”Jag berättar för barnen om kärlek”

De romska barnen i Olympic village är inte vana att någon lyssnar på dem. Våld, drogmissbruk och sexuellt utnyttjande finns ständigt närvarande i deras vardag. Barnpsykologen Christina Sescu, får dem att känna sig sedda och lär dem om omtanke, kärlek och samarbete.

Christina utanför det sociala centret där hon har sitt kontor. Här finns också liten läkarmottagning.

– Alla tillfällen med barnen är olika. Den enda gemensamma strategin jag har med alla barn är att jag berättar för dem om kärlek, säger Christina. Jag berättar om att de är älskade och att de kan älska varandra. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

– Under barnaåren utvecklas hjärnan mycket. Om det saknas omsorg och lugn och ro blir menen oftast bestående. Det arbetar vi för att motverka, berättar Christina Sescu, 42 år, barnpsykolog. Sedan fem år tillbaka arbetar hon med romska barn och föräldrar i Olympic village.

Hemförhållandena är mycket svåra. Många av barnen växer upp med bara en förälder som själva haft en svår barndom.

Christina arbetar på det sociala center som drivs av Franciskanordern, bara ett par kilometer från området Olympic village. Hon får kontakt med barnen via skolan på centret. Hon observerar barnen under lektionerna, identifierar dem som visar tecken på oro och är utåtagerande, och frågar om de vill komma till henne och prata.

Avslappning och lek som metod
Vi sitter på Christinas lilla kontor. Där finns hennes skrivbord, en bokhylla med barnböcker och en soffa med nallar och dockor. Våld i hemmen och alkoholmissbruk bland barnens föräldrar är vanligt. Sexuella övergrepp förekommer också men det kan vara känsligt och svårt att prata om. För att vinna barnens förtroende leker och skojar hon med dem.

– Under leken kan jag också upptäcka olika varningstecken, förklarar hon. Om barnet har lätt till ilska eller gråt, lätt blir skrämd av ljud, visar tecken på att veta mycket om sex, då brukar jag reagera, förklarar Christina.

Christina följer alla barnen noga och har ett nära samarbete med lärarna på FUP:s skola. Läraren Cornelia använder avslappningsövningarna som hon lärt sig av Christina. Det är en viktig del av skoldagen att få barnen att slappna av och fokusera. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Christina följer alla barnen noga och har ett nära samarbete med lärarna på FUP:s skola. Läraren Cornelia använder avslappningsövningarna som hon lärt sig av Christina. Det är en viktig del av skoldagen att få barnen att slappna av och fokusera. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Christina använder sig ofta av avslappningsövningar som metod. Då kan hon ha en grupp barn, vanligtvis inte mer än fyra-fem i varje grupp. De lär sig andas djupt, får ligga i ring på golvet, hon lägger en lugn hand på dem, ibland målar de på samma tavla som skickas runt i ringen. De får lära sig att gå ner i varv, fokusera och samarbeta mot ett gemensamt resultat.

Idag är hon är överöst med barn som ständigt vill vara hos henne.

– De är inte vana att bli lyssnade på och behovet är enormt. De får lära sig att slappna av och att få sund fysisk beröring och omtanke.

Trots svårigheter ger föräldrakurser resultat
Centret ger även föräldrakurser. Främst till mammor eftersom de bryr sig mest. Christina är övertygad om att det går att lära sig både att känna och att kunna ge kärlek och trygghet som vuxen, men det är svårt, mycket svårt.

– Vi gjorde en övning med några av mammorna och bad dem försöka minnas en person under deras egen uppväxt som gav dem kärlek. Ingen av mammorna kom på någon, berättar Christina och konstaterar att det inte är lätt att veta vad kärlek är och ge det till sina barn om man själv inte upplevt det.

– Mammorna får råd om hur de kan göra som föräldrar när de blir arga på sina barn eller när barnen blir arga. Då handlar det också om att andas, slappna av och sedan lyssna på varandra. Kanske gå ut en stund i friska luften och få en paus, skrattar Christina plötsligt.

Väldigt få pappor vill delta i föräldrakurserna, men indirekt når projektet några av dem ändå.
– Mammorna berättar hur deras män frågar om kurserna när de kommer hem och hur männen senare, när en situation uppstår, påminner mammorna om det de har lärt sig, ler Christina.

Jag ler med henne men tänker att papporna ändå kommer undan allt ansvar väldigt lätt. Christina håller med.
– Jag känner ändå att jag gör nytta här, att barnen behöver mig och att vi är på rätt väg. Jag kan inte tänka mig att jag skulle vara lyckligare att jobba med något annat. Jag lever och tänker på hur jag kan förbättra mitt arbete konstant och det känns bra, för jag älskar barnen och jag känner mig älskad av dem.

Sanna Bülow Foto: Gustaf Hellsing /IKON

Foto: Gustaf Hellsing /IKON

Sanna Bülow
Kommunikatör och insamlare, Svenska kyrkans internationella arbete.

Läs mer om vårt arbete för romer i Rumänien >>

Följ oss på Facebook och Twitter

 

 

 

Se filmen med Florentina:

50 år av ockupation – långt engagemang och nya ögon i Lunds stift

Del 1: I Lunds stift finns ett långvarigt engagemang för Israel och Palestina. I dagens blogg berättar Marie Körner, Internationell sekreterare i Lunds stift, om den stiftets ekumeniska vänrelation med Palestinas kristna. Imorgon fortsätter Johan Christensson, ung stipendiat för Lunds stift, och berättar om sina upplevelser tillsammans med det befrielseteologiska centret Sabeel, en av stiftets vänrelationer.

