”Jag berättar för barnen om kärlek”

De romska barnen i Olympic village är inte vana att någon lyssnar på dem. Våld, drogmissbruk och sexuellt utnyttjande finns ständigt närvarande i deras vardag. Barnpsykologen Christina Sescu, får dem att känna sig sedda och lär dem om omtanke, kärlek och samarbete.

Christina utanför det sociala centret där hon har sitt kontor. Här finns också liten läkarmottagning.

– Alla tillfällen med barnen är olika. Den enda gemensamma strategin jag har med alla barn är att jag berättar för dem om kärlek, säger Christina. Jag berättar om att de är älskade och att de kan älska varandra. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

– Under barnaåren utvecklas hjärnan mycket. Om det saknas omsorg och lugn och ro blir menen oftast bestående. Det arbetar vi för att motverka, berättar Christina Sescu, 42 år, barnpsykolog. Sedan fem år tillbaka arbetar hon med romska barn och föräldrar i Olympic village.

Hemförhållandena är mycket svåra. Många av barnen växer upp med bara en förälder som själva haft en svår barndom.

Christina arbetar på det sociala center som drivs av Franciskanordern, bara ett par kilometer från området Olympic village. Hon får kontakt med barnen via skolan på centret. Hon observerar barnen under lektionerna, identifierar dem som visar tecken på oro och är utåtagerande, och frågar om de vill komma till henne och prata.

Avslappning och lek som metod
Vi sitter på Christinas lilla kontor. Där finns hennes skrivbord, en bokhylla med barnböcker och en soffa med nallar och dockor. Våld i hemmen och alkoholmissbruk bland barnens föräldrar är vanligt. Sexuella övergrepp förekommer också men det kan vara känsligt och svårt att prata om. För att vinna barnens förtroende leker och skojar hon med dem.

– Under leken kan jag också upptäcka olika varningstecken, förklarar hon. Om barnet har lätt till ilska eller gråt, lätt blir skrämd av ljud, visar tecken på att veta mycket om sex, då brukar jag reagera, förklarar Christina.

Christina följer alla barnen noga och har ett nära samarbete med lärarna på FUP:s skola. Läraren Cornelia använder avslappningsövningarna som hon lärt sig av Christina. Det är en viktig del av skoldagen att få barnen att slappna av och fokusera. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Christina följer alla barnen noga och har ett nära samarbete med lärarna på FUP:s skola. Läraren Cornelia använder avslappningsövningarna som hon lärt sig av Christina. Det är en viktig del av skoldagen att få barnen att slappna av och fokusera. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Christina använder sig ofta av avslappningsövningar som metod. Då kan hon ha en grupp barn, vanligtvis inte mer än fyra-fem i varje grupp. De lär sig andas djupt, får ligga i ring på golvet, hon lägger en lugn hand på dem, ibland målar de på samma tavla som skickas runt i ringen. De får lära sig att gå ner i varv, fokusera och samarbeta mot ett gemensamt resultat.

Idag är hon är överöst med barn som ständigt vill vara hos henne.

– De är inte vana att bli lyssnade på och behovet är enormt. De får lära sig att slappna av och att få sund fysisk beröring och omtanke.

Trots svårigheter ger föräldrakurser resultat
Centret ger även föräldrakurser. Främst till mammor eftersom de bryr sig mest. Christina är övertygad om att det går att lära sig både att känna och att kunna ge kärlek och trygghet som vuxen, men det är svårt, mycket svårt.

– Vi gjorde en övning med några av mammorna och bad dem försöka minnas en person under deras egen uppväxt som gav dem kärlek. Ingen av mammorna kom på någon, berättar Christina och konstaterar att det inte är lätt att veta vad kärlek är och ge det till sina barn om man själv inte upplevt det.

– Mammorna får råd om hur de kan göra som föräldrar när de blir arga på sina barn eller när barnen blir arga. Då handlar det också om att andas, slappna av och sedan lyssna på varandra. Kanske gå ut en stund i friska luften och få en paus, skrattar Christina plötsligt.

Väldigt få pappor vill delta i föräldrakurserna, men indirekt når projektet några av dem ändå.
– Mammorna berättar hur deras män frågar om kurserna när de kommer hem och hur männen senare, när en situation uppstår, påminner mammorna om det de har lärt sig, ler Christina.

Jag ler med henne men tänker att papporna ändå kommer undan allt ansvar väldigt lätt. Christina håller med.
– Jag känner ändå att jag gör nytta här, att barnen behöver mig och att vi är på rätt väg. Jag kan inte tänka mig att jag skulle vara lyckligare att jobba med något annat. Jag lever och tänker på hur jag kan förbättra mitt arbete konstant och det känns bra, för jag älskar barnen och jag känner mig älskad av dem.

Sanna Bülow Foto: Gustaf Hellsing /IKON

Foto: Gustaf Hellsing /IKON

Sanna Bülow
Kommunikatör och insamlare, Svenska kyrkans internationella arbete.

Läs mer om vårt arbete för romer i Rumänien >>

Följ oss på Facebook och Twitter

 

 

 

Se filmen med Florentina:

Ett smärtsamt uppdrag

- När jag träffar mina elever ser jag inte romska barn, jag ser barn. Vem bryr sig om de är romer eller inte? Jag ser barn som lever i fattigdom. Barn som inte är så lyckligt lottade.

Cornelia är 31 år och arbetar som lärare på den skola för extremt utsatta barn i Rumänien som Svenska kyrkans internationella arbete stöder. Jag har träffat henne och vill dela hennes berättelse om de undangömda barnen.

Cornelia, 31 år, försöker se varje enskilt barns behov. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Cornelia, 31 år, försöker se varje enskilt barns behov. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Cornelia är en sympatisk kvinna med pigga ögon och ett stort engagemang. Hon växte upp i en väldigt liten by utanför staden Roman men nu bor hon inne i stan. Hon beskriver sin barndom som lycklig med två kärleksfulla föräldrar och fyra syskon att leka med.

