”Jag berättar för barnen om kärlek”

De romska barnen i Olympic village är inte vana att någon lyssnar på dem. Våld, drogmissbruk och sexuellt utnyttjande finns ständigt närvarande i deras vardag. Barnpsykologen Christina Sescu, får dem att känna sig sedda och lär dem om omtanke, kärlek och samarbete.

Christina utanför det sociala centret där hon har sitt kontor. Här finns också liten läkarmottagning.

– Alla tillfällen med barnen är olika. Den enda gemensamma strategin jag har med alla barn är att jag berättar för dem om kärlek, säger Christina. Jag berättar om att de är älskade och att de kan älska varandra. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

– Under barnaåren utvecklas hjärnan mycket. Om det saknas omsorg och lugn och ro blir menen oftast bestående. Det arbetar vi för att motverka, berättar Christina Sescu, 42 år, barnpsykolog. Sedan fem år tillbaka arbetar hon med romska barn och föräldrar i Olympic village.

Hemförhållandena är mycket svåra. Många av barnen växer upp med bara en förälder som själva haft en svår barndom.

Christina arbetar på det sociala center som drivs av Franciskanordern, bara ett par kilometer från området Olympic village. Hon får kontakt med barnen via skolan på centret. Hon observerar barnen under lektionerna, identifierar dem som visar tecken på oro och är utåtagerande, och frågar om de vill komma till henne och prata.

Avslappning och lek som metod
Vi sitter på Christinas lilla kontor. Där finns hennes skrivbord, en bokhylla med barnböcker och en soffa med nallar och dockor. Våld i hemmen och alkoholmissbruk bland barnens föräldrar är vanligt. Sexuella övergrepp förekommer också men det kan vara känsligt och svårt att prata om. För att vinna barnens förtroende leker och skojar hon med dem.

– Under leken kan jag också upptäcka olika varningstecken, förklarar hon. Om barnet har lätt till ilska eller gråt, lätt blir skrämd av ljud, visar tecken på att veta mycket om sex, då brukar jag reagera, förklarar Christina.

Christina följer alla barnen noga och har ett nära samarbete med lärarna på FUP:s skola. Läraren Cornelia använder avslappningsövningarna som hon lärt sig av Christina. Det är en viktig del av skoldagen att få barnen att slappna av och fokusera. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Christina följer alla barnen noga och har ett nära samarbete med lärarna på FUP:s skola. Läraren Cornelia använder avslappningsövningarna som hon lärt sig av Christina. Det är en viktig del av skoldagen att få barnen att slappna av och fokusera. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Christina använder sig ofta av avslappningsövningar som metod. Då kan hon ha en grupp barn, vanligtvis inte mer än fyra-fem i varje grupp. De lär sig andas djupt, får ligga i ring på golvet, hon lägger en lugn hand på dem, ibland målar de på samma tavla som skickas runt i ringen. De får lära sig att gå ner i varv, fokusera och samarbeta mot ett gemensamt resultat.

Idag är hon är överöst med barn som ständigt vill vara hos henne.

– De är inte vana att bli lyssnade på och behovet är enormt. De får lära sig att slappna av och att få sund fysisk beröring och omtanke.

Trots svårigheter ger föräldrakurser resultat
Centret ger även föräldrakurser. Främst till mammor eftersom de bryr sig mest. Christina är övertygad om att det går att lära sig både att känna och att kunna ge kärlek och trygghet som vuxen, men det är svårt, mycket svårt.

– Vi gjorde en övning med några av mammorna och bad dem försöka minnas en person under deras egen uppväxt som gav dem kärlek. Ingen av mammorna kom på någon, berättar Christina och konstaterar att det inte är lätt att veta vad kärlek är och ge det till sina barn om man själv inte upplevt det.

– Mammorna får råd om hur de kan göra som föräldrar när de blir arga på sina barn eller när barnen blir arga. Då handlar det också om att andas, slappna av och sedan lyssna på varandra. Kanske gå ut en stund i friska luften och få en paus, skrattar Christina plötsligt.

Väldigt få pappor vill delta i föräldrakurserna, men indirekt når projektet några av dem ändå.
– Mammorna berättar hur deras män frågar om kurserna när de kommer hem och hur männen senare, när en situation uppstår, påminner mammorna om det de har lärt sig, ler Christina.

Jag ler med henne men tänker att papporna ändå kommer undan allt ansvar väldigt lätt. Christina håller med.
– Jag känner ändå att jag gör nytta här, att barnen behöver mig och att vi är på rätt väg. Jag kan inte tänka mig att jag skulle vara lyckligare att jobba med något annat. Jag lever och tänker på hur jag kan förbättra mitt arbete konstant och det känns bra, för jag älskar barnen och jag känner mig älskad av dem.

Sanna Bülow Foto: Gustaf Hellsing /IKON

Foto: Gustaf Hellsing /IKON

Sanna Bülow
Kommunikatör och insamlare, Svenska kyrkans internationella arbete.

Läs mer om vårt arbete för romer i Rumänien >>

Följ oss på Facebook och Twitter

 

 

 

Se filmen med Florentina:

”… om nödvändigt, använd ord”

Sång bryter ut bland stolsraderna så fort det fullsatta flygplanet landar i Windhoek. Jag förstår inte orden, men är ganska så säker på att majoriteten av de glada och finklädda damerna och herrarna som steg på i Johannesburg har samma ärende som jag i Namibia: Lutherska världsförbundets generalförsamling och 500-årsjubileet av Reformationen.

