Kvinnor stöttar varandra

Dramagruppen Latwo te’ling (= ”leva positivt”) består av 25 kvinnor och 5 män som alla är hiv-smittade. De arbetar för att uppmuntra hiv-positiva att agera, och sprider information för att hjälpa andra att undvika att bli smittade. Deras arbetsmetod är dramat – som de spelar upp i olika sammanhang, antingen vid sammankomster eller via radio. De träffar också byaråd för att informera om konsekvenserna av hiv-smittan.

Det finns fortfarande bybor som pratar illa om oss, men vi har fått självförtroende och kan stå för de vi är och det vi har åstadkommit, säger Rose (vit t-shirt, blå kjol). Foto: Ewa Almqvist/Ikon

Det finns fortfarande bybor som pratar illa om oss, men vi har fått självförtroende och kan stå för de vi är och det vi har åstadkommit, säger Rose (vit t-shirt, blå kjol). Foto: Ewa Almqvist/Ikon

För att försörja sig bedriver de jordbruk i liten skala inom gruppen, men de flesta är flyktingar som kommit efter inbördeskriget och äger ingen mark här. Efter två års verksamhet har 125 personer gått ut öppet med att de är smittade. Hiv-smittade mödrar får numera föda sina barn på den lokala kliniken, och andelen smittade barn har minskat betydligt.

– Stigmatiseringen har minskat sedan projektet Hope alive startade. Ett annat resultat är att färre barn föds med smittan, nu föds de fria! Det finns fortfarande bybor som pratar illa om oss, men vi har fått självförtroende och kan stå för de vi är och det vi har åstadkommit, säger Rose (vit t-shirt, blå kjol).

Men det finns fortfarande mycket kvar att arbeta med, konstaterar hon:

– Vi ser att vissa personer lever ansvarslöst, de dricker för mycket eller missar medicintider. Som grupp arbetar vi för att smittade ska ta ansvar och inte sprida sjukdomen vidare. Du kan behöva ändra livsstil, men alla vill inte inse det.

Johana (grönt halsband) förklarar varför det är så stark dominans av kvinnor i gruppen:

– Smittan spreds snabbt förut, och de flesta kvinnorna här är änkor. Männen har dött, så kvinnorna får ta hand om varandra och barnen.

– Männen dör för att de inte villerkänna sin sjukdom. De söker inte behandling, och super i stället för att försöka göra något åt situationen. Kvinnorna är mer konstruktiva, vi söker hjälp och tar våra mediciner som vi ska och vi stöttar varandra. Stöttningen handlar bland annat om att hjälpa varandra ekonomiskt med organiserat sparande, och gemensamma odlingar i mindre skala för eget bruk och viss försäljning. Tillsammans blir vi starka. ■

Ewa Almqvist, pressekreterare Svenska kyrkans internationella arbete

Foto: Magnus Aronson /Ikon

Foto: Magnus Aronson /Ikon

 

Samarbete mot våld ger resultat

I kommundelen Amida i Kitgum, i norra Uganda, stöder Svenska kyrkan Lutherska Världsförbundets arbete mot familje­relaterat våld. Kommundelschefen Geoffrey Patel konstaterar att vål­det är en nationell utmaning, där inte minst många barn blir utsatta.

– Vi har problem i hela landet med våld i hemmiljön och familjekonflikter som kan utlösas av skilsmässor, barn som  har problem i skolan, arbetslöshet och mycket annat. Olika slags övergrepp mot barn är mycket vanligt. De misshandlas fysiskt, negligeras eller till och med överges, enligt Agwang Godliver, polis och säkerhetsansvarig i Amida.

Foto: Ewa Almqvist /Ikon

När människor vet att det finns hjälp att få vågar fler anmäla familjerelaterat våld. Det underlättar polisens arbete, menar Adwang Godliver, polis och säkerhetsansvarig i Amida Foto: Ewa Almqvist /Ikon

Därför har kommundelen med stöd från LVF skapat en kommitté för att upprätthålla mänskliga rättigheter för framför allt kvinnor och barn. Alla instanser måste samarbeta – polisen, valda byledare och kulturella/religiösa ledare. Våldet har synliggjorts och anmälningarna har ökat betydligt sedan kommittén började  sitt arbete.

Agwang Godliver konstaterar att rädslan har minskat:
– Man märker att det finns stöd att få, och det underlättar även polisens arbete när man vågar anmäla, säger hon med ett varmt, förtroendeingivande leende.

När kommittén har fått veta att till exempel en misshandel ägt rum, pratar de med både offret och förövaren, helst tillsammans.

– Många familjekonflikter har kunnat lösas. Vi gör överenskommelser med föräldrarna, som sedan får rapportera varje månad. Handlar det om brottsliga händelser måste de processas inne i Kitgum, oftast i samarbete med sjukhuset.

De fem byarna som hör till Amida lider fortfarande av konsekvenserna av inbördeskriget i Uganda.

– Vi har mycket att göra inom det sociala området. Många attityder och motsättningar lever kvar, och det finns en förväntan att vi ska lösa allt men det måste göras tillsammans och det tar tid, säger Geoffrey Patel.

Ewa Almqvist Foto: Magnus Aronson /Ikon

Ewa Almqvist Foto: Magnus Aronson /Ikon

Ewa Almqvist
Pressekreterare, Svenska kyrkans internationella arbete

Läs mer om vårt projekt i Uganda >>

Följ oss på Instagram,  Facebook och Twitter