50 år av ockupation – långt engagemang och nya ögon i Lunds stift

Del 1: I Lunds stift finns ett långvarigt engagemang för Israel och Palestina. I dagens blogg berättar Marie Körner, Internationell sekreterare i Lunds stift, om den stiftets ekumeniska vänrelation med Palestinas kristna. Imorgon fortsätter Johan Christensson, ung stipendiat för Lunds stift, och berättar om sina upplevelser tillsammans med det befrielseteologiska centret Sabeel, en av stiftets vänrelationer.

Lunds stift har ett långvarigt engagemang för Mellanöstern. En viktig startpunkt blev den första Jerusalemdagen 1995 då Akademiska föreningens stora sal fylldes av mer än 300 deltagare som kommit för att lyssna till talare som den dåvarande katolske patriarken Michel Sabbah, kväkarledaren Jean Zaru, den anglikanske prästen Naim Ateek med flera.

Jag hade jag själv inte tidigare känt till ockupationens verklighet och kommer ihåg att jag vid frågestunden ställde mig upp och lite nervöst frågade – om detta stämmer som ni berättar så är det ju som en slags apartheid. Borde vi då inte anordna bojkott och sanktioner så som det gjordes då det gällde Sydafrika? Den palestinske Londonambassadören svarade med ett leende att jo, det skulle man ju i konsekvensens namn kunna tänka sig, men att det hittills inte hade visat sig vara möjligt. Det faktum att detta mer än 20 år senare fortfarande diskuteras och är en het fråga visar tydligt på sammanhangets komplexitet.

Denna första Jerusalemsdag efterföljdes av en lång rad liknande Jerusalemdagar, dels i Lund men också andra platser i landet, för att särskilt lyfta fram den problematik som finns kring Jerusalem. Denna fantastiska stad som så många har en stark relation till, och om vilken Nya testamentet berättar att Jesus brast ut i gråt när han såg den framför sig och tänkte på dess historia och framtid.

Lunds stift har sedan 1998 en ekumenisk vänrelation till palestinska kristna och varje fredag ber vi, oftast under biskopens ledning, i Domkyrkans morgonmässa för denna utsatta grupp av trossyskon. Vi är övertygade om att Israels ockupation måste få ett slut och att folkrätt och internationell lag måste gälla även här och vi har i olika sammanhang under åren inbjudit företrädare för kyrkor och civila organisationer som kan ge ett vittnesbörd om sitt arbete för att nå rättvisa och fred och för att få en försoning mellan folken.

Ibland har det varit riktigt tungt arbete och inte sällan har jag upplevt att vi blivit ifrågasatta och att det finns starka krafter som vill tysta den som höjer sin röst i denna fråga.  Då oftast genom verbala attacker som gör det hela väldigt obehagligt. Då har det varit just vänskapen och de konkreta människor som vi lärt känna som gett styrka att fortsätta. Man överger inte sina vänner som har det svårt.

MarieOchJohanLiten

Marie Körner och Johan Christensson, Lunds stift

Femtio år är en lång tid och ännu längre tid har gått sedan Katastrofen, Al Nakhba, då palestinsk fördrivning och förstörelse av palestinsk samhällen inleddes. Den lutherske prästen Mitri Raheb säger att denna befrielsekamp är som ett maratonlopp snarare än ett sprinterlopp och då måste man också välja rätt strategi. För dem i Diyar i Betlehem har det inneburit att satsa på konst och kultur som motstånd som gör det möjligt att kunna andas under tiden. En annan del av strategin är att ge utymme för nya generationer och därför har vi i Lund ofta gett stipendier till unga människor att delta i olika konferenser för att se och uppleva med egna ögon. Imorgon ger jag ordet till vårens stipendiat, Johan.

En vecka i Jerusalem – några intryck och reflektioner

Jag tjänstgör under tre månader som kaplan för den svenska församlingen i Jerusalem.  Mässorna firas i Birgittakapellet på Svenska Teologiska Institutet som erbjuder studier och medverkar i dialog sedan år 1951. Idén är att varje person oavsett religionstillhörighet ska bli sedd, få tala och bli lyssnad på.

