Juba i Sydsudan bedrägligt lugnt

Juba, Sydsudan, i april 2017. Solen sänker sig sakta över Nilen. Barnen badar fortfarande i strandbrynet. Leker. Dansar. Ungdomarna tvättar sina motorcyklar. Någon hämtar vatten. Andra tvättar sig med tvålskum över hela kroppen innan de doppar sig, hälften är nakna. Ett bedrägligt lugn.

 

Foto: Anna-Maria Sandström

Kvällen är varm och lugnet är bedrägligt. Medan några försöker fortsätta sina dagliga liv, laga mat, fixa med motorcyklar, sker brutala övergrepp på civila i andra delar av landet som tvingar tusentals på flykt. Foto: Anna-Maria Sandström

Det har varit en varm dag och kvällen är ljuvligt ljummen. Ljuset är behagligt och färgar himlen röd-orange i horisonten. Vi sitter en bit upp på flodbanken med utsikt över vattnet mot en större ö i flodens mitt som dignar av mangoträd. Frukten är ännu inte mogen. Hänger grön på långa kvistar ut över vattnet. Enstaka smala träkanoter färdas fram över vattnet på traditionellt vis. Så rak och så lång står styrman med sin påle och för sakta farkosten framåt.

Tror på icke-våldsmetoder
Vi begrundar dagens arbete. Våra möten. Med mannen som heter ”ljus”, Light, och som vill ha pengar för att arbeta med att reducera de etniska motsättningarna i sin hembygd genom utbildning i icke-våldsmetoder, med inspiration från Indien och Mahatma Ghandi.

Mötet med Loparimoi, som arbetar med jordbruk och farmarkooperativ i bergen nära byn Pajok som denna vecka tömts på folk när militär invaderat byn och skändat och mördat urskillningslöst. Incidenten har utlöst en ström av 6000 flyktingar till norra Uganda på bara några dagar.

Light_900px

Light Aganwa tror på icke-våld och presenterade ett nytt projektförslag med målet att överbrygga etniska motsättningar för sina svenska kollegor.

Uganda är ett generöst land med en välkomnande attityd till flyktingar. De erbjuder flyktingar mark att odla på, identitetskort och rätt att röra sig fritt i landet. I Uganda får flyktingar bo i så kallade ”settlements” istället för att stängas in i läger.

Flyktingarna fler än byborna
Det är fint, men det är inte problemfritt. När flyktingarna blir fler än byborna, när välviljan överutnyttjas, då skapas nya konflikter. 2016 var det fler sydsudaneser som korsade gränsen till Uganda än som tog sig över Medelhavet till Europa. Hisnande tanke.

Foto: Cornelia Kästner /Lutheran World Federation

Eno Savani, 5 år och Norbert Wani, 9 år går över gränsen till Uganda. Fler flyktingar tog sig över gränsen till Uganda under 2016 än över Medelhavet. Foto: Cornelia Kästner /Lutheran World Federation

Det är dags att gå till sängs. Solen har för länge sedan dalat och det är mörkt i natten runt oss. Nilen strömmar tyst förbi medan syrsornas spel är öronbedövande.  Myggorna surrar runt oss när vi med dröjande steg går mot våra rum och nattens vila.

Anna-Maria Sandström. Foto: Magnus Aronson/IKON

Foto: Magnus Aronson/IKON

Anna-Maria Sandström
liaison officer för Svenska kyrkan på Afrikas horn och besökte Sydsudan för några veckor sedan för att följa upp vårt arbete och träffa sydsudanesiska kollegor. Vi arbetar både med långsiktigt stöd och katastrofinsatser.

Läs mer om vårt stöd till flyktingar i östra Afrika >>
Läs om vårt arbete i Sydsudan >>
Ge en gåva >>

Följ oss på Instagram,  Facebook och Twitter

De kämpar för sina barns överlevnad

Människor dör nu av svält i Somalia. Fotografen Håvard Bjelland besökte nyligen landet tillsammans med medarbetare från Norwegian Church Aid (NCA). Hans nytagna bilder visar hur akut situationen är, men också på hur hjälp faktiskt når fram. 

Sex år efter att landet drabbades av en torka som tog en kvarts miljon människors liv bedöms en miljon barn vara svårt undernärda.

sult2_Farhiya-_1200-px

”Jag är rädd att förlora Farhiya”
Farhiya är två och ett halvt år gammal, men hennes kropp väger som en normalviktig bebis. Orsaken är brist på mat och vatten. Lillebror Ahmed, som är nio månader, lägger handen på sin storasyster när fotograf Håvard Bjelland kommer på besök. Lite som för att trösta. Mamma Buha Abdi Rihman Abdulahy berättar hur hon hittills i år redan har förlorat två av sina barn.

– Nu är jag rädd att även förlora Farhiya, säger hon.

Familjen bor i det hårt drabbade området Puntland i Somalia, som nu har nåtts av viss nödhjälp. Men behoven är fortfarande enorma, trots att FN larmade om situationen redan för ett år sedan.

dött-djur_1200px

Först dör djuren
Resterna av en sedan länge död kamel ligger i ökendammet strax utanför byn Uusgure i Somalia. Bara ett av många döda djur längs den väg som Håvard Bjelland färdas på under sin resa i Somalia.

– Först dör djuren, sedan människorna. Situationen är desperat. När jag förra året var i Etiopien för att skildra torkan träffade jag mödrar som kokade gräs för att deras barn åtminstone skulle känna sig mätta. Inte ens det är möjligt i Somalia nu. Här finns absolut ingenting att livnära sig på, berättar han.

Jama--med-mamma-och-pappa_1200px

”Han var som vilken pojke som helst”
Jama, 5 år, är svårt medtagen efter att ha varit ensam vilse i öknen i några dagar. När hans mamma Halima Ahmed Hersi desperat lämnade familjens hem för att leta mat försvann Jama, som är ett av hennes nio barn.

