Epifania – Vatten som både skiljer och förenar

BBJ

Fotograf: Karin Bodin

Nu är det snart dags. Rökelsepuffarna från prästernas rökelsekar fyller luften med väldoft. Människorna trängs på båda sidor av floden för att komma så nära vattenbrynet som möjligt utan att trilla i. Sång och musik fyller luftrummet över ingenmanslandet. Så snart prästerna sjungit sångerna och bett bönerna händer det som många väntat på, de får gå ner i floden och förnya sina dop och välsignas på nytt. Detta är epifania, högtiden som firas till åminnelse av Jesu dop.

När Jesus kom till floden för att döpas av Johannes hördes rösten från himlen: Du är min älskade du är min utvalde. Jesus fortsatte direkt efter dopet ut i öknen. Där klarnar hans kallelse för honom, att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren. Samma röst kan höras i varje dop för den som har öron att höra med. Detta är min älskade, detta är min utvalda. Detta ger oss även kallelsen att precis som Jesus hitta vägar till att förverkliga försoning, förlåtelse och upprättelse. Det är vårt uppdrag att för livets skull befria människor till att leva fullt ut.

Åter till flodens och dess båda sidor och de olika kyrkofamiljerna som tar tillfället i akt att samla sina medlemmar till gemensamma gudstjänster. Gudstjänsterna startar på vardera sidan floden och slutar vid strandkanterna med att prästerna gemensamt välsignar varandra och församlingarna. Detta kan ske med några droppar vatten i form av ett kors på pannan, med stänkande vattenkaskader ur Jordan eller med att doppa sig i floden en, tre eller sju gånger beroende på vilken tradition man kommer från.

Epiphany 2017 119

Fotograf: Jonas Bodin

När det firas med nattvard kan orden i nattvardsbönen lyda: Ett enda bröd och en enda mänsklighet. Men ändå är det så många gränser och uppdelningar mellan oss människor. Hur kan vi hitta vägar att förenas med varandra och se att vi alla är människor som behöver både bröd och vatten för att leva?

När gudstjänsten är avslutad påbörjas den andra sortens gudstjänst som vi skandinaver oftast tycker är bland det viktigaste, gudstjänsten efter gudstjänsten, kyrkkaffet. Här på strandkanterna vid Jordanfloden blir kyrkkaffet istället till en släktträff. Äntligen kan släkten förenas igen och utbyta hälsningar och nyheter om stort och smått. Stämningen är uppsluppen och många skratt hörs. Det är glada människor som möts och kära återseende med vänner och släktingar som kanske bara har möjlighet att träffa denna enda gång om året stående på var sin sida floden.

De har oftast inga möjligheter att korsa floden. Inte för att den är så enormt stor, den skulle kunna gå att hoppa över om man var lite tränad. Utan därför att floden utgör gränsen mellan Västbanken och Jordanien. Gränsen som endast kan passeras av de som beviljas visum, vilket många av de församlade nekas.

Detta för oss till en mycket brännande och aktuell fråga för vår tid. Vem ska ha rätten att bestämma över vem som får korsa vattnet?

Texten är skriven av: Jonas och Karin Bodin, utsända från SvensIMG_1348ka kyrkan till The ELCJHL (Evangelical Lutheran Church in Jordan and The Holy Land), Baptismal Site, Bethany Beyond Jordan

Läs mer om Dopplatsen på Facebook 

Evangelical Lutheran Church in Jordan and The Holy Land

#partnersforpeace

Nya vänskaper för syriska flyktingar i Jordanien

Mali har flytt kriget i Syrien med delar av sin familj och bor nu i värdsamhället Bushra i Jordanien. Foto: LWF

Mali har flytt kriget i Syrien med delar av sin familj och bor nu i värdsamhället Bushra i Jordanien. Foto: LWF

Mali är en av alla de syriska flyktingar som flytt kriget i Syrien och nu lever i Jordanien med delar av sin familj. Hon berättar familjen först bodde tre månader i lägret Za’atari. Därefter flyttade de till det jordanska samhället Bushra i Irbid-regionen. Hemma i Syrien arbetade Malis make i en mataffär, men när de kom till Bushra fick han arbete i byggbranschen. På grund av ryggproblem och diabetes kan han inte längre arbeta med det. Trots detta känner sig familjen tacksamma över sin tillvaro i Jordanien.

