Det byggs i Nepal

Jordbävningarna som drabbade Nepal den 25 april och 12 maj 2015 tog närmare 9 000 människors liv och runt 22 000 skadades. Över 600 000 hem totalförstördes och strax under 300 000 hem förstördes delvis.  Ett år efter jordbävningen har folk med stöd av ACT-alliansen gått ihop för att återuppbygga sina liv.

Befolkningen i Nepal och hjälporganisationer har jobbat hårt för att livet ska kunna återgå till det normala. Tillsammans med våra partner i ACT-alliansen  har bland annat över 40 000 hushåll fått hjälp att ordna tillfälliga bostäder, över 30 000 familjer har fått olika former av stöd för vattenförsörjning och 28 000 personer har fått psykosocialt stöd.

Utmaningarna har varit oräkneliga. Dels fördröjdes arbetet på grund av politiska oroligheter. En blockad förhindrade att bland annat byggmaterial, mediciner och bränsle kunde importeras. Först i februari 2016, nio månader efter jordbävningen upphävdes blockaden.

Vatten pumpas upp till byn
Dels har fysiska och praktiska utmaningar hela tiden krävt lösningar. I byn Dhuseni i Dhading-distriktet blev vattenhämtningen för de närmare 1200 byborna en daglig strapats längs med branta backar i det bergiga landskapet. Efter upprepade försök, hittade till slut byborna inte bara en, utan tre källor. Problemet var bara att de låg otillgängligt till, betydligt lägre än byn.

Ingenjörerna i ACT-alliansen kom på en lösning så att vattnet från de tre källorna kunde samlas i en stor tank. En elektrisk pump installerades för att pumpa vattnet 240 meter rakt upp utefter berget till byn. Byborna stod för själva byggnationen och har nu inrättat en arbetsgrupp med ansvar för underhåll och reparationer.

Tre vattenkällor hittades i branten nedanför byn. Lösningen blev att pumpa upp vattnet. Foto: Erik Lindén.

Tre vattenkällor hittades i branten nedanför byn. Lösningen blev att pumpa upp vattnet. Foto: Erik Lindén.

Under året har många stödgrupper startats för att ge människor en chans att bearbeta sina upplevelser och berätta om sina behov, hitta lösningar på problem och skapa utrymme för andrum, aktiviteter och lek.

Grupperna leds av deltagarna själva och agendan ser olika ut. Ibland pratar man, ibland arrangerar man fester och ibland så spelar man musik tillsammans.

Stödgrupper ger människor en chans att bearbeta sina upplevelser. Foto: Erik Lindén

Stödgrupper ger människor en chans att bearbeta sina upplevelser. Foto: Erik Lindén

Rädslan och osäkerheten som följde på jordbävningen och de återkommande efterskalven drabbade inte minst barnen. Många ville inte lämna sina hem eller gå till skolan. Föräldrar och lärare har fått korta kurser för att lära sig identifiera beteenden som tyder på psykosociala behov och metoder för att hjälpa barnen. På Annapurna-skolan i Khari satte eleverna upp ett drama om jordbävningen, hur de upplevde tiden efteråt och vad som hjälpte dem att hantera situationen.

Elever på Annapurna-skolan i Khari satte upp ett drama om jordbävningen. Foto: Erik Lindén

Elever på Annapurna-skolan i Khari satte upp ett drama om jordbävningen. Foto: Erik Lindén

Trots intensivt arbete under året som gått så finns det mycket kvar att göra och vi fortsätter att tillsammans med människorna i Nepal återuppbygga landet. Högt upp på agendan står permanenta bostäder som kan motstå framtida jordbävningar. Det psykosociala stödet kommer även att fortsätta, för att bidra till att människor känner sig trygga. Det partnerskap som skapats under året som gått ger en stadig grund att bygga vidare på.

1024886-Karolina-Göranzon-Foto-Magnus-AronsonKarolina Göranzon
Handläggare för humanitära insatser, Svenska kyrkans internationella arbete

 

Följ oss på Instagram @internationell_arbete,  Facebook och Twitter

Nepal: Latriner, vattentankar och kontanter

Tre månader har snart gått sedan de kraftiga jordbävningarna i Nepal. Dagarna innan Peter Butor reste hem efter fem veckor i Nepal, besökte han en by där en vattentank och två latriner förenklat livet och en annan där kontanter delades ut.

I dag följde jag med en dansk journalist Mads Fleckner på landsbygden utanför Gorkha, till byn Dhawa. Där hade norska vatteningenjörer tillsammans med lokalbefolkningen installerat en vattentank och två latriner. Den kan tyckas ”basic” och nästan trivialt.

Mrs Dinarath med sina barn vid vattentanken som hon nu har runt husknuten. Foto: Peter Butor

Mrs Dinarath med sina barn vid vattentanken som hon nu har runt husknuten. Foto: Peter Butor

Men vilken stor betydelse och påverkan på vardagen detta kan ha förstod jag när jag lyssnade på Mrs Dinarath när hon intervjuades av Mads. Tidigare tillbringade hon uppemot 5 timmar om dagen för att hämta vatten. Idag tar det henne några minuter då vattentanken är bakom husknuten. Barn springer och tvättar sig direkt vid ledningen. Hon kan nu lägga ner mer tid på arbetet ute på fältet och på att vara hemma. Hon skiner när hon berättar om det.

Latriner var också viktiga. Efter jordbävningen förrättade människor sina behov ute på fälten. Den stanken blandades med lukten från djurkadaver – från getter och kor som hade dött under jordbävningen och som man inte hade hunnit begrava. Det var hemsk. För kvinnor var det särskilt svårt. Många väntade med att gå på toa tills mörkret föll för att hitta lugn och avskildhet. Nu är det bättre men inte helt bra. Många har inte hunnit bygga upp sina hus och latriner. De permanenta latriner som Eco med stöd av NCA ska bygga är efterlängtade.