Nu är Jama i mycket dåligt skick både fysiskt och mentalt på grund av bristen på mat och vatten. Han var som vilken pojke som helst, men nu är han helt traumatiserad, berättar hans mamma Halima Ahmed Hersi.

Familjen hade tidigare 200 getter och klarade av sin försörjning bra där de bor i Dangorayo-distriktet. Men efter flera år av torka har de flesta djur dött och nu har svälten blivit akut.

kolera1Brist på rent dricksvatten
Nästan en miljon barn bedöms vara undernärda i Somalia. De riskerar nu att dö för att de inte får tillräckligt med mat och vatten. Bristen på rent dricksvatten gör dessutom att sjukdomar sprider sig. På ett sjukhus i Garowe vakar Habiba Abaadir Adam över sin son Shamarke Mustaf. Han är tre år och sjuk i kolera.

 

Vatten_1200

Rent vatten och mat når fram
Svenska kyrkans internationella arbeta samarbetar inom ACT-alliansen med Kyrkans nödhjälp, som är på plats i Somalia för att förse människor med mat och vatten. Här når mat fram till svältdrabbade mitt ute i öknen i Uusgure i Somalia.

mat_1200

Andra insatser är katastrofförebyggande arbete och utbildning för att öka medvetenheten om vikten av hygien och sanitet.

– Vi måste göra allt vi kan för att människor inte ska behöva lida i onödan. Tillgång till mat och vatten är akuta behov som har högsta prioritet, säger Anna Garvander, humanitär chef för Svenska kyrkan.

Foto: Håvard Bjelland, Norwegian Church Aid
Text: Anna Martinengo, Svenska kyrkans internationella arbete

FB-internationellt-mall

 

 

Nya vänskaper för syriska flyktingar i Jordanien

Mali har flytt kriget i Syrien med delar av sin familj och bor nu i värdsamhället Bushra i Jordanien. Foto: LWF

Mali har flytt kriget i Syrien med delar av sin familj och bor nu i värdsamhället Bushra i Jordanien. Foto: LWF

Mali är en av alla de syriska flyktingar som flytt kriget i Syrien och nu lever i Jordanien med delar av sin familj. Hon berättar familjen först bodde tre månader i lägret Za’atari. Därefter flyttade de till det jordanska samhället Bushra i Irbid-regionen. Hemma i Syrien arbetade Malis make i en mataffär, men när de kom till Bushra fick han arbete i byggbranschen. På grund av ryggproblem och diabetes kan han inte längre arbeta med det. Trots detta känner sig familjen tacksamma över sin tillvaro i Jordanien.

– Jag har en son och tre döttrar kvar i Syrien, resten av familjen är här med oss. Vi kan prata med dem på telefon, men vi är ständigt oroliga eftersom vi inte vet vad som kommer att ske med dem, berättar Mali.

Mali hörde talas om de psykosociala kurser som Svenska kyrkans lokala partner anordnar. Hon gick då en självhjälpskurs för kvinnor där hon fick lära sig hur hon bättre kan hantera den stress som kriget orsakat och hur man kan förbättra familjerelationer.

– Två av mina döttrar har nu också gått kursen och sedan dess har min äldsta dotter varit mindre arg på sina syskon och mer lugn. Jag tycker det var viktigt för dem att få gå kursen och få nya vänner också, säger Mali.

Mali tillsammans med sin 10-åriga dotter Amani och LWF-personal. Foto: LWF

Amani, den yngre dottern, är 10 år. Hon berättar:

– Jag går till en jordansk skola och i början hade jag en del problem för de andra eleverna tyckte att jag var annorlunda. På kursen träffade jag jordanier som går i min skola och vi fick lära känna varandra och har nu blivit vänner. Jag fick också lära mig hur man kan läsa av känslor hos andra människor och förstår min äldre syster bättre när hon är ledsen eller upprörd.

En av de jordanska flickor som också gått kursen är 12-åriga Ragat.

– Det jag verkligen tycker om med kursen är att vi fått lära oss att respektera andra människors åsikter. Läraren gör ingen skillnad mellan eleverna och behandlar alla lika. Jag kände inga syrier innan men här på kursen får vi träffa varandra och lära oss om allas lika värde. Vi måste respektera varandra för alla människor har känslor, säger Ragat.

Ragat är 12 år och jordanier. Genom en kurs som Svenska kyrkans partner anordnar har hon fått möjlighet att lära känna syriska flickor i sin ålder. Foto: LWF

Ragat är 12 år och jordanier. Genom en kurs som Svenska kyrkans partner anordnar har hon fått möjlighet att lära känna syriska flickor i sin ålder. Foto: LWF

Läs mer och stöd Svenska kyrkans arbete för syriska flyktingar här!

Text och bild från Lutherska världsförbundet, översatt av Therése Naomi Jonsson

”Att fly är vår enda möjlighet’”

Flyktingkrisen i Sydsudan är nu världens tredje största, näst efter Syrien och Afghanistan. Varje dag passerar 2000-3000 människor gränsen mot Uganda. Svenska kyrkans internationella arbete utökar insatserna och räknar med att ge ytterligare 100 000 personer tillgång till rent vatten, latriner, säkerhet och tak över huvudet. 

1039256_900

Många barn är ensamkommande och har kommit bort från sina familjer under flykten från Sydsudan. Bara de senaste månaderna har det kommit nästan 2000 ensamma barn. Foto: Cornelia Kästner /LWF/Ikon

Sydsudans kristna råd vädjar om omfattande humanitärt stöd och uppmanar samtidigt stridande parter att stoppa kriget som härjar i Sydsudan.

– Behoven är enorma och tyvärr ser vi inte någon positiv utveckling, berättar Anna Garvander, humanitär chef vid Svenska kyrkans internationella arbete som nyligen kommit hem från norra Uganda. Människor flyr med alla sina tillhörigheter och räknar inte med att kunna återvända. Vi ser inte att flyktingströmmen mattas av.