– Jag har en son och tre döttrar kvar i Syrien, resten av familjen är här med oss. Vi kan prata med dem på telefon, men vi är ständigt oroliga eftersom vi inte vet vad som kommer att ske med dem, berättar Mali.

Mali hörde talas om de psykosociala kurser som Svenska kyrkans lokala partner anordnar. Hon gick då en självhjälpskurs för kvinnor där hon fick lära sig hur hon bättre kan hantera den stress som kriget orsakat och hur man kan förbättra familjerelationer.

– Två av mina döttrar har nu också gått kursen och sedan dess har min äldsta dotter varit mindre arg på sina syskon och mer lugn. Jag tycker det var viktigt för dem att få gå kursen och få nya vänner också, säger Mali.

Mali tillsammans med sin 10-åriga dotter Amani och LWF-personal. Foto: LWF

Amani, den yngre dottern, är 10 år. Hon berättar:

– Jag går till en jordansk skola och i början hade jag en del problem för de andra eleverna tyckte att jag var annorlunda. På kursen träffade jag jordanier som går i min skola och vi fick lära känna varandra och har nu blivit vänner. Jag fick också lära mig hur man kan läsa av känslor hos andra människor och förstår min äldre syster bättre när hon är ledsen eller upprörd.

En av de jordanska flickor som också gått kursen är 12-åriga Ragat.

– Det jag verkligen tycker om med kursen är att vi fått lära oss att respektera andra människors åsikter. Läraren gör ingen skillnad mellan eleverna och behandlar alla lika. Jag kände inga syrier innan men här på kursen får vi träffa varandra och lära oss om allas lika värde. Vi måste respektera varandra för alla människor har känslor, säger Ragat.

Ragat är 12 år och jordanier. Genom en kurs som Svenska kyrkans partner anordnar har hon fått möjlighet att lära känna syriska flickor i sin ålder. Foto: LWF

Ragat är 12 år och jordanier. Genom en kurs som Svenska kyrkans partner anordnar har hon fått möjlighet att lära känna syriska flickor i sin ålder. Foto: LWF

Läs mer och stöd Svenska kyrkans arbete för syriska flyktingar här!

Text och bild från Lutherska världsförbundet, översatt av Therése Naomi Jonsson

En gemenskap av olikheter

Trummorna dundrar och virvlar, säckpiporna fyller luften med vibrerande toner som känns i hela kroppen. Processionen är på väg mot kyrkan. Först kommer den musicerande scoutkåren bärande på kors och fanor och till sist diakoner, präster och biskopar klädda i vitt.
Det är inledningen till en av två gudstjänster som katoliker och lutheraner nyligen firade tillsammans i Amman. En fortsättning på den historiska resan som började i Lund 2016 då påven Franciskus från katolska kyrkan och biskop Munib Younan, ordförande i Lutherska Världsförbundet, firade gudstjänst till minne av 500 år av reformation.
Foto:

Kärlek och glädje när den katolske ärkebiskopen Perebattista Pizzaballa och biskop Munib Younan ledde den ekumeniska gudstjänsten i Amman. Foto: Ben Gray

Den här dagen i Amman leds gudstjänsterna av biskop Munib Younan och ärkebiskop Pierebattista Pizzaballa, från romersk katolska kyrkan i Jerusalem. Jag sitter längst fram och ser med glädje hur bröder och systrar från olika kyrkotraditioner samlas tillsammans i bön och gemenskap.

Mössor, dok och sjalar
Jag ser mina lutherska kollegor framme vid altaret sida vid sida med katolska vänner. Dessutom runt om i kyrkorummet ser jag nunnor, lekmän och ämbetsbärare från många olika samfund tillsammans sida vid sida.

Foto:

Olika traditioner som samlas ger en försmak av Guds rike. Foto: Ben Gray

En av höjdpunkterna för mig är när fridshälsningen delas och det blir en välsignad kakafoni av hälsningar på olika språk åtföljd av kindpussar, handskakningar och omfamningar. För mig visar alla hattar och mössor, dok och sjalar och diverse utstyrslar från många olika traditioner, nationer och samhällsskikt hur vi tillsammans kan få en försmak av Guds rike som en förenad gemenskap av olikheter.

Olikheterna förstärker och kontrasterar varandra. Kärleken, gemenskapen och fridshälsningarna gör att skillnaderna inte är hotande utan en källa till glädje och nyfikenhet på varandra.

