Biskop K. H. Ting in memoriam

Memorial Service i Mochoulu kyrka i Nanjing 2012-12-08. Foto Dieter Mitternacht

Biskop Ting Kuang-hsun, ledare för den officiella protestantiska kyrkan in Kina, avled i sitt hem i Nanjing, 98 år gammal, den 22 nov 2012, kl 10. Hans begravning ägde rum den 28 nov och en memorial service hölls i Mochoulu Church in Nanjing den 8 dec. Vid båda tillfällen samlades sörjande vänner och kyrkoledare från hela världen för att framföra kondoleanser och hälsningar till hans familj. För Svenska kyrkans del framfördes ärkebiskop Anders Wejryds hälsning och kondoleanser av Dieter Mitternacht, verksam för Svenska kyrkan i Hongkong.

Biskop Ting var en av de mest inflytelserika kristna ledare i Kina under de 20:e århundrade. Under hela sitt liv stödde biskop Ting kommunistpartiets ledarskap, älskade sitt socialistiska hemland och menade att den kristna tron måste alltid syfta till landets välgång. Med diplomatiskt skick och ett stort mått av kompromissvilja, företrädde han den protestantiska kristendomen i Kina i över 50 år, sökte väger att samverka med regeringen utan att överge trons kärna, i syfte att skydda kyrkan mot övergrepp och förföljelser.

Hans kritiker har anklagat honom för att ha varit för nära regeringen och ibland även ha medverkat till att förvärra husförsamlingarnas situation. Hans medarbetare menar däremot att han engagerade sig både för den officiellt erkända kyrkan och för många husförsamlingar, även om de senare inte vill erkänna att så var fallet. Vid minneshögtiden påpekade en av hans följeslagare genom årtionden, Rev Chen Zemin, att biskop Ting ofta uttryckt följande princip: ”De erkänner inte oss, men vårt uppdrag är att verka även för deras välgång.”

Biskop Ting blev sekreterare för YMCA studentföreningen i Shanghai 1938 och ordinerades till präst 1942. Efter två års studier i USA utnämndes han till sekreterare för World Student Christian Federation (WSCF) 1948. Efter grundandet av den kinesiska folkrepubliken återvände han 1951, mot mångas enträgna avrådan och i stor ovisshet om vad som väntade, till sitt hemland för att medverka i uppbyggandet av ”det nya Kina” och stödja kyrkornas rekonstruktion. 1955 vigdes han till anglikansk biskop för Zhejiang stift.

Mochoulu kyrka. Foto Dieter Mitternacht

Ting var tongivande i upprättandet av Nanjing Union Theological Seminary och innehade funktionen som dess rektor från 1953 och fram till sin död, de sista två åren som hedersrektor. 1954 valdes han till medlem i den nationella kommitteen för TSPM (Three-Self Patriotic Movement of Protestant Churches in China), 1961 till dess viceordförande, och från 1980 till 1997 till dess ordförande.

1985 samverkade han med andra kyrkoledare i grundandet av The Amity Foundation och var dess president fram till sin död. The Amity Foundation är en social service organisation som engagerar sig i minoritetsgruppers and andra utsatta gruppers sociala väl genom infrastrukturella insatser och utbildning. Huvudfokus är det västliga inlandet där fattigdom, arbetsmigration, social misär och orättvisa fortsatt bestämmer vardagsverkligheten. Svenska kyrkan har, med Sidas hjälp, stött Amitys arbete ända från början. Ting besökte Sverige 1982 och tog genom åren emot svenska biskopar och delegationer vid flera tillfällen.

Biskop Tings teologiska insatser förknippas med begrepp som ”theological reconstruction”, ”justification by love” och det bevingade uttrycket ”Theology is that the church is thinking”. Teologisk rekonstruktion betydde för honom att kyrkan i Kina bör på ett realistiskt sätt integrera den kristna tron med traditionell kinesisk kultur och landets egna karaktärsdrag. Till detta hör också att kristen etik står i centrum för tron och att kristna har ett särskilt ansvar för samhällets utveckling och välgång.

Rev Gao Feng talar till de sörjande. Foto Dieter Mitternacht

När Nanjing Union Theological Seminary grundades på 50-talet, sammanfördes flera seminarier med olika samfundsbakgrund till ett. Tings vision om att etablera ett fundament för kristendomen i Kina som förenar kyrkor bortom samfundsgränser (samstämmig med partiets önskemål) var vägledande och bidrog till att den protestantiska kinesiska kristendomen gick in i den post-denominationala eran. Seminariet tilldelades av regeringen status som Kinas nationella teologiska högskola, en roll som det alltjämt innehar och kämpar hårt för att leva upp till och förverkliga.

