Juba i Sydsudan bedrägligt lugnt

Juba, Sydsudan, i april 2017. Solen sänker sig sakta över Nilen. Barnen badar fortfarande i strandbrynet. Leker. Dansar. Ungdomarna tvättar sina motorcyklar. Någon hämtar vatten. Andra tvättar sig med tvålskum över hela kroppen innan de doppar sig, hälften är nakna. Ett bedrägligt lugn.

 

Foto: Anna-Maria Sandström

Kvällen är varm och lugnet är bedrägligt. Medan några försöker fortsätta sina dagliga liv, laga mat, fixa med motorcyklar, sker brutala övergrepp på civila i andra delar av landet som tvingar tusentals på flykt. Foto: Anna-Maria Sandström

Det har varit en varm dag och kvällen är ljuvligt ljummen. Ljuset är behagligt och färgar himlen röd-orange i horisonten. Vi sitter en bit upp på flodbanken med utsikt över vattnet mot en större ö i flodens mitt som dignar av mangoträd. Frukten är ännu inte mogen. Hänger grön på långa kvistar ut över vattnet. Enstaka smala träkanoter färdas fram över vattnet på traditionellt vis. Så rak och så lång står styrman med sin påle och för sakta farkosten framåt.

Tror på icke-våldsmetoder
Vi begrundar dagens arbete. Våra möten. Med mannen som heter ”ljus”, Light, och som vill ha pengar för att arbeta med att reducera de etniska motsättningarna i sin hembygd genom utbildning i icke-våldsmetoder, med inspiration från Indien och Mahatma Ghandi.

Mötet med Loparimoi, som arbetar med jordbruk och farmarkooperativ i bergen nära byn Pajok som denna vecka tömts på folk när militär invaderat byn och skändat och mördat urskillningslöst. Incidenten har utlöst en ström av 6000 flyktingar till norra Uganda på bara några dagar.

Light_900px

Light Aganwa tror på icke-våld och presenterade ett nytt projektförslag med målet att överbrygga etniska motsättningar för sina svenska kollegor.

Uganda är ett generöst land med en välkomnande attityd till flyktingar. De erbjuder flyktingar mark att odla på, identitetskort och rätt att röra sig fritt i landet. I Uganda får flyktingar bo i så kallade ”settlements” istället för att stängas in i läger.

Flyktingarna fler än byborna
Det är fint, men det är inte problemfritt. När flyktingarna blir fler än byborna, när välviljan överutnyttjas, då skapas nya konflikter. 2016 var det fler sydsudaneser som korsade gränsen till Uganda än som tog sig över Medelhavet till Europa. Hisnande tanke.

Foto: Cornelia Kästner /Lutheran World Federation

Eno Savani, 5 år och Norbert Wani, 9 år går över gränsen till Uganda. Fler flyktingar tog sig över gränsen till Uganda under 2016 än över Medelhavet. Foto: Cornelia Kästner /Lutheran World Federation

Det är dags att gå till sängs. Solen har för länge sedan dalat och det är mörkt i natten runt oss. Nilen strömmar tyst förbi medan syrsornas spel är öronbedövande.  Myggorna surrar runt oss när vi med dröjande steg går mot våra rum och nattens vila.

Anna-Maria Sandström. Foto: Magnus Aronson/IKON

Foto: Magnus Aronson/IKON

Anna-Maria Sandström
liaison officer för Svenska kyrkan på Afrikas horn och besökte Sydsudan för några veckor sedan för att följa upp vårt arbete och träffa sydsudanesiska kollegor. Vi arbetar både med långsiktigt stöd och katastrofinsatser.

Läs mer om vårt stöd till flyktingar i östra Afrika >>
Läs om vårt arbete i Sydsudan >>
Ge en gåva >>

Följ oss på Instagram,  Facebook och Twitter

”Att fly är vår enda möjlighet’”

Flyktingkrisen i Sydsudan är nu världens tredje största, näst efter Syrien och Afghanistan. Varje dag passerar 2000-3000 människor gränsen mot Uganda. Svenska kyrkans internationella arbete utökar insatserna och räknar med att ge ytterligare 100 000 personer tillgång till rent vatten, latriner, säkerhet och tak över huvudet. 

1039256_900

Många barn är ensamkommande och har kommit bort från sina familjer under flykten från Sydsudan. Bara de senaste månaderna har det kommit nästan 2000 ensamma barn. Foto: Cornelia Kästner /LWF/Ikon

Sydsudans kristna råd vädjar om omfattande humanitärt stöd och uppmanar samtidigt stridande parter att stoppa kriget som härjar i Sydsudan.

– Behoven är enorma och tyvärr ser vi inte någon positiv utveckling, berättar Anna Garvander, humanitär chef vid Svenska kyrkans internationella arbete som nyligen kommit hem från norra Uganda. Människor flyr med alla sina tillhörigheter och räknar inte med att kunna återvända. Vi ser inte att flyktingströmmen mattas av.

Sydsudan har sedan länge plågats av våld och stridigheter med etniska förtecken och många människor har dödats. Och nu har människor även börjat dö av svält. Det här är den första hungersnöden på flera år och situationen har uppstått med anledning av den svåra torkan i kombination med att hjälpinsatser stoppas av stridande parter i Sydsudan

1039272_900

Situationen för civilbefolkningen är mycket svår och miljontals har drivits bort från sina hem. Närmare en halv miljon människor har sedan i somras flytt landet söderut och gått över gränsen till Uganda. Foto: Cornelia Kästner /LWF/Ikon

Enligt FN riskerar 100 000 sydsudaneser att dö av svält

”Våra värsta farhågor har besannats”, säger Serge Tissot från FAO, FN:s jordbruks- och livsmedelsorganisation. Omkring fem miljoner människor, hälften av landets befolkning riskerar att gå utan mat och dö av undernäring inom de kommande månaderna, skriver FAO tillsammans med FN:s livsmedelsprogram med flera i ett uttalande.

