OS-löparen Rose från Kakuma talar i Lund

Löparen Rose Nathike Lokonyen från Kakuma flyktingläger fick under olympiska spelen möjlighet att visa världen att också flyktingar är att räkna med. Om några veckor kommer hon till Lund inbjuden som talare när lutheraner och katoliker gemensamt firar minnet av reformationen på temat Together in hope.

Det är OS i Rio de Janeiro 2016. De olika lagen tågar in på Maracana stadion. Längst fram och fanbärare för flyktinglaget går tjugotreåriga Rose Nathike Lokonyen från Sydsudan. Det är första gången ett lag bestående av flyktingar deltar i olympiska spelen, de är tio stycken löpare, simmare och kampsportare.

Rose Foto: Cornelia Kästner /LWF

Utbildning, kulturella aktiviteter, sport är viktigt i flyktinglägret. ”Jag vill visa världen våra förmågor”, sa Rose Nathike Lokonyen inför OS 2016 som hon deltog i. Foto: Cornelia Kästner /LWF

– Ett stort ögonblick och en möjlighet att ge ett ansikte åt de 65 miljoner människorna på flykt i världen. Vi är människor som alla andra. Vi kan göra allt och jag vill visa världen våra förmågor, säger Rose.[1]

När Lutherska världsförbundet och Vatikanen den 31 oktober gemensamt inleder firandet av reformationen 500 år, så är Rose inbjuden för att berätta om sitt liv. Firandet är ett samarrangemang mellan katolska kyrkan och lutherska kyrkor och ses som en försoning mellan de olika kyrkogrenarna som splittrades under reformationen. Till mötet kommer bland annat påve Franciskus och Lutherska Världsförbundets president biskop Munib  Younan.

Sport och utbildning viktigt i flyktinglägren
Rose är löpare på distansen 800 meter. Hon har vuxit upp och gått i skola i Kakumalägret dit hon flydde som tioåring med sina föräldrar från Sudan (nuvarande Sydsudan). Det är åtta år sedan hon upptäckte hur roligt det är att springa. Större delen av sitt liv har Rose sprungit barfota, det är bara det senaste året som hon haft skor att springa i.

– Rose är ett exempel på hur viktigt det är att inte bara ge mat och husrum i det humanitära arbetet, utan att också erbjuda kulturella aktiviteter, sport och utbildning, säger Maria Immonen, chef för Lutherska världsförbundets utvecklings- och humanitära insatser.

Refugee Athletes in Kenya

Rose Nathike Lokohyen deltog tillsammans med nio andra atleter i OS i Brasilien.

I Kakuma i nord-västra Kenya lever 180 000 flyktingar och för Rose handlar vardagen om att ta hand om sina fem yngre syskon så att också de kan få en utbildning. Föräldrarna har återvänt till Sydsudan men med en önskan om att barnen skulle få vara kvar och gå i skola. Kakuma-lägret är känt bland Sydsudaneser för sin goda utbildning.

Elever lyckas mot alla odds
Samtidigt är det helt otroligt att eleverna lär sig något överhuvudtaget när man ser de stora klasserna (inte ovanligt med hundra elever per lärare), de bristfälliga eller obefintliga möblerna (ibland sitter eleverna på stenar eller uttjänta större konservburkar i klassrummen) och de alltför få lärarna.

Svenska kyrkans partner Lutherska världsförbundet ansvarar för grund- och förskoleutbildningen i Kakuma och de gör ett fantastiskt jobb med tillgängliga resurser. Ett jobb som förändrar människors liv. Med full finansiering skulle förutsättningarna bli ännu bättre! Alltför många kriser och katastrofer i världen samtidigt gör att intresse och engagemang för dessa utdragna konflikter inte är tillräckligt stort.

Ingen kan göra allt de skulle vilja för flyktingarna när budgeten aldrig är mer än finansierad till hälften. Trots detta lyckas så många elever mot alla odds. Vilken vilja och uthållighet -de äger!

 

Anna-Maria Sandström. Foto: Magnus Aronson/IKON

Anna-Maria Sandström. Foto: Magnus Aronson/IKON

Anna-Maria Sandström
är liaison officer för Svenska kyrkan på Afrikas horn.

Läs mer om vårt stöd till flyktingar på Afrikas horn >>
Ge en gåva >>
Följ oss på Instagram,  Facebook och Twitter

 

 

[1] https://www.lutheranworld.org/news/rose-nathike-lokonyen-speak-malmo-arena, 2016-10-04

World Humanitarian Day: Else arbetar för att flyktingarna ska få en meningsfull tillvaro

När människor bor i flyktingläger i åratal är det oerhört viktigt att de får stöd att skapa en meningsfull tillvaro. Svenska kyrkan har en särskild kompetens i att arbeta med detta. Vi kallar det psykosocialt stöd. Här berättar vår utsända Else Berglund vad det handlar om för kommunikatör Therèse Naomi Jonsson.

Svenska kyrkans har sedan många år tillbaka ett engagemang och stöd för människor på flykt i östra Afrika. Sedan 2014 arbetar Else Berglund som koordinator för Svenska kyrkans flyktingprogram i regionen, med sin bas i Nairobi, Kenya.

– Man kan överleva också mycket svåra upplevelser, säger Else.
I inslaget nedan berättar hon om stödet till kvinnor som upplevt våld och svåra övergrepp i Kongo.

