagram @internationell_arbete,  Facebook och Twitter

”Afrikas kornbod” är tom

Barnen tystnar och orkar inte gå vägen till skolan, grödorna dör eller hinner inte mogna, brunnar torkar ut och vattnet som kommer av de sporadiska regnen klarar inte av att tränga ner i den hårda uttorkade jorden. 3 miljoner människor är just nu drabbade av den värsta torkan som drabbat Zimbabwe i modern tid.

Vi sätter oss ned och Anders Ölund, programhandläggare för utvecklingssamarbete i Afrika, börjar med att visa mig en karta.

– Här, säger han, här ser du var vi stöder utvecklingsinsatser idag genom våra partner.

Han pekar på tre markerade områden i södra Zimbabwe.

– Och här, fortsätter han, ser du en karta över mängden nederbörd i de olika regionerna i Zimbabwe som det såg ut på 60-talet, innan klimatpåverkan var så stor som idag.

Första gången Anders var i Zimbabwe var i samband med torka på 80-talet. Sedan återvände han flera gånger mellan 1990-1993 för att observera påverkan av El Niño. Nu i januari reste Anders en sista gång till Zimbabwe för att se hur utvecklingsinsatserna vi stöttat sedan 80-talet har gett effekt. Senare i år går han i pension.

Foto: Lennart Thönell

Solnedgång över Mnene i Midlandsprovinsen i Zimbabwe där Svenska kyrkan arbetar med utvecklingsinsatser. Foto: Lennart Thönell

Svenska kyrkan arbetar med utvecklingsinsatser i Zimbabwe bland annat via vår lokala partner Lutheran Development Service/ACT. Områdena som Anders besökt ligger alla i södra Zimbabwe, Gwanda i Matabeleland och Mberengwa i Midlands.

I de här södra delarna livnär sig de allra flesta på jordbruk eller boskapsskötsel. Försörjningsmarginalerna är små. Här regnar det sporadiskt under året. Den fasta regnperioden infaller vanligtvis mellan november och mars och därför odlas det mesta då. Men 2015 regnade det ingenting på flera månader fram till slutet av december. Det har gett katastrofala effekter.

Foto: Anders Ölun

Hälften av alla brunnar i de områden Anders Ölund besökte i södra Zimbabwe var torra. Foto: Anders Ölund

Torkan har gjort att det i södra Zimbabwe knappt ser ut att bli nån skörd alls i år.

– Totala behovet av majs i Zimbabwe är 1,8 miljoner ton säd per år. I år kommer det att fattas närmare 1 miljon ton, förklarar Anders. 1987 var Zimbabwe en kornbod i Afrika och hade stora lager av majs. Vi kunde köpa loss säd från statens lager och distribuera till människor i de områden vi arbetade. Idag finns inga sådana lager.

Anders ser bekymrad ut.

– Idag har vi gått över till att ge kontantstöd, vilket ger större stimulans åt den lokala marknaden när människor kan handla mat på sin egen marknad. Just nu köps mat in från andra delar av landet. Vi får hoppas att den tillgången fortsätter att finnas.

Enligt de senaste rapporterna behöver 3 miljoner människor akut hjälp i de områden där skörden uteblir och det blir sakta värre. Anders fick höra att många skolbarn inte längre klarar att ta sig de långa kilometrarna till skolan eftersom de är för fysiskt utmattade av hunger. Hälften av alla borrhål och brunnar i områdena Anders besökte är tomma nu, de har torkat ut.

– Vi behöver fortsätta arbetet med att få regnvatten att filtrera ner i marken så att det inte bara rinner bort till floderna när det regnar på den hårda uttorkade marken.

Svenska kyrkan och ACT ger nu akut stöd men fortsätter också det långsiktiga arbetet att gå över från traditionella grödor till grödor som passar bättre för klimatet där de odlas. Kvinnorna här i Zimbabwe berättar att sorgum kan växa med mindre nederbörd och kan ge en viss skörd när majsen misslyckas. Men att byta ut majsen tar tid.