Jesse Kamstra arbetar för en av Svenska kyrkans största partners i Uganda, Lutherska världsförbundets (LWF), och är frustrerad över situationen.

– Hur många människor måste dö förrän det internationella samfundet vaknar?

Familjemedlemmar skiljs vid gränsen
Många människor bär på fruktansvärda upplevelser och berättelser efter flykten från Sydsudan. De är skärrade och rädda när de kommer fram, men samtidigt enormt lättade. Många har kommit ifrån familjemedlemmar på vägen. Anna Garvander vittnar om kaosliknande förhållanden vid gränsen.

– Det är kaos uppe vid gränsen och massvis med människor letar efter sina familjemedlemmar. Många barn är ensamkommande och har kommit bort från sina familjer. Bara de senaste månaderna har det kommit nästan 2000 ensamma barn.

Många är kvinnor och barn
Majoriteten av de som kommer är kvinnor och barn, nästan 90 procent. Männen har av olika anledningar blivit kvar i Sydsudan, en del för att försvara sin jordlott – andra har förts bort eller dödats.

Betty Faiza är 36 år och har flytt från Sydsudan till Palorinya. Ett område i norra Uganda som varje dag tar emot tusentals flyktingar från Sydsudan. Hon kom hit för ett par veckor sedan tillsammans med sina sex barn, varav en nyfödd son. Foto: Cornelia Kästner /LWF/Ikon

Betty Faiza är 36 år och har flytt från Sydsudan till Palorinya. Ett område i norra Uganda som varje dag tar emot tusentals flyktingar från Sydsudan. Hon kom hit för ett par veckor sedan tillsammans med sina sex barn, varav en nyfödd son. Foto: Cornelia Kästner /LWF/Ikon

Under flera dagar vandrade Faiza, höggravid och med sin köksutrustning på huvudet. Hon tvingades föda sitt barn under bar himmel och försökte hålla honom varm med enstaka filtar hon fått med sig.

– Våra fötter var svullna, mina barn och jag var törstiga och hungriga, men vi kunde inte vända tillbaka eftersom att fly var vår enda möjlighet, säger Faiza.

Hon visste att en flykt var förknippad med stora risker, men påbörjade den farliga resan i alla fall.

– Jag vill att mina barn ska få växa upp i en trygg miljö, långt bort från ljudet av gevärsskott, säger hon.

Faiza klagar inte. Hon är bara tacksam över att äntligen ha kommit fram. Hon har förlorat sin man i kriget men hoppas nu på en framtid för sina barn. Precis som tusentals andra flyktingar väntar hon på att tilldelas en jordlott i Palorinya.

Svåra förhållanden för flyktingarna
För de som lyckas ta sig till Uganda väntar en tuff tid. Bristen på mat, vatten och mediciner är påtaglig. Det nyaste flyktinglägret Palorinya, som inte ska ses som ett läger utan som en bosättning, är avsedd för 50 000 personer. Här finns nu cirka 135 000 sydsudanesiska flyktingar och behoven är enorma. Den senaste månaden har flera barn dött på grund av dålig vård.

Gravida, barn och personer som utsatts för könsrelaterat våld får ett blått armband som indikerar att de är i behov av särskild omsorg. Foto: Cornelia Kästner /LWF/Ikon

Gravida, barn och personer som utsatts för könsrelaterat våld får ett blått armband som indikerar att de är i behov av särskild omsorg. Foto: Cornelia Kästner /LWF/Ikon

När människorna kommer registreras och vaccineras de samtidigt som de får en matranson. Barnen mäts och vägs för att upptäcka fall av undernäring. Därefter åker människorna vidare till ett bosättningsområde där de tilldelas en jordlott. Men jordlotterna är svårarbetade och det är väldigt torrt. Och det är en lång resa innan dessa jordlotter kan ge avkastning

– Jordlotterna är inte förberedda, det är stenigt och mycket buskar och träd. Man får inga verktyg, utan måste köpa eller låna de redskap som behövs. Många tvingas sova i tält gjorda av presenningar, berättar Anna Garvander.

Och eftersom den största andelen som kommer är kvinnor och barn, saknas arbetskraft som orkar med det tunga arbetet det innebär att förvandla de torra jordlotterna till ett hem.

Arbetar dygnet runt
Trots att flyktingmottagande är generöst konstaterar Anna Garvander att man går på knäna. LVF:s personal har arbetat utan avbrott sedan början av december, när striderna i Sydsudan intensifierades.

– Hjälparbetarna arbetar dygnet runt och jag är både rörd och imponerad över deras hårda arbete och engagemang, berättar Anna. Hon berättar att många ställt in ledighet och semestrar och arbetar under mycket krävande förhållanden.

Av de 752 000 personer som flytt från södra Sydsudan till Uganda, har fler än 350 000 fått stöd från Svenska kyrkans partner, LVF. Foto: Cornelia Kästner /LWF/Ikon

Av de 752 000 personer som flytt från södra Sydsudan till Uganda, har fler än 350 000 fått stöd från Svenska kyrkans partner, LVF. Foto: Cornelia Kästner /LWF/Ikon

Antalet anställda räcker inte till och det är en stor utmaning att hinna få fram basala förnödenheter och skapa vattenförsörjningssystem och sanitära anläggningar i samma takt som de växande behoven.

Den största oron rör regnperioden som kommer att starta om ett par veckor. Människor måste hinna bosätta sig innan regnet börjar, annars kommer följderna att bli katastrofala.

