Om kärlekens makt och kärleken till makten. Två berättelser från dagens Sydafrika.

Idag, den 27 april, är det Freedom Day i Sydafrika och vi firar minnet av de första fria och allmänna valen 1994. Det var rättvisans triumf över en ondskefull statsideologi – apartheid. Tilliten till snabba förändringar av de fattigas livsvillkor var stor. Idag, 23 år senare, präglas vardagen av olika erfarenheter. Berättelserna blandar tillfredsställelse och fortsatt tilltro med besvikelse och misströstan. Här är två parallella berättelser. 

Philani – den ena berättelsen
Den ena berättelsen handlar om Philani. På lokal nivå, i kåkstäderna runt Kapstaden och på landsbygden i Östra Kapprovinsen, arbetar 200 mentormammor med att förbättra hälsan och i vissa fall rädda liv för tusentals gravida kvinnor och barn mellan 0 och 5 år.

Sista fredagen i varje månad samlas mentormammorna i Khayelithsa för ”The end of month workshop”. Det är tillfälle för fortbildning och nytt lärande på ett visst tema, men kanske i första hand för delande av utmaningarna, sorgen och glädjen de upplever i sitt arbete. Bönen släpps fri, taket lyfter av sången och golvet vibrerar under dansande fötter.

IKON

Mentormammor arbetar med mammor och barn i Sydafrikas slum och följer dem tills de fyllt fem år.

Sista fredagen i mars var temat ”Enviromental health, awareness and hygiene” och metoden grupparbete och presentationer. Förmiddagen blir ett exempel på empowerment där mentormammor i grupperna själva får identifiera både problem och åtgärder på sådant som att barn får i sig smutsigt vatten som andra lämnat stående i hinkar, att handtvätten är för dålig i hemmen, att man inte får bränna alla sopor på fältet bredvid huset, att man kan återbruka vissa material och göra leksaker etc.

På eftermiddagen får så många som möjligt utrymme att presentera för de andra vad de kommit fram till. Nervositeten är stor hos vissa, det är inte lätt att använda ett nytt och mer tekniskt språk, men stoltheten är större när man lyckats genomföra sin presentation. Detta är den ena berättelsen, en om hur människor i Sydafrikas fattigare områden organiserar sig, vill förändring och gemensamt bestämmer sig för att genomföra den. De flesta av mentormammorna hänvisar också till att de är kallade att göra skillnad eftersom deras tro kräver detta av dem – en tro på kärlekens makt.

Det politiska landskapet – den andra berättelsen
Den andra berättelsen handlar om det offentliga politiska landskapet och samtalet. På nationell nivå, i parlamentet, i media och nu i omfattande demonstrationer för och emot president Jacob Zuma och den sittande ANC-regeringen verkar det vara allt annat än grupparbete och gemensam samling för förändring.

Motsättningarna i Sydafrika ökar igen, får ibland våldsamma uttryck, och Sydafrika är åter världens mest ojämlika land. Korruptionen breder ut sig bland de folkvalda och befriarna antar fler och fler av förtryckarnas särdrag. Det är nya konflikter men de står på gammal grund från kolonialism och apartheid. Färg och etnisk tillhörighet spelar fortfarande in men de nya motsättningarna uppenbarar andra djupt liggande problem kring fördelning, organisering och styrande i en fortfarande mycket ung demokrati.

IMG_7773

Fredliga demonstrationer mot president Jacob Zuma i Kapstaden, 7 april. Foto: Herman Hallonsten

Dessa problem sammanfattas av flera debattörer som exempel på en djupt rotad kultur av politisk intolerans. ANC visar tecken på sitt förflutna som befrielserörelse genom att föredra disciplin framför öppenhet, och många undrar varför ett statsbärande parti i en demokrati fortfarande håller sig med en egen armé. De syftar på den aktiva veteranrörelsen inom uMkhonto weSizwe (MK), ANCs väpnade gren som grundades av bland annat Nelson Mandela efter Sharpeville-massakern 1960.

Intoleransen tar sig ofta uttryck i politiskt våld, också det en stark tradition med många rötter. Före 1994 var våldet från båda sidor ideologiskt motiverat men var finns i dagens konstitutionella demokrati en ideologiskt grundad motivering till politiskt våld? Detta är den andra berättelsen, om en nation där olika grupper kämpar om dominans – kanske utifrån kärleken till makt.

A bright future
På den första årsdagen av de första valen, sa Mandela i parlamentet: ”As dawn ushered in this day, the 27th of April 1994 … we were reminded of the terrible past from which we come as a nation; the great possibilities that we now have; and the bright future that beckons us”. Så är det fortfarande, men mycket arbete återstår och vägarna framåt visas ofta av dem som är kallade men inte valda, och som sällan syns i de stora rubrikerna.

Herman Hallonsten. Foto: Magnus Aronson /IKON

Foto: Magnus Aronson /IKON

Herman Hallonsten
Utsänd av Svenska kyrkans internationella arbete och ansvarar för att konsolidera och kvalitetssäkra mammamentormodellen och stödja de liknande verksamheter som startats i Etiopien och Swaziland. Han arbetar även med hälso- och genusfrågor.

Läs mer om mentormammaprojektet >>

 

Män vet för lite om hur svårt kvinnor har det

I Etiopien har en satsning på ökad kunskap hos religiösa ledare blivit en väg mot mer jämställdhet och fokus på tidigare tabubelagda frågor om sexualitet, preventivmedel och kvinnors rätt att bestämma över sina kroppar. 

Fitsum

Det tog tid innan de religiösa ledarna Etiopien gick med på att få undervisning om sexuella rättigheter och jämställdhetsfrågor, berättar Fitsum Zelalem som leder utbildningsprojektet.

Fitsum Zelalem från Etiopien berättar om projektet som drivs i samarbete med Svenska kyrkans internationella arbete under ett besök i Uppsala. Han har fått sin universitetsutbildning i teologi finansierad av Svenska kyrkan och är nu projektledare för satsningen på att åstadkomma förändring genom de kristna religiösa ledarna.

– I varje litet samhälle i Etiopien spelar religionen en oerhört stor roll i människors liv. Därför har de religiösa ledarna stor makt och påverkar hur värderingar och traditioner lever kvar. För kvinnors del handlar det inte sällan om synsätt som begränsar dem eller i värsta fall skadar deras hälsa, berättar Fitsum Zelalem, som även är expert inom det förebyggande arbetet mot hiv/aids lokalt.

Teologer i fyra afrikanska länder utbildas
Projektet ingår i en större satsning där fokus är att lyfta frågor inom området sexuell reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR). Fyra afrikanska länder ingår och lokalt är det teologiska universitet och hälsoprojekt som driver arbetet. Sedan starten har över 100 studenter i teologi fått utbildning i frågor kopplade till SRHR. De flesta av dessa är kvinnor.