Sydsudan har sedan länge plågats av våld och stridigheter med etniska förtecken och många människor har dödats. Och nu har människor även börjat dö av svält. Det här är den första hungersnöden på flera år och situationen har uppstått med anledning av den svåra torkan i kombination med att hjälpinsatser stoppas av stridande parter i Sydsudan

1039272_900

Situationen för civilbefolkningen är mycket svår och miljontals har drivits bort från sina hem. Närmare en halv miljon människor har sedan i somras flytt landet söderut och gått över gränsen till Uganda. Foto: Cornelia Kästner /LWF/Ikon

Enligt FN riskerar 100 000 sydsudaneser att dö av svält

”Våra värsta farhågor har besannats”, säger Serge Tissot från FAO, FN:s jordbruks- och livsmedelsorganisation. Omkring fem miljoner människor, hälften av landets befolkning riskerar att gå utan mat och dö av undernäring inom de kommande månaderna, skriver FAO tillsammans med FN:s livsmedelsprogram med flera i ett uttalande.

Jesse Kamstra arbetar för en av Svenska kyrkans största partners i Uganda, Lutherska världsförbundets (LWF), och är frustrerad över situationen.

– Hur många människor måste dö förrän det internationella samfundet vaknar?

Familjemedlemmar skiljs vid gränsen
Många människor bär på fruktansvärda upplevelser och berättelser efter flykten från Sydsudan. De är skärrade och rädda när de kommer fram, men samtidigt enormt lättade. Många har kommit ifrån familjemedlemmar på vägen. Anna Garvander vittnar om kaosliknande förhållanden vid gränsen.

– Det är kaos uppe vid gränsen och massvis med människor letar efter sina familjemedlemmar. Många barn är ensamkommande och har kommit bort från sina familjer. Bara de senaste månaderna har det kommit nästan 2000 ensamma barn.

Många är kvinnor och barn
Majoriteten av de som kommer är kvinnor och barn, nästan 90 procent. Männen har av olika anledningar blivit kvar i Sydsudan, en del för att försvara sin jordlott – andra har förts bort eller dödats.

Betty Faiza är 36 år och har flytt från Sydsudan till Palorinya. Ett område i norra Uganda som varje dag tar emot tusentals flyktingar från Sydsudan. Hon kom hit för ett par veckor sedan tillsammans med sina sex barn, varav en nyfödd son. Foto: Cornelia Kästner /LWF/Ikon

Betty Faiza är 36 år och har flytt från Sydsudan till Palorinya. Ett område i norra Uganda som varje dag tar emot tusentals flyktingar från Sydsudan. Hon kom hit för ett par veckor sedan tillsammans med sina sex barn, varav en nyfödd son. Foto: Cornelia Kästner /LWF/Ikon

Under flera dagar vandrade Faiza, höggravid och med sin köksutrustning på huvudet. Hon tvingades föda sitt barn under bar himmel och försökte hålla honom varm med enstaka filtar hon fått med sig.

– Våra fötter var svullna, mina barn och jag var törstiga och hungriga, men vi kunde inte vända tillbaka eftersom att fly var vår enda möjlighet, säger Faiza.

Hon visste att en flykt var förknippad med stora risker, men påbörjade den farliga resan i alla fall.

– Jag vill att mina barn ska få växa upp i en trygg miljö, långt bort från ljudet av gevärsskott, säger hon.

Faiza klagar inte. Hon är bara tacksam över att äntligen ha kommit fram. Hon har förlorat sin man i kriget men hoppas nu på en framtid för sina barn. Precis som tusentals andra flyktingar väntar hon på att tilldelas en jordlott i Palorinya.

Svåra förhållanden för flyktingarna
För de som lyckas ta sig till Uganda väntar en tuff tid. Bristen på mat, vatten och mediciner är påtaglig. Det nyaste flyktinglägret Palorinya, som inte ska ses som ett läger utan som en bosättning, är avsedd för 50 000 personer. Här finns nu cirka 135 000 sydsudanesiska flyktingar och behoven är enorma. Den senaste månaden har flera barn dött på grund av dålig vård.

Gravida, barn och personer som utsatts för könsrelaterat våld får ett blått armband som indikerar att de är i behov av särskild omsorg. Foto: Cornelia Kästner /LWF/Ikon

Gravida, barn och personer som utsatts för könsrelaterat våld får ett blått armband som indikerar att de är i behov av särskild omsorg. Foto: Cornelia Kästner /LWF/Ikon

När människorna kommer registreras och vaccineras de samtidigt som de får en matranson. Barnen mäts och vägs för att upptäcka fall av undernäring. Därefter åker människorna vidare till ett bosättningsområde där de tilldelas en jordlott. Men jordlotterna är svårarbetade och det är väldigt torrt. Och det är en lång resa innan dessa jordlotter kan ge avkastning

– Jordlotterna är inte förberedda, det är stenigt och mycket buskar och träd. Man får inga verktyg, utan måste köpa eller låna de redskap som behövs. Många tvingas sova i tält gjorda av presenningar, berättar Anna Garvander.

Och eftersom den största andelen som kommer är kvinnor och barn, saknas arbetskraft som orkar med det tunga arbetet det innebär att förvandla de torra jordlotterna till ett hem.

Arbetar dygnet runt
Trots att flyktingmottagande är generöst konstaterar Anna Garvander att man går på knäna. LVF:s personal har arbetat utan avbrott sedan början av december, när striderna i Sydsudan intensifierades.

– Hjälparbetarna arbetar dygnet runt och jag är både rörd och imponerad över deras hårda arbete och engagemang, berättar Anna. Hon berättar att många ställt in ledighet och semestrar och arbetar under mycket krävande förhållanden.

Av de 752 000 personer som flytt från södra Sydsudan till Uganda, har fler än 350 000 fått stöd från Svenska kyrkans partner, LVF. Foto: Cornelia Kästner /LWF/Ikon

Av de 752 000 personer som flytt från södra Sydsudan till Uganda, har fler än 350 000 fått stöd från Svenska kyrkans partner, LVF. Foto: Cornelia Kästner /LWF/Ikon

Antalet anställda räcker inte till och det är en stor utmaning att hinna få fram basala förnödenheter och skapa vattenförsörjningssystem och sanitära anläggningar i samma takt som de växande behoven.