Många har inte hunnit bygga upp sina hus och egna toaletter. Latrinerna som nyligen kom på plats i byn Dhawa var efterlängtade. Foto: Peter Butor

Många har inte hunnit bygga upp sina hus och egna toaletter. Latrinerna som nyligen kom på plats i byn Dhawa var efterlängtade. Foto: Peter Butor

En annan dag reser vi till byn Tanglichuk där Danish Church Aid med sin lokala partner Eco Nepal ska dela ut pengar till drabbade bybor. 15 000 nepalesiska rupies ska delas ut kontant per hushåll, vilket motsvarar ungefär två månadslöner.

Kontanter delas ut för att ge människor en chans att komma igång med att reparera sina hem. Att få kontanter istället för korrugerad plåt visade sig bäst för alla parter. Foto: Peter Butor

Kontanter delas ut för att ge människor en chans att komma igång med att reparera sina hem. Att få kontanter istället för korrugerad plåt visade sig bäst för alla parter. Foto: Peter Butor

Kontantutdelningen har föregåtts av en marknadsundersökning för att se vilken påverkan detta får på hushåll och på de lokala marknader. Tanken med pengarna är att byborna ska komma igång med bygge av provisoriska hem och eventuellt reparation av egna hus om det går. Initialt övervägde man att ge korrugerad plåt till alla då det är det vanligaste byggmaterialet just nu. Undersökningen visade dock att kontantutdelning var bäst för alla parter.

Vägen till Tanglichuk är en av de svåraste. Den fyrhjulsdrivna jeepen fastnar flera gånger i lervälling och stenfyllda gropar. Den drygt 3 mil långa sträckan tar 4 timmar. I byn har man redan arrangerat bord, bänkar och markerat med linor hur kön ska stå.

Under det stora banianträdet (fikusträdet) sitter folk i klungor och får hjälp av byäldste med att fylla i handlingar. Kontantutdelningen försenas nästan en timme. Det blir svettigt, kvavt och det går långsamt och man trängs. Trots det ser de flesta glada ut och det hörs mest skratt och sällan irriterade röster.

På kvällen diskuterar jag med ett par socialarbetare hur man kan förbättra utdelningen till nästa gång (utdelningen ska fortsätta i andra distrikt). Större hänsyn måste tas till äldre och till kvinnor med barn. Väntetider behöver förkortas genom bättre organisation. Socialarbetarna har många goda idéer. Det är första gången som Eco Nepal delar ut kontanter och man har varit upptagen av tekniska och säkerhetsaspekter på bekostnad av det mänskliga.

Kontantutdelningen ska fortsätta nästa dag och vi sover över i byn. Nästa morgon får jag tillfälle att samtala med en grupp kvinnor om deras liv efter jordbävningen. Många är fortfarande rädda för efterskalv. En 13 årig skolflicka har svårt att koncentrera sig på skolarbete på grund av rädsla.

På min fråga hur de hanterar sin rädsla berättar kvinnorna att ett bra sätt är att arbeta på fältet för arbetet skingrar ens tankar från rädslan och oron. På kvällarna samlas man och tröstar och lugnar varandra. En del hittar tröst i bön och andra religiösa ritualer. Jag känner stark sympati för deras sunda förnuft och klokskap. Vi lämnar byn med vemod, för vistelsen blev ändå kort.

Peter Butor är psykolog och har bred erfarenhet inom krishantering genom bland annat arbete med krigsveteraner och personalfrågor inom försvarsmakten. Han är nyss hemkommen till Sverige efter fem veckor för Svenska kyrkans räkning i Nepal. Peter har tidigare varit utsänd på liknande uppdrag för Svenska kyrkan i samband med jordbävningen på Haiti 2010.

Läs mer om våra insatser i Nepal >>
Följ oss på Facebook och Twitter

Nepal: Besök på Hälso- och befolkningsministeriet

WHO  och den nepalesiska regeringen sammankallar regelbundet till så kallade cluster möten, möten som behandlar ett tema av vikt för pågående humanitärt arbete. Våra utsända rapporterar från ett möte med tema mental hälsa.
Regeringens representant Dr Koirala sammanställer vad statliga och icke-statliga organisationer gör i de drabbade områdena. Vi lyssnar uppmärksamt. För mig och Masha är det viktigt att samla in informationen för att föra den vidare till våra samarbetspartners. För det görs en hel del.
Peter Butor utanför Hälso- och befolkningsministeriet som samlar statliga och icke-statliga organisationer för att samordna insatser. Foto: Masha Tvaradze

Peter Butor utanför Hälso- och befolkningsministeriet som samlar statliga och icke-statliga organisationer för att samordna insatser. Foto: Masha Tvaradze

Flera organisationer har skapat Hotlines dit befolkningen kan ringa för att prata med en på området kunnig person. Man kan också få information och rådgivning om eventuella tecken på stress eller psykisk ohälsa och var man närmast kan vända sig för att få mer hjälp.

Ett problem som tas upp idag är avsaknad av id-handlingar som folk har förlorat under sina raserade hus. Kan tyckas trivialt men i ett ganska byråkratiskt land som Nepal hindrar det människor från att exempelvis få ut sina pensioner och annan slags social service. Och det är inte lätt att skaffa nya handlingar när man lever i ett tältläger. Som tur är finns det organisationer som hjälper folk med att skaffa nya identitetshandlingar.
Ett annat problem som tas upp är de psykisk sjukas situation. Att ha psykisk ohälsa eller att vara utvecklingsstörd är starkt stigmatiserande på många platser i Nepal. Anhöriga kan låsa in sina sjuka anförvanter under vidriga förhållanden. Det finns en nepalesisk organisation som specialiserar sig på att hjälpa just dessa personer. Bara under de senaste dagarna har man ”fritagit” två personer.
Från regeringens sida har man tagit fram en enkel och pedagogisk text med bild som hjälper icke-professionella personer att identifiera människor som utvecklat allvarlig psykisk ohälsa som akut stress syndrom, självmordsbenägenhet och psykos. Där räcker det inte med psykosociala åtgärder utan man behöver få professionell hjälp. Och den finns att få i dagsläget, åtminstone i de större städerna där sjukhus finns.
Psykiatern Dr Manisha från universitetssjukhuset i Katmandu informerar om att man har 30 sängar till förfogande för inneliggande patienter. Man har också kapacitet att ta emot flera patienter i sjukhusets psykiatriska öppenvårdsmottagning. I dagsläget finns det inga väntetider. Men det kan snabbt förändras. Många människor utvecklar symptom först några månader efter traumat. Och Nepal har ont om legitimerade psykiatriker och psykologer. I hela landet finns det ca 100 specialister inom psykiatri och ca 20 kliniska psykologer. En reflektion som vi gör efter mötet är att vi, olika icke-statliga hjälporganisationer, fyller ett stort gap på det sociala området som finns i ett land som Nepal, ett land utan äldre- och handikappomsorg och utan socialtjänst.