Den 19 augusti högtidlighålls World Humanitarian Day eller FN:s Världsdag för humanitärt arbete. Det är en dag som FN instiftat för att uppmärksamma och hedra människor som jobbar med humanitärt arbete. Dagen infördes i samband med en attack som inträffade på FN:s högkvarter i Bagdad, Irak, 2003 där 22 människor miste livet.

Antalet människor som lever på flykt ökar stadigt och på flera håll i världen rasar blodiga krig, men mitt i detta så får vi inte glömma de hundratusentals människor som varje dag arbetar för att humanitär hjälp ska nå fram och lindra nöden där behoven finns.

Se en intervju med Else Berglund (2 min, 23 sek)

Svenska kyrkan har utvecklat en specialkompetens inom det vi kallar för psykosocialt stöd, jag ringde upp Else och bad henne berätta lite om sitt arbete.

Else, du har lång erfarenhet av att arbeta med psykosocialt stöd i flyktingsituationer. Kan du berätta lite kort vad det innebär?

– Det handlar om att vid katastrofer, både plötsliga och mer utdragna, låta människor själva få påverka och delta i katastrofarbetet. Sedan kan detta ske på många olika sätt, men i grund och botten handlar det om att inte bara tillgodose de fysiska behoven utan också se till människors psykosociala välmående. När människor får möjlighet att själva förändra sin situation genom att ta stöd av sig själva och varandra bidrar det till att snabba på processen mot en fungerande vardag – trots svåra omständigheter.

Kan du ge några exempel på hur detta sker?
- Som jag var inne på så handlar det om att involvera människor. I en flyktingsituation är det viktigt att stärka befintliga sociala strukturer och skyddsnät, eller att bygga upp nya. Då behöver man identifiera olika utsatta grupper och personer med särskilda behov.

Det kan till exempel handla om barns rättigheter och behov, att barnen inte glöms bort i en katastrofsituation. För att förhindra det kan man bilda kommittéer som lyfter olika gruppers specifika behov. Det viktiga är att man arbetar med hela befolkningen och har ett helhetsperspektiv. Ett exempel är hur vår partner i Uganda involverar både män och kvinnor i arbetet med att förhindra könsrelaterat våld och förändra attityder.

Men det kan också handla om att skapa möjligheter till självförsörjning, eller rättshjälp i fall då man utsatts för exempelvis övergrepp eller andra brott.

Else Berglund i flyktinglägret i Aysaita, Etiopien. Foto: Therése N. Jonsson

Else Berglund i flyktinglägret i Aysaita, Etiopien. Foto: Therése N. Jonsson

Hur ser din arbetsvardag ut?
- En stor del av mitt arbete handlar om att ha en pågående dialog med våra lokala partners, att stärka deras kapacitet och att ge stöd i utformandet av insatser, bland annat genom ökad kompetens i psykosociala arbetsmetoder. Jag läser och ger feedback på våra partners ansökningar och rapporter och följer upp projekt genom besök, vilket underlättas av att jag bor i regionen. Då ser jag också vilken skillnad arbetet gör och hur människors liv förändras till det bättre. Sedan arbetar jag även med kunskapsutbyte mellan fältpersonal i de olika projekten och att bidra till ett ömsesidigt lärande av varandra.

Genom att vi ger ett långsiktigt stöd till dessa insatser kan våra partners agera snabbt när en ny akut situation uppstår. Till exempel nu när stridigheter bröt ut i Sydsudan i somras och en ny våg flyktingar kom till Uganda, så fanns redan en grundkapacitet hos våra lokala partners som gör att de snabbt kan svara mot nya behov.

Händer det att du känner dig rädd för din säkerhet?
- Vi jobbar i områden där det kan inträffa saker så man måste så klart vara medveten om säkerhetsfrågor och hålla sig till de regler som finns.  Jag brukar inte känna mig rädd eller utsatt, men man ska vara medveten om risker – och risker finns ju överallt på något sätt.

Det händer ibland att personal behöver evakueras. Valet att åka någonstans eller inte är alltid mitt, men om något skulle inträffa har jag oftast möjlighet att ta mig därifrån om det skulle behövas vilket inte är lika enkelt för lokala medarbetare och flyktingarna själva. Jag är inte särskilt orolig för min egen säkerhet men jag kan bli orolig för mina kollegor och lokalbefolkningen.

Att besöka olika flyktingläger och se alla behov måste göra att det kan kännas hopplöst ibland. Vad ger dig glädje och kraft i de stunderna?

Även om jag naturligtvis träffar människor som präglas av hopplöshet så tycker jag att våra partners jobbar så konstruktivt och jag ser hur arbetet faktiskt gör skillnad för människor. Det ger väldigt mycket kraft! Att få känna att även ett litet stöd kan göra så stor skillnad och att se människor resa sig, att det finns en såpass stark inneboende kraft – att man orkat ta sig till ett flyktingläger till att börja med. Ger man utrymme och stöd så finns det så mycket initiativkraft och energi, vilket bevisas gång på gång. Jag tycker att mitt arbete är väldigt hoppfullt!   

/Therese Naomi Jonsson
Kommunikatör, Svenska kyrkans internationella arbete

Kakuma och Dalagärde

Den 6 november 2015 landade jag tillsammans med Svenska kyrkans internationella sekreterare i nordvästra Kenya. Vi flög med ett litet plan ända fram till grinden till Kenyas näst största flyktingläger. Namnet är swahili för ‘ingenstans’ och syftar till det ödsliga läget i området Turkana.

