”… om nödvändigt, använd ord”

Sång bryter ut bland stolsraderna så fort det fullsatta flygplanet landar i Windhoek. Jag förstår inte orden, men är ganska så säker på att majoriteten av de glada och finklädda damerna och herrarna som steg på i Johannesburg har samma ärende som jag i Namibia: Lutherska världsförbundets generalförsamling och 500-årsjubileet av Reformationen.

En dryg vecka full av möten mellan olika lutherska kyrkor och olika nationaliteter, en plats för gemensam bön och nattvardsfirande. Men också för viktiga beslut om ledarskap och ekonomi, och stora och långt ifrån enkla frågor om kyrkornas roll för jämställdhet, fred och hållbarhet, och om vad det egentligen innebär att vara luthersk i dagens samhälle.

Lite av personlig idol
För mig är det historierna som dröjer sig kvar. Allra starkast är den som biskop Zephania Kameeta berättar, den namibiska biskopen som var en av ledarna för anti-apartheidrörelsen i dåvarande Sydvästafrika, och lite av en personlig idol för mig när det gäller kyrkans kamp för social rättvisa.

Den numera pensionerade biskopen drar fram sin stol i mitten av halvcirkeln som bildats av det dryga femtiotalet personer som kommit till vår workshop om social trygghet och skatterättvisa. Han slår sig ner och börjar berätta om hur det gick till när hans kyrka var med och drev igenom Afrikas första basinkomstpilot.

Kontantbidrag till alla vuxna
I en utredning från 2002 hade den namibiska regeringen tittat på hur skillnaderna mellan fattiga och rika i landet skulle kunna minskas. Trots en blygsam befolkning på två och en halv miljoner och rika naturtillgångar så är Namibia ett av världens mest ojämlika länder.

Ett av utredningens förslag var att införa en nationell basinkomst till alla medborgare – ett individuellt, månatligt kontantbidrag till alla vuxna (oavsett tidigare inkomst) som täcker de mest basala behoven, utan något krav på motprestation. En socialpolitisk reform som får mycket uppmärksamhet världen över i dessa tider av automatisering, osäkra anställningar och ökande ekonomiska klyftor.

En av de mest kraftfulla åtgärder som finns
Utredningen hade blivit liggande, tills en av de lutherska kyrkorna dammade av den och ställde sin regering till svars – hade de tänkt genomföra förslaget? När de inte fick något svar så bestämde de sig. Vi gör det själva. En pilot, i liten skala, för att visa regeringen att idén om att ge människor pengar i handen, utan några pekpinnar om hur de ska spendera dem, är en av de mest kraftfulla sociala åtgärder som finns.

”We had to just do it”, utbrister biskop Kameeta, och får för första gången den där slitna märkesslogan att låta meningsfull.

Biskop

Biskop Zephania Kameeta var en av de drivande bakom pilotförsöket med basinkomst i Namibia. Resultatet var slående – invånarnas hälsa förbättrades, kriminaliteten gick ner och produktiviteten ökade. Idag är den pensionerade biskopen Namibias förste minister för social välfärd.

En koalition av kyrkor, fackföreningar och andra civilsamhällesorganisationer skapades. De blev naturligtvis kritiserade. En tjänsteman i namibiska statsapparaten ifrågasatte om biskop Kameeta verkligen hade läst sin Bibel? Där står det ju att ”I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd…” (1 Mos 3:19) och hur kunde han då tycka att människor skulle få pengar utan att arbeta för dem? Jodå, hade biskop Kameeta svarat, han kände till det stycket. Men han läste det som en förbannelse och inte som en välsignelse.

Etthundra svenska kronor 
Byarna Otjivero-Omitara valdes ut för försöket. Det var inte en plats någon valt att bo på – invånarna hade hamnat där efter att ha blivit utkörda från farmarna runtomkring där de tidigare hade arbetat. De flesta saknade inkomst och framtidshopp. Med hjälp av inhemska och internationella givare sattes piloten igång.

Varje vuxen (undantaget de över 60 år som redan hade statlig pension) fick varje månad ett bidrag på ungefär hundra svenska kronor. Effekten var tydlig. Invånarnas hälsa förbättrades, kriminaliteten i området minskade och produktiviteten och arbetsgraden ökade, tvärtemot alla invändningar biskopen hade fått höra om att människor skulle bli lata och passiva av att få pengar i handen.

Kraften i att dela med sig
Kyrkan visste att den inte kunde göra allt. Att den inte ska göra allt. Det är den namibiska statens ansvar att se till så att befolkningen har social och ekonomisk trygghet och kan leva ett gott liv. Men vad kyrkan kan göra är att visa vägen. Den kan visa att det som få tror är genomförbart faktiskt är möjligt. Att i handling visa på kraften i att dela med sig, att ge alla en rimlig chans. Biskop Kameeta citerar Fransiskus av Assisi, som ska ha sagt: “Preach the gospel, and if necessary, use words.” Evangeliet ska alltså i första hand predikas i handling, och endast om nödvändigt, med ord.

Basinkomstpiloten i Otjivero-Omitara varade i två år. Trots stor internationell uppmärksamhet och de goda resultaten har den namibiska regeringen än så länge inte tagit försöket vidare. Men hoppet lever, inte minst hos biskop Kameeta. Sedan två år tillbaka har den pensionerade biskopen ett nytt uppdrag – det som landets första minister för social välfärd och fattigdomsbekämpning. Och nu har den namibiska regeringen givit minister Kameetas departement i uppgift att ta fram ett förslag om införandet av en nationell basinkomst.