 Det vänliga sätt jag blivit mottagen på från bägge folken och från de Abrahamitiska religionerna visar på en generös inställning till Svenska kyrkan och jag blir glad och stolt då jag på STI varje dag ser gott samarbete.  I denna stad där krig utkämpats i närtid och där konflikten märks, möts människor regelbundet för dialog. Det dämpar konfliktens uttryck och bidrar till fred.                                                                                                                                

Den 24 april var jag inbjuden till den Skotska kyrkan, S:t Andrews för att medverka i överlämningsceremonin där deltagare i Kyrkornas Världsråds följeslagarprogram som avslutat sin period överlämnar ansvaret till de nytillkomna. Samma dag inföll minnesdagen för Förintelsen. Att sirener skulle ljuda och proklamera en tyst minut på förmiddagen torde inte varit överraskande för någon. Nåväl, förberedelserna inför gudstjänsten var i gång och sirenen börjar ljuda. Jag och en person till längst bak i kyrkan ställer oss upp för en tyst minut och ser med förvåning och tilltagande upprördhet att några av våra värdar fortsätter förberedelserna under fniss och flams. Jag gick ut i trädgården…

18309048_1864315427154814_739392006_n18336695_1864315387154818_1265052444_n

Det andra tillfället var 1 maj som är minnesdagen för krigens och terrorns offer i Israel. Platsen var Shalom Hartmans Institute och min roll var att tillsammans med en svensk studiegrupp delta på en minnesstund som genomfördes av unga studenter med jämn fördelning från Israel och USA. Hälften på väg in till militärtjänstgöring och hälften på väg till universitetsstudier. Stora delar genomfördes på engelska för att vi från Sverige skulle förstå. Det var allvarligt, ömsint och berörande.  Det andra folkets lidande nämndes inte.

Jag erinrar mig vackra ord från Psaltaren 85:10b-11: …hans (Guds) härlighet bor i vårt land. Godhet och trofasthet möts, fred och rättvisa omfamnar varandra.

Kyrkornas väg är att lyfta visionen om fred, påminna om dialogens möjlighet och försoningens väg. Dialogen bör handla om att se hela lidandet och hela människovärdet för bägge folken. Om detta sker så kan profeten Mikas ord innehålla aktualitet. ..Var och en skall sitta under sin vinstock och sitt fikonträd, och ingen skall hota honom. Herren Sebaot har talat. ( Mika 4:3b-4).

 18199265_1405020799543448_5861753165763830638_n

Johan Engvall prästvigdes 1983 för Strängnäs stift och har arbetat på samtliga nivåer i Svenska kyrkan. Under några år arbetade Johan med folkbildning för föregångaren till SENSUS, Sveriges Kyrkliga Studieförbund. Sedan 2008 är Johan kyrkoherde för Solna församling i Stockholms stift. Under tre månader under våren 2017 är han tjänstledig därifrån för att för Svenska kyrkan i utlandets räkning vara kaplan för den svenska församlingen i Jerusalem.

 

 

 

Epifania – Vatten som både skiljer och förenar

BBJ

Fotograf: Karin Bodin

Nu är det snart dags. Rökelsepuffarna från prästernas rökelsekar fyller luften med väldoft. Människorna trängs på båda sidor av floden för att komma så nära vattenbrynet som möjligt utan att trilla i. Sång och musik fyller luftrummet över ingenmanslandet. Så snart prästerna sjungit sångerna och bett bönerna händer det som många väntat på, de får gå ner i floden och förnya sina dop och välsignas på nytt. Detta är epifania, högtiden som firas till åminnelse av Jesu dop.

När Jesus kom till floden för att döpas av Johannes hördes rösten från himlen: Du är min älskade du är min utvalde. Jesus fortsatte direkt efter dopet ut i öknen. Där klarnar hans kallelse för honom, att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren. Samma röst kan höras i varje dop för den som har öron att höra med. Detta är min älskade, detta är min utvalda. Detta ger oss även kallelsen att precis som Jesus hitta vägar till att förverkliga försoning, förlåtelse och upprättelse. Det är vårt uppdrag att för livets skull befria människor till att leva fullt ut.

Åter till flodens och dess båda sidor och de olika kyrkofamiljerna som tar tillfället i akt att samla sina medlemmar till gemensamma gudstjänster. Gudstjänsterna startar på vardera sidan floden och slutar vid strandkanterna med att prästerna gemensamt välsignar varandra och församlingarna. Detta kan ske med några droppar vatten i form av ett kors på pannan, med stänkande vattenkaskader ur Jordan eller med att doppa sig i floden en, tre eller sju gånger beroende på vilken tradition man kommer från.

Epiphany 2017 119

Fotograf: Jonas Bodin

När det firas med nattvard kan orden i nattvardsbönen lyda: Ett enda bröd och en enda mänsklighet. Men ändå är det så många gränser och uppdelningar mellan oss människor. Hur kan vi hitta vägar att förenas med varandra och se att vi alla är människor som behöver både bröd och vatten för att leva?

