En säker plats

När jag landar i Erbil skiner solen och det är en fin novemberdag, runt 10 plusgrader. Under hela mitt besök i Irak stiger temperaturen aldrig över 10 grader och de regniga dagarna ligger nog temperaturen ner mot 5. Nätterna är väldigt kalla och det är uppenbart att vintern ändå har kommit.

Vi åker mot Dohuk, landskapet blir mer kuperat och det hinner slå lock för öronen några gånger innan vi är framme. Tälten i flyktinglägren är isolerade i den mån det går och värmeelement som ställs in i mitten sprider en skön värme, men går inte att ha igång hela tiden.

irak1_900

Fanar Salem, till vänster, är ansvarig för psykosocialt stöd vid Lutherska världsförbundet. Här träffar hon Sabre Khalaf som är på flykt tillsammans med sina barn och som sökt sig till en av de säkra mötesplatserna. Foto: Jessika Gustavsson

Irak är idag ett uppdelat land. Det påverkar inte minst hur barns situation ser ut. Vissa delar är fortfarande helt hållna av IS och till andra ställen kan människor börja återvända. Jag träffar flera som berättar hur de blivit tillfångatagna av IS, bortförda och kommit ifrån delar av sina familjer. Vissa har lyckats fly snabbt och andra har hållits kvar länge. En kvinna berättar att hon varit fången i över ett år. Nu är hon och hennes man i trygghet, men hennes barn saknas ännu och hon vet inte var hennes syskon och deras familjer finns. De har inte lyckats få kontakt. Ingen gång nämns att de kanske inte skulle vara vid liv. Så ser det ut för många av dem jag träffar. Så otroligt många livsöden där hopp och förtvivlan ständigt möts i vardagen.

Det ofattbara är att alla som jag möter är tacksamma för den hjälp de kan få och för de lokaler, så kallade säkra platser för kvinnor, som Svenska kyrkan bidrar med. Framförallt träffas kvinnor där för att bearbeta det de gått igenom och få vägledning i hur de kan agera kring frågor som kan röra sexuellt våld eller deras barns välmående.

p1080782_900

Svenska kyrkan stödjer så kallade ”Women Friendly Spaces”, säkra platser för kvinnor, unga flickor och barn som flytt undan striderna i främst Mosul. En del får hjälp att bearbeta upplevelser av sexuellt våld och övergrepp. Foto: Jessika Gustavsson

I lokalerna har vi även symaskiner och material som kvinnorna använder. De kan laga kläder, sy till sig själva eller ge till de familjer som de vet har det sämre ställt. Sysselsättningen och gemenskapen får dem att må bättre. ​När jag frågar vad det betyder för dem att kunna komma till lokalen så får jag höra att det är den enda mötesplatsen för dem, att de har fått vänner över etniska gränser och att de faktiskt blir gladare och bättre föräldrar av att vara där.

Men trots att människor är i säkerhet idag, så hoppas alla på att en dag kunna vända hem. Människor har börjat återvända till vissa områden och det Svenska kyrkan gör då är framförallt att bygga upp och renovera skolbyggnader så att människor inte bara kan återvända, utan också börja leva när de väl kommer tillbaka.

Våra partner i Irak besöker området för att bedöma vilka behoven är för att barn ska kunna gå i skolan, det ser olika ut beroende på om eller hur byggnader har använts. I flera fall behövs renoveringar så att vattnet fungerar igen eller att fönster och väggar är helt intakta. Utöver det ser vi över om skolan är tillgänglig, om det går att ta sig dit på ett säkert och tryggt sätt.

När jag pratade med elever och lärare i flyktinglägret Daudia i norra Irak berättade de att skolan, utöver att förmedla kunskap och utbildning, också är en viktig mötesplats där barn får träffa andra barn, umgås och bli del av en större gemenskap. Skolan bidrar enormt mycket till barns trygghet och välbefinnande.

irak2_900

Skor på en trappa. Människor söker sig till varandra för gemenskap och stöd. Foto: Jessika Gustavsson

Många som gått igenom traumatiska upplevelser känner fortfarande stress som bland annat märks genom sämre aptit, sömnsvårigheter eller att de kissar i sängen till exempel. Vissa barn, och vuxna, behöver mer vård, men för många kan rutiner och det sociala som skolan bidrar med vara tillräckligt för att barn ska hitta tillbaka och kunna fokusera igen.