Här i lägret, som kom till 1991- 1992, bor 183 000 människor. Det upptar en stor landyta och är indelat i fyra områden och i 131 kvarter. Det ger en struktur och hjälper till att hålla fred och ordning. Just nu håller man på att planera för en ny del som ska rymma 60 000 människor. De fyra olika delarna är som olika samhällen. Flyktingarna bor också i nationella grupper; etiopierna, somalierna, sudaneserna och sydsudaneserna för sig.

Kakuma flyktingläger i Kenya etablerades för mer än 20 år sedan. Det kommer fortfarande flyktingar hit, men lägret ser nu mer ut som en by, skriver Eva Glemme. Foto: Eva Glemme

Kakuma flyktingläger i Kenya etablerades för mer än 20 år sedan. Det kommer fortfarande flyktingar hit, men lägret ser nu mer ut som en by, skriver Eva Glemme. Foto: Eva Glemme

Under flera år har jag levt med Kakuma i mina tankar och i mitt arbete genom mitt tidigare jobb på internationella avdelningen i Uppsala. Jag har varit med och utbildat och förberett människor för att jobba där. Nu fick jag komma hit och se denna plats med mina egna ögon.

Jag slås av ordningen och att man byggt upp byar som vilka andra byar som helst. Här finns gator, affärer och verkstäder bland alla boningshus. Denna första dag äter vi lunch på en etiopisk restaurang i den etiopiska delen. Denna stöds av Lutherska Världsförbundet (LVF).

Under cirka 20 år har människor vandrat från Somalia, Sudan, Sydsudan och Etiopien för att finna en plats att bo på. Bort från krig, konflikter, hunger och brist på vatten. Vad är skillnaden mot hemma? På ett sätt har de det bättre, bostadshuset är ofta bra men de har ingen jord, de kan inte arbeta och har ingen tillhörighet, de är statslösa.

När flyktingarna kommer till Kakuma  söker de sig till ”reception center” där de får bo ett par veckor tills de får ett mer stadigvarande boende i lägret. I mottagningscentret skrivs man in, man får lite grundutrustning, moskitnät och mat. De nyanlända bor i större hus som saknar riktiga väggar och delar huset med flera familjer. Var och en får en del av huset. Mat delas ut på ett ställe. Jag slås av att många av de nyanlända är trötta och kraftlösa men att de samtidigt har stolthet, glädje och hopp. De får hjälp att jobba med sina upplevelser.

Under många år har vi samarbetat med LVF i ett stort flyktingprogram där Kakuma, Dadaab och Djibouti ingår. Flera svenskar har arbetat här med flyktingprogrammet under de år som gått. Att vara flykting är ingen nytt.

Hela tiden i Kakuma tänker jag på Dalagärde hemma i Göteborg – ett transitboende för 200 personer i ett vandrarhem på Lillhagsområdet. Stadigt byggt i rött tegel. Människorna kommer från Somalia, Syrien, Eritrea, Afghanistan, Irak och andra länder. Vi delar ut kläder, de får mat tre gånger om dagen. De bor i rum med sängar och sängkläder.

På båda ställena finns en väntan som gränsar till tristess, minnen, upplevelser, sorg över det man lämnat – och oro. Saknaden efter anhöriga, barn eller vuxna som dött på vägen. Kanske skulle vi tänka lite mer på den psykosociala delen precis som vi gör i det internationella arbetet? Hjälpa de flyktingar som kommer till Sverige att finna sina egna resurser och hitta ett fungerande liv? I lägret Kakuma är de anställda 1445 flyktingar och 260 kenyaner.

Det fanns redan människor i det område där Kakuma etablerades för så länge sedan. Ett ursprungsfolk som har det svårt och fattigt. Det finns en spänning mellan dem och flyktingarna. Hjälporgnisationer satsar mycket på flyktingarna och det är viktigt att man gör samma sak med ursprungsbefolkningen. Skolor byggs åt båda och det finns små ekonomiska föreningar där man tillsammans skapar ett litet kapital för att gemensamt kunna investera i sådan som förbättrar livet och kan skapa inkomst.

Detta korta besök i ett av världens största flyktingläger kommer att ligga kvar i mig och jag tar med mig upplevelserna och tankarna in i mitt arbete på stiftet och när jag besöker till Dalagärde nästa gång. Spännande att se vad det leder till!

Eva Glemme
vikarierande stiftsadjunkt i Göteborgs stift

Följ oss på Facebook och Twitter

Svenska kyrkan stöder flyktingarna från Sydsudan, både genom verksamhet inne i landet och genom stöd till flyktinglägren i Kenya, Uganda och Etiopien dit många flyr. Läs mer >>

Stiftens internationella sekreterare genomförde en studieresa till Kenya och Tanzania under tio dagar och besökte bland annat flyktinglägret i Kakuma där Svenska kyrkan via Lutherska världsförbundet och ACT-alliansen bedriver psykosocialt arbete. 

Det är utmaningar, Morgan!

Nyheten från Sverige når oss på resa i Afrika om migrationsminister Morgan Johanssons kungörelse att Sverige nått gränsen för hur många flyktingar som kan tas emot och att gränskontroller införts. Katastrofala planer på att radikalt minska biståndet för att bekosta flyktingmottagandet skapar en falsk konflikt mellan akuta insatser och långsiktigt arbete.

