50 år av ockupation – långt engagemang och nya ögon i Lunds stift

Del 1: I Lunds stift finns ett långvarigt engagemang för Israel och Palestina. I dagens blogg berättar Marie Körner, Internationell sekreterare i Lunds stift, om den stiftets ekumeniska vänrelation med Palestinas kristna. Imorgon fortsätter Johan Christensson, ung stipendiat för Lunds stift, och berättar om sina upplevelser tillsammans med det befrielseteologiska centret Sabeel, en av stiftets vänrelationer.

Lunds stift har ett långvarigt engagemang för Mellanöstern. En viktig startpunkt blev den första Jerusalemdagen 1995 då Akademiska föreningens stora sal fylldes av mer än 300 deltagare som kommit för att lyssna till talare som den dåvarande katolske patriarken Michel Sabbah, kväkarledaren Jean Zaru, den anglikanske prästen Naim Ateek med flera.

Jag hade jag själv inte tidigare känt till ockupationens verklighet och kommer ihåg att jag vid frågestunden ställde mig upp och lite nervöst frågade – om detta stämmer som ni berättar så är det ju som en slags apartheid. Borde vi då inte anordna bojkott och sanktioner så som det gjordes då det gällde Sydafrika? Den palestinske Londonambassadören svarade med ett leende att jo, det skulle man ju i konsekvensens namn kunna tänka sig, men att det hittills inte hade visat sig vara möjligt. Det faktum att detta mer än 20 år senare fortfarande diskuteras och är en het fråga visar tydligt på sammanhangets komplexitet.

Denna första Jerusalemsdag efterföljdes av en lång rad liknande Jerusalemdagar, dels i Lund men också andra platser i landet, för att särskilt lyfta fram den problematik som finns kring Jerusalem. Denna fantastiska stad som så många har en stark relation till, och om vilken Nya testamentet berättar att Jesus brast ut i gråt när han såg den framför sig och tänkte på dess historia och framtid.

Lunds stift har sedan 1998 en ekumenisk vänrelation till palestinska kristna och varje fredag ber vi, oftast under biskopens ledning, i Domkyrkans morgonmässa för denna utsatta grupp av trossyskon. Vi är övertygade om att Israels ockupation måste få ett slut och att folkrätt och internationell lag måste gälla även här och vi har i olika sammanhang under åren inbjudit företrädare för kyrkor och civila organisationer som kan ge ett vittnesbörd om sitt arbete för att nå rättvisa och fred och för att få en försoning mellan folken.

Ibland har det varit riktigt tungt arbete och inte sällan har jag upplevt att vi blivit ifrågasatta och att det finns starka krafter som vill tysta den som höjer sin röst i denna fråga.  Då oftast genom verbala attacker som gör det hela väldigt obehagligt. Då har det varit just vänskapen och de konkreta människor som vi lärt känna som gett styrka att fortsätta. Man överger inte sina vänner som har det svårt.

MarieOchJohanLiten

Marie Körner och Johan Christensson, Lunds stift

Femtio år är en lång tid och ännu längre tid har gått sedan Katastrofen, Al Nakhba, då palestinsk fördrivning och förstörelse av palestinsk samhällen inleddes. Den lutherske prästen Mitri Raheb säger att denna befrielsekamp är som ett maratonlopp snarare än ett sprinterlopp och då måste man också välja rätt strategi. För dem i Diyar i Betlehem har det inneburit att satsa på konst och kultur som motstånd som gör det möjligt att kunna andas under tiden. En annan del av strategin är att ge utymme för nya generationer och därför har vi i Lund ofta gett stipendier till unga människor att delta i olika konferenser för att se och uppleva med egna ögon. Imorgon ger jag ordet till vårens stipendiat, Johan.

En vecka i Jerusalem – några intryck och reflektioner

Jag tjänstgör under tre månader som kaplan för den svenska församlingen i Jerusalem.  Mässorna firas i Birgittakapellet på Svenska Teologiska Institutet som erbjuder studier och medverkar i dialog sedan år 1951. Idén är att varje person oavsett religionstillhörighet ska bli sedd, få tala och bli lyssnad på.

 Det vänliga sätt jag blivit mottagen på från bägge folken och från de Abrahamitiska religionerna visar på en generös inställning till Svenska kyrkan och jag blir glad och stolt då jag på STI varje dag ser gott samarbete.  I denna stad där krig utkämpats i närtid och där konflikten märks, möts människor regelbundet för dialog. Det dämpar konfliktens uttryck och bidrar till fred.                                                                                                                                

Den 24 april var jag inbjuden till den Skotska kyrkan, S:t Andrews för att medverka i överlämningsceremonin där deltagare i Kyrkornas Världsråds följeslagarprogram som avslutat sin period överlämnar ansvaret till de nytillkomna. Samma dag inföll minnesdagen för Förintelsen. Att sirener skulle ljuda och proklamera en tyst minut på förmiddagen torde inte varit överraskande för någon. Nåväl, förberedelserna inför gudstjänsten var i gång och sirenen börjar ljuda. Jag och en person till längst bak i kyrkan ställer oss upp för en tyst minut och ser med förvåning och tilltagande upprördhet att några av våra värdar fortsätter förberedelserna under fniss och flams. Jag gick ut i trädgården…

18309048_1864315427154814_739392006_n18336695_1864315387154818_1265052444_n

Det andra tillfället var 1 maj som är minnesdagen för krigens och terrorns offer i Israel. Platsen var Shalom Hartmans Institute och min roll var att tillsammans med en svensk studiegrupp delta på en minnesstund som genomfördes av unga studenter med jämn fördelning från Israel och USA. Hälften på väg in till militärtjänstgöring och hälften på väg till universitetsstudier. Stora delar genomfördes på engelska för att vi från Sverige skulle förstå. Det var allvarligt, ömsint och berörande.  Det andra folkets lidande nämndes inte.

