Livet som flykting- och valet att förlåta

Du har förlorat din familj, du är rädd, förvirrad och vågar inte hoppas på något för framtiden. Du har tvingats lämna ditt hem och riskera livet på farliga resor. Kanske måste du gå flera mil till fots för undfly att bli dödad eller för att hitta vatten och mat. Så kan livet som flykting vara. Esther Coco Musa från Liberia är en av dem som vet hur det känns.

Foto: Krister Stenberg/IKON

Foto: Krister Stenberg/IKON

Hon var själv flykting under inbördeskriget på 90-talet. Esther separerades från hela sin familj, sin man, sina tre barn, 5, 7 och 22 år gamla.
– Jag visste ingenting. Oron över vart mina barn tagit vägen, om de levde, vad de var utsatta för, om de hade någon mat, var konstant och outhärdlig.

Under kriget i Liberia förflyttades Esther till ett flyktingläger i Gahna.
– Ska jag sammanfatta året jag var där med ett ord skulle jag säga, förvirring. Jag visste ingenting om framtiden eller om jag någonsin skulle få se min familj igen. Det kändes overkligt. Efter krigets slut återvände Esther till Liberia och till sin farbrors hem.
– När han mötte mig på trappen såg han rädslan och sorgen i mitt ansikte. Han frågade om jag var orolig över mina barn och jag började med en gång att gråta hysteriskt.

Esther berättar hur farbrorn lugnt tog henne till sin bil, sa att han ville visa henne något och körde henne några kilometer till ett annat hus.
– När jag klev ur bilen möttes jag av alla mina tre barn, berättar Esther och kan inte hålla tillbaka tårarna.
Vi gråter och skrattar tillsammans en stund och det känns som om det hon berättar nyss har hänt. Minnet är så starkt att det känns för både henne och mig som den fantastiska återföreningen med hennes barn är lika verklig och påtaglig nu som då.

Några år efter återföreningen bröt kriget ut igen och den här gången försökte Esthers familj fly på ett skepp. Men kaos utbröt bland alla de människor som trängdes och slogs för att få plats på skeppet som redan var överfullt.
– För ett ögonblick kom jag ifrån mina barn i folkmassan och när min man föreslog att jag skulle åka ensam för att bara jag fick plats, skrek jag nej. Jag bestämde att vår familj inte skulle separeras från varandra igen. Så vi åkte hem. Vi sa till oss själva att kriget må ta våra liv men vi ska inte skiljas åt som förut. Det skulle jag inte klara.

Foto: Martin Edström/IKON

Foto: Martin Edström/IKON

Esters närmsta släkt beslöt ändå så småningom under de fruktansvärda stridigheterna och folkmorden att säga ja till människosmugglare som erbjöd att ta alla deras barn till Gahna.

När beskedet kom att ett av barnen dött, Esthers dotterdotter, beslöt Esther för att hämta hem alla familjens barn. Hon reste själv längs de långa och farliga vägarna med en man som sällskap och lyckades få hem alla barn. Det var en farlig resa men Esther var fast besluten om att lyckas och fick också hem sin dotterdotters kropp och kunde ge henne en riktig begravning.

Under många år kunde jag inte nämna hennes namn utan att gråta, förklarar Esther, men att till sist klara av att besöka hennes grav gav mig avslut och frid, säger hon och ler.

Att minnas men ändå släppa taget
Idag arbetar Ester som försoningsexpert för Lutherska kyrkan i Liberia. Hon har gått flera internationella utbildningar, bland annat i psykosocial metod.
– Jag har gått mängder av bra kurser över hela världen, men att få människor att hela sig själva och förlåta sina förövare från kriget kräver kreativitet, säger hon och ler. Ibland behövs ingen rådgivning eller särskilda samtal. En del människor behöver bara få ta ett steg tillbaka, tänka över någon av de frågor som vi ställer, så har de svaret redan inom sig och kan komma över sin ilska, sorg och det som håller dem tillbaka i livet.

– Anledningen att jag jobbar för Lutherska kyrkan med det jag gör beror på två saker. Människor har alltid haft lätt att öppna sig och berätta om sin oro och sina bekymmer för mig. Jag berättar aldrig sådant vidare för någon. När jag var i flyktinglägret i Gahna upptäckte jag att Lutherska kyrkan var den enda organisation som hjälpte alla oavsett tro eller etnisk tillhörighet. De diskriminerade ingen vilket jag tyvärr såg flera andra organisationer och kyrkor som gjorde. Jag tänkte direkt att det här är kyrkan för mig.

Esther berättar om de utmaningar kyrkans fred och försoningsprogram står inför.
– Vi kan inte göra allt, säger hon och tittar allvarligt på mig. Det kommer så många människor till oss utan att känna till vilket program jag arbetar med. De hoppas få hjälp med allt i sina liv för att vi är en del av kyrkan. Det är tungt, att säga nej till människor som kanske ber om pengar eller hjälp att skaffa ett jobb.

Foto: Martin Edström/IKON

Foto: Martin Edström/IKON

En stor utmaning just nu i Liberia är att ta hand om de barn som förlorat sina föräldrar i Ebola.
– Staten har ett program för att göra insatser men det går för långsamt. Kyrkan kan inte vänta, vi kan inte stå och se på. Just nu gör vi insatser för cirka 200 barn på landsbygden runt huvudstaden Monrovia. De får hjälp med boende och skola och stöd att komma över sin sorg och ilska.

Efter det stora Ebolautbrottet 2014 är många människor som överlevt viruset bittra på sjukvården.
– De berättar hur sjuksköterskor behandlade dem som djur, kanske slängde påsar med mat till dem, inte ville röra dem och ibland brände deras saker. Jag förklarar för dem att de måste tänka på att sjukvårdare också är människor som var rädda, de var rädda att dö men hjälpte dig ändå med mat och sjukvård så att du överlevde. Skulle du hellre ha smittat andra och själv dött än att blivit behandlad på ett sånt sätt en tid och överlevt? Jag berättar också om hur många läkare och sjukvårdsarbetare som faktiskt offrade sina liv för att hjälpa de drabbade. Då tänker de flesta om. Just nu har vi många läkare och sjuksköterskor som kommer till våra försoningsseminarier där de möter överlevare och får samtala tillsammans utifrån frågor vi ställer.

