”… om nödvändigt, använd ord”

Sång bryter ut bland stolsraderna så fort det fullsatta flygplanet landar i Windhoek. Jag förstår inte orden, men är ganska så säker på att majoriteten av de glada och finklädda damerna och herrarna som steg på i Johannesburg har samma ärende som jag i Namibia: Lutherska världsförbundets generalförsamling och 500-årsjubileet av Reformationen.

En dryg vecka full av möten mellan olika lutherska kyrkor och olika nationaliteter, en plats för gemensam bön och nattvardsfirande. Men också för viktiga beslut om ledarskap och ekonomi, och stora och långt ifrån enkla frågor om kyrkornas roll för jämställdhet, fred och hållbarhet, och om vad det egentligen innebär att vara luthersk i dagens samhälle.

Lite av personlig idol
För mig är det historierna som dröjer sig kvar. Allra starkast är den som biskop Zephania Kameeta berättar, den namibiska biskopen som var en av ledarna för anti-apartheidrörelsen i dåvarande Sydvästafrika, och lite av en personlig idol för mig när det gäller kyrkans kamp för social rättvisa.

Den numera pensionerade biskopen drar fram sin stol i mitten av halvcirkeln som bildats av det dryga femtiotalet personer som kommit till vår workshop om social trygghet och skatterättvisa. Han slår sig ner och börjar berätta om hur det gick till när hans kyrka var med och drev igenom Afrikas första basinkomstpilot.

Kontantbidrag till alla vuxna
I en utredning från 2002 hade den namibiska regeringen tittat på hur skillnaderna mellan fattiga och rika i landet skulle kunna minskas. Trots en blygsam befolkning på två och en halv miljoner och rika naturtillgångar så är Namibia ett av världens mest ojämlika länder.

Ett av utredningens förslag var att införa en nationell basinkomst till alla medborgare – ett individuellt, månatligt kontantbidrag till alla vuxna (oavsett tidigare inkomst) som täcker de mest basala behoven, utan något krav på motprestation. En socialpolitisk reform som får mycket uppmärksamhet världen över i dessa tider av automatisering, osäkra anställningar och ökande ekonomiska klyftor.

En av de mest kraftfulla åtgärder som finns
Utredningen hade blivit liggande, tills en av de lutherska kyrkorna dammade av den och ställde sin regering till svars – hade de tänkt genomföra förslaget? När de inte fick något svar så bestämde de sig. Vi gör det själva. En pilot, i liten skala, för att visa regeringen att idén om att ge människor pengar i handen, utan några pekpinnar om hur de ska spendera dem, är en av de mest kraftfulla sociala åtgärder som finns.

”We had to just do it”, utbrister biskop Kameeta, och får för första gången den där slitna märkesslogan att låta meningsfull.

Biskop

Biskop Zephania Kameeta var en av de drivande bakom pilotförsöket med basinkomst i Namibia. Resultatet var slående – invånarnas hälsa förbättrades, kriminaliteten gick ner och produktiviteten ökade. Idag är den pensionerade biskopen Namibias förste minister för social välfärd.

En koalition av kyrkor, fackföreningar och andra civilsamhällesorganisationer skapades. De blev naturligtvis kritiserade. En tjänsteman i namibiska statsapparaten ifrågasatte om biskop Kameeta verkligen hade läst sin Bibel? Där står det ju att ”I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd…” (1 Mos 3:19) och hur kunde han då tycka att människor skulle få pengar utan att arbeta för dem? Jodå, hade biskop Kameeta svarat, han kände till det stycket. Men han läste det som en förbannelse och inte som en välsignelse.

Etthundra svenska kronor 
Byarna Otjivero-Omitara valdes ut för försöket. Det var inte en plats någon valt att bo på – invånarna hade hamnat där efter att ha blivit utkörda från farmarna runtomkring där de tidigare hade arbetat. De flesta saknade inkomst och framtidshopp. Med hjälp av inhemska och internationella givare sattes piloten igång.

Varje vuxen (undantaget de över 60 år som redan hade statlig pension) fick varje månad ett bidrag på ungefär hundra svenska kronor. Effekten var tydlig. Invånarnas hälsa förbättrades, kriminaliteten i området minskade och produktiviteten och arbetsgraden ökade, tvärtemot alla invändningar biskopen hade fått höra om att människor skulle bli lata och passiva av att få pengar i handen.

Kraften i att dela med sig
Kyrkan visste att den inte kunde göra allt. Att den inte ska göra allt. Det är den namibiska statens ansvar att se till så att befolkningen har social och ekonomisk trygghet och kan leva ett gott liv. Men vad kyrkan kan göra är att visa vägen. Den kan visa att det som få tror är genomförbart faktiskt är möjligt. Att i handling visa på kraften i att dela med sig, att ge alla en rimlig chans. Biskop Kameeta citerar Fransiskus av Assisi, som ska ha sagt: “Preach the gospel, and if necessary, use words.” Evangeliet ska alltså i första hand predikas i handling, och endast om nödvändigt, med ord.