En dryg vecka full av möten mellan olika lutherska kyrkor och olika nationaliteter, en plats för gemensam bön och nattvardsfirande. Men också för viktiga beslut om ledarskap och ekonomi, och stora och långt ifrån enkla frågor om kyrkornas roll för jämställdhet, fred och hållbarhet, och om vad det egentligen innebär att vara luthersk i dagens samhälle.

Lite av personlig idol
För mig är det historierna som dröjer sig kvar. Allra starkast är den som biskop Zephania Kameeta berättar, den namibiska biskopen som var en av ledarna för anti-apartheidrörelsen i dåvarande Sydvästafrika, och lite av en personlig idol för mig när det gäller kyrkans kamp för social rättvisa.

Den numera pensionerade biskopen drar fram sin stol i mitten av halvcirkeln som bildats av det dryga femtiotalet personer som kommit till vår workshop om social trygghet och skatterättvisa. Han slår sig ner och börjar berätta om hur det gick till när hans kyrka var med och drev igenom Afrikas första basinkomstpilot.

Kontantbidrag till alla vuxna
I en utredning från 2002 hade den namibiska regeringen tittat på hur skillnaderna mellan fattiga och rika i landet skulle kunna minskas. Trots en blygsam befolkning på två och en halv miljoner och rika naturtillgångar så är Namibia ett av världens mest ojämlika länder.

Ett av utredningens förslag var att införa en nationell basinkomst till alla medborgare – ett individuellt, månatligt kontantbidrag till alla vuxna (oavsett tidigare inkomst) som täcker de mest basala behoven, utan något krav på motprestation. En socialpolitisk reform som får mycket uppmärksamhet världen över i dessa tider av automatisering, osäkra anställningar och ökande ekonomiska klyftor.

En av de mest kraftfulla åtgärder som finns
Utredningen hade blivit liggande, tills en av de lutherska kyrkorna dammade av den och ställde sin regering till svars – hade de tänkt genomföra förslaget? När de inte fick något svar så bestämde de sig. Vi gör det själva. En pilot, i liten skala, för att visa regeringen att idén om att ge människor pengar i handen, utan några pekpinnar om hur de ska spendera dem, är en av de mest kraftfulla sociala åtgärder som finns.

”We had to just do it”, utbrister biskop Kameeta, och får för första gången den där slitna märkesslogan att låta meningsfull.

Biskop

Biskop Zephania Kameeta var en av de drivande bakom pilotförsöket med basinkomst i Namibia. Resultatet var slående – invånarnas hälsa förbättrades, kriminaliteten gick ner och produktiviteten ökade. Idag är den pensionerade biskopen Namibias förste minister för social välfärd.

En koalition av kyrkor, fackföreningar och andra civilsamhällesorganisationer skapades. De blev naturligtvis kritiserade. En tjänsteman i namibiska statsapparaten ifrågasatte om biskop Kameeta verkligen hade läst sin Bibel? Där står det ju att ”I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd…” (1 Mos 3:19) och hur kunde han då tycka att människor skulle få pengar utan att arbeta för dem? Jodå, hade biskop Kameeta svarat, han kände till det stycket. Men han läste det som en förbannelse och inte som en välsignelse.

Etthundra svenska kronor 
Byarna Otjivero-Omitara valdes ut för försöket. Det var inte en plats någon valt att bo på – invånarna hade hamnat där efter att ha blivit utkörda från farmarna runtomkring där de tidigare hade arbetat. De flesta saknade inkomst och framtidshopp. Med hjälp av inhemska och internationella givare sattes piloten igång.

Varje vuxen (undantaget de över 60 år som redan hade statlig pension) fick varje månad ett bidrag på ungefär hundra svenska kronor. Effekten var tydlig. Invånarnas hälsa förbättrades, kriminaliteten i området minskade och produktiviteten och arbetsgraden ökade, tvärtemot alla invändningar biskopen hade fått höra om att människor skulle bli lata och passiva av att få pengar i handen.

Kraften i att dela med sig
Kyrkan visste att den inte kunde göra allt. Att den inte ska göra allt. Det är den namibiska statens ansvar att se till så att befolkningen har social och ekonomisk trygghet och kan leva ett gott liv. Men vad kyrkan kan göra är att visa vägen. Den kan visa att det som få tror är genomförbart faktiskt är möjligt. Att i handling visa på kraften i att dela med sig, att ge alla en rimlig chans. Biskop Kameeta citerar Fransiskus av Assisi, som ska ha sagt: “Preach the gospel, and if necessary, use words.” Evangeliet ska alltså i första hand predikas i handling, och endast om nödvändigt, med ord.

Basinkomstpiloten i Otjivero-Omitara varade i två år. Trots stor internationell uppmärksamhet och de goda resultaten har den namibiska regeringen än så länge inte tagit försöket vidare. Men hoppet lever, inte minst hos biskop Kameeta. Sedan två år tillbaka har den pensionerade biskopen ett nytt uppdrag – det som landets första minister för social välfärd och fattigdomsbekämpning. Och nu har den namibiska regeringen givit minister Kameetas departement i uppgift att ta fram ett förslag om införandet av en nationell basinkomst.