Skolan används för att sprida positiva budskap eller viktig information. Det kan handla om hygien och vikten av att använda tvål när du tvättar dig för att minska risken för att det sprids sjukdomar. Barnen är också duktiga på att själva informera och berätta om risker. När jag besöker våra projekt, oavsett om de handlar om utbildning eller inte, brukar jag prata med barnen och fråga just om de går i skolan, men också om deras syskon eller grannar gör det.

Av svaren kan jag snabbt bilda mig en uppfattning om barnens och familjernas trygghet och situation. Jag kan få höra barn berätta att vissa inte vill gå i skolan, att vissa barn inte får och att en del barn måste jobba. När jag ställer en eller två följdfrågor så har jag plötsligt en god bild av hur situationen ser ut.

I Irak är verkligheten, som i många andra länder, den att barn som flytt ofta har ett annat modersmål eller annat språk som använts i undervisningen. I vissa områden som jag besökte så gick barnen i skift och integrerades då inte med de barn som kanske bor där sedan innan. I området Rovia undervisades på kurdiska på morgonen och på eftermiddagen hölls undervisningen på arabiska. För att integrera barnen hade lärarna ordnat så att barnen istället skrev brev till varandra och fick lära känna varandra ändå, samtidigt som de övade på engelska! Innovativ pedagogik!

Jessika Gustavsson
Humanitär handläggare, Svenska kyrkans internationella arbete

Fakta:
Svenska kyrkan bidrar med drygt 4 miljoner kronor för att kvinnor och barn på flykt undan striderna i Mosul ska få tillgång till lokaler, så kallade Women Friendly Spaces. Många behöver bearbeta svåra upplevelsersom övergrepp och sexuellt våld. Ytterligare 2,5 miljoner kronor satsas på att trygga vattenförsörjningen i nya läger som vuxit fram i Irak.

Läs mer om Svenska kyrkans insatser för människor på flykt i Irak >>

Jessika Gustavsson var gäst i Musikhjälpens bur i Örebro och berättade om skolbarn i irakiska flyktingläger. Se klippet >>
jessika-foto-cecilia-andersson

 

Barn ska inte stå brud

Barnäktenskap och tvångsäktenskap är ett faktum i många delar av världen och verkligheten kan vara brutal. Tillsammans med partners runtom i världen deltar Svenska kyrkan i 16 Days of Activism Against Gender Based Violence. I år lyfts arbetet mot barnäktenskap.

churchofswedengraphic_1

Infografik: Emma Chadband

I vår del av världen tänker vi på bröllop som något fantastiskt. En kärlekshandling av fri vilja.  Men för många människor är det inte så. Barnäktenskap och tvångsäktenskap är ett faktum i många delar av världen och verkligheten kan vara brutal.

Alla barn, oavsett var de befinner sig i världen, ska få vara barn och själva ha rätt att bestämma över sin kropp. Barn ska inte stå brud, de ska vara barn.

Vad är barnäktenskap?
Barnäktenskap är ett äktenskap där en eller båda parter är barn och är vanligast i länder som har en låg eller ingen minimiålder för äktenskap. Att gifta bort barn vid en mycket låg ålder är vanligast i Sydasien och i Afrika söder om Sahara. Men även i Mellanöstern, Nordafrika och andra delar av Asien förekommer den här traditionen inom vissa grupper. En del flickor tvingas gifta sig långt före puberteten. I Östeuropa och Latinamerika är det vanligt att flickor mellan 16 och 18 år ingår äktenskap.