– Förlåtelse för mig betyder frigörelse och harmoni. Det betyder att separera mig från det som tynger och från det som hindrar mig att själv att vara en positiv kraft i mitt eget och andras liv. På vårat språk, Kpelle, finns ett utryck vi ofta använder ”Tami”. Det betyder ungefär, ”släpp taget”!

Sanna Bülow Foto: Gustaf Hellsing /IKON

Foto: Gustaf Hellsing /IKON

Sanna Bülow
Kommunikatör för Svenska kyrkans internationella arbete.

Läs mer och stöd vårt arbete för försoning>>

 

 

 

 

Liberia: Naomi jublar inte förrän hela Västafrika är fritt från ebola

Efter ett år som prövade landet till det yttersta kan människor börja andas ut. I efterdyningarna arbetar en växande luthersk kyrka för att ta hand om de som överlevde och förebygga nya utbrott.

När ebolautbrottet nådde sin topp under augusti och september förra året, smittades mellan 300 och 400 människor varje vecka. Den nionde maj förklarade WHO Liberia fritt från ebola. Då hade inga nya fall inrapporterats på 42 dagar.

– Oerhört glädjande, säger Naomi Ford-Wilson, generalsekreterare för Lutherska kyrkan i Liberia på besök i Sverige. Fast jubla tänker hon inte göra.

– Vi jublar den dag hela västra Afrika är fritt från ebola, säger hon. Där är vi ännu inte.

Liberia bygger sedan fredsförhandlingarna 2003 långsamt upp sitt land efter det långa inbördeskriget, men förlitar sig fortfarande på kyrkor och andra icke-statliga organisationer för samhällsfunktioner som sjukvård och utbildning.

En flicka behandlas på lutherska kyrkans sjukhus Phebe. Att arbeta i full skyddsutrustning i värmen är mycket påfrestande. Foto: ACT/ICCO/Evert van Bodegom

En flicka behandlas på lutherska kyrkans sjukhus Phebe. Att arbeta i full skyddsutrustning i värmen är mycket påfrestande. Foto: ACT/ICCO/Evert van Bodegom

Medan andra sjukhus stängdes då personalen inte kunde förses med skyddsutrustning och inte heller fick lönepåslag för det riskfyllda uppdraget, kunde lutherska kyrkans ena sjukhus hålla öppet under hela den kritiska period epidemin pågick. Men inte utan insats från kyrkostyrelsen.

– Vi var konstant på tå för att möta personalens behov på alla plan. Vi förhandlade med dem och kunde tack vare våra internationella partner ge de löneförmåner och den skyddsutrustning som gjorde att de vågade och orkade, berättar Naomi Ford-Wilson.

Kyrkostyrelsen dirigerade också om det väletablerade traumaprogrammet, THRP, som sedan inbördeskriget arbetat med konflikthantering och försoningsprocesser. Nu användes deras kunskap för att stödja människor som drabbats av ebola direkt eller indirekt:

– Människor som förlorade sina anhöriga fick inte ens se deras kroppar igen. Och de begravdes inte, utan brändes, något som är emot våra traditioner. THRP fanns där och kunde ge det stöd som behövdes.

Naomi Wilson Ford Foto: Gustaf Hellsing

Naomi Wilson Ford Foto: Gustaf Hellsing

I efterdyningarna av ebolaepidemin kämpar de som överlevde epidemin för att ta plats i samhället igen. En aspekt är de materiella förlusterna. De hus där det fanns en smittad sprutades med klor och alla tillhörigheter är förstörda. Men än värre att hantera är människors fördomar och rädslor. En del upplever att deras familjer tar avstånd från dem.

Kyrkan arbetar för att motverka stigmatiseringen och för att ge stöd till både vuxna och det stora antalet barn som blivit föräldralösa. Stödet är konkret – mat, kläder och skolavgifter. Det handlar också om större projekt som att förse skolor med toaletter, vattenpumpar för rent vatten och utse en fokusperson i varje by med ansvar för hälsofrågor. Syftet är förhindra nya utbrott av livshotande sjukdomar som ebola och kolera.

Den lutherska kyrkan har vuxit kraftigt på senare år och kyrkans starka samhällsroll är en bidragande orsak.

– Vårt land har ännu inte den struktur som möjliggör en välfärdsstat. Det är vår mission som kyrka i vårt samhälle att stå för ”välfärden”, erbjuda utbildning, hälsovård och försoning. Att undervisa, hela och predika.

När Liberias lagstiftande församling nyligen la fram ett förslag att Liberia ska utropas till ”en kristen stat” var kyrkostyrelsen för Lutherska kyrkan i Liberia emot och förordar att staten förblir sekulär.

–  Vi har vunnit människors förtroende genom vårt sätt att arbeta. Vi säger: ”Låt det visa sig vilka vi är genom det vi gör.”

Magdalena Wernefeldt
redaktör

Läs mer om lutherska kyrkans arbete i Liberia och ge direkt >>
Följ oss på Facebook och Twitter

Liberia/ebola: Informationsinsatser har haft effekt

Det pågående ebola-utbrottet tog fart i början av 2014 och är det värsta som hittills ägt rum. Therése Jonsson, katastrofkommunikatör, sammanfattar insatserna och läget just nu.

När vi nu går mot årets slut kan vi se hur detta virus, som få människor tidigare kände till, inte gått många människor obemärkt förbi. Totalt har under pågående utbrott 15 935 fall av ebola rapporterats globalt och 5689 människoliv har skördats (WHO, 27 november 2014).

För några dagar sedan fick jag frågan av en journalist om vad som är det viktigaste för att stoppa spridningen. Mitt svar blev information, mobilisering och övervakning. En annan kritisk del är naturligtvis tillgång till sjukvård, då vi vet att den redan svaga sjukvården i Västafrika förvärrat situationen.

Epidemin rubbar människors försörjningsmöjligheter. ACT-alliansen distribuerar mat, hygienartiklar och andra förnödenheter i Janewonde, Grand Cape Mount. November 2014. Foto: John Kumeh

Epidemin rubbar människors försörjningsmöjligheter. ACT-alliansen distribuerar mat, hygienartiklar och andra förnödenheter i Janewonde, Grand Cape Mount. November 2014. Foto: John Kumeh

Svenska kyrkan är genom ACT-alliansen med och bidrar till en insats som påbörjades i maj i Liberia.

