Brett samarbete för nytt Guatemala

På initiativ av Diakonia besökte en svensk delegation med representanter från svenskt näringsliv, Svenska kyrkan, IM och We Effect förra veckan Guatemala. Tidigare ärkebiskopen Anders Wejryd skriver om en nation med stora sociala utmaningar, men med en vilja till förändring.

Vi hör om Kuba, Brasilien, Argentina och Venezuela. Om de flesta and latinamerikanska länder är det tyst. Guatemala är ett sådant, fastän dramatiska händelser skakat landet det senaste året. Den gamle presidenten Rios Montt dömdes för folkmord under det trettiosex år långa inbördeskriget (även om domen inte verkställts, av olika skäl) förra året. Den sittande presidenten och vicepresidenten tvangs båda att avgå förra året efter omfattande protester mot korruptionen. Protesterna skilde sig mot förr genom att folk från alla samhällsgrupper, från ursprungsfolk till övre medelklass, gick ut på gatorna i väldiga demonstrationer. Både presidenten och vice-presidenten har dömts och fängslats.

Guatemalas ekonomi har gått ganska bra. Man är nu ett ”lägre medelinkomstland”. Men klyftorna är dramatiska, undernäringen omfattande. Såväl andelen fattiga som extremt fattiga har fortsatta att växa. Skolgången fungerar mycket dåligt. Staten har dragit sig tillbaka från delar av landet.

möte med ASP som är en organisation som håller samman 100 organisationer av kvinno urfolks och bondeorganisationer

Den sittande presidenten och vicepresidenten tvangs båda avgå förra året efter omfattande protester mot korruptionen bland annat från kvinno- urfolks och bondeorganisationer.  Här möte med ASP som är paraplyorganisation för 100-talet civilorganisationer.

Den nye presidenten, som saknar politiska erfarenhet, valdes för att han var känd; som TV-komiker i den enklare genren! Politiskt program saknas, liksom stöd i kongressen. Ekonomin kontrolleras fortsatt av en liten grupp familjer som motsätter sig öppen konkurrens och andra följder av handelsavtalen med USA och EU. Spänningar finns i övermått. Samtidigt växte det, ur de gemensamma demonstrationerna förra året, en vilja till nya koalitioner och samarbeten för ett nytt Guatemala.

Diakonia, We Effect (kooperationens biståndsorganisation) och IM finns sedan länge i landet. Det gör Svenska kyrkan också, genom ACT, och vi har egen medarbetare på plats. Behoven är stora. En av de små lutherska kyrkorna, ILUGUA, har vi börjat ett samarbete med. Deras ledande präst nominerades för övrigt till Per Anger-priset förra året.

Ekumenisk gudstjänst med ACT Alliance och Guatemalas kristna råd anglikanska kyrkan i Guatemala city.

Ekumenisk gudstjänst med ACT Alliance och Guatemalas kristna råd i anglikanska kyrkan i Guatemala city.

Rättsystemet har under det gångna året visat sig överraskande starkt i några fall. Domare har avkunnat djärva domar, exempelvis mot ledande politiker, och därefter utsatts för mordförsök.

För att informera sig och möta ledande företrädare för detta land har Diakonia en gång förut samlat en blandad delegation från det svenska samhället. I år var det dags igen. Åtta svenskar från näringslivet (stort och smått), Svenska kyrkan, rättsystemet, IM, Diakonia och We Effect har mött politiker, folkliga rörelser, arbetsgivarorganisationer, FN-representanter liksom ledare för både den katolska kyrkan och de evangelikala grupperna. För ett land som söker samsyn är en grupp som denna ovanlig och uppenbarligen värdefull. Våra observationer och våra frågor togs på stort allvar.

USA:s och Sveriges ambassader spelar tillsammans en mycket viktig roll i landet för öppenhet och mänskliga rättigheter. Vid den avslutande mottagningen på ambassaden samlades osedvanligt många från olika samhällssektorer.

Guatemala är på väg men ännu saknas de små stegen som kan leda till varaktiga förändringar. Grupper och sektorer måste tydligare identifiera sina gemensamma intressen och bygga förtroende och tillit. Det politiska systemet är utomordentligt svagt. Kyrkor som ser utöver sitt snäva egenintresse betyder och kan komma att betyda väldigt mycket.