Jag erinrar mig vackra ord från Psaltaren 85:10b-11: …hans (Guds) härlighet bor i vårt land. Godhet och trofasthet möts, fred och rättvisa omfamnar varandra.

Kyrkornas väg är att lyfta visionen om fred, påminna om dialogens möjlighet och försoningens väg. Dialogen bör handla om att se hela lidandet och hela människovärdet för bägge folken. Om detta sker så kan profeten Mikas ord innehålla aktualitet. ..Var och en skall sitta under sin vinstock och sitt fikonträd, och ingen skall hota honom. Herren Sebaot har talat. ( Mika 4:3b-4).

 18199265_1405020799543448_5861753165763830638_n

Johan Engvall prästvigdes 1983 för Strängnäs stift och har arbetat på samtliga nivåer i Svenska kyrkan. Under några år arbetade Johan med folkbildning för föregångaren till SENSUS, Sveriges Kyrkliga Studieförbund. Sedan 2008 är Johan kyrkoherde för Solna församling i Stockholms stift. Under tre månader under våren 2017 är han tjänstledig därifrån för att för Svenska kyrkan i utlandets räkning vara kaplan för den svenska församlingen i Jerusalem.

 

 

 

Epifania – Vatten som både skiljer och förenar

BBJ

Fotograf: Karin Bodin

Nu är det snart dags. Rökelsepuffarna från prästernas rökelsekar fyller luften med väldoft. Människorna trängs på båda sidor av floden för att komma så nära vattenbrynet som möjligt utan att trilla i. Sång och musik fyller luftrummet över ingenmanslandet. Så snart prästerna sjungit sångerna och bett bönerna händer det som många väntat på, de får gå ner i floden och förnya sina dop och välsignas på nytt. Detta är epifania, högtiden som firas till åminnelse av Jesu dop.

När Jesus kom till floden för att döpas av Johannes hördes rösten från himlen: Du är min älskade du är min utvalde. Jesus fortsatte direkt efter dopet ut i öknen. Där klarnar hans kallelse för honom, att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren. Samma röst kan höras i varje dop för den som har öron att höra med. Detta är min älskade, detta är min utvalda. Detta ger oss även kallelsen att precis som Jesus hitta vägar till att förverkliga försoning, förlåtelse och upprättelse. Det är vårt uppdrag att för livets skull befria människor till att leva fullt ut.

Åter till flodens och dess båda sidor och de olika kyrkofamiljerna som tar tillfället i akt att samla sina medlemmar till gemensamma gudstjänster. Gudstjänsterna startar på vardera sidan floden och slutar vid strandkanterna med att prästerna gemensamt välsignar varandra och församlingarna. Detta kan ske med några droppar vatten i form av ett kors på pannan, med stänkande vattenkaskader ur Jordan eller med att doppa sig i floden en, tre eller sju gånger beroende på vilken tradition man kommer från.

Epiphany 2017 119

Fotograf: Jonas Bodin

När det firas med nattvard kan orden i nattvardsbönen lyda: Ett enda bröd och en enda mänsklighet. Men ändå är det så många gränser och uppdelningar mellan oss människor. Hur kan vi hitta vägar att förenas med varandra och se att vi alla är människor som behöver både bröd och vatten för att leva?

När gudstjänsten är avslutad påbörjas den andra sortens gudstjänst som vi skandinaver oftast tycker är bland det viktigaste, gudstjänsten efter gudstjänsten, kyrkkaffet. Här på strandkanterna vid Jordanfloden blir kyrkkaffet istället till en släktträff. Äntligen kan släkten förenas igen och utbyta hälsningar och nyheter om stort och smått. Stämningen är uppsluppen och många skratt hörs. Det är glada människor som möts och kära återseende med vänner och släktingar som kanske bara har möjlighet att träffa denna enda gång om året stående på var sin sida floden.

De har oftast inga möjligheter att korsa floden. Inte för att den är så enormt stor, den skulle kunna gå att hoppa över om man var lite tränad. Utan därför att floden utgör gränsen mellan Västbanken och Jordanien. Gränsen som endast kan passeras av de som beviljas visum, vilket många av de församlade nekas.

Detta för oss till en mycket brännande och aktuell fråga för vår tid. Vem ska ha rätten att bestämma över vem som får korsa vattnet?

Texten är skriven av: Jonas och Karin Bodin, utsända från SvensIMG_1348ka kyrkan till The ELCJHL (Evangelical Lutheran Church in Jordan and The Holy Land), Baptismal Site, Bethany Beyond Jordan

Läs mer om Dopplatsen på Facebook 

Evangelical Lutheran Church in Jordan and The Holy Land

#partnersforpeace

Kyrkorna i Guatemala behöver omvärldens stöd

Jag befinner mig i Guatemala på uppdrag av ärkebiskopen för utbyte och dialog med organisationer inom det civila samhället och representanter för den guatemalanska staten. Jag är här tillsammans med Eva Ekelund, stabschef på Svenska kyrkans internationella avdelning som representanter för Svenska kyrkan och även tillsammans med representanter för ytterligare fyra organisationer inom det civila samhället i Sverige.

Förutom Svenska kyrkan finns här representanter för Diakonia, Kristna fredsrörelsen, We Effect och Individuell människohjälp (IM). Vi har tillsammans kommit till Guatemala City för att möta partners och olika organisationer. Syftet för mötet är att dels samla information, dels ge underlag för påverkansarbete.

Foto: Eva Ekelund

Inés Bustamente, till höger, är Svenska kyrkans utsända i Guatemala. Foto: Eva Ekelund

I fokus för konsultationen står främst frågor om mänskliga rättigheter och urfolksrättigheter. I detta sammanhang har Svenska kyrkan sedan 1990-talet ett engagemang. Idag företräds vi personellt på plats av Inés Bustamante, som sedan två år arbetar här i landet.