Ständiga reformatörer
Innan jag åker hem hinner jag vara med på det stora 500-årsjubileet av Reformationen. Det är festligt och högtidligt och massor med folk från världens alla hörn som samlas ute i solen på Sam Nujoma Stadium i Windhoek. Nu får jag höra Biskop Kameeta igen, den här gången i en predikan inför tiotusen åhörare. Budskapet hänger ihop med hans historia från workshopen. Han säger att det inte bara handlar om att minnas reformationen, utan att ständigt leva den. Kyrkan måste ständigt vara reformatörer, förändrare. I handling, och om nödvändigt, också med ord.

Foto: Magnus Aronson

Foto: Magnus Aronson

Gunilla Palm
Policyrådgivare för social trygghet

Sociala trygghetssystem har visat sig vara ett effektivt sätt att bekämpa fattigdom. Svenska kyrkan hjälper människor att ta del av de trygghetssystem som finns och arbetar för att allt fler i världen ska få sådan trygghet.
Läs om hur vi arbetar för sociala trygghetssystem >>

Läs en rapport om basinkomstpiloten i Nambia >>

 

Följ oss på Facebook och Twitter

Gunilla Palm var en av de svenska delegaterna till Lutherska världsförbundets generalförsamling i Namibia 10-16 maj. Generalförsamlingen möts vart sjätte/sjunde år och stakar ut vägen för framtiden.

50 år av ockupation – långt engagemang och nya ögon i Lunds stift

Del 1: I Lunds stift finns ett långvarigt engagemang för Israel och Palestina. I dagens blogg berättar Marie Körner, Internationell sekreterare i Lunds stift, om den stiftets ekumeniska vänrelation med Palestinas kristna. Imorgon fortsätter Johan Christensson, ung stipendiat för Lunds stift, och berättar om sina upplevelser tillsammans med det befrielseteologiska centret Sabeel, en av stiftets vänrelationer.

Lunds stift har ett långvarigt engagemang för Mellanöstern. En viktig startpunkt blev den första Jerusalemdagen 1995 då Akademiska föreningens stora sal fylldes av mer än 300 deltagare som kommit för att lyssna till talare som den dåvarande katolske patriarken Michel Sabbah, kväkarledaren Jean Zaru, den anglikanske prästen Naim Ateek med flera.

Jag hade jag själv inte tidigare känt till ockupationens verklighet och kommer ihåg att jag vid frågestunden ställde mig upp och lite nervöst frågade – om detta stämmer som ni berättar så är det ju som en slags apartheid. Borde vi då inte anordna bojkott och sanktioner så som det gjordes då det gällde Sydafrika? Den palestinske Londonambassadören svarade med ett leende att jo, det skulle man ju i konsekvensens namn kunna tänka sig, men att det hittills inte hade visat sig vara möjligt. Det faktum att detta mer än 20 år senare fortfarande diskuteras och är en het fråga visar tydligt på sammanhangets komplexitet.

Denna första Jerusalemsdag efterföljdes av en lång rad liknande Jerusalemdagar, dels i Lund men också andra platser i landet, för att särskilt lyfta fram den problematik som finns kring Jerusalem. Denna fantastiska stad som så många har en stark relation till, och om vilken Nya testamentet berättar att Jesus brast ut i gråt när han såg den framför sig och tänkte på dess historia och framtid.

Lunds stift har sedan 1998 en ekumenisk vänrelation till palestinska kristna och varje fredag ber vi, oftast under biskopens ledning, i Domkyrkans morgonmässa för denna utsatta grupp av trossyskon. Vi är övertygade om att Israels ockupation måste få ett slut och att folkrätt och internationell lag måste gälla även här och vi har i olika sammanhang under åren inbjudit företrädare för kyrkor och civila organisationer som kan ge ett vittnesbörd om sitt arbete för att nå rättvisa och fred och för att få en försoning mellan folken.

Ibland har det varit riktigt tungt arbete och inte sällan har jag upplevt att vi blivit ifrågasatta och att det finns starka krafter som vill tysta den som höjer sin röst i denna fråga.  Då oftast genom verbala attacker som gör det hela väldigt obehagligt. Då har det varit just vänskapen och de konkreta människor som vi lärt känna som gett styrka att fortsätta. Man överger inte sina vänner som har det svårt.

MarieOchJohanLiten

Marie Körner och Johan Christensson, Lunds stift

Femtio år är en lång tid och ännu längre tid har gått sedan Katastrofen, Al Nakhba, då palestinsk fördrivning och förstörelse av palestinsk samhällen inleddes. Den lutherske prästen Mitri Raheb säger att denna befrielsekamp är som ett maratonlopp snarare än ett sprinterlopp och då måste man också välja rätt strategi. För dem i Diyar i Betlehem har det inneburit att satsa på konst och kultur som motstånd som gör det möjligt att kunna andas under tiden. En annan del av strategin är att ge utymme för nya generationer och därför har vi i Lund ofta gett stipendier till unga människor att delta i olika konferenser för att se och uppleva med egna ögon. Imorgon ger jag ordet till vårens stipendiat, Johan.