– När jag blev större sa min mamma alltid: Du ser ut som en lärare och du älskar ju barn. Du skulle kunna göra så mycket mer än att sitta på ett kontor.

På den tiden, efter att ha studerat sociologi och psykologi, arbetade Cornelia som sekreterare på ett medicinskt företag och senare som receptionist på ett hotell.

– Jag var vän med fader Lucian som ansvarar för vårt sociala center och en dag bjöd han in mig till att besöka Olympic village där många romer bor och agera översättare åt ett besök från Norge. Jag hade aldrig sett hur människorna i Olympic village bor förut och efter den eftermiddagen sov jag inte på tre nätter.

– Jag grät och tänkte för mig själv att om det bara finns någonting jag kan göra för de här människorna så måste jag göra det.

Cornelia satte sitt fokus på barnen och här väcktes hennes mammas ord till liv. Hon skulle bli deras lärare.

– Så blev jag lärare till sist ändå, skrattar hon och ler ömsint. Nu får jag verkligen användning för den utbildning jag har och jag känner att den gör nytta.

Cornelia visste inte att hon ville bli lärare för än hon besökte de bosättningar där myndigheterna har placerat över 1000 romer. Foto:Gustaf Hellsing/IKON

Cornelia visste inte att hon ville bli lärare förrrän hon besökte de bosättningar där myndigheterna har placerat över 1000 romer. Foto:Gustaf Hellsing/IKON

Första dagen

Cornelia känner starkt för sitt jobb och hon har stundtals svårt att hålla rösten stadig när hon berättar om det.

– Det här är inte ett jobb du går hem ifrån. Det här bär jag med mig jämt. Jag tänker på barnen när jag kommer hem och det tar en lång stund innan jag kan varva ner och göra annat. Kanske orkar jag fem år till men sen måste jag nog ha en paus, skrattar hon genom tårarna.

– Äsch, jag tror nog att jag orkar, avslutar hon ändå lite kavat innan jag går över till nästa fråga.

Lilla Daniel vill vara säker på att han har skrivit rätt i sin övningsbok. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Nu undervisar hon klasser om ca 20 barn i åldrarna 7-10 år men hennes allra första dag på jobbet hade hon en mindre grupp.

– De var mellan sju och åtta år barnen och de tittade alla skräckslaget och storögt på mig.

Men när lektionen var slut var det Cornelia som var orolig.

– Jag började med att ge dem alla ett varsitt papper och en penna och väntade på att de skulle ta upp sina penna men inget hände. De hade aldrig sett penna och papper förut. De varken förstod att sakerna hörde ihop eller vad de skulle göra med dem.

Nu kan de flesta läsa och skriva lite grann och de är jättestolta över det.

Barnens behov av engagemang på alla fronter

Barnen från Olympic village söker ständig bekräftelse. De är inte vana att bli uppmärksammade och de önskar hela tiden bli rättade och försäkrade om att de gör rätt.

Lärarassistenten, syster Ljuba, är med på lektionerna flera gånger i veckan. Hon gör också hembesök i Olympic village. Foto: GUstaf Hellsing/IKON

Lärarassistenten, syster Ljuba, är med på lektionerna flera gånger i veckan. Hon gör också hembesök i Olympic village. Foto: GUstaf Hellsing/IKON

– När det blir svårt för mig att hinna runt och hjälpa alla och syster Ljuba inte är här, använder jag mig av de barn som redan kan skriva ganska bra. De hjälper att rätta sina kamrater och de växer själva med uppgiften.

Men Cornelia oroar sig för barnens framtid och föräldrarnas brist på engagemang.

– Föräldrar som själva gått något eller ett par år i skolan är mer engagerade men generellt så är förståelsen för varför barn ska utbilda sig väldigt låg. I regel är det kvinnorna som bryr sig mest om att försöka ge något nytt till sina barn. Nån slags bättre framtid. Men de kommer ändå aldrig hit när vi bjuder in dem till informationsträffar eller föräldramöten.

Det händer att en del barn inte dyker upp i skolan under perioder eller vissa dagar. Ibland besöker Cornelia och någon av lärarassistenterna Olympic Village för att höra sig för om de uteblivna eleverna. Barnens förklaringar brukar vara att de glömde eller inte hittade några kläder att ha på sig. Väldigt mycket ansvar hamnar på barnen själva när föräldrarna anser att de lika gärna kan vara hemma.

– Vi har en del kläder på skolan som vi kan låna ut eller ge till barnen vid akut behov, förklarar Cornelia, men vi kan inte dela ut kläder varje vecka. Många använder kläderna att elda med eller så förstörs de snabbt på annat sätt.

De anställda på skolan och på det sociala centret känner de flesta barnen väl men på lektionerna berättar barnen väldigt lite om sina hemförhållanden. Många har en tendens att skydda sina föräldrar. Cornelia får ändå uppgifter när det behövs genom centrets socialsekreterare och hon samarbetar också med Christina som är psykolog.

De yngre  barnen får börja lektionen med att rita eller färglägga i målarböcker. Det är ofta ett bra sätt att få dem att fokusera. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

De yngre barnen får börja lektionen med att rita eller färglägga i målarböcker. Det är ofta ett bra sätt att få dem att fokusera. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

– I den här skolan behöver vi först arbeta med barnens mående och mentalitet innan vi kan satsa på de vanliga grundämnena. De måste klara av att slappna av, fokusera, fungera i grupp och lära sig sånt som att säga ”hej” till varandra när vi möts.