Landet- vackert, skört och våldsamt
För att något förstå det sammanhang vi kyrka har att verka, låt mig ge en kort skiss av läget i landet. Guatemala är ett av världens mest våldsamma och korrumperade länder med utbredd droghandel, instabil stat och ständiga politiska skandaler. Under drygt trettio år pågick i detta land ett uppslitande inbördeskrig.

Ett fredsavtal slöts för 20 år sedan och stora förhoppningar knöts till nystart och fred. Men våldet sitter kvar i strukturerna med politiska mord, kraftfullt förtryck av ursprungsbefolkningen, utbredd korruption och med den ekonomiska makten samlad runt åtta familjer. Staten är svag.

I statskunskapssammanhang brukar man tala om nattväktarstaten som det yttersta alternativet för utformningen av en minimal stat, som åtminstone upprätthåller de mest fundamentala uppgifterna för en stat, t.ex. ett fungerande rättsväsende och demokratiska val. Guatemala tycks inte ens nå upp till den nivån, vilket gör att den reella makten samlas på enskilda aktörer med bristande transparens som resultat.

Också de senast femton åren har präglats av ständiga politiska oroligheter. En tidigare president har suttit fängslad i USA för korruption, den förre presidenten är tillsammans med vicepresidenten häktad för korruption och den nuvarande presidenten 2015 är en massmedialt känd komiker utan politisk erfarenhet. Hans bror och son är häktade för korruption och skuggan börjar nu också falla på hans far, presidenten. Folket fylls av besvikelse.

IMG_0092

Biskop emeritus Hans-Erik Nordin betonar kyrkornas roll i Guatemala. Här predikar han på en ekumenisk mässa under besöket i Guatemala.

Under 2015 startade ett folkligt uppror mot våld och korruption. Upp till 100.000 personer samlades till unika fredliga demonstrationer med förhoppning om förändring. I förlängningen och med nya avslöjanden ledde detta till presidentens och vice presidentens avgång. Den nye presidentens avsaknad av politisk erfarenhet har gjort honom sårbar och föremål för påverkan av andra krafter som t.ex. militären.

I denna miljö har kyrkorna en viktig, svår men inte alltid väl fungerande roll. Här försöker vi i Svenska kyrkan stödja dem som vill kämpa för rättvisa och mänskliga rättigheter.

Hans-Erik Nordin, biskop emeritus

Interreligiös dialog bidrar till fredsprocess i Myanmar

Civilsamhället har en viktig roll att stötta dialogen mellan de olika parterna i Myanmar. När misstro mellan motståndsrörelser och armén i Myanmar bromsar upp de nationella fredssamtalen kan alternativa forum att mötas vara det som gör att fredsprocessen inte skjuts i sank.  

I Myanmar råder i nuläget oklarhet vad gäller fredsprocessens nästa steg. Ett flertal beväpnade motståndsgrupper av olika etniska tillhörighet, så kallade Ethnic Armed Organisations (EAOs), har ännu inte skrivit på det nationella eldupphöravtalet som kom till stånd i oktober 2015.

workshop2_900

Mikael Wiking, Svenska kyrkans internationella arbete och Phyu Kyi, programhandläggare från KN/NCA under en workshop med ett interreligiöst nätverk. Foto: Mikael Wiking

För många av dem finns det uttalade och välgrundade orsaker till att inte skriva under. Ovissheten om Myanmars armé, Tatmadaw, verkligen kommer sluta anfalla dem efter att de skrivit under gör att de inte vill förbinda sig att lägga ned sina vapen.

Från arméns och regeringens sida är perspektivet istället att motståndsgrupperna måste skriva under för att kunna bjudas in till fredsförhandlingarna och de fredskonferenser (Panglong conference) som är tänkta att hållas regelbundet var sjätte månad.

Hur man än vänder på frågan förefaller det som att detta är en avgörande låsning, som redan lett till att fredskonferensen som var planerad till 28 februari fick skjutas upp minst en månad, till slutet av mars.

Här har det civila samhället i Myanmar, inklusive Svenska kyrkan tillsammans med ACT-medlemmar och lokala partner, en viktig roll att stötta så att dialog mellan representanter för konfliktparterna kan fortgå i alternativa forum. Erfarenheterna från andra länders fredsprocesser visar att alternativa dialogplattformar till den formella fredsprocessens konferenser är av stor, kanske avgörande, betydelse om den formella fredsprocessen spårar. ”Så länge konfliktparterna har någonstans att mötas och upprätthålla en dialog minskar risken att de börjar skjuta på varandra,” sa en person från en regional fredsorganisation som jag nyligen träffade.

Ett annat sätt att bidra till fredsprocessen är att stödja interreligiös dialog och samarbete, eftersom religiös identitet i hög grad hänger ihop med etnisk identitet och upplevd diskriminering. Just den upplevda diskrimineringen inom exempelvis tillgång till hälsa, utbildning och självbestämmande bland flertalet av landets etniska minoriteter är en av de viktigaste grundorsakerna till det många decennier långa inbördeskriget.

I slutet av februari höll Svenska kyrkan tillsammans med Norska kyrkans nödhjälp i en workshop med ett av de fyra stora interreligiösa nätverk som finns i landet. Nätverket samlar tio organisationer och för samman representanter från buddhism, islam och kristendom. De jobbar med olika inriktning, men har alla stora lokala nätverk runt om i landet.

workshop_900

De interreligiösa nätverken och möjligheten för olika grupperingar att mötas och föra samtal är viktig för att demokrati- och fredsprocessen ska fortsätta att ta steg framåt. Foto: Mikael Wiking

De har insett att de tillsammans kan göra så mycket mer för att bidra till harmoni och fredligare samexistens genom att samarbeta, bekämpa av hatpropaganda i sociala medier och tidningar med mera. Gruppen har bett Svenska kyrkan om stöd i hur de kan stärka sin funktion och kapacitet som nätverk och detta var en viktig startpunkt för att börja detta samarbete.