Peter Butor är psykolog och har bred erfarenhet inom krishantering genom bland annat arbete med krigsveteraner och personalfrågor inom försvarsmakten. Han är utsänd av Svenska kyrkan till Nepal i fem veckor. Peter har tidigare varit utsänd på liknande uppdrag för Svenska kyrkan i samband med jordbävningen på Haiti 2010.

Läs mer om våra insatser i Nepal >>
Följ oss på Facebook och Twitter

Nepal: Vandring genom Katmandu

Det är lördag som är den riktiga vilodagen här. Idag söndag är många affärer öppna och trafiken är livligare än igår. Uppemot en halv miljon invånare lämnade huvudstaden som följd av jordbävningen men sedan några veckor har folk sakta börjat återvända. Vi korsar bron över floden Bagmati och hamnar i trafikvimlet.

Här syns skadorna efter jordbävningen mycket mer än i vårt kvarter uppe i Jawalakhel. Osökt hamnar vi snart på ett tempelområde. Guden Shivas bärare står kvar ensam och beskådar förödelsen. Av templet finns bara högar med tegelstenar. Tempelområdet är tomt så när som på ett par vakter. Men man ser att arbetet med att sortera kaoset har börjat. Byggjobbarnas hjälmar ligger på statyns sockel och någon har börjat sortera tegelstenarna.

Hundra meter därifrån ett nytt tempel och nya ruiner. En pluton ur den nepalesiska armén är i full färd med att säkra området och flytta på rasmassor. Vi förvånas över att husen alldeles intill står kvar trots sina skrangliga konstruktioner. Det mesta här är byggt i tegelsten när armerad betong hade behövts.

Oroande sprickor i fasaderna. Foto: Peter Butor

Oroande sprickor i fasaderna. Foto: Peter Butor

Vi ser dock att flera av intilliggande husen har djupa sprickor i muren och ser livsfarliga ut. Efter en kvart har vi kommit fram till Katmandus Durbartorg, stadens medeltida pärla. Det gamla kungliga palatset har lidit stora skador, fasaden har rasat och visar byggnadens innanmäte. På Basantapurtorget står enkla provisoriska tält. Det är varmt nu tidigt på eftermiddagen och tältdörrarna är uppslagna. På marken ligger presenningar och pallar som man lägger madrasser på. Snart kommer monsunregn och det är viktigt att hamna lite ovanför marken.

Kvinnor sitter i halvcirklar skapande provisoriska hushåll, barn leker bland tälten, ungdomar står samlade runt en solcellsdriven mobilladdarstation. Stämningen är till synes god. En skör normalitet råder. Vi förstår inte hur man lyckas skapa den trots ringa tillgång på rinnande vatten, riktiga toaletter med mera. Det är beundransvärd i våra ögon.

Fotvandringen fortsätter bland fler förstörda tempel. Många nepaleser vandrar också bland ruiner, en del fotande med sina mobiler. Jag försöker läsa av deras ansiktsuttryck. De verkar oberörda och ibland nästan glada. De måste vara i chockfasen och de tror helt enkelt inte sina ögon, tänker vi. Sanningen om deras kulturskatts undergång har inte sjunkit in.

Eller så är det tron på alltings förgängelse men också uppståndelse som sänker tillförsikt? Vid offerstället tillägnat Bhairava – ”den förskräcklige” som associeras med död och förstörelse och som är en av Shivas många skepnader – står folk och köper minatyrkorgar med blommor och ljus som offras till guden. Vi ser två äldre kvinnor med mycket ledsna och trötta ansikten. Mannen som lägger fram offergåvorna framför Bhairavas staty ser också tagen ut. Men vad vet vi egentligen?

Vi går vidare och hamnar strax på köpgatan med nepalesiska schalar, handsydda väskor, färggranna tryck och Buddha, Shiva, Ganesh och Parvati statyetter i mässing. Den stadsdelen tycks mer välbehållen men noggrannare beskådande avslöjar allvarliga sprickor i fasaderna.

Det är mycket trångt på gatan och sidogränderna är ibland så smala att två personer kan inte gå om varandra. Vart springer man i ett sådant läge vid ett kraftigt efterskalv? Vi vill inte tänka på det utan går vidare. Vi lockas av en vacker port som bevakas av två rytande lejon. Den leder till en innegård och ett indiskt tempel. Det luktar rökelse och vardagsliv.

Husen runtomkring är bostadshus och det heliga och profana finns sida vid sida. En grupp äldre kvinnor sitter på bänken och pratar, ett gäng barn och ungdomar spelar kort, en hundägare försöker få pli på sina hundar, en man bygger upp en eldstad och två kvinnor skivar grönsaker till en risgryta. Det verkar som att de ska laga mat för hela gården.

Matlagning på provisoriska kök. Foto: Peter Butor

Matlagning på provisoriska kök. Foto: Peter Butor

Jag imponeras av hur kvinnan handskas med kniven som hon håller mellan tårna och snabbt snittar rättika i jämna skivor. Jag får ta ett foto och hon berättar på nepalesiska , ledsagande sin berättelse med uttrycksfulla gester, om sin upplevelse av jordbävningen. Jag förstår att hon kände skräck, att hon grät, att hon och grannar inte vågar sova inomhus på grund av ångest – hon visar hur hon brukar hyperventilera.

Vi sitter kvar en stund på gården och upplever ljuden och dofterna. Mannen har hunnit tända elden som lyser allt kraftigare i det som snabbt blir natt. Den stora grytan kommer snart att puttra. Må de alltid uppleva en stilla kvällsvard.