Lunds stift har ett långvarigt engagemang för Mellanöstern. En viktig startpunkt blev den första Jerusalemdagen 1995 då Akademiska föreningens stora sal fylldes av mer än 300 deltagare som kommit för att lyssna till talare som den dåvarande katolske patriarken Michel Sabbah, kväkarledaren Jean Zaru, den anglikanske prästen Naim Ateek med flera.

Jag hade jag själv inte tidigare känt till ockupationens verklighet och kommer ihåg att jag vid frågestunden ställde mig upp och lite nervöst frågade – om detta stämmer som ni berättar så är det ju som en slags apartheid. Borde vi då inte anordna bojkott och sanktioner så som det gjordes då det gällde Sydafrika? Den palestinske Londonambassadören svarade med ett leende att jo, det skulle man ju i konsekvensens namn kunna tänka sig, men att det hittills inte hade visat sig vara möjligt. Det faktum att detta mer än 20 år senare fortfarande diskuteras och är en het fråga visar tydligt på sammanhangets komplexitet.

Denna första Jerusalemsdag efterföljdes av en lång rad liknande Jerusalemdagar, dels i Lund men också andra platser i landet, för att särskilt lyfta fram den problematik som finns kring Jerusalem. Denna fantastiska stad som så många har en stark relation till, och om vilken Nya testamentet berättar att Jesus brast ut i gråt när han såg den framför sig och tänkte på dess historia och framtid.

Lunds stift har sedan 1998 en ekumenisk vänrelation till palestinska kristna och varje fredag ber vi, oftast under biskopens ledning, i Domkyrkans morgonmässa för denna utsatta grupp av trossyskon. Vi är övertygade om att Israels ockupation måste få ett slut och att folkrätt och internationell lag måste gälla även här och vi har i olika sammanhang under åren inbjudit företrädare för kyrkor och civila organisationer som kan ge ett vittnesbörd om sitt arbete för att nå rättvisa och fred och för att få en försoning mellan folken.

Ibland har det varit riktigt tungt arbete och inte sällan har jag upplevt att vi blivit ifrågasatta och att det finns starka krafter som vill tysta den som höjer sin röst i denna fråga.  Då oftast genom verbala attacker som gör det hela väldigt obehagligt. Då har det varit just vänskapen och de konkreta människor som vi lärt känna som gett styrka att fortsätta. Man överger inte sina vänner som har det svårt.

MarieOchJohanLiten

Marie Körner och Johan Christensson, Lunds stift

Femtio år är en lång tid och ännu längre tid har gått sedan Katastrofen, Al Nakhba, då palestinsk fördrivning och förstörelse av palestinsk samhällen inleddes. Den lutherske prästen Mitri Raheb säger att denna befrielsekamp är som ett maratonlopp snarare än ett sprinterlopp och då måste man också välja rätt strategi. För dem i Diyar i Betlehem har det inneburit att satsa på konst och kultur som motstånd som gör det möjligt att kunna andas under tiden. En annan del av strategin är att ge utymme för nya generationer och därför har vi i Lund ofta gett stipendier till unga människor att delta i olika konferenser för att se och uppleva med egna ögon. Imorgon ger jag ordet till vårens stipendiat, Johan.

En vecka i Jerusalem – några intryck och reflektioner

Jag tjänstgör under tre månader som kaplan för den svenska församlingen i Jerusalem.  Mässorna firas i Birgittakapellet på Svenska Teologiska Institutet som erbjuder studier och medverkar i dialog sedan år 1951. Idén är att varje person oavsett religionstillhörighet ska bli sedd, få tala och bli lyssnad på.

 Det vänliga sätt jag blivit mottagen på från bägge folken och från de Abrahamitiska religionerna visar på en generös inställning till Svenska kyrkan och jag blir glad och stolt då jag på STI varje dag ser gott samarbete.  I denna stad där krig utkämpats i närtid och där konflikten märks, möts människor regelbundet för dialog. Det dämpar konfliktens uttryck och bidrar till fred.                                                                                                                                

Den 24 april var jag inbjuden till den Skotska kyrkan, S:t Andrews för att medverka i överlämningsceremonin där deltagare i Kyrkornas Världsråds följeslagarprogram som avslutat sin period överlämnar ansvaret till de nytillkomna. Samma dag inföll minnesdagen för Förintelsen. Att sirener skulle ljuda och proklamera en tyst minut på förmiddagen torde inte varit överraskande för någon. Nåväl, förberedelserna inför gudstjänsten var i gång och sirenen börjar ljuda. Jag och en person till längst bak i kyrkan ställer oss upp för en tyst minut och ser med förvåning och tilltagande upprördhet att några av våra värdar fortsätter förberedelserna under fniss och flams. Jag gick ut i trädgården…

18309048_1864315427154814_739392006_n18336695_1864315387154818_1265052444_n

Det andra tillfället var 1 maj som är minnesdagen för krigens och terrorns offer i Israel. Platsen var Shalom Hartmans Institute och min roll var att tillsammans med en svensk studiegrupp delta på en minnesstund som genomfördes av unga studenter med jämn fördelning från Israel och USA. Hälften på väg in till militärtjänstgöring och hälften på väg till universitetsstudier. Stora delar genomfördes på engelska för att vi från Sverige skulle förstå. Det var allvarligt, ömsint och berörande.  Det andra folkets lidande nämndes inte.

Jag erinrar mig vackra ord från Psaltaren 85:10b-11: …hans (Guds) härlighet bor i vårt land. Godhet och trofasthet möts, fred och rättvisa omfamnar varandra.

Kyrkornas väg är att lyfta visionen om fred, påminna om dialogens möjlighet och försoningens väg. Dialogen bör handla om att se hela lidandet och hela människovärdet för bägge folken. Om detta sker så kan profeten Mikas ord innehålla aktualitet. ..Var och en skall sitta under sin vinstock och sitt fikonträd, och ingen skall hota honom. Herren Sebaot har talat. ( Mika 4:3b-4).