Anders Wejryd
förutvarande ärkebiskop

Världsvattendagen: En vattentank kan rädda liv

En enkel tank med regnvatten kan förändra livet för människor – och i vissa fall kanske till och med rädda liv. Lördag 22 mars är det Världsvattendagen. I Colombia har Svenska kyrkan gett stöd till 200 familjer i sex byar, och en viktig del av stödet har varit en enkel vattentank vid huset. Nu har undernäringen hos barnen minskat och kvinnorna känner sig tryggare.

– Tack vare vattentankarna säger kvinnorna att deras situation har blivit bättre, berättar Carolina Grelsson, handläggare för projektet på kyrkokansliet.

Projektet har fokuserat på byar som ligger i svårtillgängliga områden. Foto: LWF Colombia

Projektet har fokuserat på byar som ligger i svårtillgängliga områden. Foto: Alto Andágueda/LWF

Byarna som projektet riktade in sig på ligger i svårtillgängliga och konfliktdrabbade områden där tillgången till hälsovård är ytterst begränsad. Många av barnen i byarna är undernärda och sjukdomar orsakade av förorenat vatten är vanliga. Det finns få andra aktörer som arbetar i området.

– Människorna i byarna tillhör Colombias ursprungsbefolkning, och de lever i en extremt utsatt situation på grund av den väpnade konflikten, diskriminering och fattigdom, säger Carolina.

Kunskapen om hygien- och sanitetsfrågor visade sig vara väldigt låg i byarna, vilket påverkade familjerna hälsa. Hårdast drabbade blev barnen. För kvinnorna var livet slitsamt och riskfyllt – förutom mycket annat arbete hade de ansvar för att hämta vatten till familjen.

– Floden där vattnet hämtades är nedsmutsad av gifter från mineralbrytning i området, besprutning av olagliga kokaodlingar och från användning av floden till både toalett och tvätt, berättar Carolina.

Det smutsiga vattnet gav barnen diarréer och kvinnor och barn utsatte sig för en risk varje gång de oskyddade vandrade ner till floden för att hämta vatten eller tvätta.

Ställningarna till vattentankarna byggdes i trä och varje tank rymmer 500 liter. Det täcker hushållsbehovet för en familj. Foto: LWF Colombia

Ställningarna till vattentankarna byggdes i trä och varje tank rymmer 500 liter. Det täcker hushållsbehovet för en familj. Foto: Alto Andágueda/LWF

Vattentankarna bygger på en enkel konstruktion med behållare för att samla regnvatten, sk ”vattenhus”. (Regionen Chocó är ett av de områden i Colombia där det regnar mest). Arbetet med vattentankarna genomfördes tillsammans med kvinnorna, och kvinnorna berättar idag att det har stärkt deras roll i familjerna. Genom att slippa hämta vatten i floden har kvinnorna nu dessutom mer tid att ta en aktiv roll i lokalsamhället. Utbildningarna i hygienfrågor och näringslära har ökat kunskapen om hur man förebygger sjukdomar och barnen i byarna är friskare.

– Ny teknik för att samla vatten är ett genombrott i vardagen för kvinnorna i dessa samhällen, berätta Constanza Clavijo på Lutherska världsförbundets kontor i Bogotá.  Tillgång till rent vatten har inneburit avsevärt minskade risker och mer tid för vila, familj, fritid och utbildning. Projektet har gjort stor skillnad för livskvaliteten hos familjerna vi arbetat med!

I projektet har man även installerat vattentankar vid skolor för att skolbarnen ska ha trygg tillgång till rent vatten. Foto: Alto Andágueda/LWF

I projektet har man även installerat vattentankar vid skolor för att skolbarnen ska ha trygg tillgång till rent vatten. Foto: Alto Andágueda/LWF

De sex byarna som projektet har riktat in sig på ligger i Chocó, ett område i Colombia som är svårt drabbat av konflikten mellan olika beväpnade grupper.

Svenska kyrkans partner, Lutherska världsförbundet, arbetar för att stärka den fattiga och konflikdrabbade landsbygdsbefolkningen i Colombia. Projekten ger människor utbildning och redskap för att skapa en försörjning genom jordbruk tillsammans med lokala organisationer som arbetar för fred, miljö och mänskliga rättigheter.