IMG_5968_900

Workenesh Feyisa är präst i ett land där kvinnor ännu anses vara underlägsna mannen. Utbildningen av religiösa ledare kan bidra till att ändra på det.

I Etiopien är det vanligt att kvinnan inte alls har inflytande över beslut kring den egna sexualiteten, det antal barn familjen har, preventivmedel, den egna sexualiteten, om hon vill föda i hemmet eller på sjukhus. Workenesh Feyisa, pastor och en av kursdeltagarna, berättar att hon har haft svårt att bli accepterad som kyrklig ledare.

– Mannen anses vara överlägsen kvinnan och ha rätt att bestämma över henne, berättar Workenesh Feyisa, som själv tvingades gifta sig i ung ålder och misshandlades av sin man.

Fitsum Zelalem berättar att det tog tid och mycket hårt arbete att få de religiösa ledarna att acceptera utbildningen inom SRHR. Att projektet drivs av ett teologiskt universitet och Svenska kyrkan var avgörande för att det till sist blev ett ja från i stort sett alla tillfrågade.

Männen har stor okunskap om kvinnors situation
– I början möttes vi av mycket misstänksamhet och förnekelse. Ingen ville heller medge att de hade några problem i sin kyrka eller församling, berättar Fitsum Zelalem. Han upplever att det största problemet när det gäller kvinnors svåra situation i Etiopien är okunskap kring jämställdhet hos främst den manliga delen av befolkningen.

Därför har mycket av arbetet handlat om att för de religiösa ledarna konkret visa upp den verklighet som faktiskt råder. Både statistik och levande berättelser har använts för att skildra hur exempelvis en hemförlossning eller barnafödande i alldeles för tidig ålder kan ge svåra komplikationer för unga flickor.

Diskuterar kvinnors lika värde och rättigheter
– En del religiösa ledare har fortsatt att förneka problemen och blivit upprörda när vi pratat om behovet av att begränsa barnafödandet och reproduktiv hälsa och rättigheter. Men många har också blivit djupt skakade när de förstått konsekvenserna av ojämlikheterna i samhället. Flera har förändrat sin syn på genusfrågor.

Förhoppningen är att de religiösa ledarna nu i sin tur ska driva arbetet vidare med att förbättra situationen lokalt och stå för en fortsatt teologisk diskussion om kvinnors lika värde och rättigheter. Nästa steg är att försöka utöka projektet till religiösa ledare från andra religioner.

– Att vi har kunnat ha en teologisk diskussion om Gud, samhällets syn på kvinnan och varje människas oinskränkta värde har hjälpt oss mycket i arbetet. På så sätt har religionen varit en viktig drivkraft för förändring, säger Fitsum Zelalem.

Anna Martinengo
Kommunikatör, Svenska kyrkans internationella arbete

Läs också Erik Lysén på debattplats: ”Religionen ska vara en kraft för jämställdhet”

Vad är sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter – SRHR
Svenska kyrkan vill stå för en tradition som ser sexualitet som något positivt och arbetar idag aktivt för rättigheter som rör sexuell och reproduktiv hälsa. Teologiskt handlar det om tron på att sexualitet är en del av skapelsen, en gåva till människan, som måste hanteras öppet och i dialog med samtiden.

Området sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, förkortat SRHR, handlar för kyrkans del både om praktiskt hälsoarbete och om att stå upp för människors rätt till välbefinnande. Alla ska kunna bestämma om, och med vem, de vill ha sex. Alla ska kunna bestämma om eller när de vill ha barn. Viktiga insatser är här tillgång till sexualupplysning och familjeplanering.

För Svenska kyrkan handlar det här arbetet också om att motverka förtryck och övergrepp, som könsstympning och tvångsäktenskap. Det är viktigt att sträva efter en respektfull dialog med religiösa ledare, men samtidigt kraftfullt ta ställning mot kulturella och religiösa sedvänjor som kränker människors rättigheter. Religiösa ledare och samfund har varit, och är, ofta en del av problemet.

Genom sin makt kan religiösa ledare bidra till att det skapas normer kring sexualitet och könsroller, som i värsta fall kan bidra till exempelvis förtryck av homosexuella eller att kvinnor helt fråntas rätten att bestämma över sina egna kroppar. Detta måste öppet diskuteras.

Svenska kyrkan arbetar aktivt för att ingen ska kränkas på grund av sin sexuella läggning, för att alla ska ha rätt till sexualupplysning, preventivmedel och god mödrahälsovård. Annat som prioriteras är insatser för att minska sexuellt överförbara infektioner och antalet osäkra aborter. Svenska kyrkan anser att alla ska ha rätt till en säker och laglig abort. Det krävs politisk handling och rättsliga ramar för att värna rättigheterna inom SRHR-området.

Därför arbetar Svenska kyrkan för att påverka beslutsfattare i Sverige, EU och FN. Genom dialog med partnerorganisationer och systerkyrkor finns goda möjligheter att bidra till en positiv förändring av normer och attityder. Svenska kyrkan har ett moraliskt ansvar och även en unik möjlighet att ta ett ledarskap i dessa frågor, bland annat genom att uppmuntra till samtal om SRHR-frågor utifrån ett teologiskt perspektiv. Att området prioriteras markerar tydligt att Svenska kyrkan vill tillhöra en teologisk tradition som erkänner det positiva värdet i människans sexualitet.

Rätten till sin kropp och barns överlevnad hänger ihop

I min familj och i det samhälle jag har växt upp, brukade jag acceptera att kvinnor var underordnade männen.
När det gäller min tjänst har jag som kvinna mött liknade utmaningar i kyrkan som i resten av samhället.

Worknesh Feyisa, präst i Etiopien

Det går inte att prata om barns hälsa och överlevnad utan att samtidigt prata om kvinnors och flickors hälsa och rättigheter. Ett barns möjligheter till överlevnad börjar redan innan födseln.

Det som kallas familjeplanering, eller sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, handlar om grundläggande mänskliga rättigheter som preventivmedel, sexualupplysning och möjlighet till säkra lagliga aborter. Mer överraskande kanske, är hur pass viktiga dessa rättigheter är för att förbättra barns chanser att överleva.

Om flickor och kvinnor själva får bestämma över sina kroppar kan de i större utsträckning välja när de är redo att bilda familj. Flickor som får gå klart skolan istället för att bli bortgifta, eller sluta skolan på grund av en oplanerad eller oönskad graviditet, har bättre förutsättningar att ge de barn de kan tänkas få i framtiden en bra start i livet.