När gudstjänsten är avslutad påbörjas den andra sortens gudstjänst som vi skandinaver oftast tycker är bland det viktigaste, gudstjänsten efter gudstjänsten, kyrkkaffet. Här på strandkanterna vid Jordanfloden blir kyrkkaffet istället till en släktträff. Äntligen kan släkten förenas igen och utbyta hälsningar och nyheter om stort och smått. Stämningen är uppsluppen och många skratt hörs. Det är glada människor som möts och kära återseende med vänner och släktingar som kanske bara har möjlighet att träffa denna enda gång om året stående på var sin sida floden.

De har oftast inga möjligheter att korsa floden. Inte för att den är så enormt stor, den skulle kunna gå att hoppa över om man var lite tränad. Utan därför att floden utgör gränsen mellan Västbanken och Jordanien. Gränsen som endast kan passeras av de som beviljas visum, vilket många av de församlade nekas.

Detta för oss till en mycket brännande och aktuell fråga för vår tid. Vem ska ha rätten att bestämma över vem som får korsa vattnet?

Texten är skriven av: Jonas och Karin Bodin, utsända från SvensIMG_1348ka kyrkan till The ELCJHL (Evangelical Lutheran Church in Jordan and The Holy Land), Baptismal Site, Bethany Beyond Jordan

Läs mer om Dopplatsen på Facebook 

Evangelical Lutheran Church in Jordan and The Holy Land

#partnersforpeace

Den heliga graven har restaurerats!

Mitt i gamla stan i Jerusalems ligger Den heliga gravens kyrka, eller Uppståndelsekyrkan som den också kallas, kristendomens heligaste plats. Den består av ett komplex av kapell som tillsammans rymmer platserna för Jesu korsfästelse, död och uppståndelse.

Uppst+Ñndelsekyrkan4

Kristendomens heligaste plats mitt i gamla stan i Jerusalem. Foto: Anna Hjälm

I kyrkans mitt, under en vacker kupol, finns den lådformade byggnad som omsluter det som finns kvar av Kristi grav. Det är denna mindre byggnad som under de senaste tio månaderna restaurerats, stabiliserats och rengjorts av ett team av 50 grekiska konservatorer.

Det mesta av arbetet har skett nattetid för att inte störa den strida ström av troende – palestinier, israeler och pilgrimer – som varje dag kommer till kyrkan för gudstjänst och bön.

ArmenierIUppst+Ñndelsekyrkan

En armenier bär runt rökelse. Uppståndelsekyrkan samlar många kyrkofamiljer under samma tak. Foto: Anna Hjälm

Uppenbarelsekyrkan förvaltas av Grekisk-ortodoxa kyrkan, den katolska Franciskanerorden och Armenisk-ortodoxa kyrkan tillsammans. Dessutom har Syrisk-ortodoxa, Koptiska och Etiopisk-ortodoxa kyrkorna sina särskilda kapell i byggnaden. Den är alltså en brännpunkt för olika kyrkliga traditioner.

Igår var det särskilt tydligt. Då samlades kyrkoledare för alla de inblandade kyrkorna, tillsammans med representanter från andra kyrkor i Det Heliga Landet och internationellt, till en ekumenisk ceremoni. Att även den ortodoxe ekumeniske patriarken av Konstantinopel, Bartolomeus, var där ses som ett tecken på den ekumeniska vilja som funnits kring renoveringen.

Svenska kyrkan skriver i sitt positionsdokument om Hållbar fred mellan Israel och Palestina om vikten av att Jerusalem förblir en öppen stad, delad mellan två folk och tre religioner, och där tillgängligheten till de heliga platserna garanteras.

Anna Hjälm
handläggare för Mellanöstern, Svenska kyrkans internationella arbete

Muren tog Cremisandalen men från ruinerna stiger lovsång

Så är mina tre år i Jerusalem slut, jag packar ner hemmets prylar i kartonger och säger adjö till vänner och kontakter. På kontoret rensar jag bland alla de anteckningar, utskrifter, gudstjänstordningar och lappar som genom åren samlats i högar. Och jag ser mönster.

Mycket är upprepningar – i många, många anteckningsblock och informationsmaterial finns fakta om de israeliska bosättningarna, muren, check-pointsen. På tre år har mycket hunnit hända – Netanyahus bosättningspolitik har inneburit allt mer land-grab, allt större områden på Västbanken är nu otillgängliga för palestinier.

Muren, monstret, tog slutligen Cremisandalen i Bethlehem ifrån oss. Nu är hela den grönskande dalen på den israeliska sidan muren, trots år av internationella och lokala protester. Från anslagstavlan plockar jag ner affischen med det envisa budskapet #WallWillFall.