En viktig del i denna består av informationskampanjer för att människor ska känna till hur sjukdomen uppträder, smittar och hur man bäst skyddar sig. I Liberia har antalet fall minskat markant under senhösten, vilket vi tror en ökad medvetenhet bidragit till. Samtidigt är situationen långt ifrån under kontroll. Fortfarande registreras nya fall på helt nya platser och även i helt nya länder, såsom Mali. Och fortfarande råder det på sina håll i Liberia skepsis kring om ebola verkligen är orsaken till att människor går bort.

Madam Jabeh Sarnoh är bychef i Janewonde, en by på ca 600 personer där hittills åtminstone 25 personer omkommit och 60 personer sitter i karantän.
– Mitt folk tvivlar på om ebola verkligen ligger bakom dessa dödsfall, berättar hon.

I Janewonde finns för närvarande inget medicinskt team, vilket naturligtvis förvärrar förutsättningarna att stävja spridningen och att ta hand om drabbade. Madam Sarnoh säger att hon vädjat till regeringen att skicka dit ett team, men än så länge har ingen kommit. Hon blev därför uppmuntrad när ACT-alliansen påbörjade en informationskampanj i byn.

En av ACT-alliansen styrkor som en sammanslutning av trosbaserade organisationer, är att kyrkan har en framträdande roll i flera av de värst drabbade länderna, däribland Liberia. På grund av många år av inbördeskrig och korruption finns en utbredd misstänksamhet mot information från myndigheter och utländska organisationer.

Våra partners har långtgående relationer med den lokala befolkningen, vilket stärker förtroendet till exempel när det gäller föreskrifter kring begravning och hantering av de döda. Hanteringen av just bortgångna kroppar har varit en av de största anledningarna till att smittan tidvis spridits så lavinartat då viruset finns i samtliga kroppsvätskor.

Utöver informationskampanjer arbetar ACT-alliansen även med att dela ut mat och andra förnödenheter. I takt med att människor gått bort har enskilda familjers och hela samhällens försörjningsförmåga rubbats, vilket får långtgående konsekvenser.

– Denna donation är livsviktig för att tillgodose behoven hos dem som nu placerats i karantän, förklarar Madam Sarnoh. Men det handlar även om förebyggande produkter såsom klor och tvål för rengöring och skyddskläder för sjukvårdsarbetare. Ytterligare en viktig del i Svenska kyrkans humanitära arbete är det vi kallar psykosocialt stöd.

När katastrofer av detta slag inträffar är det lätt att omedelbart bara fokusera på de fysiska behoven som mat, rent vatten och medicin, men minst lika viktigt är att se till de inre behoven. Hur kan vi bäst bistå människor och rädda liv samtidigt som vi bejakar lokala strukturer och skapar delaktighet? Det handlar om den enskilda människans värdighet och att ha ett holistiskt perspektiv.

Vad händer med ett samhälle när över 3000 människor dör inom loppet av några månader? Det är ungefär lika många som dog i terrorattentaten den 11 september 2001. Detta är svåra frågor som kommer finnas kvar en lång tid framöver men som inte heller får glömmas bort i den akuta fasen. Just nu erbjuder vi distansstöd i dessa frågor till våra partners på plats.

Therése Naomi Jonsson

 

 

 

 

 

 

Therése Naomi Jonsson, katastrofkommunikatör

Liberia: Eric och Faita har gift sig – mot alla odds!

10 oktober 2014 berättade vi om Eric och Faitas bröllop som inte blev av då ebolan slog till med full kraft Liberia. I helgen valde de att gifta sig ändå. Anna Andersmark, Annierose Albertsen och Carina Björnlund skickar en lyckönskan till brudparet och beskriver de utmaningar landet möter i den tid då Eric och Faita väljer att ge varandra löften om trohet.  

Varje dag dör tusentals barn i världen under fem års ålder för att de inte får tillräckligt med näringsrik mat, rent vatten eller sjukvård. I Liberia är barnadödligheten hög, trots att den har minskat markant de senaste 5 åren tack vare bland annat förbättrad hälsovård och vaccinationskampanjer.

Landet har arbetat hårt för att återuppbygga och återställa infrastrukturen, efter 14 år med inbördeskrig, men utvecklingen går långsamt. Liberia är ett fattigt och skört land. Hälsovårdssystemet är fortsatt svagt, sjukhusen är få och det är ont om såväl utrustning och läkemedel, som kvalificerad personal.

Så kom ebola.

Precis som i de flesta katastrofer är barn särskilt sårbara, både i förhållande till de direkta och indirekta konsekvenserna. Många barn har redan smittats av ebola och minst lika många har blivit föräldralösa och lämnade utan omsorg. Hela familjer gått bort då smittan spridits kraftigt när närstående tagit hand om sina sjuka och sörjt sina döda genom att tvätta och begrava dem.

Skolorna har varit stängda sedan sommarlovet. Samhället, sjukhus och vårdcentraler saknade redan tidigare kapacitet att erbjuda kvalitativ mödra-och barnhälsovård. Det fanns inte kapacitet att hantera ebola.

FN varnar om det dubbla hot som gravida kvinnor nu möter; ebola och risken att dö i en graviditet eller förlossning. För höggravida kvinnor som smittas innebär sjukdomen i princip en dödsdom för både kvinna och barn.

De inre organen angrips och bryts ned av viruset vilket orsakar kraftiga blödningar vid förlossning. På grund av den höga smittorisken via kroppsvätskor är barnmorskor extra utsatta och flertalet har tyvärr insjuknat och  själva gått bort då de förlöst smittade patienter. Detta har i sin tur gjort att många barnmorskor och hälsovårdsarbetare av rädsla och stigmatisering helt enkelt inte vågar fortsätta inom sitt yrke.

Rapporter om att insatserna i regionen med omvärldens hjälp börjar nå resultat ger oss stärkt hopp. President Ellen Johnson Sirleaf meddelade 13 november att det undantagstillstånd som rått i hela landet de senaste tre månader inte förlängs, och det finns nu möjlighet att skolorna kan öppna i januari 2015.

Antalet nya registrerade smittfall i Liberia uppges minska. Fortsatt fokus på att möjliggöra hälsovårds- och informationsinsatser om hur sjukdomen sprids är dock absolut nödvändiga för att kunna stoppa smittan helt. Och för att fler barns ska få fylla 5.

Det farligaste som finns är att födas in i fattigdom.