 18199265_1405020799543448_5861753165763830638_n

Johan Engvall prästvigdes 1983 för Strängnäs stift och har arbetat på samtliga nivåer i Svenska kyrkan. Under några år arbetade Johan med folkbildning för föregångaren till SENSUS, Sveriges Kyrkliga Studieförbund. Sedan 2008 är Johan kyrkoherde för Solna församling i Stockholms stift. Under tre månader under våren 2017 är han tjänstledig därifrån för att för Svenska kyrkan i utlandets räkning vara kaplan för den svenska församlingen i Jerusalem.

 

 

 

Epifania – Vatten som både skiljer och förenar

BBJ

Fotograf: Karin Bodin

Nu är det snart dags. Rökelsepuffarna från prästernas rökelsekar fyller luften med väldoft. Människorna trängs på båda sidor av floden för att komma så nära vattenbrynet som möjligt utan att trilla i. Sång och musik fyller luftrummet över ingenmanslandet. Så snart prästerna sjungit sångerna och bett bönerna händer det som många väntat på, de får gå ner i floden och förnya sina dop och välsignas på nytt. Detta är epifania, högtiden som firas till åminnelse av Jesu dop.

När Jesus kom till floden för att döpas av Johannes hördes rösten från himlen: Du är min älskade du är min utvalde. Jesus fortsatte direkt efter dopet ut i öknen. Där klarnar hans kallelse för honom, att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren. Samma röst kan höras i varje dop för den som har öron att höra med. Detta är min älskade, detta är min utvalda. Detta ger oss även kallelsen att precis som Jesus hitta vägar till att förverkliga försoning, förlåtelse och upprättelse. Det är vårt uppdrag att för livets skull befria människor till att leva fullt ut.

Åter till flodens och dess båda sidor och de olika kyrkofamiljerna som tar tillfället i akt att samla sina medlemmar till gemensamma gudstjänster. Gudstjänsterna startar på vardera sidan floden och slutar vid strandkanterna med att prästerna gemensamt välsignar varandra och församlingarna. Detta kan ske med några droppar vatten i form av ett kors på pannan, med stänkande vattenkaskader ur Jordan eller med att doppa sig i floden en, tre eller sju gånger beroende på vilken tradition man kommer från.

Epiphany 2017 119

Fotograf: Jonas Bodin

När det firas med nattvard kan orden i nattvardsbönen lyda: Ett enda bröd och en enda mänsklighet. Men ändå är det så många gränser och uppdelningar mellan oss människor. Hur kan vi hitta vägar att förenas med varandra och se att vi alla är människor som behöver både bröd och vatten för att leva?

När gudstjänsten är avslutad påbörjas den andra sortens gudstjänst som vi skandinaver oftast tycker är bland det viktigaste, gudstjänsten efter gudstjänsten, kyrkkaffet. Här på strandkanterna vid Jordanfloden blir kyrkkaffet istället till en släktträff. Äntligen kan släkten förenas igen och utbyta hälsningar och nyheter om stort och smått. Stämningen är uppsluppen och många skratt hörs. Det är glada människor som möts och kära återseende med vänner och släktingar som kanske bara har möjlighet att träffa denna enda gång om året stående på var sin sida floden.

De har oftast inga möjligheter att korsa floden. Inte för att den är så enormt stor, den skulle kunna gå att hoppa över om man var lite tränad. Utan därför att floden utgör gränsen mellan Västbanken och Jordanien. Gränsen som endast kan passeras av de som beviljas visum, vilket många av de församlade nekas.

Detta för oss till en mycket brännande och aktuell fråga för vår tid. Vem ska ha rätten att bestämma över vem som får korsa vattnet?

Texten är skriven av: Jonas och Karin Bodin, utsända från SvensIMG_1348ka kyrkan till The ELCJHL (Evangelical Lutheran Church in Jordan and The Holy Land), Baptismal Site, Bethany Beyond Jordan

Läs mer om Dopplatsen på Facebook 

Evangelical Lutheran Church in Jordan and The Holy Land

#partnersforpeace

Staten, näringslivet och dessutom några moraliska röster

I min första blogg från Guatemala skrev jag om den svaga staten och vad detta faktum gör med ett samhälle. Svagheten märks inte minst i kongressen. Där finns många partier representerade, men ofta livslängden består ofta inte längre än 5 år, och deras bas bygger inte på ideologi utan på initiativ från enskilda personer, som har tillräckligt med pengar för att ställa upp som kandidater.

Ett undantag utgör UNE, som har bestått i 15 år och har någon form av ideologisk bas. När den politiska makten är svag uppstår ett vakuum, som naturligtvis fylls av andra krafter. En sådan påverkansfaktor utgör näringslivet, där den viktigaste organisation är CASIF, bakom vilken bland annat de åtta familjerna står bakom. Sammanblandning av roller utgör ett verkligt hot mot demokratin och med risk för otillbörlig påverkan. Vår delegation mötte höga representanter för denna stora och mäktiga organisation, CASIF, som är en av de starkaste krafterna i det Guatemalanska samhället. De är medvetna om att deras image behöver förbättras varför de gärna möter representanter från Europa och USA.

mayaGuatemala står inför ett vägskäl mellan att upprätta ett oberoende rättsväsendet eller att verka för status quo. Rättsväsendet är korrumperat och bara ett fåtal i domarkåren kämpar för sitt oberoende. En av de mest beundransvärda och modiga domarna är Yasmin Barrios, som för några år sedan dömde president Molinas, en dom som senare upphävdes. Hennes modiga insatser för lag och rätt har resulterat i att hennes hem blivit sönderbombat. Hon har också utsatt för andra trakasserier.