Foto: Erik Törnblom

Muren, monstret, som människors skaparkraft trotsigt förvandlar. Foto: Erik Törnblom

Check-pointsen däremot, de kommer och går. Jag hittar anteckningar från hösten 2015 när Jerusalems palestinska delar plötsligt stängdes av med nya check-points, nya kontrollplatser – som en reaktion mot det ökande knivvåldet i staden. Men de stod inte många veckor och nu finns, vad jag förstår, ingen av dem kvar. Fransk press beskrev den där hösten situationen i Jerusalem som ”un sentiment de panique générale” och det låg nog nära sanningen.

För att stävja paniken behövdes snabba och väl synliga säkerhetsjusteringar. Men, som de kortsynta typer vi människor är vändes snart uppmärksamheten mot något annat – och soldaterna tog sina betongklossar och gav sig av.

Annat sticker ut, sticker i ögonen och hjärtat. Bilden av Suzu och hennes syster som jag mötte i byn Jiftlik i Jordandalen våren 2015. Flickorna vars hus jämnats med marken av israelisk militär dagen innan. Flickorna jag aldrig glömmer.

Med oss den dagen var Kyrkornas världsråds generalsekreterare, reverend doctor Olav Fykse Tveit – men den dagen var han bara Olav. För när flickorna lekte runt honom mitt i en människoskapad tragedi som de var för unga för att till fullo förstå – då var titeln till ingen hjälp.

Orden, de vackra, har också samlats på hög. Inshallah – om Gud vill. Askidinya – den för mig tidigare okända frukten som med sin söta smak och korta period av tillgänglighet fick mig att äta mer frukt än någonsin förr. Noor, ljus, som i hälsningen Sabah el noor – jag önskar dig en morgon full av ljus…

Foto: Anna Hjälm

Muren restes till slut rakt igenom Cremisandalen trots lokala och internationella protester. Den katolske prästen Aktham, från Beit Jala, var en av dem som fanns på plats. Foto: Anna Hjälm

Andra ord är starkare. Som den presbyterianske Pastor Awads ord. I en demonstration mot israeliska bosättares övertagande av en kyrkorelaterad byggnad, i Al-Arrub mellan Hebron och Bethlehem, stod han inför horder av soldater och upprepade samma ord igen och igen: ”This is a Christian place. Please, leave this place and go. Leave this place and go.”

Och så, antecknat på baksidan av ett vykort, påskens jublande hälsningar: al-Masīḥ qām! Ḥaqqan qām! Kristus är uppstånden! Sannerligen Uppstånden!

Foto: Anna Hjälm

”Jag dras dit”, skriver Anna Hjälm om Uppståndelsekyrkan där hon anar att uppdraget som människa handlar om att finna vägar ur ruinerna. Foto: Anna Hjälm

Bland allt material finns också mängder av anteckningar från alla de timmar jag tillbringat i Uppståndelsekyrkan. Inte under påsknätternas stök och trängsel utan under stilla eftermiddagar, sömniga mornar – frusen under vintern, svettig i augusti.  För mig rör sig livet i Jerusalem just kring denna plats. Jag dras dit. Och när jag är där kan jag bara se vägen därifrån – det är i någon mening som att stå på toppen av ett berg!

Från denna bergstopp kan jag ana att mitt uppdrag som människa inte i första hand är att sörja det som lagts i ruiner utan veta att det finns vägar därifrån. Ur den tomma graven strömmar en lovsång från ruinerna.

Foto: Magnus Aronson/IKON

Foto: Magnus Aronson/IKON

Anna Hjälm är befolkningsgeograf från Umeå och var Svenska kyrkan utsända i Israel och Palestina under tre år. Hon arbetade med mellankyrkliga relationer och frågor om den palestinska befolkningens möjligheter att röra sig och få tillgång till bland annat heliga platser.
Texten är tidigare publicerad i Svenska Jerusalemföreningens Tidskrift.

Läs mer om vårt arbete i Israel och Palestina >>

Ammar mer och dricker mindre

LUCKA 19

Philanis mentormammorprogram har vuxit fram sakta  och varit ett svar på  utsatta samhällens behov av mödra och barnahälsovård. I slutet av 90-talet gjorde Philani en undersökning i  Khayelitsha, utanför Kapstaden för att kartlägga akut och kronisk undernäring hos barn och  därmed hur stort behovet var av den rehabiliteringsverksamhet vi hade på våra sex kliniker.

De svårast undernärda barnen fann vi i mycket marginaliserade familjer utan kontakt med sjukvården och med dålig insikt i hur undernäring skadar barns utveckling. Vi förstod då att om vi skulle nå de allra mest utsatta barnen måste vi fokusera på uppsökande verksamhet – gå ut i samhället, ut från våra kliniker och hitta barnen som behövde oss mest.