Hoppet står till den Foto: Anders Ölund

Allt hopp står till januariskörden som börjat spira nu. Den måste i stort sett vattnas för hand för att klara sig. Hur illa matbristen blir hänger på den här skörden. Foto: Anders Ölund

– Nu när det har regnat lite börjar januarisådden att spira men den kommer inte att hinna mogna innan situationen för människor här är alldeles för allvarlig, förklarar Anders. Vi räknar med att cirka en tredjedel av skörden i landet kommer klara sig och det är om regnen fortsätter att komma och inte upphör nu. Hur illa hungerkrisen blir hänger på den här skörden.

I Zimbabwe träffade Anders en av de tidigare storbönder som bott i hela sitt liv i Zimbabwe och som har använts av Svenska kyrkan och vår partner, som rådgivare i hållbara odlingsmetoder.

– Han beskrev hur extremt noga varje planta av majsen måste skötas i det här läget. De måste i stort sett vattnas för hand, gödslas och skötas varje dag för att klara sig. Det vattnet finns inte. Det sista han sa till mig var: Det här är den värsta situationen i mannaminne.

Sanna Bülow
kommunikatör 

 

Vi finns på plats!
Zimbabwe är ett av flera länder i Afrika som har drabbats av väderfenomenet El Niño. Det har orsakat extrem torka med förstörda skördar och svält som följd. Svenska kyrkan stöder en insats som beräknas nå 160 000 människor, och bidrar med:

  • Kontantbidrag till matinköp för de mest utsatta hushållen.
  • Undervisning i inkomstgenererande aktiviteter som bidrar till minskad sårbarhet när katastrofer slår till.
  • Undervisning i effektivare odlingsmetoder och boskapshållning.

Läs mer om insatsen >>
Ditt stöd behövs. Ge din gåva direkt >>

 

 

 

 

 

 

Vedugnen ger skjuts ut ur fattigdomen

I den burmesiska byn Pale är mat ingen självklarhet. Ma Naing Naings familj är inget undantag. De svälter inte, men maten är alltid knapp. Nu har de fått lära sig att tillverka effektiva vedugnar som de kan sälja och på så vis skapa ett bättre liv.

Det ryker från spisen. Ma Naing Naing lagar lunch, wokad vattenkrasse
med chili. Den yngsta i familjen, tvååriga barnbarnet Wut Hmone, gnyr. I dag är det många munnar att mätta, eftersom brorsdöttrarna är på besök, men maten räcker. Det är dock ingen självklarhet i Pale, en isolerad by på den burmesiska landsbygden.
– Vi hankar oss fram. Ibland hjälper vi till på en gård. Under dåliga perioder måste vi be om förskott, säger Ma Naing Naing.

Effektiva vedugnar underlättar den egna matlagningen och kan säljas och på så vis bidra till försörjningen. Foto: Magnus Aronson /IKON

Effektiva vedugnar underlättar den egna matlagningen och kan säljas och på så vis bidra till försörjningen. Foto: Magnus Aronson /IKON

Burma är ett land med underutvecklad landsbygd där skola och sjukvård ofta saknas. Här är barnadödligheten hög, vägarna dåliga och många människor lever isolerat med få möjligheter att försörja sig. Svenska kyrkan stödjer sedan 2008 projekt i Burma och Ma Naing Naings familj deltar i ett projekt som Lutherska världsförbundet driver. Målet är att minska fattigdom genom att arbeta med mänskliga rättigheter och utgå från människors egna behov.

– Det kan handla om ett lån, om att starta en kvinnogrupp, om att sätta upp en sparfond i en by. En liten skjuts i rätt riktning för att ta sig ur den mest akuta fattigdomen, säger projektkoordinator Salai Aung Tun Min.

Ma Naing Naing och hennes man Ko Pin Maung hoppas att barnbarnet Khine Wut Hmone Kyaw ska få utbildning. Att nästa generation ska få det bättre. Foto: Magnus Aronson /IKON

Ma Naing Naing och hennes man Ko Pin Maung hoppas att barnbarnet Khine Wut Hmone Kyaw ska få utbildning. Att nästa generation ska få det bättre. Foto: Magnus Aronson /IKON

Ma Naing Naing och hennes make har fått utbildning i att tillverka effektiva vedugnar som gör att såväl matlagning som vedinsamling går enklare. Ugnarna säljer de.