Basinkomstpiloten i Otjivero-Omitara varade i två år. Trots stor internationell uppmärksamhet och de goda resultaten har den namibiska regeringen än så länge inte tagit försöket vidare. Men hoppet lever, inte minst hos biskop Kameeta. Sedan två år tillbaka har den pensionerade biskopen ett nytt uppdrag – det som landets första minister för social välfärd och fattigdomsbekämpning. Och nu har den namibiska regeringen givit minister Kameetas departement i uppgift att ta fram ett förslag om införandet av en nationell basinkomst.

Ständiga reformatörer
Innan jag åker hem hinner jag vara med på det stora 500-årsjubileet av Reformationen. Det är festligt och högtidligt och massor med folk från världens alla hörn som samlas ute i solen på Sam Nujoma Stadium i Windhoek. Nu får jag höra Biskop Kameeta igen, den här gången i en predikan inför tiotusen åhörare. Budskapet hänger ihop med hans historia från workshopen. Han säger att det inte bara handlar om att minnas reformationen, utan att ständigt leva den. Kyrkan måste ständigt vara reformatörer, förändrare. I handling, och om nödvändigt, också med ord.

Foto: Magnus Aronson

Foto: Magnus Aronson

Gunilla Palm
Policyrådgivare för social trygghet

Sociala trygghetssystem har visat sig vara ett effektivt sätt att bekämpa fattigdom. Svenska kyrkan hjälper människor att ta del av de trygghetssystem som finns och arbetar för att allt fler i världen ska få sådan trygghet.
Läs om hur vi arbetar för sociala trygghetssystem >>

Läs en rapport om basinkomstpiloten i Nambia >>

 

Följ oss på Facebook och Twitter

Gunilla Palm var en av de svenska delegaterna till Lutherska världsförbundets generalförsamling i Namibia 10-16 maj. Generalförsamlingen möts vart sjätte/sjunde år och stakar ut vägen för framtiden.

”Ett resultat vi inte hade räknat med”

För några år sedan satt jag mitt i natten och läste på om ett av våra projekt för hållbar försörjning, Ko- kalvprojektet i Tanzania. Det var nytt för mig och jag skulle producera mitt livs första insamlingskatalog och skriva en kort presentationstext.

Jag läste gammalt insamlingsmaterial,​ gamla rapporter, jag läste nya rapporter, jag läste på lutherska kyrkan i Tanzanias hemsida, och plötsligt föll jag över några rader i en rapport från kyrkan i Tanzania som jag fastnade vid: ”Ett resultat som vi kanske inte räknat med.”

1036487_1200-pxDet stod att en del människor som redan avvarat sin första kvigkalv enligt projektplanen, som fortfarande hade knappa resurser och egentligen behövde sälja mer mjölk och kalvar för att bygga på sitt kapital, ändå valde att skänka bort en av sina andra kalvar till en person eller familj som de såg behövde det… Det här föll utanför projektplanen och kyrkan blev tvungna att följa upp på resultatet som de inte hade räknat med.

En röd tråd i allt vi gör
Det som hade hänt här var något viktigt, ett resultat av en annan dimension. Det hade väckts medmänsklig kärlek och generositet. En medmänsklighet som säkert funnits där hela tiden men inte hade haft förutsättningar att få komma till uttryck.

För mig fastnade det här resultatet i hjärtat. Jag började se det här oväntade resultatet som en röd tråd i allt vi gör som kyrka i det internationella arbetet. Vi ska inte förminska vår egen roll i det. Vi får vara med om att sammanföra människor, stötta dem att samarbeta och ur många gånger ganska hårda verkligheter väcks medmänsklig kärlek, samarbetsvilja och generositet. Den som blir sedd, ser andra. Den som får kärlek, ger vidare.

1026884Detta är vi med och åstadkommer när vi stöttar fred och försoningsarbete mellan människor i Liberia, eller nätverkande mellan organisationer för fred och mänskliga rättigheter i Colombia. Vi får se det hända bland kvinnorna i spargrupper i Etiopien där det uppstått samarbeten i och mellan hela byar.

Rakt in i påsken
Vi får se medmänskligheten och styrkan i att samarbeta när kvinnor startar nätverk och fackföreningar i Indien för att förhindra mäns fruktansvärda våld. Vi ser det när barn från gatan på Filippinerna hjälper andra barn eller när vi sammanför våra partnerorganisationer och systerkyrkor att träffas och lära av varandra för framtiden. Och inte minst, vi ser det här hemma när människor inspireras och engageras att vara med och bidra till allt detta, som nu i Fastekampanjen.

Det här är vi. Det här är Svenska kyrkans internationella arbete. Det är det här vi är och det vi gör: vi sammanför människor, vi väcker medmänsklighet och generositet.

DET ger ringar på vattnet för många och DET är att vandra i Jesu fotspår tycker jag. Så i Jesu fotspår vill jag nu vandra rakt in i påsken. Jag vill räcka över den röda tråden av medmänsklig kärlek, generositet och viljan att samarbeta till er alla, till oss alla, så får vi se vad resultatet blir i fastan 2017.

Sanna Bülow Foto: Gustaf Hellsing /IKON

Sanna Bülow Foto: Gustaf Hellsing /IKON

Sanna Bülow
Kommunikatör för Svenska kyrkans internationella arbete.