Hygien, värdighet och synen på varandra

Många romska barn blir retade i samhället för att de är smutsiga. Under lektionerna pratar lärarna med barnen om vikten av god hygien och på sommarhalvåret när det går bra att använda kallvattenduscharna på centret lär de barnen duscha och tvätta sig. Det gillar de väldigt mycket. En skojig aktivitet med mycket vattenskvätt.

Cornelia börjar också varje dag på skolåret med att barnen får tvätta händer och ansikte. De små får så klart hjälp.

– Sen börjar jag lektionen med att berätta vad jag skulle vilja göra under dagen och så frågar jag om de vill hjälpa mig med det. Det vill de alltid, skrattar Cornelia. Men sen varierar entusiasmen så klart under dagen.

Jag frågar om det inte händer att eleverna blir osams och jo, svarar hon, det gör det.

– Min metod är enkel. Jag frågor dem hur de själva skulle känna om någon gjorde något liknande mot dem. Det fungerar jättebra. De är inte vana att sätta sig in i hur andra känner och blir fundersamma.

För alla barns rätt

Både vuxna och barn från bättre förhållanden som bor inne i staden har svårt att acceptera romerna. Många förnekar att de ens känner till platsen som kallas Olympic village där över 1000 människor bor, ungefär en tredjedel är barn under 18 år. Ett hundratal av de barnen får skola och stöd av centret där Cornelia jobbar.

Unga romska tjejer tas oftast ur skolan i tidig ålder av sina föräldrar. De får hjälpa till i hemmet eller blir gravida. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Jag avslutar intervjun med att med en fråga om hon själv har något stöd för att bearbeta de svåra situationer hon får se.

– Jag pratar ibland med mina vänner. De säger att jag gör ett fantastiskt jobb som de aldrig skulle klara och att de inte vet så mycket om romska barn, förklarar hon uppgivet och pillar lite på sina naglar.

Hon tittar upp på mig.

– När jag möter mina elever ser jag inte romska barn. Jag ser barn. Barn som lever i svår fattigdom och utanförskap. Barn som inte är så lyckligt lottade…det är därför vi arbetar här, för att alla barn har rätt till hjälp.

 

Sanna Bülow, Kommunikatör och insamlare, Svenska kyrkans internationella arbete

 

 

 

En strimma av hopp

I Rumänien, nära staden Roman, finns en plats där myndigheterna gömt undan de människor som hela samhället tittar snett på. De är romer och deras levnadsförhållanden är fruktansvärda. För deras skull arbetar Svenska kyrkans internationella arbete tillsammans med den lokala Franciskanordern som driver ett socialt center och skola för de romska barnen. Jag har fått träffa Dana som berättat för mig om sitt och sina barns liv.

28-åriga Dana med tre av sina fem barn. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

28-åriga Dana med tre av sina fem barn. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Hon växte upp i ett hus utan väggar, den 28-åriga kvinnan med svart uppsatt hår och mörka ögon, som sitter på en pall framför mig.

– Mina föräldrars hus var en stomme med tak och några enstaka väggar. Resten täckte vi med tyger som vi hittat, berättar hon medan hon kämpar för att hålla sin 2-åring som vrider sig i hennes knä.

Vi sitter i hennes hem, ett rum med en vedspis, en säng och en bäddsoffa med tigerrandigt överkast och en liten tv. Det låter inte så fruktansvärt, men det är det. På baksidan finns en lerig bakgård och ett utedass som består av ett träskjul runt en grop i marken som hon, Dana, grävt själv. Rummet räknas av myndigheterna som en enrumslägenhet men är egentligen ett ombyggt bås i ett stall. Här, i det område som lite ironiskt kallas för Olympic village, bor över 1100 personer, inhysta i fyra stallängor som alla byggts om till enrumsbostäder. Människorna som bor här är romer.

Dana hänger tvätt på sin lilla utegård. Hon försöker få rena kläder till barnen så de ska kunna gå till skolan. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Dana hänger tvätt på sin lilla utegård. Hon försöker få rena kläder till barnen så de ska kunna gå till skolan. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Hon skulle ge sig av om hon kunde

Vi passerar förbi mängder av olika dörrar och draperier i det som kallas Block 4 innan vi kommer fram till dörren in till det bås där Dana och hennes fem barn bor. Alla dörrar är olika eftersom de är gamla och återanvända. Röklukten från de öppna eldarna och vedspisarna sticker i ögonen och under den finns en tung, lite frän doft av något som är svårt att identifiera.

Danas barn är 3, 5, 9 och 10 år, treåringarna är tvillingar. Äldst är Gabriela. Hon sitter på sängen en liten bit bort och håller sin yngre bror. Hon får ofta hjälpa till att ta hand om sina syskon på förmiddagarna när Dana samlar järn, skrot och plastflaskor. För det är så hon försörjer sig och barnen. Genom att samla den sorts sopor som hon kan få pengar för. Det plus det lilla barnbidrag som hon får av staten.

– Det räcker till det mest basala, förklarar hon. Grönsaker och rovor, hårschampo, hyran och ibland kläder till barnen. Men det ger henne inte råd att flytta och inte alltid att äta sig mätt.

Hon har bott här i Olympic village i fem år nu. I de förfallna, vitkalkade stallängorna som ger tydliga associationer till ett koncentrationsläger. Jag frågar vad som är svårast med att bo här.

– Allt, svarar hon. Allt är en kamp. Vi har en kran med kallvatten som cirka 300 personer i den här stallängan delar på. Vi tvättar oss, diskar och försöker tvätta kläder i kallt vatten, lite kan vi värma på spisen. Det är skräpigt och farligt överallt.

På mina frågor om var de tvättar sig, diskar och tvättar kläder svarar hon samma sak.

– I den där, säger hon och pekar på en grön, grund plastbalja på golvet.

Maten hon lagar är oftast soppa eller grytor av olika slag. På spisen står en rostig stekpanna full av stekfett och nedanför en hög av smutsiga kläder.