Ulrika Lagerlöf, informatör för Svenska kyrkans internationella arbete

Läs mer om projekt i Colombia som du kan stödja just nu >>

Lördag 22 mars är det Världsvattendagen, en temadag instiftad av FN.

Brasilien: Kampanj för att lyfta fram kvinnorna

Manifestation på Internationella kvinnodagen i Rio de Janeiro. Foto: Adriana Gastellu Camp

Manifestation på Internationella kvinnodagen i São Leopoldo, södra Brasilien. Foto: Adriana Gastellu Camp

Häromdagen firade vi Internationella kvinnodagen världen över. I den brasilianska lutherska kyrkan IECLB blev firandet speciellt i år.  Dagen uppmärksammades av kyrkans ordförandepräst Nestor Friedrich, som lanserade kampanjen ”I gemenskap med kvinnornas liv”.  Kampanjen vill uppmärksamma kvinnornas roll i kyrkan, som ofta glöms bort eller tas för givet, och istället fira kvinnornas bidrag i kyrkan och samhället. Syföreningar som samlar in pengar till det diakonala arbetet, kvinnor som gör teologi, kvinnor som städar i kyrkan, kvinnor som är styrelseledamöter, kvinnor som leder barngrupper och kvinnor som spelar instrument i kyrkan. Listan kan bli lång men alla har gemensamt att det sällan berättas om dessa kvinnors arbete i kyrkohistorien. Nu vill man ändra på det och därför ber man stift och församlingar att intervjua olika kvinnor och samla in material som sedan ska bli ett bidrag till materialet som uppmärksammar att det var 500 år sedan Reformationen år 2017.

Man vill också uppmuntra församlingar att tillsammans läsa och reflektera över dessa frågor, till exempel genom Lutherska världsförbundets genuspolicy. Och under hela 2014 ska man bland annat leda seminarier, erbjuda fortbildning och skapa liturgier som tema ”I gemenskap med kvinnornas liv”.

Nestor Friedrich spelade in en videohälsning som nu finns tillgänglig på hemsidan för alla brasilianska stift och församlingar. I sin hälsning påminner han om kyrkornas ansvar i förhållande till kvinnornas rättigheter och att säga nej till allt genusbaserat våld. Han uppmärksammade också kvinnornas viktiga roll som Jesu lärjungar och som medgrundare av de första församlingarna.

En liturgi skapad av nätverket av lutherska latinamerikanska teologer finns tillgänglig på hemsidan och många församlingar använde den vid första söndagen i fastan, som i år föll just en dag efter Internationella kvinnodagen.

Kampanjen är resultat av ett samarbete mellan genusprogrammet på den teologiska fakulteten EST och genushandläggaren på IECLB. Båda projekten får stöd av Svenska kyrkans internationella arbete. Detta är ett levande exempel på hur man kan påverka både kyrkan och samhället till förändringar så att kvinnornas rättigheter uppmärksammas och evangeliet sprids.

Adriana Gastellu Camp. Foto: Magnus Aronson/IKON

Adriana Gastellu Camp. Foto: Magnus Aronson/IKON

Adriana Gastellu Camp, utsänd av Svenska kyrkan till Brasilien

Adriana är utsänd för att vara kontaktperson för Svenska kyrkans partner i Latinamerika, med särskild inriktning på kyrkor, teologiska institutioner och kristna råd. Hon är bosatt i Brasilien och kommer från Uppsala stift.

Svenska kyrkan ger stöd till den lutherska kyrkan IELCB och till den teologiska fakulteten EST. Den lutherska kyrkan IELCB i Brasilien är också en del av utbytesprogrammet Ung i den världsvida kyrkan.

Honduras: Psalmerna kom tillbaka till Villa Nueva

Villa Nueva är ett fattigt område i Tegucigalpa, Honduras. Det fanns en liten församling där. Jag säger fanns – för under en tid försvann församlingen.