Det är omöjligt att veta det exakta antalet barnäktenskap i världen eftersom så många är informella eller inte registreras. Men enligt den senaste statistiken har mer än 700 miljoner kvinnor världen över ingått äktenskap som barn. Och enligt uppgifter från UNICEF (2014) var mer än en tredjedel av dem yngre än 15 år när de ingick äktenskap.

Hur arbetar Svenska kyrkan mot barnäktenskap?
Tillsammans med partners runtom i världen arbetar vi långsiktigt med att motverka strukturella orsaker till barnäktenskap.

churchofswedengraphic_2

Infografik: Emma Chadband

Att informera om barns rättigheter, särskilt kring sexuell och reproduktiva hälsa, är er en nyckelfråga. Men även att arbeta mot genusbaserat våld och säkerställa flickors skolgång.

För att stoppa barnäktenskap krävs ett långsiktigt arbete för ungas rättigheter, att barn betraktas som jämlikar och själva har rätt sin kropp. Svenska kyrkan arbetar med politisk påverkan och en förändring av normer och attityder på lokal, nationell och internationell nivå.  ​

Religiösa och kulturella ledare är viktiga i arbetet mot barnäktenskap.
Barnäktenskap som företeelse har inte endast med religion att göra även om de många gånger motiveras utifrån ett religiöst perspektiv. Det är viktigt att inte förenkla problematiken genom att isolera bidragande faktorer, utan se att religion samverkar med andra problem såsom strukturer som sedimenterar ojämlikhet.

churchofswedengraphic_3

Infografik: Emma Chadband

Svenska kyrkan har åtagit sig att arbeta för sexuell och reproduktiv hälsa såväl som för rättigheter och genusrättvisa. Vi har antagit olika positioner som tydligt vägleder det internationella arbetet. Där ingår ett arbete mot tvångsäktenskap och barnäktenskap.

Läs mer om positionerna här:

16 Days of Activism Against Gender Based Violence
Svenska kyrkans internationella arbete deltar i den årliga kampanjen 16 dagar av aktivism mot genusbaserat våld, som pågår från den 25 november, som är Internationella dagen mot våld mot kvinnor, till 10 December, Internationella dagen för mänskliga rättigheter, MR-dagen.

Kampanjen som är internationell startade 1991 och Svenska kyrkan deltar tillsammans med nio ekumeniska och interreligiösa partner, däribland Kyrkornas världsråd och Lutherska världsförbundet, och med stöd av FN:s befolkningsfond UNFPA.

Läs mer på kampanjens hemsida där ekumeniska partner har samlat berättelser och exempel kring den roll som trosbaserade aktörer kan spela för att motverka genusrelaterat våld.

Emilie Weiderud

Emilie Weiderud

Emilie Weiderud
Policyrådgivare för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, SRHR, Svenska kyrkans internationella arbete

Följ oss på Instagram,  Facebook och Twitter

 

 

 

 

 

 

Zaid snart fem längtar tills han får börja i flyktinglägrets förskola

Zaid är ett av världens drygt 30 miljoner flyktingbarn. I tre år har han
och hans familj bott i det jordanska flyktinglägret Zaatari, nära den syriska gränsen, efter att ha flytt från kriget. Zaid är ett av tre barn som vi berättar om i årets julkampanj Låt fler få fylla fem.

1035026-900px

Zaid längtar till förskolan som han får börja när han fyller fem. Skolor och fritidsaktiviteter skapar normalitet i den onormala tillvaro som flyktinglivet innebär. Foto: Josefin Casteryd /Ikon

Zaid vaknar alltid först i familjen och går ut till sin lekstuga som hans pappa och bröder har byggt. Den är byggd av en överbliven presenning och lite staket. Golvet är av sand.
Stenar och pinnar är leksaker. Här bestämmer Zaid, och den ende som får komma in är lillebror.

Zaids familj bor i två baracker. En uppspänd tältduk mellan dem skapar en liten innegård för matlagning och skyddar mot väder och vind. Totalt är de elva personer.
Det är trångt, men det är deras hem efter flykten från kriget i Syrien.