Budskapet bekräftar den världsbild som ser flyktingar som en belastning, som ställer utsatta grupper mot varandra, som eldar upp hatisk stämning på sociala medier och fnissar i smyg när lokaler för flyktingförläggningar sticks i brand. Det är oättfärdigt och oroande.

Utmaningarna i flyktinglägret Kakuma i Kenya är enorma. Men det går att skapa lösningar där alla är vinnare, skriver Jonas Löhnn. Foto: Kristtina Ruuti

Utmaningarna i flyktinglägret Kakuma i Kenya är enorma. Men det går att skapa lösningar där alla är vinnare, skriver Jonas Löhnn. Foto: Kristtina Ruuti

Jag har respekt för att det är svårt att vara makthavare, och kanske ännu svårare myndighet, när uppgiften blir större än man förberett sig på. Vi är inte vana. Kanske till och med bortskämda.

Men det är nu som förmågan prövas. Solidaritet blir mer än ett ord. Uppfinningsrikedom och initiativförmåga sätts på prov. Det är utmaningar, inget annat. Under vår studieresa till Kenya och Tanzania ser vi prov på det. Dagarna i Afrika har gjort oss imponerade, mer än bedrövade, över läget här. Vi har sett vad man kan åstadkomma med små medel.

”Challenge”, säger vår kenyanska medarbetare.

Ja, vart vi än kommer är de afrikanska värdarna imponerande konsekventa med att tala om svårigheter och brister som utmaningar. Hindren kan verka nästan oöverstigliga men det finns en uppgift, ett ansvar, att finna och genomföra lösningar.

Utmaningarna är stora här; ohälsa, ekonomisk utsatthet, klimatförändringar, låg utbildningsnivå, ojämlikhet och skumpigt usel infrastruktur. Men hopp har man, för utmaningar kan man alltid ta sig an. Vad gör de här när människor väller in från krigsområden i grannländer som Sydsudan och Somalia?

Jag känner stolthet över hur Svenska kyrkans internationella arbete och SIDA stödjer insatserna i bland annat Kenya. Bara i Kakumas flyktingläger finns över 180 000 människor. Ansträngningarna att ge dem mat, husrum, utbildning, vård och försörjningsmöjligheter är omfattande och framgångsrika. Lokalsamhällena som fanns här redan tidigare lyfts samtidigt, fler barn går i skolan och tillgång till vård ökar. Det går att skapa lösningar där alla är vinnare.

Sverige är konstant topp fem i världen vad gäller ekonomin, som just nu går på högvarv. Vi är glest befolkade och har EU:s tredje största landmassa. Inte en enda svensk har varit tvingad till att göra något som helst avkall på sin välfärd för att vårt flyktingmottagande ökat. Det saknas bostäder, men vårt land är verkligen inte fullt. Så bygg nu bostadsminister Mehmet Kaplan, väck landsbygdens möjligheter till boende och självförsörjning landsbygsminister Sven-Erik Bucht och värna biståndet som förbättrar möjligheterna till varaktig fred och stabilitet i världen biståndsminister Isabella Lövin! Varje satsad krona kommer att vara en räntabel investering. Att gå i motsatt riktning ökar polariseringen som göder negativa spiraler och våld.

Det är nu vi kan ”steppa up” och visa våra värderingar i handling, var och en av oss. Låt oss släppa det egoistiska gnället och den okunniga rädslan. Medmänsklighet, inkännande förmåga, viljan att välkomna och dela, är den svenskhet som vi ska stoltsera med och sprida.

Jonas Löhnn
Internationell handläggare på Svenska kyrkan i Växjö stift

Följ oss på Facebook och Twitter

Svenska kyrkan stöder flyktingarna från Sydsudan, både genom verksamhet inne i landet och genom stöd till flyktinglägren i Kenya, Uganda och Etiopien dit många flyr. Läs mer >>

Stiftens internationella sekreterare genomförde en studieresa till Kenya och Tanzania under tio dagar och besökte bland annat flyktinglägret i Kakuma där Svenska kyrkan via Lutherska världsförbundet och ACT-alliansen bedriver psykosocialt arbete. 

På flykt i sitt eget land

Sverige – nästan ett halvt millennium som självständig stat. Sydsudan – 3 år. Vid självständigheten 2011 var framtidstron och hoppet om bestående fred stort bland många sydsudaneser, idag är situationen våldsam på många håll med över en miljon sydsudaneser på flykt, varav de flesta i sitt eget land. I samband med vår nationaldag uppmanar oss Anna-Maria Sandström, utsänd på Afrikas horn, att ägna en tanke åt dem som tvingats bryta upp och saknar det som vi ser som självklart: trygghet, vård, skola, omsorg och en fungerande infrastruktur.

Tänk dig att du är tvungen att lämna ditt hem, din by eller stad, hastigt och oplanerat. Dina gamla föräldrar som har svårt att röra sig måste bli kvar, din yngsta, hon som fortfarande mest sitter i en sjal på pappas eller mammas mage eller rygg, försinkar er alla. Jag försöker tänka mig in i hur det skulle vara, men lyckas inte riktigt. Det är något så förfärligt att jag har svårt att ta det till mig. Just detta, att hastigt och ofrivilligt men av nöden tvingad att lämna allt jag kallar hem och där jag känner mig trygg, är en fasansfull tanke. Ändå ser livet ut just så för över en miljon sydsudaneser, de har flytt hot om våld, brand och förödelse. På bara 135 dagar har alla dessa människor flytt till andra delar av sitt stora land eller till något av grannländerna.