Epifania – Vatten som både skiljer och förenar

BBJ

Fotograf: Karin Bodin

Nu är det snart dags. Rökelsepuffarna från prästernas rökelsekar fyller luften med väldoft. Människorna trängs på båda sidor av floden för att komma så nära vattenbrynet som möjligt utan att trilla i. Sång och musik fyller luftrummet över ingenmanslandet. Så snart prästerna sjungit sångerna och bett bönerna händer det som många väntat på, de får gå ner i floden och förnya sina dop och välsignas på nytt. Detta är epifania, högtiden som firas till åminnelse av Jesu dop.

När Jesus kom till floden för att döpas av Johannes hördes rösten från himlen: Du är min älskade du är min utvalde. Jesus fortsatte direkt efter dopet ut i öknen. Där klarnar hans kallelse för honom, att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren. Samma röst kan höras i varje dop för den som har öron att höra med. Detta är min älskade, detta är min utvalda. Detta ger oss även kallelsen att precis som Jesus hitta vägar till att förverkliga försoning, förlåtelse och upprättelse. Det är vårt uppdrag att för livets skull befria människor till att leva fullt ut.

Åter till flodens och dess båda sidor och de olika kyrkofamiljerna som tar tillfället i akt att samla sina medlemmar till gemensamma gudstjänster. Gudstjänsterna startar på vardera sidan floden och slutar vid strandkanterna med att prästerna gemensamt välsignar varandra och församlingarna. Detta kan ske med några droppar vatten i form av ett kors på pannan, med stänkande vattenkaskader ur Jordan eller med att doppa sig i floden en, tre eller sju gånger beroende på vilken tradition man kommer från.

Epiphany 2017 119

Fotograf: Jonas Bodin

När det firas med nattvard kan orden i nattvardsbönen lyda: Ett enda bröd och en enda mänsklighet. Men ändå är det så många gränser och uppdelningar mellan oss människor. Hur kan vi hitta vägar att förenas med varandra och se att vi alla är människor som behöver både bröd och vatten för att leva?

När gudstjänsten är avslutad påbörjas den andra sortens gudstjänst som vi skandinaver oftast tycker är bland det viktigaste, gudstjänsten efter gudstjänsten, kyrkkaffet. Här på strandkanterna vid Jordanfloden blir kyrkkaffet istället till en släktträff. Äntligen kan släkten förenas igen och utbyta hälsningar och nyheter om stort och smått. Stämningen är uppsluppen och många skratt hörs. Det är glada människor som möts och kära återseende med vänner och släktingar som kanske bara har möjlighet att träffa denna enda gång om året stående på var sin sida floden.

De har oftast inga möjligheter att korsa floden. Inte för att den är så enormt stor, den skulle kunna gå att hoppa över om man var lite tränad. Utan därför att floden utgör gränsen mellan Västbanken och Jordanien. Gränsen som endast kan passeras av de som beviljas visum, vilket många av de församlade nekas.

Detta för oss till en mycket brännande och aktuell fråga för vår tid. Vem ska ha rätten att bestämma över vem som får korsa vattnet?

Texten är skriven av: Jonas och Karin Bodin, utsända från SvensIMG_1348ka kyrkan till The ELCJHL (Evangelical Lutheran Church in Jordan and The Holy Land), Baptismal Site, Bethany Beyond Jordan

Läs mer om Dopplatsen på Facebook 

Evangelical Lutheran Church in Jordan and The Holy Land

#partnersforpeace

Staten, näringslivet och dessutom några moraliska röster

I min första blogg från Guatemala skrev jag om den svaga staten och vad detta faktum gör med ett samhälle. Svagheten märks inte minst i kongressen. Där finns många partier representerade, men ofta livslängden består ofta inte längre än 5 år, och deras bas bygger inte på ideologi utan på initiativ från enskilda personer, som har tillräckligt med pengar för att ställa upp som kandidater.

Ett undantag utgör UNE, som har bestått i 15 år och har någon form av ideologisk bas. När den politiska makten är svag uppstår ett vakuum, som naturligtvis fylls av andra krafter. En sådan påverkansfaktor utgör näringslivet, där den viktigaste organisation är CASIF, bakom vilken bland annat de åtta familjerna står bakom. Sammanblandning av roller utgör ett verkligt hot mot demokratin och med risk för otillbörlig påverkan. Vår delegation mötte höga representanter för denna stora och mäktiga organisation, CASIF, som är en av de starkaste krafterna i det Guatemalanska samhället. De är medvetna om att deras image behöver förbättras varför de gärna möter representanter från Europa och USA.

mayaGuatemala står inför ett vägskäl mellan att upprätta ett oberoende rättsväsendet eller att verka för status quo. Rättsväsendet är korrumperat och bara ett fåtal i domarkåren kämpar för sitt oberoende. En av de mest beundransvärda och modiga domarna är Yasmin Barrios, som för några år sedan dömde president Molinas, en dom som senare upphävdes. Hennes modiga insatser för lag och rätt har resulterat i att hennes hem blivit sönderbombat. Hon har också utsatt för andra trakasserier.

En annan modig jurist är Colombianen Iván Velázques, kommissionär för FN-kommissionen mot korruption i Guatemala (CICIG). Kommissionens arbete är helt oberoende i förhållande till landets rättsväsende, men gör noggranna undersökningar mot korruption och ger underlag för domstolarna. Flera rättsskandaler har därmed avslöjats. Nu finns starka krafter som verkar för att Velasques ska bort och därmed försvaga CICIG. Om så skulle ske, vore det förödande för landet och hota CICIG:s arbete.