En annan modig jurist är Colombianen Iván Velázques, kommissionär för FN-kommissionen mot korruption i Guatemala (CICIG). Kommissionens arbete är helt oberoende i förhållande till landets rättsväsende, men gör noggranna undersökningar mot korruption och ger underlag för domstolarna. Flera rättsskandaler har därmed avslöjats. Nu finns starka krafter som verkar för att Velasques ska bort och därmed försvaga CICIG. Om så skulle ske, vore det förödande för landet och hota CICIG:s arbete.

En eftermiddag fick delegationen i smågrupper föra samtal med flera borgmästare för mayafolkets byar, där de har en självständighet som ständigt är under hot. Mayafolkets integritet och resning imponerar. Det är minst sagt berörande, för att inte säga skakande, att lyssna på deras berättelser om utsatthet av fysiskt och strukturellt våld.

AmbassadörsparetSlutligen vill jag lyfta fram det viktiga arbete som utförs av svenska ambassaden och den orädde och väl insatte ambassadören Georg Andrén. Han och hans hustru Maria, tidigare diakon i Nyköping, skapar en öppen och dialogisk miljö där ambassaden utgör en viktig plattform för dialog. Ambassadens avtryck i samhället och lovorden från de som hävdar mänskliga rättigheter är stor. Andrén slutar i höst och blir Diakonias nya generalsekreterare.

Hans-Erik Nordin, biskop emeritus

I slutet av april reste representanter för Svenska kyrkan, Diakonia, Kristna fredsrörelsen, We Effect och Individuell människohjälp (IM) till Guatemala för att möta partnerorganisationer inom det civila samhället och representanter för den guatemalanska staten.

Kyrkorna i Guatemala behöver omvärldens stöd

Jag befinner mig i Guatemala på uppdrag av ärkebiskopen för utbyte och dialog med organisationer inom det civila samhället och representanter för den guatemalanska staten. Jag är här tillsammans med Eva Ekelund, stabschef på Svenska kyrkans internationella avdelning som representanter för Svenska kyrkan och även tillsammans med representanter för ytterligare fyra organisationer inom det civila samhället i Sverige.

Förutom Svenska kyrkan finns här representanter för Diakonia, Kristna fredsrörelsen, We Effect och Individuell människohjälp (IM). Vi har tillsammans kommit till Guatemala City för att möta partners och olika organisationer. Syftet för mötet är att dels samla information, dels ge underlag för påverkansarbete.

Foto: Eva Ekelund

Inés Bustamente, till höger, är Svenska kyrkans utsända i Guatemala. Foto: Eva Ekelund

I fokus för konsultationen står främst frågor om mänskliga rättigheter och urfolksrättigheter. I detta sammanhang har Svenska kyrkan sedan 1990-talet ett engagemang. Idag företräds vi personellt på plats av Inés Bustamante, som sedan två år arbetar här i landet.

Landet- vackert, skört och våldsamt
För att något förstå det sammanhang vi kyrka har att verka, låt mig ge en kort skiss av läget i landet. Guatemala är ett av världens mest våldsamma och korrumperade länder med utbredd droghandel, instabil stat och ständiga politiska skandaler. Under drygt trettio år pågick i detta land ett uppslitande inbördeskrig.

Ett fredsavtal slöts för 20 år sedan och stora förhoppningar knöts till nystart och fred. Men våldet sitter kvar i strukturerna med politiska mord, kraftfullt förtryck av ursprungsbefolkningen, utbredd korruption och med den ekonomiska makten samlad runt åtta familjer. Staten är svag.

I statskunskapssammanhang brukar man tala om nattväktarstaten som det yttersta alternativet för utformningen av en minimal stat, som åtminstone upprätthåller de mest fundamentala uppgifterna för en stat, t.ex. ett fungerande rättsväsende och demokratiska val. Guatemala tycks inte ens nå upp till den nivån, vilket gör att den reella makten samlas på enskilda aktörer med bristande transparens som resultat.

Också de senast femton åren har präglats av ständiga politiska oroligheter. En tidigare president har suttit fängslad i USA för korruption, den förre presidenten är tillsammans med vicepresidenten häktad för korruption och den nuvarande presidenten 2015 är en massmedialt känd komiker utan politisk erfarenhet. Hans bror och son är häktade för korruption och skuggan börjar nu också falla på hans far, presidenten. Folket fylls av besvikelse.

IMG_0092

Biskop emeritus Hans-Erik Nordin betonar kyrkornas roll i Guatemala. Här predikar han på en ekumenisk mässa under besöket i Guatemala.

Under 2015 startade ett folkligt uppror mot våld och korruption. Upp till 100.000 personer samlades till unika fredliga demonstrationer med förhoppning om förändring. I förlängningen och med nya avslöjanden ledde detta till presidentens och vice presidentens avgång. Den nye presidentens avsaknad av politisk erfarenhet har gjort honom sårbar och föremål för påverkan av andra krafter som t.ex. militären.

I denna miljö har kyrkorna en viktig, svår men inte alltid väl fungerande roll. Här försöker vi i Svenska kyrkan stödja dem som vill kämpa för rättvisa och mänskliga rättigheter.

Hans-Erik Nordin, biskop emeritus

ACT lyfte religion som drivkraft för kvinnors rättigheter på FN-möte

En startpunkt för att kvinnors rättigheter ska genomsyra alla sfärer av samhällslivet. Så sammanfattar ACT-alliansen den paneldiskussion om religionen och kulturens roll för att stärka kvinnors ekonomiska egenmakt som hölls i FN förra veckan.

samtal Just nu pågår FN:s årliga kvinnokommission i New York med rekordstort deltagande för att diskutera kvinnors ekonomiska egenmakt. Tillsammans med Sveriges regering och FN:s befolkningsfond arrangerade ACT-alliansen ett panelsamtal med rubriken: ”Protecting bodies, protecting rights – religious and customary law enabling economic empowerment?”