Biskop Ting var en övertygad företrädare för ”tre-själv” principen, men avvisade att detta skulle innebära självisolering eller blind exklusivism. Istället hörde ”tre-själv” samman med ett helhjärtat men likställd engagemang för ekumeniska relationer och samverkan med den världsvida kyrkan. På den tredje nationella kristna konferensen i 1980, utmanade Ting sina medkristna till att gå vidare och se sitt uppdrag som en rörelse från ”tre-själv” till ”tre-väl”, från själv-förvaltning till väl-förvaltning, från själv-propagerade till väl-propagerade, från själv-försörjande till väl-försörjande. I det nya läget där reform och öppenhet börjar bli hedersord, måste kyrkan se och ta tag i sin unika historiska möjlighet.

Biskop Tings livsverk har satt outplånliga spår på Kina och kinesisk kristendom. Det är med stor saknad och respekt som kyrkoledare, världskyrkoorganisationer och enskilda runt om i världen har lyst fred över hans minne.

Dieter Mitternacht
Lutheran Theological Seminary, Hongkong

[Faktainformation är delvis hämtad från talet ”Life Story” av Elder Fu Xianwei som framfördes vid minneshögtiden i Nanjing 8 dec 2012.]

Samtal pågår: lutherska värden och värderingar i en världsvid kyrka

Varje år samlas Svenska kyrkans utsända personal till sommarseminarium. Under en av årets programpunkter samtalade vi om luthersk identitet tillsammans med kyrkans chefsteolog Cristina Grenholm och ärkebiskop Anders Wejryd. Vi fick lära oss att kristendom utifrån en luthersk identitet är öppen och egalitär (alla kan och får tolka, alla är präster), har en evangelisk kärna (budskapet om de fria nåden), och gör gott och rätt för världens skull (motivering, syfte och mål finns i medmänniskors behov och lika värde).

Utlandsanställda i samtal på sommarseminariet på Åkerögården. Foto: Eva Olsson

Vi samtalade i grupper om vad det kunde betyda att vara luthersk i olika delar av världen. Någon berättade om ekumeniska samtal i Mellanöstern där det kändes långt ifrån självklart att man kunde enas om att nåden är det enda som bär. Att stå fast vid att varje människa duger inför Gud som den är, kunde av andra kristna uppfattas som en provokation. Jag berättade om hur våra kinesiska studenter på Lutherska seminariet i Hongkong, fast de har läst kurser om luthersk teologi, kan reagera förbryllat och oförstående, när läraren från Sverige talar om barmhärtighet som Guds viktigaste attribut. ”Vad är det för mening med att vara den man är? Vi är kristna för att bli bättre människor, för att med Guds hjälp leva disciplinerade, övervinna motgånger och förändra världen.” Samvetsnöd står inte högst på prioriteringslistan! Frid med Gud ses som början, kanske grunden t o m, men meningen med det kristna livet är att ha ett uppdrag.

Utlandsanställda i samtal på sommarseminariet på Åkerögården. Foto: Eva Olsson

Frågan om det kan vara så enkelt att Gud bara ger fritt och utan krav på gentjänster, förde samtalet till en metafor från datavärlden. Tänk om det är så att luthersk kristendom uppfattas som – eller är – ett slags Christianity 2.0 Light, en gratisversion alltså som endast ger tillgång till delar av den fulla versionen? Man får pröva på för att bli sugen, medan flera viktiga men avaktiverade funktioner lockar användaren till att vilja ha hela programmet. Vilket kostar, så klart! Metaforen sätter saken på en något klumpig spets, men speglar en inte alltför sällspord uppfattning. Hur ska man visa på den lutherska helheten av nåd och ansvar, vila och aktion, utan att bli missförstått? I den asiatiska kontexten där jag verkar just nu, har jag lärt mig att många kristna tycker att luthersk teologi är bland det svåraste att förstå sig på. Hur ska man kunna hålla ihop motpolerna? Hur förhåller sig simul iustus et peccator till lättja och billig nåd?

Under samtalets gång kom jag att tänka på något jag hade läst om Matteo Riccis försök att skapa broar mellan kristendom och kinesisk moralfilosofi. I Christianity. A Global History (Penguin, 2000) redogör David Chidester för hur jesuiter under ledning av Ricci kom till Kina i slutet på 1500-talet. Deras missionsstrategi var att omvända de översta skikten i samhället, om möjligt kejsaren själv. Ganska snart förstod de att präster och munkar (inklusive buddhistiska) hade lågt anseende hos den kinesiska makteliten, medan konfucianska filosofer och vetenskapsmän respekterades högt. Bildade som de var, började Ricci och hans medbröder att klä sig som lärda män, starta filosofiska skolor och undervisa i matematik och astronomi. Ricci, som respekterades högt för sin lärdom och var väl förtrogen med konfuciansk filosofi, bestämde sig för att framställa kristendomen inte som en innovation utan som det fulländade uttrycket av den filosofi som redan fanns i den kinesiska kulturen. Upptäckten 1623 av det Nestorianska monumentet kom väl till hands för att visa att kristendomen hade funnits i Kina i tusen år.