Jag undrar, vad möts de av dit de kommer? Räcker människors solidaritet till när mat och rent vatten är en bristvara? Även om solidariteten finns, finns de praktiska förutsättningarna? Redan före konflikten hade bara hälften av befolkningen tillgång till rent dricksvatten och ungefär 15% hade tillgång till adekvata toaletter. Räcker maten? Förenta Nationerna slår larm om att en svältkatastrof är nära om inte människor kan skörda. Vi vet att många inte kommer att skörda någonting, eftersom de inte har kunnat så.

Utvecklingsarbetet i den unga nationen har lagts på is. Organisationer, stora som små, gör nya verksamhetsplaner och förändrar sina aktiviteter till att rädda liv, istället för att ge förutsättningar för långsiktig utveckling. Vad betyder det för sydsudanesernas framtidsmöjligheter? Vad betyder det på lång sikt att utvecklingsarbetet sätts på undantag till förmån för det livsnödvändiga humanitära stödet idag?

Nyligen anlända internflyktingar sover på marken i lägret Manangui, Sydsudan. ACT-alliansen stödjer flyktingfamiljerna och de boende i området. Foto: ACT/Paul Jeffrey

Nyligen anlända internflyktingar sover på marken i lägret Manangui, Sydsudan. ACT-alliansen stödjer flyktingfamiljerna och de boende i området. Foto: ACT/Paul Jeffrey

Jag har många frågor, men ett vet jag, och det är att det fåtalet flyktingar som når FNs flyktingläger får hjälp. Där arbetar Svenska kyrkan genom Lutherska världsförbundet och andra ACT allians-partners på plats med att ta emot flyktingarna, ordna med vatten och sanitet och utbildning. Vi skyddar barn (särskilt ensamkommande barn) och ger psykosocialt stöd. Hjälp oss att hjälpa!

Svenska kyrkan stödjer flyktingarbetet i Sydsudan, Kenya, Uganda och Etiopien. Vi arbetar tillsammans med lokala partners, våra nordiska systerkyrkor och Lutherska världsförbundet genom ACT-alliansen.

Anna-Maria Sandström. Foto: Magnus Aronson/IKON

Anna-Maria Sandström. Foto: Magnus Aronson/IKON

Anna-Maria Sandström

Regional representant, Afrikas horn,
Svenska kyrkans internationella arbete
 
 

 

”Hade jag ett vapen skulle jag döda dem”

”Jag önskar att jag inte vore flicka. Hade jag varit pojke skulle jag fått stanna kvar och slåss”. 

Hon pratar snabbt, nästan forcerat med mig. Hon är arg. Hon antyder att något har hänt henne, något hemskt. Nu vill hon hämnas. 

”Hade jag ett vapen skulle jag döda dem”. 

Flickan jag pratar med är 12 år gammal. Jag möter henne i mottagningscentret för nyanlända flyktingar här i Kakuma. Hon har precis anlänt från Sydsudan tillsammans med sin mamma och sina yngre syskon.  Hennes pappa och storebror är kvar och har gått med rebellerna som nu kämpar emot regeringstrupperna. Nu drömmer hon om att få gifta sig och flytta till USA. Hon frågar om jag varit där och om det är sant att alla barn, även flickor, får går i skolan där.

Mottagningscentret i Kakuma. En stor majoritet av flyktingarna från Sydsudan är kvinnor och barn. 20 % av barnen under 18 år är ensamkommande eller på annat sätt skilda från sina föräldrar. Foto: Katarina Ottosson

Mottagningscentret i Kakuma. En stor majoritet av de nyanlända flyktingarna är kvinnor och barn. 20 % av barnen under 18 år är ensamkommande eller på annat sätt skilda från sina föräldrar. Foto: Katarina Ottosson

Idag har 446 nya flyktingar anlänt till lägret. Nu står de alla i kö och väntar på att få tallrikar, filtar och sovmattor. Längre bak i kön möter jag tre bröder. Den äldsta är 14 år. De har kommit hit ensamma från Juba.  De vill inte slåss, säger de, bara gå i skolan. Därför har de kommit till Kakuma. Alla tre är födda här men återvände till Sydsudan för några år sedan.  Nu är de här igen. De är trötta efter den långa vandringen men glada att äntligen vara framme. Här känner de sig trygga. Jag vågar inte fråga var deras föräldrar är.

Jag har tillbringat de senaste kvällarna i mottagningscentret, där de nyanlända flyktingarna tas emot. De allra flesta är från Sydsudan.  Jag slås av att det nästan enbart är kvinnor, små barn och tonårspojkar som kommer. Många av pojkarna kommer ensamma, med bröder, släktingar eller kompisar de lärt känna längs vägen. De flyr en konflikt de inte vill vara en del av. De vuxna männen lyser nästan helt med sin frånvaro.