Ständiga reformatörer
Innan jag åker hem hinner jag vara med på det stora 500-årsjubileet av Reformationen. Det är festligt och högtidligt och massor med folk från världens alla hörn som samlas ute i solen på Sam Nujoma Stadium i Windhoek. Nu får jag höra Biskop Kameeta igen, den här gången i en predikan inför tiotusen åhörare. Budskapet hänger ihop med hans historia från workshopen. Han säger att det inte bara handlar om att minnas reformationen, utan att ständigt leva den. Kyrkan måste ständigt vara reformatörer, förändrare. I handling, och om nödvändigt, också med ord.

Foto: Magnus Aronson

Foto: Magnus Aronson

Gunilla Palm
Policyrådgivare för social trygghet

Sociala trygghetssystem har visat sig vara ett effektivt sätt att bekämpa fattigdom. Svenska kyrkan hjälper människor att ta del av de trygghetssystem som finns och arbetar för att allt fler i världen ska få sådan trygghet.
Läs om hur vi arbetar för sociala trygghetssystem >>

Läs en rapport om basinkomstpiloten i Nambia >>

 

Följ oss på Facebook och Twitter

Gunilla Palm var en av de svenska delegaterna till Lutherska världsförbundets generalförsamling i Namibia 10-16 maj. Generalförsamlingen möts vart sjätte/sjunde år och stakar ut vägen för framtiden.

50 år av ockupation – långt engagemang och nya ögon i Lunds stift

Del 1: I Lunds stift finns ett långvarigt engagemang för Israel och Palestina. I dagens blogg berättar Marie Körner, Internationell sekreterare i Lunds stift, om den stiftets ekumeniska vänrelation med Palestinas kristna. Imorgon fortsätter Johan Christensson, ung stipendiat för Lunds stift, och berättar om sina upplevelser tillsammans med det befrielseteologiska centret Sabeel, en av stiftets vänrelationer.

Lunds stift har ett långvarigt engagemang för Mellanöstern. En viktig startpunkt blev den första Jerusalemdagen 1995 då Akademiska föreningens stora sal fylldes av mer än 300 deltagare som kommit för att lyssna till talare som den dåvarande katolske patriarken Michel Sabbah, kväkarledaren Jean Zaru, den anglikanske prästen Naim Ateek med flera.

Jag hade jag själv inte tidigare känt till ockupationens verklighet och kommer ihåg att jag vid frågestunden ställde mig upp och lite nervöst frågade – om detta stämmer som ni berättar så är det ju som en slags apartheid. Borde vi då inte anordna bojkott och sanktioner så som det gjordes då det gällde Sydafrika? Den palestinske Londonambassadören svarade med ett leende att jo, det skulle man ju i konsekvensens namn kunna tänka sig, men att det hittills inte hade visat sig vara möjligt. Det faktum att detta mer än 20 år senare fortfarande diskuteras och är en het fråga visar tydligt på sammanhangets komplexitet.

Denna första Jerusalemsdag efterföljdes av en lång rad liknande Jerusalemdagar, dels i Lund men också andra platser i landet, för att särskilt lyfta fram den problematik som finns kring Jerusalem. Denna fantastiska stad som så många har en stark relation till, och om vilken Nya testamentet berättar att Jesus brast ut i gråt när han såg den framför sig och tänkte på dess historia och framtid.

Lunds stift har sedan 1998 en ekumenisk vänrelation till palestinska kristna och varje fredag ber vi, oftast under biskopens ledning, i Domkyrkans morgonmässa för denna utsatta grupp av trossyskon. Vi är övertygade om att Israels ockupation måste få ett slut och att folkrätt och internationell lag måste gälla även här och vi har i olika sammanhang under åren inbjudit företrädare för kyrkor och civila organisationer som kan ge ett vittnesbörd om sitt arbete för att nå rättvisa och fred och för att få en försoning mellan folken.

Ibland har det varit riktigt tungt arbete och inte sällan har jag upplevt att vi blivit ifrågasatta och att det finns starka krafter som vill tysta den som höjer sin röst i denna fråga.  Då oftast genom verbala attacker som gör det hela väldigt obehagligt. Då har det varit just vänskapen och de konkreta människor som vi lärt känna som gett styrka att fortsätta. Man överger inte sina vänner som har det svårt.

MarieOchJohanLiten

Marie Körner och Johan Christensson, Lunds stift

Femtio år är en lång tid och ännu längre tid har gått sedan Katastrofen, Al Nakhba, då palestinsk fördrivning och förstörelse av palestinsk samhällen inleddes. Den lutherske prästen Mitri Raheb säger att denna befrielsekamp är som ett maratonlopp snarare än ett sprinterlopp och då måste man också välja rätt strategi. För dem i Diyar i Betlehem har det inneburit att satsa på konst och kultur som motstånd som gör det möjligt att kunna andas under tiden. En annan del av strategin är att ge utymme för nya generationer och därför har vi i Lund ofta gett stipendier till unga människor att delta i olika konferenser för att se och uppleva med egna ögon. Imorgon ger jag ordet till vårens stipendiat, Johan.