1035006-900px

Zaids pappa, Nimer Al Natoor, tackar Gud för att familjen kunde fly. Samtidigt är livet ekonomiskt som psyktiskt påfrestande. Josefin Casteryd /Ikon

– Min fruktaffär gick i konkurs eftersom det byggdes en militär checkpoint precis bredvid oss. Ingen vågade handla och jag var rädd att hamna emellan vid strider. Därför flydde vi hit, berättar pappa Nimer Al Natoor och fortsätter:
– Vi tackar Gud att vi kunde resa med hela familjen oskadd hit, och att barnen slapp se kriget.

Sorgen över något förlorat
Alla här bär på förlusten av hem, arbete och trygghet. Alla sörjer någon som dödats. Zaids mamma Iman berättar att hennes bror och hans fru har dödats i ett bombanfall. Hennes pappa tros ha skjutits ihjäl. Om och när de kan återvända hem vet ingen och det är en stor sorg att inte kunna påverka vardagen; att leva i ett vakuum. Inga flyktingar får arbeta utanför lägret, och det finns få försörjningstillfällen i Zaatari. Livet är en värdig väntan som skapar depression och frustration.

Många, både vuxna och barn, lider av posttraumatisk stress och behoven av hjälp är större än tillgången.

1035168-900px

På fridtidsgården Fredsoasen kan barn och ungdomar delta i olika aktiviteter och få hjälp att bearbeta sina upplevelser av krig och konflikt. Josefin Casteryd /Ikon

Svenska kyrkans internationella arbete stödjer psykosocialt arbete i Jordanien med inriktning på barn och unga. Bland annat har vi varit med och startat fritidsgården Fredsoasen där ungdomar kan spela fotboll, träna karate, lära sig engelska, måla, sjunga och framför allt prata med vuxna.
– Ungdomarna älskar att vara här. Vi prioriterar de ungdomar som mår sämst. På kurserna pratar vi mycket om hur viktig skolan är, och många får ny motivation, berättar Mohammed Adam som är verksamhetsansvarig.

En osäker framtid
Zaid är alldeles för ung för Fredsoasen, men hans tolvårige bror Yazan kanske
får en plats. Väntelistan är dock lång. Yazan har hoppat av skolan. Han brukar istället ta familjens skottkärra och erbjuda skjuts av varor för att tjäna pengar. Men senaste tiden har det varit få uppdrag, och han är uttråkad. Zaid däremot har nära till skratt och vill
inget hellre än att få börja förskolan. I januari när han fyller fem är det dags.
Då ska han få gå, med egen ryggsäck, den dammiga gatan ner till en av lägrets
förskolor.
– Jag tror det blir roligt. Där finns många leksaker. Och kakor!

 

Susanna Olivin. Foto: Magnus Aronson /IKON

Susanna Olivin. Foto: Magnus Aronson /Ikon

Susanna Olivin
projektledare för Svenska kyrkans internationella arbetes julkampanj

Var femte sekund dör ett barn som inte har hunnit fylla fem år. Barn dör för att mat, rent vatten, sjukvård och omsorg saknas. Svenska kyrkans internationella arbete stödjer projekt över hela världen för att stärka barns rättigheter och minska fattigdom.

Läs mer om julkampanjen Låt fler få fylla fem >>

Följ oss på Instagram,  Facebook och Twitter

Barn i krig har rätt till skolgång

Över 30 miljoner barn kan inte gå i skolan på grund av krig och konflikter. Det uppmärksammar årets upplaga av Musikhjälpen. Svenska kyrkan hjälper till att dra igång insamlingen för alla barns rätt till skola, en rättighet vi kämpar för varje dag.

– Skolan är grunden för nästan allting; för att kunna förstå och påverka sitt eget liv och sin framtid, för att kräva sina rättigheter och för att kunna ställa krav på sin egen regering. Barns skolgång, och framför allt tjejers skolgång, ger positiva effekter i hela samhället. Det säger Anna-Maria Sandström, Svenska kyrkans regionala representant för Afrikas horn.