De hade en fin verksamhet där, och ett projekt, de byggde ett daghem för små barn i området. Det var en mycket god idé. Det behövdes en sådan plats för barnen, när mödrarna gick till arbetet. Många mödrar försörjde sina barn med ett jobb som städerska hemma hos medelklassfamiljer. Kyrkan med sin församling och daghem hade en klar vittnesbörd i området. Det var i slutet av 80-talet.

Våldet präglar vardagen i Villa Nueva. Foto: Daniel Calero

Våldet präglar vardagen i Villa Nueva. Foto: Daniel Calero

Sedan kom våldet, och så småningom blev kriminella gäng de som blev härskare i varje gatuhörn. Unga och även barn började se gänget som den enda framtiden man kunde tänka sig. Gängkulturen växte. Droger och vapen blev mer och mer vanligt i Villa Nueva.

Kyrkan försökte fortsätta med sin verksamhet, men det blev mer och mer komplicerat och farligt. Mödrarna vågade inte lämna barnen i området, och till sist vågade de inte ens gå promenaden till bussen för att åka till jobbet. De enkla gatorna blev en plats för droghandel och kriminalitet.

Gängkulturen kan bara växa för att överleva. Ingen kan vara emot, och inte ens neutral. Alla måste acceptera situationen, alla unga måste vara med, på något sätt.

Några säljer droger eller rånar, andra tjallar, vissa servar dem som ”skyddar” från polisen, och andra, framförallt flickorna, är en del av ledarnas egendom. Machokultur speglas i gängets beteende och värderingar.

I början kunde prästerna komma fram och fira mässa, men deras vilja att skydda församlingens medlemmar och besökare gjorde att gängen blev mer och mer fientliga. Till sist, mitt i våldet, fick prästen Alina dödshot och hon fick lämna området. När prästen Andres kom istället fick han också dödshot, trots att han var en medelålders man. Alla som gick till kyrkan, medlemmar, besökare, mödrar med sina barn var fiender till gänget och alla var under dödshot. Verksamheten skedde mer sällan och till sist stormade gänget de enkla lokalerna som kyrkan hade, och det blev slutet för psalmer, nattvard och mödrar med sina små barn. Gänget tog kyrkan som sin plats.

Gänglivet är inte en dans på rosor, ett gäng står alltid under hot från andra gäng som vill ta över området, och även polisen när de vågar komma in i kvarteret. Efter en tid bestämde de kriminella sig för att lämna kyrkan trots att de hade kontroll i området. Lokalerna var förstörda och smutsiga och såg ut som om en tropisk storm hade passerat.

Ungdomarna som hade brukat samlas i kyrkan, liksom några nytillkomna, började samlas där för att minnas och för att vara tillsammans. El Señor es mi Pastor som församlingen heter betyder ”Herren är min herde”, och det hade lämnat sina spår i dom. De blev fler och fler och började sjunga psalmen, och så tog de kontakt med kyrkan. Utan präst och utan något ekonomiskt stöd från kyrkan i Honduras lyckades de öppna lokalen igen och fira gudstjänst utan nattvard. De kan inte sitta i kyrkorummet utan de samlas i en källare. Där – som i en nutida latinamerikansk katakomb – samlas de kristna igen, unga lutheraner som älskar sin kyrka och som samlas trots att de vet att faran inte är över, och trots att de kriminella gängen bara knappt accepterar att de är där.

Ungdomarna samlas på egen hand och sjunger psalmer tillsammans. Foto: Daniel Calero

Ungdomarna samlas på egen hand och sjunger psalmer tillsammans. Foto: Daniel Calero

Eskorterad av unga från området kom jag dit i söndags för att fira mässa. Ungdomarna var lite pirriga inför att en utländsk präst skulle komma på besök. Evangelisten Ada, en ung kvinna, ledde liturgin, jag tog bara delarna där en präst krävs. Alla tyckte att det var spännande, Kristi kropp och blod närvaras igen i El Señor es mi Pastor. Jag predikade om kärlek och Jesus – det var något de kunde känna igen. Jesus gav dem kraften för att stanna kvar alla dessa mörka dagar. Kärlek är enda svaret på frågan om hur vi ska lösa våldet som krossar ett samhälle i småbitar.