Peter Butor är psykolog och har bred erfarenhet inom krishantering genom bland annat arbete med krigsveteraner och personalfrågor inom försvarsmakten. Han är utsänd av Svenska kyrkan till Nepal i fem veckor. Peter har tidigare varit utsänd på liknande uppdrag för Svenska kyrkan i samband med jordbävningen på Haiti 2010.

Läs mer om våra insatser i Nepal >>
Följ oss på Facebook och Twitter

Nepal: Stöd som återupprättar värdigheten

Antalet missfall och tidiga förlossningar i Nepal har ökat efter jordbävningen. Det kopplas samman med den stress och svåra boendesituation som skalven skapat. Marina Kalisky, psykosocial rådgivare i Svenska kyrkans humanitära team, besökte Nepal i maj och skriver om hur vi jobbar med psykosocialt stöd, det område som Svenska kyrkan har speciellt ansvar för inom ACT-alliansen.

Tre veckor efter den förödande första jordbävningen inträffade i april besökte jag Nepal. Den 12 maj, dagen innan vi skulle resa, inträffade ytterligare ett kraftigt jordskalv, och risken för efterskalv gjorde att vi fick skjuta upp resan några dagar. Väl på plats tvingades vi med jämna mellanrum utrymma lokalerna då jordbävningslarmet triggades igång av efterskalven. Jag kan bara föreställa mig hur det knöt sig i magen på alla dem som var med den 25 april och den 12 maj.

Just oron för nya skalv är en stor påfrestning för såväl civilbefolkningen som våra lokala kollegor. Fortfarande sover människor utomhus i rädsla för nya skalv om natten, men för många är även anledningen att deras hus förstörts eller inte längre går att bo i. Det är en lång resa i återhämtning som Nepal har framför sig, såväl materiellt som emotionellt och psykologiskt.

Det psykosociala förhållningssättet och stödet som Svenska kyrkan har ett särskilt ansvar för inom ACT-alliansen, handlar just om att se till helheten när en katastrof inträffar. På olika nivåer bryter en katastrof ned våra normala skyddsmekanismer – det gäller både på individ-, familje- och samhällsnivå. Katastrofer tenderar att spä på problem som redan finns, exempelvis inom ojämställdhet och orättvisa då det nästan alltid är de fattigaste som drabbas hårdast.

Det  i sin tur betyder inte att alla som genomlevt en katastrof utvecklar psykiska problem. De flesta människor har en inneboende motståndskraft som hjälper oss att hantera även svåra motgångar. Men beroende på katastrofens kontext kan det finnas vissa grupper som är särskilt sårbara och det är därför viktigt att tidigt identifiera och sätta in extra resurser för dessa grupper. I Nepal är gravida och ammande kvinnor en sådan grupp, eftersom de löper större risk att drabbas av reproduktiva följdsjukdomar och undernäring.

Efter jordbävningen har antalet missfall och tidiga förlossningar ökat, vilket kan kopplas samman med ökad stress och ångest sedan jordbävningen och påföljande efterskalv. Samtidigt har tillgången till mödrahälsovård minskat sedan jordbävningen, vilket ökar risken för mödra- och barnadödlighet. Bostadsbristen förvärrar situationen ytterligare då många nyförlösta kvinnor inte har något hem att återvända till. Kvinnor löper också högre risk att drabbas av sexuellt och könsrelaterat våld.

Neil Prasad Pausel tillsammans med sin son, 4, i lägret Tundikhel utanför Katmandu. Foto: Anna Garvander

Neil Prasad Pausel tillsammans med sin son, 4, i lägret Tundikhel utanför Katmandu. Foto: Anna Garvander

I Tundikhel-lägret i Katmandu träffar jag en kvinna som fött en liten flicka genom kejsarsnitt den 28 april, alltså tre dagar efter det första jordskalvet. Lägenheten som hon och hennes familj bodde i har fått så allvarliga skador att den inte längre är säker att bo i. Hennes man, Neil Prasad Pausel, berättar att hans högsta önskan är att få ihop lite pengar så han kan åka till hembyn och bygga upp familjens förstörda hus. Men tills vidare har hans fru sökt skydd vid det center som satts upp specifikt för gravida och ammande kvinnor av vår lokala partner.

Centret fungerar som en säker tillflykt där kvinnorna erbjuds tak över huvudet, hygienutrustning och kulturellt lämpade kläder, liksom psykosocialt stöd av kvinnliga socialarbetare. Vi arbetar bland annat med stödgrupper, där kvinnor i liknande situationer får dela med sig av sina erfarenheter och ge stöd och råd till varandra. Sammantaget bidrar detta till att återupprätta värdighet hos dessa kvinnor, som nästintill förlorat allt. 

 

Kalpana Chaudhary, arbetar för Svenska kyrkans lokala partner inom ACT-alliansen, WOREC. Sedan jordbävningen arbetar WOREC bland annat barnverksamhet. Kalpana ansvarar för denna i lägret Harissidhi utanför Katmandu. I en katastrofsituation är det viktigt att barn blir sedda och får möjlighet till lek och aktivitet, som bidrar till en slags normalitet och trygghet i tillvaron. Foto: Anna Garvander

Kalpana Chaudhary arbetar för Svenska kyrkans lokala partner inom ACT-alliansen, WOREC. Kalpana ansvarar för organisationens barnverksamhet i lägret Harissidhi utanför Katmandu. Att barn blir sedda och får möjlighet till lek och aktivitet bidrar till normalitet och trygghet. Foto: Anna Garvander

 

Jag åker hem med en känsla av respekt för det nepalesiska folket, som har gått igenom så stora förluster men ändå uppvisar sådan styrka och uthållighet. I de samhällen vi har besökt hjälper man varandra genom att turas om med olika uppgifter, exempelvis att införskaffa och laga mat. Vi har träffat flera volontärer som engagerar sig för att hjälpa till där det behövs och personal som trots att de själva har påverkats jobbar uppåt 12-14 timmar om dagen för att säkerställa att hjälpen når ut till de mest drabbade. Detta gör mig övertygad om att Nepal kommer återhämta sig, men det kommer ta tid och Nepal kommer behöva omvärldens fortsatta stöd.

/Marina Kalisky

Marina Kalisky är psykosocial rådgivare i Svenska kyrkans humanitära team.