För att fler barn ska få fylla 5 i Liberia krävs ett holistiskt perspektiv på hur landets kapacitet att uppnå grundläggande trygghet och service kan stärkas. Ett redan svagt land försvagas nu ytterligare på grund av ebola som, liksom inbördeskriget, orsakar socioekonomiska utmaningarmed ökad arbetslöshet, förlorad inkomst, minskad produktivitet i jordbruket och ökade kostnader för mat och basvaror.  Återigen befinner sig landet i en kollektiv sorg och trauma.

Mitt i detta ser vi människan.

10 oktober 2014 skrevs ett blogginlägg om Eric och Faitas bröllop som inte blev av i ebolans spår i Liberia. Svenska kyrkan står i kontinuerlig kontakt med våra partner på plats och vi har nu fått det glädjande beskedet att Eric och hans Faita trots omständigheterna gifte sig den 22 november.

Foto: B. Abel Learwellie

Foto: B. Abel Learwellie

Eric berättar att det blev ett litet bröllop med några få inbjudna; föräldrarna och några goda vänner – men lilla dottern Margareta, 5 år, fick gå på bröllop trots allt!

Dear Eric and Faita,
you decided to get married on Saturday. In the end, you did not want to wait until everything had returned to normal. You chose to get married in spite of the Ebola outbreak. Many people who have read about your postponed wedding have contacted us.
They have expressed how they were deeply touched to read about you and the wedding that could not take place in August. The reports and news we receive from West Africa and Liberia seldom tell us about ”real people”, whose experiences and stories we can relate to.
When you said ”I do”, a few days ago, and promised to cherish and love each other for the rest of your lives, there were fewer family members and friends present, compared to what you had hoped and planned for, but rest assured that we were many who were with you in thought and prayer. We rejoice with you as you start your married life and celebrate that love is greatest.  After all.
 

Svenska kyrkans julkampanj pågår varje år mellan första advent och trettondedag jul. Årets tema är ”låt fler få fylla 5”.

Anna Andersmark, Annierose Albertsen och Carina Björnlund
handläggare på internationella avdelningen

Liberia: Weadi har lärt sig leva med hiv

I ett ljusgult rum nära havet förvandlas förtvivlan till hopp, dödsskräck till livslust. Hit, till Lutherska kyrkan i Liberias huvudstad Monrovia, kommer hiv-positiva Weadi Saydee för att få stöd av sin rådgivare.

Hon sitter tillbakalutad på en trästol i det ljusa rummet. 39-åriga Weadi Saydee från Gardnersville är klädd i en blå och rosablommig klänning och ett svart hårnät. Blicken är blyg. Mittemot sitter hennes rådgivare från Lutherska kyrkans hiv- och aidsprogram, Rufina P. Paye. Här har de suttit många gånger.

– Rufina har gett mig hopp och styrka. I början berättade hon att det går att leva med hiv om jag bara lever på rätt sätt. Hon visade på alternativ och talade om hur jag skulle göra för att inte överföra viruset till andra, säger Weadi.

Weadi Saydee, 39-åriga,från Gardnersville hos sin rådgivare från Lutherska kyrkans hiv- och aidsprogram, Rufina P. Paye.

Weadi Saydee, 39-åriga,från Gardnersville hos sin rådgivare från Lutherska kyrkans
hiv- och aidsprogram, Rufina P. Paye.

Det fanns ingen mening med att leva
Beskedet kom 2008. Weadi hade länge känt sig svag, förlorat aptiten och det var som att hela kroppen brutit ihop. Barnet hade växt i hennes mage i fem månader när hon gick till en gravidkontroll med obligatoriskt hiv-test. Resultatet var positivt.

– Jag trodde att jag skulle dö. Det fanns inte längre någon mening med att leva. Jag var också orolig för att barnet skulle drabbas, och blev lättad när han föddes frisk.

Inom Weadi växte rädslan för hur omgivningen skulle reagera. Vad skulle familj och vänner säga? Hon visste att hiv-positiva stigmatiserades och diskriminerades. Att människor var rädda och inte ville komma nära av rädsla för att själva bli infekterade.

– Jag hade hört folk säga sådant som att ”rör inte mina saker, du har sjukdomen”, eller ”lek inte med mina barn”. Så blev det också för mig. Min omgivning började undvika mig, sa att kom inte hit, du är inte normal som har hiv. Min familj reagerade på samma sätt.

Styrkan och modet växer
Genom sjukhuset fick Weadi tips om Lutherska kyrkans hiv- och aidsprogram, som stöds av Svenska kyrkan. Här träffade hon rådgivaren Rufina P. Paye och gick med i en stödgrupp för personer med hiv.

Första gången Weadi besöker gruppen möts hon av 25 personer som är i samma situation som hon, men ser mycket friskare ut. Bara den bilden ger hopp. De pratar om vikten av att ta hand om sig själv. Att kroppen är under attack och att immunsystemet är nedsatt. Därför är det viktigt att äta rätt, hålla god hygien, ta sin medicin och åka till sjukhuset i ett tidigt stadium om de blir dåliga.

I samtalen växer styrkan och modet
– De andra i gruppen berättade vad de hade gått igenom och det fick mig att känna att jag inte var ensam, att vi skulle klara det här tillsammans. De hjälpte mig att acceptera diagnosen och inse att jag fortfarande kunde leva ett vanligt liv och uppnå mina mål.

Weadi fortsatte att gå till stödgruppen en gång i månaden. I dag har hon varit med i fem år. Kyrkan har även gett hennes son ett stipendium till skolavgifter och material, vilket gör det möjligt för honom att få en utbildning. Det som betyder mest är att medlemmarna ställer upp för varandra.

– När någon är sjuk kommer det personer från hemomsorgsgruppen med tvål, olja, ris och ett kuvert med pengar. De har kommit till mig och jag blev glad över att de brydde sig om mig.

Drömmer om att bli affärskvinna
Tillsammans med några andra kvinnor i stödgruppen har Weadi börjat sälja kol och olja.MartinEdstrom-LR-140317-15459 Inkomsterna går tillbaka till verksamheten, och medlemmarna får en mindre ersättning för resekostnader.

Personerna i stödgruppen informerar också allmänheten om hiv och får då ersättning för sina resor. Resebidragen räcker även till mat och hyra.