Svenska kyrkan stödjer akuta och långsiktiga insatser
Genom Lutherska Världsförbundet stödjer Svenska kyrkan bland annat flyktingbosättningar i norra Uganda med det mest akuta som förnödenheter till nyanlända flyktingar. Vattenförsörjning har blivit en utmaning och man arbetar intensivt med att borra brunnar och bistå med vattentransporter. Stödet går även till att bygga sanitära anläggningar så att människor får tillgång till toaletter och kan tvätta sig. Svenska kyrkan stödjer även det psykosociala stödet i form av stress- och sorgearbete.

1039280_900

Ett av flera  Insamlingsställen i norra Uganda, här i  Lefori. Grupper av kvinnor, barn och äldre stå i rader för registrering med de lokala myndigheterna som beviljar varje nyanländ flyktingstatus. Foto: Simon Stanford/Ikon

 

Det primära är nu att säkra tillgången till mat, rent vatten, sanitet och tak över huvudet men för att de här människorna ska kunna återhämta sig behövs även hopp, värdighet och möjlighet att påverka sin situation.

1022781Sara Holmberg
Kommunikatör för Svenska kyrkans internationella arbete

Läs mer om hur Svenska kyrkans internationella arbete stödjer flyktingar i östra Afrika och stöd insatserna >>

World Humanitarian Day: Else arbetar för att flyktingarna ska få en meningsfull tillvaro

När människor bor i flyktingläger i åratal är det oerhört viktigt att de får stöd att skapa en meningsfull tillvaro. Svenska kyrkan har en särskild kompetens i att arbeta med detta. Vi kallar det psykosocialt stöd. Här berättar vår utsända Else Berglund vad det handlar om för kommunikatör Therèse Naomi Jonsson.

Svenska kyrkans har sedan många år tillbaka ett engagemang och stöd för människor på flykt i östra Afrika. Sedan 2014 arbetar Else Berglund som koordinator för Svenska kyrkans flyktingprogram i regionen, med sin bas i Nairobi, Kenya.

– Man kan överleva också mycket svåra upplevelser, säger Else.
I inslaget nedan berättar hon om stödet till kvinnor som upplevt våld och svåra övergrepp i Kongo.

Den 19 augusti högtidlighålls World Humanitarian Day eller FN:s Världsdag för humanitärt arbete. Det är en dag som FN instiftat för att uppmärksamma och hedra människor som jobbar med humanitärt arbete. Dagen infördes i samband med en attack som inträffade på FN:s högkvarter i Bagdad, Irak, 2003 där 22 människor miste livet.

Antalet människor som lever på flykt ökar stadigt och på flera håll i världen rasar blodiga krig, men mitt i detta så får vi inte glömma de hundratusentals människor som varje dag arbetar för att humanitär hjälp ska nå fram och lindra nöden där behoven finns.

Se en intervju med Else Berglund (2 min, 23 sek)

Svenska kyrkan har utvecklat en specialkompetens inom det vi kallar för psykosocialt stöd, jag ringde upp Else och bad henne berätta lite om sitt arbete.

Else, du har lång erfarenhet av att arbeta med psykosocialt stöd i flyktingsituationer. Kan du berätta lite kort vad det innebär?

– Det handlar om att vid katastrofer, både plötsliga och mer utdragna, låta människor själva få påverka och delta i katastrofarbetet. Sedan kan detta ske på många olika sätt, men i grund och botten handlar det om att inte bara tillgodose de fysiska behoven utan också se till människors psykosociala välmående. När människor får möjlighet att själva förändra sin situation genom att ta stöd av sig själva och varandra bidrar det till att snabba på processen mot en fungerande vardag – trots svåra omständigheter.

Kan du ge några exempel på hur detta sker?
- Som jag var inne på så handlar det om att involvera människor. I en flyktingsituation är det viktigt att stärka befintliga sociala strukturer och skyddsnät, eller att bygga upp nya. Då behöver man identifiera olika utsatta grupper och personer med särskilda behov.

Det kan till exempel handla om barns rättigheter och behov, att barnen inte glöms bort i en katastrofsituation. För att förhindra det kan man bilda kommittéer som lyfter olika gruppers specifika behov. Det viktiga är att man arbetar med hela befolkningen och har ett helhetsperspektiv. Ett exempel är hur vår partner i Uganda involverar både män och kvinnor i arbetet med att förhindra könsrelaterat våld och förändra attityder.

Men det kan också handla om att skapa möjligheter till självförsörjning, eller rättshjälp i fall då man utsatts för exempelvis övergrepp eller andra brott.

Else Berglund i flyktinglägret i Aysaita, Etiopien. Foto: Therése N. Jonsson

Else Berglund i flyktinglägret i Aysaita, Etiopien. Foto: Therése N. Jonsson

Hur ser din arbetsvardag ut?
- En stor del av mitt arbete handlar om att ha en pågående dialog med våra lokala partners, att stärka deras kapacitet och att ge stöd i utformandet av insatser, bland annat genom ökad kompetens i psykosociala arbetsmetoder. Jag läser och ger feedback på våra partners ansökningar och rapporter och följer upp projekt genom besök, vilket underlättas av att jag bor i regionen. Då ser jag också vilken skillnad arbetet gör och hur människors liv förändras till det bättre. Sedan arbetar jag även med kunskapsutbyte mellan fältpersonal i de olika projekten och att bidra till ett ömsesidigt lärande av varandra.

Genom att vi ger ett långsiktigt stöd till dessa insatser kan våra partners agera snabbt när en ny akut situation uppstår. Till exempel nu när stridigheter bröt ut i Sydsudan i somras och en ny våg flyktingar kom till Uganda, så fanns redan en grundkapacitet hos våra lokala partners som gör att de snabbt kan svara mot nya behov.