En av de utmaningar som möter kvinnor i stora delar av världen är gapet mellan deras konstitutionella rättigheter och verkligheten de lever i. Många länder erkänner parallella rättssystem baserade på tradition och religion.

– Det finns patriarkala strukturer i våra religioner och det är ett faktum som vi måste  erkänna. Samtidigt misstolkas sedvanerätt för att vara en uttolkning av religiösa texter, sa Gunilla Hallonsten, ACT-alliansens genusexpert.

GunillaDetta förhållande har en kraftig inverkan på kvinnors och flickors ekonomiska rättigheter och egenmakt, såväl direkt som indirekt. Direkt i de fall då sedvanerätt eller religiösa traditioner tillåts reglera äktenskapslagar och arvsrätt, äganderätt och möjlighet att öppna bankkonton och starta en affärsrörelse.

Indirekt skapar lagarna ett rättsligt utrymme för exempelvis barnäktenskap, något som begränsar rätten till utbildning och kör över flickors och kvinnors rätt till sexuell och reproduktiva hälsa. Rättigheter som är avgörande för ekonomisk egenmakt.

Sveriges jämställdhetsminister, Åsa Regner, poängterade att jämställdhet och en välfärdsstat är oseparerbara. Den ena kan inte finnas utan den andra. 

Azza Karam, rådgivare till FN:s befolkningsfond och moderator under paneldiskussionen, menade att ACT-alliansen är en bro mellan progressiva sekulära feminister och en progressiv trosbaserad feminism.  

Just detta lyfte Svenska kyrkans internationella chef Erik Lysén på debattplats den 8 mars i år när han skriver:
Alla ni som arbetar för kvinnors rättigheter: glöm inte bort att ni har bundsförvanter inom de religiösa samfunden. 

Vi menar att religiös tro och arbete för kvinnors rättigheter i allra högsta grad kan och ska förenas. Men det krävs förståelse för den mångfald som ryms inom de olika religionerna och kunskap om hur man kan navigera i religiösa sammanhang. Runtom i världen ser vi hur kvinnor som organiserar sig genom kyrkor utmanar lokala ledare och präster. De driver också på för att ändra diskriminerande familjelagstiftning, som ofta påverkas eller styrs av religiösa aktörer, skriver Erik Lysén.

För att åstadkomma jämställdhet krävs att religiösa ledare tar sitt ansvar. Runt om i världen sker ett arbete för jämställdhet och rättvisa inom kyrkor och samfund. När Bibelns berättelser tolkas i ljuset av sina egna i liv kan evangeliet bli en befriande kraft för att ifrågasätta förtryck och ojämlika strukturer, och för att uppnå långsiktig förändring, menar Erik Lysén.

Detta var första gången ACT-alliansen and UNFPA arrangerade en paneldiskussion i ämnet:
- Vi är nöjda och ser det som startpunkten för att få igenom kvinnors rättigheter i alla sfärer, säger Gunilla Hallonsten.

Fakta:
Comission on the Status of Women, CSW, samlar årligen FN:s medlemsländer och är det främsta mellanstatliga organet i världen som arbetar för att stärka kvinnors situation och jämställdhet globalt. Under årets möte deltar närmare 1100 ickestatliga organisationer med totalt 8623 representanter.

 

Män vet för lite om hur svårt kvinnor har det

I Etiopien har en satsning på ökad kunskap hos religiösa ledare blivit en väg mot mer jämställdhet och fokus på tidigare tabubelagda frågor om sexualitet, preventivmedel och kvinnors rätt att bestämma över sina kroppar. 

Fitsum

Det tog tid innan de religiösa ledarna Etiopien gick med på att få undervisning om sexuella rättigheter och jämställdhetsfrågor, berättar Fitsum Zelalem som leder utbildningsprojektet.

Fitsum Zelalem från Etiopien berättar om projektet som drivs i samarbete med Svenska kyrkans internationella arbete under ett besök i Uppsala. Han har fått sin universitetsutbildning i teologi finansierad av Svenska kyrkan och är nu projektledare för satsningen på att åstadkomma förändring genom de kristna religiösa ledarna.

– I varje litet samhälle i Etiopien spelar religionen en oerhört stor roll i människors liv. Därför har de religiösa ledarna stor makt och påverkar hur värderingar och traditioner lever kvar. För kvinnors del handlar det inte sällan om synsätt som begränsar dem eller i värsta fall skadar deras hälsa, berättar Fitsum Zelalem, som även är expert inom det förebyggande arbetet mot hiv/aids lokalt.

Teologer i fyra afrikanska länder utbildas
Projektet ingår i en större satsning där fokus är att lyfta frågor inom området sexuell reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR). Fyra afrikanska länder ingår och lokalt är det teologiska universitet och hälsoprojekt som driver arbetet. Sedan starten har över 100 studenter i teologi fått utbildning i frågor kopplade till SRHR. De flesta av dessa är kvinnor.

IMG_5968_900

Workenesh Feyisa är präst i ett land där kvinnor ännu anses vara underlägsna mannen. Utbildningen av religiösa ledare kan bidra till att ändra på det.

I Etiopien är det vanligt att kvinnan inte alls har inflytande över beslut kring den egna sexualiteten, det antal barn familjen har, preventivmedel, den egna sexualiteten, om hon vill föda i hemmet eller på sjukhus. Workenesh Feyisa, pastor och en av kursdeltagarna, berättar att hon har haft svårt att bli accepterad som kyrklig ledare.