Läs mer om fastekampanjen Maträtten – för allas rätt till mat >>

Följ oss på Facebook och Twitter

 

 

 

maträtten

”Vi har lärt oss att odla mer effektivt och att hantera risker”

Foto: Therése Jonsson /Ikon

Färd längs Chicué-floden. Längst fram i båten viftar en vit flagga med ett överstruket vapen, för att signalera att vi är en fredlig aktör. Foto: Therése Naomi Jonsson /Ikon

Vi färdas på Chicué-floden, där Svenska kyrkans partner Lutherska världsförbundet, LVF, arbetar med att ge humanitärt stöd till ursprungsbefolkningen som bor i byarna längs floden. Projektet finansieras genom ECHO, EU:s humanitära biståndsorgan.

Vi stannar till i byn Nueva Jerusalén, där invånarna samlas för att hälsa oss välkomna. I varje by har man utsett två lokala värdar inom projektet, en kvinnlig och en manlig. Värdarna fungerar som bybornas kontaktperson inom projektet och finns där som stöd om invånarna har frågor eller synpunkter. En del i projektet handlar om att lära ut hur man odlar mer effektivt och skyddar sig mot naturkatastrofer och andra risker.

Byborna i Nueva Jerusalén tar emot oss i en samlingslokal. Till vänster syns Jota Cabrera Dumaza Dinamiza som är en av de lokala värdarna inom projektet. Foto: Therése Naomi Jonsson

Byborna i Nueva Jerusalén tar emot oss i en samlingslokal. Till vänster syns Jota Cabrera Dumaza Dinamiza som är en av de lokala värdarna inom projektet. Foto: Therése Naomi Jonsson

– Vi har lärt oss att odla mer effektivt och att hantera risker, till exempel att vi ska odla minst tio meter från floden. Vi brukade plantera precis vid flodkanten, men när floden växer så tar den med sig utsädet, berättar Jota Cabrera Dumaza Dinamiza som är en av värdarna i byn.

Det handlar också om att bygga husen på högre pålar så att vattnet inte når dem när floden svämmar över, och att plantera träd med starka rötter precis vid flodbanken. Det bidrar till motståndskraft vid stormbyar och förhindrar jorderosion.

Iloriza Cabrera Tunas är en av dem som får stöd inom projektet. Under åren av väpnade konflikter har det periodvis varit osäkert att gå till odlingsfälten. Naturkatastrofer och översvämningar har förvärrat situationen och orsakat matbrist och undernäring.

– Vi hade inte tillräckligt med mat, vi kunde inte jaga och det påverkade oss mycket, även psykologiskt, säger Iloriza.

Sedan tre månader tillbaka har Iloreza en hemodling där hon odlar koriander, oregano, basilika. Foto: Therése Naomi Jonsson

Sedan tre månader tillbaka har Iloreza en hemodling där hon odlar koriander, oregano, basilika. Foto: Therése Naomi Jonsson

Iloreza bor med sin sjuåriga son i Nueva Jerusalén. Hon börjar ofta sin dag med att titta till sin hemodling, rensa ogräs och skadedjur. Därefter städar hon hemmet, lagar lite mat och tvättar kläder innan hon beger sig ned till de stora odlingsfälten där man odlar bland annat kasawa, banan, majs, sockerrör, ris och ananas.

– LVF har också lärt oss att odla mer näringsrika grödor, säger Iloriza.

När väpnade grupper fanns i området förekom våldtäkter och tvångsrekryteringar. Det kunde även komma helikoptrar som släppte bomber i området.  Sedan fredssamtalen inleddes har det lugnat ned sig.

– Vi kände oss inte fria och vi var ständigt rädda. Det är bättre nu när vi vet att regeringen och FARC har slutit ett fredsavtal, men det är fortfarande ovisst vad som ska ske med de paramilitära grupperna, berättar Iloreza.

LVF stärker arbetet med lokala skyddsmekanismer. Numera är man exempelvis alltid ett antal personer som gör sällskap ner till odlingarna. LVF tränar också lokala vakter som kan varna om en storm eller någon annan fara är på väg och hur man bäst skyddar sig.

 En hemodling med chilifrukter i byn Nueva Jerusalén. Foto: Therése Naomi Jonsson


En hemodling med chilifrukter i byn Nueva Jerusalén. Foto: Therése Naomi Jonsson

Den humanitära insatsen i Bojayá, Chocó, implementeras av Lutherska världsförbundet och finansieras av ECHO, EU:s humanitära biståndsorgan.

Fundedby_HA-CP_Color_SV

Trygg försörjning, friskare barn

Burma är ett av världens fattigaste länder. Femåriga Moe Moes föräldrar i Burma är ofta oroliga över att maten inte ska räcka, men med flera inkomstkällor har livet blivit bättre.

Moe Moe Hlaing är fem år och bor med mamma, pappa och två yngre systrar i byn Sel Ma, en isolerad by i Burmas floddelta. Deras trähus är enkelt. Det
är långt till skola och sjukhus. Här når bara var femte barn sin 18-årsdag.
Malaria och denguefeber är vanligt men barn dör ofta av sjukdomar som
är enkla att bota.

– Fattigdomen är svår och många familjer har inte råd med näringsrik mat,
säger Hein Maung Maung, projektkoordinator i det projekt Svenska kyrkan
stödjer i regionen.