Epifania – Vatten som både skiljer och förenar

BBJ

Fotograf: Karin Bodin

Nu är det snart dags. Rökelsepuffarna från prästernas rökelsekar fyller luften med väldoft. Människorna trängs på båda sidor av floden för att komma så nära vattenbrynet som möjligt utan att trilla i. Sång och musik fyller luftrummet över ingenmanslandet. Så snart prästerna sjungit sångerna och bett bönerna händer det som många väntat på, de får gå ner i floden och förnya sina dop och välsignas på nytt. Detta är epifania, högtiden som firas till åminnelse av Jesu dop.

När Jesus kom till floden för att döpas av Johannes hördes rösten från himlen: Du är min älskade du är min utvalde. Jesus fortsatte direkt efter dopet ut i öknen. Där klarnar hans kallelse för honom, att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren. Samma röst kan höras i varje dop för den som har öron att höra med. Detta är min älskade, detta är min utvalda. Detta ger oss även kallelsen att precis som Jesus hitta vägar till att förverkliga försoning, förlåtelse och upprättelse. Det är vårt uppdrag att för livets skull befria människor till att leva fullt ut.

Åter till flodens och dess båda sidor och de olika kyrkofamiljerna som tar tillfället i akt att samla sina medlemmar till gemensamma gudstjänster. Gudstjänsterna startar på vardera sidan floden och slutar vid strandkanterna med att prästerna gemensamt välsignar varandra och församlingarna. Detta kan ske med några droppar vatten i form av ett kors på pannan, med stänkande vattenkaskader ur Jordan eller med att doppa sig i floden en, tre eller sju gånger beroende på vilken tradition man kommer från.

Epiphany 2017 119

Fotograf: Jonas Bodin

När det firas med nattvard kan orden i nattvardsbönen lyda: Ett enda bröd och en enda mänsklighet. Men ändå är det så många gränser och uppdelningar mellan oss människor. Hur kan vi hitta vägar att förenas med varandra och se att vi alla är människor som behöver både bröd och vatten för att leva?

När gudstjänsten är avslutad påbörjas den andra sortens gudstjänst som vi skandinaver oftast tycker är bland det viktigaste, gudstjänsten efter gudstjänsten, kyrkkaffet. Här på strandkanterna vid Jordanfloden blir kyrkkaffet istället till en släktträff. Äntligen kan släkten förenas igen och utbyta hälsningar och nyheter om stort och smått. Stämningen är uppsluppen och många skratt hörs. Det är glada människor som möts och kära återseende med vänner och släktingar som kanske bara har möjlighet att träffa denna enda gång om året stående på var sin sida floden.

De har oftast inga möjligheter att korsa floden. Inte för att den är så enormt stor, den skulle kunna gå att hoppa över om man var lite tränad. Utan därför att floden utgör gränsen mellan Västbanken och Jordanien. Gränsen som endast kan passeras av de som beviljas visum, vilket många av de församlade nekas.

Detta för oss till en mycket brännande och aktuell fråga för vår tid. Vem ska ha rätten att bestämma över vem som får korsa vattnet?

Texten är skriven av: Jonas och Karin Bodin, utsända från SvensIMG_1348ka kyrkan till The ELCJHL (Evangelical Lutheran Church in Jordan and The Holy Land), Baptismal Site, Bethany Beyond Jordan

Läs mer om Dopplatsen på Facebook 

Evangelical Lutheran Church in Jordan and The Holy Land

#partnersforpeace

Staten, näringslivet och dessutom några moraliska röster

I min första blogg från Guatemala skrev jag om den svaga staten och vad detta faktum gör med ett samhälle. Svagheten märks inte minst i kongressen. Där finns många partier representerade, men ofta livslängden består ofta inte längre än 5 år, och deras bas bygger inte på ideologi utan på initiativ från enskilda personer, som har tillräckligt med pengar för att ställa upp som kandidater.

Ett undantag utgör UNE, som har bestått i 15 år och har någon form av ideologisk bas. När den politiska makten är svag uppstår ett vakuum, som naturligtvis fylls av andra krafter. En sådan påverkansfaktor utgör näringslivet, där den viktigaste organisation är CASIF, bakom vilken bland annat de åtta familjerna står bakom. Sammanblandning av roller utgör ett verkligt hot mot demokratin och med risk för otillbörlig påverkan. Vår delegation mötte höga representanter för denna stora och mäktiga organisation, CASIF, som är en av de starkaste krafterna i det Guatemalanska samhället. De är medvetna om att deras image behöver förbättras varför de gärna möter representanter från Europa och USA.

mayaGuatemala står inför ett vägskäl mellan att upprätta ett oberoende rättsväsendet eller att verka för status quo. Rättsväsendet är korrumperat och bara ett fåtal i domarkåren kämpar för sitt oberoende. En av de mest beundransvärda och modiga domarna är Yasmin Barrios, som för några år sedan dömde president Molinas, en dom som senare upphävdes. Hennes modiga insatser för lag och rätt har resulterat i att hennes hem blivit sönderbombat. Hon har också utsatt för andra trakasserier.

En annan modig jurist är Colombianen Iván Velázques, kommissionär för FN-kommissionen mot korruption i Guatemala (CICIG). Kommissionens arbete är helt oberoende i förhållande till landets rättsväsende, men gör noggranna undersökningar mot korruption och ger underlag för domstolarna. Flera rättsskandaler har därmed avslöjats. Nu finns starka krafter som verkar för att Velasques ska bort och därmed försvaga CICIG. Om så skulle ske, vore det förödande för landet och hota CICIG:s arbete.