En eftermiddag fick delegationen i smågrupper föra samtal med flera borgmästare för mayafolkets byar, där de har en självständighet som ständigt är under hot. Mayafolkets integritet och resning imponerar. Det är minst sagt berörande, för att inte säga skakande, att lyssna på deras berättelser om utsatthet av fysiskt och strukturellt våld.

AmbassadörsparetSlutligen vill jag lyfta fram det viktiga arbete som utförs av svenska ambassaden och den orädde och väl insatte ambassadören Georg Andrén. Han och hans hustru Maria, tidigare diakon i Nyköping, skapar en öppen och dialogisk miljö där ambassaden utgör en viktig plattform för dialog. Ambassadens avtryck i samhället och lovorden från de som hävdar mänskliga rättigheter är stor. Andrén slutar i höst och blir Diakonias nya generalsekreterare.

Hans-Erik Nordin, biskop emeritus

I slutet av april reste representanter för Svenska kyrkan, Diakonia, Kristna fredsrörelsen, We Effect och Individuell människohjälp (IM) till Guatemala för att möta partnerorganisationer inom det civila samhället och representanter för den guatemalanska staten.

Kyrka i korrumperat samhälle

I ett land genomsyrat av våld, korruption, droghandel, politiska skandaler, gigantiska orättvisor och med en instabil och svag stat, vad innebär det då att vara kyrka i en sådan kontext och som en del av det civila samhället? Katolska kyrkan är som i de flesta katolska länder dominerande och är landets majoritetskyrka och den kyrka som tydligast står på de fattigas sida även om den bilden inte är helt entydig i alla sociala frågor. Kyrkans sociala engagemang blev särskilt tydligt under inbördeskriget under sent 1900-tal när många präster dödades.

De evangelikala och pentakostala kyrkorna (både av klassiskt snitt och de mer framgångsteologiskt präglade) är numera en verklig maktfaktor som också fungerar som stöd för den politiskt konservativa makteliten. Betoningen ligger på den individuella frälsningen, och Guds välsignelse över de som tror, men någon kamp för social rättvisa är knappast utmärkande. Det finns ibland en samsyn i vissa privatmoraliska och familjefrågor mellan konservativa katolska företrädare och evangelikala/pentakostala kyrkor.

De klassiskt protestantiska evangeliska kyrkornas med ekumenisk inriktning, som till exempel de anglikanska, presbyterianska och lutherska kyrkorna, verkar i flera fall för de fattiga, men sammantaget är deras politiska röst svag. Men röster finns som uttrycker behov av mer av ekumeniskt samarbete, arbete med förändring av sociala strukturer och dialog med näringslivet. Att de lever i en mycket annorlunda verklighet än i Sverige märks inte minst av att i det ekumeniska rådet i Guatemala City ingår också mayafolkets andliga ledare.

Sammantaget kan sägas att landet till 90% består av kristna och förtroendet bland befolkningen är stort. Den lutherska kyrkan är uppdelad i fem olika kyrkor. En av dessa är med i LVF och leds av den dynamiske pastorn José Pillard och som behöver vår kyrkas fortsatta stöd, inte minst med tanke på den hotbild som finns mot honom. Han har på ett tydligt sätt tagit ställning för ursprungsbefolkningens rättigheter och till och med sin egen kropp skyddat hottade vattenområden.

Katedralen reser sig mitt i staden vid stora Plaza de la Constitution. Idag när vi besöker katedralen minns man ledaren för sanningskommissionen, Biskop Joan José Gerardi som dödades den 26 april 1998, bara någon dag efter offentliggörandet av rapporten. Överhuvud taget blir man tagen av den atmosfär som präglar detta rum. Närhelst man kommer in i katedralen möts man av bedjande människor, och emellanåt mässa.

 

På torget utanför, på Plaza de la Constitution, finns ett skakande informellt upprättat minnesmärke. Den 8 mars i år innebrändes 41 flickor vid ett av de statliga barnhemmen som innebos av 600 barn. Barnen låses inne på kvällen och hade ingen möjlighet att ta sig ut när branden utbröt. Denna förfärande händelse har satt fokus på den undermåliga omsorg om de mest utsatta som statens ska stå för. Inte heller efter branden har staten tagit sitt ansvar för barnen.

Slutligen-större delen av befolkningen är mayaindianer, cirka 50-60 %.  De har en tro, cosmovision, där vördnaden för Moder Jord leder till konflikt med gruvbolag och vattenkraftverk. Respekten för det som förfäderna förvaltat ska enligt mayafolket förvaltas till kommande generationer och skötas med omsorg och vördnad. I realiteten är de flesta maya katoliker och ser inget problem att förena mayatro med kristen tro.

Hans-Erik Nordin, biskop emeritus

I slutet av april reste representanter för Svenska kyrkan, Diakonia, Kristna fredsrörelsen, We Effect och Individuell människohjälp (IM) till Guatemala för att möta partnerorganisationer inom det civila samhället och representanter för den guatemalanska staten.

 

”Jag sjunger för Gud, inte för dig.”