– Jag vill inte att ni filmar här, ber Dana, det är inte fint.

Vi får berätta om Dana men hon vill inte att vi visar hennes hem i sånt skick. Hon skäms, precis som du och jag skulle göra, och det känns i hjärtat på mig.

– Om jag kunde ge mig av härifrån ögonblickligen skulle jag göra det, säger hon och slår ut med ena armen.

Allt är en kamp

För Dana har livet alltid varit en kamp. Som 9-åring fick hon börja arbeta. Grannarna hämtade henne och fick henne att städa åt dem, sköta deras trädgård och slänga sopor. Det var tufft eftersom hon samtidigt gick i skolan. När hon var 13 år slutade hon i skolan och började samla sopor för att sälja istället. Hon flyttade till en liten tvårummare inne i staden Roman, ett par kilometer här ifrån. Där bodde hon med sina två bröder och deras familjer. Det blev snabbt ohållbart och Dana blev den som fick flytta ut. Två år senare träffade Dana en man som såg hennes situation och ville hjälpa henne. När hon fyllt sjutton år gifte de sig. Han, Petre, var arton år äldre.

Eftersom Petre fortfarande bodde med sina föräldrar i en bostad som redan var trång blev också det ohållbart och Dana vände sig till myndigheterna för att få hjälp.

Utanför länga 4 i Olympic village.  Foto:Gustaf Hellsing/IKON

Utanför länga 4 i Olympic village.
Foto:Gustaf Hellsing/IKON

– De berättade att de skulle ordna ett boende åt mig och lovade att det fanns duschar, rinnande vatten och att de skulle fortsätta arbeta med att göra platsen bättre för oss. När jag kom hit kände jag mig glad…ni måste förstå att golvet här var mycket finare då, ursäktar hon sig för andra gången sedan vi kommit in i bostaden.

Hon förklarar att det slitits med tiden, bland annat eftersom hon ibland köper stora mängder nötter och skalar på golvet för att sedan sälja.

– Men när jag bott här ett tag insåg jag att det mesta av vad de lovat inte stämde. Hela samhället tittar snett på oss. Mycket tror jag är romers eget fel. Många beter sig dåligt. Men det är synd att om en gör något dumt så får vi alla lida för det. Sen gör det inte saken bättre heller att min hy är så mörk, säger hon och smeker sig lite på kinden. Romer med mörk hy diskrimineras värst, så har det alltid varit.

Stora risker för barnen

Jag upplever Danas situation som oerhörd. I rummet med det svartslitna golvet, cirka tre gånger tre meter, bor hon med sina fem barn. Hon är alltid rädd. Barnen var sex förut men hennes yngsta dog av luftvägsbesvär i januari. Månaden innan, i december, dog Petre, hennes man i en hjärtattack ute i leran bakom Block fyra. Han skulle ha fyllt 46 år idag, den 14:e mars.

– Jag känner mig inte säker, säger hon och försöker stänga innerdörren med hjälp av en trasa som hon klämmer fast mellan lås och karm.

– Det är inte tryggt här. Jag oroar mig både för mig själv och för barnen. Det är jättemycket droger här och barnen påverkas negativt av andra barn och vuxna runt omkring. Jag är alltid nervös och håller alltid ett öga på dem när de inte är i skolan och jag inte jobbar.

Dana går upp klockan fem för att samla skrot. Då kommer hennes mamma och hjälper henne se till de av barnen som fortfarande är hemma.

– Hon är sjuk men hon hjälper mig ändå.

Dana bor i den stallänga som räknas som den bästa. Här bor de som fortfarande orkar försöka ta hand om sig själva och som kämpar för att upprätthålla en strävan mot något bättre. De andra tre längorna, Block 1,2 och 3, får vi inte ens besöka. Jag försöker föreställa mig hur utrymmena i de andra längorna kan se värre ut än den här.

– Det är farligt där. Fullt av kanyler och människor som inte längre vill något med sina liv. Det är inte utrymmena som är i så mycket sämre skick, det är människorna, förklarar Dana och tar ett stadigare grepp om tvååringen i sitt knä.

När vi en stund senare går långsamt utanför de andra längorna får jag rysningar längs ryggraden. Det kommer barn ut ur Block 2. Herre Gud, hjälp, det bor barn där.

En strimma av hopp

Det finns en strimma av hopp mitt i detta elände. Ett par kilometer bort finns Franciskanbrödraskapets sociala center. Det drivs av två av bröderna tillsammans med flera lärare, barnpsykolog, socialarbetare och läkare. Centret finns till för att i första hand ge utbildning och stöd till barn från Olympic village men också för att utbilda deras föräldrar i hur de kan bli stärkta i sitt föräldraskap och hur de skulle kunna få ett arbete.

Varje morgon kommer Franciskanorderns skolskjuts, en liten gul minibuss, och hämtar de yngre barnen från Olympic village. De körs till skolan i det sociala center, FUP, som Franciskanordern driver. Där får alla barn börja dagen med att tvätta sig. De får frukost och vitamintillskott, de får leka på skolans lekplats och lära sig om hur de slappnar av, samarbetar och till exempel vilka yrken som finns att välja på när de blir stora. Innan lunch hämtar skolbussen upp de lite äldre barnen som får äta lunch tillsammans med de andra i en stor ljus matsal, innan de börjar sina eftermiddagslektioner och de yngre barnen skjutsas hem igen.

Skolbussen hämtar de yngre barnen på morgonen. Vid lunch hämtas de äldre barnen till skolan så att de får äta lunch med sina yngre syskon i skolmatsalen innan de yngsta barnen skjutasas hem igen. De äldre barnen går i skolan efter lunch och körs hem på eftermiddagen vid 16. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

För de här barnen känns FUP:s skolbuss trygg. På vanliga skolbussar blir romska barn ofta retade för att de är fattiga, smutsiga eller luktar illa. Hos FUP får barnen tvätta sig och de får rena, varmare kläder om det behövs. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Dana ser avslappnad ut när hon berättar om skolan.