En eftermiddag fick delegationen i smågrupper föra samtal med flera borgmästare för mayafolkets byar, där de har en självständighet som ständigt är under hot. Mayafolkets integritet och resning imponerar. Det är minst sagt berörande, för att inte säga skakande, att lyssna på deras berättelser om utsatthet av fysiskt och strukturellt våld.

AmbassadörsparetSlutligen vill jag lyfta fram det viktiga arbete som utförs av svenska ambassaden och den orädde och väl insatte ambassadören Georg Andrén. Han och hans hustru Maria, tidigare diakon i Nyköping, skapar en öppen och dialogisk miljö där ambassaden utgör en viktig plattform för dialog. Ambassadens avtryck i samhället och lovorden från de som hävdar mänskliga rättigheter är stor. Andrén slutar i höst och blir Diakonias nya generalsekreterare.

Hans-Erik Nordin, biskop emeritus

I slutet av april reste representanter för Svenska kyrkan, Diakonia, Kristna fredsrörelsen, We Effect och Individuell människohjälp (IM) till Guatemala för att möta partnerorganisationer inom det civila samhället och representanter för den guatemalanska staten.

Kyrka i korrumperat samhälle

I ett land genomsyrat av våld, korruption, droghandel, politiska skandaler, gigantiska orättvisor och med en instabil och svag stat, vad innebär det då att vara kyrka i en sådan kontext och som en del av det civila samhället? Katolska kyrkan är som i de flesta katolska länder dominerande och är landets majoritetskyrka och den kyrka som tydligast står på de fattigas sida även om den bilden inte är helt entydig i alla sociala frågor. Kyrkans sociala engagemang blev särskilt tydligt under inbördeskriget under sent 1900-tal när många präster dödades.

De evangelikala och pentakostala kyrkorna (både av klassiskt snitt och de mer framgångsteologiskt präglade) är numera en verklig maktfaktor som också fungerar som stöd för den politiskt konservativa makteliten. Betoningen ligger på den individuella frälsningen, och Guds välsignelse över de som tror, men någon kamp för social rättvisa är knappast utmärkande. Det finns ibland en samsyn i vissa privatmoraliska och familjefrågor mellan konservativa katolska företrädare och evangelikala/pentakostala kyrkor.

De klassiskt protestantiska evangeliska kyrkornas med ekumenisk inriktning, som till exempel de anglikanska, presbyterianska och lutherska kyrkorna, verkar i flera fall för de fattiga, men sammantaget är deras politiska röst svag. Men röster finns som uttrycker behov av mer av ekumeniskt samarbete, arbete med förändring av sociala strukturer och dialog med näringslivet. Att de lever i en mycket annorlunda verklighet än i Sverige märks inte minst av att i det ekumeniska rådet i Guatemala City ingår också mayafolkets andliga ledare.

Sammantaget kan sägas att landet till 90% består av kristna och förtroendet bland befolkningen är stort. Den lutherska kyrkan är uppdelad i fem olika kyrkor. En av dessa är med i LVF och leds av den dynamiske pastorn José Pillard och som behöver vår kyrkas fortsatta stöd, inte minst med tanke på den hotbild som finns mot honom. Han har på ett tydligt sätt tagit ställning för ursprungsbefolkningens rättigheter och till och med sin egen kropp skyddat hottade vattenområden.

Katedralen reser sig mitt i staden vid stora Plaza de la Constitution. Idag när vi besöker katedralen minns man ledaren för sanningskommissionen, Biskop Joan José Gerardi som dödades den 26 april 1998, bara någon dag efter offentliggörandet av rapporten. Överhuvud taget blir man tagen av den atmosfär som präglar detta rum. Närhelst man kommer in i katedralen möts man av bedjande människor, och emellanåt mässa.

 

På torget utanför, på Plaza de la Constitution, finns ett skakande informellt upprättat minnesmärke. Den 8 mars i år innebrändes 41 flickor vid ett av de statliga barnhemmen som innebos av 600 barn. Barnen låses inne på kvällen och hade ingen möjlighet att ta sig ut när branden utbröt. Denna förfärande händelse har satt fokus på den undermåliga omsorg om de mest utsatta som statens ska stå för. Inte heller efter branden har staten tagit sitt ansvar för barnen.

Slutligen-större delen av befolkningen är mayaindianer, cirka 50-60 %.  De har en tro, cosmovision, där vördnaden för Moder Jord leder till konflikt med gruvbolag och vattenkraftverk. Respekten för det som förfäderna förvaltat ska enligt mayafolket förvaltas till kommande generationer och skötas med omsorg och vördnad. I realiteten är de flesta maya katoliker och ser inget problem att förena mayatro med kristen tro.

Hans-Erik Nordin, biskop emeritus

I slutet av april reste representanter för Svenska kyrkan, Diakonia, Kristna fredsrörelsen, We Effect och Individuell människohjälp (IM) till Guatemala för att möta partnerorganisationer inom det civila samhället och representanter för den guatemalanska staten.

 

Juba i Sydsudan bedrägligt lugnt

Juba, Sydsudan, i april 2017. Solen sänker sig sakta över Nilen. Barnen badar fortfarande i strandbrynet. Leker. Dansar. Ungdomarna tvättar sina motorcyklar. Någon hämtar vatten. Andra tvättar sig med tvålskum över hela kroppen innan de doppar sig, hälften är nakna. Ett bedrägligt lugn.