Foto: Cornelia Kästner /LWF

Lek och skola är ett sätt att återhämta sig känslomässigt för barn som varit på flykt. Foto: Cornelia Kästner /LWF

Hon ser på nära håll vad skolan gör för barn i Sydsudan, ett samhälle där spänningarna mellan olika folkgrupper är stora och över en miljon barn inte går i skolan.
– Skolan ger flickor och kvinnor i Sydsudan större möjligheter att försörja sig – och fler val i livet. Det traditionella sättet att försörja sig är att bilda stor familj. Utbildning ger kvinnor möjlighet att i större utsträckning välja hur de vill leva sina liv. Kvinnor som gick i skolan som barn är också mer benägna att skicka sina egna barn till skolan.

Läget i Sydsudan är spänt. Inbördeskriget påverkar hela samhället och i vissa områden har skolutbildningen stannat av helt. Det får katastrofala konsekvenser. Flickor som inte går i skola riskeras att giftas bort och få barn i väldigt ung ålder. Andra blir tonårsmammor utan att vara gifta vilket i sin tur kan leda till att de blir utkastade från hemmet – och tvingas till prostitution för att överleva.

Anna-Maria Sandström. Foto: Magnus Aronson/IKON

Anna-Maria Sandström.           Foto: Magnus Aronson/IKON

Svenska kyrkan och systerkyrkorna i Sydsudan ser också exempel där unga män som inte gått i skola blir utkonkurrerade i ung ålder, mister sin framtidstro och vänder sig till radikala extremistiska grupper. Många riskerar att hamna i kriminalitet, bli gatubarn eller barnsoldater.

– Här är skolan en viktig pusselbit i barns och ungdomars framtidstro, säger Anna-Maria Sandström.

Lek för läkande
Skola ger också trygghet, skydd och rutiner – viktiga komponenter för barn som levt eller lever i otrygga miljöer. Lek och skola är ett sätt för barnen att återhämta sig känslomässigt. Efter att ha varit på flykt, från våld eller naturkatastrofer, och kanske till och med kommit bort från sina föräldrar, kan enkla lekar hjälpa barnen att få tillbaka en känsla av normalitet, av vardag.

Svenska kyrkan samarbetar med systerkyrkor och partnerorganisationer i Sydsudan för att fler barn ska få gå i skola. Exempelvis genom mobila skolor, mensskydd till flickor och skollunch.

Anna-Maria Sandström om …

  • Mensskydd: ”Flickor har inte råd att köpa engångsbindor och kan bara gå i skola tre veckor varje månad. Menstruation innebär också att samhället ser en som giftasvuxen – det finns fler skäl till att tjejer stannar hemma från skolan när de har mens. Vi vill öka andelen flickor i skolan och har därför introducerat ett pilotprojekt med menskoppar och tvättbara bindor, och lobbar för att alla skolor ska ha en egen toalett för flickor.”
  • Mobila skolor: ”Ett projekt vi vill driva tillsammans med Lutherska världsförbundet. Det faller på många pojkars lott att stanna hemma och ta hand om boskap och då är det svårt att ta sig till skolan. I stället för att barnen ska komma till skolan låter vi lärarna åka till barnen på landsbygden. Lärarna kommer till betesmarkerna och samlar barnen till lektion.”
  • Skollunch: ”Grundskola i Sydsudan är gratis men böcker och skoluniform kostar – och även om skolorna, särskilt på landsbygden, tillåter barn utan skoluniform kan skolan bli en stor kostnad för familjer. Också i form av uteblivet arbete i hemmet. Genom påverkansarbete stöttar vi FN:s och World Food Programmes viktiga projekt som erbjuder gratis skollunch. För familjer som lever i fattigdom blir skollunchen ofta ett ekonomiskt incitament att låta barnen gå i skola.”