– Mannen anses vara överlägsen kvinnan och ha rätt att bestämma över henne, berättar Workenesh Feyisa, som själv tvingades gifta sig i ung ålder och misshandlades av sin man.

Fitsum Zelalem berättar att det tog tid och mycket hårt arbete att få de religiösa ledarna att acceptera utbildningen inom SRHR. Att projektet drivs av ett teologiskt universitet och Svenska kyrkan var avgörande för att det till sist blev ett ja från i stort sett alla tillfrågade.

Männen har stor okunskap om kvinnors situation
– I början möttes vi av mycket misstänksamhet och förnekelse. Ingen ville heller medge att de hade några problem i sin kyrka eller församling, berättar Fitsum Zelalem. Han upplever att det största problemet när det gäller kvinnors svåra situation i Etiopien är okunskap kring jämställdhet hos främst den manliga delen av befolkningen.

Därför har mycket av arbetet handlat om att för de religiösa ledarna konkret visa upp den verklighet som faktiskt råder. Både statistik och levande berättelser har använts för att skildra hur exempelvis en hemförlossning eller barnafödande i alldeles för tidig ålder kan ge svåra komplikationer för unga flickor.

Diskuterar kvinnors lika värde och rättigheter
– En del religiösa ledare har fortsatt att förneka problemen och blivit upprörda när vi pratat om behovet av att begränsa barnafödandet och reproduktiv hälsa och rättigheter. Men många har också blivit djupt skakade när de förstått konsekvenserna av ojämlikheterna i samhället. Flera har förändrat sin syn på genusfrågor.

Förhoppningen är att de religiösa ledarna nu i sin tur ska driva arbetet vidare med att förbättra situationen lokalt och stå för en fortsatt teologisk diskussion om kvinnors lika värde och rättigheter. Nästa steg är att försöka utöka projektet till religiösa ledare från andra religioner.

– Att vi har kunnat ha en teologisk diskussion om Gud, samhällets syn på kvinnan och varje människas oinskränkta värde har hjälpt oss mycket i arbetet. På så sätt har religionen varit en viktig drivkraft för förändring, säger Fitsum Zelalem.

Anna Martinengo
Kommunikatör, Svenska kyrkans internationella arbete

Läs också Erik Lysén på debattplats: ”Religionen ska vara en kraft för jämställdhet”

Vad är sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter – SRHR
Svenska kyrkan vill stå för en tradition som ser sexualitet som något positivt och arbetar idag aktivt för rättigheter som rör sexuell och reproduktiv hälsa. Teologiskt handlar det om tron på att sexualitet är en del av skapelsen, en gåva till människan, som måste hanteras öppet och i dialog med samtiden.

Området sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, förkortat SRHR, handlar för kyrkans del både om praktiskt hälsoarbete och om att stå upp för människors rätt till välbefinnande. Alla ska kunna bestämma om, och med vem, de vill ha sex. Alla ska kunna bestämma om eller när de vill ha barn. Viktiga insatser är här tillgång till sexualupplysning och familjeplanering.

För Svenska kyrkan handlar det här arbetet också om att motverka förtryck och övergrepp, som könsstympning och tvångsäktenskap. Det är viktigt att sträva efter en respektfull dialog med religiösa ledare, men samtidigt kraftfullt ta ställning mot kulturella och religiösa sedvänjor som kränker människors rättigheter. Religiösa ledare och samfund har varit, och är, ofta en del av problemet.

Genom sin makt kan religiösa ledare bidra till att det skapas normer kring sexualitet och könsroller, som i värsta fall kan bidra till exempelvis förtryck av homosexuella eller att kvinnor helt fråntas rätten att bestämma över sina egna kroppar. Detta måste öppet diskuteras.

Svenska kyrkan arbetar aktivt för att ingen ska kränkas på grund av sin sexuella läggning, för att alla ska ha rätt till sexualupplysning, preventivmedel och god mödrahälsovård. Annat som prioriteras är insatser för att minska sexuellt överförbara infektioner och antalet osäkra aborter. Svenska kyrkan anser att alla ska ha rätt till en säker och laglig abort. Det krävs politisk handling och rättsliga ramar för att värna rättigheterna inom SRHR-området.

Därför arbetar Svenska kyrkan för att påverka beslutsfattare i Sverige, EU och FN. Genom dialog med partnerorganisationer och systerkyrkor finns goda möjligheter att bidra till en positiv förändring av normer och attityder. Svenska kyrkan har ett moraliskt ansvar och även en unik möjlighet att ta ett ledarskap i dessa frågor, bland annat genom att uppmuntra till samtal om SRHR-frågor utifrån ett teologiskt perspektiv. Att området prioriteras markerar tydligt att Svenska kyrkan vill tillhöra en teologisk tradition som erkänner det positiva värdet i människans sexualitet.

Interreligiös dialog bidrar till fredsprocess i Myanmar

Civilsamhället har en viktig roll att stötta dialogen mellan de olika parterna i Myanmar. När misstro mellan motståndsrörelser och armén i Myanmar bromsar upp de nationella fredssamtalen kan alternativa forum att mötas vara det som gör att fredsprocessen inte skjuts i sank.  

I Myanmar råder i nuläget oklarhet vad gäller fredsprocessens nästa steg. Ett flertal beväpnade motståndsgrupper av olika etniska tillhörighet, så kallade Ethnic Armed Organisations (EAOs), har ännu inte skrivit på det nationella eldupphöravtalet som kom till stånd i oktober 2015.

workshop2_900

Mikael Wiking, Svenska kyrkans internationella arbete och Phyu Kyi, programhandläggare från KN/NCA under en workshop med ett interreligiöst nätverk. Foto: Mikael Wiking

För många av dem finns det uttalade och välgrundade orsaker till att inte skriva under. Ovissheten om Myanmars armé, Tatmadaw, verkligen kommer sluta anfalla dem efter att de skrivit under gör att de inte vill förbinda sig att lägga ned sina vapen.