Varje människa som kommer till lägret har en unik historia. Foto: Katarina Ottosson

Varje människa som kommer till lägret har en unik historia. Foto: Katarina Ottosson

Jag slås också av att varje människa jag pratar med har sin historia, och ingen av dem lämnar mig oberörd. Det här är människor som varit flyktingar nästan hela sina liv. För några år sedan, när konflikten i Sydsudan äntligen tog slut, flyttade de hem och började för första gången att bygga upp sina liv. Nu är allt det återigen borta. De är tillbaka i Kakuma och denna gång säger de flesta att nu får det vara nog. De tänker inte återvända till Sydsudan igen.

Katarina Ottosson, utsänd till Kenya.

Foto: Ulrika Lagerlöf/IKON

Katarina Ottosson, utsänd av Svenska kyrkan till Kenya

Katarina är sekonderad av Svenska kyrkan till Lutherska världsförbundet i Kenya för att hjälpa dem i arbetet med ansvar- och kvalitetsfrågor. Katarina är stationerad i Nairobi men är just nu på plats i flyktinglägret i Kakuma i nordvästra Kenya.

Läs mer om flyktingkrisen från Sydsudan >>

Kakuma – hit kommer Sydsudans flyktingar

Solen är precis på väg att gå ner när UNHCR-bussarna anländer till mottagningscentret i Kakuma flyktingläger. Idag skulle antalet flyktingar från den sydsudanesiska gränsen vara 256, men redan innan busskonvojen kommit rapporteras att ytterligare fyra familjer, totalt 15 personer, också kommer till centret. Dessa är från Burundi och Etiopien. Vi förberer högar med sovmatta, filtar och tallrik för att snabbt kunna assistera de nyanlända. En efter en kommer en familjerepresentant med sitt flyktingkort med namn, familjestorlek och hemort fram för sin ranson.

– ”Marlekha Jok, family 6” – ”family size 6” ropas ut av de frivilliga hjälparbetarna samtidigt som kön rör sig sakta framåt. Kvinnor med nyfödda barn eller sjuka barn får förtur i kön. Liksom gamla och rörelsenedsatta.

Dammigt och blåsigt i Kakuma flyktingläger. Foto: Ann Jonsson

Dammigt och blåsigt i Kakuma flyktingläger. Foto: Ann Jonsson

Jag befinner mig i Kakuma flyktingläger, 2½ timmars bussresa från gränsen mot Sydsudan. Det är hit flyktingarna från grannlandet kommer efter att ha registrerats av myndigheterna vid gränsen. Hittills har det kommit drygt 12,000 flyktingar över gränsen till Kenya. I Uganda är siffran över 50,000. Lutherska världsförbundet är en av huvudaktörerna i mottagandet i Kenya eftersom vi här ansvarar för det första mottagandet och all verksamhet vid mottagningscentret. Information om hur systemet i lägret fungerar, tillfälligt boende och mat för de första dagarna ges innanför centrets stängsel. Inom några dagar flyttar de ut i lägret. Innan oroligheterna bröt ut i Sydsudan var Kakumalägret redan överbefolkat. Lokala myndigheter reagerade snabbt på det ökade trycket och ett nytt område i utkanten av det redan etablerade lägret avsattes för att de nyanlända snarast skulle få en tillfällig bostad. De enkla, vita tälten står i rader på den sandiga och torra slätten. Det är torrt och väldigt blåsigt. Sanden far och vinden drar i tältdukarna. Väggarna i skoltälten flaxar. Man håller på att registrera barn för att starta skolverksamhet på måndag. Redan är över tusen barn registrerade. Bland de nyanlända finns det ett antal lärare som kommer få möjlighet till sysselsättning. I väntan på skolstart anordnas varje morgon lekaktiviteter för de många barnen. Leendena sprids i ansiktena på barnen under lekarna. Det är andra ansikten än de vi möter direkt vid mottagningen. Tröttheten och oron lämnar spår, men här får man en möjlighet att glömma problemen för en stund.

Arbetet fortgår dag och natt. Alla ställer upp. Behoven är stora. Lutherska världsförbundet fyller på vattentankar, förberer skolstart, hjälper till att sätta upp strukturer, som ledare och representanter i olika kommittéer som sedan får ansvaret att leda arbetet vidare. Kenyas kristna råd sätter upp tält, Norsk flyktinghjälp sätter upp latriner, International Rescue Committee (IRC) ser över hälsoläget.

Bland de nyanlända flyktingarna hittar vi även lokal personal från Lutherska världsförbundets sydsudanesiska kontor. Jacob har drivits på flykt och lämnat sitt arbete som ansvarig för skolverksamheten i Maban och kommit till Kakuma.

Jacob Kuol Pareng var ansvarig för Lutherska världsförbundets skolverksamhet i flyktinglägren i Maban i Sydsudan. Nu har han själv tvingats på flykt. Foto: Ann Jonsson

Jacob Kuol Pareng var ansvarig för Lutherska världsförbundets skolverksamhet i flyktinglägren i Maban i Sydsudan. Nu har han själv tvingats på flykt. Foto: Ann Jonsson

”Även om jag är flykting har jag möjlighet att fortsätta jobba tillsammans med Lutherska världsförbundet på plats. Dessutom är jag uppvuxen i Kakuma. Jag återvände till Sydsudan för bara drygt ett år sedan från detta läger. Troligen kommer det dröja något innan det är säkert för mig att återvända igen.” Jacob återgår till planeringsarbetet inför skolstart tillsammans med kollegorna.