Händer det att du känner dig rädd för din säkerhet?
- Vi jobbar i områden där det kan inträffa saker så man måste så klart vara medveten om säkerhetsfrågor och hålla sig till de regler som finns.  Jag brukar inte känna mig rädd eller utsatt, men man ska vara medveten om risker – och risker finns ju överallt på något sätt.

Det händer ibland att personal behöver evakueras. Valet att åka någonstans eller inte är alltid mitt, men om något skulle inträffa har jag oftast möjlighet att ta mig därifrån om det skulle behövas vilket inte är lika enkelt för lokala medarbetare och flyktingarna själva. Jag är inte särskilt orolig för min egen säkerhet men jag kan bli orolig för mina kollegor och lokalbefolkningen.

Att besöka olika flyktingläger och se alla behov måste göra att det kan kännas hopplöst ibland. Vad ger dig glädje och kraft i de stunderna?

Även om jag naturligtvis träffar människor som präglas av hopplöshet så tycker jag att våra partners jobbar så konstruktivt och jag ser hur arbetet faktiskt gör skillnad för människor. Det ger väldigt mycket kraft! Att få känna att även ett litet stöd kan göra så stor skillnad och att se människor resa sig, att det finns en såpass stark inneboende kraft – att man orkat ta sig till ett flyktingläger till att börja med. Ger man utrymme och stöd så finns det så mycket initiativkraft och energi, vilket bevisas gång på gång. Jag tycker att mitt arbete är väldigt hoppfullt!   

/Therese Naomi Jonsson
Kommunikatör, Svenska kyrkans internationella arbete

Kakuma: 183 023 människor

183 023. Etthundraåttiotretusentjugotre människor bor, andas, lever och är till i flyktinglägret Kakuma i nordvästra Kenya, enligt UNHCRs rapport från oktober 2015. Ungefär hälften av dem har flytt Sydsudan, 30 procent är sudaneser och mer än 65 procent av flyktingarna i lägret är under 18 år.

Foto: Lisa Fröberg

Foto: Lisa Fröberg

I hela Kronobergs län bor det nästan lika många som i Kakuma. I Västerås kommun bor det ungefär fyrtio tusen färre. Jag försöker göra siffrorna begripliga men i bollandet med dem reducerar jag så lätt människorna till statistik, till siffror och tårtbitar i  färgrika cirkeldiagram. Samtidigt hjälper siffrorna mig att förstå lite mer av den här världen, som vi alla lever i.

På förskolan vi besöker i lägret samsas på dagarna fler än 400 barn. De är fördelade på tre rum. Rummen ligger på rad i samma byggnad och väggarna går inte ända upp till nocken, i detta hus byggt av korrugerad plåt. Ljudnivån, antalet barn och det faktum att det endast är en lärare i varje klassrum gör mig uppgiven. Jag tänker på den förskola mina egna barn just lämnat. En förskola styrd av läroplan och med cirka trettio barn fördelat på två avdelningar, åtta pedagoger och en kock.

Bakom varje siffra finns en unik berättelse. I dokumentären Om du kommer härifrån följer Marika Griehsel och Lollo Jarnebrink tre huvudpersoner under tre år.

Här i lägret står UNHCR för maten och här finns inget överflöd. Några jag möter klagar på att ransonerna är för knappa. Vid matutdelningen vid mottagningscentret möter jag en ung kvinna, en flykting från Sydsudan, som arbetar för Lutherska världsförbundet och som bott i lägret i 13 år.

Hon har i lägret fått möjlighet till utbildning och hon drömmer om att bli internationell revisor. Plötsligt kommer insikten över mig, den landar i hjärtat och den känns banal på något vis. Hon är lika mycket människa som mina tre barn, lika okränkbar, lika älskad av den Gud som gett oss livet.

Runt om mig ser jag medarbetare som varit med och sett till att hon och så många andra förblivit människor, att de inte avhumaniserats. De har bidragit med undervisning, med samtalsstöd, med mat, med möjligheter till försörjning och sysselsättning. De har sett henne och jag blir stolt och glad över att jag får vara med och bidra till detta genom Svenska kyrkan. Hon är en av 183 023 personer i lägret och mötet med henne lämnade avtryck.

Lisa Fröberg
Stiftsadjunkt för internationella relationer och miljöfrågor i Västerås stift

Svenska kyrkan stöder flyktingarna från Sydsudan, både genom verksamhet inne i landet och genom stöd till flyktinglägren i Kenya, Uganda och Etiopien dit många flyr.  Stöd flyktingar på Afrikas horn >>

Stiftens internationella sekreterare genomförde i höstas en studieresa till Kenya och Tanzania under tio dagar och besökte bland annat flyktinglägret i Kakuma där Svenska kyrkan via Lutherska världsförbundet och ACT-alliansen bedriver psykosocialt arbete. 

Följ oss på Facebook och Twitter

Kakuma och Dalagärde

Den 6 november 2015 landade jag tillsammans med Svenska kyrkans internationella sekreterare i nordvästra Kenya. Vi flög med ett litet plan ända fram till grinden till Kenyas näst största flyktingläger. Namnet är swahili för ‘ingenstans’ och syftar till det ödsliga läget i området Turkana.

Här i lägret, som kom till 1991- 1992, bor 183 000 människor. Det upptar en stor landyta och är indelat i fyra områden och i 131 kvarter. Det ger en struktur och hjälper till att hålla fred och ordning. Just nu håller man på att planera för en ny del som ska rymma 60 000 människor. De fyra olika delarna är som olika samhällen. Flyktingarna bor också i nationella grupper; etiopierna, somalierna, sudaneserna och sydsudaneserna för sig.