Matteo Ricci i samtal om astronomi. Foto: Dieter Mitternacht, tagen på museet i Macau

Försöken att kontextualisera drabbades av bakslag, inte minst när filosofen och polemikern Yang Guangxian (楊光先) anklagade Ricci för ointresse för människors väl i denna värld och för att vara helt upptagen av paradis och helveten, belöningar och straff i världen bortom. Enligt Guangxian var paradis och helveten en buddhistisk uppfinning för att uppmuntra det dumma folket till att göra det goda. Jesuiterna hade anammat denna föreställning i oförnuft. Guangxian argumenterade att detta stred mot kinesisk moralfilosofi som lärde att allt handlande som motiverades av egen-intressen saknade moraliskt värde. En sund etik i konfuciansk anda har som sin enda drivkraft den etiska förpliktelsen mot att alla människor i ett samhälle ska kunna leva i harmoni. Man gör det rätta för att det är det goda och man gör det goda för att det är det rätta. En religion som baserade sin etik på fruktan för straff eller på löften om belöning är undermålig.

Kontrasten förstärktes ytterligare när filosofen Xu Dashou (許大受) slog fast att barbarernas (dvs. de kristnas) böcker syntes hävda att inträdet till paradiset de facto inte berodde på ett gott liv utan på ett erkännande av den rätta läran om himmelens herre. Läran om paradis och helveten parades således med en föreställning om himmelens herre, som nyckfullt lockade människor till att smickra honom med sin bekännelse istället för att ta hänsyn till människors rätta och goda leverne i denna värld. Xu Dashou summerade sin förståelse av kristen frälsning så här: ”If you have done good throughout your life but have not made yourself agreeable to the Master of Heaven, all your goodness will have been in vain. If you have done evil all your life but for one single instant did make yourself agreeable to the Master of Heaven, all the evil you have done will immediately be absolved.” Och Yang Guangxian tillade: ”In all conscience, their paradise must be a proper den of thieves.”

Jag läser mellan raderna i filosofernas polemik och tror mig kunna urskilja att Matteo Ricci och hans jesuiter syns bara marginellt skilja sig från vad en lutheran skulle ha tyckt, och det i en fråga som splittrade kyrkan i Europa bara några årtionden tidigare. Jag drar slutsatsen att jag som kristen med europeisk luthersk bakgrund i Asien behöver vara noga med att, som Cristina och Anders uttryckte det, hålla ihop de tre teman som utgör luthersk kristen identitet. Inte betona det ena på bekostnad av det andra, inte förringa det ena till förmån för det andra, och inte sluta hävda alla tre fullt ut.

Som exeget förstår jag att Luthers fokus på Guds barmhärtighet inte helt samstämmer med paulinsk teologi, därom finns det en stor konsens bland exegeter idag. Detta till trots tror jag att Luther hade förstått något fundamentalt bibliskt-evangeliskt när han hävdade att människors rättfärdighet är, och kan aldrig vara annat än, en gåva från Gud, medan människors skyldighet att göra gott och rätt inte motiveras på något annat sätt än att det är – just det – gott och rätt.

Dieter Mitternacht är utsänd av Svenska kyrkan sedan 2008 till Lutheran Theological Seminary, Hong Kong.

Läs mer om LTS: Lutheran Theological Seminary, Hong Kong

Läs mer om Svenska kyrkans internationella arbetes identitetsarbete: Vår identitet

Dieter Mitternacht, Foto: Kristina Strand Larsson

Kina: Ett bröllop och 110 dop

Vi har nu avslutat vårt uppdrag som engelsklärare i Kina, utsända av Svenska kyrkan via Amity Foundation. Vi ser med tacksamhet och glädje tillbaka på nio spännande, omväxlande och innehållsrika år. Det Kina vi kom till 2001 är på många sätt annorlunda jämfört med dagens Kina. Utan tvekan har vi fått vara med om ett synnerligen intressant decennium i tjugohundratalets kanske mest dynamiska nation – Folkrepubliken Kina.

Veckoslutet den 30 juni/1 juli tillbringade vi i staden Hangzhou, cirka 1000 kilometer sydost om Beijing, dit vi begett oss för att vara med på ett bröllop. Lördagen den 30 gifte sig nämligen en nigeriansk vän som vi lärde känna i Gansuprovinsen , i den romersk-katolska katedralen i stadens centrum.  Denna kyrka grundades redan 1627 av en kinesisk ämbetsman som varit lärjunge till och blivit döpt 1611 av den berömde Matteo Ricci.