Från arméns och regeringens sida är perspektivet istället att motståndsgrupperna måste skriva under för att kunna bjudas in till fredsförhandlingarna och de fredskonferenser (Panglong conference) som är tänkta att hållas regelbundet var sjätte månad.

Hur man än vänder på frågan förefaller det som att detta är en avgörande låsning, som redan lett till att fredskonferensen som var planerad till 28 februari fick skjutas upp minst en månad, till slutet av mars.

Här har det civila samhället i Myanmar, inklusive Svenska kyrkan tillsammans med ACT-medlemmar och lokala partner, en viktig roll att stötta så att dialog mellan representanter för konfliktparterna kan fortgå i alternativa forum. Erfarenheterna från andra länders fredsprocesser visar att alternativa dialogplattformar till den formella fredsprocessens konferenser är av stor, kanske avgörande, betydelse om den formella fredsprocessen spårar. ”Så länge konfliktparterna har någonstans att mötas och upprätthålla en dialog minskar risken att de börjar skjuta på varandra,” sa en person från en regional fredsorganisation som jag nyligen träffade.

Ett annat sätt att bidra till fredsprocessen är att stödja interreligiös dialog och samarbete, eftersom religiös identitet i hög grad hänger ihop med etnisk identitet och upplevd diskriminering. Just den upplevda diskrimineringen inom exempelvis tillgång till hälsa, utbildning och självbestämmande bland flertalet av landets etniska minoriteter är en av de viktigaste grundorsakerna till det många decennier långa inbördeskriget.

I slutet av februari höll Svenska kyrkan tillsammans med Norska kyrkans nödhjälp i en workshop med ett av de fyra stora interreligiösa nätverk som finns i landet. Nätverket samlar tio organisationer och för samman representanter från buddhism, islam och kristendom. De jobbar med olika inriktning, men har alla stora lokala nätverk runt om i landet.

workshop_900

De interreligiösa nätverken och möjligheten för olika grupperingar att mötas och föra samtal är viktig för att demokrati- och fredsprocessen ska fortsätta att ta steg framåt. Foto: Mikael Wiking

De har insett att de tillsammans kan göra så mycket mer för att bidra till harmoni och fredligare samexistens genom att samarbeta, bekämpa av hatpropaganda i sociala medier och tidningar med mera. Gruppen har bett Svenska kyrkan om stöd i hur de kan stärka sin funktion och kapacitet som nätverk och detta var en viktig startpunkt för att börja detta samarbete.

Under workshopen gav en av medlemmarna ett starkt vittnesmål som påverkade mig och satte vikten av det här arbetet i perspektiv. Personen berättade att strax före den kände människorättsförsvararen U Ko Ni  mördades så uppmanade han just detta interreligiösa nätverk att fortsätta påverkansarbetet för att det lagförslag om Interfaith Harmony Act som han bidragit till, ska antas av parlamentet. Därefter reste han till Jakarta för att delta i ett ledarutbyte om bland annat interreligiös dialog, vid ankomsten i Yangon sköts han kallblodigt till döds på flygplatsen.

För mig blev detta något som kopplade vårt samarbete med det interreligiösa nätverkets arbete med större skeenden på nationell nivå, skeenden som rör lagstiftning om både religions- och övertygelsefrihet samt ett samhälle som värnar multireligiösa och multikulturella inslag och i förlängningen en av grundorsakerna till den långa konflikten, som sannolikt kommer att behöva behandlas för att nå en hållbar fred.

Mikael Wiking
Liaison officer i Myanmar, Svenska kyrkans internationella arbete

Ingen ska behöva sälja sin kropp!

Hon bär på fruktansvärda upplevelser och minnen. Kyrkans personal fick kämpa för att få hennes tillit, men till sist ville hon prata 

”Nu har jag lärt mig att jag är någon… Att jag kan klara något annat än att sälja sex och tillfredsställa andra. Jag har fått mitt människovärde tillbaka, det är det största.” Seble Yetdarke, 34 år.

När jag såg människorna från kyrkan de första gångerna skrattade jag åt dem. Det var patetiskt för mig att de stod där och pratade med oss om att vi var älskade och att det fanns ett bättre liv. Som om de kände oss. Men de gav inte upp, berättar Seble Yetdarke, 34 år.

När jag såg människorna från kyrkan de första gångerna skrattade jag åt dem. Det var patetiskt för mig att de stod där och pratade med oss om att vi var älskade och att det fanns ett bättre liv. Som om de kände oss. Men de gav inte upp, berättar Seble Yetdarke, 34 år. Foto: Magnus Aronson/IKON

Ingen människa ska behöva sälja sin kropp och utsättas för övergrepp. Svenska kyrkans internationella arbete stöder rehabilitering och nya möjligheter för kvinnor i Etiopien. ”Nytt Liv för unga kvinnor” är ett av våra viktiga insamlingsprojekt. Din gåva behövs idag!

Aldrig upplevt kärlek
För Seble är kärlek ett missbrukat ord. Hon berättar för mig att hon nog aldrig upplevt hur det är att älska och att älskas på riktigt. Hon har heller aldrig upplevt hur det är att få vara barn. Sebles mamma hade 12 barn med lika många män och uppväxten präglades av misär och otrygghet. Seble våldtogs brutalt när hon var 12 år av en vän till familjen och blev gravid för första gången.