Moe Moe, i gul klänning, tillsammans med sin lillasyster Wha May. Bild: Jan-Allan Stefansson /Ikon


Moe Moes föräldrar ingår i projektet. De arrenderar en liten bit mark där de odlar ris. De fiskar och har två grisar och några ankor som ett extra tillskott. Moe Moe Hlaings mamma har dessutom gått en kurs i tillverkning av energisnåla spisar och säljer dessa vidare. Genom flera inkomstkällor får familjen inte bara en ökad inkomst, utan även friskare barn.

– Om familjernas ekonomi stärks så gynnar det indirekt barnen. Det påverkar
hälsan och möjligheterna att gå i skolan, säger Hein Maung Maung.

Moe Moe blir väckt av sin mamma Daw Myint San klockan sex. Hon och mamman hjälps åt att laga frukost och att ta hand om småsystrarna.

Jag har en dröm, och det är att jag ska ha möjlighet att hjälpa mina barn. Jag är glad att jag fick möjlighet att vara med i projekten. Tack vare mina olika jobb blir livet inte lika skört.
Daw Myint San, mamma till Moe Moe Hlaing

Ibland följer Moe Moe med sin pappa och arbetar på risfältet. Ibland hjälper hon
till med hushållssysslorna. När det finns tid över leker hon gärna.

– Jag har tre vänner. Jag ser fram emot att börja i skolan så jag kan få fler.

Moe Moe vill bli lärare och bo kvar i byn. Skolstarten är några månader bort och hon är mycket medveten om skolans betydelse.

– Utbildning gör att man kan göra det man vill. Jag vill vara lärare för barn som har lång väg till skolan.

Daw Myint San berättar att dottern är väldigt vetgirig och frågar om allt. Själv hoppas Daw Myint San att döttrarna ska få ett bättre liv.

– Jag vill att de ska vara friska och att vi ska ha råd med utbildning. Jag är alltid orolig. Tidvis har vi ätit för lite, men nu svälter vi inte.

Anna Wahlgren
frilansjournalist

Läs mer om julkampanjen Låt fler få fylla fem >>
Läs mer om projektet för hållbar försörjning i Burma >>

 

Församlingar engagerar sig för romer

Jakob Sundmark är handläggare för Svenska kyrkans internationella arbete i Rumänien. Han har besökt de utsatta människorna som bor i Roman, vår partner Fundatia Umanitaria Pacea (FUP) och försöker vara en länk mellan dem och människor här i Sverige. Här berättar han om sina tankar kring situationen för romer och om det fantastiska stöd som finns i många församlingar.

FUP har en skolbuss som hämtar barnen och kör dem till skolan. Efter skoldagen får barnen skjuts hem. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

FUP har en skolbuss som hämtar barnen och kör dem till skolan. Efter skoldagen får barnen skjuts hem.
Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Det är många församlingar i Sverige som engagerar sig i Svenska kyrkans internationella arbete för utsatta romer i Rumänien, ett mycket viktigt arbete som de flesta av oss kan relatera till idag. När jag tidigare i somras besökte ett landsbygdspastorat som hade samlat in 70 000 kr i år, vilket är helt fantastiskt, blev jag både imponerad och stolt! Jag, som arbetar som handläggare för projektet i Rumänien, reser i min tjänst runt i Sverige för att besöka både organisationer och församlingar och berätta om vad de insamlade medlen används till på plats och vilka behov som finns. Under de besöken imponeras jag ständigt över både det arbete som församlingar gör lokalt för människor som kommer hit och över de insamlingsaktiviteter de gör för det internationella arbetet i Rumänien. Jag blir imponerad eftersom det församlingarna gör kräver mycket stort engagemang, empati och ett behov av att lära sig nya saker om andra människor och inte minst om sig själva. Det är precis vad vi behöver mer av idag!

Hagi är ett av barnen som får gå i FUP:s skola och känner sig trygg med skolskjutsen de får av fader Sergio. Då behöver han inte oro sig för att bli retad och slagen som på den vanliga skolbussen. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Hagi är ett av barnen som får gå i FUP:s skola och känner sig trygg med skolskjutsen de får av fader Sergio. Då behöver han inte oro sig för att bli retad och slagen som på den vanliga skolbussen. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

På plats mitt i utsattheten

När jag besöker staden Roman och platsen där de flesta utsatta romer bor är det hopplösheten, drogerna och den dåliga miljön för barnen som drabbar mig mest. Det är svårt att se barn som är drogpåverkade och veta att många föräldrar är alkoholister. Men det stora och breda arbete som fransiskanbröderna hos vår partner, Fundatia Umanitaria Pacea (FUP), genomför med allt från skola, hälsovård och arbetsträning ger hopp och lyfter människor till att orka ta tag i sin situation. De romer som engagerar sig i projektet försöker göra mer för sig själva och sin familj. Via vårt stöd har de en chans att ta sig vidare i livet.