– Vi vill föda upp ankor. Men vi behöver ett större startkapital för att komma igång. Vi funderar på att ta ett lån från fonden. Problemet är bara att lånet ska betalas tillbaka inom två månader, och att föda upp en anka tar sex månader. Så vi sparar på annat sätt.

Ma Naing Naing drömmer om att barnen ska få utbildning och att familjen ska ha råd att gå till läkaren när de blir sjuka. Hon hoppas att de yngsta flyttar till Rangoon när de är vuxna.
– Möjligheterna är större där. Jag tror att nästa generation kommer att få det bättre, säger hon och kramar barnbarnet.

Anna Wahlgren
Frilansjournalist

fastan_blogg_1024x600

Jag har hittat mina styrkor

Hon kan inte läsa. Hon har inte råd att köpa kläder till barnen. Ofta somnar hon hungrig.  Ändå tycker Ma Khin Sandar att hon aldrig har haft det bättre. Nu kan hon förändra livet.

Ma Khin

Jag vill att mina döttrar ska utbilda sig. De ska få det bättre än jag. Foto: Magnus Aronson /IKON

Ma Khin Sandar är 25 år. Hon är liten och rakryggad med uppmärksam blick. Hon medger att det tar på krafterna att vara ensam försörjare för två barn och en sjuk mamma. Maken har flyttat till Rangoon för att tjäna pengar.

–Men det är bättre nu när femåringen går på en förskola. Jag vill jobba hårt. Jag vet att min man sliter. Han bär rissäckar.

Av alla otillgängliga byar i Burmasdelta, hör Ma Khin Sandars hemby, i trakten Thae Ein Ta Man – till de mest avskilda.

– Jag har aldrig gått i skolan.  Vi bodde så att det inte var möjligt. Dessutom behövdes jag hemma, säger hon och fortsätter:

– Min största utmaning är att få ihop pengar till mat. Jag äter ofta bara ris. Jag skulle vilja köpa en klänning till min dotter. Men jag har inte råd. Så hon saknar nästan alltid kläder.

Fokus: Långsiktig förändring

Ma Khin Sandars familj är ett av de prioriterade hushållen i Lutherska världsförbundets och Svenska kyrkans projekt. Familjen är med för att de behöver stöd, och för att de har potential att själva förändra. Startpaketet med ficklampa, vattenbehållare och grödor var viktigt, men den bästa hjälpen har varit att prata om situationen och diskutera fram möjligheter.

– Vilka är mina styrkor? Svagheter? Vad gör jag för att förbättra min och min familjs situation?

Burma har varit ett slutet land, men i samband med cyklonen Nargis 2008 släpptes hjälporganisationer in. Många lämnade när det akuta arbetet varav slutat, men Svenska kyrkans samarbetspartner är kvar.

– Konkreta kunskaper – som akutsjukvård eller att bygga en vedspis – är viktiga. Men lika viktigt är det att lära sig hur man organiserar sig, håller möten och arbetar i grupp, säger projektkoordinator Salai Aung Tun Min. Varannan månad har Ma Khin Sandar kontakt med någon i projektet.

Tillsammans stämmer de av, sätter upp nya mål och planerar för framtiden. Om tre år ska hon klara sig själv.

– Jag tror det kommer att gå bra. Jag är glad att jag har fått den här möjligheten.

Anna Wahlgren
Frilansjournalist

fastan_blogg_1024x600

 

 

 

 

 

 

 

 

Kärleken går via magen

Fastetiden är en inbjudan att växa i kärlek. Det kan börja med att tänka över hur vår kärlek till våra närmaste ser ut, hålls vid liv och fördjupas. Det inkluderar också kärleken till våra medmänniskor som finns som främlingar bland oss och till vår nästa som finns långt borta. Och det börjar och slutar med den gudomliga kärleken som är så stor att Gud sände sin Son för att rädda världen.

”Kärleken går via magen”, sägs det ibland, och det är sant i flera hänseenden. Upplevelsen av kärlek är djupt kroppsligt. Det är genom att dela mat med varandra som vår gemenskap med varandra och allt skapat blir tydligt. Det sker på olika sätt både i vardagsmåltiden likväl och i mässans måltid.