Jag kunde se fattigdomen i området som gror våldet, och meningslösheten i deras liv runt omkring. Psalmerna och nattvarden är tillbaka på plats.  Ungdomarna sjöng igen, med kraft och glädje. En man med gitarr och stark röst ledde oss i sången som en Moses som ledde hebréerna genom Röda havet. Charles, som är en ung revisor som växte upp där och fortfarande bor kvar, ordnade allt. Ett folk med tro – stark tro och starkt engagemang.

De tackade mig för att jag kunde komma, jag lovade att hjälpa med liturgier och att komma tillbaka en gång till.

I själva verket borde jag tacka dem, jag fick så mycket inspiration av dessa unga män och kvinnor. Nu är Villa Nuevas damm bakom mig i bilen. Allt gick bra, men mitt liv och min själ är rikare efter jag firade mässa i Honduras.

Daniel Calero. Foto: Ulrika Lagerlöf/IKON

Daniel Calero. Foto: Ulrika Lagerlöf/IKON

Daniel Calero, utsänd av Svenska kyrkan till Costa Rica

Daniel Calero är utsänd av Svenska kyrkan till Costa Rica där han arbetar som församlingspräst inom ILCO, den lutherska kyrkan i Costa Rica.  Läs mer om Svenska kyrkans utsända personal.

 

Världsaidsdagen: Delande ger hopp i Brasilien

Delstaten Rio Grande do Sul i södra Brasilien är en av de mest välmående delstaterna i Brasilien. Trots det lever här 23 % av alla hivpositiva i Brasilien, fast delstaten bara har 14 % av landets 190 miljoner invånare. Det finns delade meningar om varför antalet smittade är procentuellt högre här än i andra delstater. Det som kan bevisas är att antal gifta män som blir smittade och som i sin tur smittar sina fruar ökar.

Den katolska organisationen Casa Fonte Colombo arbetar med människor som lever med hiv eller har utvecklat aids. Det är en institution där läkare, psykologer, arbetsterapeuter, massörer, m fl erbjuder sina tjänster till smittade personer med små ekonomiska resurser. De erbjuder också workshops i musik, teater, hantverk, etc.

Mötena på Casa Fonte Colombo är ett andrum där stunder för musik och lek är lika viktiga som tid för samtal och reflektion.

Mötena på Casa Fonte Colombo är ett andrum där stunder för musik och lek är lika viktiga som tid för samtal och reflektion.

En av volontärerna på Casa Fonte Colombo är Rogerio Aguiar som gjorde sin masterutbildning i Teologi och Hiv med stöd från Svenska kyrkans internationella arbete. På Casa Fonte Colombo tog Rogerio kontakt med en grupp patienter som ofta vistades i allrummet i väntan på att bli mottagna hos olika specialister. Han erbjöd dem en workshop i bibelläsning.

Det blev 15 kvinnor som anmälde sig, och redan första gången sade kvinnorna att de ville ha en grupp för enbart kvinnor. Att Rogerio är en man var inga problem, tyckte de. Rogerio berättar att alla kvinnor i gruppen blev smittade av sina fasta partner. Många av dem har små barn.

Bibelstudierna tog sin utgångspunkt i kvinnornas situation och det var kvinnorna själva som satte agendan. Ett återkommande ämne var skuld och förlåtelse. Många av dessa kvinnor hade svårt att förlåta sig själva, sina män och det fördomsfulla samhälle de lever i.

Rogerio berättar att en av kvinnorna i gruppen var ganska aggressiv i början. Hon var ofta kritisk och lät inte deltagarna prata till punkt. Men hon var trogen och kom till alla möten. När tiden gick och gruppen fick förtroende för varandra, berättade kvinnan att när hon var liten blev hon våldtagen av sin far. Som vuxen blev hon smittad av hiv av sin man och hon nu måste hon ta hand om sin gamle far som har blivit dement, samme man som en gång våldtog henne. Denna kvinna bar med sig en stark ilska och sorg, något som hon fick berätta för första gången i gruppen.  Detta blev första steget till en läkandeprocess för henne.

Rogerio vittnade om att kvinnorna ibland berättade saker i gruppen som de inte vågade berätta för psykologen. För många av dessa kvinnor som kommer från fattiga förhållanden är det inte lättatt sitta själv framför en psykolog. Det blir lättare att öppna sig i gruppen, där alla berättar om sina erfarenheter, i en miljö där man känner sig accepterad av varandra och Gud.