Barn till mammor som fått stöd av en mentormamma ammas längre, har bättre viktuppgång och mindre tillväxthämning. Foto: Eric Miller /IKON

Barn till mammor som fått stöd av en mentormamma ammas längre, har bättre viktuppgång och mindre tillväxthämning. Foto: Eric Miller /IKON

Till den uppsökande barnahälsovården lades så småningom också den uppsökande mödrahälsovården och ett projekt för  föräldralösa barn i hiv-epidemins spår. Vi kallade dem mentormammor och deras uppgift blev att arbeta förebyggande med barn och mödrahälsovård i hemmen, att stötta familjer så att barn mår bra, att förändra beteenden som främjar barns, mammors och familjers hälsa.

Vi såg att modellen fungerade – mentormammorna var glada åt sitt jobb, de såg att de gjorde nytta, de var välkomna, uppskattade och respekterade  där de arbetade. Utsatta barn, kvinnor och familjer mådde bättre.

Mentormammorprogrammet blev uppmärksammat av hälsodepartementet som en förebild för hälsoarbetare i  Sydafrikas  nya primärsjukvårds modellen. Det blev viktigt i vår dialog med hälsodepartementet att genom noggrann vetenskaplig utvärdering visa att modellen fungerade.

En eftermiddag för några år sedan knackade en professor och känd forskare från ett universitet i California (UCLA)  på  dörren till mitt kontor i Khayelitsha. Hon hade läst om mentormammorprogrammet och ville veta mer. Vi gick på hembesök i Khayelitshas skjulstäder och hon var imponerad och överväldigad av mentormammornas arbete.

När vi skiljdes åt den eftermiddagen erbjöd hon sig att utvärdera modellen. Med Stellenbosch Universitet och Philani som partners och med pengar från National Institute of Health (NIH) i USA  satte hon upp ett rigoröst forskningsprojekt, en så kallad ”randomised controlled trial” för att utvärdera mentormammaprogrammet i 12 områden i Khayelitsha.

Under 5 år har vi följt 1300 kvinnor och barn och dokumenterat vad mentormammorprogrammet haft föreffekt på deras hälsa. Resultaten visar mindre alkoholkonsumtion hos gravida kvinnor som regelbundet besöks av en mentormamma, 50% fler gravida kvinnor fullföljer programmet för att skydda sina ofödda barn från hiv, färre barn föds med låg födelsevikt, mammor ammar längre, barnen har bättre viktuppgång och mindre tillväxthämning, färre svåra depressioner och mammor med depressioner klarar sina barn bättre. Allt detta var statistiskt signifikant.

Philani tar nu aktivt del i policyarbetet runt primärsjukvården i Sydafrika med en hälsoarbetarmodell som har utvärderats och visat goda resultat.

 

Ingrid Le Roux. Foto: Helena Frankson

Ingrid Le Roux. Foto: Helena Frankson

Ingrid Le Roux
läkare och grundare av Philani hälsokliniker 

 

 

 

Ge en gåva direkt >>
Läs mer om julkamapanjen >>
Läs mer om mentormammaprojektet >>

Följ oss på Facebook och Twitter

 

Se en intervju med Ingrid Le Roux:

De första fem åren är de sköraste i ett barns liv. Just då är rätten till mat, rent vatten och hälsa avgörande. Stöd Svenska kyrkans internationella arbete – för alla barns rätt till ett tryggt liv. Se och dela filmen om mentormamman Nozuko, lilla Azosule och hennes mamma Ntombizodwa! ©Sonali Fernando/Tiny Cinema

 

Undernäring sätter spår

LUCKA 18

Undernäring hos barn får konsekvenser både på barnens fysiska och mentala utveckling. Barnen i Gaza lider av de många krigen, bristen på mat, hälsovård och inte minst bristen på framtidshopp. 

Jag möter läkaren Issa Tarazi från Svenska kyrkans partnerorganisation i Gaza, DSPR, en kylig och regnig höstdag i Amman. Han ser trött, men glad ut när vi möts.

Under kriget i Gaza sommaren 2014, bombades många skolor, sjukhus och kliniker. En av de kliniker som Issa Tarazi arbetar för tog emot cirka 200 patienter om dagen, just efter krigets slut, eftersom den enda andra kliniken i samma område totalförstördes.

Han berättade om krigsskador, om psykosociala insatser för barn och mödrar, men också om den stora ökningen av hudsjukdomar och eksem – ett resultat av att många människor tvingades leva ihop i små utrymmen, då många hem totalförstördes av bomberna som föll över Gaza i 51 dagar i sträck.