I FUP:s skola lär sig barnen läsa och skriva och de får två mål mat om dagen. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

I FUP:s skola lär sig barnen läsa och skriva och de får två mål mat om dagen. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Utmaningar

Det finns en rasism i Rumänien som gör påverkansarbetet gentemot lokala myndigheter svårt. Svårigheten är dubbel och beror både på myndigheternas och samhällets syn på romer som mindre värda medborgare och på synen att alla medborgare är helt ansvariga för sina egna liv oavsett förutsättningar. Vi behöver få myndigheterna att ta människor på allvar och tillsammans med alla medborgare ta ett gemensamt ansvar för att kunna påverka sin situation.

Vi behöver hjälpas åt

Enligt Eurostat är Rumänien ett av EU´s fattigaste länder. Nordöstra Rumänien, där Roman är beläget, är det fattigaste området i landet.

För att kunna åstadkomma en positiv förändring för utsatta människor där behöver vi hjälpas åt och vi behöver vara många. Behoven är stora och vår partner i Rumänien gör ett väldigt bra arbete. Stötta gärna arbetet i Rumänien genom bön och insamling.

Märk era gåvor med P220 – Rumänien

Läs mer om projektet: www1.svenskakyrkan.se/P220

Tack!

_MG_5297

Jakob Sundmark

Handläggare Rumänien

Svenska kyrkans internationella arbete

Habtam somnar aldrig mätt

1035207

Habtam Akele, 32 är en av de miljontals människor som drabbats hårt av torkan i Etiopien. Han har fru och två barn att försörja. Just nu bor de hos hans föräldrar eftersom de har det så knapert. I området arbetar Svenska kyrkan med kontanter mot arbete. Det gör att familjen överlever:

”Problemen har aldrig tidigare varit så intensiva. Varje dag handlar om att planera hur jag ska få tag på mat och vatten för dagen. Helst skulle jag vilja ge mig av. Flytta någonstans där livet är lättare.

Men tack vare projektet har jag fått möjligheten att arbeta och tjäna lite pengar så att jag kan köpa mat till familjen. Vi terrasserar bergssluttningar för att motverka jorderosionen. Regnen spolar bort odlingsyta och näringsämnen och ökar risken för översvämningar. Vi försöker säkra vattentillgången med dammar och diken.

Om det inte hade varit för de pengarna jag tjänar skulle vi inte ha överlevt torkan. Jag är glad över att kunna bidra i samhället, så att vi bättre klarar torkan framöver. Jag köper durra för pengarna jag tjänar så att vi kan göra injera. Men just räcker det bara till två måltider om dagen. Jag somnar aldrig mätt. Vi lever också på mindre vatten än vanligt. Vi får klara oss på 25 liter vatten i en vecka, ibland upp till två veckor. Det mesta används som dricksvatten. Vi kan inte tvätta oss ordentligt.”

Berättat för Anna Jonasson
frilansjournalist

Projektet Cash for work som Lutherska världsförbundet driver i Etiopien finansieras till mer än hälften av Sida och Svenska kyrkan. Människor arbetar med olika insatser i samhället som terrasseringsarbete, byggen, gräva, anlägga stenar. De tjänar cirka 10 kronor om dagen. Projektet stödjer även de som inte har möjlighet att fysiskt utföra arbetet, som gravida, ammande kvinnor, äldre eller sjuka.
Läs mer om vårt stöd till torkdrabbade i Etiopien >>

En kopp kaffe för jämställdheten

Vad har kooperativen med jämställdhet och fattigdomsbekämpningen att göra? Ganska mycket visar det sig. Jämställdhet är en hjärtefråga i Svenska kyrkans engagemang i Fairtrade och en övervägande del Fairtrade-varor produceras i de över 1200 anslutna kooperativen världen över.

Idag firar vi kooperativens dag med temat Makten att verka för en hållbar framtid. I det småskaliga jordbruket i låg- och medelinkomstländer är kooperativen av stor vikt för landsbygdsbefolkningens överlevnad och utveckling. Men mer behöver göras för att kvinnor och män ska få jämställda produktionsvillkor.

Självhjälpsgruppen för kvinnor i byn Robbit är en stor förklaring till varför mat inte längre är en brist och att barnen går i skolan. Tillsammans sparar de pengar, lånar av sitt gemensamma kapital och samarbetar. Nu vet de att de kan tjäna pengar och att deras röster har rätt att höras.

Självhjälpsgruppen för kvinnor i byn Robbit är en stor förklaring till varför mat inte längre är en brist och att barnen går i skolan. Tillsammans sparar de pengar, lånar av sitt gemensamma kapital och samarbetar. Nu vet de att de kan tjäna pengar och att deras röster har rätt att höras. Foto: Magnus Aronson /Ikon

Det är inte för intet som jämställdhet är både ett av de nya övergripande hållbarhetsmålen och dessutom viktigt för flertalet av de andra målen. Globalt producerar kvinnor över hälften av maten men får bara tio procent av inkomsten av matproduktionen, och de äger mindre än två procent av världens tillgångar. Att det arbete kvinnor utför i hög grad är lågavlönat eller till och med oavlönat, borde alla vid det här laget känna till. Detta förklaras bland annat genom de könsroller som går i arv.