Många av dessa kvinnor lever ett hårt liv med mycket arbete. De jobbar ofta utanför hemmet som hembiträden, tvätterskor, i små affärer, och dessutom arbetar de hårt i hemmet. Det finns knappast någon möjlighet till underhållning eller fest. Därför blev mötena på Casa Fonte Colombo ett andrum där stunder för musik och lek var lika viktiga som tid för samtal och reflektion.

Den 1 december är det Världsaidsdagen. Det finns ca 34 miljoner människor som lever med hiv i världen. De flesta är unga. De flesta är fattiga. Många kyrkor i världen fortsätter att döma och diskriminera smittade människor. Men det finns också många exempel på kristna som bryr sig och förmedlar det glada budskapet om en Gud som älskar utan att göra skillnad på människor. Må denna dag göra oss påminda om vår egen sårbarhet, och om Guds obegränsade kärlek.

Adriana Gastellu Camp. Foto: Magnus Aronson/IKON

Adriana Gastellu Camp. Foto: Magnus Aronson/IKON

Adriana Gastellu Camp, utsänd av Svenska kyrkan till Brasilien

Adriana är utsänd för att vara kontaktperson gentemot Svenska kyrkans partner i Latinamerika. Hon är bosatt i Brasilien,

Läs mer om masterprogrammet i hiv och teologi som Svenska kyrkan stödjer >>

Internationella ungdomsdagen: Lydia fick bli en sten i skon

De vill vara som en sten i skon, de vill vara en röst för dem som inte har makt eller kraft att uttrycka sig själva. De vill erbjuda en möjlighet för dem som inte har möjlighet att skapa sina egna möjligheter.  Genom utbytesprogrammet Ung i den världsvida kyrkan fick jag besöka ILCO – den lilla lutherska kyrkan i Costa Rica – i tre månader. ILCO gör massor för att bekämpa orättvisor och jag hade turen att få vara med i deras arbete. Som ungdom få se hur de tar tillvara de unga i sina församlingar, hur de unga får vara med och ta ansvar, påverka och ta plats.

Ungdomar är ett av de teman ILCO jobbar med vid sidan om kvinnor, ursprungsbefolkning, hbtqi-personer, barn, immigranter, våld i närrelationer m.m.  Jag minns speciellt ett ungdomsläger mitt i regnskogen nedanför bergets brant. Det var i princip bara ungdomar som hade planerat alltsammans och det var ungdomar som ledde och instruerade varandra.

Efter några timmars färd med 50 tjattrande ungdomar i minibussar kom vi fram till Manú, lägergården där vi tillbringade några dagar av lekar och föreläsningar, miljöarbete och en lång tipspromenad där man istället för att svara på 1 X 2-frågor, hamnade på olika stationer där man bl.a. fick göra kollage om hur aids smittar eller öva på att sätta på en kondom på en trädildo. Tanken var att skapa ett öppet och tillåtande klimat för att kunna diskutera kön, sex, sexualitet, kärlek och preventivmedel.

I Costa Rica råder stor tabu kring de här ämnena. Abort är olagligt och fram till nu har det varit förbjudet med sexualundervisning i skolan.

Väggmålning i San José. "Min kropp, mitt beslut." Foto: Jorunn Hellmann

Väggmålning i San José. ”Min kropp, mitt beslut.” Foto: Jorunn Hellmann

ILCO blir på så sätt radikal i sin kontext; att anordna ungdomsläger där det är tillåtet att prata om sex, att gå i demonstrationståg mot kvinnovåld, att starta projekt för de mest utsatta grupperna i samhället gör att det i mig växer en optimism och en tilltro som utmanar mina föreställningar om vad en kyrka är och kan göra.

I förorten där jag bodde fick barnen dela på skoldagarna för att så många som möjligt skulle kunna få plats, några gick tre timmar, några gick inte alls. För att de här barnen och ungdomarna inte ska hamna i drogmissbruk och driva runt i kriminella gäng så startade ILCO Fútbol por la vida – Fotboll för livet.