Cecilia Andersson
kommunikatör Svenska kyrkan Örebro

Läs mer om vårt arbete för barn och unga i Sydsudan >>
Läs mer om vårt stöd till flyktingar på Afrikas horn >>
Ge en gåva >>
Följ oss på Instagram,  Facebook och Twitter

Den 17/11 arrangerar Svenska kyrkan i Örebro en välgörenhetsmatch med Örebro Hockey – för Musikhjälpen och barns rättigheter. Läs mer >>

Lyssna mer och tala mindre

Vad säger man när en människas hem har rasat samman? När man inte vet om andra familjemedlemmar skadats eller överlevt? Spelar det någon roll vad man säger? Idag på världsdagen för psykisk hälsa lyfter vi psykologisk första hjälpen – ett praktiskt sätt att möta människor i kris som drastiskt kan förändra hur katastrofer påverkar människor.

Filipe går fram till Tania som sitter ihopkrupen på golvet med huvudet gömt i armarna. Han försöker få kontakt och frågar vad han kan göra för henne. Tania är rädd, hon hörde skottlossning och sprang och gömde sig. Filipe berättar lugnande att han träffat hennes bror och vill återförena de två.

Samtidigt böjer sig Paolo över Roberto som precis har fått en filt omkring sig. Paolo har nyss anlänt och scannade snabbt av området med blicken för att se vem som är i behov av hans hjälp. Han fick syn på Roberto och gick fram för att erbjuda en filt och lite vatten att dricka. Han noterar att han inte är skadad men skärrad; hans hus ligger i ruiner, och familjen syns inte till.

Lyssna med öron, ögon och hjärta
Jag har nyligen kommit hem från Esmeraldas som är en stad vid Ecuadors kust och ett av de områden som drabbades hårdast av jordbävningen i Ecuador i april månad. Filip, Tania, Paolo och Roberto deltog i en utbildning om psychological first aid, PFA. Vad säger man när en människas hem har rasat samman? När man inte vet om andra familjemedlemmar skadats eller överlevt? Hur börjar man ett samtal? Vad säger man inte? Vad behöver de drabbade först?

Tania, Roberto och Paolo kommer från tre olika organisationer som Svenska kyrkan stöder i arbetet med att förse drabbade familjer med vattentankar, vattenfilter och psykosociala aktiviteter för familjerna och barnen. Under utbildningen använder vi rollspel som metod för att öva på PFA. Det handlar om att lära sig principer och förhållningssätt för hur man kan förbereda sig, lyssna på människor och knyta dem till andra tjänster för att få vidare hjälp.

Psykologisk första hjälpen vill visa på hur vi kan lyssna både med öron, ögon och hjärta. Hur vi genom vårt sätt att bemöta människor i ett första skeende kan förbereda marken så att människor blir mottagliga för annan hjälp. Genom vårt sätt att agera kan vi skapa förtroende och öppning för andra insatser. Psykologisk första hjälpen är inga konstiga saker, det är naturliga frågor och samtal som vi alla skulle önska att få om vi var de drabbade.

Stor satsning på psykologisk första hjälpen
Utbildningen hjälper medarbetarna i våra partnerorganisationer att förbereda sig. Att känna till principerna för hur man skapar en öppning i ett samtal, och veta om vad man bör undvika att säga eller lova, gör att de känner sig bättre rustade att möta människor i kris. Svenska kyrkan satsar stort på PFA. Tillsammans med Leslie Snyder som författat psykologiska första hjälpens riktlinjer, har vi precis tagit fram ett pilotprojekt för och med våra partner. Vi ser det som en viktig metod för att kunna inkorporera ett psykosocialt förhållningssätt inom alla humanitära sektorer, vare sig insatsen handlar om matutdelning, sjukvård, röja vägar eller återförena barn och föräldrar. 

Under nästa år kommer vi att utbilda partner i PFA på flera olika platser runtom i världen. Förutom utbildning kommer vi också stötta dem i processen att förändra insatser, förhållningssätt och attityder inom organisationen.

