Ett smärtsamt uppdrag

- När jag träffar mina elever ser jag inte romska barn, jag ser barn. Vem bryr sig om de är romer eller inte? Jag ser barn som lever i fattigdom. Barn som inte är så lyckligt lottade.

Cornelia är 31 år och arbetar som lärare på den skola för extremt utsatta barn i Rumänien som Svenska kyrkans internationella arbete stöder. Jag har träffat henne och vill dela hennes berättelse om de undangömda barnen.

Cornelia, 31 år, försöker se varje enskilt barns behov. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Cornelia, 31 år, försöker se varje enskilt barns behov. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Cornelia är en sympatisk kvinna med pigga ögon och ett stort engagemang. Hon växte upp i en väldigt liten by utanför staden Roman men nu bor hon inne i stan. Hon beskriver sin barndom som lycklig med två kärleksfulla föräldrar och fyra syskon att leka med.

– När jag blev större sa min mamma alltid: Du ser ut som en lärare och du älskar ju barn. Du skulle kunna göra så mycket mer än att sitta på ett kontor.

På den tiden, efter att ha studerat sociologi och psykologi, arbetade Cornelia som sekreterare på ett medicinskt företag och senare som receptionist på ett hotell.

– Jag var vän med fader Lucian som ansvarar för vårt sociala center och en dag bjöd han in mig till att besöka Olympic village där många romer bor och agera översättare åt ett besök från Norge. Jag hade aldrig sett hur människorna i Olympic village bor förut och efter den eftermiddagen sov jag inte på tre nätter.

– Jag grät och tänkte för mig själv att om det bara finns någonting jag kan göra för de här människorna så måste jag göra det.

Cornelia satte sitt fokus på barnen och här väcktes hennes mammas ord till liv. Hon skulle bli deras lärare.

– Så blev jag lärare till sist ändå, skrattar hon och ler ömsint. Nu får jag verkligen användning för den utbildning jag har och jag känner att den gör nytta.

Cornelia visste inte att hon ville bli lärare för än hon besökte de bosättningar där myndigheterna har placerat över 1000 romer. Foto:Gustaf Hellsing/IKON

Cornelia visste inte att hon ville bli lärare förrrän hon besökte de bosättningar där myndigheterna har placerat över 1000 romer. Foto:Gustaf Hellsing/IKON

Första dagen

Cornelia känner starkt för sitt jobb och hon har stundtals svårt att hålla rösten stadig när hon berättar om det.

– Det här är inte ett jobb du går hem ifrån. Det här bär jag med mig jämt. Jag tänker på barnen när jag kommer hem och det tar en lång stund innan jag kan varva ner och göra annat. Kanske orkar jag fem år till men sen måste jag nog ha en paus, skrattar hon genom tårarna.

– Äsch, jag tror nog att jag orkar, avslutar hon ändå lite kavat innan jag går över till nästa fråga.

Lilla Daniel vill vara säker på att han har skrivit rätt i sin övningsbok. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Nu undervisar hon klasser om ca 20 barn i åldrarna 7-10 år men hennes allra första dag på jobbet hade hon en mindre grupp.

– De var mellan sju och åtta år barnen och de tittade alla skräckslaget och storögt på mig.

Men när lektionen var slut var det Cornelia som var orolig.

– Jag började med att ge dem alla ett varsitt papper och en penna och väntade på att de skulle ta upp sina penna men inget hände. De hade aldrig sett penna och papper förut. De varken förstod att sakerna hörde ihop eller vad de skulle göra med dem.

Nu kan de flesta läsa och skriva lite grann och de är jättestolta över det.

Barnens behov av engagemang på alla fronter

Barnen från Olympic village söker ständig bekräftelse. De är inte vana att bli uppmärksammade och de önskar hela tiden bli rättade och försäkrade om att de gör rätt.

Lärarassistenten, syster Ljuba, är med på lektionerna flera gånger i veckan. Hon gör också hembesök i Olympic village. Foto: GUstaf Hellsing/IKON

Lärarassistenten, syster Ljuba, är med på lektionerna flera gånger i veckan. Hon gör också hembesök i Olympic village. Foto: GUstaf Hellsing/IKON

– När det blir svårt för mig att hinna runt och hjälpa alla och syster Ljuba inte är här, använder jag mig av de barn som redan kan skriva ganska bra. De hjälper att rätta sina kamrater och de växer själva med uppgiften.

Men Cornelia oroar sig för barnens framtid och föräldrarnas brist på engagemang.

– Föräldrar som själva gått något eller ett par år i skolan är mer engagerade men generellt så är förståelsen för varför barn ska utbilda sig väldigt låg. I regel är det kvinnorna som bryr sig mest om att försöka ge något nytt till sina barn. Nån slags bättre framtid. Men de kommer ändå aldrig hit när vi bjuder in dem till informationsträffar eller föräldramöten.

Det händer att en del barn inte dyker upp i skolan under perioder eller vissa dagar. Ibland besöker Cornelia och någon av lärarassistenterna Olympic Village för att höra sig för om de uteblivna eleverna. Barnens förklaringar brukar vara att de glömde eller inte hittade några kläder att ha på sig. Väldigt mycket ansvar hamnar på barnen själva när föräldrarna anser att de lika gärna kan vara hemma.

– Vi har en del kläder på skolan som vi kan låna ut eller ge till barnen vid akut behov, förklarar Cornelia, men vi kan inte dela ut kläder varje vecka. Många använder kläderna att elda med eller så förstörs de snabbt på annat sätt.

De anställda på skolan och på det sociala centret känner de flesta barnen väl men på lektionerna berättar barnen väldigt lite om sina hemförhållanden. Många har en tendens att skydda sina föräldrar. Cornelia får ändå uppgifter när det behövs genom centrets socialsekreterare och hon samarbetar också med Christina som är psykolog.