Den största oron rör regnperioden som kommer att starta om ett par veckor. Människor måste hinna bosätta sig innan regnet börjar, annars kommer följderna att bli katastrofala.

Svenska kyrkan stödjer akuta och långsiktiga insatser
Genom Lutherska Världsförbundet stödjer Svenska kyrkan bland annat flyktingbosättningar i norra Uganda med det mest akuta som förnödenheter till nyanlända flyktingar. Vattenförsörjning har blivit en utmaning och man arbetar intensivt med att borra brunnar och bistå med vattentransporter. Stödet går även till att bygga sanitära anläggningar så att människor får tillgång till toaletter och kan tvätta sig. Svenska kyrkan stödjer även det psykosociala stödet i form av stress- och sorgearbete.

1039280_900

Ett av flera  Insamlingsställen i norra Uganda, här i  Lefori. Grupper av kvinnor, barn och äldre stå i rader för registrering med de lokala myndigheterna som beviljar varje nyanländ flyktingstatus. Foto: Simon Stanford/Ikon

 

Det primära är nu att säkra tillgången till mat, rent vatten, sanitet och tak över huvudet men för att de här människorna ska kunna återhämta sig behövs även hopp, värdighet och möjlighet att påverka sin situation.

1022781Sara Holmberg
Kommunikatör för Svenska kyrkans internationella arbete

Läs mer om hur Svenska kyrkans internationella arbete stödjer flyktingar i östra Afrika och stöd insatserna >>

”Vi har lärt oss att odla mer effektivt och att hantera risker”

Foto: Therése Jonsson /Ikon

Färd längs Chicué-floden. Längst fram i båten viftar en vit flagga med ett överstruket vapen, för att signalera att vi är en fredlig aktör. Foto: Therése Naomi Jonsson /Ikon

Vi färdas på Chicué-floden, där Svenska kyrkans partner Lutherska världsförbundet, LVF, arbetar med att ge humanitärt stöd till ursprungsbefolkningen som bor i byarna längs floden. Projektet finansieras genom ECHO, EU:s humanitära biståndsorgan.

Vi stannar till i byn Nueva Jerusalén, där invånarna samlas för att hälsa oss välkomna. I varje by har man utsett två lokala värdar inom projektet, en kvinnlig och en manlig. Värdarna fungerar som bybornas kontaktperson inom projektet och finns där som stöd om invånarna har frågor eller synpunkter. En del i projektet handlar om att lära ut hur man odlar mer effektivt och skyddar sig mot naturkatastrofer och andra risker.

Byborna i Nueva Jerusalén tar emot oss i en samlingslokal. Till vänster syns Jota Cabrera Dumaza Dinamiza som är en av de lokala värdarna inom projektet. Foto: Therése Naomi Jonsson

Byborna i Nueva Jerusalén tar emot oss i en samlingslokal. Till vänster syns Jota Cabrera Dumaza Dinamiza som är en av de lokala värdarna inom projektet. Foto: Therése Naomi Jonsson

– Vi har lärt oss att odla mer effektivt och att hantera risker, till exempel att vi ska odla minst tio meter från floden. Vi brukade plantera precis vid flodkanten, men när floden växer så tar den med sig utsädet, berättar Jota Cabrera Dumaza Dinamiza som är en av värdarna i byn.

Det handlar också om att bygga husen på högre pålar så att vattnet inte når dem när floden svämmar över, och att plantera träd med starka rötter precis vid flodbanken. Det bidrar till motståndskraft vid stormbyar och förhindrar jorderosion.

Iloriza Cabrera Tunas är en av dem som får stöd inom projektet. Under åren av väpnade konflikter har det periodvis varit osäkert att gå till odlingsfälten. Naturkatastrofer och översvämningar har förvärrat situationen och orsakat matbrist och undernäring.

– Vi hade inte tillräckligt med mat, vi kunde inte jaga och det påverkade oss mycket, även psykologiskt, säger Iloriza.

Sedan tre månader tillbaka har Iloreza en hemodling där hon odlar koriander, oregano, basilika. Foto: Therése Naomi Jonsson

Sedan tre månader tillbaka har Iloreza en hemodling där hon odlar koriander, oregano, basilika. Foto: Therése Naomi Jonsson

Iloreza bor med sin sjuåriga son i Nueva Jerusalén. Hon börjar ofta sin dag med att titta till sin hemodling, rensa ogräs och skadedjur. Därefter städar hon hemmet, lagar lite mat och tvättar kläder innan hon beger sig ned till de stora odlingsfälten där man odlar bland annat kasawa, banan, majs, sockerrör, ris och ananas.

– LVF har också lärt oss att odla mer näringsrika grödor, säger Iloriza.

När väpnade grupper fanns i området förekom våldtäkter och tvångsrekryteringar. Det kunde även komma helikoptrar som släppte bomber i området.  Sedan fredssamtalen inleddes har det lugnat ned sig.

– Vi kände oss inte fria och vi var ständigt rädda. Det är bättre nu när vi vet att regeringen och FARC har slutit ett fredsavtal, men det är fortfarande ovisst vad som ska ske med de paramilitära grupperna, berättar Iloreza.

LVF stärker arbetet med lokala skyddsmekanismer. Numera är man exempelvis alltid ett antal personer som gör sällskap ner till odlingarna. LVF tränar också lokala vakter som kan varna om en storm eller någon annan fara är på väg och hur man bäst skyddar sig.

 En hemodling med chilifrukter i byn Nueva Jerusalén. Foto: Therése Naomi Jonsson


En hemodling med chilifrukter i byn Nueva Jerusalén. Foto: Therése Naomi Jonsson

Den humanitära insatsen i Bojayá, Chocó, implementeras av Lutherska världsförbundet och finansieras av ECHO, EU:s humanitära biståndsorgan.