Jag lämnar flyktinglägret imponerad över människors förmåga att återhämta sig. Imponerad över arbetet som pågår; över metoderna vi använder för att involvera människor att få möjlighet att ta ansvar och påverka sina egna liv, trots att man lever som flykting.

Ann Jonsson. Foto: Magnus Aronson/IKON

Foto: Magnus Aronson/IKON

Ann Jonsson, utsänd av Svenska kyrkan som rådgivare till Lutherska världsförbundets flyktingprogram i Kenya & Djibouti

Svenska kyrkan stöder flyktingarna från Sydsudan, både genom verksamhet inne i landet och genom stöd till flyktinglägren i Kenya, Uganda och Etiopien dit många flyr. Läs mer på www.svenskakyrkan.se/sydsudan.

Strålkastarljuset lyser när rika, vita västerlänningar drabbas

Det är söndag i Peshawar i nordöstra Pakistan, Alla helgons kyrka fylls av gudstjänstfirare. Den här söndagen är inte som andra, efter mässan, på väg ut från kyrkan möts kvinnorna, barnen och männen av två springande självmordsbombare. DN rapporterar på måndagen att 72 personer dödats och över hundra är skadade. Liknande attacker har skett tidigare i Pakistan, i Afganistan och andra länder långt bort från oss. Det är ogripbara siffror över dödsoffer och skadade, men mer än en notis i tidningen blir det aldrig om inte rika, vita västerlänningar drabbas…

…som där jag bor – i Nairobi. Terrorister forcerar sig in i ett köpcentrum med automatvapen och granater. Det är lördag vid lunchtid och många helglediga har sökt sig till köpcentret, som är ett av Nairobis mest påkostade, för att handla och fika. Här möter man de välbeställda: politiker, diplomater och utlänningar. Följaktligen är mediebevakningen stor. Hemma i lilla Sverige är det förstasidesstoff hos stora dagstidningen och Ekot rapporterar. Dramat pågår fortfarande i skrivande stund och har än så länge skördat 68 liv och runt 150 skadade.

Man kan inte säga att den ena händelsen är värre än den andra. Båda är förfärliga, i båda fallen handlar det om oskyldiga barn, kvinnor och män som drabbats. I Kenya är mediebevakningen stor, i Pakistan är strålkastarljuset inte lika starkt, och händelsen är snart glömd bland nya händelser.

2013-09-23 klockan 11 på förmiddagen.

Anna-Maria Sandström. Foto: Magnus Aronson/IKON

Anna-Maria Sandström. Foto: Magnus Aronson/IKON

Anna-Maria Sandström, Svenska kyrkans regionala representant på Afrikas horn, baserad i Nairobi, Kenya.

 

 

 

Starka möten med flyktingar i Kakuma

Tillbaka i Kakuma tillsammans med filmteamet igen, två månader efter vårt första besök i juni. Kakuma – flyktinglägret i norra Kenya som bildades 1992 när tusentals ensamma pojkar från södra Sudan flydde hit för att inte bli barnsoldater eller svälta ihjäl. Några av dem är kvar, och under de här 21 åren har de sett andra flyktingar komma och gå – eller stanna kvar. Nu fler än någonsin, närmare 125 000. Krig och förtryck pågår i många grannländer och lägret har vuxit över sin kapacitet, vilket är en stor utmaning för Svenska kyrkans partner LVF (Lutherska världsförbundet) och alla andra som arbetar här.

Marika Griehsel, journalist och regissör, intervjuar Deeqa i flyktinglägret Kakuma, Kenya. Foto: Anders Kronborg

Marika Griehsel, journalist och regissör, intervjuar Deeqa i flyktinglägret Kakuma, Kenya. Foto: Else Berglund

De människor vi möter har varit med om svåra saker och visst har de det väldigt tufft. Men personalen här gör ett fantastiskt arbete och genom att flyktingarna själva är involverade i bra och positiva aktiviteter ser vi hur de kan hjälpa både sig själva och andra. Det vill vi fånga in genom en film om det psykosociala arbetet i flyktinglägret. Nu gör vi en pilotfilm, men tanken är att vi ska göra en längre dokumentär som under tre år följer några individer/grupper och vad som händer med dem, hur de och deras situation förändras över tid. Filmteamet kommer att återvända var sjätte månad. Vi har anlitat dokumentärregissör Marika Griehsel och fotograf Anders Kronborg. De är väldigt proffsiga och förstår vad det är jag vill få fram.

Samtidigt planerar jag för en långsiktig kompetensstärkning av LVF:s personal kring psykosociala metoder, så att deras arbete här kan fungera som goda exempel, ”best practices”, för andra inom fältet. Detta kommer att följas av forskning, för att visa på vilken påverkan vår approach ”community based psychosocial support” (lokalbaserat psykosocialt stöd) kan ha på invånarna i lägret. Allt detta kommer att ske återkommande var sjätte månad under de kommande tre åren. Jag hoppas ju förstås att de här tre delarna tillsammans – kompetensutveckling, forskning och film – ska hjälpa oss att bli ännu bättre på det vi gör och att öka förståelsen för hur viktigt det är att se varje människa i sitt sammanhang när vi försöker hjälpa dem. Att inte bara se svårigheterna utan också deras egna resurser och kapacitet att tillsammans hantera även en svår livssituation.