Fotbollsträning i Alajuelita. Foto: Jorunn Hellmann

Fotbollsträning i Alajuelita. Foto: Jorunn Hellmann

Jag har aldrig förr spelat så mycket fotboll som under de här tre månaderna. Det började med att man samlades för att städa planen. Hur så mycket skräp av olika stor kaliber har kunnat hamna där vecka efter vecka är mig obegripligt, men men. Sedan gick man tillsammans igenom reglerna både vad det gällde hörnor och inkast men även hur man får och inte får behandla varandra. Man tränar fotboll med bra tränare och riktiga bollar och man lär sig konflikthantering och respekt, det är liksom invävt i träningarna. Efteråt utvärderar man i gruppen hur det har gått och så får man poäng för hur många mål man gjort, men också hur lagarbetet har fungerat och hur väl man höll sig till reglerna. Svor du åt mig eller drog jag dig i tröjan så får vi poängavdrag.

Genom det här programmet har jag fått möjlighet att komma ut i världen och leva och ingå i ett helt annat sammanhang än vad jag är van vid. Det har breddat min syn, givit mig kontakter i en annan världsdel, gjort mig upprörd och arg och givit mig inspiration till att förändra. Jag har fått åka runt i Sverige och föreläst om mina erfarenheter och visat den kortfilm jag och min medresenär gjort om de dåliga villkoren på ananasplantagen. Tillsammans med de andra i utbytesprogrammet har jag också fått chans att dela och ta del av deras erfarenheter från Brasilien, Tanzania och Filippinerna och knutit kontakter. Vi är tillsammans ett relationsnätverk mellan kyrkor och mellan länder, något som känns otroligt meningsfullt.

Lydia Sjöberg. Foto: Jorunn Hellman

Lydia Sjöberg. Foto: Jorunn Hellman

Lydia Sjöberg, deltagare i Ung i den världsvida kyrkan 2012

Ung i den världsvida kyrkan är Svenska kyrkans utbytesprogram där ungdomar mellan 18 och 30 år under tre månader får dela liv, vardag och verklighet i en kyrka i Tanzania, Brasilien, Costa Rica eller Filippinerna. Deltagarna får följa kyrkans arbete, gudstjänster och samhällsengagemang, och delta i livet i lokalsamhället.

Honduras: Helvete och hopp i paradiset

Inés Bustamante är biståndshandläggare för Latinamerika och har nyligen kommit hem från en resa till Honduras. Hon berättar om hur paradiset, med vita stränder och korallrev, förvandlats till ett helvete med våldet  som överskuggar allt för landets invånare. Trots det lever hoppet, och Inés imponeras av modet hos dem som arbetar för Svenska kyrkans partner i landet. Inés skriver på engelska.

Hell and hope in paradise

Honduras is probably one of the most beautiful countries in the world, with great forest, beautiful coast with white sandy beaches, islands and with the 2nd biggest coral reserve in the world.

Grandchildren to Don Maximiliano Aguirre and Santos Normandina López. The family has received support through education on farming and installation of an irrigation system. The family now say that they have enough food and that they don't need more support. Photo: Mario Salinas/LWF

Grandchildren to Don Maximiliano Aguirre and Santos Normandina López. The family has received support through education on farming and installation of an irrigation system. The family now say that they have enough food and that they don’t need more support. Photo: Mario Salinas/LWF

  Unfortunately, it is a paradise today turned into a hell of violence and impunity.  Statistics are often just cold numbers, but they help to picture the nightmare of death, suffer and fear of Hondurans’ everyday life. Honduras it is not in war, but between 2004 and 2012 41,105 persons have been murdered, and the number is escalating, just in 2012 were 7,172 persons murdered, which means that around 20 persons are murdered every day in Honduras, 3 of them in average are under 22 years old. These are sons, daughters, mothers, sisters, brothers and fathers, all of them has a name, a family and a history. Most of them are young men and 83 % of these deaths are caused by firearms. Honduras still has not a law for the control of firearms, today it is allowed for every adult in Honduras to own up to 5 firearms and I have never seen so many armed people in any other visit, these are military, police and civilians.  Migration levels are also alarming: only last year 217,243 Hondurans left the country and it is often heard “If I could I would also leave”.  The violence is a combination of organized crime, drug traffic coupled with corruption, extreme poverty and gang violence, but is not exclusively from those groups; private security guards and even the National Police are involved in murders and other crimes. Between 2003 and 2005 5,418 persons were illegally detained by the police. It is clear that people do not only fear criminals but also police and military men.  Regionally, the militarization and repressive policies in Colombia and Mexico have made the Central American region in general more vulnerable for the settlement of different kinds of mafias.