– Det är inte mycket, men tillräckligt för att jag ska klara mig. Jag är en av dem som sköter affärernas ekonomi och ger rekommendationer om hur vi ska göra. Jobbet gör mig glad.

I dag är Weadi inte orolig. Hon har accepterat sin situation och erfarenheten att tjäna ihop pengar har väckt affärslusten och drömmar om framtiden.

– Jag vill bli en stor affärskvinna och fortsätter gärna att sälja olja och kol.

Berättar hur hiv sprids
I en förort längre österut jobbar unga tjejer för att fler ska slippa drabbas av viruset. Solen bränner och Liberias roströda jord dammar. Inne i skolbyggnaden är det något svalare. På väggarna bildas ett mönster av hål som släpper in luft och ljus. Härinne har ett tiotal tjejer i The Excellence Girls Club samlats runt ett bord med pärlor, tidningspapper, tandpetare och lim.

– Vi gör halsband, armband och örhängen som vi säljer i kyrkan. För pengarna köper vi nytt material. Vi ska också få lära oss göra tvål, säger Sienneh Pewee, 24, från Voinjama.

Gruppen bildades under Lutherska kyrkans workshop om hiv och könsbaserat våld. Deltagarna var runt 25 tjejer som hade hoppat av skolan och hängde på gatan. Workshopen och gruppen är en del av kyrkans samarbete med en lokalorganisation i förorten Paynesville, och går bland annat ut på att förebygga hiv och aids. Tjejerna går till exempel till marknaden för att lära människor om viruset.

– Vi berättar för folk hur hiv sprids och hur de kan undvika det. Att det till exempel är viktigt att skydda sig med kondom, säger Sienneh Pewee.

Reaktionerna varierar. Vissa blir arga, andra tar till sig budskapet. Gruppen kommer snart att börja informera även i skolor.

– Jag har också pratat med mina vänner och med prostituerade. Berättat att människor dör av hiv och att de ska vara försiktiga, säger Ellen Kenneh, 23, som kommer från Buchanan och är ordförande för The Excellence Girls Club.

Jennie Aquilonius

Läs om projektet och hur du kan stödja det här >>

Ebola och bröllop med förhinder

Anna Andersmark, handläggare i Svenska kyrkans Afrikateam, skriver om människor och ebola i Liberia. Precis när hon ska skicka iväg texten lägger hon till de här raderna:

Det är fredag, jag är trött och längtar efter helgen. Då tänker jag på den liberianska kyrkans generalsekreterare Naomi. Hon är bara fyra dagar äldre än jag med en dotter ungefär i samma ålder som en av mina. Hon kan inte slappna av och ha en skön helg… Vi kan vila från jobb och ebola, men det kan inte de. Det är jobbigt. Jag känner så många, ser deras ansikten framför mig och vet hur det ser ut i Liberia. Hur ska det bli???

Lilla Margareta, fem år, skulle ha gått på bröllop i augusti. Mamma och pappa skulle gifta sig – äntligen! Det var stora förhoppningar knutna till högtidsdagen och händelsen. Släktingar och vänner skulle komma och dela deras glädje och förväntan inför framtiden. Framtiden såg ändå rätt ljus ut; pappa Eric, i 30-årsålder, har numera ett bra jobb i ett projekt som drivs av den lutherska kyrkan i Liberia, och även om saker går sakta så hade Liberia börjat resa sig efter kriget.

Detta var i våras. I juni när jag träffade honom i Monrovia var han fortfarande förväntansfull och glad över det som skulle ske bara några månader senare. Ebolan var visserligen redan då på allas läppar men nog verkade det som att det skulle gå att hantera?

Bara någon vecka senare kommer tecknen på att det som nu hela världen, litet handfallen, kan konstatera; smittspridningen börjar skena. Antalet misstänkta fall ökar, antalet som avlider i ebola ökar. Då, i juni, talade vi fortfarande om några hundra. Nu är det tusentals och värsta tänkbara scenario pekar nu på mer än 1 miljon smittade i januari-februari 2015.

Liberia är ett skört land. Freden är fortfarande ung, bara dryga 10 år. Landet, och människorna, genomlevde ett av de blodigaste inbördeskrigen världen någonsin skådat och man kämpar nu mödosamt med att etablera system och infrastruktur som möjliggör tillhandahållandet av den typ av samhällstjänster som vi tar för given; skolor, hälso- och sjukvård, tillgång till rent vatten och vägar.

Det finns bara drygt 100 läkare i landet. Staten är svag och har svårt att ge invånarna den service de har rätt till och sjukvårdsapparaten drivs till stor del av kyrkor och andra frivilligorganisationer. Sjukhusen är få och dåligt utrustade och antalet läkare i landet uppgår inte till något mer än drygt 100, det räcker inte långt till en befolkning på cirka fyra miljoner.

Vår partner Lutheran Church in Liberia driver sjukhus och kliniker. Sjukhusen är öppna och tar emot patienter och vid Phebe sjukhuset håller man på att bygga en isoleringsavdelning med bidrag från bland annat Svenska kyrkan.

Eric och hans flickvän Faita beslutade sig för att skjuta på bröllopet. Hur skulle de kunna fira och vara lyckliga när situationen är som den är?

Att ta sig till bröllopet i sig skulle kunna vara ett problem för vissa bröllopsgäster; en del områden i Liberia är i karantän och människor släpps varken in eller ut. Transporter och vägar är i sig ett stort problem i Liberia, med eller utan ebola.

Avstånden är långa, vägarna är dåliga och under regntiden blir många helt förstörda och ofarbara. Brist på bra vägar är ett stort problem, inte minst ur hälso- och sjukvårdens synpunkt. När nu fältsjukhus anpassade för att kunna ta hand om ebolasmittade patienter ska byggas upp krävs många och tunga transporter som i sig innebär logistiska och praktiska utmaningar.

Riktigt hur viktig en grundläggande infrastruktur är visar det svar som jag fick av hälso- och sjukvårdsministern, Dr Gwenigale, när jag, överväldigad av alla de problem och utmaningar som Liberia stod inför efter krigsslutet, ville veta vad han som Hälso- och sjukvårdsminister ansåg vara den viktigaste byggstenen att påbörja (åter)uppbyggandet av Liberia med.

Svaret kom blixtsnabbt utan betänketid; ”Vägar. Utan vägar kan människor inte ta sig till sjukstugor och sjukhus och det är svårt att transportera mediciner dit de behövs.”