Läs mer om våra insatser i Nepal >>
Följ oss på Facebook och Twitter

 

Nepal: Ritual och helande gemenskap

Igår kväll. Någon har målat en symbolisk karta över Nepal på asfalten och skrivit antalet jordbävningsoffer – 8692. Färgerna är vitt, blått och rött som är Nepals färger. Senare när mörkret faller tänder man 8692 ljus som kantar vägen. En del människor går till det lokala templet. Vid ingången hänger en klocka som man ringer på när man går in. Dess klang blandas med munkarnas entoniga röster.

 Foto: Peter Butor

Foto: Peter Butor

Foto: Peter Butor

Foto: Peter Butor

Varför minns man offren just idag? Den förklaring jag får från en av våra lokalanställda är att det är fullmåne och att det är på dagen 14 år sedan Nepals siste populäre monark, kung Birendra, mördades. Jordbävningen och det mystiska mordet är tragiska händelser i Nepals nutida historia. Och jag tänker att det är viktigt att människor möts och förenas kring en ritual. Upplevelsen av gemenskap är helande.

Peter Butor är psykolog och har bred erfarenhet inom krishantering genom bland annat arbete med krigsveteraner och personalfrågor inom försvarsmakten. Han är utsänd av Svenska kyrkan till Nepal i fem veckor. Peter har tidigare varit utsänd på liknande uppdrag för Svenska kyrkan i samband med jordbävningen på Haiti 2010.

Läs mer om våra insatser i Nepal >>
Följ oss på Facebook och Twitter

Nepal: Små viktiga steg mot vardag

Peter Butor och Masha Tvaradze är utsända av Svenska kyrkan för att ge stöd till våra samarbetspartners personal som arbetat under extremt pressade förhållanden sedan jordbävningen den 25 april. Här skriver Peter om dagens handledning av unga socialarbetare.

Idag reste vi till Lalitpur, en kommun en mil utanför Katmandus centrum, för att träffa socialarbetare som arbetar för vår lokala samarbetsorganisation, Friends Service Council Nepal. I en konferenssal mötte vi ett femtontal unga män och kvinnor som under de senaste veckorna har besökt närliggande byar för att kartlägga behov av bland annat vatten, mat och sanitet och för att lyssna till de drabbade.

Under mötet diskuterar Masha Tvaradze och socialarbetarna mest effektiv användning av resurser och vikten av att de drabbade blir högst delaktiga i allt som påverkar dem.  Foto: Peter Butor

Under mötet diskuterar Masha Tvaradze och socialarbetarna mest effektiv användning av resurser och vikten av att de drabbade blir högst delaktiga i allt som påverkar dem. Foto: Peter Butor

Det som oroar folk mest är om de ska hinna få tak över huvudet innan monsunregnen på allvar sätter in. Många är oroliga för hur barnen mår, för nya skalv och att epidemier kan bryta ut.

En viktig uppgift för socialarbetarna är att länka samman olika grupper och institutioner så att samhällsfunktioner kan återskapas eller byggas upp. Socialarbetarna har tillsammans med befolkningen ordnat meningsfulla aktiviteter för att förebygga att människor fastnar i passivitet och hjälplöshet som lätt kan följa i katastrofens spår.

Ambitionen är att de skolor som inte raserades ska öppna inom kort, men många föräldrar kommer inte att våga släppa sina barn dit på grund av att byggnaderna är skadade. Samtidigt skulle det ha en mycket positiv effekt på barnen att kunna återgå till skolan. Inte minst för deras emotionella återhämtning. Det är ett viktigt steg på vägen tillbaka till normalitet och vardag.

Att bygga upp förtroende mellan föräldrar och skola är en uppgift som socialarbetarna tar sig an. Ett annat viktigt område är att skapa strukturer till skydd för särskilt utsatta grupper som ensamstående kvinnor med barn och gravida kvinnor.

Peter Butor

Peter Butor är psykolog och har bred erfarenhet inom krishantering genom bland annat arbete med krigsveteraner och personalfrågor inom försvarsmakten. Han är utsänd av Svenska kyrkan till Nepal i fem veckor. Peter har tidigare varit utsänd på liknande uppdrag för Svenska kyrkan i samband med jordbävningen på Haiti 2010.

 

Nepal: Han knackade på och sa ”Food?”

Nepal är ett turistland som lockar äventyrare från hela världen. För många år sedan vandrade Thomas Löf i Nepal och fick generöst husrum när mörkret föll snabbare än väntat i djungeln. Mötena med människorna lever kvar i honom och när jordbävningen nu drabbade landet kom minnesbilderna starkt tillbaka, liksom viljan att få hjälpa till, att få göra något för dem.

Jag kommer troligen aldrig att glömma vissa av dem som vi valde att inte hjälpa på vår resa i Nepal, oktober år 2000. Några har intagit ett större utrymme i mina tankar, som den lilla pojken och flickan som stod utanför byn Kyanjin i Langtang, Himalaya, norr om huvudstaden Kathmandu.

Vi hade vandrat i nästan en vecka, dagen gick mot sitt slut, och vi såg fram emot en säng att lägga oss i. Slutdestinationen Kyanjin låg bara några hundra meter framför oss, bakom oss låg Langtang Valley som vi vandrat upp för. En otroligt vacker dal med djungel i de nedre regionerna och här uppe, på 4000 meter över havet, ett fjällandskap med fritt vandrande jakar och världens tak runt omkring oss.

Slutdestinationen Kyanjin låg bara några hundra meter framför oss, bakom oss låg Langtang Valley som vi vandrat upp för. En otroligt vacker dal med djungel i de nedre regionerna och här uppe, på 4000 meter över havet, ett fjällandskap med fritt vandrande jakar och världens tak runt omkring oss. Foto: Thomas Löf

Slutdestinationen efter en veckas vandring. Byn Kyanjin, på 4000 m höjd, i provinsen Langtang. Denna by drabbades också av jordbävningen för en månad sedan. Foto: Thomas Löf

Till vänster om stigen ser jag plötsligt ett par små skepnader komma springandes och ropandes ned från sluttningen, det påminde nästan om introt till Lilla huset på prärien, för er som kommer ihåg den serien. Skillnaden var att det inte var några välklädda små barn som kom springande. Likheten var att de hade ett livfullt, hoppfullt leende på sina läppar

Den lilla pojken, som kan ha varit 6-7 år, kom fram till oss först, och frågade ivrigt på engelska om vi ville köpa något av hans syster. När den några år äldre systern nått fram, sträckte hon fram en korg med små träfigurer och armband av läder, lika upplyftande leende som sin bror. Trötta som vi var, och med begränsad kassa, sade vi vänligt nej. Vi visste inte hur länge vi skulle vara uppe i bergen och det fanns inte så många bankomater tillgängliga. Ungefär 0 stycken inom ett avstånd av en veckas vandring.