Jag är nyligen hemkommen från ett besök till Svenska kyrkans partner i Egypten. Vi träffade bland annat vår partner i den koptiska kyrkan, Coptic Evangelical Organization for Social Services (CEOSS) som tog med oss på ett fältbesök till stadsdelen Manshiyat Nasr, ett av Kairos sju sopstadsområden. Där fick vi möta en grupp kristna och muslimska ungdomar som har jobbat med ett teater- och konstprojekt.

Foto: Jakob Sundmark

”Förändring och utveckling börjar med människor”, säger Amal som arbetade med tillitsövningar innan ungdomarna började skapa tillsammans. Foto: Jakob Sundmark

Ledaren för gruppen heter Amal och är en muslimsk kvinna som driver organisationen Youth association for human development. Amal har arbetat med liknande projekt tidigare, men har de senaste åren funderat på att det är viktigt att arbeta med blandade grupper, bestående av både kristna och muslimer, för att förändra människors attityder och inställning. Hon gick CEOSS:s utbildning i fredsbygge och konflikthantering och blev stärkt i sin övertygelse.

– Ungdomar kan ha energi för förändring och utveckling börjar med människor. Det finns konflikter mellan kristna och muslimer i området, men i det här arbetet jobbar vi tillsammans och lämnar religionen utanför, säger Amal.

Gruppen skapade en skuggteaterföreställning om våld mot kvinnor och målade en graffitivägg på temat samexistens mellan kristna och muslimer. Innan de kunde börja skapa tillsammans behövde de bygga en gemenskap i gruppen. Amal jobbade mycket med olika tillitsövningar.

En av deltagarna, Fatma, berättar att det i hennes familj inte var accepterat att umgås med kristna. Men efter att gruppen träffats några gånger ändrade hon uppfattning och nu är hon kompis med en kristen tjej. Även hennes familj som tidigare sa att hon skulle bli oren om hon umgicks med kristna, har ändrat uppfattning.

En annan deltagare, Girgis, arbetar som sångare i en kyrka och kände sig också tveksam i början av kursen till att umgås med muslimer. Men efter hand ändrade han inställning och bestämde sig för att vara mer aktiv. I skuggteaterföreställningen sjöng han muslimska sånger. När teatern var slut fick publiken veta att den som sjungit de muslimska sångerna var en kristen. Flera åhörare berömde Girgis, men en person kritiserade honom för att han som kristen sjöng muslimska sånger. Då svarade Girgis: ”Jag sjunger för Gud, inte för dig.”

Ledaren Amal berättar att det var en utmaning att samla tjejer och killar från olika religioner på kvällstid. Amal gick till föräldrarna för att berätta vad kursen handlade om och för att säga att hon tar ansvar för ungdomarna. Hon fick också med sig de informella ledarna i området, vilket var en stor vinning.

– Nu kan ungdomarna lita på varandra och de kan dessutom uttrycka sig genom olika konstarter.

Arbetet med graffitiväggen blev också lyckat. Syftet var att utveckla tanken kring hur vi för dialog, även för de som inte kan läsa men som kan uttrycka sig i bilder. Alla fick först lära sig tekniken. Genom måleriet kombinerade de själva konstarbetet med samhälleliga frågor. De kommunicerade med människor som gick förbi på gatan och fick både positiva och negativa kommentarer. Det gav dem en övning i att svara på vad de höll på med och varför. Målet vara att uttrycka samexistens mellan kristna och muslimer.

Jag frågar Amal vad hon skulle vilja göra mer med den här gruppen? Amal svarar att hon gärna vill sätta upp en pjäs på berget Mukattam, i en av klippkyrkorna ovanför en av sopstäderna. Det skulle vara en stor händelse för Amal och ungdomarna i gruppen att framträda på en så berömd kristen plats.

_MG_5297Jakob Sundmark
programhandläggare för Mellanöstern

Följ oss på Facebook och Twitter

Den heliga graven har restaurerats!

Mitt i gamla stan i Jerusalems ligger Den heliga gravens kyrka, eller Uppståndelsekyrkan som den också kallas, kristendomens heligaste plats. Den består av ett komplex av kapell som tillsammans rymmer platserna för Jesu korsfästelse, död och uppståndelse.

Uppst+Ñndelsekyrkan4

Kristendomens heligaste plats mitt i gamla stan i Jerusalem. Foto: Anna Hjälm

I kyrkans mitt, under en vacker kupol, finns den lådformade byggnad som omsluter det som finns kvar av Kristi grav. Det är denna mindre byggnad som under de senaste tio månaderna restaurerats, stabiliserats och rengjorts av ett team av 50 grekiska konservatorer.

Det mesta av arbetet har skett nattetid för att inte störa den strida ström av troende – palestinier, israeler och pilgrimer – som varje dag kommer till kyrkan för gudstjänst och bön.

ArmenierIUppst+Ñndelsekyrkan

En armenier bär runt rökelse. Uppståndelsekyrkan samlar många kyrkofamiljer under samma tak. Foto: Anna Hjälm

Uppenbarelsekyrkan förvaltas av Grekisk-ortodoxa kyrkan, den katolska Franciskanerorden och Armenisk-ortodoxa kyrkan tillsammans. Dessutom har Syrisk-ortodoxa, Koptiska och Etiopisk-ortodoxa kyrkorna sina särskilda kapell i byggnaden. Den är alltså en brännpunkt för olika kyrkliga traditioner.