Vi vet att för tidiga graviditeter är riskfyllt för flickors kroppar men också att deras barn löper större risk att drabbas av näringsbrist och låg födelsevikt. Det handlar också om flickors och kvinnors egen överlevnad. Om flickor och kvinnor inte får besluta kring sin egen fertilitet och reproduktion genom tillgång till preventivmedel eller säkra lagliga aborter så vänder de sig till osäkra metoder och riskerar att skadas eller dö i sviterna. 50 000 kvinnor dör varje år och fem miljoner kvinnor varje år tas in på sjukhus i sviterna av osäkra aborter. Barn världen över förlorar sina mödrar dagligen för att kvinnorna inte har möjlighet att bestämma över sin egen kropp.

En planerad graviditet innebär att barnet har större chans att överleva och reducerar riskerna för flickor och kvinnor att skadas eller dö. När kvinnor har möjlighet att bestämma när de vill försöka bli gravida, stärks deras förutsättningar att se till att barnets behov av näring, omsorg och trygghet tillgodoses.

Trots årtionden av arbete för att främja lika rättigheter för kvinnor och flickor är situationen fortfarande utmanande i många delar av världen. Varje år dör 300 000 kvinnor till följd av komplikationer under graviditet och förlossning, en stor andel av dem dör på grund av bristande mödrahälsovård. Över 220 miljoner kvinnor och flickor har idag inte tillgång till de preventivmedel de önskar och information kring sina kroppar och rättigheter.

Världen över ses det fortfarande som svårt och kontroversiellt att flickor och kvinnor själva ska få bestämma över sin kropp och sin framtid. Världen över motsätter sig regeringar, religiösa ledare, samfund och samhällen kvinnors förmåga att fatta egna beslut kring sin egen kropp och framtid.

Religion och frågor som rör sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter har oftast en komplicerad relation på många platser i världen. Könsroller, sexualitet och det som rör kroppen är starkt kopplat till normer och traditioner. Dessa normer och traditioner är inte satta i sten, de förändras över tid, men det kräver tid, dialog, förståelse och modiga politiska steg.

Svenska kyrkan arbetar genom partner i hela världen för att religiösa ledare och samfund ska vara positiva, profetiska röster för jämställdhet och för flickor och kvinnors rätt till sina kroppar. Som kyrka och trosbaserad aktör är det vår uppgift att verka där stor utsatthet finns i världen och stötta aktörer och röster som står upp för flickor och kvinnors rättigheter i sammanhang där det anses kontroversiellt.

Förra året antog världssamfundet Agenda 2030 med förhoppningen att när vi skriver 2030 ska de sjutton hållbarhetsmålen vara uppfyllda för varje individ – ”no one should be left behind”. Vi vet att för att nå en hållbar utveckling för alla är sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter centrala.

I september 2014 möttes världens största religioner vid FN för att enas kring gemensamma, livsviktiga mål för att främja kvinnors hälsa och rättigheter. Resultatet blev en uppmaning från religiösa ledare där de uttalade att: ”Inte i vårt namn ska en mor dö när hon föder… Inte i vårt namn ska någon nekas tillgång till grundläggande hälsovård och få sina mänskliga rättigheter förnekade”.

Det finns hopp om förändring, så att ingen ska bli ”left behind” och så att fler barn ska få fylla fem.

 

Emilie Weiderud

Emilie Weiderud

Emilie Weiderud
Policyrådgivare för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, SRHR, Svenska kyrkans internationella arbete

Var femte sekund dör ett barn som inte har hunnit fylla fem år. Barn dör för att mat, rent vatten, sjukvård och omsorg saknas. Svenska kyrkans internationella arbete stödjer projekt över hela världen för att stärka barns rättigheter och minska fattigdom.

 

Läs mer om julkampanjen Låt fler få fylla fem >>
Följ oss på Instagram,  Facebook och Twitter

Om du vill läsa mer >> 

Ottar

Trehundratusen livsviktiga hembesök

Idag finns mentormammor i tre länder på den afrikanska kontinenten. Under 2016 har mentormammorna gjort närmare 300 000 hembesök och gett stöd till 13 000 gravida kvinnor genom uppsökande mödra- och barnahälsovård. Nyligen möttes några av dem för fortbildning och utbyte av erfarenheter.

Mentormammor från Sydafrika, Swaziland och Etiopien samlades i Sydafrika för utbyta och fortbildning. Foto: Herman Hallonsten

”Att vara kvinna i våra länder innebär ett stort ansvar, oavsett om du är singel eller gift. Och som ensamstående och fattig är det svårt att fostra och ta hand barn. Så när vi går ut som mentormammor i våra grannskap möter vi bland våra klienter samma utmaningar som vi har i våra egna hem.”

Så sa en mentormamma från Siphilile, Swaziland, när mentormammor från fyra projekt i tre länder möttes för en konferens på Philanis nya Training Center vid Zithulele sjukhus i Östra Kapprovinsen. Flera av mentormammorna hade för första gången i sitt liv ansökt om pass för kunna lämna sina hem och flyga – även det för första gången – till Sydafrika för att dela erfarenheter från liv och arbete med sina kollegor.

Råd att köpa tvål
I det avslutande utvärderingssamtalet berättade flera mentormammor hur de genom jämförelser med förhållanden i de tre länderna, Etiopien, Swaziland och Sydafrika, fått en ny syn på sina egna och sina klienters livssituationer kring hälsa och social trygghet. Alla mentormammorna delar erfarenheter av utsatthet men lever under olika politiska system.

I det nya demokratiska Sydafrika, som fortfarande är ett av världens mest ojämlika länder, har dock barn rätt till ett månatligt barnbidrag på 360 rand. Denna rättighet saknas helt i Etiopien och Swaziland. En mentormamma från Philani i Sydafrika beskrev i utvärderingen:

”Vi är här för att vi utför samma arbete, men det som påverkat mig mest är att i andra länder måste kvinnor ibland fortfarande betala för grundläggande service som sjukhusvård. Ja, vissa har inte ens råd att gå på toaletten eller att köpa tvål. Detta är sådant vi i Sydafrika tar för givet, även om vi också är fattiga.”

Hiv bland unga kvinnor stiger
En fråga som de etiopiska mentormammorna förvånat återkom till flera gånger var den höga hiv-prevalensen i Swaziland och Sydafrika, och hur antalet nyinfekterade stiger igen, särskilt bland unga kvinnor. Mentormammorna fick möjlighet att tala om olika orsaker till detta, till exempel frågan om att hålla sig till en eller ha flera parallella partners, liksom svåra frågor kring skadliga sexualvanor, såsom torrsex, och det utbredda sexuella våldet.