Deeqa, en av personerna vi kommer att få möte i pilotfilmen som produceras under hösten. Foto: Anders Kronborg

Deeqa, en av personerna vi kommer att få möte i pilotfilmen som produceras under hösten. Foto: Else Berglund

En av personerna vi kommer att möta i filmen är Deeqa, en 25-årig somalisk kvinna, som varit i Kakuma i ett par år. Hon flydde från Mogadishu till Kenya tillsammans med sin skottskadade mamma efter att pappan och alla de fyra syskonen dödats i en attack på deras gata. Mamma Hawa är svårt handikappad, kan bara ligga och sitta. Sorgen och alla problem tärde svårt på dem båda. Så hörde Deeqa att LVF skulle anställa fler flyktingar som mot en liten ersättning arbetar med det lokalbaserade psykosociala stödet. Hon skrev ett ansökningsbrev och nu arbetar hon nu med konfliktlösning för att förebygga våld i familjer, att identifiera och stödja andra som har särskilda behov och andra uppgifter. Den psykosociala utbildning och stöd hon själv fått genom jobbet har hjälpt henne vidare från grubbel till att orka se framåt, att både kunna hjälpa sig själv och andra.

Pilotfilmen kommer att vara klar i slutet av året, så håll utkik efter den på webben!          

Else BerglundElse Berglund, psykosocial specialist för Svenska kyrkans internationella arbete

Flyktinglägret Kakuma ligger i nordvästra Kenya. Svenska kyrkan och många andra medlemmar i ACT-alliansen arbetar för flyktingarna. Det är en kamp mot krympande resurser. Vi stöder bland annat meningsfulla aktiviteter för barn, bättre vatten, bättre sanitet och undervisning. Läs mer om och ge till projektet >>

Kenya: Spelplanen förändras för somaliska flyktingar

Vi börjar närma oss val i Kenya. Förra veckan röstade man fram vilka som ska vara valbara i respektive parti, region och stad. Nu är resultatet publicerat, och förhoppningsvis så accepterar alla detta.

Strax före jul kom regeringen ut med ett pressmeddelande om att flyktingar och asylsökande endast får vara i något av landets flyktingläger. Det innebär att de runt 120,000 flyktingar som på grund av personlig säkerhet eller annan orsak har flyttats till Nairobi eller någon annan stad nu måste ta sig till lägren i Kakuma eller Dadaab. Regeringen har indikerat att somalier skall till Dadaab och övriga till Kakuma. En av de bakomliggande anledningarna är att säkerhetsläget i flyktingdominerade stadsdelar i Nairobi har försämrats. Nu vill staten visa kenyanerna att man försöker åtgärda problemet, som staten anser är kopplat till terroristnätverk i Somalia.

Oron bland flyktingarna i städerna är stor. Vad kommer att hända? Organisationer som jobbar bland de urbana flyktingarna ska inte längre få fortsätta sina projekt. Främlingsfientligheten har ökat. Sedan december har vi sett ett ökat antal överfall och övergrepp på somalier i städerna.

Somaliska flyktingar anländer till världens största flyktingläger, Dadaab, under torkkatastrofen 2011. Foto: Paul Jeffrey/ACT

Somaliska flyktingar anländer till världens största flyktingläger, Dadaab, under torkkatastrofen 2011. Foto: Paul Jeffrey/ACT

Vi som jobbar i flyktinglägren ser med oro på utvecklingen. Redan idag är lägren överbelagda. Det bor 450,000 flyktingar i Dadaab-lägren och 105,000 flyktingar i Kakuma. Det finns inte tillräckligt med resurser för att kunna hjälpa alla behövande. Särskilt eftersom givare, däribland FN, drar ner på anslagen eftersom den akuta situationen efter torkan är över. Det ökande antalet flyktingar som kom under torkan är dock fortfarande kvar. Med ytterligare inflöde av människor kommer det bli påfrestningar och slitningar mellan grupper, då resurserna är begränsade.

Ett av vårt viktigaste uppdrag i lägren är informationsarbete. För att verksamheten ska kunna fungera så bra som möjligt är det viktigt att flyktingarna har så mycket och så korrekt information som möjligt. Särskilt i överbefolkade områden. Rykten och oro uppstår om det inte ständigt finns ett bra och pålitligt informationsflöde. Genom att involvera flyktingarna i detta arbete, bygger vi också möjligheter till att kunskap och kompetens finns den dagen det är möjligt att återvända hem till sitt hemland. Och återvända vill man! Det var särskilt tydligt bland de ungdomar jag träffade uppe i Dadaab. Många av dem har inga direkta minnen av Somalia, eller är t.o.m. födda i lägren i Kenya, men de svarade med pondus och utan tveksamhet: ”Självklart vill vi återvända till Somalia! Det är ju vårt hemland! Men vi behöver verktyg och kunskap för att hantera vardagen.”

Vi jobbar hårt för att se till att ungdomarna får ett drägligt liv och en möjlighet att bygga upp sitt land. Att stärka människors förmåga till självförsörjning ger ett fredligt och hållbart samhälle och är det bästa bistånd vi kan ge!

Ann JonssonAnn Jonsson, utsänd av Svenska kyrkan till Kenya.

Ann är utsänd till Kenya där hon är verksam som koordinator i Lutherska världsförbundets flyktingprogram som bland annat berör världens största flyktingläger, Dadaab, och Kakuma. Ann bor i Nairobi och har tidigare jobbat många år på internationella avdelningen på kyrkokansliet.