Kvinnan ansvar för matintaget
Konsekvenserna i hushållen världen över är likartade, men i den del av världen som vi betecknar som låginkomstländer ser vi tydligt att rollerna bekräftas och reproduceras med varje ny generation. Kvinnans roll är i hemmet och där ansvarar kvinnan för den del av matproduktionen som handlar om matintaget för familjemedlemmarna, medan mannen i familjen har ansvaret för de grödor som kan ge en inkomst till hushållet. Det innebär att kontrollen över hushållets ekonomi och beslut ligger utanför kvinnans kontroll.

Kvinnors förutsättningar för att öka sitt deltagande i den formella ekonomin och få del av inkomsterna begränsas av en rad ytterligare faktorer. Dessa är en kombination av en nedärvd förståelse av hur världen ska se ut, oförståelse inför problemet och möjligen en god portion lathet. Exempelvis är kvinnors tillgång till mark ofta begränsad i lag och den marken de trots allt har tillgång till är ofta av sämre kvalitet. Och eftersom tillgång till mark ofta är förutsättning för medlemskap i jordbrukskooperativ och möjligheten att få delta vid förhandlingar med inköpare begränsas kvinnors deltagande.

Mer mark åt kvinnor
Faktum är att just den begränsade tillgången till mark är avgörande. Utan mark och utan deltagande är det svårt för kvinnor att få del av statliga stödprogram till jordbruket. Kvinnors tillgång till krediter, utbildning, ny teknik och verktyg begränsas också av samma skäl. Mycket lite av de resurser som satsas, internationellt, nationellt, lokalt och i hushållet, kommer helt enkelt inte kvinnan till del. Det är faktiskt inte bara djupt orättvist, utan även djupt ineffektivt.

För det handlar inte bara om rättvisa…
Även om just rättvisedimensionen är central så finns det också en inte helt oviktig ekonomisk dimension till varför denna skevhet måste rättas till. Genusrättvisa är i själva verket en nyckel till att komma till rätta med låg produktivitet i jordbruket, låg innovation och effektivt utnyttjande av resurser. FNs jordbruksorgan, FAO, refererar till studier som visar att produktiviteten skulle öka med upp till 4 procent vid bättre fördelade resurser. Konsekvensen av icke jämställda produktionsvillkor är att 150 miljoner människor helt utan anledning har svårt att sätta tillräckligt med mat på bordet. Smaka på den chokladbiten!

Rättvis handel utan jämställda produktionsvillkor?
Att uppnå en rättvis handel utan rättvisa produktionsvillkor är således inte möjligt. Problemet är allmänt känt, men ack så svårt att rätta till har det visat sig. Genusfrågor måste helt enkelt vara en del av både problemanalyser och lösningar. Det gäller även Fairtrade, som nyligen publicerade sin nya jämställdhetsstrategi. Där ser vi att Fairtrade än mer aktivt vill bidra till att stärka kvinnors roll inom rörelsen och på så sätt möjliggöra att kvinnor kan kliva in i roller som de traditionellt har förvägrats.

Bakom Fairtrades logga döljer sig inte bara elegant förpackade chokladbitar, skira rosbuketter och schysta bananer, utan man kan också urskilja en kamp mot orättvisa villkor för världens småskaliga odlare. Det handlar om att ändra maktbalansen i världshandeln genom att stärka förutsättningarna för odlarna att kunna delta i världsmarknaden på ett sätt som gynnar dem. Men det handlar också om att rätta till en orättvis balans i kooperativen och i hemmen.

Svenska kyrkan arbetar som medlem av Fairtrade med jämställdhetsfrågor inom fairtraderörelsen, där ett exempel är ägarskiften från män till kvinnor av kaffebuskar i Kenya. Vi arbetar också direkt med praktiska dialogmodeller för att förbättra kvinnors deltagande i Peruanska kaffekooperativ och med förbättrade spar- och kreditlösningar för att öka kvinnors deltagande i kooperativ i Etiopien.

Så…det kaffe du dricker har med jämställda villkor att göra – och att jämställda villkor i sin tur kan bidra till att bekämpa fattigdomen i världen. Du kan idag göra din röst hörd på många sätt. Ett sätt kan vara att dricka en schyst kopp kaffe.

Per Söderberg
Policyrådgivare, Svenska kyrkans internationella arbete och styrelseledamot i Föreningen för Fairtrade Sverige

Byutveckling ger stora framgångar i Egypten

När människor får möjlighet att påverka sina liv, då händer det saker. Jakob Sundmark reser till den fattiga egyptiska landsbygden och ser stoltheten hos vuxna som för första gången skriver sitt eget namn.

Vi åker ut från den massiva trafiken i Kairo och lämnar buller och smog bakom oss. Framför oss ligger motorvägen och ändlösa vidder av sand, sand och åter sand. Långt västerut, syns palmer som skvallrar om att där finns den livgivande Nilen, floden som har gett liv åt Egyptens befolkning i årtusenden.

Vi är på väg mot fyra byar i Övre Egypten: El Yasmin, Nosar, Ezbet Morcos och Bayad El Arab. Där ska vi besöka projekt som drivs av Svenska kyrkans partner Coptic Orthodox Church – Bishopric of Public, Ecumenical & Social Services (Bless). Bless arbetar oftast i byar med där majoriteten är kristna, men involverar alla byinvånare, oavsett religiös tillhörighet.