Issa Tarazi pratar med mig om länken mellan fattigdom, deprivation och ohälsa i kombination med undernäring. Näringsintaget innan födseln och i tidig barndom påverkar hjärnans och kroppens utveckling och därmed förmågan att växa, leka, att lära, arbeta, få barn och att bekämpa sjukdomar.

En mamma söker till en av DSPR:s kliniker i Gaza och får hjälp av läkaren Habeeb Attallah. Foto: Paul Jeffrey /ACT

En mamma söker till en av DSPR:s kliniker i Gaza och får hjälp av läkaren Habeeb Attallah. Foto: Paul Jeffrey /ACT

Man kan inte heller betrakta undernäring hos barn som enbart en medicinsk faktor, man måste se orsakssambanden relaterade till blockaden och att inte ha tillgång till adekvat sjukvård, skola och annan samhällsservice.

Människor som har möjlighet att se positivt på livet lever i genomsnitt sju år längre. I Gaza finns det många som inte känner förmåga att se positivt på framtiden. Issa Tarazi berättar att de arbetar för att kunna utöka arbetet i hälsoklinikerna i Gaza, och inkludera arbete för undernärda barn under fem år. Detta vill man göra för barnen. För deras familjer. För framtidens Gaza. För att fler ska få fylla fem.

 

Tina Sandkvist Foto: Magnus Aronso /IKON

Tina Sandkvist Foto: Magnus Aronso /IKON

Tina Sandkvist
Svenska kyrkans internationella arbete, humanitära teamet

Svenska kyrkans partner, DSPR, arbetar både humanitärt och långsiktigt med socioekonomisk utveckling och rättighetsfrågor. Vi stödjer  bland annat deras arbete för barn, familjer och unga vuxna i Gaza, genom deras hälsokliniker och yrkesutbildningscenter för ungdomar.

Läs mer om julkamapanjen >>
Följ oss på Facebook och Twitter

 

 

Klicka på bilden för fler alternativ att ge!

Klicka på bilden för fler alternativ att ge!

 

Du stjärna över Bättrehem…

LUCKA 13

MurIBethlehem-1024px

December 2001. Jag tillbringar några månader med att vikariera i barnomsorgen i Luleå. Mörker och kyla. På skolbänkarna i 6-årsgruppen; små ljus i pysslade trolldegsljusstakar. Dagarna börjar med advents- och julsånger. ”Nu tändas tusen juleljus”. Simon, 6-årsgruppens sånggladaste, klämmer i: ”Du stjärna över Bättrehem…

December 2015. Tar lokalbuss 234 från Jerusalem till Betlehem. Bussen är palestinsk och blåvit och på Hebronvägen, där den delar busshållplats med Israels gröna, måste man veta var den kommer stanna. Inga skyltar nämner de här bussarna. De blåvita bussarna är Jerusalems Flygande Holländare – de passerar här och de som behöver dem vet att de kommer. För andra verkar det kännas tryggare om inga bevis för dess existens finns.

Jag kliver ombord och ser den vanliga blandningen av kollektivåkare – ett par fnittriga tonårstjejer i hijab, en gråsprängd herre i snitsig kostym, tanter i traditionella broderade klänningar och tanter i knäkort kjol och småkrullig permanent. Från sätet framför mig spanar en liten flicka i rosa täckjacka på mig med intensiv blick. Livet i Betlehem är hennes vardag.

Bussen passerar Beit Jala och kommer så småningom in i Betlehem. Vi är i kristna områden. Kyrkorna står tätt, såhär års också tomtarna och julgranarna. Den kristna delen av den palestinska befolkningen uppgår till knappa två procent. Här i Betlehemsområdet är andelen betydligt högre.

Betlehems borgmästare, Vera Baboun, är kristen och skriver i årets Kairos Christmas Alert ”Jag sänder ett budskap om fred, från Fredens stad, som bokstavligt talat lever utan fred.” [min översättning]

Höstens oroligheter har krävt många liv här. FN rapporterar att mellan första oktober och sista november har 103 palestinier, 23 av dem barn, och 17 israeler dödats. Totalt har fler än 11000 personer skadats. Mindre än två procent av dem är israeler.

I dessa trakter av herdar och ängar, krubbor och änglar – men också murar och död – är det lätt att bli lite nedstämd. Hur går det egentligen för Honom, Fredsfursten?