En liten värld
En annan ögonblicksbild. Jag befinner mig i Bethlehem. En timme innan gudstjänsten är jag på plats i S:t Catherine Church  för att svida om till min fina vita liturgiska diakonklädnad. Ombytt och klar går jag ut från sakristian för att njuta lite av de sista solstrålarna innan gudstjänsten börjar.

På väg ut möter jag kollegor från Sverige som varit på en resa för att följa partnersamarbete i Jerusalem under veckan. Världen är bra liten. Utanför kyrkan blir jag stoppad av turister som vill fota mig. Det är skojigt att få bli representant för kyrkan på det sättet.

När processionen tågat in och gudstjänsten börjat, sitter jag längst fram bredvid altaret och ser hela församlingen framför mig. Det är både kyrkfolk och lekfolk, turister och pilgrimer på plats. Jag ser biskopar och patriarker, präster och pastorer, nunnor och munkar, barn och gamla, män och kvinnor.

Foto:

Barn och äldre. Människor anläder till gudstjänsten allt eftersom. Att vara en del av gudstjänsten verkar viktigare än att vara med hela tiden. Foto: Ben Gray

Förenade i fridshälsningen
Många är på plats när gudstjänsten börjar men både lekfolk, biskopar, patriarker och olika framstående personer kommer under det att gudstjänsten pågår. Företrädarna för olika kyrkor och samfund samt samhällets beskyddare visas längst fram i kyrkan till hedersplatserna, oavsett när de anländer. Att vara en del av gudstjänsten verkar vara det viktiga och inte att vara där hela tiden.

Kyrkan är i princip fullsatt när gudstjänsten slutar. Alla tågar ut och bjuds på tårtbitar i servett på kyrkbacken. Det är ett mingel utan dess like framför den stora julkrubban i naturlig storlek.
Jag gläds över att vi kan vara så olika och ändå hälsa varandra med Guds frid. Låt oss ta detta som en förebild i alla våra sammanhang, att alltid önska varandra Guds frid.
—-
1036073Jonas Bodin är diakon utsänd av Svenska kyrkan och tjänstgör sedan hösten 2016 för ELCJH som kaplan på Pilgrimscentret Bethany Beyond Jordan i Jordanien.
Läs mer om våra utsända >>

Zaid snart fem längtar tills han får börja i flyktinglägrets förskola

Zaid är ett av världens drygt 30 miljoner flyktingbarn. I tre år har han
och hans familj bott i det jordanska flyktinglägret Zaatari, nära den syriska gränsen, efter att ha flytt från kriget. Zaid är ett av tre barn som vi berättar om i årets julkampanj Låt fler få fylla fem.

1035026-900px

Zaid längtar till förskolan som han får börja när han fyller fem. Skolor och fritidsaktiviteter skapar normalitet i den onormala tillvaro som flyktinglivet innebär. Foto: Josefin Casteryd /Ikon

Zaid vaknar alltid först i familjen och går ut till sin lekstuga som hans pappa och bröder har byggt. Den är byggd av en överbliven presenning och lite staket. Golvet är av sand.
Stenar och pinnar är leksaker. Här bestämmer Zaid, och den ende som får komma in är lillebror.

Zaids familj bor i två baracker. En uppspänd tältduk mellan dem skapar en liten innegård för matlagning och skyddar mot väder och vind. Totalt är de elva personer.
Det är trångt, men det är deras hem efter flykten från kriget i Syrien.

1035006-900px

Zaids pappa, Nimer Al Natoor, tackar Gud för att familjen kunde fly. Samtidigt är livet ekonomiskt som psyktiskt påfrestande. Josefin Casteryd /Ikon

– Min fruktaffär gick i konkurs eftersom det byggdes en militär checkpoint precis bredvid oss. Ingen vågade handla och jag var rädd att hamna emellan vid strider. Därför flydde vi hit, berättar pappa Nimer Al Natoor och fortsätter:
– Vi tackar Gud att vi kunde resa med hela familjen oskadd hit, och att barnen slapp se kriget.

Sorgen över något förlorat
Alla här bär på förlusten av hem, arbete och trygghet. Alla sörjer någon som dödats. Zaids mamma Iman berättar att hennes bror och hans fru har dödats i ett bombanfall. Hennes pappa tros ha skjutits ihjäl. Om och när de kan återvända hem vet ingen och det är en stor sorg att inte kunna påverka vardagen; att leva i ett vakuum. Inga flyktingar får arbeta utanför lägret, och det finns få försörjningstillfällen i Zaatari. Livet är en värdig väntan som skapar depression och frustration.