Mentormammorna samtalade om kvinnors möjligheter och utmaningar i sina respektive samhällen. Foto: Herman Hallonsten

På programmet stod också den metod som mentormammorna arbetar utifrån. Många av deltagarna är pionjärer inom Philanis arbete, några hade varit med ända sedan starten 2002. Både från erfarna och nya mentormammor gavs många exempel på hur metoden och deras insatser både har räddat liv och skapat förutsättningar hälsa, trygghet och utbildning för otaliga kvinnor och barn.

Tala till hjärtat
Det gick inte att ta miste på hur arbetet också har gett mentormammorna själva en stolthet, till exempel inför sina egna barn och familjer. En mentormamma från Philani i Sydafrika beskrev målande en del av metodens innehåll:

”Det är vi viktigt att vi mentormammor är uthålliga och tålmodiga, och att vi talar till en ung mammas hjärta då vi i handling visar hur man kommunicerar på ett bra sätt med sitt barn.”

Mentormammorna ett föredöme
Att vara ”mentor” är att vara ett exempel för andra genom att ge råd och stöd utifrån sin egen kunskap och erfarenhet. Och det är att dela med sig utan att göra andra beroende av det stöd man erbjuder. Detta är svårt och på konferensen kunde mentormammorna också tala om vikten av att stödja varandra, både mentalt och andligt, samt att bidra till en konstruktiv arbetskultur i projekten – så att alla orkar med de tunga och utmanande mötena med sina klienter.

Tillsammans utgör mentormammorna ett exempel i samhället på att kvinnor förändrar. En mentormamma beskrev hur kvinnors situation förbättras i Etiopien, även om det sker långsamt:

”I Etiopien finns nu en medvetenhet om att kvinnor också är människor. Vi har en bättre status i samhället idag och vi blir uppmuntrade av att vi inte bara är mammor och systrar utan också vårdgivare. Vi är mentormammor.”

mentormammor-frnn-etiopien-tillsammans-med-philanis-grundare-ingrid-le-roux-och-kwanie-mbevu-senior-programme-manager-th_900px

I mitten läkaren Ingrid le Roux, grundare av Philani och mentormammamodellen, tillsammans med mentormammor från Etiopien. Foto: Herman Hallonsten

Sång och dans, bön och bibelläsning inramade dagarna, och det gavs många referenser till hur människor i Bibeln gjort liknande erfarenheter eller utgör förebilder. När vi läste om änkans gåva uttryckte en av mentormammorna att: ”Vi måste våga se att det vi bidrar med i våra klienters liv kan vara litet för oss men stort för dem.”

I berättelsen om bebådelsen, när Maria får veta att hon ska bli gravid, kunde vi alla påminnas om hur graviditeter och nyfödda barn inte bara innebär utmaningar och kamp utan i många fall också kommer med glädje och förväntan på nytt liv. Liv som ska rätt att utvecklas i enlighet med sin fulla potential!

Låt fler få fylla fem!

Guds välsignelse och en glad advent!

Herman Hallonsten. Foto: Magnus Aronson /IKON

Herman Hallonsten. Foto: Magnus Aronson /IKON

Herman Hallonsten ansvarar för att konsolidera och kvalitetssäkra mentormammamodellen och stödja de liknande verksamheter som startats i Etiopien och Swaziland. Han arbetar även med hälso- och genusfrågor.

 

Läs mer om julkampanjen Låt fler få fylla fem >>

Följ oss på Instagram,  Facebook och Twitter

 

 

Fakta
Idag arbetar cirka 300 mentormammor i Sydafrika, Etiopien och Swaziland med uppsökande mödra- och barnhälsovård bland gravida kvinnor och undernärda barn i åldrarna 0-5 år.

Tillsammans har de under 2016 gjort nästan 300 000 hembesök hos familjer och gett stöd åt mer än 13 000 gravida kvinnor och upprättats en journal åt lika många barn.

Under 2016 har Philani utbildat 56 nya egna mentormammor och tillsammans med hälsomyndigheter i Sydafrika utbildat ytterligare 54 hälsoarbetare i mödra- och barnhälsa.

Philani i Sydafrika möter också 270 barn i egna förskoleklasser samt 200 barn i lekgrupper, och Siphilile i Swaziland följer upp mer än 700 barn hos cirka 100 informella dagmammor.

Transpersoner i Indien ”T” – nu finns vi! del 2

Tiggeri och prostitution är ofta enda sättet för transpersoner att försörja sig i Indien. Nu har de organiserat sig och med stöd av Lutheran World Serivce India Trust arbetar de för rättigheter och egenmakt. Sanna Bülow besökte kollektivet för transpersoner och intervjuade 22-åriga Lipsha, sekreterare i Tredje könets lokala grupp i Cuttack.

Del 2. Läs del 1 av artikeln här >>

Alla i kollektivet började för ett par år sedan söka hjälp hos olika organisationer, deras situation var ohållbar. Många av dem var sjuka nu och de kunde inte leva av tiggeriet. De levde under omänskliga förhållanden.

Men inga organisationer kunde erbjuda dem stöd via sina program. De flesta visste inte hur de skulle göra och hade fortfarande svårt med sina egna attityder gentemot det okända och främmande.

”Den första organisation som på riktigt lyssnade på oss och började överväga att inkludera oss i sitt program var LWSIT. De var också osäkra i början men beslutade att utöka sin verksamhet och lära sig mer om vår situation. Snabbt började de göra konkreta insatser för oss och så småningom erbjöd de oss att bli en del i deras Gender empowerment program. På Internationella dagen för mänskliga rättigheter, 2014, välkomnade LWSIT oss in i sitt program genom en offentlig ceremoni mitt i Cuttack. Representanter från juridiska myndigheter närvarade och många kom och tittade.”

Kollektivet får nu hjälp med stort och smått. Lipsha visar oss en helt nybyggd toalett i en liten ny utbyggnad vid deras hus.

Lipsha till vänster tillsammans med sin väninna Susmita gläds över den nybyggda toaletten som finansierats av Svenska kyrkans partner LWSIT. Det är den första riktiga toalett som kollektivet haft. Foto: Magnus Aronson /IKON

Lipsha till vänster tillsammans med sin väninna Susmita gläds över den nybyggda toaletten som finansierats av Svenska kyrkans partner LWSIT. Det är den första riktiga toalett som kollektivet haft. Foto: Magnus Aronson /IKON

”Vi är så glada över den här konkreta hjälpen. Vi håller den ren och den hjälper oss att känna värdighet, säger hon och gör en gest med sin vackert hennamålade arm mot uthuset.