De yngre  barnen får börja lektionen med att rita eller färglägga i målarböcker. Det är ofta ett bra sätt att få dem att fokusera. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

De yngre barnen får börja lektionen med att rita eller färglägga i målarböcker. Det är ofta ett bra sätt att få dem att fokusera. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

– I den här skolan behöver vi först arbeta med barnens mående och mentalitet innan vi kan satsa på de vanliga grundämnena. De måste klara av att slappna av, fokusera, fungera i grupp och lära sig sånt som att säga ”hej” till varandra när vi möts.

Hygien, värdighet och synen på varandra

Många romska barn blir retade i samhället för att de är smutsiga. Under lektionerna pratar lärarna med barnen om vikten av god hygien och på sommarhalvåret när det går bra att använda kallvattenduscharna på centret lär de barnen duscha och tvätta sig. Det gillar de väldigt mycket. En skojig aktivitet med mycket vattenskvätt.

Cornelia börjar också varje dag på skolåret med att barnen får tvätta händer och ansikte. De små får så klart hjälp.

– Sen börjar jag lektionen med att berätta vad jag skulle vilja göra under dagen och så frågar jag om de vill hjälpa mig med det. Det vill de alltid, skrattar Cornelia. Men sen varierar entusiasmen så klart under dagen.

Jag frågar om det inte händer att eleverna blir osams och jo, svarar hon, det gör det.

– Min metod är enkel. Jag frågor dem hur de själva skulle känna om någon gjorde något liknande mot dem. Det fungerar jättebra. De är inte vana att sätta sig in i hur andra känner och blir fundersamma.

För alla barns rätt

Både vuxna och barn från bättre förhållanden som bor inne i staden har svårt att acceptera romerna. Många förnekar att de ens känner till platsen som kallas Olympic village där över 1000 människor bor, ungefär en tredjedel är barn under 18 år. Ett hundratal av de barnen får skola och stöd av centret där Cornelia jobbar.

Unga romska tjejer tas oftast ur skolan i tidig ålder av sina föräldrar. De får hjälpa till i hemmet eller blir gravida. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Jag avslutar intervjun med att med en fråga om hon själv har något stöd för att bearbeta de svåra situationer hon får se.

– Jag pratar ibland med mina vänner. De säger att jag gör ett fantastiskt jobb som de aldrig skulle klara och att de inte vet så mycket om romska barn, förklarar hon uppgivet och pillar lite på sina naglar.

Hon tittar upp på mig.

– När jag möter mina elever ser jag inte romska barn. Jag ser barn. Barn som lever i svår fattigdom och utanförskap. Barn som inte är så lyckligt lottade…det är därför vi arbetar här, för att alla barn har rätt till hjälp.

 

Sanna Bülow, Kommunikatör och insamlare, Svenska kyrkans internationella arbete

 

 

 

Kvinnor stöttar varandra

Dramagruppen Latwo te’ling (= ”leva positivt”) består av 25 kvinnor och 5 män som alla är hiv-smittade. De arbetar för att uppmuntra hiv-positiva att agera, och sprider information för att hjälpa andra att undvika att bli smittade. Deras arbetsmetod är dramat – som de spelar upp i olika sammanhang, antingen vid sammankomster eller via radio. De träffar också byaråd för att informera om konsekvenserna av hiv-smittan.

Det finns fortfarande bybor som pratar illa om oss, men vi har fått självförtroende och kan stå för de vi är och det vi har åstadkommit, säger Rose (vit t-shirt, blå kjol). Foto: Ewa Almqvist/Ikon

Det finns fortfarande bybor som pratar illa om oss, men vi har fått självförtroende och kan stå för de vi är och det vi har åstadkommit, säger Rose (vit t-shirt, blå kjol). Foto: Ewa Almqvist/Ikon

För att försörja sig bedriver de jordbruk i liten skala inom gruppen, men de flesta är flyktingar som kommit efter inbördeskriget och äger ingen mark här. Efter två års verksamhet har 125 personer gått ut öppet med att de är smittade. Hiv-smittade mödrar får numera föda sina barn på den lokala kliniken, och andelen smittade barn har minskat betydligt.

– Stigmatiseringen har minskat sedan projektet Hope alive startade. Ett annat resultat är att färre barn föds med smittan, nu föds de fria! Det finns fortfarande bybor som pratar illa om oss, men vi har fått självförtroende och kan stå för de vi är och det vi har åstadkommit, säger Rose (vit t-shirt, blå kjol).

Men det finns fortfarande mycket kvar att arbeta med, konstaterar hon:

– Vi ser att vissa personer lever ansvarslöst, de dricker för mycket eller missar medicintider. Som grupp arbetar vi för att smittade ska ta ansvar och inte sprida sjukdomen vidare. Du kan behöva ändra livsstil, men alla vill inte inse det.

Johana (grönt halsband) förklarar varför det är så stark dominans av kvinnor i gruppen:

– Smittan spreds snabbt förut, och de flesta kvinnorna här är änkor. Männen har dött, så kvinnorna får ta hand om varandra och barnen.