Nog borde det då vara en självklarhet att varje människa har tillräcklig, säker och näringsrik mat! Att få kontroll över sin egen tillgång till livsmedel hör till mänsklig värdighet. Det finns tillräckligt med mat för att mätta alla människor. Ändå är vart fjärde barn kroniskt undernärt. Det är ett misslyckande för världssamfundet – för oss alla. I längden kan ingen bevara sin värdighet som människa samtidigt som grannarnas värdighet trampas på. Den som vill följa Jesus kan inte annat än att visa medmänsklighet: ”Jag var hungrig och ni gav mig att äta” (Matt 25:35).

Tillsammans med dig vill vi verka för just detta: att ge livsmod och skapa framtidstro, en rättvis och hållbar fördelning av jordens resurser och bidra till fred och försoning mellan människor och stater. Vi vill och ska förkunna evangeliet om Jesus Kristus i ord och handling.

Foto: Jan Nordén /IKON

Foto: Jan Nordén /IKON

Låt det bli en del av din fasta att dela med dig av ditt engagemang och dina pengar genom Svenska kyrkans internationella arbete. Då bekämpar du en av världens största orättvisor.

Var med i Maträtten – för allas rätt till mat!

Antje Jackelén

Läs mer om fastekampanjen >>
Läs mer om vårt arbetet för hållbar försörjning >>

Följ oss på Facebook och Twitter

fastan_blogg_1024x600

Rätten till mat – MATRÄTTEN

Hela 795 miljoner människor kan inte äta tillräckligt, trots att jordens resurser räcker till alla. Under fastekampanjen 2016 lyfter Svenska kyrkans internationella arbete därför en av våra grundläggande mänskliga rättigheter: Rätten till mat.

De resurser som mänskligheten fått att dela på kan räcka till alla, om vi gör det solidariskt och klokt. I biblisk mening är detta att ta vårt förvaltarskap på allvar. Och i världslig mening är det att verka för en rättvis ekonomisk fördelningspolitik. Vi vill detta och vi tror att förändringen är inom räckhåll. Därför satsar vi på Maträtten – för allas rätt till mat!

Daw Wah Wah tillhörde de allra fattigaste i byn Sar Oh Chaung i Burma. Hon har fått hjälp tack vare ett mikrolån. Foto: Magnus Aronson /IKON

Daw Wah Wah tillhörde de allra fattigaste i byn Sar Oh Chaung i Burma. Hon har fått hjälp tack vare ett mikrolån. Foto: Magnus Aronson /IKON

Globaliseringen och klimatutmaningarna har uppenbarat för oss hur vi människor hör samman och beror av varandra. Ingen kan längre ställa sig utanför och hävda att mitt liv och min tillgång till mat och rent vatten är oberoende av andras. Maten i våra butiker kommer idag från hela världen. Den är odlad och producerad av människor som har samma behov av mat, och längtan efter att deras barn ska få äta sig mätta på en nyttig och näringsrik kost, som du och jag. Vattnet i våra kranar kan tidigare ha bevattnat en risodling i Asien, fruktodlingar i Sydamerika eller helt enkelt varit dopvatten åt ett barn i Syrien.

Vi har idag stor kunskap om effekterna av att inte dagligen ha säker tillgång till tillräckligt med mat samt till en varierad och näringsrik kost, särskilt för barn. Det hämmar utvecklingen, både fysiskt och mentalt. Barn som lider av undernäring och hämmas i tillväxten möter i betydligt större omfattning än andra barn svårigheter att tillgodogöra sig kunskap i skolan och kan bli hämmade socialt och emotionellt.

Barn behöver bra näring för att utvecklas normalt och orka med att ta till sig kunskap. Khine Sabai Myint med sonen Htoo Myat Thu. Foto: Magnus Aronson /IKON

Barn behöver bra näring för att utvecklas normalt och orka med att ta till sig kunskap. Khine Sabai Myint med sonen Htoo Myat Thu. Foto: Magnus Aronson /IKON

Är detta acceptabelt när vi vet att jordens resurser räcker till för alla? Självfallet inte, och det måste uttalas att vi väljer bort dessa barns möjligheter till en framtid om vi inte omsätter det vi vet i handling för förändring.