Fundedby_HA-CP_Color_SV

Haiti: Människor längtar efter att livet ska återgå till det normala

Vi står framför Neslys och Marie Roselines illa åtgångna hus. Det är ingen tegelbyggnad, inte heller en träkonstruktion. Byggmaterialet är både billigt och lättåtkomligt: lera som bearbetats och blandats med en minimal del cement, för att sedan smetas in mellan flätade vidjor.

Nesly är 33 år och kör motorcykeltaxi. Han har ingen egen motorcykel, utan kontrakteras av olika ägare från dag till dag. Inkomsten han på det sättet kan få ihop är inte stor. Största delen går tillbaka till ägaren av motorcykeln. Marie Roseline sköter om hemmet, som så många andra kvinnor här. Paret har tre barn. Äldsta dottern Wensley är 8 år, sonen, Kadline är 6 och lillasyster Lensheba 2 år.

Foto: PeO

Framför resterna av Nesley och Marie Roselines hus ligger vidjor för att reparera huset och de längtar efter att livet ska återgå till det normala. Foto: Perolof Lundkvist

Natten då orkanen Matthew slog till befann sig familjen inne i huset. Det plötsliga braket fick familjen upp på fötter. Av den hårda vinden hade taket flugit iväg. Regnet vräkte in i det nu öppna huset. Väggarna hade börjat att rasa.

Föräldrarna tog de gråtande barnen och sprang över till mormor Roselèine som bor alldeles bredvid. Eftersom hennes hus också hade börjat ge vika, begav hon sig iväg till byns enda kyrka tillsammans med barnen. Kyrkan blev den natten en tillflykt för många av byns familjer, vilka tillsammans försökte skydda sig mot orkanens oerhörda krafter.

Nesley och Marie Roseline stannade själva kvar i huset över natten. Regnet öste ner över dem men så gott det gick försökte de rädda sina få ägodelar. Det mesta blev ändå förstört: sängar och madrasser, kläder, skolväskor, mat.

– Allt är förlorat. Odlingen är borta, den översvämmades av vattnet. Det kan ibland gå tre dagar utan att vi har något att äta. Vi har än så länge klarat livhanken genom att vi fått handla på kredit. Värst är det för barnen. De kan inte gå till skolan, berättar de.

Skolbyggnaden är helt raserad. Liksom många andra byggnader. Foto: Perolov Lundkvist

Skolbyggnaden är helt raserad. Liksom många andra byggnader. Foto: Perolov Lundkvist

Det finns ändå positiva tecken. Framför resterna av Nesleys och Marie Roselines skadade hus ligger en bunt med vidjor. Reparationsarbetet är på gång, om än i blygsam omfattning. Mycket tyder på att familjen snart kommer att ha tak över huvudet igen. Vägen till byn är fortfarande dålig men befolkningen har gemensamt lagat den djupa ravin som skapades av vattnets framfart och under en tid gjorde vägen oframkomlig.

Samtidigt medger både mormor Roselèine och det unga paret att de känner oro.
– Cyklonperioden är inte över än. Samma sak kan hända igen. Barnen är rädda och har mardrömmar om nätterna. Så fort det börjar regna gråter de.

Ingen av dem vågar ha några stora drömmar om framtiden. De väljer att ta en dag i sänder. Mest av allt önskar Nesley och Marie Roseline att livet ska återgå till det normala. Att Wensley och Kadline ska kunna gå till skolan igen. Att barnen ska slippa gå hungriga och bli svaga och sjuka. Mormor Roselèine vill ha möjlighet att gå till torget igen för att sälja sina varor. Nu är det som om livet stannat av. Enformigheten tär på livslusten. Vi ser inga lekande barn, inga ungdomar som spelar fotboll.

Kanske det är framtidshoppet som behöver återerövras först och främst?

När vi tar farväl av varandra kan jag läsa en outtalad fråga i mina nyvunna vänners ögon. ”Kommer du att glömma oss så fort du lämnat byn? Kan du föra vår talan för alla som inte vet?” Jag känner att det är mitt uppdrag. Att inte svika alla de drabbade genom att låta bli att berätta.

Perolof Lundkvist
är just hemkommen från Haiti där han som en av Svenska kyrkans psykosociala experter hjälpt våra lokala partners att inkludera psykosociala aspekter i allt stöd. Det handlar bland annat om att upprätta stödgrupper och samtalsforum där människor får bearbeta sina känslor, ta stöd av varandra och ventilera frågor, vilket bidrar till trygghet och framtidstro i en svår situation.

Läs mer om vårt stöd till de som drabbats av orkanen Matthew >>
Ge en gåva >>
Följ oss på Instagram,  Facebook och Twitter

haiti-fredag3

Svenska kyrkans lokala partners igång med nödinsatser i Haiti

 

Foto: LWF/ACT-Alliance

En man i Petit Goave, ett av de områden som drabbades när stormen Matthew drog fram över Haiti, har just tagit emot ett ”boendekit” – två presseningar, 2 filtar och 30 m rep för att skapa ett tillfälligt boende. Foto: LWF/ACT-Alliance

Samtidigt som omfattningen av skadorna som orkanen Matthew orsakat i Haiti fortfarande uppdagas har Svenska kyrkans lokala partners börjat dela ut förnödenheter till drabbad befolkning.

Det var under tisdagen den 4 oktober som Matthew drog in över sydvästra delarna av Haiti. Orkanen drog med sig hus, hustak, träd och till och med människor som inte lyckades finna skydd. Med orkanen kom också enormt kraftiga skyfall.

Broar och vägar förstörda
Trots att vindarna i orkanen var oerhört starka, upp till 230 km i timmen, rörde sig orkanen mycket långsamt över Haiti och orsakade därför extra stor skada.  Broar och vägar förstördes också. Det har därför fortfarande inte varit möjligt att ta sig till några av de värst drabbade områdena för att kartlägga och kunna uppskatta vilka skador orkanen har orsakat.