– Männen dör för att de inte villerkänna sin sjukdom. De söker inte behandling, och super i stället för att försöka göra något åt situationen. Kvinnorna är mer konstruktiva, vi söker hjälp och tar våra mediciner som vi ska och vi stöttar varandra. Stöttningen handlar bland annat om att hjälpa varandra ekonomiskt med organiserat sparande, och gemensamma odlingar i mindre skala för eget bruk och viss försäljning. Tillsammans blir vi starka. ■

Ewa Almqvist, pressekreterare Svenska kyrkans internationella arbete

Foto: Magnus Aronson /Ikon

Foto: Magnus Aronson /Ikon

 

Legal utpressning

Vi har läst om människosmugglarna som tjänar pengar på att föra människor till Europa från Mellanösterns krigshärdar, från förtryck och brist på framtidstro i stora delar av Afrika. Vi läser om hur de dyrt säljer platser på icke sjödugliga båtar. Det är säljarnas marknad – vill du över till Europa så är det vi som sätter priset, om priset inte passar – stanna då.

Nu pågår en likartad legal utpressning här hemma. Antalet boende på asylboendena minskar, somliga har fått besked att de inte får stanna andra, andra väntar på besked, eller besked om kommunplacering. I väntan på sina besked får de besked om att deras boende ska stängas och de ska resa till andra boenden. Inte sällan rycks barn ur skolan där de börjat få kamrater, de har börjat få fotfäste efter tid av flykt och innan flykten djup rädsla för att mista föräldrar eller själva drabbas av våldet i Syrien och Irak, eller var de nu kommer från. Det handlar om veckor innan skolan slutar, nytt sammanhang, en ny skola, nya klasskamrater. För hur länge? Jag har i min närhet några familjer från Irak och Eritrea, som ska flytta till andra asylboenden i landet. En av familjerna har fått placering i min egen kommun och ska resa den 2 maj och återvända 19 juni. Äldsta dottern har kommit in i sin klass och fått kamrater, nu ska hon skiljas från dem några veckor innan sommarlovet tar vid. Likaså pappan som jag mött några gånger i vår kyrka som fortfarande väntar på hur det ska gå – ska de få stanna eller. I den familjen finns åtminstone ett par pojkar i skolan, samma sorgliga visa för dem.

Vari består då utpressningen? Jo, om de väljer att söka stanna, om föräldrar menar att det inte är rimligt för barnen att på nytt ryckas upp. Om de själva försöker hitta boende eller få hjälp att hitta boende där barnen börjat rota sig. Då är beskedet – förlorad kommunplacering, om de fått sådan, och med den möjligheten till bland annat SFI och etableringsstöd. Take it or leave it.

Bara för någon vecka sedan presenterade skolkommissionen sitt resultat. Det som fick mest uppmärksamhet var frågan om skolval och eventuell lottning till skolor som har många sökande. Rösterna vi hörde talade med darr på rösten om rätten till det fria skolvalet, att den rätten fick man inte tumma på. De asylsökande har inte rätten att värna att deras barn får fullfölja terminen där de börjat skolan.

Dessa omflyttningar sker för att det inte behövs så många asylboenden längre. Sverige har ju närmast stängt dörren för den som söker sätta sig och sin familj i säkerhet. Jag har svårt att se det här sättet att behandla dem som flytt hit och sökt asyl annat än som kortsiktigt. Det är människor vi har att göra med inte gods som ska ligga på lagerhyllor.

Om ett antal år kommer vi att se ett antal av dessa människor vara främlingar i vårt land, ställda vid sidan av. Vilka konsekvenser det får lär vi märka av då! Men vi har sparat några kronor nu!

 

Nya vänskaper för syriska flyktingar i Jordanien

Mali har flytt kriget i Syrien med delar av sin familj och bor nu i värdsamhället Bushra i Jordanien. Foto: LWF

Mali har flytt kriget i Syrien med delar av sin familj och bor nu i värdsamhället Bushra i Jordanien. Foto: LWF

Mali är en av alla de syriska flyktingar som flytt kriget i Syrien och nu lever i Jordanien med delar av sin familj. Hon berättar familjen först bodde tre månader i lägret Za’atari. Därefter flyttade de till det jordanska samhället Bushra i Irbid-regionen. Hemma i Syrien arbetade Malis make i en mataffär, men när de kom till Bushra fick han arbete i byggbranschen. På grund av ryggproblem och diabetes kan han inte längre arbeta med det. Trots detta känner sig familjen tacksamma över sin tillvaro i Jordanien.

– Jag har en son och tre döttrar kvar i Syrien, resten av familjen är här med oss. Vi kan prata med dem på telefon, men vi är ständigt oroliga eftersom vi inte vet vad som kommer att ske med dem, berättar Mali.

Mali hörde talas om de psykosociala kurser som Svenska kyrkans lokala partner anordnar. Hon gick då en självhjälpskurs för kvinnor där hon fick lära sig hur hon bättre kan hantera den stress som kriget orsakat och hur man kan förbättra familjerelationer.

– Två av mina döttrar har nu också gått kursen och sedan dess har min äldsta dotter varit mindre arg på sina syskon och mer lugn. Jag tycker det var viktigt för dem att få gå kursen och få nya vänner också, säger Mali.

Mali tillsammans med sin 10-åriga dotter Amani och LWF-personal. Foto: LWF

Amani, den yngre dottern, är 10 år. Hon berättar:

– Jag går till en jordansk skola och i början hade jag en del problem för de andra eleverna tyckte att jag var annorlunda. På kursen träffade jag jordanier som går i min skola och vi fick lära känna varandra och har nu blivit vänner. Jag fick också lära mig hur man kan läsa av känslor hos andra människor och förstår min äldre syster bättre när hon är ledsen eller upprörd.

En av de jordanska flickor som också gått kursen är 12-åriga Ragat.

– Det jag verkligen tycker om med kursen är att vi fått lära oss att respektera andra människors åsikter. Läraren gör ingen skillnad mellan eleverna och behandlar alla lika. Jag kände inga syrier innan men här på kursen får vi träffa varandra och lära oss om allas lika värde. Vi måste respektera varandra för alla människor har känslor, säger Ragat.