I Betlehem är fredens människor många och uthålliga. Ekumeniska Diyar arbetar envetet vidare för att stärka människor genom bland annat utbildning och kultur. Wi’am, ett center för konfliktlösning på mikronivå, arbetar på sitt alldeles egna sätt mot radikalisering och våld med start inte i ockupationens övergrepp, utan i människors sätt att hantera konflikter. Ekumeniska Följeslagarprogrammet, EAPPI, besöker skolor och byar i stadens utkanter för att lyssna på historier och själva bevittna det som sker här – för att de är övertygade om att bara den som kommer med tomma händer kan hjälpa någon annan att bära. Och nunnorna från Emmanuel-klostret vandrar varje fredag eftermiddag längst insidan av muren och ber sina ”Ave Maria” i all stillhet. Jag tror Fredsfursten går med dem alla.

Jag lämnar Betlehem genom den legendariska ”Check Point 300”, en av alla de israelkontrollerade gränsövergångar som inte alls ligger på gränsen. CP 300 ligger på ockuperad mark och utgör därför brott mot internationell lag. Det blåser kallt genom gallergångarna.

Även i år tänds tusen juleljus i Betlehem, men sorgen är också påtaglig. Decennier av ockupation, år av oroligheter och månader av ständig militär närvaro får människor att endast med tvekan tända sina ljus denna jul. Genom minnenas irrgångar hör jag Simons hoppfulla pojksopran ljuda över separationsmurar och olivträd ”Du stjärna över Bättrehem…”

 

Anna Hjälm Foto:  Magnus Aronson/IKON

Anna Hjälm
Foto:
Magnus Aronson/IKON

Anna Hjälm
Anna Hjälm är befolkningsgeograf från Umeå och en av Svenska kyrkan utsända medarbetare. Hon arbetar med mellankyrkliga relationer och frågor om den palestinska befolkningens möjligheter att röra sig och få tillgång till bland annat heliga platser. 

Salam, 24 år: Det är jämlikhet och rättvisa som river murar

Salam Muhanad Qumsiyeh är 24 år och studerar till journalist. Hon kommer från Beit Sahour, utanför Betlehem och tillhör den lutherska kyrkan. Hon var bara elva år när muren började byggas och den präglar hela hennes liv.

Min väckarklocka ringer klockan fem. Jag vaknar, äter frukost och gör mig redo att lämna huset. Taxin som skall köra mig till Birzeituniversitetet i Ramallah, där jag studerar journalistik, hämtar upp mig klockan 6.

Nu kommer jag att göra dig besviken, men jag tror inte att böner kommer att riva murar. Jag tror det görs genom att lära människor om det goda och det onda.  Foto: Privat

Nu kommer jag att göra dig besviken, men jag tror inte att böner kommer att riva murar. Jag tror det görs genom att lära människor om det goda och det onda. Foto: Privat

Att åka mellan min stad Betlehem och universitetet borde ta maximalt 30 minuter. Efter att Israel stängt de stora vägarna för palestinsk trafik tar det nu en och en halv timme – om det inte är rusningstrafik.

Den väg som vi palestinier måste använda för att åka från Betlehem till Ramallah innebär en omväg runt nästan hela Jerusalem, och runt den separationsmur som den israeliska regeringsmakten började bygga 2002.

Varje gång jag ser muren fylls jag av ilska och märkliga känslor jag inte kan beskriva! Att se den vackra naturen innestängd och fängslad av höga betongbarriärer, hus och samhällen som separeras från varandra, blommor som stryps av det taggtrådsstaket som snart kommer att bytas ut mot höga betongplattor, och de marker som de palestinska ägarna inte längre kan nå för att plantera, bruka och skörda.

De är ”på andra sidan” nu, på den sida dit vi inte längre har tillåtelse att gå. Jag drabbas av sådana känslor varje gång jag passerar den fula muren. Även om jag sett den varje dag de senaste 13 åren kan jag inte vänja mig vid den!

Men jag är inte en person som bara ser muren – jag är någon som vet skälen bakom varför den byggs. Jag vet att separationsmuren inte bara skiljer människor och land från varandra, men att den också byggs för att ta över naturresurser och för att konfiskera mer mark – som då tillfaller den den israeliska sidan.

Nu kommer jag att göra dig besviken, men jag tror inte att böner kommer att riva murar. Jag tror det görs genom att lära människor om det goda och det onda. Jag tror det görs genom att unga människor börjar praktisera jämlikhet och rättvisa i sina dagliga liv. Jag tror att det görs genom att barn fostras att tro på icke-diskriminering och humanitet, att vi alla är människor – då kommer vi riva murar.