– Situationen på Haiti är akut just nu. Över 2 miljoner människor har påverkats av orkanen och 750 000 människor är i akut behov av förnödenheter. Vartefter kontakt upprättas med avskurna delar av landet stiger dödssiffrorna från timme till timme, säger Martha Kristine Syvertsen som arbetar på Norska kyrkans nödhjälp (NCA), en av Svenska kyrkans partner i Haiti.

haiti-fredag3Svenska kyrkan stöder lokala partner inom ACT-alliansen som har påbörjat hjälpinsatser genom att dela ut så kallade ”kit”. Det handlar om hygien och boendekit. Hygienkiten innehåller saker som tvål, tandborstar och handsprit. Boendekiten innehåller två presenningar, 2 filtar och 30 meter rep. Man delar också ut mat och säkrar tillgång på rent vatten.

Medbestämmande och beredskap avgörande
Eftersom ACT-alliansen även var på plats efter jordbävningen i Haiti 2010 har man kunnat dra flera lärdomar från det arbetet. En viktig del är att lokalbefolkningen själva är delaktiga i arbetet med att identifiera och analysera sina behov och utforma stödet. Därför har Lutherska världsförbundet och andra ACT-medlemmar satsat mycket på att under åren efter jordbävningen starta upp och utbilda lokala katastrofkommittéer.

Dessa lokala kommittéer har 7-15 medlemmar som kartlägger situationen i sin by och gör upp en plan för katastrofberedskap. Denna plan innefattar vem som ska göra vad om en katastrof inträffar. Samordningen med de lokala myndigheterna är viktig och fungerar nu väl. De lokala myndigheterna har också förstått att det är deras skyldighet som representant för staten att ge befolkningen stöd efter att katastrofer har inträffat.

ACT-alliansen står för samordning
En annan lärdom från jordbävningen 2010 var vikten av koordinering och nationellt ägandeskap. Internationella organisationer kritiserades för att förbigå lokala aktörer, vilket ledde till sämre koordinering, insatser som inte var kontextuellt rotade och att insatserna inte ledde till att bygga upp lokal kapacitet. Idag är det den Haitiska staten som har det övergripande samordningsansvaret. Vi ser också att vårt samarbete i ACT-alliansen säkerställer ett väl koordinerat stöd som samordnas inom alliansen, med andra organisationer samt de lokala och nationella myndigheterna.

Haiti är västra halvklotets fattigaste land. Över hälften av befolkningen lever i fattigdom och undernäring är utbrett. Stormen Matthew kom i ett läge där landet redan är hårt prövat av matbrist efter vårens torka som orsakat sämre skördar. Nu är många odlingar totalförstörda och boskap har dött. Omvärldens stöd och engagemang för Haiti är oerhört viktigt nu!

Läs mer om vårt stöd till de som drabbats av orkanen Matthew >>
Ge en gåva >>
Följ oss på Instagram,  Facebook och Twitter

test2

 

 

 

 

 

Lyssna mer och tala mindre

Vad säger man när en människas hem har rasat samman? När man inte vet om andra familjemedlemmar skadats eller överlevt? Spelar det någon roll vad man säger? Idag på världsdagen för psykisk hälsa lyfter vi psykologisk första hjälpen – ett praktiskt sätt att möta människor i kris som drastiskt kan förändra hur katastrofer påverkar människor.

Filipe går fram till Tania som sitter ihopkrupen på golvet med huvudet gömt i armarna. Han försöker få kontakt och frågar vad han kan göra för henne. Tania är rädd, hon hörde skottlossning och sprang och gömde sig. Filipe berättar lugnande att han träffat hennes bror och vill återförena de två.

Samtidigt böjer sig Paolo över Roberto som precis har fått en filt omkring sig. Paolo har nyss anlänt och scannade snabbt av området med blicken för att se vem som är i behov av hans hjälp. Han fick syn på Roberto och gick fram för att erbjuda en filt och lite vatten att dricka. Han noterar att han inte är skadad men skärrad; hans hus ligger i ruiner, och familjen syns inte till.

Lyssna med öron, ögon och hjärta
Jag har nyligen kommit hem från Esmeraldas som är en stad vid Ecuadors kust och ett av de områden som drabbades hårdast av jordbävningen i Ecuador i april månad. Filip, Tania, Paolo och Roberto deltog i en utbildning om psychological first aid, PFA. Vad säger man när en människas hem har rasat samman? När man inte vet om andra familjemedlemmar skadats eller överlevt? Hur börjar man ett samtal? Vad säger man inte? Vad behöver de drabbade först?

Tania, Roberto och Paolo kommer från tre olika organisationer som Svenska kyrkan stöder i arbetet med att förse drabbade familjer med vattentankar, vattenfilter och psykosociala aktiviteter för familjerna och barnen. Under utbildningen använder vi rollspel som metod för att öva på PFA. Det handlar om att lära sig principer och förhållningssätt för hur man kan förbereda sig, lyssna på människor och knyta dem till andra tjänster för att få vidare hjälp.

Psykologisk första hjälpen vill visa på hur vi kan lyssna både med öron, ögon och hjärta. Hur vi genom vårt sätt att bemöta människor i ett första skeende kan förbereda marken så att människor blir mottagliga för annan hjälp. Genom vårt sätt att agera kan vi skapa förtroende och öppning för andra insatser. Psykologisk första hjälpen är inga konstiga saker, det är naturliga frågor och samtal som vi alla skulle önska att få om vi var de drabbade.

Stor satsning på psykologisk första hjälpen
Utbildningen hjälper medarbetarna i våra partnerorganisationer att förbereda sig. Att känna till principerna för hur man skapar en öppning i ett samtal, och veta om vad man bör undvika att säga eller lova, gör att de känner sig bättre rustade att möta människor i kris. Svenska kyrkan satsar stort på PFA. Tillsammans med Leslie Snyder som författat psykologiska första hjälpens riktlinjer, har vi precis tagit fram ett pilotprojekt för och med våra partner. Vi ser det som en viktig metod för att kunna inkorporera ett psykosocialt förhållningssätt inom alla humanitära sektorer, vare sig insatsen handlar om matutdelning, sjukvård, röja vägar eller återförena barn och föräldrar. 