– Jag är så väldigt glad för FUPs skola. Jag försökte anmäla barnen till den vanliga skolan som staten har men de krävde skoluniformer och att vi köpte dyra böcker och pennor. Jag har inte råd med det.

Hon har själv gått med i en av föräldrakurserna hos FUP och fått diplom.

– Där lärde jag mig hur jag kan prata med barnen lugnt även när jag är arg. Blir barnen arga eller oroliga tar jag med dem ut i friska luften och andas tills vi slappnar av och känner oss gladare. Jag vet mer om olika sjukdomar och hur viktigt det är att mina barn får en utbildning.

Jag tänker på orden som barnpsykologen sa till oss dagen innan, om hur föräldrar som aldrig fått kärlek har svårt att ge kärlek vidare och kan behöva stöd i det.

Dana tittar sig runt i rummet. Hon har fått tvååringen att sitta still i hennes knä genom att guppa med benen och sakta smeka honom över håret. Han sitter vänd in mot henne och lutar ena kinden mot hennes bröst.

Dana trivs inte i Rumänien. En gång reste hon till Italien med hjälp av sin ena bror. Hon skulle jobba i hemmet hos en äldre dam men efter två veckor avled damen och Dana hamnade på gatan. Där fick hon tigga för att få ihop pengar till hemresan.

– Det var jättetufft och läskigt eftersom jag inte ens kunde språket. Men det var ändå bättre, människor var snällare mot oss där.

När Dana är ledsen och söker hjälp hos centrets läkare och sjuksköterska får hon rådet att leva för barnen. Och det gör hon.

– Jag vill verkligen att mina barn ska få fortsätta att gå i skolan. Att de ska få det bättre än mig. Jag vill att de ska drömma om framtiden och jag ber om att Gud ska ge dem styrka att ha ambitioner och våga saker. Så att de väljer att kämpa för sig själva och åstadkomma nåt med sina liv.

Gabriela är duktig i skolan. Mest tycker hon om att gunga men hon förstår att det är viktigt att lära sig läsa, skriva och räkna. Hon vill ju öppna en klädbutik eller bli lärare när hon blir stor. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Gabriela är duktig i skolan. Mest tycker hon om att gunga men hon förstår att det är viktigt att lära sig läsa, skriva och räkna. Hon vill ju öppna en klädbutik eller bli lärare när hon blir stor. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Faktaruta:

  • FUP startade 2000
  • Svenska kyrkans internationella arbete är den största finansiären till FUP
  • Tillsammans med Norska kyrkans nödhjälp stöttar vi FUP att planera sin verksamhet
  • Det sociala centret stöttar idag cirka 65 familjer från Olympic village. 95 barn är direkt kopplade till projektet men stort övrigt antal barn deltar av och till i projektets aktiviteter
  • Vi arbetar också med påverkan mot myndigheter att ta sitt ansvar för att tillgodose romers tillgång till sina mänskliga rättigheter.

 

Sanna Bülow, kommunikatör och insamlare, Svenska kyrkans internationella arbete

 

Församlingar engagerar sig för romer

Jakob Sundmark är handläggare för Svenska kyrkans internationella arbete i Rumänien. Han har besökt de utsatta människorna som bor i Roman, vår partner Fundatia Umanitaria Pacea (FUP) och försöker vara en länk mellan dem och människor här i Sverige. Här berättar han om sina tankar kring situationen för romer och om det fantastiska stöd som finns i många församlingar.

FUP har en skolbuss som hämtar barnen och kör dem till skolan. Efter skoldagen får barnen skjuts hem. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

FUP har en skolbuss som hämtar barnen och kör dem till skolan. Efter skoldagen får barnen skjuts hem.
Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Det är många församlingar i Sverige som engagerar sig i Svenska kyrkans internationella arbete för utsatta romer i Rumänien, ett mycket viktigt arbete som de flesta av oss kan relatera till idag. När jag tidigare i somras besökte ett landsbygdspastorat som hade samlat in 70 000 kr i år, vilket är helt fantastiskt, blev jag både imponerad och stolt! Jag, som arbetar som handläggare för projektet i Rumänien, reser i min tjänst runt i Sverige för att besöka både organisationer och församlingar och berätta om vad de insamlade medlen används till på plats och vilka behov som finns. Under de besöken imponeras jag ständigt över både det arbete som församlingar gör lokalt för människor som kommer hit och över de insamlingsaktiviteter de gör för det internationella arbetet i Rumänien. Jag blir imponerad eftersom det församlingarna gör kräver mycket stort engagemang, empati och ett behov av att lära sig nya saker om andra människor och inte minst om sig själva. Det är precis vad vi behöver mer av idag!

Hagi är ett av barnen som får gå i FUP:s skola och känner sig trygg med skolskjutsen de får av fader Sergio. Då behöver han inte oro sig för att bli retad och slagen som på den vanliga skolbussen. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Hagi är ett av barnen som får gå i FUP:s skola och känner sig trygg med skolskjutsen de får av fader Sergio. Då behöver han inte oro sig för att bli retad och slagen som på den vanliga skolbussen. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

På plats mitt i utsattheten

När jag besöker staden Roman och platsen där de flesta utsatta romer bor är det hopplösheten, drogerna och den dåliga miljön för barnen som drabbar mig mest. Det är svårt att se barn som är drogpåverkade och veta att många föräldrar är alkoholister. Men det stora och breda arbete som fransiskanbröderna hos vår partner, Fundatia Umanitaria Pacea (FUP), genomför med allt från skola, hälsovård och arbetsträning ger hopp och lyfter människor till att orka ta tag i sin situation. De romer som engagerar sig i projektet försöker göra mer för sig själva och sin familj. Via vårt stöd har de en chans att ta sig vidare i livet.