Pojkens min när vi tackade nej är något jag tänker på ofta. Det var som att all glädje och hoppfullhet bara försvann och ersattes av trötthet. Han tittade besviket ner i marken. Vi tittade upp för slänten de kommit springande från någon minut tidigare, då med helt andra ansiktsuttryck, och såg ett slitet ruckel. Det var inte ens en hydda. Jag såg någon äldre person som stod vid en eld och tittade ned mot oss. Jag föreställer mig idag att de var de fattigaste av de fattiga i det här området. De bodde inte ens i byn. Och där kom vi, som haft råd att åka över halva jordklotet för att vandra i ett av världens vackraste områden, och ansåg oss inte ha råd att köpa något för några kronor.

Vi frågade istället om de visste var vi kunde bo någonstans, och genast sken den lilla pojken upp igen. ”Jag kan visa, jag kan visa!” ropade han och sprang i förväg. Hans glädje över att kunna hjälpa till, trots att han inte skulle få någon personlig vinning av det… Flickan stannade kvar för att inte missa några vandrare som, mot förmodan, skulle komma förbi och kanske köpa något.

Det här mötet sammanfattar mycket av det Nepal jag har upplevelsen av. Det glada, hårt kämpande, vänliga och hjälpsamma folket. Jag vet att det är en generalisering, jag vet att det inte är hela sanningen, men det här är min berättelse och för mig är den sann i varje detalj, i varje möte.

Två veckor tidigare hade vi landat på Katmandus flygplats och mötts av kaos. Ett myller av människor, mestadels barn, skrek och trängdes och slet i våra väskor. Det var en chock. Skulle våra väskor bara försvinna nu? Min väska försvann med en pojke, min brors med en annan, och min kusin höll i sin för glatta livet. På något oförklarligt sätt så strålade vi alla samman vid en taxi till slut, och vi insåg att de bara ville hjälpa oss för att få några rupier som tack för hjälpen.

Resesällskapet samlat på Katmadus flygplats. Foto: Thomas Löf

Resesällskapet samlat på Katmadus flygplats. Foto: Thomas Löf

Planen var att vandra själva längs med Langtang Valley upp till byn Kyanjin och sedan ta oss upp på Tsergo Ri på 5000 meter över havet, en kulle i de här sammanhangen när omkringliggande berg är 8000 meter över havet. Bussfärden till starten på trekken, byn Dunche, tog 8,5 timme på vägar jag aldrig vill åka igen. Vi fick flera gånger gå av och skjuta på bussen i branta partier, och vid ett par tillfällen var jag säker på att vi skulle välta ned i avgrunden på vår högra sida.

Vi kom dock fram helskinnade till Dunche och träffade där en pojke som hette Danni som vi började prata med. Det visade sig att han var på väg hem från skolan, men till skillnad från våra 20 minuter till skolan tog det honom ett par dagar att ta sig hem, därför var det inte så ofta han gjorde resan. Danni frågade om vi skulle slå följe en bit på vägen och ville ta med oss på middag i sin hemby. Det skulle också bli en genväg och spara oss en timmes vandring. Vi vek helt enkelt av från den lite större steniga ”vägen” och övergav de grupper av trekkers vi hade gjort bussresan tillsammans med och klev rakt ut i skogen, eller djungeln kanske är en bättre beskrivning.

Danni, till vänster, bjöd hem vandrarna till sin by och bjöd på middag. Foto: Thomas Löf

Danni, till vänster, bjöd hem vandrarna till sin by och bjöd på middag. Foto: Thomas Löf

Under vår vandring på den mer originella, om än lite mindre bekväma leden, pratade vi mycket om Nepal och hur överväldigade vi var över vänligheten hos nepaleserna. Vi pratade även en del om Sverige, Danni ville veta allt. Vad behöver Sverige för arbetskraft? Finns det järnväg? Har Sverige också berg?
När vi efter några timmar kom fram till Dannis by hade han bestämt sig för att flytta till Sverige efter att han studerat klart, och han fick våra kontaktuppgifter. Vi avslutade vårt korta möte med en lunchhos Dannis farbror innan vi tog farväl, med ytterligare ett minne av en människa som jag alltid kommer att ha med mig.

Vi fortsatte vår vandring och när eftermiddagen började övergå i kväll insåg vi att vi hade varit lite för självsäkra när vi fortsatt vår vandring förbi gästhuset som fanns utmärkt på kartan. Mörkret kom alldeles för fort. Det blev kolsvart. Vi var mitt ute i djungeln och ville verkligen inte spendera natten där. Att vända tillbaka till gästhuset var inget alternativ, då det skulle ta ca två timmar. Vi stannade till och kollade på kartan med hjälp av en liten ficklampa och såg att det fanns några fyrkanter alldeles i närheten av där vi, enligt vår bedömning, borde befinna oss.

Foto: Thomas Löf

Foto: Thomas Löf

Fyrkanter, det är väl bebyggelse? Eller? Vi fortsatte nedåt mot floden, vi gled ner i leran och ramlade och skar upp oss, svärandes och något oroliga. Plötsligt såg vi ljuset från en eld genom träden. Vi fick upp hoppet och tog oss mot ljuset. Väl framme vid ljusets källa såg vi att fyrkanterna på kartan verkligen var två mindre stugor! Vilken lättnad! Men nu då? Ska vi bara gå fram och knacka på?