Bröllop i Hangzhou

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den 1 juli deltog vi kanske för sista gången i en söndagsgudstjänst i Kina. Tianshui-kyrkan är en av Hangzhous många protestantiska kyrkor. Den ligger i centrum bara några hundra meter från den romersk-katolska katedralen och är den äldsta protestantiska kyrkan i Hangzhou med ursprung i amerikansk presbyteriansk missionsverksamhet på 1860-talet.

Kyrkan ligger vid Yesutang Lane - Jesusgränd

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Gudstjänsten varade i tre timmar och varje dopkandidat (alla vuxna i olika åldrar av båda könen) presenterades på storbild framme i kyrkan tillsammans med ett personligt skrivet vittnesbörd som lästes upp för församlingen. Påfallande många var män i sina bästa år. Kandidaterna kunde välja mellan att bli huvuddöpta eller bli nedsänkta och efter varje dop applåderade församlingen entusiastiskt och ljudligt. Efter det hela ställde man upp för gruppfotografering framför kyrkbyggnaden som ligger vid Yesutang lane (Jesusgränden).

Dopgudstjänsten varar i tre timmar.

De nydöpta fotograferas framför kyrkan.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kyrkan i Kina har en lång och smärtsam historia. Trots stort förtryck, ursinnig förföljelse och statlig kontroll har hon inte kunnat stoppas – tvärtom. Vi är övertygade om att hennes betydelse inom samhället kommer att öka i framtiden. Vi hoppas och ber att de båda kinesiska kyrkorna, den protestantiska och den romersk-katolska, liksom vår egen Svenska kyrka, ska kunna frigöra sig från den sekulära makten och förbli trogna sitt kall – att vara ljus och salt.

Beijing den 3 juli 2012

Per-Martin Hjort

Per-Martin Hjort har arbetat som engelsklärare för organisationen Amity Foundation i Kina sedan 2001 utsänd av Svenska kyrkan. Läs mer på  Per-Martin och Gunnel Hjorts webbplats.

Per-Martin Hjort

Märkvärdiga kyrkklockor

För många Shanghaibor var detta en helt vanlig söndag i maj. Men för oss, min man Per-Martin och mig, var det en ovanlig söndag, dels för att vi befann oss i Shanghai och dels för att kyrkklockorna ringde. Det var första gången sen vi kom hit 2001 som vi hörde klangen av verkliga kyrkklockor i Kina. Det är möjligt att de brukar ljuda i Shanghai men i de provinser där vi arbetat (Fujian, Gansu och nu Inre Mongoliet) har det inte varit fallet. Inte ens Zhongwenmen-kyrkan i centrala Beijing som ofta med stolthet presenteras för utländska besökare brukar bjuda på klockklang.

Men är det så märkvärdigt med lite klockklang?

Mu'en-kyrkan Shanghai 2012 Foto Per-Martin Hjort

Ja, det är märkligt. Särskilt i en kommuniststat som Kina där många kyrkor stängdes under kulturrevolutionen och där kyrkklockorna liksom miljontals kristna definitivt tystades. Officiellt tillåter den ateistiska staten religionsfrihet vilket innebär att utövandet av buddhism, taoism, islam, protestantism och katolicism är accepterat. Religiös utövning är emellertid starkt kontrollerad. I statistiken för protestantiskt kristna (15-20miljoner, uppgifterna varierar) inbegrips enbart personer som är registrerade i den av staten godkända protestantiska Tre Självkyrkan. Att det därutöver lär finnas minst åttio miljoner bekännande kristna som inte tillhör den patriotiska Tre Självkyrkan nämns inte. Utanför den officiella kyrkans hägn är det fortfarande olagligt att regelbundet samlas till andliga sammankomster och det är omöjligt att registrera någon form av frikyrka eller annan församling.

Ett tecken på öppenhet.

Att kyrkklockorna åter ljuder i Shanghai är förhoppningsvis ett tecken på en ökande öppenhet för religionsutövning, inte enbart på pappret utan i verkligheten. Hur långt utanför den stora världsmetropolen som öppenheten sträcker sig kan vara svårt att greppa. Jag är ingen teolog och har vanligtvis inga kontakter med ledningen för denna gigantiska kyrka. Jag undervisar på en högskola i en stad i Inre Mongoliet. Däremot har jag under årens lopp fått kontakt med ganska många kristna, såväl församlingsmedlemmar som elever. Det vore förmätet att  teckna bilden av den kinesiska protestantiska kyrkan enbart utifrån mina upplevelser men jag vill ändå dela med mig av mina erfarenheter.