Under nästa år kommer vi att utbilda partner i PFA på flera olika platser runtom i världen. Förutom utbildning kommer vi också stötta dem i processen att förändra insatser, förhållningssätt och attityder inom organisationen.

Det är vår övertygelse att om vi låter det psykosociala arbetssättet genomsyra både vårt sätt att se på och ta hand om personalen i organisationen och bemötandet av människor i katastrofer kan det drastiskt förändra hur katastrofer påverkar människor, och hur de återhämtar sig. Det sociala och emotionella lidandet i katastrofer kan ha lika hög eller allvarlig påverkan på befolkningen som de fysiska. Det är därför vi inom Svenska kyrkan förespråkar en helhetssyn på det vi gör, människans välmående går inte att dela in i enbart fysisk, mentalt, andligt eller socialt. Varje insats måste se till hela människan.

Carina Hjelmstam Winberg
Handläggare i Svenska kyrkans humanitära team

Följ oss på Instagram,  Facebook och Twitter

Frön ger mat och hopp i Kongo

Konflikten i Demokratiska republiken Kongo har krävt miljontals liv, det könsbaserade våldet är utbrett, människor lever på flykt i sitt eget land. Keith Mattingly besökte nyligen projekt i landet som ger människor möjlighet att skapa en tillvaro mitt i kaos. 

För ett par år sedan kunde det kännas som att man hade nått det internationella humanitära arbetets epicentrum när man besökte Norra Kivu i Demokratiska republiken Kongo. Efter detta besök är mitt intryck att det nu blivit ännu en bortglömd katastrof, medan strålkastarljuset hamnat på andra kriser.

Av denna anledning känns det extra viktigt att berätta om det stöd som Svenska kyrkan ger till Lutherska världsförbundet (LVF) och deras lokala samarbetspartner Bureau Oecuménique d’Appui au Développement (BOAD). Tillsammans gör de ett fantastiskt arbete i en av de mest komplexa och farliga regionerna i världen.

a)Anna och jag med en grupp vi träffade i Mavivi som odlar auberginer, tomater, amarant och purjolök inom BOADs projekt.

Anna Olli och jag med en grupp i BOAD:s projekt i Mavivi som odlar auberginer, tomater, amarant och purjolök.

Jag reste tillsammans med min kollega Anna Olli från vår ekonomiavdelning som bland annat var ett stort stöd i det franska språket. Men det vanligast talade språket i regionen är swahili, vilket jag inte visste och vilket innebar att kommunikationen med lokalbefolkningen blev både utmanande och rolig. Anna och jag besökte vår partners huvudkontor i Goma och två fältprojekt i Kitchanga och Beni. Där arbetar BOAD med nutrition, psykosocialt stöd, rent vatten och sanitet, matsäkerhet, skydd av barn och självförsörjningsstöd.

Kamp för vatten och ved
Två saker med Kitchanga, där LVF ger stöd till internflyktinga, utmärker sig omedelbart . Det första är den steniga, gropiga, dammiga och slingriga grusvägen dit, utmed en vilande vulkan, som i bästa fall tar fyra timmar från Goma. Att leverera förnödenheter i denna geografi kräver sin navigering. Det andra som slog mig var stadens extremt begränsade infrastruktur som får direkta konsekvenser för befolkningens säkerhet. Det var både imponerande och sorgligt att se hur långt människor färdas för att få tag i rent vatten, ved och andra basala förnödenheter.

Jag får erkänna att jag var lite nervös när vi reste till Beni. Bara en vecka före vårt besök massakrerades omkring 100 personer i en fruktansvärd attack utförd av en rebellgrupp. Det gjorde det verkligen tydligt för mig hur verklig och nära konflikten är – och det var det närmaste jag och Anna någonsin kommit ett krig.

För att sätta situationen i perspektiv är det värt att påpeka att den decennielånga konflikten i DR Kongo är den mest dödliga konflikt som ägt rum sedan andra världskriget, där över 5,4 miljoner människor fått sätta livet till. Att ta till sig denna svindlande siffra och se hur normaliserat våldet blivit gör att de flesta andra problem känns obetydliga.

b)Två kvinnor i Mavivi med sin amarant, vilket är speciellt bra för människor på flykt eftersom det kan konsumeras inom tre veckor efter planteringen. Foto: Keith Mattingly

Två kvinnor i Mavivi vattnar amarant, en gröda särskilt lämplig att odla för människor på flykt eftersom det kan skördas inom tre veckor efter planteringen. Foto: Keith Mattingly

Mötet med människorna som är en del av BOADs matsäkerhetsprogram i staden Mavavi var en av resans höjdpunkter. Här har BOAD försett befolkningen med frön och en bit mark för odling av lök, aubergine, tomater och amaranth. Just amaranth lämpar sig särskilt i denna kontext då den kan skördas och ätas bara tre veckor efter sådd. I mötet med män, kvinnor och unga som arbetade i landen gick det inte att ta miste på den entusiasm, stolthet och känsla av ägarskap som de förmedlade. Grödorna används både till egenbruk och genererar inkomst vid försäljning. Genom ett lokalt skyddssystem förhindrar man att väpnade grupper kommer och stjäl de mogna grödorna.

Motverka att unga rekryteras till väpnade grupper
Att bidra till samhällets egen handlingsförmåga och återhämtning är en hörnsten i detta projekt. Lokala ledare tar ansvar för att sprida kunskap om hygien och näringslära, speciellt för gravida och ammande kvinnor. Psykosocialt stöd har en viktig funktion, inte minst inom könsbaserat våld och den osäkerhet som följer av ett liv på flykt. Tillgången till utbildning är i princip obefintlig så de kunskaper människor delar mellan sig utgör grunden för samhället fortsatta utveckling. I ett område med så begränsade resurser arbetar våra partners tillsammans med lokalsamhällen för att ge unga människor bättre alternativ än att låta sig rekryteras till väpnande grupper.