- Jag berättade inte för någon, utan bar på hemligheten själv. Men efter ett tag var det svårt att dölja. När jag var i fjärde månaden upptäckte mamma att jag var gravid och då fanns det ingenting att göra.

Moderskap, missbruk och prostitution
Hon födde en son, men Sebles mamma som var oförmögen att ta hand om sina egna barn lämnade över ansvaret på en av sina väninnor.

- Jag fick flytta hem till en vän till mamma. Hon var jättesnäll och det var på många sätt bättre för mig och min son att bo där än hemma hos mamma. Kvinnan var prostituerad och berättade för mig om hur enkelt det var att tjäna pengar genom att sälja sex.  Hon sminkade mig, gav mig kläder och tog mig med ut till hennes kunder. Jag var 14 år när jag tog emot min första kund.

Många tjejer som kommit till kyrkan berättar att de aldrig trodde de skulle hamna i den situation de är i. Att äntligen få berätta sin historia för någon som kan hjälpa, som lyssnar och som berättar om vikten av att kunna förlåta, både sig själv och andra ger tjejerna möjlighet att må bättre och gå vidare. Foto: Magnus Aronson/IKON

Många tjejer som kommit till kyrkan berättar att de aldrig trodde de skulle hamna i den situation de är i. Att tjejerna äntligen få berätta sin historia för någon som kan hjälpa, som lyssnar och som berättar om vikten av att kunna förlåta, både sig själv och andra, ger dem möjlighet att må bättre och gå vidare. Foto: Magnus Aronson/IKON

Seble ser betydligt äldre ut än sina 34 år. Ansiktet är fårat och det är uppenbart att det är de 20 åren på gatan och som missbrukare som gjort tydliga avtryck. Sedan hon kom med i projektet New life for young women, har hon fått veta att hon är hiv-positiv, något hon själv misstänkte under många år.

- Jag körde bara på i alla år utan att någonsin känna efter hur jag mådde. När jag kom med i projektet och fick genomgå olika hälsoundersökningar förstod jag hur utsliten min kropp var. Nu äter jag bromsmedicin och mår ganska bra. Det tuffaste för mig har varit att försöka bli ren från mitt alkohol- och drogmissbruk. Jag är glad för varje dag jag kan lägga till den andra.

Hon sålde andra flickor
De sista åren på gatan var hon inte längre eftertraktad bland kunderna. De ville ha yngre tjejer och Seble började då agera hallick åt en grupp yngre flickor. Hon tog betalt av tjejerna och gjorde bra pengar på det. Det innebar också lite återhämtning och vila efter många års hårt slit.

Den primära målgruppen för projektet ”New life for young women” är, som namnet avslöjar, unga prostituerade kvinnor. Seble var egentligen för gammal för att omfattas av projektet, men eftersom hon agerade hallick för en grupp yngre flickor identifierades hon som en nyckelperson. Projektet såg att man genom att nå Seble, kunde fånga upp flera unga flickor som arbetade tillsammans med henne. Det tog lång tid innan kyrkans personal lyckades övertyga Seble att komma till deras informationslunch.

De kvinnor som kommer till kyrkan är trasiga, både fysiskt och mentalt. Det kan ta lång tid innan de känner sig trygga att våga berätta vad de har varit med om. Ett första steg kan vara det stöd kvinnorna känner i att få prata med varandra i en trygg, skyddad miljö. Seble kan nu vara ett positivt stöd för yngre tjejer. Foto: Magnus Aronson/IKON

De kvinnor som kommer till kyrkan är trasiga, både fysiskt och mentalt. Det kan ta lång tid innan de känner sig trygga att våga berätta vad de har varit med om. Ett första steg kan vara det stöd kvinnorna känner i att få prata med varandra i en trygg, skyddad miljö. Seble kan nu vara ett positivt stöd för yngre tjejer. Foto: Magnus Aronson/IKON

- Situationen som jag befann mig i då var bättre än någonsin. Jag behövde inte själv sälja sex utan kunde förmedla kunder och på det sättet tjäna pengar. När jag såg människorna från projektet de första gångerna skrattade jag åt dem. Det var patetiskt för mig att de stod där och pratade med oss om att vi var älskade och att det fanns ett bättre liv. Som om de kände oss. Men de gav inte upp, det kom tillbaka och efter ett tag fick jag kontakt med en kvinna som kunde bemöta mitt förakt och min ilska. Det var tack vare henne som jag till slut gick till informationslunchen, tillsammans med de fem flickorna som jag förmedlade kunder åt.

Ny försörjning, ny framtid
Seble hade aldrig lagat mat i hela sitt liv. Nu sitter vi tillsammans och äter en jättegod pizza som hon har lagat under förmiddagens hushållskurs i kyrkans lokaler. Hennes tanke är att inrikta sig på att laga snabbmat och att sälja det till skolungdomar i området där hon bor.

- Det ligger många skolor runtomkring där jag bor och jag tror att det kan finnas en stor marknad där.

Hos kyrkan får kvinnorna lära sig matlagning och hur de startar upp ett eget företagande med försäljning av t.ex. bröd eller piroger. Foto: Magnus Aronson/IKON

Hos kyrkan får kvinnorna lära sig matlagning och hur de startar upp ett eget företagande med försäljning av t.ex. bröd eller piroger. Foto: Magnus Aronson/IKON

Seble lyfter också fram samtalsterapi och rådgivning som viktiga delar för hennes utveckling under projektet.

- Jag har människor som lyssnar och finns till för mig. Jag har lärt mig att jag är någon utan löshår och urringade tajta kläder. Jag kan använda mina händer till något annat än att sälja sex och tillfredsställa andra. Jag har fått mitt människovärde tillbaka, det är det största.

Martina Croner, tidigare utsänd, Tanzania

(red Sanna Bülow)