Att beskriva kyrkan i Kina är som att försöka beskriva hela Europa med ett litet samhälle någonstans på den skånska slätten som mall. Det är givetvis omöjligt. Liksom olika delar av Europa har sin särart så kan kyrkolivet här se helt olika ut från plats till plats. Liksom ett enda land i Europa kan uppvisa en mångfald av kulturer så kan en enda provins i Kina bjuda på en mångfald av olikartade församlingar där formerna för gudstjänsten varierar allt ifrån vad vi i Sverige skulle betrakta som hyperkonservativt till mera karismatiskt.

Kinesiskt gudstjänstliv ur mitt perspektiv.

På de orter jag varit bosatt har jag försökt delta i gudstjänstlivet utifrån de förutsättningar som rått lokalt och jag har också varit i kyrkor på andra platser som jag besökt. Jag har suttit av många långa och entoniga predikningar tillsammans med tusentals trogna åhörare i Fujian i sydöstra Kina och samtidigt häpnat över den innerlighet som framkommit under bönen. I Lanzhou i den västliga provinsen Gansu var det ofta en fest för mig som andligt hungrande att mötas av vardagsinriktad förkunnelse till oss storstadsmänniskor mitt i livet och omslutas av bön och lovsång.

I den lilla enkla landsbygdsförsamlingen i Xifeng i samma provins slutade jag aldrig att förundras över att folket troget satt kvar på de smala träbänkarna, trots att många kastade längtansfyllda blickar mot väggklockan som trögt tickade fram minuterna då föreläsaren framme vid podiet kunde smälla igen den handskrivna postillan och säga amen exakt på sekunden när fem kvart hade gått till ända.

Gudstjänsten här i Chifeng i Inre Mongoliet kan se olika ut från gång till gång. De nio husförsamlingarna som slagits samman och lyckats bli registrerade som en församling inom Tre Självkyrkan kommer från olika traditioner och tycks lida av barnsjukdomar som ibland skapar oro i leden. Den kvinnliga församlingsföreståndaren arbetar energiskt med att få ordning på både teknik och åhörare i den långsmala lokalen som egentligen är en galleria som församlingen hyr av kommunledningen. Efter söndagsgudstjänsten skingras församlingen och försvinner in i mindre rum för Ungdomsgruppen, Bönegruppen eller Bibelstudiegruppen. Det senaste tillskottet är en Barngrupp som samlas under gudstjänsttid, vilket är ännu ett tecken på öppenhet eftersom det (så vitt jag vet) formellt sett fortfarande inte är tillåtet att samla barn på detta sätt.

Olika former men samma centrum.

Trots att de yttre förutsättningarna kan vara helt olika har jag noterat vissa gemensamma drag. Unison sång och bön är viktiga inslag och bibeln intar en central plats i förkunnelsen. På många håll har man flera samlingar varje söndag. Och kyrkan är alltid full.

Söndag i Mu'en-kyrkan i Shanghai Foto Per-Martin Hjort

När vi kom in i Mu’en-kyrkan i Shanghai fanns inte en enda plats att uppbringa på nedre våningen. En trappa upp var en sal med en TV-skärm där man kunde följa gudstjänsten redan fullsatt. Återstod läktaren. Inte en enda plats, trots att klockringningen ännu inte upphört. Vi gjorde som andra: satte oss på golvet. Kyrkan ligger intill shoppingdistrikten i centrala Shanghai. Inslaget av yngre personer i åldern tjugofem till fyrtio år var märkbart och till skillnad från många församlingar i mindre städer var antalet manliga besökare stort. Tillsammans med ett tusental andra fick vi återigen fira mässa.

Vi vet att kyrkan växer snabbt i Kina och vi har flera studenter som är nykristna. Vi vet också att många av dessa nya kristna försöker hålla det hemligt av rädsla för att förlora förtroendet från familj och vänner eller för att det kan hindra dem i deras karriär. Trots detta väljer de livet med Kristus, för som en ung, framåt tjej sa till mig: ’Det är det viktigaste och bästa jag gjort.’

Gunnel Hjort Foto: Ulrika Lagerlöf

Gunnel Hjort, utsänd av Svenska kyrkan till Chifeng i Inre Mongoliet (Kina)

Mer om kyrkan i Kina kan du läsa på www.hjortikina.dinstudio.se

Gunnel och hennes man Per-Martin arbetar som lärare i engelska vid högskolan i Kina, genom Svenska kyrkans partner Amity Foundation.