Under workshopen gav en av medlemmarna ett starkt vittnesmål som påverkade mig och satte vikten av det här arbetet i perspektiv. Personen berättade att strax före den kände människorättsförsvararen U Ko Ni  mördades så uppmanade han just detta interreligiösa nätverk att fortsätta påverkansarbetet för att det lagförslag om Interfaith Harmony Act som han bidragit till, ska antas av parlamentet. Därefter reste han till Jakarta för att delta i ett ledarutbyte om bland annat interreligiös dialog, vid ankomsten i Yangon sköts han kallblodigt till döds på flygplatsen.

För mig blev detta något som kopplade vårt samarbete med det interreligiösa nätverkets arbete med större skeenden på nationell nivå, skeenden som rör lagstiftning om både religions- och övertygelsefrihet samt ett samhälle som värnar multireligiösa och multikulturella inslag och i förlängningen en av grundorsakerna till den långa konflikten, som sannolikt kommer att behöva behandlas för att nå en hållbar fred.

Mikael Wiking
Liaison officer i Myanmar, Svenska kyrkans internationella arbete

Allt kommer bli bra

IMG_3647

Kyrkan är en hoppgenererande instituation sa kardinal Charles Bo, katolska kyrkan, i sitt framförande på ekumenisk konferens i Myanmar med titeln Ecumenical Conference on Peace-building. Foto: Mikael Wiking

Till tonerna av Bob Marleys låt Three little birds, ”Everything’s gonna be alright”, bryter vi upp för lunch efter förmiddagens föredrag av kardinal Charles Bo, från Katolska kyrkan i Myanmar (CBCM). Musikvalet är något otippat i detta sammanhang, men helt klockrent.

Föredraget har nämligen handlat om bland annat just vikten av hopp och att kyrkan i Myanmar särskilt måste ta den här rollen i relation till fredsprocessen, ”Church is a hope generating agency” som Bo sa i föredraget. ”As churches we are often inflicted with the temptation to feel helpless, to feel small… Christian tradition tells us our weakness is the strength… When I am weak I am strong.”

Konferensen äger rum mot en mörk bakgrund. I söndags mördades på öppen gata U Ko Ni, en välkänd muslimsk advokat och tillika juridisk rådgivare till den sittande NLD-regeringen och med expertkunskap om den av militären författade konstitutionen från 2008. U Ko Ni var en viktig röst för interreligiös dialog och en högljudd motståndare mot hate speech och många MR-aktivister i landet berörs starkt av mordet som nu ska utredas.

Därtill har fredsprocessen i Myanmar inte gått framåt de sista månaderna; i landets nordöstra hörn rasar eskalerade våldsamma strider mellan militären och etniska beväpnade organisationer med många tusen nya flyktingar som resultat, i Rakhine i väster har de sista månaderna lett till 65 000 nya flyktingar som flytt till Bangladesh efter hårdföra militära ”upprensningsinsatser” efter välplanerade dödliga attacker på gränspolisposteringar i Myanmar.

Mitt i allt detta befinner sig landets ekumeniska kyrkorörelse, Myanmar Council of Churches (MCC) som är Svenska kyrkans samarbetspartner. MCC har kallat sina medlemskyrkor till en tvådagars-konferens med titeln Ecumenical Conference on Peace-building.

Konferensen är ett viktigt ställningstagande. Det är ett konkret bevis på att kyrkorna i Myanmar vill vara med och bidra till fredsprocessen och ett sätt att göra det på är att utbilda pastorer och andra ledare i vad fredsprocessen handlar om. På så sätt kan de engagera och skapa vilja bland församlingsmedlemmarna att engagera sig i olika åtgärder som främjar fred, men också för att de ska förstå vad eldupphöravtalet som tecknats mellan regeringen, armén och flera av de stridande etniska organisationerna innebär och vilka fördelar de redan nu har på grund av att eldupphöravtalet finns på plats.

Särskilt positivt är att Katolska kyrkan medverkar och att en tydlig intention finns från både Myanmars kristna råd, MCC, och den katolska kyrkan i Myanmar, CBCM, att samverka i ansträngningarna att bygga fred, både vad gäller konkreta insatser och i påverkansarbete för ökad religionsfrihet och frihet från diskriminering på religiös basis.

Svenska kyrkan spelar i Myanmar en viktig roll som samordnare av relationen och stödet mellan ACT-alliansen och den ekumeniska organisationen MCC. Detta handlar både om organisationsutveckling, påverkansarbete och stöd till kärnverksamhet och specifika satsningar inom bland annat jämställdhet och landrättigheter.

Under 2017 är planen att kunna bidra till att kapacitetsbyggande kan ske inom området interreligiöst fredsbyggande och vi hoppas kunna stödja processen att engagera de olika medlemskyrkorna i fredsprocessen och på så vis bidra till att fler kvinnor och män engagerar sig för fred i landet. Vägen är lång till hållbar fred.

Var sjätte månad kallar regeringen till nationell fredskonferens. Nästa är redan i slutet av februari, men till den i augusti om sex månader hoppas MCC och Katolska kyrkan ha kommit så pass långt i sin ekumeniska dialog att de aktivt kan delta och tillsammans representera kyrkorna i Myanmar. Vi får fortsätta hoppas på fred och emellanåt stanna upp och sjunga Don’t worry, cause every little thing is gonna be alright.

Mikael Wiking
Liaison officer i Myanmar, Svenska kyrkans internationella arbete

Colombia: Kyrkornas roll i fredsprocessen

Kan Colombias inbördeskrig som pågått i 52 år äntligen börja lida mot ett slut? Colombias president Juan Manuel Santos och FARC-gerillans ledare Rodrigo Londono har undertecknat ett nytt fredsavtal. Kyrkorna har spelat en viktig roll i den pågående fredsprocessen, samtidigt har fredsavtalet motarbetats av kristna högerkonservativa krafter.