“Let’s be honest brothers and sisters, we live in panic” says Martin Girón, President of the Christian Lutheran Church of Honduras (ICLH). After that, one after the other of the ICLH members starts to share their experiences and fears. A pastor from San Pedro Sula (an industrial city, where most of the maquilas are located and sadly today “the murder capital of the world”, with a rate of 159 killings out of 100,000 inhabitants) tells us about how in the middle of his sermon he has been forced to interrupt Sunday service by the Mara’s leaders which have decided either to remove a body near the area or even decided to execute someone.  This church in San Pedro Sula is located in a territory in dispute between Maras.Gun shootings are part of the everyday life.  Church members have decided to cancel all activities after 6 pm when it gets dark.  “Before we were afraid of being robbed… Today we don´t care if they take something but let us live”. Fear and constant paranoia is what Hondurans feel every day; the tranquility, trust and freedom are lost to a big extent.

Don Maximiliano Aguirre and his wife Santos Normandina López. Foto: Mario Salinas/LVF Centralamerika

Don Maximiliano Aguirre and his wife Santos Normandina López. Photo: Mario Salinas/LWF

It has been symptomatic that the levels of violence has increased since the coup d’etat in 2009, when a fragile state was attacked by group interests and left the democratic institutions seriously wounded. Only in San Pedro Sula the murder rate has increased over a hundred percent in just five years. But the root cause of violence is not only mafias and gangs problem.  Inequality, unemployment and poverty create the conditions of vulnerability of young. Violence is not only exercised in the streets, it is also executed by the state and democratic bodies such as the national congress; which since 2009 has approved some extreme neoliberal policies which only benefits national and international capitalists, often violating basic human rights.  For instance more than 48 water basins have been given in concession to privates, which mean no other thing than the privatization of water sources.  Even worse, is the recently approved law for the creation of the “Regiones Especiales de Desarrollo” (special development regions) the so-called “Ciudades modelo” or “charter cities” in spite of the public opposition and protests. In order to approve this law it was necessary to make notably exceptions to the national constitution. This “ciudades modelo” will be territories given to international capitalists with the intention to attract foreign investors and create jobs in those areas.  Apparently, there is nothing wrong with that, if it wouldn´t be for the high level of autonomy given to these territories, with  separated laws, taxes, police and even migration policies.  Honduras will in other words give up its sovereignty to private investors, they will become foreigners in their own country, for an unknown time frame and most likely in regions rich in resources.  Isn’t this also violence legalized by a “democratic regime” which lacks credibility?

Another thing that struck me was the courage of many Hondurans that I met, especially young people, working for better days in spite of the constant threats to their lives, committed, brave and upright people.  Young professionals, project officers, coordinators, youth leaders, peasants, priests, social workers, men and women to which Church of Sweden’s projects reach through its partners, the Department of Social Services of the Lutheran World Federation’s program in Central America and the ICLH. And I am convinced that the courage and integrity of this people is the biggest hope for Honduras.  Just in some months, in November, Honduras will celebrate national elections. Most Hondurans are skeptical on the transparency of the process and afraid that the elections will bring even more violence. Today Hondurans more than ever need to be accompanied in this process. The international community has the obligation to not only be attentive to this process and the situation in Honduras in general, but also to show its solidarity with its people.

For a better understanding about the roots of violence in Honduras watch this video http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=QpNJFfCPJEs

Inés Bustamante (to the right) together with med Fran Zuniga Meza, Project Officer at LWF. Photo: Mario Salinas/LWF

Inés Bustamante (to the right) together with med Fran Zuniga Meza, Project Officer at LWF. Photo: Mario Salinas/LWF

Inés Bustamante, biståndshandläggare för Svenska kyrkans internationella arbete  

I Honduras samarbetar Svenska kyrkan med Lutherska världsförbundet och deras Centralamerikaprogram och med den lutherska kyrkan i Honduras (ICLH).