5-Bless_fältbesök_nov2015-031

Mikrolån till småföretagande är ett exempel på verksamhet som ingår i byutvecklingsprojektet. Foto: Jakob Sundmark

Svenska kyrkan har stöttat Bless arbete sedan mitten av 1990-talet. Samarbetet syftar till att stärka en demokratisk och fredlig utveckling av Egypten. Bless arbete med byutveckling pågår alltid i trettio byar samtidigt. Varje år avslutas arbetet i fem byar och fem nya tillkommer.

Bless arbetar bland annat med att ta fram utvecklingskommittéer – demokratiska organ på bynivå – där en blandad grupp av invånare arbetar med frågor som påverkar utveckling i byn. Det kan handla om att asfaltera vägen till byn, ge en form av mikrolån till människor som vill utveckla en affärsidé, starta eller utveckla förskoleverksamhet eller alfabetiseringskurser för vuxna. Bless genomför sin verksamhet med stor framgång och har gott renommé hos myndigheterna.

Vuxna lär sig skriva och läsa
Tillsammans med två medarbetare hos Bless besöker jag förskolor, skolor, ekonomiska projekt, alfabetiseringskurser samt utvecklingskommittéer. Under två dagar får vi möta människor som lyfter sig från okunnighet och fattigdom till kunskap och ekonomisk hållbarhet.

Ruweida Khaled är en av de kvinnor som deltagit i alfabetiseringskurserna. Nu skriver hon stolt sitt namn. Foto: Jakob Sundmark

Ruweida Khaled är en av de kvinnor som deltagit i alfabetiseringskurserna. Nu skriver hon stolt sitt namn. Foto: Jakob Sundmark

Det är fascinerande att möta vuxna som med stolthet kliver fram till whiteboard-tavlan för att visa att de kan skriva sitt namn. Det är svårt att fatta, men glädjen och stoltheten hos dem går inte att ta miste på.

Bless undervisningsmetodik är inspirerad av den brasilianske pedagogen Paolo Freire som menade att undervisning alltid är en politisk handling och som använde samtalet som metod för att ge utsatta möjlighet att själv komma till medvetenhet och erövra sin värld. I en alfabetiseringsklass får vi se prov på detta: Samtidigt som eleverna lär sig att läsa och skriva lyfter de sina problem och samtalar om hur de kan göra för att lösa dem. Jag lär mig mycket genom att lyssna och delta i samtalet och det vidgar mina perspektiv.

Jag åker hem från Egypten med mycket glädje. Det finns så många människor som gör så mycket gott. Vi behöver berätta mer om det.

 

Foto: Magnus Aronson /IKON

Foto: Magnus Aronson /IKON

Jakob Sundmark
programhandläggare för Mellanöstern

Stöd landsbygsutvecklingsprojektet i Egypten >>

 

Följ oss på Facebook och Twitter

Kakuma: 183 023 människor

183 023. Etthundraåttiotretusentjugotre människor bor, andas, lever och är till i flyktinglägret Kakuma i nordvästra Kenya, enligt UNHCRs rapport från oktober 2015. Ungefär hälften av dem har flytt Sydsudan, 30 procent är sudaneser och mer än 65 procent av flyktingarna i lägret är under 18 år.

Foto: Lisa Fröberg

Foto: Lisa Fröberg

I hela Kronobergs län bor det nästan lika många som i Kakuma. I Västerås kommun bor det ungefär fyrtio tusen färre. Jag försöker göra siffrorna begripliga men i bollandet med dem reducerar jag så lätt människorna till statistik, till siffror och tårtbitar i  färgrika cirkeldiagram. Samtidigt hjälper siffrorna mig att förstå lite mer av den här världen, som vi alla lever i.

På förskolan vi besöker i lägret samsas på dagarna fler än 400 barn. De är fördelade på tre rum. Rummen ligger på rad i samma byggnad och väggarna går inte ända upp till nocken, i detta hus byggt av korrugerad plåt. Ljudnivån, antalet barn och det faktum att det endast är en lärare i varje klassrum gör mig uppgiven. Jag tänker på den förskola mina egna barn just lämnat. En förskola styrd av läroplan och med cirka trettio barn fördelat på två avdelningar, åtta pedagoger och en kock.

Bakom varje siffra finns en unik berättelse. I dokumentären Om du kommer härifrån följer Marika Griehsel och Lollo Jarnebrink tre huvudpersoner under tre år.

Här i lägret står UNHCR för maten och här finns inget överflöd. Några jag möter klagar på att ransonerna är för knappa. Vid matutdelningen vid mottagningscentret möter jag en ung kvinna, en flykting från Sydsudan, som arbetar för Lutherska världsförbundet och som bott i lägret i 13 år.

Hon har i lägret fått möjlighet till utbildning och hon drömmer om att bli internationell revisor. Plötsligt kommer insikten över mig, den landar i hjärtat och den känns banal på något vis. Hon är lika mycket människa som mina tre barn, lika okränkbar, lika älskad av den Gud som gett oss livet.

Runt om mig ser jag medarbetare som varit med och sett till att hon och så många andra förblivit människor, att de inte avhumaniserats. De har bidragit med undervisning, med samtalsstöd, med mat, med möjligheter till försörjning och sysselsättning. De har sett henne och jag blir stolt och glad över att jag får vara med och bidra till detta genom Svenska kyrkan. Hon är en av 183 023 personer i lägret och mötet med henne lämnade avtryck.