Salam Muhanad Qumsiyeh

Se en film av Norska kyrkans Nödhjälp om hur muren påverkar det palestinska samhället (filmen är på engelska):

 

 

 

 

 

 

 

Kyrkornas världsråd: En rättvis fred i Israel och Palestina skulle främja fred i hela regionen

Under den ”Pilgrimsfärd för rättvisa och fred” som Kyrkornas världsråd gör just nu, har många medlemskyrkor satt högsta prioritet på en rättvis fred i Israel och Palestina. Den globala kyrkan ökar sin insats för att höja medvetenheten om situationen och kyrkornas budskap når nationella och internationella arenor. 

Foto: Marianne Ejdersten /WCC

Foto: Marianne Ejdersten /WCC

Världsveckan för fred i Palestina och Israel ger oss en möjlighet att fokusera på och förstärka vår globala solidaritet. Jag uppmanar därför dig att delta i denna viktiga vecka som vittnar om nuet och syftar till att bygga fred.

I lördags morse samlades kristna från många olika kyrkor vid Bir Ouna i Cremisan Valley. Området är en del av Beit Jala, en stad nära Betlehem. Sammankomsten bevakades av israeliska säkerhetsstyrkor som var där för att skydda den utrustning som används för att avlägsna hundraåriga olivträd från mark som ägs av palestinska kristna att ge plats åt det senaste segmentet av Israels separationsmur.

Säkerhetsstyrkorna, beväpnade till tänderna med vapen, tårgas och chockgranater, kommer att konfronteras med bibeln och med bön. Denna ickevåldsstrategi är avsedd att möta inte bara dessa enskilda soldater och poliser, utan de orättvisa strukturer och system som understödjer Israels olagliga ockupation av palestinsk mark.

De senaste åren har varit särskilt svåra för Mellanöstern, särskilt för samhällen i Irak och Syrien. De senaste två veckorna har vi sett ett enormt antal flyktingar söka sig till ett nytt liv i Europa. Flyktingströmmarna visar hur svårt livet har blivit.

Som kyrkor får vi inte glömma att ta itu med den grundläggande oron över konflikten mellan Israel och Palestina. En lösning på denna konflikt, om det är ett rättvist fredsavtal, kommer att bidra avsevärt till att lösa andra problem i Mellanöstern. Det skulle undanröja en av de konfliktorsaker som kan generera religiös extremism, och skulle på så sätt främja fred i regionen så väl som utanför.

Liksom i resten av Mellanöstern, påverkas kristna tillsammans med den övriga befolkning negativt. I Cremisan Valley, ett historiskt kristet området sedan århundraden, drabbas specifikt kristna av Israels ockupationspolitik.

I Cremisan finns ett kloster och kristna skolor. Det finns också många hektar privat mark som ägs av palestinska kristna. Att vi i detta fall markerar att det är den kristna befolkningen som drabbas förminskar inte övriga palestiniers kamp. Israeliska ockupationen skadar alla palestinska liv.

Vad ska vi göra? När vi står i Cremisandalen i ett moln av tårgas med chockgranater som exploderar runt oss, kan vi lyfta vår ”ögon till bergen,” och fråga ”Varifrån ska min hjälp komma?” (Ps 121:1).

Den överväldigande koalitionen av världsliga makter som upprätthåller Israel växande ockupation kan tyckas allsmäktig. Men vi vet att vi inte kommer att lämnas ensamma. Vi vet att de kristna i Cremisan Valley och kyrkorna som de tillhör inte kommer att besegras av ett manipulerat rättssystem.

Det är emellertid viktigt att de, och andra kristna i Mellanöstern, vet att de inte är ensamma. Det är viktigt att de vet att deras systrar och bröder hörsammar uppmaningen i Ordsspråksboken: ”Höj din röst för den stumme, till försvar för alla som sviktar.”

Detta uppmuntrar oss eftersom vi vet att Guds seger redan är vunnen, genom tro, ”alla som är födda av Gud besegrar världen” (1 Joh 5:4). Som Efesierbrevet säger: ”Han. . . har brutit ned skiljeväggen. ”
Det är vår uppriktiga önskan och bön, som delas med många judar och muslimer, att det inte bör finnas några fientligheter mellan folken i Israel och Palestina, eller i Mellanöstern.
För att detta ska kunna ske, måste rättvisa och fred alltid förstås och behandlas som oskiljaktiga. Vi ber och arbetar för fred, som både palestinier och israeler är i desperat behov av. Vi ber att muren ska falla, och jag vädjar till dig att vara med i Fredsveckan. Jag hoppas att du kommer att stärkas i solidaritet och att vi kommer få se konkreta steg mot en rättvis fred i Palestina och Israel, och hela Mellanöstern.

I Kristus,
Olav Fykse Tveit
Kyrkonas världsråds generalsekreterare

Läs om Världsveckan för fred i Palestina och Israel >>

Skriv på för att stoppa den olagliga delen av separationsbarriären >>