Vi gjorde det och efter någon sekund öppnades dörren av en skäggig kort man, och ett barn som nyfiket kikade fram mellan benen. Vi frågade om han hade något utrymme vi kunde hyra över en natt för att slippa sova ute i djungeln. Hans engelska var inte så bra, men han förstod att vi behövde någonstans att övernatta.

Vi uppfattade aldrig vad han hette riktigt, men det lät som Jim, så vi kallade honom för det. Jim visade oss till ett uthus, med britsar som dög bra som sängar. Vi tackade så mycket och började plocka fram sovsäckar och liggunderlag, Jim stängde dörren och gick tillbaka till stugan. Vi lade oss ner och pratade om dagens händelser, när det plötsligt knackade på dörren, det var Jim som kikade in igen. Han sade frågande ”Food”.

Vi hade inte ätit så mycket och tackade ja. Vi fick komma in i stugan och äta middag med Jim och hans familj, som bestod av fru och tre barn. Vi förstod inte så mycket av vad han sade, men pratade på ändå så gott det gick. Med gester och några enstaka ord engelska gjorde vi oss förstådda. Jag tror att en del av vår konversation handlade om Yeti, snömannen, men det är lite oklart. I gryningen packade vi ryggsäckarna och gav oss av, medan hela familjen vinkade farväl i dörröppningen.

Vandringen mot slutmålet Kyanjin och Tsergo Ri skulle ta oss nästan en vecka. En vecka med många givande möten likt de jag beskrivit tidigare. Mot slutet av den sjätte dagen närmade vi oss äntligen Kyanjin. Det är då jag till vänster om stigen plötsligt ser ett par små skepnader komma springandes och ropandes ned från sluttningen, två små barn med livfulla, hoppfulla leenden på läpparna…

Jag läser idag på Reuters om en by i Langtang Valley som begravdes av ett jordskred orsakat av jordbävningen. 300 människor befaras ligga begravda i sten-, is- och snömassorna. Är det Kyanjin undrar jag? Undrar om pojken och flickan vi träffade överlevde? Jag fortsätter att läsa och ser att det är Langtang village det rapporteras om, men Kyanjin som ligger granne är också drabbat.

Danni har nog klarat sig bra tror jag, han hade sin utbildning och förhoppningsvis har det lett till att han hittat något jobb som kan försörja honom och hans släktingar i byn. Vi hörde aldrig av honom, så han kanske inte kom till Sverige ändå.

Jim och hans familj räddade oss från en blöt och oangenäm natt ute i djungeln utan att tveka. På vår väg tillbaka från Kyanjin skulle vi komma att träffa dessa underbara människor igen, och överlämna våra liggunderlag då kylan började komma och vi insåg hur kallt det skulle kunna bli för dem. Vi fick inte ge dem som en gåva, utan Jim insisterade på att betala, men var oerhört glad och tacksam. Jag hoppas att de inte drabbats lika hårt av jordbävningen som Kyanjin och Langtang village.

FN uppskattar att 8 miljoner är drabbade och att det kommer att behövas 3,5 miljarder kronor för att hjälpa människorna i Nepal. Nepal har bett om 22 miljarder. Det har bara kommit in 350 miljoner… Jag anser att jag har en skyldighet att hjälpa till och har valt att skänka pengar till Svenska kyrkans internationella arbete.

Och du, det jag skrev i början, att jag har svårt att glömma de jag aldrig gav till… Jag försöker faktiskt tänka på de jag hjälper istället. För oavsett om jag bara ger 300 kr, så hjälper det åtminstone en medmänniska. Jag som individ kan inte lösa alla världens problem eller orättvisor. Jag kan inte hjälpa alla, och i det stora hela betyder mina 300 kr ingenting, men för den personen som får ta del av mina 300 kr, gör det hela skillnaden. Kanske kommer just pojken och flickan vi träffade att få ta del av hjälpinsatsen som vi tillsammans bidrar med.

Thomas Löf
webbredaktör kyrkokansliet Uppsala

Läs mer om våra insatser i Nepal och ge direkt >>
Följ oss på Facebook och Twitter

Nepal: 3 veckor senare och inget är sig likt

Tre veckor har gått sedan Nepal drabbades en allvarlig jordbävning. Kraftiga efterskalv följde och i tisdags slog ännu en jordbävning till som mätte 7,3 på richter-skalan. Människor i ett redan hårt prövat land befinner sig i ett slags limbo – är den värsta faran över eller kommer det ännu mer? Hjälporganisationer finns på plats, men behoven är stora och utmaningarna många.

Över 8 miljoner människor i behov av humanitärt stöd, det motsvarar nästan hela Sveriges befolkning. En halv miljon hem är totalförstörda. 80 procent av all boskap och mat, liksom försörjningsresurser, har förstörts i de drabbade områdena. 3,5 miljoner människor är nu i behov av mat och hundratusentals saknar även rent vatten. Sjukhus och skolor som inte längre finns. Och så är monsunperioden på ingång. Tak över huvudet och förbättrade sanitära förhållanden är helt avgörande för att förhindra att ännu en katastrof – koleraepidemi – bryter ut.

81 år har gått sedan man sist hade en kraftig jordbävning i Nepal, så man visste att den var på väg. Nepals regering har under en längre tid arbetat tillsammans med FN för att förbereda sig för hur att svara upp mot katastrofer och utan tvekan har detta räddat liv. Men de flesta av Nepals invånare lever under enkla förhållanden – i hus byggda av lera i byar långt uppe i bergen. Husen ramlade ihop som korthus och begravde tusentals människor under sig i allt bråte. Den långa resan att återuppbygga infrastrukturen i Nepal måste därför föregås av gedigen planering för att bygga starkare och säkrare – och därmed rädda liv i framtiden.

Mitt i förödelsen. Den bekanta gränden som en äldre dam dagligen vandrade förvandlades på några minuter till oigenkännlighet. Foto: Antti Helin, FCA/ACT Alliance

Mitt i förödelsen. Den bekanta gränden som en äldre dam dagligen vandrade förvandlades på några minuter till oigenkännlighet. Foto: Antti Helin, FCA/ACT Alliance

Svenska kyrkan, som en del i ACT-alliansen, fanns redan på plats när jordbävningen inträffade den 25 april. Som en sammanslutning av 140 trosbaserade organisationer finns vi över hela världen och arbetar både humanitärt och långsiktigt med lokala partner – de som bäst känner sitt land, sin kultur och lokalbefolkningens behov.