En annan konkret insats LWSIT gör är att erbjuda yrkesutbildning som alternativ till tiggeri och prostitution. För ett år sedan startade de en dansskola där Lipsha och en av hennes väninnor nu arbetar som danslärare i klassisk och modern dans. De får lön av LWSIT och medlemsavgifter från de som tar lektioner. I början hade de bara några lektioner i veckan. Nu arbetar de båda varje dag. Barn från fina familjer tvekar inte att ta lektioner hos oss nu.

”En av de viktigaste skillnaderna som kommit av vi fått stöd av LWSIT är att vi nu är organiserade i självhjälpsgrupper. Förut brukade vi leva från dag till dag och spendera de pengar vi fick ihop. Nu sparar vi små summor tillsammans på ett bankkonto.”

Lipsha ler och nickar mot mig när hon pratar. Men så stelnar hon till och viftar med armen åt ett par av sina trötta lite äldre väninnor som kommer gående mot oss från husets baksida. Hon vill inte att de ska störa oss och tycker nog att de ska hålla sig undan. Jag gissar att hon inte känner att de är representativa för främmande. Sjukdom eller trötthet, kanske droger för att orka med tillvaron, gör att några av dem ser mycket slitna ut, men det är ju därför vi är här tänker jag. För att hjälpa dem ur destruktivitet och orättvisa livsvillkor.

En av oss har fått hjälp att köpa in saris (indisk traditionell klädnad för kvinnor) till försäljning, förklarar Lipsha. LWSIT betalade lite av summan och resten togs från gruppens gemensamma sparande. Nu kan hon arbeta med att sälja saris, säger Lipsha och ler.

Något annat de använder sparpengarna till är att betala medicin om de blir sjuka. Medicin för sitt hiv-virus får de av staten men annan medicin kostar. Sjukvård i Indien är gratis. Det gäller bara att få kännedom om det och våga gå dit. LWSIT har volontärer som erbjuder att följa med vid sjukhusbesök.

Lipsha och hennes vänner kände också ett stort behov att äntligen få engagera sig socialt för andra utsatta så fort de fick möjligheten. Under 2015 då massor av människor blev hemlösa och skadade av jordbävningar i Nepal sparade kollektivet 10 000 rs för att skänka till de drabbade. LWSIT hjälpte dem att kanalisera pengarna via ACT-nätverket till de katastrofdrabbade.

Lipsha tänker mycket på andra platser på jorden. Hon har sett sin familj resa till andra länder och en av hennes egna största drömmar har alltid varit att få flyga flygplan. Hon har blivit berövad privilegiet att upptäcka livet på andra platser så som hennes familj kunnat göra. När hon berättade om sin dröm för Roja som är ansvarig för LWSIT:s kontor i Cuttack, började Roja fundera. Lipsha fick följa med till Thailand. Hon skulle få flyga och besöka ett hiv-konvent. Hon fick resa tillsammans med Roja, se ett nytt land, prata om viktiga frågor rörande sin hälsa och uppträda med sin dans. Lipsha ler och vi börjar båda skratta när hon berättar om upplevelsen av resan. Vi tycker båda det är fantastiskt och jag förstår så väl hennes frihetskänsla och hur hon växt som person av att få besöka ett annat land.

”När jag kom tillbaka och landade på flygplatsen i Cuttack kom min pappa och mötte mig. Han hade börjat inse att andra människor accepterade mig och ville träffa mig.”

Sakta, sakta påbörjades ett återförenande för Lipsha och hennes familj.

Idag har Lipshas familj accepterat henne och hon kan åter bo med dem. Men om dagarna lever hon ändå med sina vänner i kollektivet.

”Vi börjar dagarna med att ta hand om hushållet. Boendesituationen är den allra värsta för dem som bor här nu”, förklarar Lipsha.  Huset är smutsigt och det regnar in. De blir ofta sjuka.

I kollektivet för transgenderpersoner bor 17 personer. 12 av dem är hivpositiva. Foto: Magnus Aronson /IKON

I kollektivet för transgenderpersoner bor 17 personer. 12 av dem är hivpositiva. Foto: Magnus Aronson /IKON

På förmiddagen beger de sig till olika platser för att tigga. Tiggeriet är svårt. De sätter en stolthet i att klä sig vackert och Lipshas händer är hennamålade i ett häftigt blommönster. Deras utseende gör att andra människor påstår att de har det gott ställt eller använder det som ursäkt för att inte ge dem pengar. Under mitt besök i Indien såg jag flera transpersoner tigga på olika platser, vid turistattraktioner, utanför tempel, vid vägtullarna bland bilar, och hur färgglada deras kläder än var gick det inte att ta miste på deras situation. Många var slitna, fulla med vägdamm, trötta och mycket förkylda, ett vanligt symptom på hiv-viruset. Eftersom de flesta transpersoner har levt hela sina liv i utanförskap och under trakasserier händer det ibland att de beter sig respektlöst mot folk de möter som nekar dem pengar. LWSIT arbetar med att ändra attityderna hos de boende i kollektivet så att de ska undvika konfrontationer och dåligt rykte.

”På kvällarna samlas vi alla i kollektivet igen. Vi ber och pratar om dagen och om vår situation.”

Trots att det i Indien 2014 kom en revolutionerande ny lagstiftning om en tredje juridiskt erkänd könstillhörighet, nämligen ”T” som i transperson, har trakasserierna och exkluderingen ur samhället inte upphört.

”Jag skulle säga att det bara blivit 20% bättre än tidigare. Men det är ändå en seger. Människor vågar inte säga precis vad som helst till oss i offentliga sammanhang längre och ibland accepterar de till och med att vi sitter med dem. På gator och andra platser. Nu finns vi. ”

Foto-Magnus-Aronson-5071

Foto: Magnus Aronson /IKON

Jag funderar på om det är bättre att för alltid bli stämplad som transperson, även om du skulle vilja få smälta in i den binära könstillhörigheten som man eller kvinna, än att som här i Sverige tvingas bli juridiskt man eller kvinna även om du skulle önska stå utanför den binära könsnormen. Jag kommer fram till att inget av de befintliga lösningarna är fullgod. Inget alternativ erbjuder en könsroll som är fri. Att vara transperson i Indien betyder ju inte att du varken är man eller kvinna. Det betyder att du är biologisk man eller kvinna som önskar vara det motsatta. Det märkliga i Indien är att det inte existerar kollektiv för biologiska kvinnor som önskar vara män. Kring det funderar jag mycket.

Lipsha fortsätter förklara vad som bidrar till att hon orkar fortsätta kämpa.