 

 

Kina: Visionen som misslyckades men ändå lyckades

Sista dagen av året 2011 kunde Gunnel och jag efter visst detektivarbete äntligen leta rätt på något vi läst och hört en del om: en vacker gammal skolbyggnad med grönglaserat tegeltak och svängda gavlar som i början av 1920-talet i kinesisk stil uppförts av Svenska kyrkans mission, under en epok då man hade stolta planer på att grunda ett regelrätt universitet i Kina.

Den vackra gamla skolbyggnaden är idag ett av kinesiska staten skyddat kulturminnesmärke. Foto: Per-Martin Hjort

Den vackra gamla skolbyggnaden är idag ett av kinesiska staten skyddat kulturminnesmärke. Foto: Per-Martin Hjort

Den vackra byggnaden är idag ett av kinesiska staten skyddat kulturminnesmärke. Den ligger i stadsdelen Taohwalun i staden Yiyang, omkring 70 kilometer nordväst om Changsha, i den sydliga provinsen Hunan.

Inskriften på baksidan av en minnessten på platsen berättar att denna byggnad och ytterligare en som tjänstgjort som lärarbostäder tillhört ett college som en gång grundades av svensk mission.  Numera ingår dessa båda historiska byggnader i en statlig gymnasieskola, där elever och lärare vid vårt besök nyss hade påbörjat sitt efterlängtade kinesiska nyårslov.

SKM:s plan var att grunda en högskola för att främja mötet mellan kinesisk och västerländsk kultur . En framsynt och djärv vision som dock misslyckades ganska kapitalt. För det första blev det aldrig något universitet, utan det hela inskränkte sig till ett college, d v s ett mellanting mellan en svensk högskola och ett gymnasium. Dessutom var man efter bara några år tvungen att stänga skolan på grund av politiska oroligheter.

Det var minst sagt svårt att jobba i Hunan på 20- och 30-talen. Motståndet mot det västerländska inflytandet var starkt och provinsen drabbades upprepade gånger av ett långt och blodigt inbördeskrig. I slutet av 1940-talet lär SKM ha haft 14 missionärer i Kina, men 1951 stängde Mao Zedong definitivt portarna för all utländsk mission.

Efter Maos död 1976 började nya vindar blåsa. Kina öppnade sig alltmer och 1985 grundades Amity Foundation av kristna kineser. Idag är det den största fristående hjälporganisationen i landet.  Utsända av olika kristna västerländska och japanska organisationer har till dags dato säkerligen ett tusental lärare, varav ett ansenligt antal även från Sverige, jobbat genom Amitys försorg på olika universitet och högskolor i ett stort antal av Kinas provinser. Fokus har legat på de mest eftersatta delarna av landet. Medlet har varit engelsk- eller japanskundervisning, målet kulturmöte präglat av ömsesidig respekt, som för båda parter leder till vidgade vyer bland annat genom en bättre förståelse av den egna kulturen. I koncentrat skulle man kunna säga att vi lär dem att se den enskilda människan, de lär oss att inse att vi alla ingår i ett mänskligt sammanhang. Något av det som var själva grundtanken med universitetsprojektet i Taowhalun?

Amitylärarna kommer från olika nationer och denominationer. De lär sig respektera och samarbeta med varandra och med kinesiska kolleger – ett sant ekumeniskt projekt på gräsrotsnivå. Under årens lopp har hundratusentals kinesiska ungdomar tagit djupa intryck av denna undervisning, något vi hör, ser och märker i olika sammanhang gång på gång.

Gunnel och Per-Martin framför minnesstenen som står vid skolan. Inskriften på baksidan berättar att denna byggnad tillhört ett college som en gång grundades av svensk mission.

Gunnel och Per-Martin framför minnesstenen som står vid skolan. Inskriften på baksidan berättar att denna byggnad tillhört ett college som en gång grundades av svensk mission.

Vilken effekt Amitys lärarprojekt i stort har haft och har, vet endast vår Skapare. Jag är dock helt övertygad om att det för den ”lilla människan ” betyder oerhört mycket mer än vad man kanske tror.

Kanske vi skall se den vackra byggnaden i Taohwlun som symbolen för en vision som först misslyckades men sen lyckades?

Lanzhou den 11 januari 2012

Per-Martin Hjort

Per-Martin är utsänd av Svenska kyrkan till Chifeng i Inre Mongoliet (Kina). Tillsammans med sin fru Gunnel arbetar Per-Martin som lärare i engelska vid högskolan i Kina, genom Svenska kyrkans partner Amity Foundation.

Gunnel och Per-Martin har en egen webbsida: www.hjortikina.dinstudio.se/

Kina: Vem lyssnar till en fårskötare?