 

Foto: Anna-Maria Sandström

Kvällen är varm och lugnet är bedrägligt. Medan några försöker fortsätta sina dagliga liv, laga mat, fixa med motorcyklar, sker brutala övergrepp på civila i andra delar av landet som tvingar tusentals på flykt. Foto: Anna-Maria Sandström

Det har varit en varm dag och kvällen är ljuvligt ljummen. Ljuset är behagligt och färgar himlen röd-orange i horisonten. Vi sitter en bit upp på flodbanken med utsikt över vattnet mot en större ö i flodens mitt som dignar av mangoträd. Frukten är ännu inte mogen. Hänger grön på långa kvistar ut över vattnet. Enstaka smala träkanoter färdas fram över vattnet på traditionellt vis. Så rak och så lång står styrman med sin påle och för sakta farkosten framåt.

Tror på icke-våldsmetoder
Vi begrundar dagens arbete. Våra möten. Med mannen som heter ”ljus”, Light, och som vill ha pengar för att arbeta med att reducera de etniska motsättningarna i sin hembygd genom utbildning i icke-våldsmetoder, med inspiration från Indien och Mahatma Ghandi.

Mötet med Loparimoi, som arbetar med jordbruk och farmarkooperativ i bergen nära byn Pajok som denna vecka tömts på folk när militär invaderat byn och skändat och mördat urskillningslöst. Incidenten har utlöst en ström av 6000 flyktingar till norra Uganda på bara några dagar.

Light_900px

Light Aganwa tror på icke-våld och presenterade ett nytt projektförslag med målet att överbrygga etniska motsättningar för sina svenska kollegor.

Uganda är ett generöst land med en välkomnande attityd till flyktingar. De erbjuder flyktingar mark att odla på, identitetskort och rätt att röra sig fritt i landet. I Uganda får flyktingar bo i så kallade ”settlements” istället för att stängas in i läger.

Flyktingarna fler än byborna
Det är fint, men det är inte problemfritt. När flyktingarna blir fler än byborna, när välviljan överutnyttjas, då skapas nya konflikter. 2016 var det fler sydsudaneser som korsade gränsen till Uganda än som tog sig över Medelhavet till Europa. Hisnande tanke.

Foto: Cornelia Kästner /Lutheran World Federation

Eno Savani, 5 år och Norbert Wani, 9 år går över gränsen till Uganda. Fler flyktingar tog sig över gränsen till Uganda under 2016 än över Medelhavet. Foto: Cornelia Kästner /Lutheran World Federation

Det är dags att gå till sängs. Solen har för länge sedan dalat och det är mörkt i natten runt oss. Nilen strömmar tyst förbi medan syrsornas spel är öronbedövande.  Myggorna surrar runt oss när vi med dröjande steg går mot våra rum och nattens vila.

Anna-Maria Sandström. Foto: Magnus Aronson/IKON

Foto: Magnus Aronson/IKON

Anna-Maria Sandström
liaison officer för Svenska kyrkan på Afrikas horn och besökte Sydsudan för några veckor sedan för att följa upp vårt arbete och träffa sydsudanesiska kollegor. Vi arbetar både med långsiktigt stöd och katastrofinsatser.

Läs mer om vårt stöd till flyktingar i östra Afrika >>
Läs om vårt arbete i Sydsudan >>
Ge en gåva >>

Följ oss på Instagram,  Facebook och Twitter

Om kärlekens makt och kärleken till makten. Två berättelser från dagens Sydafrika.

Idag, den 27 april, är det Freedom Day i Sydafrika och vi firar minnet av de första fria och allmänna valen 1994. Det var rättvisans triumf över en ondskefull statsideologi – apartheid. Tilliten till snabba förändringar av de fattigas livsvillkor var stor. Idag, 23 år senare, präglas vardagen av olika erfarenheter. Berättelserna blandar tillfredsställelse och fortsatt tilltro med besvikelse och misströstan. Här är två parallella berättelser. 

Philani – den ena berättelsen
Den ena berättelsen handlar om Philani. På lokal nivå, i kåkstäderna runt Kapstaden och på landsbygden i Östra Kapprovinsen, arbetar 200 mentormammor med att förbättra hälsan och i vissa fall rädda liv för tusentals gravida kvinnor och barn mellan 0 och 5 år.

Sista fredagen i varje månad samlas mentormammorna i Khayelithsa för ”The end of month workshop”. Det är tillfälle för fortbildning och nytt lärande på ett visst tema, men kanske i första hand för delande av utmaningarna, sorgen och glädjen de upplever i sitt arbete. Bönen släpps fri, taket lyfter av sången och golvet vibrerar under dansande fötter.

IKON

Mentormammor arbetar med mammor och barn i Sydafrikas slum och följer dem tills de fyllt fem år.

Sista fredagen i mars var temat ”Enviromental health, awareness and hygiene” och metoden grupparbete och presentationer. Förmiddagen blir ett exempel på empowerment där mentormammor i grupperna själva får identifiera både problem och åtgärder på sådant som att barn får i sig smutsigt vatten som andra lämnat stående i hinkar, att handtvätten är för dålig i hemmen, att man inte får bränna alla sopor på fältet bredvid huset, att man kan återbruka vissa material och göra leksaker etc.