Kakuma flyktingläger i Kenya etablerades för mer än 20 år sedan. Det kommer fortfarande flyktingar hit, men lägret ser nu mer ut som en by, skriver Eva Glemme. Foto: Eva Glemme

Kakuma flyktingläger i Kenya etablerades för mer än 20 år sedan. Det kommer fortfarande flyktingar hit, men lägret ser nu mer ut som en by, skriver Eva Glemme. Foto: Eva Glemme

Under flera år har jag levt med Kakuma i mina tankar och i mitt arbete genom mitt tidigare jobb på internationella avdelningen i Uppsala. Jag har varit med och utbildat och förberett människor för att jobba där. Nu fick jag komma hit och se denna plats med mina egna ögon.

Jag slås av ordningen och att man byggt upp byar som vilka andra byar som helst. Här finns gator, affärer och verkstäder bland alla boningshus. Denna första dag äter vi lunch på en etiopisk restaurang i den etiopiska delen. Denna stöds av Lutherska Världsförbundet (LVF).

Under cirka 20 år har människor vandrat från Somalia, Sudan, Sydsudan och Etiopien för att finna en plats att bo på. Bort från krig, konflikter, hunger och brist på vatten. Vad är skillnaden mot hemma? På ett sätt har de det bättre, bostadshuset är ofta bra men de har ingen jord, de kan inte arbeta och har ingen tillhörighet, de är statslösa.

När flyktingarna kommer till Kakuma  söker de sig till ”reception center” där de får bo ett par veckor tills de får ett mer stadigvarande boende i lägret. I mottagningscentret skrivs man in, man får lite grundutrustning, moskitnät och mat. De nyanlända bor i större hus som saknar riktiga väggar och delar huset med flera familjer. Var och en får en del av huset. Mat delas ut på ett ställe. Jag slås av att många av de nyanlända är trötta och kraftlösa men att de samtidigt har stolthet, glädje och hopp. De får hjälp att jobba med sina upplevelser.

Under många år har vi samarbetat med LVF i ett stort flyktingprogram där Kakuma, Dadaab och Djibouti ingår. Flera svenskar har arbetat här med flyktingprogrammet under de år som gått. Att vara flykting är ingen nytt.

Hela tiden i Kakuma tänker jag på Dalagärde hemma i Göteborg – ett transitboende för 200 personer i ett vandrarhem på Lillhagsområdet. Stadigt byggt i rött tegel. Människorna kommer från Somalia, Syrien, Eritrea, Afghanistan, Irak och andra länder. Vi delar ut kläder, de får mat tre gånger om dagen. De bor i rum med sängar och sängkläder.

På båda ställena finns en väntan som gränsar till tristess, minnen, upplevelser, sorg över det man lämnat – och oro. Saknaden efter anhöriga, barn eller vuxna som dött på vägen. Kanske skulle vi tänka lite mer på den psykosociala delen precis som vi gör i det internationella arbetet? Hjälpa de flyktingar som kommer till Sverige att finna sina egna resurser och hitta ett fungerande liv? I lägret Kakuma är de anställda 1445 flyktingar och 260 kenyaner.

Det fanns redan människor i det område där Kakuma etablerades för så länge sedan. Ett ursprungsfolk som har det svårt och fattigt. Det finns en spänning mellan dem och flyktingarna. Hjälporgnisationer satsar mycket på flyktingarna och det är viktigt att man gör samma sak med ursprungsbefolkningen. Skolor byggs åt båda och det finns små ekonomiska föreningar där man tillsammans skapar ett litet kapital för att gemensamt kunna investera i sådan som förbättrar livet och kan skapa inkomst.

Detta korta besök i ett av världens största flyktingläger kommer att ligga kvar i mig och jag tar med mig upplevelserna och tankarna in i mitt arbete på stiftet och när jag besöker till Dalagärde nästa gång. Spännande att se vad det leder till!

Eva Glemme
vikarierande stiftsadjunkt i Göteborgs stift

Följ oss på Facebook och Twitter

Svenska kyrkan stöder flyktingarna från Sydsudan, både genom verksamhet inne i landet och genom stöd till flyktinglägren i Kenya, Uganda och Etiopien dit många flyr. Läs mer >>

Stiftens internationella sekreterare genomförde en studieresa till Kenya och Tanzania under tio dagar och besökte bland annat flyktinglägret i Kakuma där Svenska kyrkan via Lutherska världsförbundet och ACT-alliansen bedriver psykosocialt arbete. 

Det är utmaningar, Morgan!

Nyheten från Sverige når oss på resa i Afrika om migrationsminister Morgan Johanssons kungörelse att Sverige nått gränsen för hur många flyktingar som kan tas emot och att gränskontroller införts. Katastrofala planer på att radikalt minska biståndet för att bekosta flyktingmottagandet skapar en falsk konflikt mellan akuta insatser och långsiktigt arbete.

Budskapet bekräftar den världsbild som ser flyktingar som en belastning, som ställer utsatta grupper mot varandra, som eldar upp hatisk stämning på sociala medier och fnissar i smyg när lokaler för flyktingförläggningar sticks i brand. Det är oättfärdigt och oroande.

Utmaningarna i flyktinglägret Kakuma i Kenya är enorma. Men det går att skapa lösningar där alla är vinnare, skriver Jonas Löhnn. Foto: Kristtina Ruuti

Utmaningarna i flyktinglägret Kakuma i Kenya är enorma. Men det går att skapa lösningar där alla är vinnare, skriver Jonas Löhnn. Foto: Kristtina Ruuti

Jag har respekt för att det är svårt att vara makthavare, och kanske ännu svårare myndighet, när uppgiften blir större än man förberett sig på. Vi är inte vana. Kanske till och med bortskämda.

Men det är nu som förmågan prövas. Solidaritet blir mer än ett ord. Uppfinningsrikedom och initiativförmåga sätts på prov. Det är utmaningar, inget annat. Under vår studieresa till Kenya och Tanzania ser vi prov på det. Dagarna i Afrika har gjort oss imponerade, mer än bedrövade, över läget här. Vi har sett vad man kan åstadkomma med små medel.