Igår var det särskilt tydligt. Då samlades kyrkoledare för alla de inblandade kyrkorna, tillsammans med representanter från andra kyrkor i Det Heliga Landet och internationellt, till en ekumenisk ceremoni. Att även den ortodoxe ekumeniske patriarken av Konstantinopel, Bartolomeus, var där ses som ett tecken på den ekumeniska vilja som funnits kring renoveringen.

Svenska kyrkan skriver i sitt positionsdokument om Hållbar fred mellan Israel och Palestina om vikten av att Jerusalem förblir en öppen stad, delad mellan två folk och tre religioner, och där tillgängligheten till de heliga platserna garanteras.

Anna Hjälm
handläggare för Mellanöstern, Svenska kyrkans internationella arbete

ACT lyfte religion som drivkraft för kvinnors rättigheter på FN-möte

En startpunkt för att kvinnors rättigheter ska genomsyra alla sfärer av samhällslivet. Så sammanfattar ACT-alliansen den paneldiskussion om religionen och kulturens roll för att stärka kvinnors ekonomiska egenmakt som hölls i FN förra veckan.

samtal Just nu pågår FN:s årliga kvinnokommission i New York med rekordstort deltagande för att diskutera kvinnors ekonomiska egenmakt. Tillsammans med Sveriges regering och FN:s befolkningsfond arrangerade ACT-alliansen ett panelsamtal med rubriken: ”Protecting bodies, protecting rights – religious and customary law enabling economic empowerment?”

En av de utmaningar som möter kvinnor i stora delar av världen är gapet mellan deras konstitutionella rättigheter och verkligheten de lever i. Många länder erkänner parallella rättssystem baserade på tradition och religion.

– Det finns patriarkala strukturer i våra religioner och det är ett faktum som vi måste  erkänna. Samtidigt misstolkas sedvanerätt för att vara en uttolkning av religiösa texter, sa Gunilla Hallonsten, ACT-alliansens genusexpert.

GunillaDetta förhållande har en kraftig inverkan på kvinnors och flickors ekonomiska rättigheter och egenmakt, såväl direkt som indirekt. Direkt i de fall då sedvanerätt eller religiösa traditioner tillåts reglera äktenskapslagar och arvsrätt, äganderätt och möjlighet att öppna bankkonton och starta en affärsrörelse.

Indirekt skapar lagarna ett rättsligt utrymme för exempelvis barnäktenskap, något som begränsar rätten till utbildning och kör över flickors och kvinnors rätt till sexuell och reproduktiva hälsa. Rättigheter som är avgörande för ekonomisk egenmakt.

Sveriges jämställdhetsminister, Åsa Regner, poängterade att jämställdhet och en välfärdsstat är oseparerbara. Den ena kan inte finnas utan den andra. 

Azza Karam, rådgivare till FN:s befolkningsfond och moderator under paneldiskussionen, menade att ACT-alliansen är en bro mellan progressiva sekulära feminister och en progressiv trosbaserad feminism.  

Just detta lyfte Svenska kyrkans internationella chef Erik Lysén på debattplats den 8 mars i år när han skriver:
Alla ni som arbetar för kvinnors rättigheter: glöm inte bort att ni har bundsförvanter inom de religiösa samfunden. 

Vi menar att religiös tro och arbete för kvinnors rättigheter i allra högsta grad kan och ska förenas. Men det krävs förståelse för den mångfald som ryms inom de olika religionerna och kunskap om hur man kan navigera i religiösa sammanhang. Runtom i världen ser vi hur kvinnor som organiserar sig genom kyrkor utmanar lokala ledare och präster. De driver också på för att ändra diskriminerande familjelagstiftning, som ofta påverkas eller styrs av religiösa aktörer, skriver Erik Lysén.

För att åstadkomma jämställdhet krävs att religiösa ledare tar sitt ansvar. Runt om i världen sker ett arbete för jämställdhet och rättvisa inom kyrkor och samfund. När Bibelns berättelser tolkas i ljuset av sina egna i liv kan evangeliet bli en befriande kraft för att ifrågasätta förtryck och ojämlika strukturer, och för att uppnå långsiktig förändring, menar Erik Lysén.

Detta var första gången ACT-alliansen and UNFPA arrangerade en paneldiskussion i ämnet:
- Vi är nöjda och ser det som startpunkten för att få igenom kvinnors rättigheter i alla sfärer, säger Gunilla Hallonsten.

Fakta:
Comission on the Status of Women, CSW, samlar årligen FN:s medlemsländer och är det främsta mellanstatliga organet i världen som arbetar för att stärka kvinnors situation och jämställdhet globalt. Under årets möte deltar närmare 1100 ickestatliga organisationer med totalt 8623 representanter.

 

En gemenskap av olikheter

Trummorna dundrar och virvlar, säckpiporna fyller luften med vibrerande toner som känns i hela kroppen. Processionen är på väg mot kyrkan. Först kommer den musicerande scoutkåren bärande på kors och fanor och till sist diakoner, präster och biskopar klädda i vitt.
Det är inledningen till en av två gudstjänster som katoliker och lutheraner nyligen firade tillsammans i Amman. En fortsättning på den historiska resan som började i Lund 2016 då påven Franciskus från katolska kyrkan och biskop Munib Younan, ordförande i Lutherska Världsförbundet, firade gudstjänst till minne av 500 år av reformation.
Foto:

Kärlek och glädje när den katolske ärkebiskopen Perebattista Pizzaballa och biskop Munib Younan ledde den ekumeniska gudstjänsten i Amman. Foto: Ben Gray

Den här dagen i Amman leds gudstjänsterna av biskop Munib Younan och ärkebiskop Pierebattista Pizzaballa, från romersk katolska kyrkan i Jerusalem. Jag sitter längst fram och ser med glädje hur bröder och systrar från olika kyrkotraditioner samlas tillsammans i bön och gemenskap.