Ragat är 12 år och jordanier. Genom en kurs som Svenska kyrkans partner anordnar har hon fått möjlighet att lära känna syriska flickor i sin ålder. Foto: LWF

Ragat är 12 år och jordanier. Genom en kurs som Svenska kyrkans partner anordnar har hon fått möjlighet att lära känna syriska flickor i sin ålder. Foto: LWF

Läs mer och stöd Svenska kyrkans arbete för syriska flyktingar här!

Text och bild från Lutherska världsförbundet, översatt av Therése Naomi Jonsson

Håkan springer för livet – 2 gånger om!

”När det känns som allra jobbigast och svetten fullkomligt rinner av mig tänker jag på barnen nere i Kayhelitsha som jag lovat att springa för. Så att de ska få växa upp och få möjlighet till ett bättre liv. Samtidigt tar jag ett grepp om mitt Fransicankors och på nåt märkligt sätt känner jag att det finns krafter kvar i den gamla kroppen. När jag tittar upp mot toppen ser jag att jag ju nästan är där. Lyckokänsla! ”

Håkan och Andreas på besök hos en av Philanis förskolor i Sydafrika. Foto: Eric Miller/IKON

Håkan och Andreas på besök hos en av Philanis förskolor i Sydafrika. Foto: Eric Miller/IKON

Håkan Jonsson är pensionerad läkare från Halmstad med ett brinnande engagemang för barn och människor i utsatta livssituationer. Håkan är också en erfaren maratonlöpare och har sprungit maraton på snart alla kontinenter. För att motivera sig själv att klara de två sista och svåraste loppen vill Håkan starta en insamling för barn i Sydafrika. Det gör han genom att stötta Svenska kyrkans internationella arbete och vårat Mentormammaprogram www.svenskakyrkan.se/P144. Insamlingen pågår nu och fram till att Håkan springer det sista av de två loppet i november 2017.

Var med och stötta Håkan samtidigt som du bidrar till att minska barnadödligheten i några av de områden där ett av tio barn inte överlever sin fem-årsdag. Läs också Håkans egen blogg.

Håkans möte med barnen i Mentormammaprojektet. Foto: Eric Miller /IKON

Håkans möte med barnen i Mentormammaprojektet. Foto: Eric Miller /IKON

Då, i november 2017, kommer Håkan att tillsammans med sin son Andreas, 30 år, genomföra ett unikt maraton på Sydpolen. Men redan nu har Håkan sprungit ett av de två loppen han har kvar för att ha sprungit i alla världsdelar, det hittills mest utmanande han någonsin gett sig på säger han. I september i år reste Håkan till staden Petra i Jordanien och sprang ett drygt fyra mil långt maraton i kupperat ökenlandskap.

Här kan ni läsa Håkans eget vittnesmål från loppet:

Starten går kl 06,30 57 ivriga maratonlöpare släpps fria i den Jordanska öknen. Fortfarande är det behaglig temperatur. Solen strålar visserligen från en helt molnbefriad himmel och det finns mindre område med skugga. Obeskrivlig känsla att springa i denna miljö med bergsformationer som är otroligt vackra med en mängd grottor längs de första 10 km. Stundtals springer vi genom ren öken utan definierad horisont, vissa avsnitt på asfalt.

Håkan Jonsson springer sitt hittills tuffaste maraton i Petra, Jordanien.

Håkan Jonsson springer sitt hittills tuffaste maraton i Petra, Jordanien.

De första 30-31 km går förvånansvärt bra. Jag känner mig stark och segerviss, det här kommer jag att klara med beröm godkänt. Efter vätskestation vid ca.30 km förändras allt. Det har varit mycket, mycket kuperat tidigare men inget mot vad som nu väntar. Nu går det uppåt i den häftigaste backe jag varit i närheten av.

Högst däruppe ser jag ett blått plasttält indikerande vätskestation. Backen är milt sagt brant och solen lyser nu obarmhärtigt från en blå himmel. Temperaturen har passerat 30 grader och jag börjar misströsta. Börjar känna av yrsel och märker att min vandring mot toppen inte går närmaste vägen, vinglar lite hit och dit. Min tidigare känsla av seger förbytts relativt snabbt mot missmod och känsla av att jag kanske inte kommer att klara av att passera mållinjen.

När det känns som allra jobbigast och svetten fullkomligt rinner av mig tänker jag på barnen nere i Kayhelitsha som jag lovat att springa för. Så att de ska få växa upp och få möjlighet till ett bättre liv. Samtidigt tar jag ett grepp om mitt Fransicankors och på nåt märkligt sätt känner jag att det finns krafter kvar i den gamla kroppen. När jag tittar upp mot toppen ser jag att jag är ju nästan där. Lyckokänsla!

Håkan träffar 4-åriga Sisipho i ett av Sydafrikas kåkstadsområden. Foto: Eric Miller/IKON

Håkan träffar 4-åriga Sisipho i ett av Sydafrikas kåkstadsområden. Foto: Eric Miller/IKON

Efter några flaskor vatten och lite glada tillrop från ”personalen” bär det iväg, nu nedåt och jag springer de sista 4-5 km med en hedersam spurt in över mållinjen. Känner mig så oerhört stolt och nöjd. Det tog 6 timmar och 10 minuter att avsluta det i särklass jobbigaste maratonlopp jag upplevt. Men det var värt det.

/Håkan

Håkan Jonsson passerar mållinjen i Petra, Jordanien.

Håkan Jonsson passerar mållinjen i Petra, Jordanien.