”Challenge”, säger vår kenyanska medarbetare.

Ja, vart vi än kommer är de afrikanska värdarna imponerande konsekventa med att tala om svårigheter och brister som utmaningar. Hindren kan verka nästan oöverstigliga men det finns en uppgift, ett ansvar, att finna och genomföra lösningar.

Utmaningarna är stora här; ohälsa, ekonomisk utsatthet, klimatförändringar, låg utbildningsnivå, ojämlikhet och skumpigt usel infrastruktur. Men hopp har man, för utmaningar kan man alltid ta sig an. Vad gör de här när människor väller in från krigsområden i grannländer som Sydsudan och Somalia?

Jag känner stolthet över hur Svenska kyrkans internationella arbete och SIDA stödjer insatserna i bland annat Kenya. Bara i Kakumas flyktingläger finns över 180 000 människor. Ansträngningarna att ge dem mat, husrum, utbildning, vård och försörjningsmöjligheter är omfattande och framgångsrika. Lokalsamhällena som fanns här redan tidigare lyfts samtidigt, fler barn går i skolan och tillgång till vård ökar. Det går att skapa lösningar där alla är vinnare.

Sverige är konstant topp fem i världen vad gäller ekonomin, som just nu går på högvarv. Vi är glest befolkade och har EU:s tredje största landmassa. Inte en enda svensk har varit tvingad till att göra något som helst avkall på sin välfärd för att vårt flyktingmottagande ökat. Det saknas bostäder, men vårt land är verkligen inte fullt. Så bygg nu bostadsminister Mehmet Kaplan, väck landsbygdens möjligheter till boende och självförsörjning landsbygsminister Sven-Erik Bucht och värna biståndet som förbättrar möjligheterna till varaktig fred och stabilitet i världen biståndsminister Isabella Lövin! Varje satsad krona kommer att vara en räntabel investering. Att gå i motsatt riktning ökar polariseringen som göder negativa spiraler och våld.

Det är nu vi kan ”steppa up” och visa våra värderingar i handling, var och en av oss. Låt oss släppa det egoistiska gnället och den okunniga rädslan. Medmänsklighet, inkännande förmåga, viljan att välkomna och dela, är den svenskhet som vi ska stoltsera med och sprida.

Jonas Löhnn
Internationell handläggare på Svenska kyrkan i Växjö stift

Följ oss på Facebook och Twitter

Svenska kyrkan stöder flyktingarna från Sydsudan, både genom verksamhet inne i landet och genom stöd till flyktinglägren i Kenya, Uganda och Etiopien dit många flyr. Läs mer >>

Stiftens internationella sekreterare genomförde en studieresa till Kenya och Tanzania under tio dagar och besökte bland annat flyktinglägret i Kakuma där Svenska kyrkan via Lutherska världsförbundet och ACT-alliansen bedriver psykosocialt arbete. 

Läget allt värre för Sydsudans flyktingar

Den sydsudanesiska flyktingkrisen blir allt värre. 95 % av flyktingarna som kommer till Etiopien är kvinnor och barn och många familjer splittras under flykten. 13-åriga Panum vet inte när hon kommer att få träffa sina föräldrar igen. Ditt stöd behövs till flyktingarna från Sydsudan!

Lietchuor flyktingläger i västra Etiopien. Foto: Christof Krackhardt/BftW/ACT

Lietchuor flyktingläger i västra Etiopien. Foto: Christof Krackhardt/BftW/ACT

– Pappa dödades i kriget och mamma är i Juba. Vi har inte haft kontakt med henne på flera veckor, och hon vet inte ens om att vi är i säkerhet här. Vi vet inte alls när vi kommer att få träffa henne igen, eller hur vi ska få kontakt med henne, säger Panum.

Panum är 13 år och kom till Etiopien tillsammans med sin storasyster Nyamoun. Nu befinner de sig i flyktinglägret Lietchuor som ligger i Gambella, i västra Etiopien. I mitten av april har nästan 100 000 flyktingar korsat gränsen till Etiopien från det konfliktdrabbade Sydsudan. Den absoluta majoriteten är kvinnor och barn. Många minderåriga kommer, precis som Panum och Nyamoun, ensamma utan sina föräldrar.

Fyrabarnsmamman Nyahok hade vandrat i två månader när hon äntligen kom till Etiopien. Hennes yngsta barn, bara två månader, lider av diarré. Foto: Christof Krackhardt/BftW/ACT

Fyrabarnsmamman Nyahok hade vandrat i två månader när hon äntligen kom till Etiopien. Hennes yngsta barn, bara två månader, lider av diarré. Foto: Christof Krackhardt/BftW/ACT

Fyrabarnsmamman Nyahok hade vandrat i två månader innan hon kom fram till Etiopien. Hon berättar att hennes hemby är tömd på folk, alla har flytt eller anslutit sig till de stridande. Nyahoks man bestämde sig för att stanna och slåss. Själv tog hon sig till Etiopien med sina fyra barn. De vandrade i mörkret, tidigt på morgonen och sent på kvällen.

– Vi såg många kroppar längs vägen, berättar hon.

I hennes ögon syns smärtan, och hon vill inte svara på om det var civila eller soldater hon såg. Nu lider hennes yngsta barn, bara två månader gammalt, av diarré.

I en annan del av lägret sitter Marie, gravid med sitt fjärde barn. Hon berättar att hon var i åttonde månaden när hon flydde hemmet, hennes man och deras äldsta son stannade kvar i Sydsudan för att slåss.

– Maten räcker inte till, så tillvaron är svår, men vi är glada att vi lever, säger hon.