”Vi känner oss tryggare nu när vi är organiserade och står under visst skydd av en organisation som LWSIT. Jag får styrka av gruppens gemenskap och i allt jag har fått lära mig, min resa och mitt yrke som danslärare. Jag har fått växa så mycket som person. Men det är fortfarande många frågor som jag ständigt funderar över och som jag önskar få svar på: Vem ansvarar för att situationen fungerar i en familj när en kinnar föds? Hur kan vi säkerställa att föräldrar, samhälle och barn får det sociokulturella psykologiska stöd som försäkrar att barn som föds till kinnar får ett meningsfullt och tryggt liv?”

När vi avslutar intervjun och ska fotas tillsammans tar jag och Lipsha varandras händer. Jag tackar henne och hennes väninna Susmita för att vi fått del av deras livsberättelser och jag säger att jag tänker att det måste vara svårt att berätta om de här upplevelserna gång på gång för de som frågar.

”Jag känner inte så, svarar Lipsha och Susmita nickar. Det är som terapi känner jag och vi vill att människor ska fråga. Tänk att ni är här nu och bryr er om vad som händer med oss.”

När vi lämnar kollektivet kommer alla Lipshas väninnor ut ur huset. De sätter handflatorna mot varandra framför bröstet och hälsar på oss. De erbjuder oss sina händer och hjälper oss omsorgsfullt ner i flodravinen igen. Några av dem följer oss över flodbädden och upp på andra sidan till vår bil där de vinkar av oss. De andra står samlade innanför öppningen i staketet uppe på flodkanten och vinkar adjö tillsammans med några män som anslutit under tiden intervjuerna pågått. Det finns ett syfte för män i Indien att de transsexuella finns och tvingas erbjuda sexuella tjänster. Jag önskar så att kapacitet att erbjuda andra försörjningsmöjligheter ökar. Jag vill vara en del av att se till att det blir så. Så att människor, oavsett hur de spelar ut sina könsroller, ska få leva värdiga liv med valmöjligheter och utan våld och övergrepp.

 

Sanna Bülow Foto: Gustaf Hellsing /IKON

Sanna Bülow Foto: Gustaf Hellsing /IKON

Sanna Bülow arbetar för Svenska kyrkans internationella arbete och besökte i slutet av januari 2016 vår partner Lutheran World Service India Trust (LWSIT) för att ta del av deras arbete mot det utbredda våldet och orättvisorna mot kvinnor och transgenderpersoner i Indiens stadsslum.

 


Stöd projektet och ge en gåva >>

 

 

FAKTA:

  • Tidigt i Indiens historia ansågs de som föddes med två biologiska kön vara semigudar och var högt ansedda. Men under brittiskt styre började de anses som avskyvärda och stämplades som ett kriminellt kast i det Indiska kastsystemet.
  • Det finns i Indien en statligt kopplad organisation för transpersoner. Mot den svarar ledaren för Lipshas och ett annat närliggande kollektiv. Totalt är de 33 personer i de båda kollektiven som stöds av LWSIT. LWSIT önskar också möjlighet att utvidga sitt stöd till fler kollektiv.
  • Under 2016 planerar LWSIT i Cuttack att bygga shelter, nya och bättre boenden, och starta ett program för att samtala med föräldrar och anhöriga för att öka deras förståelse och respekt för att deras barn är transpersoner med samma värde och mänskliga rättigheter som alla andra.

 

Mentormammor med motivationen på topp

Julkampanjen Låt fler få fylla fem firar idag ett rekordresultat:  45 331 201 kr skänktes till Svenska kyrkans internationella arbete! Läs dagens blogg från det arbete med mentormammor som vi stödjer i Sydafrika – ett talande exempel på hur gåvorna omvandlas till det som behövs för att rädda ett barns liv!

Philanis mentormammor är inne på sin fjärde vecka efter juluppehållet och motivationen är på topp. Vid månadsmötet i fredags vibrerade väggarna när drygt 100 mentormammor ökade på sin andliga hälsa och fighting spirit genom bön, sång, dans och fortbildning. Det är härligt att vara tillsammans igen. Efter vila kommer arbete. Och 2016 kan bli ett nytt bra år för kvinnors och barns hälsa, både i Sydafrika och på andra håll i Afrika och världen. Nu skall ännu fler barn få fylla fem och fler kvinnor få uppleva en säker graviditet och förlossning.

Jag samtalar med Thembisa Njomana, mentormamma med fyra års erfarenhet. Hon berättar om en av sina familjer som hon följt i drygt ett och ett halvt år. Thembisa ler och säger att det är sådana berättelser som gör att hon känner glädje i sitt arbete som mentormamma. Jag ber Thembisa att beskriva den förändring som skett. Thembisa går grundligt tillväga och säger att vid ett hembesök i mitten av 2014 mötte hon Ncebakazi, en 23-årig nyinflyttad kvinna, som sent i graviditeten fått veta att hon var hiv-positiv. Ncebakazi vägde endast 46 kg när hon födde sin son Lisakhanya som vid födseln vägde 1310 g. Thembisa förstod att här behövdes mycket stöd.

Thembisa Njomana, mentormamma med fyra års erfarenhet.  Foto: Herman Hallonsten

Thembisa Njomana, mentormamma med fyra års erfarenhet. Foto: Herman Hallonsten

Thembisa började besöka mamma och barn två till tre gånger i månaden (mot normalt ett besök per månad) och gick noga igenom allt som behövdes för att få Ncebakazi och Lisakhanya att gå upp i vikt. Samtalen och stödet handlade bland annat om amning enligt metoden exclusive breastfeeding; närhet och värme enligt kängurumetoden; bromsmediciner för hiv till Ncebakazi och medicin som hindrar överföring av viruset från mamma till barn för Lisakhanya – så kallad prevention of mother to child transmission. Och lika viktigt var det sociala och andliga stödet från en erfaren mamma till en ung. Thembisa har själv förlorat två av sina fyra barn, varav ett som föddes med för låg födelsevikt.

Efter sex månader hade lille Lisakhanya ökat i vikt till 5,4 kg, fått de vaccinationer han skulle ha och testerna visade att han var hiv-negativ. Vid det senaste besöket för en vecka sedan vägde han 10,5 kg, en godkänd vikt för Lisakhanya som nu är ett år och nio månader. Ncebakazi mår också bra, har fått ett arbete och vet hur att ordna med en blandad och näringsrik kost för både sig själv och sin son. Thembisa har kunnat stänga journalerna som öppnats och nu väntar endast uppföljning någon gång om året. Allt har gått precis som Thembisa bad och önskade, och en lyckad rehabilitering ger kraft att arbeta vidare med nya mammor och barn.