Håkan sätter redan nu igång en egen insamling till Svenska kyrkans internationella arbete och projektet med Mentormammor i Sydafrika, Etiopien och Swaziland. Läs gärna Håkan och Anders blogg om deras resa till Sydafrika och vägen mot deras svåra utmaning, http://maraton-sydpolen.blogspot.se/

För att stötta Håkans insamling och peppa honom och hans son inför det sista allra tuffaste maratonloppet på Sydpolen:

  • Sms:a MARATON100 till 72905 för att ge 100 kr
  • Sms:a MARATON200 till 72905 för att ge 200 kr
  • Swisha till 9001223, skriv MARATON i meddelandefältet
  • Plusgiro 90 01 22-3 skriv MARATON i meddelandefältet
  • Bankgiro 900-1223 skriv MARATON i meddelandefältet

Gåvorna går till arbetet för barns överlevnad. Läs om projektet och se film här: www.svenskakyrkan.se/P144

 

Lyssna mer och tala mindre

Vad säger man när en människas hem har rasat samman? När man inte vet om andra familjemedlemmar skadats eller överlevt? Spelar det någon roll vad man säger? Idag på världsdagen för psykisk hälsa lyfter vi psykologisk första hjälpen – ett praktiskt sätt att möta människor i kris som drastiskt kan förändra hur katastrofer påverkar människor.

Filipe går fram till Tania som sitter ihopkrupen på golvet med huvudet gömt i armarna. Han försöker få kontakt och frågar vad han kan göra för henne. Tania är rädd, hon hörde skottlossning och sprang och gömde sig. Filipe berättar lugnande att han träffat hennes bror och vill återförena de två.

Samtidigt böjer sig Paolo över Roberto som precis har fått en filt omkring sig. Paolo har nyss anlänt och scannade snabbt av området med blicken för att se vem som är i behov av hans hjälp. Han fick syn på Roberto och gick fram för att erbjuda en filt och lite vatten att dricka. Han noterar att han inte är skadad men skärrad; hans hus ligger i ruiner, och familjen syns inte till.

Lyssna med öron, ögon och hjärta
Jag har nyligen kommit hem från Esmeraldas som är en stad vid Ecuadors kust och ett av de områden som drabbades hårdast av jordbävningen i Ecuador i april månad. Filip, Tania, Paolo och Roberto deltog i en utbildning om psychological first aid, PFA. Vad säger man när en människas hem har rasat samman? När man inte vet om andra familjemedlemmar skadats eller överlevt? Hur börjar man ett samtal? Vad säger man inte? Vad behöver de drabbade först?

Tania, Roberto och Paolo kommer från tre olika organisationer som Svenska kyrkan stöder i arbetet med att förse drabbade familjer med vattentankar, vattenfilter och psykosociala aktiviteter för familjerna och barnen. Under utbildningen använder vi rollspel som metod för att öva på PFA. Det handlar om att lära sig principer och förhållningssätt för hur man kan förbereda sig, lyssna på människor och knyta dem till andra tjänster för att få vidare hjälp.

Psykologisk första hjälpen vill visa på hur vi kan lyssna både med öron, ögon och hjärta. Hur vi genom vårt sätt att bemöta människor i ett första skeende kan förbereda marken så att människor blir mottagliga för annan hjälp. Genom vårt sätt att agera kan vi skapa förtroende och öppning för andra insatser. Psykologisk första hjälpen är inga konstiga saker, det är naturliga frågor och samtal som vi alla skulle önska att få om vi var de drabbade.

Stor satsning på psykologisk första hjälpen
Utbildningen hjälper medarbetarna i våra partnerorganisationer att förbereda sig. Att känna till principerna för hur man skapar en öppning i ett samtal, och veta om vad man bör undvika att säga eller lova, gör att de känner sig bättre rustade att möta människor i kris. Svenska kyrkan satsar stort på PFA. Tillsammans med Leslie Snyder som författat psykologiska första hjälpens riktlinjer, har vi precis tagit fram ett pilotprojekt för och med våra partner. Vi ser det som en viktig metod för att kunna inkorporera ett psykosocialt förhållningssätt inom alla humanitära sektorer, vare sig insatsen handlar om matutdelning, sjukvård, röja vägar eller återförena barn och föräldrar. 

Under nästa år kommer vi att utbilda partner i PFA på flera olika platser runtom i världen. Förutom utbildning kommer vi också stötta dem i processen att förändra insatser, förhållningssätt och attityder inom organisationen.

Det är vår övertygelse att om vi låter det psykosociala arbetssättet genomsyra både vårt sätt att se på och ta hand om personalen i organisationen och bemötandet av människor i katastrofer kan det drastiskt förändra hur katastrofer påverkar människor, och hur de återhämtar sig. Det sociala och emotionella lidandet i katastrofer kan ha lika hög eller allvarlig påverkan på befolkningen som de fysiska. Det är därför vi inom Svenska kyrkan förespråkar en helhetssyn på det vi gör, människans välmående går inte att dela in i enbart fysisk, mentalt, andligt eller socialt. Varje insats måste se till hela människan.

Carina Hjelmstam Winberg
Handläggare i Svenska kyrkans humanitära team

Följ oss på Instagram,  Facebook och Twitter

Frön ger mat och hopp i Kongo

Konflikten i Demokratiska republiken Kongo har krävt miljontals liv, det könsbaserade våldet är utbrett, människor lever på flykt i sitt eget land. Keith Mattingly besökte nyligen projekt i landet som ger människor möjlighet att skapa en tillvaro mitt i kaos. 

För ett par år sedan kunde det kännas som att man hade nått det internationella humanitära arbetets epicentrum när man besökte Norra Kivu i Demokratiska republiken Kongo. Efter detta besök är mitt intryck att det nu blivit ännu en bortglömd katastrof, medan strålkastarljuset hamnat på andra kriser.