Varför är ni just här, i Chifeng? Det är en av de vanligaste frågorna Per-Martin och jag får. Många undrar vad det kan vara som driver två västerlänningar att bo i en lägenhet i en alldeles vanlig stad i Inre Mongoliet. Här finns inga omtalade sevärdheter, inga stora företag och inga kändisar. Här finns bara en halv miljon människor som bor inne i staden där höghusen växer för varje dag med hjälp av inflyttad arbetskraft från den omgivande landsbygden.

Chifeng University är inte heller det särskilt omtalat eller berömt. Där finns bara en massa vanliga studenter, de flesta från mindre städer och små byar eller från något litet ställe långt ute i ödemarken. En av dessa är Gegentala. Hennes välklingande mongoliska namn betyder Pärla.

På väg till Gegentalas hem. Foto: Per-Martin Hjort

På väg till Gegentalas hem. Foto: Per-Martin Hjort

Den sista milen till Gegentalas hem utgörs inte av någon egentlig väg men hon vet exakt vilka spår bilen ska följa när hon en dag har inbjudit oss att träffa hennes familj. ”När jag var liten var marken gräsbevuxen så långt ögat kunde nå”, berättar hon och gör en svepande gest ut mot slätten. Varje år breder öknen ut sig alltmer och snart finns det inte mer bete för fåren som hennes familj äger. Bristen på nederbörd och den envisa mongoliska vinden tillsammans med överbetning har gjort att jorden eroderats här liksom i stora delar av resten av provinsen.

Inre Mongoliet är rikt på mineraler och på många håll exploateras marken hårt. Jorden utarmas ytterligare och många familjer som varit fårskötare under flera generationer tvingas lämna sin näring och flytta till städerna för att söka jobb. Gegentalas föräldrar börjar bli gamla och har ingen utbildning. ”Vad ska vi göra”, undrar Gegentala. ”Det här är vårt hem. Jag älskar den här platsen.”

Gegentalas dröm är att få ett jobb som engelsklärare på den lilla skolan ett par kilometer bort och kunna ägna sig åt fårskötsel på fritiden. Hennes storebror som lämnade hemmet för några år sedan arbetar i en kolgruva med långa arbetspass och dålig betalning. Det är tack vare honom som Gegentala kan fullfölja sina studier. Förmodligen är det också hans förtjänst att familjen kan duka fram både fårkött och färskost till sina gäster. Jag betraktar deras ansikten och ser spår av hårt slit, hunger och sömnlöshet. Framtiden tär.

Ändå klagar de inte. Jag skulle vilja bistå Gegentala med något, kanske ett bidrag till studieavgiften som hennes släktingar varje termin samlar ihop till. Men det är omöjligt. I kinesisk tradition gäller mer än någon kultur där jag varit tidigare orden: Var inte skyldig någon något! Och enligt mongolisk sed är varje förbipasserande en gäst värd att vistas under ditt tak och erbjudas något att äta. Gegentalas mamma räcker mig en skål med varmt mjölkblandat te och smöret flyter upp till ytan som ett tunt glänsande skikt.

Det är för studenter som Gegentala vi har kommit hit, utsända av Svenska kyrkan i samarbete med den kinesiska organisationen Amity Foundation. På Amitys hemsida kan man läsa följande förklaring till varför de vill ha kristna lärare här: ”The Amity Teacher Program emphasizes Christian service and encourages Christian participants to bear witness to their faith through their teaching work and through participation with Chinese churches… Teachers interact with Chinese teachers and students and Chinese people at large while they live in China.”

Våra kurser i muntlig färdighet och kommunikation ger oss tillfällen att komma in på ämnen som behöver ventileras: Vilket har störst värde, att fara jorden runt på olika uppdrag eller att vakta fåren för att få det att gå ihop? Vem lyssnar till en vanlig kolgruvearbetare? Är en kvinna lika mycket värd som en man? Är religion vidskepelse? Finns Gud?

När Svenska kyrkan sände ut oss till Kina för första gången för tio år sedan fick vi uppmaningen att vara ett Kristi tecken i världen. I den mån vi varit det, har vi varit det mycket tack vare att människor som Gegentala har kommit i vår väg . De har öppnat dörrar och fört oss rakt in i en okomplicerad och värmande gemenskap. För vi var långt ifrån vårt hem och de tog emot oss, vi var hungriga och de gav oss att äta.

Gunnel Hjort

Gunnel är utsänd av Svenska kyrkan till Chifeng i Inre Mongoliet (Kina). Hon och hennes man Per-Martin arbetar som lärare i engelska vid högskolan i Kina, genom Svenska kyrkans partner Amity Foundation.