Marie är höggravid med sitt fjärde barn. Hennes man har, liksom så många andra män, stannat kvar i Sydsudan för att slåss. Foto: Christof Krackhardt/BftW/ACT

Marie är höggravid med sitt fjärde barn. Hennes man har, liksom så många andra män, stannat kvar i Sydsudan för att slåss. Foto: Christof Krackhardt/BftW/ACT

Genom ACT-alliansen stöder Svenska kyrkan katastrofinsatser för sydsudanesiska flyktingar i Etiopien, Kenya och Uganda. I Lietchor i Etiopien är ACT-alliansen ansvarig för vatten- och sanitetsfrågorna i lägret. För att tillgodose det akuta behovet av rent vatten har ACT-alliansen borrat två brunnar. Vi bygger latriner och utbildar i sanitetsfrågor för att minska riskerna för vattenburna sjukdomar. Men den ständiga flyktingströmmen tänjer hårt på resurserna.

– Med upp till 1000 nya flyktingar varje dag är det svårt att få hjälpen att räcka till, säger Sophie Gebreyes som arbetar för ACT-alliansen.

Flyktingarna från Sydsudan som kommer till Etiopien har ofta vandrat i veckor och sedan simmande korsat floden som delar de två länderna. Sophie Gebreyes vittnar om att människorna som kommer är i allt sämre skick. Under den långa flykten har många tvingats överleva på vad de har kunnat hitta i naturen. Nu ökar oron för de många undernärda barnen som kommer till lägret.

– Det är ett tecken på att den humanitära situationen för de sydsudanesiska flyktingarna snabbt förvärras, säger Sophie.

Flyktinglägret Lietchor byggdes för 20 000 människor, i mitten av april är över 38 000 flyktingar registrerade i lägret. Sedan striderna i Sydsudan bröt ut i mitten av december 2013 har sammanlagt mer än en miljon människor tvingats lämna sina hem, varav 300 000 har flytt till grannländerna. ACT-alliansen, som Svenska kyrkan är en del av, finns på plats och arbetar både i de angränsande länderna och inne i Sydsudan.

Läs mer om Svenska kyrkans stöd till flyktingarna från Sydsudan >>

Kakuma – hit kommer Sydsudans flyktingar

Solen är precis på väg att gå ner när UNHCR-bussarna anländer till mottagningscentret i Kakuma flyktingläger. Idag skulle antalet flyktingar från den sydsudanesiska gränsen vara 256, men redan innan busskonvojen kommit rapporteras att ytterligare fyra familjer, totalt 15 personer, också kommer till centret. Dessa är från Burundi och Etiopien. Vi förberer högar med sovmatta, filtar och tallrik för att snabbt kunna assistera de nyanlända. En efter en kommer en familjerepresentant med sitt flyktingkort med namn, familjestorlek och hemort fram för sin ranson.

– ”Marlekha Jok, family 6” – ”family size 6” ropas ut av de frivilliga hjälparbetarna samtidigt som kön rör sig sakta framåt. Kvinnor med nyfödda barn eller sjuka barn får förtur i kön. Liksom gamla och rörelsenedsatta.

Dammigt och blåsigt i Kakuma flyktingläger. Foto: Ann Jonsson

Dammigt och blåsigt i Kakuma flyktingläger. Foto: Ann Jonsson

Jag befinner mig i Kakuma flyktingläger, 2½ timmars bussresa från gränsen mot Sydsudan. Det är hit flyktingarna från grannlandet kommer efter att ha registrerats av myndigheterna vid gränsen. Hittills har det kommit drygt 12,000 flyktingar över gränsen till Kenya. I Uganda är siffran över 50,000. Lutherska världsförbundet är en av huvudaktörerna i mottagandet i Kenya eftersom vi här ansvarar för det första mottagandet och all verksamhet vid mottagningscentret. Information om hur systemet i lägret fungerar, tillfälligt boende och mat för de första dagarna ges innanför centrets stängsel. Inom några dagar flyttar de ut i lägret. Innan oroligheterna bröt ut i Sydsudan var Kakumalägret redan överbefolkat. Lokala myndigheter reagerade snabbt på det ökade trycket och ett nytt område i utkanten av det redan etablerade lägret avsattes för att de nyanlända snarast skulle få en tillfällig bostad. De enkla, vita tälten står i rader på den sandiga och torra slätten. Det är torrt och väldigt blåsigt. Sanden far och vinden drar i tältdukarna. Väggarna i skoltälten flaxar. Man håller på att registrera barn för att starta skolverksamhet på måndag. Redan är över tusen barn registrerade. Bland de nyanlända finns det ett antal lärare som kommer få möjlighet till sysselsättning. I väntan på skolstart anordnas varje morgon lekaktiviteter för de många barnen. Leendena sprids i ansiktena på barnen under lekarna. Det är andra ansikten än de vi möter direkt vid mottagningen. Tröttheten och oron lämnar spår, men här får man en möjlighet att glömma problemen för en stund.

Arbetet fortgår dag och natt. Alla ställer upp. Behoven är stora. Lutherska världsförbundet fyller på vattentankar, förberer skolstart, hjälper till att sätta upp strukturer, som ledare och representanter i olika kommittéer som sedan får ansvaret att leda arbetet vidare. Kenyas kristna råd sätter upp tält, Norsk flyktinghjälp sätter upp latriner, International Rescue Committee (IRC) ser över hälsoläget.

Bland de nyanlända flyktingarna hittar vi även lokal personal från Lutherska världsförbundets sydsudanesiska kontor. Jacob har drivits på flykt och lämnat sitt arbete som ansvarig för skolverksamheten i Maban och kommit till Kakuma.