Det blir nog bröllop så småningom, får vi hoppas. Men kanske inte alla som Eric och Faita önskade skulle vara med kan vara med och fira? De kanske blev smittade och fick inte den hjälp de behövde.

  • En liberian som får ebola får inte flygtransport till USA eller Europa. Får inte åka i konvoj till ett sjukhus med förstklassig isoleringsavdelning där sjukvårdspersonal i skyddsutrustning ger omvårdnad och mediciner dygnet runt.
  • En ebolasmittad liberian har tur om hen får plats på någon av de sjukhus som är öppna för ebolasmittade. På sin höjd ges vätskeersättning, malariamedicin och annat som ska hjälpa kroppens egna immunförsvar. Vi vet att många väntar utanför sjukhusen utan att kunna få någon hjälp. Dödligheten är hög i ebola, över 60% i Liberia just nu enligt statens egna statistik.
  • Många liberianer har heller inte de förutsättningar som krävs för att kroppen ska orka med den påfrestning som ebola innebär. Många är undernärda och det kan finnas andra sjukdomar i botten som till exempel hiv eller aids.

De som överlever, eller släktingar till de som dött i ebola, vittnar om andra människors rädsla. Vi nås av information om de många barn som blivit föräldralösa och som behöver få tak över huvudet, mat, kläder, trygghet och en tilltro till framtiden. Okunskapen är stor och därmed också rädslan och den påföljande stigmatiseringen av de som haft ebola.

Våra partner Lutheran Church in Liberia, LCL, och Lutheran Development Service, LDS, arbetar med att sprida information om hur ebola smittas och hur man kan skydda sig. Erfarenheterna från arbetet med hiv och aids kan användas även när det handlar om stigma på grund av ebola.

Det skulle förstås ha varit ett kyrkbröllop! Kyrkan (eller moskéen) är självklara centralpunkter i de flesta liberianers liv inte bara vid livets stora högtider. Tron erbjuder gemenskap, ger styrka och tröst. Hjälper att tolka och förstå världen.

Under kriget var den lutherska kyrkan och dess biskop pådrivande i fredsförhandlingar och arbetade både med muslimer och andra kristna samfund. Lika viktigt är det idag när det är fred, att tron och kyrkan finns mitt i det pågående livet och relaterar till det som händer.

Det kablas ut bilder från Monrovia där livlösa kroppar ligger på gatan i väntan på att hämtas av de specialteam som samlar in de som dött av ebola. Det har legat döda kroppar förr på Monrovias gator.

Alltför många i Liberia har fortfarande dessa bilder från krigsåren på näthinnan. Att nu behöva lämna sina nära och kära för att transporteras bort till massgravar måste vara ohyggligt. Att inte kunna ta ordenligt avsked och visa den omsorg som hör traditionen till. Att inte låta hen få den sista vilan på den plats där hen hör hemma, därför att det är för farligt.

Det är en djupt mänsklig reaktion att finna det svårt att acceptera och förstå. Att mista någon som står dig nära är ett trauma i sig och att då inte får säga adjö på det sätt som är tradition och känns rätt och riktigt är svårt.

Att hjälpa individer och hela byar med att bearbeta upplevelserna från kriget har kyrkan och mer specifikt dess traumabearbetningsprogram arbetat med i många år.   

Nu blir kyrkans roll viktig i att hjälpa människor acceptera att traditioner och religiösa ritualer inte kan ske som brukligt är.  

Kyrkan har en stark ställning och en naturlig auktoritet i det liberianska samhället och man lyssnar till dess röst. Vår samarbetspartner arbetar med att trösta och stötta de drabbade och stå för hopp i en svår situation där rädslan är stor för en fiende som inte alltid syns.

Bröllopet – en början på ett tryggt och bra liv. Eric och Faita vill skapa ett bra liv tillsammans med lilla Margareta där hon kan få växa upp i trygghet och ett Liberia där det råder fred, människor äter sig mätta och kan uppnå sin fulla potential. Deras planer har kommit av sig.

Det är tydligt att ebola inte bara drabbar en person – det drabbar hela samhället. Omvärldens reaktioner bidrar i vissa fall till att ytterligare förvärra situationen med till exempel strypta kommunikationer så att mat och andra förnödenheter inte längre kan komma in i landet i samma utsträckning.

De flesta som har drabbats av ebola är kvinnor. Det är kanske inte så konstigt eftersom de, enligt gängse könsroller, är de som står för den mesta omvårdnaden av sjuka. Ebola utvecklar sig till ett hot mot den stabilitet och utveckling som Liberia arbetat hårt för.

*

Jag har varit i kontakt med Eric idag och han berättar att de får ta nya tag och börja planera om igen för bröllopet den dag det är möjligt. Jag kan bara innerligen hoppas och be att den dagen kommer snart…

Anna Andersmark 1024055_2

Anna Andersmark, handläggare i Afrikateamet på kyrkokansliet i Uppsala. Foto: Magnus Aronson/IKON

 

 

 

 

 Var med och ge en gåva idag! Du kan till exempel sms:a ”ebola100″ till nr 72905 så ger du 100 kronor. Varmt tack för din gåva!

Läs mer om Svenska kyrkans stöd till eboladrabbade Liberia >>

Hans Lindqvist: Min vecka med fredspristagaren

Veckan som gått, har för min del varit omtumlande, enastående och oförglömlig! Något man får uppleva bara en gång i livet. 

Allt började egentligen redan i slutet av 1997, när en ganska blyg, ung student knackade på dörren till det enkla kontor i Monrovia, där den liberianska lutherska kyrkans traumabearbetnings- och försoningsprogram höll till och som jag då arbetade i. Hon presenterade sig som den nya praktikanten. Hon hette Leymah Gbowee. Vi är nära vänner sedan dess och var arbetskamrater under fem år.

En oktoberdag i år utsågs Leymah till en av tre kvinnor som tilldelades Nobels fredspris år 2011. Hon kände förstås till att hon nominerats till utmärkelsen. Men den norska Nobelkommittén hade en lista med mer än 200 namn att välja bland. Så nyheten blev ändå chockartad för Leymah. Hon befann sig just då i USA, hade precis landat efter en flygresa, slog på sin mobiltelefon – och den nästan exploderade av inkommande SMS och mail. Förvirrad vände hon sig till en okänd medpassagerare och mumlade: ”Sir, jag tror att jag fått ett Nobelpris.” Jag minns, att jag direkt efter att ha hört nyheten på radio från Oslo, skickade en kort mail till Leymah med gratulationer. Svaret kom snabbt: ”It´s just crazy”, ”Det är helt vansinnigt”.