På eftermiddagen får så många som möjligt utrymme att presentera för de andra vad de kommit fram till. Nervositeten är stor hos vissa, det är inte lätt att använda ett nytt och mer tekniskt språk, men stoltheten är större när man lyckats genomföra sin presentation. Detta är den ena berättelsen, en om hur människor i Sydafrikas fattigare områden organiserar sig, vill förändring och gemensamt bestämmer sig för att genomföra den. De flesta av mentormammorna hänvisar också till att de är kallade att göra skillnad eftersom deras tro kräver detta av dem – en tro på kärlekens makt.

Det politiska landskapet – den andra berättelsen
Den andra berättelsen handlar om det offentliga politiska landskapet och samtalet. På nationell nivå, i parlamentet, i media och nu i omfattande demonstrationer för och emot president Jacob Zuma och den sittande ANC-regeringen verkar det vara allt annat än grupparbete och gemensam samling för förändring.

Motsättningarna i Sydafrika ökar igen, får ibland våldsamma uttryck, och Sydafrika är åter världens mest ojämlika land. Korruptionen breder ut sig bland de folkvalda och befriarna antar fler och fler av förtryckarnas särdrag. Det är nya konflikter men de står på gammal grund från kolonialism och apartheid. Färg och etnisk tillhörighet spelar fortfarande in men de nya motsättningarna uppenbarar andra djupt liggande problem kring fördelning, organisering och styrande i en fortfarande mycket ung demokrati.

IMG_7773

Fredliga demonstrationer mot president Jacob Zuma i Kapstaden, 7 april. Foto: Herman Hallonsten

Dessa problem sammanfattas av flera debattörer som exempel på en djupt rotad kultur av politisk intolerans. ANC visar tecken på sitt förflutna som befrielserörelse genom att föredra disciplin framför öppenhet, och många undrar varför ett statsbärande parti i en demokrati fortfarande håller sig med en egen armé. De syftar på den aktiva veteranrörelsen inom uMkhonto weSizwe (MK), ANCs väpnade gren som grundades av bland annat Nelson Mandela efter Sharpeville-massakern 1960.

Intoleransen tar sig ofta uttryck i politiskt våld, också det en stark tradition med många rötter. Före 1994 var våldet från båda sidor ideologiskt motiverat men var finns i dagens konstitutionella demokrati en ideologiskt grundad motivering till politiskt våld? Detta är den andra berättelsen, om en nation där olika grupper kämpar om dominans – kanske utifrån kärleken till makt.

A bright future
På den första årsdagen av de första valen, sa Mandela i parlamentet: ”As dawn ushered in this day, the 27th of April 1994 … we were reminded of the terrible past from which we come as a nation; the great possibilities that we now have; and the bright future that beckons us”. Så är det fortfarande, men mycket arbete återstår och vägarna framåt visas ofta av dem som är kallade men inte valda, och som sällan syns i de stora rubrikerna.

Herman Hallonsten. Foto: Magnus Aronson /IKON

Foto: Magnus Aronson /IKON

Herman Hallonsten
Utsänd av Svenska kyrkans internationella arbete och ansvarar för att konsolidera och kvalitetssäkra mammamentormodellen och stödja de liknande verksamheter som startats i Etiopien och Swaziland. Han arbetar även med hälso- och genusfrågor.

Läs mer om mentormammaprojektet >>

 

Kyrkorna i Guatemala behöver omvärldens stöd

Jag befinner mig i Guatemala på uppdrag av ärkebiskopen för utbyte och dialog med organisationer inom det civila samhället och representanter för den guatemalanska staten. Jag är här tillsammans med Eva Ekelund, stabschef på Svenska kyrkans internationella avdelning som representanter för Svenska kyrkan och även tillsammans med representanter för ytterligare fyra organisationer inom det civila samhället i Sverige.

Förutom Svenska kyrkan finns här representanter för Diakonia, Kristna fredsrörelsen, We Effect och Individuell människohjälp (IM). Vi har tillsammans kommit till Guatemala City för att möta partners och olika organisationer. Syftet för mötet är att dels samla information, dels ge underlag för påverkansarbete.

Foto: Eva Ekelund

Inés Bustamente, till höger, är Svenska kyrkans utsända i Guatemala. Foto: Eva Ekelund

I fokus för konsultationen står främst frågor om mänskliga rättigheter och urfolksrättigheter. I detta sammanhang har Svenska kyrkan sedan 1990-talet ett engagemang. Idag företräds vi personellt på plats av Inés Bustamante, som sedan två år arbetar här i landet.

Landet- vackert, skört och våldsamt
För att något förstå det sammanhang vi kyrka har att verka, låt mig ge en kort skiss av läget i landet. Guatemala är ett av världens mest våldsamma och korrumperade länder med utbredd droghandel, instabil stat och ständiga politiska skandaler. Under drygt trettio år pågick i detta land ett uppslitande inbördeskrig.

Ett fredsavtal slöts för 20 år sedan och stora förhoppningar knöts till nystart och fred. Men våldet sitter kvar i strukturerna med politiska mord, kraftfullt förtryck av ursprungsbefolkningen, utbredd korruption och med den ekonomiska makten samlad runt åtta familjer. Staten är svag.