Mössor, dok och sjalar
Jag ser mina lutherska kollegor framme vid altaret sida vid sida med katolska vänner. Dessutom runt om i kyrkorummet ser jag nunnor, lekmän och ämbetsbärare från många olika samfund tillsammans sida vid sida.

Foto:

Olika traditioner som samlas ger en försmak av Guds rike. Foto: Ben Gray

En av höjdpunkterna för mig är när fridshälsningen delas och det blir en välsignad kakafoni av hälsningar på olika språk åtföljd av kindpussar, handskakningar och omfamningar. För mig visar alla hattar och mössor, dok och sjalar och diverse utstyrslar från många olika traditioner, nationer och samhällsskikt hur vi tillsammans kan få en försmak av Guds rike som en förenad gemenskap av olikheter.

Olikheterna förstärker och kontrasterar varandra. Kärleken, gemenskapen och fridshälsningarna gör att skillnaderna inte är hotande utan en källa till glädje och nyfikenhet på varandra.

En liten värld
En annan ögonblicksbild. Jag befinner mig i Bethlehem. En timme innan gudstjänsten är jag på plats i S:t Catherine Church  för att svida om till min fina vita liturgiska diakonklädnad. Ombytt och klar går jag ut från sakristian för att njuta lite av de sista solstrålarna innan gudstjänsten börjar.

På väg ut möter jag kollegor från Sverige som varit på en resa för att följa partnersamarbete i Jerusalem under veckan. Världen är bra liten. Utanför kyrkan blir jag stoppad av turister som vill fota mig. Det är skojigt att få bli representant för kyrkan på det sättet.

När processionen tågat in och gudstjänsten börjat, sitter jag längst fram bredvid altaret och ser hela församlingen framför mig. Det är både kyrkfolk och lekfolk, turister och pilgrimer på plats. Jag ser biskopar och patriarker, präster och pastorer, nunnor och munkar, barn och gamla, män och kvinnor.

Foto:

Barn och äldre. Människor anläder till gudstjänsten allt eftersom. Att vara en del av gudstjänsten verkar viktigare än att vara med hela tiden. Foto: Ben Gray

Förenade i fridshälsningen
Många är på plats när gudstjänsten börjar men både lekfolk, biskopar, patriarker och olika framstående personer kommer under det att gudstjänsten pågår. Företrädarna för olika kyrkor och samfund samt samhällets beskyddare visas längst fram i kyrkan till hedersplatserna, oavsett när de anländer. Att vara en del av gudstjänsten verkar vara det viktiga och inte att vara där hela tiden.

Kyrkan är i princip fullsatt när gudstjänsten slutar. Alla tågar ut och bjuds på tårtbitar i servett på kyrkbacken. Det är ett mingel utan dess like framför den stora julkrubban i naturlig storlek.
Jag gläds över att vi kan vara så olika och ändå hälsa varandra med Guds frid. Låt oss ta detta som en förebild i alla våra sammanhang, att alltid önska varandra Guds frid.
—-
1036073Jonas Bodin är diakon utsänd av Svenska kyrkan och tjänstgör sedan hösten 2016 för ELCJH som kaplan på Pilgrimscentret Bethany Beyond Jordan i Jordanien.
Läs mer om våra utsända >>

Män vet för lite om hur svårt kvinnor har det

I Etiopien har en satsning på ökad kunskap hos religiösa ledare blivit en väg mot mer jämställdhet och fokus på tidigare tabubelagda frågor om sexualitet, preventivmedel och kvinnors rätt att bestämma över sina kroppar. 

Fitsum

Det tog tid innan de religiösa ledarna Etiopien gick med på att få undervisning om sexuella rättigheter och jämställdhetsfrågor, berättar Fitsum Zelalem som leder utbildningsprojektet.

Fitsum Zelalem från Etiopien berättar om projektet som drivs i samarbete med Svenska kyrkans internationella arbete under ett besök i Uppsala. Han har fått sin universitetsutbildning i teologi finansierad av Svenska kyrkan och är nu projektledare för satsningen på att åstadkomma förändring genom de kristna religiösa ledarna.

– I varje litet samhälle i Etiopien spelar religionen en oerhört stor roll i människors liv. Därför har de religiösa ledarna stor makt och påverkar hur värderingar och traditioner lever kvar. För kvinnors del handlar det inte sällan om synsätt som begränsar dem eller i värsta fall skadar deras hälsa, berättar Fitsum Zelalem, som även är expert inom det förebyggande arbetet mot hiv/aids lokalt.

Teologer i fyra afrikanska länder utbildas
Projektet ingår i en större satsning där fokus är att lyfta frågor inom området sexuell reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR). Fyra afrikanska länder ingår och lokalt är det teologiska universitet och hälsoprojekt som driver arbetet. Sedan starten har över 100 studenter i teologi fått utbildning i frågor kopplade till SRHR. De flesta av dessa är kvinnor.