Den blyga studenten hade blivit en världsberömd celebritet, som numera rör sig obehindrat och självsäkert inför TV-kameror, under kristallkronor och i talarstolar. Men hon känner sig samtidigt precis lika hemma bland marknadskvinnor och tidigare barnsoldater i Liberia.

Leymah fick fredspriset för sin modiga, envisa och okonventionella kamp mot våld som ledare för en massrörelse bland liberianska kvinnor. Med fredliga, men effektiva aktioner tvingade kvinnorna fram ett hållbart fredsavtal efter ett fjortonårigt, grymt och förödande inbördeskrig i Liberia.

Det började med att hundratals vitklädda kvinnor i början av år 2003 under åtskilliga veckor samlades i brännande sol och i hällande regn på en central plats i Monrovia, vid fiskmarknaden, och på ett stillsamt, men mycket kraftfullt sätt fordrade att inbördeskriget upphörde. Nu. Direkt. På plakat och genom sånger spreds deras krav: ”No more war – peace now!”, ”Inget mer krig – fred nu!” Den dåvarande presidenten och krigsherren Charles Taylor, som nu sitter fängslad i Haag för allvarliga krigsbrott mot mänskliga rättigheter, hade bestämt motsatt sig alla fredsförhandlingar. Men de målmedvetna kvinnornas krav på fred och deras okuvliga mod inför presidentens hotfyllda attityd mot dem chockade och skakade Taylor och gjorde honom rädd som aldrig tidigare. Och fick honom att överraskande gå med på omedelbara förhandlingar i grannlandet Ghana.

Också i Ghana, utanför det eleganta konferenshotellet, var de vitklädda kvinnorna på plats med samma envisa krav på fred. Veckorna gick, ingenting hände, delegaterna levde i lyx och överflöd, en stötande kontrast mot det eländiga livet hemma i Liberia. Till slut tappade kvinnorna tålamodet. De ockuperade hotellet, arm i arm slog de en mänsklig kedja runt byggnaden och hindrade delegaterna att lämna platsen. Kritiserade och utskällda av vissa av fredsförhandlarna, hotade de till sist karlarna med att klä av sig nakna, en tabubelagd, fruktansvärt handling, som gjorde männen livrädda. Bara ett par dagar senare meddelades att en fredsöverenskommelse undertecknats, som kom att leda till att kriget upphörde.

Leymah Gbowee i samtal med ärkebiskop Anders Wejryd i Uppsala domkyrka. Foto: Magnus Aronson/IKON

Leymah Gbowee i samtal med ärkebiskop Anders Wejryd i Uppsala domkyrka. Foto: Magnus Aronson/IKON

När Leymah i Oslo rådhus på Nobeldagen den 10 december under stora ovationer mottog fredspriset, kunde jag – i likhet med många andra i den stora salen – inte hålla tillbaka tårarna av glädje och av stolthet. Och att sedan få följa henne under hennes besök i Sverige, omgiven av sin make och sina sex barn, var en av mitt livs allra största upplevelser. Först var hon under ett par intensiva dagar i Stockholm regeringens officiella gäst och fångade med sitt patos och sitt engagemang politiker, press och allmänhet. Sedan väntade en dag i Uppsala som gäst hos Svenska kyrkan. Det besöket var mindre formellt. Leymah var i toppform trots att hon var mycket trött efter all uppståndelse. Hon besökte kyrkokansliet där hon höll ett inspirerande, engagerat och öppenhjärtigt anförande för alla anställda. Hon besökte en av stadens gymnasieskolor, där hon gjorde stor succé bland imponerade elever som stående tog emot henne som en idol med rungande applåder. Hon avslutade dagen med ett stilla samtal i domkyrkan med ärkebiskopen. Egentligen skulle Leymah den dagen ha varit hemma i Monrovia för att delta i en stor festlighet som presidenten Ellen Johnson-Sirleaf, också hon en av fredspristagarna, planerat. Men Leymah hade redan tackat ”ja” till kyrkans inbjudan och ansåg det besöket vara så viktigt, att hon i strid mot all etikett meddelade presidenten att hon inte kunde närvara. I sista stund tvingades presidenten att flytta fram högtidligheten ett par dagar.

Den liberianska lutherska kyrkans freds- och försoningsprogram nämner Leymah ofta med  uppskattning och av stor betydelse för henne personligen. Det var där hon tog sina första steg som fredsbyggare. Ja, hon säger, att det var där hon bestämde sig för att viga sitt liv åt att bli fredsbyggare, inte socialarbetare, som hon tidigare planerat. Programmet har alltsedan tillkomsten 1997 fått ett massivt stöd från Svenska kyrkan och Sida, och får så alltjämt. Några andra givare har inte ställt upp. Därför finns en nära, personlig relation mellan fredspristagaren och vår kyrka. Vi kan dela hennes glädje över fredspriset. Vi får känna stolthet över hennes storartade, osjälviska arbete. Och Leymah behöver fortfarande vårt stöd, när hon nu återvänt hem till Liberia för att på presidentens uppdrag leda ett intensivt, landsomfattande försoningsarbete. Vapnen har visserligen tystnat i Liberia, men fortfarande plågas landet av misstroende mellan enskilda människor och av uttalat hat mellan grupper som under kriget kämpade mot varandra. Verklig försoning på djupet är en lång process, inte ett handslag efter framgångsrika förhandlingar. Leymah hoppas och tror att vår kyrka är beredd att stödja också den fortsatta försoningsprocessen i Liberia. För Liberias skull och för vår egen skull får vi inte svika henne.

Hans Lindqvist, präst och tidigare utsänd av Svenska kyrkan till Liberia

Fredspristagaren fortsätter kampen för rättvisa

Nobels fredspristagare 2011 är en politisk naturbegåvning som inte strävar efter makt. Med Leymah Gbowee i täten fick Liberias kvinnor ett slut på kriget. Fast än är hon inte nöjd. Läs om en kvinna som uppfostrar sina söner till feminister och brinner för rättvisa och jämlikhet.

På åtta år har Leymah Gbowee, 39 år, gått från att vara en ung, okänd aktivist till internationell ledargestalt, som fler än Liberias kvinnor vänder sig till för inspiration och råd.