Gunnel och Per-Martin har en egen webbsida: www.hjortikina.dinstudio.se/

Rikskollekten

Igår gick följande pressmeddelande ut om rikskollekten:

Smålänningarna mest generösa i kyrkan

På söndag den 26 juli går Svenska kyrkans rikskollekt bland annat till de som drabbats av sommarens naturkatastrofer i Indien, Bangladesh och Kina. 1800 församlingar över hela landet uppmanas att samla in pengar under söndagens gudstjänst.  I tidigare rikskollektsinsamlingar har Växjö stift samlar in mest pengar i snitt per medlem, följt av Visby- och Skara stift.

– Läget ute i världen är extremt akut och naturkatastroferna avlöser varandra just nu, med en gåva i kollekten kommer vi att kunna hjälpa en del av de människor som drabbats, säger Christer Åkesson, biståndschef för Hela världen, Svenska kyrkan.

Rikskollekterna brukar generera allt mellan en halv miljon kronor upp till 10  miljoner kronor, beroende på ändamål.

Kollekt via sms

Utöver kollekten i kyrkan kan man även sms:a in en kollektgåva.  Under hösten kommer en satsning att göras för att göra sms-kollekten mer känd. Att sms:a in sin gåva tros bli ett attraktivt sätt att ge pengar i kollekten för såväl unga som äldre kyrkobesökare.

– Allt färre går runt med kontanter på fickan, även bland äldre. Det här är ett sätt att göra det enklare att bidra till kollekt och internationell insamling, säger Eva Perez Järnil, insamlingssamordnare på kyrkokansliet.

En annan fördel är att givaren kan bidra vid den tidpunkt de själva väljer, det måste inte ske i direkt anslutning till gudstjänst.

Sommarens katastrofer

I månadsskiftet maj/juni miste omkring tre miljoner människor i Indien och Bangladesh sitt hem när cyklonen Aila slog till. Därefter har regionen drabbats av kraftiga monsunregn med översvämningar som följd.

Under juli har Kina drabbats av jordbävningar och översvämningar. En jordbävning i provinsen Yunnan i juli förstörde tiotusentals hem och i provinsen Guangxi Zhuang har närmare två miljoner människor drabbats av översvämningar. De senaste veckorna har hus, vägar, grödor och vattenledningssystem spolats bort.

Klimatförändringarna

–Klimatsamtalen i Köpenhamn i december kommer lägligt. De flesta forskare anser att naturkatastroferna blir allt värre på grund av klimatförändringarna – och de drabbar oftast människor som redan slåss mot fattigdom, säger Christer Åkesson.

Fakta

Rikskollekter beslutas av Kyrkostyrelsen och tas upp i alla kyrkor samma dag till samma ändamål.

För att ge via sms, sms:a ordet Kollekt till 72950. 50 kr går till Hela världen, Svenska kyrkans internationella arbete.

Glädjande nog var det flera medier som valde att täcka vår nyhet. Här nedan finner ni ett urval av de medier som valde att täcka vår nyhet:

VLT
http://vlt.se/nyheter/1.515675
SR Göteborg
http://www.sr.se/cgi-bin/goteborg/nyheter/artikel.asp?Artikel=2988127
SR Jönköping
http://www.sr.se/jonkoping/nyheter/artikel.asp?artikel=2987414
SR Skaraborg
http://www.sr.se/cgi-bin/skaraborg/nyheter/artikel.asp?artikel=2935025
SR Östergötland
http://www.sr.se/cgi-bin/ostergotland/nyheter/artikel.asp?artikel=2988456
SR Ekot
http://www.sr.se/cgi-bin/ekot/artikel.asp?Artikel=2987829
SVT Smålandsnytt
http://svt.se/2.33731/1.1633147/invanarna_i_vaxjo_stift_skanker_mest?lid=puff_1633147
SVT Mittnytt
http://svt.se/2.55868/1.1632870/mittnyttbor_snalare_an_smalanningar?lid=senasteNytt_650021&lpos=rubrik_1632870
Norran
http://norran.se/nyheter/norrochvasterbotten/article316147.ece
Örnsköldsviks Allehanda/Tidningen Ångermanland
http://allehanda.se/start/harnosand/1.1217925
DN
http://www.dn.se/ekonomi/mest-kollekt-fran-bibelbaltet-1.917270
Borås Tidning
http://www.bt.se/nyheter/mest-kollekt-fran-bibelbaltet(1436836).gm
Blocket.se/Skaraborg
http://www2.blocket.se/news?loc=0&id=190328&ca=13
Smålandsposten
http://www.smp.se/nyheter/sverige/fakta-rikskollekt-lan-for-lan(1436850).gm
Kyrkans Tidning
http://www.kyrkanstidning.se/nyheter/?ew_0_a_id=10357
Dagen
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=174193
E24
http://www.e24.se/makro/sverige/artikel_1467069.e24

Även i bloggvärlden har vi fått lite publicitet