Efter att det första fredsavtalet röstats ned protesterade DiPaz och många andra organisationer och människor fredligt på Plaza de Bolivár i Bogota. Foto: Therése Jonsson

Ricardo Pinzón Contreras och andrés Alba representerar fredsnätverket DiPaz som efter att det första fredsavtalet röstats ned protesterade fredligt tillsammans med många andra organisationer och människor på Plaza de Bolivár i Bogota. Foto: Therése Jonsson

Ricardo Pinzón Contreras och Andrés Alba tar emot på organisationen JustaPaz kontor i centrala Bogota. JustaPaz är en av medlemsorganisationerna i det kristna ekumeniska fredsnätverket DiPaz (Mellankyrklig dialog för fred). Andrés arbetar som samordnare för DiPaz och är medlem i Lutherska kyrkan, Ricardo är direktor för Mennonitkyrkans utvecklingsorganisation, Mencoldes.

– Varje organisation som ingår i DiPaz bidrar med sin kompetens och sina nätverk, vilket har gett oss unika möjligheter i fredsbyggandet, säger Andrés Alba.

Inbjudna av FARC att övervaka eldupphör
DiPaz arbete handlar om att påverka parterna i konflikten att söka fred och försoning, bland annat genom övervakning av vapenvilan, dokumentation av människorättsövergrepp, kontakt med fängslade gerillaledare och direkt närvaro vid fredsförhandlingarna. Men lika viktigt är ingångarna i de lokalsamhällen som drabbats av konflikterna. Arbetet grundar sig i principerna: sanning och rättvisa, anti-militarism och icke-våld, samt försoning.

– Kort efter att FARC i juli 2015 hade deklarerat sitt ensidiga eldupphör uppstod en kris då några från gerillan dödade flera militärer. DiPaz skrev då ett brev till förhandlarna, som undertecknades av över 150 kyrkoledare, där vi bad dem att inte bryta förhandlingarna på grund av krisen, berättar Andrés Alba.

– Det gjorde att FARC bad oss, tillsammans med andra civilsamhällesorganisationer, att monitorera eldupphöret.

Mot allas förväntan röstades det första fredsavtalet ned med knapp marginal i oktober i år. Den främsta anledningen sades vara att stridande gerillasoldater kom för lindrigt undan. Men både president Juan Manuel Santos och FARC-gerillans ledare Rodrigo Londono var snabbt tillbaka vid förhandlingsbordet. I skrivande stund har precis ett nytt avtal undertecknats i Bogota och denna gång hoppas man istället på godkännande i kongressen. Fredsavtalet har internationellt hyllats för sin progressiva framtoning. Samtidigt är det många på nej-sidan, med förre presidenten Álvaro Uribe i spetsen, som motsatt sig genusperspektivet i avtalet. Däribland evangeliska frikyrkor och starka religiösa ledare.

Genusperspektivet i fredsavtalet ”skadar familjen”
Bakgrunden till att genusdebatten tog fart var att det några månader innan folkomröstningen inträffade ett mord på en ung homosexuell kille. Utbildningsministeriet svarade med att ta fram ett material som skulle utbilda elever och lärare i sexuell mångfald och alternativ familjebildning. Initiativtagare till detta var utbildningsminister Gina Parody, själv öppet lesbisk och utpräglad försvarare av fredsavtalet.

Gina Parody blev kort därpå måltavla för anklagelser om att driva en agenda som skulle göra skolbarnen homosexuella. Detta förstärkte idén om att det fanns ett samband mellan utbildningsmaterialet och fredsavtalet, som ansågs innehålla genusperspektiv som ”skadar familjen”. Konservativa krafter började mobilisera sig kring nej-sidan och fick många att rösta.

Det paradoxala i sammanhanget är att det saknas skrivelser om familjebildning, abort eller samkönad adoption i fredsavtalet. Däremot nämns att man i försoningsprocessen ska erkänna det särskilda lidande som kvinnor och HBTQ-personer utsatts för på grund av sitt kön eller sin sexualitet, något som är väl dokumenterat.

– Colombia är ett djupt religiöst land och i samband med omröstningen har de religiösa krafternas roll manifesterats tydligt. Både katolska kyrkan och pentekostala rörelser har upplevt splittring kring fredsavtalet och har låtit sig påverkas av politiska krafter, säger Ricardo Pinzón Contreras.

– Av denna anledning känner vi också att det är extra viktigt med initiativ som DiPaz, som arbetar för att få kyrkorna att ställa sig bakom fredsprocessen. Som kyrkor har vi ett ansvar för freden och för hoppet.

Nu börjar det svåraste arbetet
När fredsavtalet röstades ned samlades DiPaz och en mängd andra civilsamhällesorganisationer för att fredligt demonstrera vid Plaza de Bolívar i Bogota. Nu är ett nytt avtal på plats och i takt med att det börjar implementeras övergår DiPaz arbete i att fokusera på granskning och observation av avmobiliseringen, samt utbildning i fredsbyggande.

– Det här kommer att bli det mest komplicerade steget i fredsprocessen. Vi har en stor utmaning framför oss i att skapa förutsättningar för freden, framför allt sedan nedrustningen lämnar ett vakuum för nya krafter att ta vid. Samtidigt känner vi oss stärkta i det arbete vi hittills åstadkommit, säger Ricardo Pinzón Contreras.

FARC ska samla sina trupper i så kallade avväpnings- och återintegrationszoner och DiPaz har fått igenom att i dessa zoner få upprätta så kallade humanitära skyddshus, där civilsamhället och kyrkorna får spela en aktiv roll genom att övervaka nedrustningen och tillgodose psykosociala behov. Att DiPaz och andra civilsamhällesorganisationer, inte minst kvinnorörelsen, har fått gehör i fredsförhandlingarna är unikt i sitt slag. Nu gäller det för samtliga parter att gå från ord till handling.