IMG_5968_900

Workenesh Feyisa är präst i ett land där kvinnor ännu anses vara underlägsna mannen. Utbildningen av religiösa ledare kan bidra till att ändra på det.

I Etiopien är det vanligt att kvinnan inte alls har inflytande över beslut kring den egna sexualiteten, det antal barn familjen har, preventivmedel, den egna sexualiteten, om hon vill föda i hemmet eller på sjukhus. Workenesh Feyisa, pastor och en av kursdeltagarna, berättar att hon har haft svårt att bli accepterad som kyrklig ledare.

– Mannen anses vara överlägsen kvinnan och ha rätt att bestämma över henne, berättar Workenesh Feyisa, som själv tvingades gifta sig i ung ålder och misshandlades av sin man.

Fitsum Zelalem berättar att det tog tid och mycket hårt arbete att få de religiösa ledarna att acceptera utbildningen inom SRHR. Att projektet drivs av ett teologiskt universitet och Svenska kyrkan var avgörande för att det till sist blev ett ja från i stort sett alla tillfrågade.

Männen har stor okunskap om kvinnors situation
– I början möttes vi av mycket misstänksamhet och förnekelse. Ingen ville heller medge att de hade några problem i sin kyrka eller församling, berättar Fitsum Zelalem. Han upplever att det största problemet när det gäller kvinnors svåra situation i Etiopien är okunskap kring jämställdhet hos främst den manliga delen av befolkningen.

Därför har mycket av arbetet handlat om att för de religiösa ledarna konkret visa upp den verklighet som faktiskt råder. Både statistik och levande berättelser har använts för att skildra hur exempelvis en hemförlossning eller barnafödande i alldeles för tidig ålder kan ge svåra komplikationer för unga flickor.

Diskuterar kvinnors lika värde och rättigheter
– En del religiösa ledare har fortsatt att förneka problemen och blivit upprörda när vi pratat om behovet av att begränsa barnafödandet och reproduktiv hälsa och rättigheter. Men många har också blivit djupt skakade när de förstått konsekvenserna av ojämlikheterna i samhället. Flera har förändrat sin syn på genusfrågor.

Förhoppningen är att de religiösa ledarna nu i sin tur ska driva arbetet vidare med att förbättra situationen lokalt och stå för en fortsatt teologisk diskussion om kvinnors lika värde och rättigheter. Nästa steg är att försöka utöka projektet till religiösa ledare från andra religioner.

– Att vi har kunnat ha en teologisk diskussion om Gud, samhällets syn på kvinnan och varje människas oinskränkta värde har hjälpt oss mycket i arbetet. På så sätt har religionen varit en viktig drivkraft för förändring, säger Fitsum Zelalem.

Anna Martinengo
Kommunikatör, Svenska kyrkans internationella arbete

Läs också Erik Lysén på debattplats: ”Religionen ska vara en kraft för jämställdhet”

Vad är sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter – SRHR
Svenska kyrkan vill stå för en tradition som ser sexualitet som något positivt och arbetar idag aktivt för rättigheter som rör sexuell och reproduktiv hälsa. Teologiskt handlar det om tron på att sexualitet är en del av skapelsen, en gåva till människan, som måste hanteras öppet och i dialog med samtiden.

Området sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, förkortat SRHR, handlar för kyrkans del både om praktiskt hälsoarbete och om att stå upp för människors rätt till välbefinnande. Alla ska kunna bestämma om, och med vem, de vill ha sex. Alla ska kunna bestämma om eller när de vill ha barn. Viktiga insatser är här tillgång till sexualupplysning och familjeplanering.

För Svenska kyrkan handlar det här arbetet också om att motverka förtryck och övergrepp, som könsstympning och tvångsäktenskap. Det är viktigt att sträva efter en respektfull dialog med religiösa ledare, men samtidigt kraftfullt ta ställning mot kulturella och religiösa sedvänjor som kränker människors rättigheter. Religiösa ledare och samfund har varit, och är, ofta en del av problemet.

Genom sin makt kan religiösa ledare bidra till att det skapas normer kring sexualitet och könsroller, som i värsta fall kan bidra till exempelvis förtryck av homosexuella eller att kvinnor helt fråntas rätten att bestämma över sina egna kroppar. Detta måste öppet diskuteras.

Svenska kyrkan arbetar aktivt för att ingen ska kränkas på grund av sin sexuella läggning, för att alla ska ha rätt till sexualupplysning, preventivmedel och god mödrahälsovård. Annat som prioriteras är insatser för att minska sexuellt överförbara infektioner och antalet osäkra aborter. Svenska kyrkan anser att alla ska ha rätt till en säker och laglig abort. Det krävs politisk handling och rättsliga ramar för att värna rättigheterna inom SRHR-området.

Därför arbetar Svenska kyrkan för att påverka beslutsfattare i Sverige, EU och FN. Genom dialog med partnerorganisationer och systerkyrkor finns goda möjligheter att bidra till en positiv förändring av normer och attityder. Svenska kyrkan har ett moraliskt ansvar och även en unik möjlighet att ta ett ledarskap i dessa frågor, bland annat genom att uppmuntra till samtal om SRHR-frågor utifrån ett teologiskt perspektiv. Att området prioriteras markerar tydligt att Svenska kyrkan vill tillhöra en teologisk tradition som erkänner det positiva värdet i människans sexualitet.