Många, både vuxna och barn, lider av posttraumatisk stress och behoven av hjälp är större än tillgången.

1035168-900px

På fridtidsgården Fredsoasen kan barn och ungdomar delta i olika aktiviteter och få hjälp att bearbeta sina upplevelser av krig och konflikt. Josefin Casteryd /Ikon

Svenska kyrkans internationella arbete stödjer psykosocialt arbete i Jordanien med inriktning på barn och unga. Bland annat har vi varit med och startat fritidsgården Fredsoasen där ungdomar kan spela fotboll, träna karate, lära sig engelska, måla, sjunga och framför allt prata med vuxna.
– Ungdomarna älskar att vara här. Vi prioriterar de ungdomar som mår sämst. På kurserna pratar vi mycket om hur viktig skolan är, och många får ny motivation, berättar Mohammed Adam som är verksamhetsansvarig.

En osäker framtid
Zaid är alldeles för ung för Fredsoasen, men hans tolvårige bror Yazan kanske
får en plats. Väntelistan är dock lång. Yazan har hoppat av skolan. Han brukar istället ta familjens skottkärra och erbjuda skjuts av varor för att tjäna pengar. Men senaste tiden har det varit få uppdrag, och han är uttråkad. Zaid däremot har nära till skratt och vill
inget hellre än att få börja förskolan. I januari när han fyller fem är det dags.
Då ska han få gå, med egen ryggsäck, den dammiga gatan ner till en av lägrets
förskolor.
– Jag tror det blir roligt. Där finns många leksaker. Och kakor!

 

Susanna Olivin. Foto: Magnus Aronson /IKON

Susanna Olivin. Foto: Magnus Aronson /Ikon

Susanna Olivin
projektledare för Svenska kyrkans internationella arbetes julkampanj

Var femte sekund dör ett barn som inte har hunnit fylla fem år. Barn dör för att mat, rent vatten, sjukvård och omsorg saknas. Svenska kyrkans internationella arbete stödjer projekt över hela världen för att stärka barns rättigheter och minska fattigdom.

Läs mer om julkampanjen Låt fler få fylla fem >>

Följ oss på Instagram,  Facebook och Twitter

Svenska kyrkan stöttar dem som flyr och dem som finns kvar

Riksdagsledamoten Fredrik Malm skriver på sin blogg den 16 augusti att när de kristna befolkningarnas existens i Mellanöstern hotas, är det inte bara en tragedi för dem som drabbas, det är en tragedi för hela mänskligheten. Malm skriver även om risken att Mellanöstern till slut blir en region av homogena etniska och religiösa enklaver. Det blir omöjligt att bygga tolerans i en sådan miljö. Fiendebilder och rädsla förs vidare från generation till generation.

Svenska kyrkan delar i allra högsta grad dessa farhågor. Det som drabbar hundratusentals utsatta kristna och andra religiösa och etniska minoriteter i regionen är ofattbart i sin grymhet och brutalitet. Svenska kyrkan ger direkt humanitärt stöd för dem som flyr, och engagerar sig i pastorala stödinsatser för de kristna och kyrkliga ledare som är kvar – bland annat genom samlade insatser i Kyrkornas världsråd och Mellanösterns kristna råd.

Det är dock beklagligt att Fredrik Malm inte hittar någon information om Svenska kyrkans engagemang för Mellanösterns utsatta kristna på vare sig blogg eller hemsida. Hade han letat lite till hade han kunna hitta ganska omfattande information om bland annat Svenska kyrkans långsiktiga stöd till Mellanösterns kristna råd, förutom det omedelbara humanitära stödet till såväl kristna, yezidier och andra minoritetsgrupper som samlats i läger eller flyktingbostäder i norra Irak, Turkiet, Jordanien och Libanon.   

Konfliktlösning-Za'atari-1032292

Pojkar pratar om konfliktlösning i flyktinglägret Za’atari i Jordanien. Lägret skapades 2012 när syriska flyktingar började strömma in över gränsen. Idag bor här omkring i 80 000 människor. Svenska kyrkan ger ett omfattande stöd genom Lutherska världsförbundet som är en del av kyrkornas organ ACT-alliansen.