 

Therése Naomi JonssonTherése Naomi Jonsson arbetar som kommunikatör på Svenska kyrkans internationella arbete. I november 2016 besökte hon Colombia och träffade de partners som Svenska kyrkan stöder i landet, däribland DiPaz.

 

 

 

 

Faktaruta
Den väpnande konflikten mellan FARC-gerillan och Colombias regering har pågått sedan 1964. Därtill pågår konflikter med landets näst största gerilla ELN och paramilitära grupper. Minst 200 000 människor har fått sätta livet till under inbördeskriget och miljontals har tvingats på flykt inom landet.

Kyrkorna och organisationerna som ingår i DiPaz har länge arbetat för och med de människor som drabbats av konflikten. När fredsförhandlingarna mellan regeringen och FARC startades för fyra år sedan började man mobilisera sina krafter och ur det föddes så småningom DiPaz.

DiPaz nämns vid namn i fredsavtalet på sida 178, i kapitlet som handlar om krigets offer. Där lyfts vikten av samtliga parters offentliga erkännande av ansvar i konflikten, med hänvisning till religiösa ledares roll i försoningsprocessen.

Läs mer om Svenska kyrkans arbete i Colombia >>

 Följ oss på Instagram,  Facebook och Twitter

Muren tog Cremisandalen men från ruinerna stiger lovsång

Så är mina tre år i Jerusalem slut, jag packar ner hemmets prylar i kartonger och säger adjö till vänner och kontakter. På kontoret rensar jag bland alla de anteckningar, utskrifter, gudstjänstordningar och lappar som genom åren samlats i högar. Och jag ser mönster.

Mycket är upprepningar – i många, många anteckningsblock och informationsmaterial finns fakta om de israeliska bosättningarna, muren, check-pointsen. På tre år har mycket hunnit hända – Netanyahus bosättningspolitik har inneburit allt mer land-grab, allt större områden på Västbanken är nu otillgängliga för palestinier.

Muren, monstret, tog slutligen Cremisandalen i Bethlehem ifrån oss. Nu är hela den grönskande dalen på den israeliska sidan muren, trots år av internationella och lokala protester. Från anslagstavlan plockar jag ner affischen med det envisa budskapet #WallWillFall.

Foto: Erik Törnblom

Muren, monstret, som människors skaparkraft trotsigt förvandlar. Foto: Erik Törnblom

Check-pointsen däremot, de kommer och går. Jag hittar anteckningar från hösten 2015 när Jerusalems palestinska delar plötsligt stängdes av med nya check-points, nya kontrollplatser – som en reaktion mot det ökande knivvåldet i staden. Men de stod inte många veckor och nu finns, vad jag förstår, ingen av dem kvar. Fransk press beskrev den där hösten situationen i Jerusalem som ”un sentiment de panique générale” och det låg nog nära sanningen.

För att stävja paniken behövdes snabba och väl synliga säkerhetsjusteringar. Men, som de kortsynta typer vi människor är vändes snart uppmärksamheten mot något annat – och soldaterna tog sina betongklossar och gav sig av.

Annat sticker ut, sticker i ögonen och hjärtat. Bilden av Suzu och hennes syster som jag mötte i byn Jiftlik i Jordandalen våren 2015. Flickorna vars hus jämnats med marken av israelisk militär dagen innan. Flickorna jag aldrig glömmer.

Med oss den dagen var Kyrkornas världsråds generalsekreterare, reverend doctor Olav Fykse Tveit – men den dagen var han bara Olav. För när flickorna lekte runt honom mitt i en människoskapad tragedi som de var för unga för att till fullo förstå – då var titeln till ingen hjälp.

Orden, de vackra, har också samlats på hög. Inshallah – om Gud vill. Askidinya – den för mig tidigare okända frukten som med sin söta smak och korta period av tillgänglighet fick mig att äta mer frukt än någonsin förr. Noor, ljus, som i hälsningen Sabah el noor – jag önskar dig en morgon full av ljus…

Foto: Anna Hjälm

Muren restes till slut rakt igenom Cremisandalen trots lokala och internationella protester. Den katolske prästen Aktham, från Beit Jala, var en av dem som fanns på plats. Foto: Anna Hjälm

Andra ord är starkare. Som den presbyterianske Pastor Awads ord. I en demonstration mot israeliska bosättares övertagande av en kyrkorelaterad byggnad, i Al-Arrub mellan Hebron och Bethlehem, stod han inför horder av soldater och upprepade samma ord igen och igen: ”This is a Christian place. Please, leave this place and go. Leave this place and go.”

Och så, antecknat på baksidan av ett vykort, påskens jublande hälsningar: al-Masīḥ qām! Ḥaqqan qām! Kristus är uppstånden! Sannerligen Uppstånden!

Foto: Anna Hjälm

”Jag dras dit”, skriver Anna Hjälm om Uppståndelsekyrkan där hon anar att uppdraget som människa handlar om att finna vägar ur ruinerna. Foto: Anna Hjälm

Bland allt material finns också mängder av anteckningar från alla de timmar jag tillbringat i Uppståndelsekyrkan. Inte under påsknätternas stök och trängsel utan under stilla eftermiddagar, sömniga mornar – frusen under vintern, svettig i augusti.  För mig rör sig livet i Jerusalem just kring denna plats. Jag dras dit. Och när jag är där kan jag bara se vägen därifrån – det är i någon mening som att stå på toppen av ett berg!

Från denna bergstopp kan jag ana att mitt uppdrag som människa inte i första hand är att sörja det som lagts i ruiner utan veta att det finns vägar därifrån. Ur den tomma graven strömmar en lovsång från ruinerna.

Foto: Magnus Aronson/IKON

Foto: Magnus Aronson/IKON

Anna Hjälm är befolkningsgeograf från Umeå och var Svenska kyrkan utsända i Israel och Palestina under tre år. Hon arbetade med mellankyrkliga relationer och frågor om den palestinska befolkningens möjligheter att röra sig och få tillgång till bland annat heliga platser.
Texten är tidigare publicerad i Svenska Jerusalemföreningens Tidskrift.