I statskunskapssammanhang brukar man tala om nattväktarstaten som det yttersta alternativet för utformningen av en minimal stat, som åtminstone upprätthåller de mest fundamentala uppgifterna för en stat, t.ex. ett fungerande rättsväsende och demokratiska val. Guatemala tycks inte ens nå upp till den nivån, vilket gör att den reella makten samlas på enskilda aktörer med bristande transparens som resultat.

Också de senast femton åren har präglats av ständiga politiska oroligheter. En tidigare president har suttit fängslad i USA för korruption, den förre presidenten är tillsammans med vicepresidenten häktad för korruption och den nuvarande presidenten 2015 är en massmedialt känd komiker utan politisk erfarenhet. Hans bror och son är häktade för korruption och skuggan börjar nu också falla på hans far, presidenten. Folket fylls av besvikelse.

IMG_0092

Biskop emeritus Hans-Erik Nordin betonar kyrkornas roll i Guatemala. Här predikar han på en ekumenisk mässa under besöket i Guatemala.

Under 2015 startade ett folkligt uppror mot våld och korruption. Upp till 100.000 personer samlades till unika fredliga demonstrationer med förhoppning om förändring. I förlängningen och med nya avslöjanden ledde detta till presidentens och vice presidentens avgång. Den nye presidentens avsaknad av politisk erfarenhet har gjort honom sårbar och föremål för påverkan av andra krafter som t.ex. militären.

I denna miljö har kyrkorna en viktig, svår men inte alltid väl fungerande roll. Här försöker vi i Svenska kyrkan stödja dem som vill kämpa för rättvisa och mänskliga rättigheter.

Hans-Erik Nordin, biskop emeritus

De kämpar för sina barns överlevnad

Människor dör nu av svält i Somalia. Fotografen Håvard Bjelland besökte nyligen landet tillsammans med medarbetare från Norwegian Church Aid (NCA). Hans nytagna bilder visar hur akut situationen är, men också på hur hjälp faktiskt når fram. 

Sex år efter att landet drabbades av en torka som tog en kvarts miljon människors liv bedöms en miljon barn vara svårt undernärda.

sult2_Farhiya-_1200-px

”Jag är rädd att förlora Farhiya”
Farhiya är två och ett halvt år gammal, men hennes kropp väger som en normalviktig bebis. Orsaken är brist på mat och vatten. Lillebror Ahmed, som är nio månader, lägger handen på sin storasyster när fotograf Håvard Bjelland kommer på besök. Lite som för att trösta. Mamma Buha Abdi Rihman Abdulahy berättar hur hon hittills i år redan har förlorat två av sina barn.

– Nu är jag rädd att även förlora Farhiya, säger hon.

Familjen bor i det hårt drabbade området Puntland i Somalia, som nu har nåtts av viss nödhjälp. Men behoven är fortfarande enorma, trots att FN larmade om situationen redan för ett år sedan.

dött-djur_1200px

Först dör djuren
Resterna av en sedan länge död kamel ligger i ökendammet strax utanför byn Uusgure i Somalia. Bara ett av många döda djur längs den väg som Håvard Bjelland färdas på under sin resa i Somalia.

– Först dör djuren, sedan människorna. Situationen är desperat. När jag förra året var i Etiopien för att skildra torkan träffade jag mödrar som kokade gräs för att deras barn åtminstone skulle känna sig mätta. Inte ens det är möjligt i Somalia nu. Här finns absolut ingenting att livnära sig på, berättar han.

Jama--med-mamma-och-pappa_1200px

”Han var som vilken pojke som helst”
Jama, 5 år, är svårt medtagen efter att ha varit ensam vilse i öknen i några dagar. När hans mamma Halima Ahmed Hersi desperat lämnade familjens hem för att leta mat försvann Jama, som är ett av hennes nio barn.

Nu är Jama i mycket dåligt skick både fysiskt och mentalt på grund av bristen på mat och vatten. Han var som vilken pojke som helst, men nu är han helt traumatiserad, berättar hans mamma Halima Ahmed Hersi.

Familjen hade tidigare 200 getter och klarade av sin försörjning bra där de bor i Dangorayo-distriktet. Men efter flera år av torka har de flesta djur dött och nu har svälten blivit akut.

kolera1Brist på rent dricksvatten
Nästan en miljon barn bedöms vara undernärda i Somalia. De riskerar nu att dö för att de inte får tillräckligt med mat och vatten. Bristen på rent dricksvatten gör dessutom att sjukdomar sprider sig. På ett sjukhus i Garowe vakar Habiba Abaadir Adam över sin son Shamarke Mustaf. Han är tre år och sjuk i kolera.

 

Vatten_1200

Rent vatten och mat når fram
Svenska kyrkans internationella arbeta samarbetar inom ACT-alliansen med Kyrkans nödhjälp, som är på plats i Somalia för att förse människor med mat och vatten. Här når mat fram till svältdrabbade mitt ute i öknen i Uusgure i Somalia.

mat_1200

Andra insatser är katastrofförebyggande arbete och utbildning för att öka medvetenheten om vikten av hygien och sanitet.

– Vi måste göra allt vi kan för att människor inte ska behöva lida i onödan. Tillgång till mat och vatten är akuta behov som har högsta prioritet, säger Anna Garvander, humanitär chef för Svenska kyrkan.

Foto: Håvard Bjelland, Norwegian Church Aid
Text: Anna Martinengo, Svenska kyrkans internationella arbete

FB-internationellt-mall