Fredagen den 10 december 2011 tog Leymah Gbowee emot Nobels fredspris.

Fredagen den 10 december 2011 tog Leymah Gbowee emot Nobels fredspris.

Som en av tre kvinnor tilldelades hon i år Nobels fredspris. Nu vet hela världen att ”kvinnorna i vitt” och deras icke-våldsprotester i Liberia var starkt bidragande till att fredsavtalet kom till, den 18 augusti, 2003.

– Men vi har fortfarande inte fred, säger Leymah Gbowee bestämt.

Internationella bedömare berömmer utvecklingen i Liberia. Det hålls fria val och en stark president har på kort tid lyckats skapa ”tillväxt, infrastruktur och framtidstro” i det sönderkrigade landet.

Ingen fred utan rättvisa
- Ja, gevären har tystnat sedan åtta år.  Men nej, vi har inte nått rättvisa, fred och försoning. Vi skrapar på ytan av sociala trygghetssystem som hälsovård och arbetslöshetsersättning. Liberia är ett uppdelat klassamhälle och någon försoningsprocess har landet inte påbörjat, åtminstone inte på nationell nivå, säger Leymah Gbowee.

Initiativet ligger hos det civila samhället och den Lutherska kyrkans program för försoning och traumabearbetning, THRP, som Leymah Gbowee själv arbetade för under fyra år, är en viktig aktör. De fortsätter oförtutet sitt arbete sedan 13 år tillbaka och når civila och professionella grupper med utbildningar i försoning, konflikthantering och demokrati.

-Deras insatser är avgörande för Liberia. Behoven av att bearbeta krigsupplevelerna är enorma och THRP:s långa erfarenhet av att röra sig mellan olika grupper i befolkningen i olika delar av landet gör dem till expertis.

Orostecken i samhället
Men klassuppdelningen, arbetslösheten och en ökande gängkriminalitet bland unga oroar Leymah Gbowee, som tror att det nu krävs radikalare insatser.

-Jag vill säga till kyrkan att vi måste intensifiera freds- och försoningsarbetet. Vi måste bygga vidare på det vi har för att kunna möta de nya utmaningarna som samhället står inför. Det är farligt att unga har förlorat tron på samhället och tyvärr även på religiösa institutioner.

Leymah Gbowee menar att THRP:s försoningsarbete måste bedrivas parallellt med någon form av bistånd. Hon gläds över att stöd till sociala trygghetssystem nu diskuteras av kyrkor och biståndsgivare.

Det räcker inte med försoning
- Jag jobbade med unga killar, barnsoldater, för att få dem att komma tillbaka till samhället och flytta hem till sina byar. Många av dem var så skadade, både fysiskt och psykiskt. De hade en lista på kanske tio saker som de hade behövt som ett startpaket för att börja om där hemma. Jag kunde aldrig ge dem det. Staten erbjöd ingenting och inom THRP hade vi inte resurserna heller. Det var därför jag lämnade mitt arbete som socialarbetare.

Hon nämner några av killarna vid namn och jag få en känsla av att deras ansikten aldrig riktigt lämnar hennes näthinna.

Med datorn i sängen
Mobilen ringer och hennes syster berättar att minsta sonen Abigail, 3 år, längtar efter mamma. Det ordnas snabbt med eskort från hotellet till kansliet där vi sitter.

-Det är första gången på länge som jag och barnen är tillsammans, men jag har väl sett dem max tre timmar de senaste dagarna, säger hon och den annars så kraftfulla rösten blir för en sekund skör.

Freds- och demokratiarbetet kan inte ta paus. Leymah säger att det är många nätter per år hemifrån med datorn som sängkamrat.

Leymah Gbowee är en ståtlig afrikansk mama, för dagen klädd i traditionell, liberiansk klänning i vackert vävt tyg. Hon har sex barn och berättar att alla drar sitt strå till stacken i hushållsarbetet.

En mjuk pappa
- Jag är nog hårdare mot mina söner. Jag försöker uppfostra feministiska män och oberoende kvinnor, summerar hon.

Så är hon själv uppfostrad. Hennes pappa, en afrikansk tomte med plirig blick bakom glasögon, satte stopp för att någon av hans döttrar skulle omskäras. En sed som fortfarande praktiseras av vissa grupper i Liberia vid övergångsriter.

-Han var nästan för mjuk! Men jag är stolt över honom. För att vara traditionalist är han mycket liberal. Han lärde mig att min åsikt räknas och att tro på mig själv. Min mamma var den starka och någon att räkna med när det gällde.

Ungefär som henne själv då, tänker jag och slänger en förstulen blick på Leymah och hennes man som sitter framför mig.

Inte bara kvinnor
Medan hennes tro på kvinnornas roll i freds- och demokratiarbetet är orubblig, jobbar hon nu lika mycket med männen. Redan under hennes tid i THRP inleddes arbetet med att utbilda polisväsendet och säkerhetsvakter i konfliktlösning. Nu har det blivit ett av hennes egen organisations huvudspår.

– Det är populärt att prata om att hur säkerhetssektorn ska reformeras. Men kvinnor blir inte hjälpta av sofistikerade policys! Det är hur polis och säkerhetsvakter beter sig på gatan som räknas.

Bröt ner murar
När hon senare i en frågestund pressas på vad det är som gett henne styrkan att fortsätta sitt arbete, inte minst då i början när varje protest var att sätta livet på spel, säger hon att hon har en tro som vuxit sig starkare med åren. Stark, men inte särskilt trångsynt, vad det verkar.

Kvinnorna i vitt som demonstrerade för fred hade olika trostillhörigheter. Varje morgon kl 06.00 inledde kvinnorna med bön. De kristna bad sina böner och de muslimska kvinnorna bad sina.

-Men kristna får ”visioner”, det får inte muslimer, säger Leymah Gbowee och så berättar hon om kristna kvinnor som kom och sa att Gud sagt i en dröm att de kristna och muslimska kvinnorna inte skulle sitta tillsammans. Då svarade Leymah Gbowee: ”Gå och säg till Gud att de ska de visst.” När alla slutat skratta säger hon på djupt allvar:

– Vårt arbete bröt ner murarna mellan religiösa grupper i Liberia. Hela denna resa har varit oerhört lärorik.

Magdalena Wernefeldt