Läs mer om vårt arbete i Israel och Palestina >>

Svenska kyrkan stöttar dem som flyr och dem som finns kvar

Riksdagsledamoten Fredrik Malm skriver på sin blogg den 16 augusti att när de kristna befolkningarnas existens i Mellanöstern hotas, är det inte bara en tragedi för dem som drabbas, det är en tragedi för hela mänskligheten. Malm skriver även om risken att Mellanöstern till slut blir en region av homogena etniska och religiösa enklaver. Det blir omöjligt att bygga tolerans i en sådan miljö. Fiendebilder och rädsla förs vidare från generation till generation.

Svenska kyrkan delar i allra högsta grad dessa farhågor. Det som drabbar hundratusentals utsatta kristna och andra religiösa och etniska minoriteter i regionen är ofattbart i sin grymhet och brutalitet. Svenska kyrkan ger direkt humanitärt stöd för dem som flyr, och engagerar sig i pastorala stödinsatser för de kristna och kyrkliga ledare som är kvar – bland annat genom samlade insatser i Kyrkornas världsråd och Mellanösterns kristna råd.

Det är dock beklagligt att Fredrik Malm inte hittar någon information om Svenska kyrkans engagemang för Mellanösterns utsatta kristna på vare sig blogg eller hemsida. Hade han letat lite till hade han kunna hitta ganska omfattande information om bland annat Svenska kyrkans långsiktiga stöd till Mellanösterns kristna råd, förutom det omedelbara humanitära stödet till såväl kristna, yezidier och andra minoritetsgrupper som samlats i läger eller flyktingbostäder i norra Irak, Turkiet, Jordanien och Libanon.   

Konfliktlösning-Za'atari-1032292

Pojkar pratar om konfliktlösning i flyktinglägret Za’atari i Jordanien. Lägret skapades 2012 när syriska flyktingar började strömma in över gränsen. Idag bor här omkring i 80 000 människor. Svenska kyrkan ger ett omfattande stöd genom Lutherska världsförbundet som är en del av kyrkornas organ ACT-alliansen.

Det är förstås en självklar utgångspunkt för Svenska kyrkan att våldet från IS och andra jihadistiska grupper är barbariskt och ett brott mot mänskligheten. Visst kan vi upprepa det i ett antal pressmeddelanden, ifall nu någon skulle tvivla på vår hållning inför den typen av våldshandlingar, men det viktigaste är att hela världssamfundet agerar för att skapa skydd för dem som nu drabbas av våldet i både Irak och Syrien.

Vad gäller Mellanösterns kristna råd, så försöker rådet i en mycket svår samhällssituation upprätthålla dialog och konkret samarbete mellan kyrkorna. Kristen närvaro och vittnesbörd i regionen är i centrum för arbetet. Man genomför olika typer av direkta och indirekta aktioner för att få världssamfundet att agera för att den religiösa mångfalden i regionen ska kunna bevaras och för att bidra till den återuppbyggnad, som vi alla hoppas ska bli möjlig när Nineveslätten och Mosul har befriats från IS våldsvälde.

Genom olika insatser försöker också Kyrkornas världsråd verka för fredlig samexistens och gemensamma strävanden för att stärka banden mellan olika religiösa och etniska grupper och därigenom motverka att religiös radikalisering sker. Svenska kyrkan är en av de allra största bidragsgivarna till detta arbete genom Kyrkornas världsråd.

Kyrkornas världsråd har förutom pågående kontakter med och besök till kyrkor, religiösa ledare och ledare för andra religiösa grupperingar också för avsikt att i början av 2017 genomföra en särskild delegationsresa med kyrkoledare från andra delar av kristenheten till Irak. Svenska kyrkan har själv deltagit i olika resor in i Irak för att få en bild av situationen och för att tala med lokala kyrkoledare.

När det gäller de humanitära insatserna så stödjer Svenska kyrkan yazidiska flyktingar i Turkiet genom ett projekt som främst fokuserar på yrkesutbildning och psykosocialt stöd till barn och unga.

Genom ett samarbete med Diakonia i Libanon stödjer Svenska kyrkan palestinska flyktingar från Syrien. Projektet fokuserar på förebyggande och minskande av könsrelaterat våld (GBV). I norra Irak arbetar Svenska kyrkan genom Lutherska världsförbundet (LWF) med stöd till kristna, yazidier och muslimer som flytt framförallt IS våld. Stödet innefattar bland annat mat, vatten, sanitet och hygien, psykosocialt stöd och utbildning.

Det finns också arbete och insatser som vi av säkerhetsskäl inte kan informera om. Istället för att fortsätta debatten genom bloggar och sociala medier skulle vi gärna välkomna Fredrik Malm till samtal på kyrkokansliet i Uppsala för att diskutera vad mer vi kan göra för att hjälpa kristna och andra religiösa och etniska grupper i regionen.

Vi hoppas att det också kan bidra till en omprövning vad gäller medlemskapet i Svenska kyrkan. Fredrik Malms kritik behövs i en kyrka som rymmer många olika åsikter och former av engagemang.

Erik Lysén
Internationell chef Svenska kyrkan

Läs mer om vårt arbete på Svenska kyrkan.se

blandat1517

Pakistan: ”Vi måste kunna leva tillsammans”

Kyrkan i Pakistan lever under ständigt hot från extremistiska grupper. Muslimer och kristna måste tillsammans tala om rättvisa och fred och fördöma våldet. Det säger biskop Samuel Azariah, som nyligen besökte Sverige. 

Förtryck, sharialagar, fundamentalism, förföljda kristna, fattigdom, nöd, självmordsbombare, attentat… Listan var lång över negativa ord som jag förknippade med Pakistan – innan jag reste dit på en tjänsteresa i februari 2014. Väl på plats fick jag del av många berättelser som innehöll just det jag hade skapat mig en bild av. Precis det. Men inte alls bara det. Vi kom dit och möttes av en glädje som jag faktiskt hade lite svårt att ta in.