Av denna anledning känns det extra viktigt att berätta om det stöd som Svenska kyrkan ger till Lutherska världsförbundet (LVF) och deras lokala samarbetspartner Bureau Oecuménique d’Appui au Développement (BOAD). Tillsammans gör de ett fantastiskt arbete i en av de mest komplexa och farliga regionerna i världen.

a)Anna och jag med en grupp vi träffade i Mavivi som odlar auberginer, tomater, amarant och purjolök inom BOADs projekt.

Anna Olli och jag med en grupp i BOAD:s projekt i Mavivi som odlar auberginer, tomater, amarant och purjolök.

Jag reste tillsammans med min kollega Anna Olli från vår ekonomiavdelning som bland annat var ett stort stöd i det franska språket. Men det vanligast talade språket i regionen är swahili, vilket jag inte visste och vilket innebar att kommunikationen med lokalbefolkningen blev både utmanande och rolig. Anna och jag besökte vår partners huvudkontor i Goma och två fältprojekt i Kitchanga och Beni. Där arbetar BOAD med nutrition, psykosocialt stöd, rent vatten och sanitet, matsäkerhet, skydd av barn och självförsörjningsstöd.

Kamp för vatten och ved
Två saker med Kitchanga, där LVF ger stöd till internflyktinga, utmärker sig omedelbart . Det första är den steniga, gropiga, dammiga och slingriga grusvägen dit, utmed en vilande vulkan, som i bästa fall tar fyra timmar från Goma. Att leverera förnödenheter i denna geografi kräver sin navigering. Det andra som slog mig var stadens extremt begränsade infrastruktur som får direkta konsekvenser för befolkningens säkerhet. Det var både imponerande och sorgligt att se hur långt människor färdas för att få tag i rent vatten, ved och andra basala förnödenheter.

Jag får erkänna att jag var lite nervös när vi reste till Beni. Bara en vecka före vårt besök massakrerades omkring 100 personer i en fruktansvärd attack utförd av en rebellgrupp. Det gjorde det verkligen tydligt för mig hur verklig och nära konflikten är – och det var det närmaste jag och Anna någonsin kommit ett krig.

För att sätta situationen i perspektiv är det värt att påpeka att den decennielånga konflikten i DR Kongo är den mest dödliga konflikt som ägt rum sedan andra världskriget, där över 5,4 miljoner människor fått sätta livet till. Att ta till sig denna svindlande siffra och se hur normaliserat våldet blivit gör att de flesta andra problem känns obetydliga.

b)Två kvinnor i Mavivi med sin amarant, vilket är speciellt bra för människor på flykt eftersom det kan konsumeras inom tre veckor efter planteringen. Foto: Keith Mattingly

Två kvinnor i Mavivi vattnar amarant, en gröda särskilt lämplig att odla för människor på flykt eftersom det kan skördas inom tre veckor efter planteringen. Foto: Keith Mattingly

Mötet med människorna som är en del av BOADs matsäkerhetsprogram i staden Mavavi var en av resans höjdpunkter. Här har BOAD försett befolkningen med frön och en bit mark för odling av lök, aubergine, tomater och amaranth. Just amaranth lämpar sig särskilt i denna kontext då den kan skördas och ätas bara tre veckor efter sådd. I mötet med män, kvinnor och unga som arbetade i landen gick det inte att ta miste på den entusiasm, stolthet och känsla av ägarskap som de förmedlade. Grödorna används både till egenbruk och genererar inkomst vid försäljning. Genom ett lokalt skyddssystem förhindrar man att väpnade grupper kommer och stjäl de mogna grödorna.

Motverka att unga rekryteras till väpnade grupper
Att bidra till samhällets egen handlingsförmåga och återhämtning är en hörnsten i detta projekt. Lokala ledare tar ansvar för att sprida kunskap om hygien och näringslära, speciellt för gravida och ammande kvinnor. Psykosocialt stöd har en viktig funktion, inte minst inom könsbaserat våld och den osäkerhet som följer av ett liv på flykt. Tillgången till utbildning är i princip obefintlig så de kunskaper människor delar mellan sig utgör grunden för samhället fortsatta utveckling. I ett område med så begränsade resurser arbetar våra partners tillsammans med lokalsamhällen för att ge unga människor bättre alternativ än att låta sig rekryteras till väpnande grupper.

Vår partners arbete kan dock inte ”lösa” grundproblemen, det kan ingen humanitär insats göra. Rapporter och dokument med siffror, symboler och kalkyler man tar del av kan aldrig göra den situation man upplever på plats rättvisa. En av alla de saker jag tar med mig hem är en stärkt övertygelse om vår partners goda förståelse för den komplexa kontext de arbetar i och människors lidande och behov, och samtidigt deras styrkor och kapacitet att påverka sina liv, trots svåra omständigheter. Men den enda långsiktiga lösningen är och förblir fred.

Keith Mattingly
Handläggare i Svenska kyrkans humanitära team

Ännu en vinter i läger för syriska flyktingar

Ulrika Persson är Svenska kyrkans internationella arbetes regionala representant i Mellanöstern. I förra veckan besökte hon flyktinglägret Za’atari och centret för barn och ungdomar som vi stöder.

Det är kallt och ruggigt när jag vaknar tidigt den här novembermorgonen. De senaste dagarna har det regnat en hel del i Amman där jag bor och man känner hur kylan börjar krypa in i stenhusen. Men jag är uppe tidigt för idag ska jag få följa med Wejdan Jarrah och Khadder Billeh från LWF/WS till Za’atari refugee camp – ett flyktingläger i Jordanien vid den syriska gränsen. Det är med både spänning och förväntan jag ger mig av.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig. Har aldrig tidigare besökt ett flyktingläger av den här typen. När vi närmade oss och jag tittade ut över öknen möttes jag av ett hav av baracker och tält om vartannat. Ett område på 18 km2 där 85.000 människor bor, varav 6.000 fortfarande i tält. Många har bott i lägret i flera år. Vintern närmar sig och en halvtimmes regnande räcker för att skapa översvämningar i tälten. Situationen är svår.