Till sist frågar jag Thembisa vad hon tror att hennes insats betytt för Ncebakazi. Blygsamheten är påtaglig och Thembisa tycker det är svårt ge exempel. Efter en stund säger hon att Ncebakazi uttryckt både stolthet över att nu klara sin roll som mamma och tacksamhet över kunskap, goda råd och den vänskap som det inneburit att ha fått en mentormamma.

Jag tackar Thembisa för samtalet och känner mig själv påtagligt styrkt och motiverad av att ha fått lyssna till en mentormamma en liten stund. Nytt år och nya möjligheter – nu arbetar vi vidare!

Tack till alla er som på olika vis stödjer mentormammorna i deras arbete. Från Philani kommer vi att fortsätta berätta hur stödet omsätts i bättre hälsa och mer liv. Vi önskar er Guds välsignelse och mycket glädje under året som kommer!

Herman Hallonsten. Foto: Magnus Aronson /IKON

Herman Hallonsten. Foto: Magnus Aronson /IKON

Herman Hallonsten
ansvarar för att konsolidera och kvalitetssäkra mammamentormodellen och stödja de liknande verksamheter som startats i Etiopien och Swaziland. Han arbetar även med hälso- och genusfrågor.

 

 

 

Läs mer om mentormammaprojektet >>

Slutspurt: Låt fler få fylla fem

Världen är inte rättvis. Varje dag kämpar mammor för att kunna ge sina barn en chans att överleva. Under hela adventstiden och fram till idag har Svenska kyrkan lyft kampen mot barnadödlighet och kampen för att fler barn ska få fylla fem.

Klicka på bilden för fler sätt att ge!

Klicka på bilden för fler sätt att ge!

Här på bloggen ville vi sätta in barnadödligheten i det större sammanhang där den hör hemma. I vår kalender ville vi visa att allt hänger ihop. Barns hälsa och välmående hänger ihop med mammors hälsa, kunskap och välmående, som hänger ihop med kvinnors och flickors möjligheter till utbildning och inkomst, som hänger ihop med jämställdhetsfrågor och kvinnors och flickors möjlighet att bestämma över sin sexualitet och sina egna liv, som hänger ihop med människosyn och ja – ni förstår. Det är därför vi måste arbete på många fronter samtidigt. Läs gärna kalendertexterna igen – de finns ju kvar här.

Vi avslutar kampanjen idag. Det är rikskollekt i alla våra församlingar. Vi är så tacksamma för att vi är många här i vår kyrka som via engagemang, kollekter och gåvor är med i kampen för en rättvis värld, för jämställdhet, för allas lika värde, för barnen, för framtiden.

Vi vill dela en film med er idag från i Swaziland. Lindokuhle Nhlabatsi i Swaziland är en av många mammor som fått stöd av en mentormamma. För att kunna försörja sin familj reste Lindo med sina två yngsta barn till staden Matsapha. Men efter några månader blev hon svårt sjuk och kunde inte arbeta. Hennes tvåårige son Ilton drabbades också av sjukdomen och det gick så långt att hon förberedde sig på att begrava honom. Men Iltons liv kunde räddas och Lindokuhle har hopp om framtiden nu.

Hela dagen idag kan du ge en gåva till julkampanjen och vara med och göra high five för att fler ska få fylla fem! 
High five!

Fotograf: Simon Stanford/IKON

God jul!

Med lucka 24 avslutades den internationella julkalendern för den här gången. Men kampanjen Låt fler få fylla fem pågår fram till och med trettonhelgen 2016.

LUCKA 24

Under juldagarna föds i Khayelitsha ett antal ”Jesusbarn”. Flickor och pojkar som liksom Jesus föds i utsatthet. Mentormammorna stödjer dessa barn och deras föräldrar. Låt oss stödja mentormammorna så att fler barn får fylla fem och att utsatthet vänds till framtidstro. Från mörker till ljus!

Azosule, 6 månader:

Hur kan fler barn överleva i fattigdom? Vad menas med en mentormamma? Se denna fantastiska film om mentormamma Nozuko, mamma Ntombizodwa och lilla Azosule, då nyfödd, i Khayelitsha i Sydafrika.

Ditt stöd behövs! SMS:a LIV till 72905 och ge 100 kronor för alla barns rätt till trygghet. Läs mer om Svenska kyrkans internationella arbete och projektet med mentormammor på www.svenskakyrkan.se/p144
©Sonali Fernando/Tiny Cinema

Klicka på bilden för fler sätt att ge!

Klicka på bilden för fler sätt att ge!

 

Teologi som främjar jämställdhet

LUCKA 23

Jag och min kollega sitter på Ethiopian Graduate School of Theology i Addis Abeba och pratar med fyra unga kvinnliga studenter om deras examensarbete. Vi diskuterar deras ämnesval; allt från familjeplanering och abort till traditionella, könsstereotypa ordspråk.

En av studenterna berättar att hon ska skriva sin uppsats om patriarkala strukturer och beslutsfattande inom familjen. Snabbt kommer vi in på större diskussioner om jämställdhet, föreställningar och förväntningar i samhället I Etiopien och om deras planer och önskningar inför framtiden efter de är klara med studierna. De känner både lust och oro inför den, precis som vilka nyexaminerade studenter var som helst i världen.

Etiopien är på många sätt ett konservativt land för flickor och kvinnor men de ser optimistiskt på sina möjligheter och en av dem summerar kort och gott att hon med sin utbildning i ryggen ”vill bidra till mitt land, min kyrka”.

En kondom med budskapet att Gud skapat sexualiteten. Studenter vid det teologiska universitetet i Addis Abeba i Etiopien diskuterar familjeplanering, abort och andra ämnen som  det inte talas öppet om i samhället i övrigt. Foto: Emilie Weiderud

En kondom med budskapet att Gud skapat sexualiteten. Studenter vid det teologiska universitetet i Addis Abeba i Etiopien diskuterar familjeplanering, abort och andra ämnen som det inte talas öppet om i samhället i övrigt. Foto: Emilie Weiderud

Studenterna är en del av Svenska kyrkans arbete inom sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR) som en del av ett nätverk ”Network on Gender, Religion and SRHR”. Ett nätverk som innefattar aktörer i fyra olika länder; Swaziland, Sydafrika, Etiopien och Tanzania och är ett samarbete mellan akademin och praktiska hälsoprojekt, såsom mentormammaprojekten som har beskrivits flertal gånger här i kampanjen och bloggen. Inom nätverket sker också utbildning för kyrkoledare och samfund med syfte att stärka personer som är aktiva i kyrkorna att inom sina församlingar verka för förändring när det gäller SRHR och jämställdhet.