Å ena sidan: Vi skulle på gudstjänst och kördes i bil ända fram till porten i muren som omgärdar kyrkan, för att kunna gå rätt in och inte riskera något överfall. Innanför muren, utanför själva kyrkporten, stod tungt beväpnade män mitt ibland alla barn och andra gudstjänstbesökare. Tydligt stolta över att kunna ge beskydd, stod de där som ett helt naturligt inslag utan att väcka någon uppmärksamhet. Utom hos oss svenskar, då. Jag hade svårt att slita blicken från vapnen.

Pakistan-(598)

Pakistan-(571)

Väpnade vakter vid kyrkporten är en del av vardagen för de kristna i Pakistan.

Å andra sidan: Vi firade gudstjänster, mötte barn och unga med framtidshopp, samtalade med kristna som med glädje gav uttryck för sin fasta övertygelse att Gud finns där med dem, mitt i faran, mitt i vardagen, mitt i gemenskapen. Den starka gemenskapen. Sången, dansen, blommorna, färgerna – allt vittnade om en livsglädje som i stunden gjorde mig smått avundsjuk.

Pakistan-(566)

Unga kristna på ”kyrkbacken” – omgärdad av murar.

Pakistan-(563)

De kristna jag mötte i Pakistan har en stark övertygelse om att Gud skyddar dem.

Nyligen var den pakistanske biskopen Samuel Azariah på besök här i Sverige. Han berättade öppenhjärtigt om den förföljelse som kristna liksom muslimska minoriteter drabbas av. Mitt under intervjun för Kyrkans Tidning såg han allvarsamt om än med en glimt i ögat på journalisten och sa: ”Tänk på att jag måste kunna resa tillbaka till Pakistan”.

Att ens behöva tänka tanken! Att behöva vakta på sina ord, att behöva vädja till dem som skriver ner orden att formulera sig så att det inte drabbar den som sagt dem.
Biskop Samuel uttrycker besvikelse över att förändringarna tar så lång tid, men betonar om och om igen att modlösheten inte får dominera. ”Utan hopp ser man bara död”, konstaterar han enkelt.

Pakistan-(205)

Biskop Samuel Azariah.

– Vi kristna är en mycket liten minoritet, men vi kan bidra med kärlek, nåd, hopp och respekt för människovärdet. Det kommer att ge resultat. När människor lider och inte vet vad de ska äta till kvällsmat eller hur barnen ska kunna gå i skola, så måste vi finnas där som kyrka.

Men i ett land som håller på att falla sönder av interna motsättningar och extremistiskt våld är kyrkan pressad. Attacker mot kristna sker ett par gånger per år, det är ett faktum. Lika ofta sker attacker mot muslimska minoriteter. Biskopen kallar det, tragiskt nog, ett ”way of life” i landet, och konstaterar att de som har råd – och turen att få visum – lämnar Pakistan.

– Det är ett dilemma för oss som kyrka, men borde vara det också för staten. Det är inte bara kristna som lämnar, och varför vill inte muslimer stanna? Ett land måste respektera sina minoriteter. Det vore tråkigt om alla var likadana. Världen kan inte bestå av en ras, en religion, ett synsätt, ett socialt sammanhang. Vi måste kunna leva tillsammans.

Pakistan-(348)

”Om kristna och muslimer kan hålla varandras händer offentligt, kan det bli ett steg framåt” säger biskop Samuel. På bilden: Syed Niaz Hussain Naqvi, chef på en shiamuslimsk utbildning för imamer, och ordförande för Interfaith Coordinatiing Forum i Lahore, i samtal med en kristen biskop.

Därför måste muslimer och icke-muslimer, tillsammans, tala om rättvisa och fred utan att låta sig skrämmas av våldsamma religiösa ledare. Biskopen menar att det är hans, och allas vårt, ansvar som troende att motarbeta våldet, oavsett vilken religion det handlar om. Det finns våldsamma element överallt, men vi måste leva vår tro. Det löser inga problem att bara säga att islam och kristendom är fredliga religioner, säger han:

– När extremister dödar, kan vi inte förneka att de är muslimer eller kristna som menar att de agerar utifrån sin tro. Därför måste vi hitta ett sätt att tilltala och korrigera dem. Vi kan inte bara anklaga andra. Bara muslimer kan reparera bilden av dem själva. Min uppmaning är att vakna upp och fördöma våldet, och börja agera praktiskt. Adressera de religiösa extremisterna.

– Det är där mitt hopp ligger. Annars finns inget annat än död framför mig. Det tar längre tid än jag hoppades, men jag tror att folk börjar inse att detta inte är ett bra sätt att leva.

Det finns krafter i det pakistanska samhället som arbetar för rättssäkerhet och mänskliga rättigheter. Biskop Samuel nämner såväl kyrkor, människorättsorganisationer som moderata muslimer och också politiska partier. Det kräver mod att höja sin röst, betonar han, och de som vågar utmana extremismen måste få skydd. Och uppbackning av den stora majoriteten som ofta är helt tyst.

– Jag har blivit ifrågasatt när jag pratar om att älska sina fiender. Hur kan man älska någon som har mördat en anhörig? Människor är arga, med rätta. Men vi har många vittnesbörd från kristna som talar om förlåtelse. Om kristna och muslimer kan hålla varandras händer offentligt, i ljuset, då kan det bli ett steg framåt. En gemensam demonstration av fred och kärlek.

Ewa Almqvist Foto: Magnus Aronson /Ikon

Foto: Magnus Aronson /Ikon

Text och foto: Ewa Almqvist
Pressekreterare Svenska kyrkans kommunikationsavdelning, Uppsala

 

 

Läs mer om vårt stöd till kristna i Pakistan >>

Följ oss på Instagram,  Facebook och Twitter