Wejdan och Khadder tar mig till mitten av flyktinlägret där LWF/WS med stöd av Svenska kyrkan sedan snart två år byggt upp ett center för barn och ungdomar i åldrarna 14-24 år. Mer än hälften av flyktingarna är barn. Det man sett är att de svåra förhållandena i lägret och de fruktansvärda minnen flyktingarna bär med sig skapar misstro och många konflikter i lägret. LWF/WS vill inte bara bidra med det absolut nödvändigaste som mat, kläder och tak över huvudet, det krävs mer för att människan ska må bra.

Tanken är att samla barn och ungdomar för fredsskapande aktiviteter – kan man tala om svåra saker är man mindre benägen att starta bråk. Barnen och ungdomarna får på olika sätt lära sig om konfliktförståelse, problemlösning och hur man argumenterar för sin sak. Det finns separata grupper för de äldre där detta är huvudämnet, men teorierna genomsyrar alla aktiviteter, som för de mindre barnen i idrottsklubbar, musikklubbar och konstklubbar.

För de lite äldre finns också möjlighet att få lära sig grunderna för ett yrke – just nu kan man lära sig till sömmerska, frisör, barberare, make-up artist samt datatekniker. Det här är kunskaper för livet, men kan även innebära att man kan få en liten egen inkomst här i flyktinglägret. En del av de ungdomar som har deltagit i centrets aktiviteter blir kvar och arbetar som volontärer i programmet. Tanken är att ungdomarna själva ska kunna ta över verksamheten så småningom.

De barn och ungdomar jag träffar är glada. Visst längtar man efter fred och att kunna återvända till sitt land men här känner man sig trygga. ”Som en fredsoas mitt i öknen”, sa en pojke i en av grupperna.  Därav centrets namn – ”Peace Oasis”.

Stöd Syrienflyktingarna, läs om katastrofarbetet och ge en gåva direkt >>

Thursdays in Black: ”Jag kommer aldrig ge upp hoppet”

Vi uppmärksamma kampanjen Thursdays in Black varje torsdag under några veckor, med en bild på människor som anslutit sig till ickevåldsprotesten. Denna vecka Eva Brunne, biskop i Stockholms stift och ledamot av Svenska kyrkans internationella råd.

Idag och många torsdagar framöver klär jag mig i svart och fäster Thursdays in black-märket på kavajslaget. Jag hoppas att jag snart ska slippa göra det, men så länge sexualiserat våld fortsätter är det nödvändigt. För att uppmärksamma och få fler att bära märket, för att visa solidaritet med dem som drabbas, för att sörja det som sker och för att aldrig ge upp hoppet om att det ska upphöra.

Eva Brunne. Foto: Bea Tigerhielm

Eva Brunne. Foto: Bea Tigerhielm

Det finns aldrig någon ursäkt för våld. Våld är alltid en maktutövning mot den som är i underläge. Sexualiserat våld har ytterligare en dimension av maktutövning. Det kränker,TiB-brunne det tillfogar svåra skador och det märker livslångt. Ofta är det svårt för den drabbade att prata med någon enda annan om det, för att skulden ligger hos den som drabbas.

Jag kommer aldrig att ge upp hoppet om att det sexualiserade våldet ska upphöra. Det kanske är naivt, men jag tänker ihärda med det hoppet. Till dess bär jag svart på torsdagar och uppmanar dig att göra detsamma. Bär märket Thursdays in black och se till att många fler gör det.

Eva Brunne
biskop i Stockholms stift

Palestina och Israel: Släpp mitt folk!

21-27 september pågår Värlsveckan för fred i Palestina och Israel. Anna Hjälm är utsänd av Svenska kyrkan och var med på det möte som inledde veckan i Betlehem där människor samlades för att visa på solidaritet med de utsatta.

Världsveckan för fred i Palestina och Israel (World Week for Peace in Palestine Israel) är i full gång och i Betlehem uppmärksammades veckan redan i lördags med boksläpp, tal, hälsningar, bön och signering av en gemensam petition.

Rubriken ”Let my people go” är inte bara en rubrik utan i lika stor utsträckning en bön; vi ber för dem som är fängslade på orättvisa och orättfärdiga grunder, för dem som förtycks av ockupation och för att vi alla ska befrias från fördomar, hat och våld. Foto: Anna Hjälm

Rubriken ”Let my people go” är inte bara en rubrik utan i lika stor utsträckning en bön; vi ber för dem som är fängslade på orättvisa och orättfärdiga grunder, för dem som förtycks av ockupation och för att vi alla ska befrias från fördomar, hat och våld. Foto: Anna Hjälm

En timme före utsatt tid stökar vi från Jerusalem Inter-Church Center (JIC) runt i trädgården utanför Wi’am Conflict Resolution Center i Betlehem. Ställer ut stolar, kollar ljudet, provar ut den bästa platsen för talarstolen. Plötsligt sveper en vind in och luften blir svår att andas. Vi hostar och ögonen tåras. ”Kom in, kom in” ropar en äldre man och viftar med en kaffetermos ”it is bad, it is tear gas”. Så vi lämnar stolarna i oreda och tar en paus inomhus. Min kollega skojar och säger ”Vi är förberedda på allt, men vi glömde det här.” Det är Betlehem lördag den 20 september 2014 och ikväll ska vi starta årets ”Världsvecka för fred i Palestina och Israel”.