I FUP:s skola lär sig barnen läsa och skriva och de får två mål mat om dagen. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

I FUP:s skola lär sig barnen läsa och skriva och de får två mål mat om dagen. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Utmaningar

Det finns en rasism i Rumänien som gör påverkansarbetet gentemot lokala myndigheter svårt. Svårigheten är dubbel och beror både på myndigheternas och samhällets syn på romer som mindre värda medborgare och på synen att alla medborgare är helt ansvariga för sina egna liv oavsett förutsättningar. Vi behöver få myndigheterna att ta människor på allvar och tillsammans med alla medborgare ta ett gemensamt ansvar för att kunna påverka sin situation.

Vi behöver hjälpas åt

Enligt Eurostat är Rumänien ett av EU´s fattigaste länder. Nordöstra Rumänien, där Roman är beläget, är det fattigaste området i landet.

För att kunna åstadkomma en positiv förändring för utsatta människor där behöver vi hjälpas åt och vi behöver vara många. Behoven är stora och vår partner i Rumänien gör ett väldigt bra arbete. Stötta gärna arbetet i Rumänien genom bön och insamling.

Märk era gåvor med P220 – Rumänien

Läs mer om projektet: www1.svenskakyrkan.se/P220

Tack!

_MG_5297

Jakob Sundmark

Handläggare Rumänien

Svenska kyrkans internationella arbete

Rumänien: Projekt för romer gör framsteg

Lavendelodlingen har gett arbetstillfällen. Fler får gå i skolan. Hundratalet föräldrar deltar i samtalsgrupper om föräldraskap. Jakob Sundmark besöker det vackra men fattiga landet och gläds åt tydliga framsteg i projektet för romer.

Rumänien är ett vackert land och städerna vi besöker vittnar om en storhetstid före andra världskriget, ja, till och med före första världskriget. Delar av Bukarest och andra städers arkitektur påminner om andra centraleuropeiska städer med vackra stenhus från förra seklets början. På vår resa norrut från Bukarest ser vi vackra jordbruksslätter och efter ett tag ser vi också början av Karpaterna på långt håll, den bergskedja som går genom halva Rumänien. I faktaartiklar kan jag läsa att landet är rikt på naturresurser som olja, gas och naturligtvis skog. I Rumänien finns stora arealer urskog, i Sverige är det inte ens promille av all skog som är urskog.

Lavendelodlingarna har gett tiotalet vuxna jobb och inkomst. Foto: Katarina Ottosson

Lavendelodlingarna har gett tiotalet vuxna jobb och inkomst. Foto: Katarina Ottosson

I Bukarest ser jag inga tiggare, även om jag vet att det finns enormt fattiga områden i huvudstaden sitter ingen med en mugg vid gathörnet. Jag vet att det finns emormt fattiga områden i huvudstaden och att det bor människor i Bukarests kulvertar,  men av dem ser jag ingenting.

Bonden plöjer med häst
Utanför storstaden tar den vackra landsbygden vid. Jag bor själv på landet, utanför Uppsala, och ser modernt jordbruk varje dag, vid vårbruk, skörd och höstbruk mer än annars. Det går att klara sig som ensamjordbrukare eller med en säsongsarbetare på enorma arealer beroende på moderna och effektiva maskiner och ett modernt jordbruk. Sådana jordbruk finns helt säkert i Rumänien också, men av dem ser jag ingenting. Det jag ser är hästkärror och faktiskt en bonde som plöjer med häst. Vi åker genom byar som för ögat ser povra ut.

Vi är i Rumänien för att försöka etablera samarbete med ytterligare en organisation som arbetar för och med romer. Vi träffar många olika organisationer på vår veckolånga resa, i Bukarest och i Bacau, Roman och Iasi. Det är oerhört lärorika och bra möten. Vi får med oss bra information och kunskap hem.

Stora förändringar på ett år
Vi är också i Rumänien för att besöka projektet i staden Roman som vi stöder. Vi var här för cirka ett år sedan och jag är lite spänd på vad vi ska få se. Hur har projektet utvecklats? Har det skett någonting med de saker vi talade med franciskanermunkarna, som driver verksamheten, om då? Det jag ser glädjer mig.

Vi får se att nästan alla planerade aktiviteter är i gång. De erbjöd en sommarskola under lovet, det finns en ny verksamhet för de som är för gamla för skolan, men för unga för ”Andra chansen-skolan”, den heter ”Vi går också i skolan”. Det finns cirka tio grupper för vuxna där de samtalar om hur man är en bra förälder. Ledarna är utbildade i International Child Development Program (ICDP) och når närmare hundra vuxna. I Rumänien, som i många utsatta länder,  är våld i hemmet en bidragande orsak till barns och kvinnors utsatthet. Till det finns också en drogproblematik med i bilden.

Lavendelodlingar  jobb
Det som glädjer mig mest är lavendelodlingarna. Under hela växtsäsongen har tio vuxna från Olympic Village jobbat där varje veckodag och fått en skälig lön. Dessa människor, som lever i ett enormt utanförskap, har inte fasta jobb, och på grund av det, inte heller någon rutin på att gå upp på morgonen och passa tider. Detta är verkligen en stor sak.

Det som också är fantastiskt är att mannen som förestår trädgårdsodlingen först var väldigt orolig för att ha romsk arbetskraft med allt vad han trodde det skulle innebära, men när arbetet var igång och han såg hur bra de jobbade och hur bra det gick, vände han och nu vädjar han om att detta projekt måste fortsätta.

Även om det fortsatt finns mycket kvar att göra är det med stor tillfredställelse jag lämnar vår samarbetspartner efter detta besök. Svenska kyrkans internationella arbete har bidragit till att göra skillnad.