Vår partners arbete kan dock inte ”lösa” grundproblemen, det kan ingen humanitär insats göra. Rapporter och dokument med siffror, symboler och kalkyler man tar del av kan aldrig göra den situation man upplever på plats rättvisa. En av alla de saker jag tar med mig hem är en stärkt övertygelse om vår partners goda förståelse för den komplexa kontext de arbetar i och människors lidande och behov, och samtidigt deras styrkor och kapacitet att påverka sina liv, trots svåra omständigheter. Men den enda långsiktiga lösningen är och förblir fred.

Keith Mattingly
Handläggare i Svenska kyrkans humanitära team

Svenska kyrkan stöttar dem som flyr och dem som finns kvar

Riksdagsledamoten Fredrik Malm skriver på sin blogg den 16 augusti att när de kristna befolkningarnas existens i Mellanöstern hotas, är det inte bara en tragedi för dem som drabbas, det är en tragedi för hela mänskligheten. Malm skriver även om risken att Mellanöstern till slut blir en region av homogena etniska och religiösa enklaver. Det blir omöjligt att bygga tolerans i en sådan miljö. Fiendebilder och rädsla förs vidare från generation till generation.

Svenska kyrkan delar i allra högsta grad dessa farhågor. Det som drabbar hundratusentals utsatta kristna och andra religiösa och etniska minoriteter i regionen är ofattbart i sin grymhet och brutalitet. Svenska kyrkan ger direkt humanitärt stöd för dem som flyr, och engagerar sig i pastorala stödinsatser för de kristna och kyrkliga ledare som är kvar – bland annat genom samlade insatser i Kyrkornas världsråd och Mellanösterns kristna råd.

Det är dock beklagligt att Fredrik Malm inte hittar någon information om Svenska kyrkans engagemang för Mellanösterns utsatta kristna på vare sig blogg eller hemsida. Hade han letat lite till hade han kunna hitta ganska omfattande information om bland annat Svenska kyrkans långsiktiga stöd till Mellanösterns kristna råd, förutom det omedelbara humanitära stödet till såväl kristna, yezidier och andra minoritetsgrupper som samlats i läger eller flyktingbostäder i norra Irak, Turkiet, Jordanien och Libanon.   

Konfliktlösning-Za'atari-1032292

Pojkar pratar om konfliktlösning i flyktinglägret Za’atari i Jordanien. Lägret skapades 2012 när syriska flyktingar började strömma in över gränsen. Idag bor här omkring i 80 000 människor. Svenska kyrkan ger ett omfattande stöd genom Lutherska världsförbundet som är en del av kyrkornas organ ACT-alliansen.

Det är förstås en självklar utgångspunkt för Svenska kyrkan att våldet från IS och andra jihadistiska grupper är barbariskt och ett brott mot mänskligheten. Visst kan vi upprepa det i ett antal pressmeddelanden, ifall nu någon skulle tvivla på vår hållning inför den typen av våldshandlingar, men det viktigaste är att hela världssamfundet agerar för att skapa skydd för dem som nu drabbas av våldet i både Irak och Syrien.

Vad gäller Mellanösterns kristna råd, så försöker rådet i en mycket svår samhällssituation upprätthålla dialog och konkret samarbete mellan kyrkorna. Kristen närvaro och vittnesbörd i regionen är i centrum för arbetet. Man genomför olika typer av direkta och indirekta aktioner för att få världssamfundet att agera för att den religiösa mångfalden i regionen ska kunna bevaras och för att bidra till den återuppbyggnad, som vi alla hoppas ska bli möjlig när Nineveslätten och Mosul har befriats från IS våldsvälde.

Genom olika insatser försöker också Kyrkornas världsråd verka för fredlig samexistens och gemensamma strävanden för att stärka banden mellan olika religiösa och etniska grupper och därigenom motverka att religiös radikalisering sker. Svenska kyrkan är en av de allra största bidragsgivarna till detta arbete genom Kyrkornas världsråd.

Kyrkornas världsråd har förutom pågående kontakter med och besök till kyrkor, religiösa ledare och ledare för andra religiösa grupperingar också för avsikt att i början av 2017 genomföra en särskild delegationsresa med kyrkoledare från andra delar av kristenheten till Irak. Svenska kyrkan har själv deltagit i olika resor in i Irak för att få en bild av situationen och för att tala med lokala kyrkoledare.

När det gäller de humanitära insatserna så stödjer Svenska kyrkan yazidiska flyktingar i Turkiet genom ett projekt som främst fokuserar på yrkesutbildning och psykosocialt stöd till barn och unga.

Genom ett samarbete med Diakonia i Libanon stödjer Svenska kyrkan palestinska flyktingar från Syrien. Projektet fokuserar på förebyggande och minskande av könsrelaterat våld (GBV). I norra Irak arbetar Svenska kyrkan genom Lutherska världsförbundet (LWF) med stöd till kristna, yazidier och muslimer som flytt framförallt IS våld. Stödet innefattar bland annat mat, vatten, sanitet och hygien, psykosocialt stöd och utbildning.

Det finns också arbete och insatser som vi av säkerhetsskäl inte kan informera om. Istället för att fortsätta debatten genom bloggar och sociala medier skulle vi gärna välkomna Fredrik Malm till samtal på kyrkokansliet i Uppsala för att diskutera vad mer vi kan göra för att hjälpa kristna och andra religiösa och etniska grupper i regionen.

Vi hoppas att det också kan bidra till en omprövning vad gäller medlemskapet i Svenska kyrkan. Fredrik Malms kritik behövs i en kyrka som rymmer många olika åsikter och former av engagemang.

Erik Lysén
Internationell chef Svenska kyrkan

Läs mer om vårt arbete på Svenska kyrkan.se

blandat1517