Men det handlar såklart inte bara om att vi har kunskap om hur det förhåller sig. Vi har mer. Som människor har vi också en förmåga till empati, medkänsla och solidaritet. Inte bara i huvudet, utan också i hjärtat vet vi vad som är rätt. Därför tror jag att vi kan förändra och till vår hjälp har vi ett unikt globalt nätverk av kyrkor och organisationer som vi samarbetar med.

I alla kulturer och religioner finns en tradition av solidaritet, främst med den egna gruppen och ibland även med främlingar. Att dela med sig för större jämvikt är ett av de främsta kännetecknen på att Guds rike börjar ta form.
Rättvisa är vad Gud vill och kräver av oss. Läs till exempel i 2 Korintierbrevet kapitel 8 om hur Paulus vädjar om solidaritet för att kärleken skall bli synlig.

Låt oss tillsammans sätta stopp för den orättvisa fördelningen så att unga föräldrar inte mer behöver känna vanmakt över att inte ha tillräckligt med mat att ge sina barn. Låt oss ligga ett steg före effekterna av klimatförändringarna och säkerställa möjligheter för människor att kunna odla och äta sig mätta trots ändrade förutsättningar. Och låt oss påminna varandra om att varje insats och varje krona räknas.

Välkommen till årets fastekampanj, välkomna till MATRÄTTEN – för allas rätt till mat!

 

Gunilla Hallonsten. Foto: Magnus Aronson /IKON

Gunilla Hallonsten. Foto: Magnus Aronson /IKON

Gunilla Hallonsten
Chef för Svenska kyrkans internationella arbete

 

Läs mer om fastekampanjen >>
Läs mer om vårt arbetet för hållbar försörjning >>

Följ oss på Facebook och Twitter

 

fastan_blogg_1024x600

Nu skulle jag suttit på bussen till Paris

Idag skulle 85 aktivister för klimaträttvisa ha satt sig i bussen för att vara på plats i Paris under klimatmötet. Av säkerhetsskäl kommer de istället att vara i Stockholm och delta i klimatmarschen på söndag. En av dem är  Evelina Jörhov som uppmanar oss att också ta ett steg för klimatet. 

Vi skulle åka till Paris. Vi skulle använda vår demokratiska frihet till att stå upp för klimatet och vara en del av något som var så mycket större än politiska beslut – civilsamhället. Men den här gången vann rädslan och terrorn och bussen fick lydigt stanna kvar i garaget utan aktivister, färgglada plakat och hejaramsor.

I helgen återsamlas klimatambassadörerna i Stockholm och kommer se till att kravet på klimaträttvisa hörs över världen.

I helgen återsamlas klimatambassadörerna i Stockholm och kommer se till att kravet på klimaträttvisa hörs över världen.

Det är väldigt lätt att ta demokrati för givet när man bor i Sverige. Går man inte och röstar här är det för att politik är krångligt, tråkigt eller för att man inte orkar. Men jag kan inte nog betona hur viktigt det är att lägga sin röst, att delta i demokratiska sammanhang, i alla fall för att visa en grundläggande respekt för dem som inte kan. Detta gäller även rätten att samlas och demonstrera för något man anser viktigt.

Jag och alla andra klimatambassadörer skulle åkt iväg idag till klimattoppmötet. Nu skulle jag ha suttit på bussen om inte terrorn och oron tagit över Paris gator.

Men vi låter ingen förstöra vår rätt att mobilisera oss.  Därför är det viktigare än någonsin att visa vad demokrati är. Det är nu vi måste stå upp för våra åsikter, trycka på politiker och hjälpa varandra ifrån en rädsla som sprider sig snabbt och ta tag i banderollerna, ropa hejaramsor så att ingen jäkel kan missa att vi bryr oss om ett ambitiöst och rättvist klimatavtal.

Följ med oss ut på Sveriges gator söndagen den 29 november i klimatets tecken och bli en del av kampanjen Act Now For Climate Justice. En kampanj som ursprungligen skulle varit den del av en global marsch i Paris samma dag med över 500 000 deltagare.

Du behövs mer än någonsin!

Följ oss gärna på Instagram @actclimate.se och se vad vi kommer att hitta på under helgen. Motiveras och inspireras med oss och #taettsteg för klimatet.

Evelina Jörhov