– Bara några timmar efter jordbävningen slog till påbörjade vi planeringen av en gemensam insats. Inom 24 timmar hade vi gjort en initial kartläggning av behoven och förberett aktiviteter, berättar Erik Johnson som är på plats och arbetar för vår systerorganisation Dan Church Aid.

Erik Johnson från Dan Church Aid planerar hjälpinsatser tillsammans med sitt team i Nepal. Foto: Shreya Singh, DCA/ACT Alliance

Erik Johnson från Dan Church Aid planerar hjälpinsatser tillsammans med sitt team i Nepal. Foto: Shreya Singh, DCA/ACT Alliance

Under de dagar och veckor som följt sedan den 25 april har våra partner i Nepal arbetat runt klockan för att snabbt nå ut med stöd till de allra värst drabbade, många gånger i avlägsna och svåråtkomliga byar. Whiteboard-tavlor började snabbt fyllas med information om vilka byar man besökt och behovskartlagt, planerade eller avklarade aktiviteter, personalresurser och så vidare. Många i personalen har själva drabbats och förlorat anhöriga, men fokus måste ligga på att nå de som överlevt med akut stöd. Det är en tuff vardag att hantera.

Till dags dato har över 26 000 familjer fått akut stöd av oss. Det handlar om matpaket, hygienkit, material för att bygga tillfälliga boenden, myggnät, filtar och andra förnödenheter. Samtidigt har vi experter på vatten och sanitet som nu bygger toaletter, informerar om hygien och reparerar vattenledningar. Ett arbete med att sätta upp tillfälliga skolfaciliteter har påbörjats.

Utöver de materiella behoven arbetar vi även aktivt för att säkerställa att hjälparbetet sker på ett respektfullt och inkluderande sätt. Detta ingår i det vi kallar psykosocialt arbete, ett område som Svenska kyrkan har ett särskilt ansvar för inom ACT-alliansen. Bara några dagar efter jordbävningen skickade vi ned en psykosocial expert som påbörjade arbetet med att kartlägga dessa behov.

Hjälpen når alltså fram! Men utmaningarna i Nepal är många. Landet har bara en internationell landningsbana vilket försvårar möjligheterna att föra in hjälpmaterial. Kommunikationssystem har kollapsat och under den första kritiska tiden var radio den enda tillförlitliga kanalen att nå ut med viktig information. Vägar har förstörts av jordskred eller korkats igen av bråte.

Nepal-infografik-UNMånga byar går bara att nå till fots och är flera dagars vandring bort, därför har man nu börjat ta hjälp av lokala trekking-guider för att nå fram med hjälpen. För några turister lär det inte bli denna säsong, på gatorna håller de flesta butiker stängt. Även människor som har ett hem kvar att bo i sover ute i det öppna, i rädsla för nya skalv.

I tisdags, bara 17 dagar efter det jordskalv som förändrade allt, inträffade ett nytt. Denna gång mätte det 7,3 på richter-skalan och utbröt i Dolakha, nära Mount Everest, men med känningar ända ned i Chennai, Indien. Panik uppstod och människor rusade gråtandes ut på gatorna. Fler sammanrasade hus och omkomna människor. Jordbävningen i Nepal har redan dalat från tidningarnas förstasidor men det råder ingen tvekan om att behoven kommer kvarstå en lång tid framöver. Som en del i ACT-alliansen finns vi kvar även när den mest akuta fasen är över.

– När de mest akuta behoven är mötta skiftar vi fokus till att ge stöd till själv- återhämtning. I ett land där 28 procent av landets BNP kommer från bistånd är det oerhört viktigt med långsiktiga lösningar och att bygga ett starkt Nepal, berättar Erik Johnson.

/Therése Jonsson
Kommunikatör, Svenska kyrkans internationella arbete

Läs mer om våra insatser i Nepal och ge direkt >>
Följ oss på Facebook och Twitter

Hallå där Anna Garvander på väg till Nepal

Foto: Magnus Aronson /IKON

Foto: Magnus Aronson /IKON

Anna Garvander, chef för Svenska kyrkans katastrofarbete, reser i morgon till Nepal.  
Vad ska du göra i Nepal?
Jag reser till Nepal med tre experter på psykosocialt stöd  från Svenska kyrkans personalpool och vi ska tillsammans med våra lokala partners i ACT-alliansen planera för nästa steg i hjälparbetet efter de två jordbävningar som nyligen drabbat Nepal. Vi kommer resa ut på landsbygden för att se hur de lokala behoven av stöd ser ut och därefter skräddarsky insatserna.

Du ska resa till ett katastrofområde, vad är viktigt att tänka på?
Att vara förberedd på enkla förhållanden och ha rätt utrustning med sig som till exempel vattenreningstabletter och tält utifall det kommer nya kraftiga skalv som gör att man av säkerhetsskäl måste sova utomhus. Att ha en god lokalkännedom och kunskap om lokala sedvänjor och traditioner för att kunna bemöta de människor vi träffar på bästa sätt är också viktigt.

Vilka är fördelarna med samarbetet inom ACT-alliansen?
De olika medlemmarna inom alliansen har olika styrkor och särskild tematisk expertis  som kompletterar varandra. Vårt specialistområde är psykosociala insatser. Genom att arbeta tillsammans i Nepal blir vi starkare, når ut bredare och katastrofhjälpen blir mer effektiv.

Varför är psykosociala insatser viktiga?
Det är viktigt hur man bemöter människor i kris och att  hjälpinsatser  levereras på ett sätt som är respektfullt, ser till hela människan och där människor blir delaktiga när samhället ska återuppbyggas. Svenska kyrkan vill underlätta för barn och familjer att försöka få en så normal situation som möjligt, om detta sker så vet vi av erfarenhet att detta bidrar till en snabbare återhämtning.

Hur länge stannar du?
I en vecka. Våra experter stannar i 5 veckor respektive 3 månader.

Magdalena Wernefeldt
redaktör

Läs mer om våra insatser i Nepal och ge direkt >>
Följ oss på Facebook och Twitter