Jakob Sundmark
handläggare på Svenska kyrkans internationella arbete

Ge direkt till projektet för romer som lever i utsatthet i Rumänien >>
Läs om hur Svenska kyrkan arbetar för eu-migranter i Sverige >>

Rumänien: Petcu, 12 år, drömmer om att hjälpa andra

Petcu Jonel är 12 år och går i ”andrachansen-klass”. Andrachansen-klasserna finns i staden Roman, på en skola för de barn och unga vuxna som inte fått möjlighet att gå i statlig skola.  Skolan drivs av Fransiscanerordens munkar.

Roman ligger i Rumäniens fattigaste region, Moldova. Många som bor här är romer och majoriteten lever under mycket svåra förhållanden. I Rumänien precis som i andra länder utsätts romer för diskriminering och förakt av samhället just för att de är romer.

De flesta lever i fattigdom och har svårt att få jobb. En del vuxna känner sig otrygga och vill inte vara på en vanlig arbetsplats på grund av det sätt deras kollegor behandlar dem på. Diskrimineringen och utanförskapet som romer utsätts för av samhället drabbar i lika hög grad barnen, som riskerar att utveckla en identitet djupt rotad i utanförskap. På grund av fattigdom och utanförskap gror också våld och missbruk i hemmen och värst drabbade blir kvinnor och barn.

Här i Roman driver franciskanermunkarna ett socialt center,  Fundacia Umanitara Pacea, FUP.  Centret innehåller förskola, skola, och ger viss läkarvård och tandvård. Centret har också yrkesutbildningar i sömnad och cementgjutning och talar med män och kvinnor om deras lika värde.

I utkanten av Roman ligger ett bostadsområde som består av gamla ladugårdar, ombyggda kobås som nu är små lägenheter. Här bor över tusen människor, nästan alla är romer.  FUP har kontakt med människorna som bor här och gör insatser som att dela ut hygienartiklar och tala med föräldrar om möjligheterna att låta barnen få gå i skolan.

Petcu Ionel är 12 år gammal och går i ”Andra chansen skolan” som är en av de verksamheter Svenska kyrkan stöder i Rumänien. Foto: Gustaf Hellsing /IKON

Petcu Ionel är 12 år gammal och går i ”Andrachansen-skolan” som är en av de verksamheter Svenska kyrkan stöder i Rumänien. Foto: Gustaf Hellsing /IKON

När jag först träffar Petcu sitter han längst fram i klassrummet. Hans ögon är nyfikna och han möter min blick. Jag ser att en av hans pennor har fallit ner på golvet så jag böjer mig ned och tar upp den. Han tackar artigt. Jag frågar om han kan tänka sig att prata med mig och om jag får ställa några frågor till honom. Det vill han.

Vi går tillsammans in i ett vackert litet samtalsrum på centret. Petcu och jag sitter mittemot varandra. Han har mörkt lockigt hår och pigga mörka ögon. Han verkar intresserad av vad jag skall fråga honom.

Berätta lite om din familj ber jag.

– Mina föräldrar är snälla och de arbetar. Min mamma tvättar och städar. Jag bor inne i stan, i Roman. Jag har tre bröder och sju systrar. Jag är i mitten. I februari fyller jag tretton år. Det blir roligt, jag längtar efter det, men jag vet inte vilket datum jag fyller.

Hur länge har du gått här i ”andra chansen” skolan?
– Jag har gått här ett och ett halvt år. Jag började ännu tidigare men för ungefär ett och ett halvt år sedan var jag tvungen att sluta. Jag låg på sjukhus i tre månader. Jag hade fel på blodet tror jag. Så snart jag kände mig bättre längtade jag tillbaka till skolan och bad min pappa att jag skulle få börja igen. Jag är jättelycklig över att vara tillbaka på skolan och på FUP.

Vad är det som är bra med FUP?
– På FUP får barn hjälp. Vi åker säkert till skolan och hem igen. Fader Sergio hämtar oss med skolbussen varje dag och skjutsar oss hem så både vi och våra föräldrar kan känna oss trygga. Vi får äta lunch här varje skoldag och vi får kläder så vi kan vara ute särskilt nu när det är snö och kallt. Alla här är snälla. Vi får lära oss att vara snälla mot varandra. Det är bra. Mina yngre syskon vill också gå här. Hoppas de kan få det.

Vad gör du när du inte går i skolan?
– Jag tycker om att hjälpa pappa att hugga ved. Jag sover, leker och tittar på tecknade filmer. Jag spelar fotboll. Messi är min idol. Jag tycker om djur också. Jag har sett lejon och tigrar på Zoo. Så är jag ju morbror också och leker med mina syskons barn.

 Vad har du för drömmar?
– Jag drömmer om att kunna hjälpa andra. Jag vill bli polis och hjälpa gamla människor. Om jag har ett bra jobb kan jag tjäna pengar och hjälpa min familj så de har allt de behöver.

När jag tackar Petca för att han tagit sig tid att prata med mig frågar jag honom om jag får berätta för människor i Sverige som stöder projektet FUP om det vi pratat om.  Då svarar han med ett stort leende.
– Ja, jag vill att du berättar för alla att FUP är ett bra projekt att stödja och att vi får en bra utbildning här. Det är viktigt att barn får komma hit.

Vi tar varandra i handen och jag tackar honom och lovar att skicka ett foto som vår fotograf Gustaf tagit under pratstunden. Varken Gustaf eller jag kommer att glömma denna duktiga kille med de vakna ögonen. De ögon som ibland kanske sett och upplevt saker som inte barn skall behöva uppleva.