Varje år arrangerar Kyrkornas Världsråd tillsammans med Palestine Israel Ecumenical Forum en vecka med fokus på fred i Palestina och Israel (WWPPI). I år är temat politiska fångar i Palestina och Israel och den rubrik som valts är ”Let my people go”, eller på svenska, ”Släpp mitt folk”.

Under kvällen talade både politiska och religiösa ledare, alla med budskapet att denna ”regime of detention” måste upphöra. Här ses Biskop Munib Younan (Lutherska kyrkan), den tidigare borgmästaren i Betlehem, Biskop Atallah Hanna från grekisk-ortodoxa kyrkan, Biskop William Shomali från Katolska kyrkan och Sheikh Maher Assaf. Foto: Anna Hjälm

Under kvällen talade både politiska och religiösa ledare, alla med budskapet att denna ”regime of detention” måste upphöra. Här ses Biskop Munib Younan (Lutherska kyrkan), den tidigare borgmästaren i Betlehem, Biskop Atallah Hanna från grekisk-ortodoxa kyrkan, Biskop William Shomali från Katolska kyrkan och Sheikh Maher Assaf. Foto: Anna Hjälm

Just nu sitter omkring 5300 palestinier i israeliska häkten och fängelser anklagade för brott som FN beskriver som ockupationsrelaterade – vi på JIC kallar dem politiska fångar. Det är många människor. Om vi tänker oss att en lika stor andel av den svenska befolkningen fängslades av politiska skäl skulle det innebära ungefär 11500 personer. FN:s särskilda sändebud beskrev i juni 2013 detta som en ”regime of detention” – ett systematiskt fängslande av ockupationsmotståndare i syfte att slita sönder det palestinska samhället. Initiativtagarna till Världsveckan för fred i Palestina och Israel vill, på uppmaning av den lokala kristenheten, i år uppmärksamma just detta.

Det systematiska fängslandet av palestinier är något som berör alla här. Alla känner någon som är fängslad, som suttit i fängelse eller som av rädsla för att fängslas väljer att inte engagera sig i kontroversiella frågor. Under kvällen talar både religiösa och politiska ledare ur det palestinska samhället, alla med samma budskap – det godtyckliga och omfattande bruket av arresteringar och fängslande måste upphöra. Vi lyssnar på vittnesmål från före detta fångar och från dem som lämnats kvar utanför – Abla Halabi, en mor som tvingats se sin unge son  fängslad under de senaste 15 åren, rör många till tårar. För fängslandet berör så många fler än dem som låses in, det berör oss alla.

Bönen illustrerades under kvällen i Betlehem av Arab Educational Institute med god hjälp av deltagare ur Ekumeniska följeslagarprogrammet. I bakgrunden ses separationsmuren. Foto: Anna Hjälm

Bönen illustrerades under kvällen i Betlehem av Arab Educational Institute med god hjälp av deltagare ur Ekumeniska följeslagarprogrammet. I bakgrunden ses separationsmuren. Foto: Anna Hjälm

Kyrkornas Världsråds generalsekreterare Rev. Dr. Olav Fykse Tveit skriver med anledning av WWPPI om just detta, om hur viktigt det är att vi inte vänder bort huvudet när fångar och deras öden kommer på tal utan minns att Jesus själv identifierade sig  med de fångna (Matteus 25:36).  Inför kvällen har också brev i solidariet och sympati kommit från hela världen – från kyrkor och organisationer, från biskopar och farmödrar. En del av breven läses upp och särskilt uppskattat blir en hälsning från den Afrikanska Alliansen för KFUM. De skriver: ”And so we are in solidarity with you. You may be behind bars, but you are still remembered. We bleed for you, we breathe for you. We offer up our prayers for you. We commit ourselves to continue to stand and fight for your rights. For us, our national and continental pride has been and still is important. You are of your land: a citizen, a mother, a father, a brother, a sister… Be proudly Palestinian. You are remembered.”

Petitionen undertecknas. Petitionen, som kommer överlämnas till FNs kommission för mänskliga rättigheter, kräver att de som godtyckligt arresterats för sitt politiska motstånds skull omedelbart släpps fria. Dr. Muna Mushahwar (t.h.) från PIEF och en av de frigivna fångarna skriver under. Foto: Anna Hjälm

Petitionen undertecknas. Petitionen, som kommer överlämnas till FNs kommission för mänskliga rättigheter, kräver att de som godtyckligt arresterats för sitt politiska motstånds skull omedelbart släpps fria. Dr. Muna Mushahwar (t.h.) från PIEF och en av de frigivna fångarna skriver under. Foto: Anna Hjälm

Att kristna bröder och systrar globalt, genom Kyrkornas Världsråd och PIEF, på detta sätt uppmärksammar det som sker skickar viktiga signaler till de lokala samhällena, signaler om solidaritet och stöd i en situation där det är lätt att känna sig bortglömd.

 

 

Anna Hjälm Foto:  Magnus Aronson/IKON

Anna Hjälm
Foto:
Magnus Aronson/IKON

Anna Hjälm
Svenska kyrkan/ Jerusalem Inter-Church Center, Jerusalem

Anna Hjälm är befolkningsgeograf från Umeå och en av Svenska kyrkan utsända medarbetare. Hon arbetar med mellankyrkliga relationer och frågor om den palestinska befolkningens möjligheter att röra sig och få tillgång till bland annat heliga platser. Läs fler av Anna Hjälms blogginlägg i kategorin Israel och Palestina.

Mer om Världsveckan för fred kan du läsa på svenska på Svenska kyrkans hemsida där det finns en sammanställning med tips på aktiviteter, fördjupningsmaterial och underlag för bön och gudstjänst.