Lisa Fröberg
Stiftsadjunkt för internationella relationer och miljöfrågor i Västerås stift

Svenska kyrkan stöder flyktingarna från Sydsudan, både genom verksamhet inne i landet och genom stöd till flyktinglägren i Kenya, Uganda och Etiopien dit många flyr.  Stöd flyktingar på Afrikas horn >>

Stiftens internationella sekreterare genomförde i höstas en studieresa till Kenya och Tanzania under tio dagar och besökte bland annat flyktinglägret i Kakuma där Svenska kyrkan via Lutherska världsförbundet och ACT-alliansen bedriver psykosocialt arbete. 

Följ oss på Facebook och Twitter

Brett samarbete för nytt Guatemala

På initiativ av Diakonia besökte en svensk delegation med representanter från svenskt näringsliv, Svenska kyrkan, IM och We Effect förra veckan Guatemala. Tidigare ärkebiskopen Anders Wejryd skriver om en nation med stora sociala utmaningar, men med en vilja till förändring.

Vi hör om Kuba, Brasilien, Argentina och Venezuela. Om de flesta and latinamerikanska länder är det tyst. Guatemala är ett sådant, fastän dramatiska händelser skakat landet det senaste året. Den gamle presidenten Rios Montt dömdes för folkmord under det trettiosex år långa inbördeskriget (även om domen inte verkställts, av olika skäl) förra året. Den sittande presidenten och vicepresidenten tvangs båda att avgå förra året efter omfattande protester mot korruptionen. Protesterna skilde sig mot förr genom att folk från alla samhällsgrupper, från ursprungsfolk till övre medelklass, gick ut på gatorna i väldiga demonstrationer. Både presidenten och vice-presidenten har dömts och fängslats.

Guatemalas ekonomi har gått ganska bra. Man är nu ett ”lägre medelinkomstland”. Men klyftorna är dramatiska, undernäringen omfattande. Såväl andelen fattiga som extremt fattiga har fortsatta att växa. Skolgången fungerar mycket dåligt. Staten har dragit sig tillbaka från delar av landet.

möte med ASP som är en organisation som håller samman 100 organisationer av kvinno urfolks och bondeorganisationer

Den sittande presidenten och vicepresidenten tvangs båda avgå förra året efter omfattande protester mot korruptionen bland annat från kvinno- urfolks och bondeorganisationer.  Här möte med ASP som är paraplyorganisation för 100-talet civilorganisationer.

Den nye presidenten, som saknar politiska erfarenhet, valdes för att han var känd; som TV-komiker i den enklare genren! Politiskt program saknas, liksom stöd i kongressen. Ekonomin kontrolleras fortsatt av en liten grupp familjer som motsätter sig öppen konkurrens och andra följder av handelsavtalen med USA och EU. Spänningar finns i övermått. Samtidigt växte det, ur de gemensamma demonstrationerna förra året, en vilja till nya koalitioner och samarbeten för ett nytt Guatemala.

Diakonia, We Effect (kooperationens biståndsorganisation) och IM finns sedan länge i landet. Det gör Svenska kyrkan också, genom ACT, och vi har egen medarbetare på plats. Behoven är stora. En av de små lutherska kyrkorna, ILUGUA, har vi börjat ett samarbete med. Deras ledande präst nominerades för övrigt till Per Anger-priset förra året.

Ekumenisk gudstjänst med ACT Alliance och Guatemalas kristna råd anglikanska kyrkan i Guatemala city.

Ekumenisk gudstjänst med ACT Alliance och Guatemalas kristna råd i anglikanska kyrkan i Guatemala city.

Rättsystemet har under det gångna året visat sig överraskande starkt i några fall. Domare har avkunnat djärva domar, exempelvis mot ledande politiker, och därefter utsatts för mordförsök.

För att informera sig och möta ledande företrädare för detta land har Diakonia en gång förut samlat en blandad delegation från det svenska samhället. I år var det dags igen. Åtta svenskar från näringslivet (stort och smått), Svenska kyrkan, rättsystemet, IM, Diakonia och We Effect har mött politiker, folkliga rörelser, arbetsgivarorganisationer, FN-representanter liksom ledare för både den katolska kyrkan och de evangelikala grupperna. För ett land som söker samsyn är en grupp som denna ovanlig och uppenbarligen värdefull. Våra observationer och våra frågor togs på stort allvar.

USA:s och Sveriges ambassader spelar tillsammans en mycket viktig roll i landet för öppenhet och mänskliga rättigheter. Vid den avslutande mottagningen på ambassaden samlades osedvanligt många från olika samhällssektorer.

Guatemala är på väg men ännu saknas de små stegen som kan leda till varaktiga förändringar. Grupper och sektorer måste tydligare identifiera sina gemensamma intressen och bygga förtroende och tillit. Det politiska systemet är utomordentligt svagt. Kyrkor som ser utöver sitt snäva egenintresse betyder och kan komma att betyda väldigt mycket.

Anders Wejryd
förutvarande ärkebiskop