Vid de teologiska institutionerna i nätverket erbjuds mastersprogram inom ”Genus, hälsa och teologi”. Studenterna vid master programmet bedriver ofta fältstudier på organisationer eller i kyrkor kring frågor som rör jämställdhet och sexuella, reproduktiv hälsa och rättigheter. Studenterna skriver om spännande och progressiva ämnen och visar på att akademin ofta är, och bör vara ett utrymme som är fritt.

Om man befinner sig i en annars konservativ kontext så kan det akademiska rummet vara tryggare och öppnare för att diskutera och utforska frågor som annars trycks undan i samhället. Många av masterstudenterna som deltagit i programmet de senaste åren i de olika länderna arbetar nu aktivt i sin lokala kyrka med till exempel utbildning, eller har fått anställning i civila samhället där de arbetar vidare med hälsa och jämställdhet medan några forskar vidare.

Teologi kan verka mot jämställdhet men det kan också utmana och förändra. Det är viktigt att arbeta inom och med kyrkor för jämställdhet, för att kyrkor ofta har makt och stort inflytande. Då är det också viktigt att skapa utrymmen för att andra religiösa tolkningar ska få synliggöras än de som bekräftar traditionella och ofta rent skadliga föreställningar och normer kring kön, sexualitet och genus.

Svenska kyrkans arbete internationellt handlar om att synliggöra, stötta och samverka med aktörer som verkar för precis detta och för att bland annat dessa fyra unga kvinnor ska kunna påverka för jämställdhet i sina relationer, familjer, kyrkor och i samhället i stort.

Emilie Weiderud

Emilie Weiderud

Emilie Weiderud
policyrådgivare SRHR 

 

 

Ojämställdheten är en av de största utmaningarna världen står inför – det skapar ett oerhört lidande för enskilda och är samtidigt ett enormt slöseri med resurser.
Läs om vårt arbete för jämställdhet >>

Läs mer om julkamapanjen >>
Ge en gåva direkt >>
Följ oss på Facebook och Twitter

 

Klicka på bilden för fler sätt att ge!

Klicka på bilden för fler sätt att ge!

Jämställdhet ger friskare barn

LUCKA 21

Mäns roll och maskulinitet ifrågasätts ofta inte inom kyrkan och samhället, och traditionella könsroller fortlever med konsekvenser såsom könsrelaterat våld, könsstympning, kvinnor och flickors bristande makt över sina egna liv.

Pappa Mcolisi Mkhatshwa lever ensam med sonen Owenkosi Mkhatshwa, 18 månader. Mentormamma Hloniphile Zwane besöker familjen för att följa upp att de mår bra. Foto: Åsa Johansson Hakim /IKON

Pappa Mcolisi Mkhatshwa lever ensam med sonen Owenkosi Mkhatshwa, 18 månader. Mentormamma Hloniphile Zwane besöker familjen för att följa upp att de mår bra. Foto: Åsa Johansson Hakim /IKON

Kopplingen till kampen mot barnadödlighet är tydlig då jämställdhet leder till friskare barn och ökar chansen att fler barn får fylla fem. Kvinnor som har rätt till sin egen hälsa och makt över sina egna liv och möjligheter får friskare barn. Jämställdhetsarbete innebär inte bara arbete med kvinnor utan även med män.

I Etiopien, vid Ethiopian Graduate School of Theology i Addis Abeba, arbetar Fitsum Zelalem Bekalu med religiösa ledare i ett program om genus, hälsa och teologi med frågor som rör genus baserat våld, sexuellt våld och utnyttjande, samt andra jämställdhetsfrågor. Fitsum gick nyligen en utbildning med Kyrkornas världsråd om ”transformative masculinity”.

För att nå förändring och ett jämställt samhälle och en jämställd kyrka behöver man också involvera män, säger Fitsum Zelalem Bekalu vid Ethiopian Graduate School of Theology i Addis Abeba. Här tillsammans med Emilie Weiderud.

För att nå förändring och ett jämställt samhälle och en jämställd kyrka behöver man också involvera män, säger Fitsum Zelalem Bekalu vid Ethiopian Graduate School of Theology i Addis Abeba. Här tillsammans med Emilie Weiderud.

Metoden innebär att använda kontextuella bibelstudier – att man läser bibeltexter utifrån människors verklighet – för att närma sig frågor kring genus och sexuell, reproduktiv hälsa och rättigheter. Fitsum berättar att det finns behov och ofta en avsaknad av samtal om jämställdhet inom kyrkorna och att kyrkor kan ta en större roll och ansvar genom att till exempel lämna utrymme för kvinnors ledarskap inom kyrkor.

– Vi vill fortsätta utveckla vårt arbete, få kyrkor och kyrkoledare att närma sig frågorna själva och fortsätta utbilda varandra och sina medlemmar. För att nå förändring och ett jämställt samhälle och en jämställd kyrka behöver vi också involvera män.

Ett modigt jämställdhetsarbete förs på många platser runt i världen. Centralamerika är en sån plats. Nu i december medarrangerade Svenska kyrkan en maskulinitetskonferens i Centralamerika. Där lyfte våra partner viktiga perspektiv och erfarenheter från att som kyrka arbeta med maskulinitet och föreställningar om manlighet. Vi har partner i regionen, från gräsrotsorganisationer och teologiska universitet, som har lång erfarenhet att arbeta med dessa frågor. Ofta tar de avstamp i bibeltexter för att närma sig frågor kring maskulinitet och hur ett arbete för genusrättvisa kan ske och vara ett arbete som inkluderar alla.

På de flesta platser i världen har religionen och religiösa ledare en stark plattform och inflytande i människors liv. Därför är kyrkans roll viktig. Till skillnad från hur det ofta framställs måste vi komma ihåg att det finns rörelser, personer och samfund som arbetar med jämställdhetsfrågor för att de är grundade i religiös övertygelse, inte trots det. Svenska kyrkan är ett sådant samfund och det återspeglas i vårt internationella arbete. Samarbete med partnerorganisationer och rörelser som delar den drivkraften är viktigt för såväl vår egen fortsatta utveckling som för det arbete som de bedriver i sina respektive sammanhang.

Emilie-och-AnnikaEmilie Weiderud policyrådgivare SRHR och Annika Lindé policyrådgivare genus och teologi

Ojämställdheten är en av de största utmaningarna världen står inför – det skapar ett oerhört lidande för enskilda och är samtidigt ett enormt slöseri med resurser. Vi har sett att biståndsprojekt riktade till enbart kvinnor inte löser alla problem med jämställdhet. Idag stöder vi därför också kurser om mansrollen, där både män och kvinnor diskuterar de mänskliga rättigheterna.
Läs om vårt arbete för jämställdhet >>

Läs mer om julkamapanjen >>
Ge en gåva direkt >>
Följ oss på Facebook och Twitter