Det är vår övertygelse att om vi låter det psykosociala arbetssättet genomsyra både vårt sätt att se på och ta hand om personalen i organisationen och bemötandet av människor i katastrofer kan det drastiskt förändra hur katastrofer påverkar människor, och hur de återhämtar sig. Det sociala och emotionella lidandet i katastrofer kan ha lika hög eller allvarlig påverkan på befolkningen som de fysiska. Det är därför vi inom Svenska kyrkan förespråkar en helhetssyn på det vi gör, människans välmående går inte att dela in i enbart fysisk, mentalt, andligt eller socialt. Varje insats måste se till hela människan.

Carina Hjelmstam Winberg
Handläggare i Svenska kyrkans humanitära team

Följ oss på Instagram,  Facebook och Twitter

Frön ger mat och hopp i Kongo

Konflikten i Demokratiska republiken Kongo har krävt miljontals liv, det könsbaserade våldet är utbrett, människor lever på flykt i sitt eget land. Keith Mattingly besökte nyligen projekt i landet som ger människor möjlighet att skapa en tillvaro mitt i kaos. 

För ett par år sedan kunde det kännas som att man hade nått det internationella humanitära arbetets epicentrum när man besökte Norra Kivu i Demokratiska republiken Kongo. Efter detta besök är mitt intryck att det nu blivit ännu en bortglömd katastrof, medan strålkastarljuset hamnat på andra kriser.

Av denna anledning känns det extra viktigt att berätta om det stöd som Svenska kyrkan ger till Lutherska världsförbundet (LVF) och deras lokala samarbetspartner Bureau Oecuménique d’Appui au Développement (BOAD). Tillsammans gör de ett fantastiskt arbete i en av de mest komplexa och farliga regionerna i världen.

a)Anna och jag med en grupp vi träffade i Mavivi som odlar auberginer, tomater, amarant och purjolök inom BOADs projekt.

Anna Olli och jag med en grupp i BOAD:s projekt i Mavivi som odlar auberginer, tomater, amarant och purjolök.

Jag reste tillsammans med min kollega Anna Olli från vår ekonomiavdelning som bland annat var ett stort stöd i det franska språket. Men det vanligast talade språket i regionen är swahili, vilket jag inte visste och vilket innebar att kommunikationen med lokalbefolkningen blev både utmanande och rolig. Anna och jag besökte vår partners huvudkontor i Goma och två fältprojekt i Kitchanga och Beni. Där arbetar BOAD med nutrition, psykosocialt stöd, rent vatten och sanitet, matsäkerhet, skydd av barn och självförsörjningsstöd.

Kamp för vatten och ved
Två saker med Kitchanga, där LVF ger stöd till internflyktinga, utmärker sig omedelbart . Det första är den steniga, gropiga, dammiga och slingriga grusvägen dit, utmed en vilande vulkan, som i bästa fall tar fyra timmar från Goma. Att leverera förnödenheter i denna geografi kräver sin navigering. Det andra som slog mig var stadens extremt begränsade infrastruktur som får direkta konsekvenser för befolkningens säkerhet. Det var både imponerande och sorgligt att se hur långt människor färdas för att få tag i rent vatten, ved och andra basala förnödenheter.

Jag får erkänna att jag var lite nervös när vi reste till Beni. Bara en vecka före vårt besök massakrerades omkring 100 personer i en fruktansvärd attack utförd av en rebellgrupp. Det gjorde det verkligen tydligt för mig hur verklig och nära konflikten är – och det var det närmaste jag och Anna någonsin kommit ett krig.

För att sätta situationen i perspektiv är det värt att påpeka att den decennielånga konflikten i DR Kongo är den mest dödliga konflikt som ägt rum sedan andra världskriget, där över 5,4 miljoner människor fått sätta livet till. Att ta till sig denna svindlande siffra och se hur normaliserat våldet blivit gör att de flesta andra problem känns obetydliga.

b)Två kvinnor i Mavivi med sin amarant, vilket är speciellt bra för människor på flykt eftersom det kan konsumeras inom tre veckor efter planteringen. Foto: Keith Mattingly