Det är förstås en självklar utgångspunkt för Svenska kyrkan att våldet från IS och andra jihadistiska grupper är barbariskt och ett brott mot mänskligheten. Visst kan vi upprepa det i ett antal pressmeddelanden, ifall nu någon skulle tvivla på vår hållning inför den typen av våldshandlingar, men det viktigaste är att hela världssamfundet agerar för att skapa skydd för dem som nu drabbas av våldet i både Irak och Syrien.

Vad gäller Mellanösterns kristna råd, så försöker rådet i en mycket svår samhällssituation upprätthålla dialog och konkret samarbete mellan kyrkorna. Kristen närvaro och vittnesbörd i regionen är i centrum för arbetet. Man genomför olika typer av direkta och indirekta aktioner för att få världssamfundet att agera för att den religiösa mångfalden i regionen ska kunna bevaras och för att bidra till den återuppbyggnad, som vi alla hoppas ska bli möjlig när Nineveslätten och Mosul har befriats från IS våldsvälde.

Genom olika insatser försöker också Kyrkornas världsråd verka för fredlig samexistens och gemensamma strävanden för att stärka banden mellan olika religiösa och etniska grupper och därigenom motverka att religiös radikalisering sker. Svenska kyrkan är en av de allra största bidragsgivarna till detta arbete genom Kyrkornas världsråd.

Kyrkornas världsråd har förutom pågående kontakter med och besök till kyrkor, religiösa ledare och ledare för andra religiösa grupperingar också för avsikt att i början av 2017 genomföra en särskild delegationsresa med kyrkoledare från andra delar av kristenheten till Irak. Svenska kyrkan har själv deltagit i olika resor in i Irak för att få en bild av situationen och för att tala med lokala kyrkoledare.

När det gäller de humanitära insatserna så stödjer Svenska kyrkan yazidiska flyktingar i Turkiet genom ett projekt som främst fokuserar på yrkesutbildning och psykosocialt stöd till barn och unga.

Genom ett samarbete med Diakonia i Libanon stödjer Svenska kyrkan palestinska flyktingar från Syrien. Projektet fokuserar på förebyggande och minskande av könsrelaterat våld (GBV). I norra Irak arbetar Svenska kyrkan genom Lutherska världsförbundet (LWF) med stöd till kristna, yazidier och muslimer som flytt framförallt IS våld. Stödet innefattar bland annat mat, vatten, sanitet och hygien, psykosocialt stöd och utbildning.

Det finns också arbete och insatser som vi av säkerhetsskäl inte kan informera om. Istället för att fortsätta debatten genom bloggar och sociala medier skulle vi gärna välkomna Fredrik Malm till samtal på kyrkokansliet i Uppsala för att diskutera vad mer vi kan göra för att hjälpa kristna och andra religiösa och etniska grupper i regionen.

Vi hoppas att det också kan bidra till en omprövning vad gäller medlemskapet i Svenska kyrkan. Fredrik Malms kritik behövs i en kyrka som rymmer många olika åsikter och former av engagemang.

Erik Lysén
Internationell chef Svenska kyrkan

Läs mer om vårt arbete på Svenska kyrkan.se

blandat1517

Jag vill hjälpa människor att må bra

Att hjälpa människor att må bra är ett av de absolut största behoven i lägret, säger Nadia. Hon är själv flykting med ansvar för att särskilt möta kvinnorna.

Med stöd från Svenska kyrkan organiseras just nu flyktingrepresentanter som Nadia i grupper som får utbildning i konfliktlösning och medling och barns och kvinnorsrättigheter.

Nadia Ibrahim är 27 år och har arbetat som lärare. Nu är hon med och arbetar för att motverka det ökade våldet mot kvinnor och barn i lägret. Foto: Ulrika Lagerlöf/IKON

Nadia Ibrahim är 27 år och har arbetat som lärare. Nu är hon med och arbetar för att motverka det ökade våldet mot kvinnor och barn i lägret. Foto: Ulrika Lagerlöf/IKON

– De psykosociala frågorna är lika viktiga som vatten och mat, och att hjälpa människor att må bra är ett av de absolut största behoven i lägret, säger Nadia

I grupperna med flyktingar får varje person ansvar för att hålla regelbunden kontakt med 100 personer i sin omgivning i lägret. På det sättet når man långsamt ut med känsliga frågor om:

  • konflikter
  • frustration
  • våld inom hemmet
  • flickor som gifts bort tidigt
  • relationen till den jordanska militären i lägret