Jacob Kuol Pareng var ansvarig för Lutherska världsförbundets skolverksamhet i flyktinglägren i Maban i Sydsudan. Nu har han själv tvingats på flykt. Foto: Ann Jonsson

Jacob Kuol Pareng var ansvarig för Lutherska världsförbundets skolverksamhet i flyktinglägren i Maban i Sydsudan. Nu har han själv tvingats på flykt. Foto: Ann Jonsson

”Även om jag är flykting har jag möjlighet att fortsätta jobba tillsammans med Lutherska världsförbundet på plats. Dessutom är jag uppvuxen i Kakuma. Jag återvände till Sydsudan för bara drygt ett år sedan från detta läger. Troligen kommer det dröja något innan det är säkert för mig att återvända igen.” Jacob återgår till planeringsarbetet inför skolstart tillsammans med kollegorna.

Jag lämnar flyktinglägret imponerad över människors förmåga att återhämta sig. Imponerad över arbetet som pågår; över metoderna vi använder för att involvera människor att få möjlighet att ta ansvar och påverka sina egna liv, trots att man lever som flykting.

Ann Jonsson. Foto: Magnus Aronson/IKON

Foto: Magnus Aronson/IKON

Ann Jonsson, utsänd av Svenska kyrkan som rådgivare till Lutherska världsförbundets flyktingprogram i Kenya & Djibouti

Svenska kyrkan stöder flyktingarna från Sydsudan, både genom verksamhet inne i landet och genom stöd till flyktinglägren i Kenya, Uganda och Etiopien dit många flyr. Läs mer på www.svenskakyrkan.se/sydsudan.

Starka möten med flyktingar i Kakuma

Tillbaka i Kakuma tillsammans med filmteamet igen, två månader efter vårt första besök i juni. Kakuma – flyktinglägret i norra Kenya som bildades 1992 när tusentals ensamma pojkar från södra Sudan flydde hit för att inte bli barnsoldater eller svälta ihjäl. Några av dem är kvar, och under de här 21 åren har de sett andra flyktingar komma och gå – eller stanna kvar. Nu fler än någonsin, närmare 125 000. Krig och förtryck pågår i många grannländer och lägret har vuxit över sin kapacitet, vilket är en stor utmaning för Svenska kyrkans partner LVF (Lutherska världsförbundet) och alla andra som arbetar här.

Marika Griehsel, journalist och regissör, intervjuar Deeqa i flyktinglägret Kakuma, Kenya. Foto: Anders Kronborg

Marika Griehsel, journalist och regissör, intervjuar Deeqa i flyktinglägret Kakuma, Kenya. Foto: Else Berglund

De människor vi möter har varit med om svåra saker och visst har de det väldigt tufft. Men personalen här gör ett fantastiskt arbete och genom att flyktingarna själva är involverade i bra och positiva aktiviteter ser vi hur de kan hjälpa både sig själva och andra. Det vill vi fånga in genom en film om det psykosociala arbetet i flyktinglägret. Nu gör vi en pilotfilm, men tanken är att vi ska göra en längre dokumentär som under tre år följer några individer/grupper och vad som händer med dem, hur de och deras situation förändras över tid. Filmteamet kommer att återvända var sjätte månad. Vi har anlitat dokumentärregissör Marika Griehsel och fotograf Anders Kronborg. De är väldigt proffsiga och förstår vad det är jag vill få fram.

Samtidigt planerar jag för en långsiktig kompetensstärkning av LVF:s personal kring psykosociala metoder, så att deras arbete här kan fungera som goda exempel, ”best practices”, för andra inom fältet. Detta kommer att följas av forskning, för att visa på vilken påverkan vår approach ”community based psychosocial support” (lokalbaserat psykosocialt stöd) kan ha på invånarna i lägret. Allt detta kommer att ske återkommande var sjätte månad under de kommande tre åren. Jag hoppas ju förstås att de här tre delarna tillsammans – kompetensutveckling, forskning och film – ska hjälpa oss att bli ännu bättre på det vi gör och att öka förståelsen för hur viktigt det är att se varje människa i sitt sammanhang när vi försöker hjälpa dem. Att inte bara se svårigheterna utan också deras egna resurser och kapacitet att tillsammans hantera även en svår livssituation.

Deeqa, en av personerna vi kommer att få möte i pilotfilmen som produceras under hösten. Foto: Anders Kronborg

Deeqa, en av personerna vi kommer att få möte i pilotfilmen som produceras under hösten. Foto: Else Berglund

En av personerna vi kommer att möta i filmen är Deeqa, en 25-årig somalisk kvinna, som varit i Kakuma i ett par år. Hon flydde från Mogadishu till Kenya tillsammans med sin skottskadade mamma efter att pappan och alla de fyra syskonen dödats i en attack på deras gata. Mamma Hawa är svårt handikappad, kan bara ligga och sitta. Sorgen och alla problem tärde svårt på dem båda. Så hörde Deeqa att LVF skulle anställa fler flyktingar som mot en liten ersättning arbetar med det lokalbaserade psykosociala stödet. Hon skrev ett ansökningsbrev och nu arbetar hon nu med konfliktlösning för att förebygga våld i familjer, att identifiera och stödja andra som har särskilda behov och andra uppgifter. Den psykosociala utbildning och stöd hon själv fått genom jobbet har hjälpt henne vidare från grubbel till att orka se framåt, att både kunna hjälpa sig själv och andra.

Pilotfilmen kommer att vara klar i slutet av året, så håll utkik efter den på webben!          

Else BerglundElse Berglund, psykosocial specialist för Svenska kyrkans internationella arbete

Flyktinglägret Kakuma ligger i nordvästra Kenya. Svenska kyrkan och många andra medlemmar i ACT-alliansen arbetar för flyktingarna. Det är en kamp mot krympande resurser. Vi stöder bland annat meningsfulla aktiviteter för barn, bättre vatten, bättre sanitet och undervisning. Läs mer om och ge till projektet >>