Anna-Clara Söderberg
Svenska kyrkans internationella arbete

Läs mer och stöd projektet i Rumänien >>

 

 

 

 

 

Rumänien: Tre sekunder

Fotografen Gustaf Hellsing reste för en tid sedan till Rumänien på sitt första utlandsuppdrag. Här beskriver han sin omvälvande upplevelse av människors utsatthet, livsvilja, framtidsdrömmar och tomhet. Och om ett ögonblicksmöte med pojken han fångar på bild, som blir kvar i hans hjärta.

I staden Roman i nordöstra Rumänien driver rumänska Franciscanermunkar en skola och socialt center som heter Fundatia Umanitara Pacea (FUP), ett relativt nytt arbete som Svenska kyrkan stöder. Där finns dagis, skola, verkstäder och en ”andra-chansenskola” för ungdomar och unga vuxna som inte gått klart skolan. Tillsammans med handläggare, en skribent och en representant från Norska kyrkan reste jag dit för att dokumentera.

Fader Sergio kör skolbussen som hämtar barnen från olika platser i staden varje morgon. Foto: Gustaf Hellsing /IKON

Fader Sergio kör skolbussen som hämtar barnen från olika platser i staden varje morgon. Foto: Gustaf Hellsing /IKON

Varje morgon kör en av munkarna, fader Sergio, runt i staden med en gul skolbuss och hämtar upp barn. Han kör genom de centrala stadsdelarna och ut till den så kallade ”Olympic village”, där stadens fattigaste romer placerats, innan han återvänder till FUP.

Den dag vi är där rullar bussen in på grusplanen framför skolan precis klockan nio. Barnen rusar ut och kramar fröken Donna. Den nyfallna snön lockar till snöbollskastning och Donna leker glatt med tills hon ropar att det är dags att gå in.

Foto: Gustaf Hellsing /IKON

Foto: Gustaf Hellsing /IKON

Dagen börjar med frukost och sen plockar Donna fram skolböckerna. Dagisbarnen ritar, målar, lär sig geometriska former, sjunger och dansar. I första klass arbetar eleverna fokuserat med räkning, teckning och välskrivning. Jag ser leenden, hjälpande händer, glada blickar och röster. Atmosfären är varm och trevlig.

Läraren Felicia med skolbarnen. Foto: Gustaf Hellsing /IKON

Läraren Felicia med skolbarnen. Foto: Gustaf Hellsing /IKON

Skoldagen för de små barnen avslutas med lunch i skolans matsal innan fader Sergio skjutsar hem dem. Förutom konkreta kunskaper har barnen fått hopp om framtiden. När jag frågar vad de ska bli när de blir stora säger de: polis, fotbollsproffs, brandman eller lärare.

Mycket liknar en svensk skola, men de flesta barnen har slitna, smutsiga kläder. Jag vet också att några av dessa barn inte hade några kläder alls innan de började skolan. Munkarna på FUP försåg dem med skor, byxor och tröjor. Undervisningen är gratis och verksamheten bedrivs med gåvor och insamlade pengar.

Efter lunch åker vi till Olympic village som ligger i ett industriområde i stadens utkant. Jag lovar – det är bara namnet som är tjusigt. Olympic village består av fyra gamla koskjul som är hjälpligt ombyggda till bostäder med hjälp av spånskivor. Fader Lucian förbereder oss på vad vi kommer att få se och vi får lite förhållningsregler.

Dit har kommunen med visst tvång flyttat stadens fattigaste romer. I de fyra byggnaderna, som är ca 100 meter långa, bor runt 1200 personer! Närmaste granne är en stor sockerbetsfabrik. Stanken och röken från skorstenarna blandas med avgaser från långtradarna som levererar betor. Dessutom värms alla bostäder med vedkamin, inte konstigt att de boende har luftvägsproblem!

Barn och ungdomar flockas genast runt oss och vill bli fotograferade, men några går också undan och stänger dörren om sig. Smutsen, fattigdomen, lukten, trängseln, soporna på marken bombarderar mina sinnen.

Även här möts vi av glada rop, lek, vänliga leenden och kärleksfulla föräldrar, men vi ser också blickar som är tomma, apatiska och påverkade av droger. Dessa människor har ingenting av materiellt värde. De är betydligt fattigare än de romer som sitter på våra gator i Sverige och tigger. De har inte råd att resa någonstans. De är bland de fattigaste människorna i Europa.

Foto: Gustaf Hellsing /IKON

Foto: Gustaf Hellsing /IKON

En pojke i 6-årsåldern kommer springande förbi mig och jag tecknar åt honom och frågar om jag får ta en bild. Han stannar till, nickar, jag tar en bild och sen springer han vidare. Mötet varade tre sekunder men jag blev djupt berörd. På något sätt personifierade han utsattheten dessa människor lever under.

Vi besöker tre av de fyra byggnaderna, men fader Lucian säger att byggnaden längst bort ska vi inte gå in i. Där bor de som har det allra sämst. Det finns grader även bland de allra fattigaste. Efter en timme i Olympic village kliver vi in i fader Lucians bil och åker iväg. Det är både en lättnad och en känsla av skuld och orättvisa att lämna dessa människor.

På natten vaknar jag och ser pojken framför mig och kan inte somna om. Jag kan inte göra mer för honom nu, men jag tänker att mina bilder förhoppningsvis kan bidra till att göra att hans folk på sikt får det bättre. Jag är tacksam och imponerad av munkarnas arbete med att erbjuda barnen skolgång. Jag är övertygad att det är bästa sättet att förbättra deras liv.

Nu har det gått några månader sedan resan, projektet har fått mycket uppmärksamhet och samlat in en hel del pengar. Kanske kan fler barn få plats i skolan, kanske de installera duschar och en tvättmaskin? Det värmer att fått vara med och bidra till detta, både som månadsgivare och vittne.

_DSC8487Gustaf Hellsing är fotograf och bildredaktör på Svenska kyrkans kommunikationsavdelning i Uppsala.

Vill du stödja vårt arbete för utsatta romer? Läs mer här >>