Två kvinnor i Mavivi vattnar amarant, en gröda särskilt lämplig att odla för människor på flykt eftersom det kan skördas inom tre veckor efter planteringen. Foto: Keith Mattingly

Mötet med människorna som är en del av BOADs matsäkerhetsprogram i staden Mavavi var en av resans höjdpunkter. Här har BOAD försett befolkningen med frön och en bit mark för odling av lök, aubergine, tomater och amaranth. Just amaranth lämpar sig särskilt i denna kontext då den kan skördas och ätas bara tre veckor efter sådd. I mötet med män, kvinnor och unga som arbetade i landen gick det inte att ta miste på den entusiasm, stolthet och känsla av ägarskap som de förmedlade. Grödorna används både till egenbruk och genererar inkomst vid försäljning. Genom ett lokalt skyddssystem förhindrar man att väpnade grupper kommer och stjäl de mogna grödorna.

Motverka att unga rekryteras till väpnade grupper
Att bidra till samhällets egen handlingsförmåga och återhämtning är en hörnsten i detta projekt. Lokala ledare tar ansvar för att sprida kunskap om hygien och näringslära, speciellt för gravida och ammande kvinnor. Psykosocialt stöd har en viktig funktion, inte minst inom könsbaserat våld och den osäkerhet som följer av ett liv på flykt. Tillgången till utbildning är i princip obefintlig så de kunskaper människor delar mellan sig utgör grunden för samhället fortsatta utveckling. I ett område med så begränsade resurser arbetar våra partners tillsammans med lokalsamhällen för att ge unga människor bättre alternativ än att låta sig rekryteras till väpnande grupper.

Vår partners arbete kan dock inte ”lösa” grundproblemen, det kan ingen humanitär insats göra. Rapporter och dokument med siffror, symboler och kalkyler man tar del av kan aldrig göra den situation man upplever på plats rättvisa. En av alla de saker jag tar med mig hem är en stärkt övertygelse om vår partners goda förståelse för den komplexa kontext de arbetar i och människors lidande och behov, och samtidigt deras styrkor och kapacitet att påverka sina liv, trots svåra omständigheter. Men den enda långsiktiga lösningen är och förblir fred.

Keith Mattingly
Handläggare i Svenska kyrkans humanitära team

Svårt livspussel för syriska flyktingar i Libanon

Efter nästan tre timmar i bil från Beirut är vi till slut framme i bergsområdet Akkar, utanför ett litet samhälle inte långt ifrån gränsen till Syrien. Naturen är otroligt vacker med sluttande bergsväggar och hus som ligger utspridda långt ifrån det centrum som vi passerat.

Vi fortsätter upp på små vägar och kommer till slut fram till en plats där en stor buss med lampor i olika färger står parkerad. Utanför ett stort hus står barn i en cirkel och kastar boll till varandra och skrattar högt. Det är pojkar och flickor som är runt 6 år gamla.

Med i ringen finns två unga vuxna som ser till att alla barnen deltar, vilket inte ser ut att vara några problem. Inne i huset finns en grupp unga kvinnor som lyssnar noggrant och ställer frågor till en kvinna som informerar och delar ut information.

p1080198-900px

I Libanon finns inte regelrätta flyktingläger för syrier. Svenska kyrkan stödjer aktiviteter för barn och ger information om barn och kvinnors rättigheter. Foto: Jessika Gustavsson

Svenska kyrkan stödjer det projekt riktat till syriska flyktingar i Libanon som pågår inne och utanför huset, och den färgglada bussen dessutom. Barnen får genom spel och lek lära sig om sina rättigheter och att säga nej, men också om vikten av att prata om och dela upplevelser.

Kvinnorna får information om vilka rättigheter de har när det gäller våld i hemmet eller annat våld som uppstår mot kvinnor just för att de är… kvinnor. De får även information om var de kan vända sig och hur processen kan komma att se ut. Den libanesiska lagen är tydlig, men det är inte lätt att veta vad som gäller när man kommer till ett nytt land. Det är inte heller lätt att själv orka ta reda på vad som gäller när situationen börjar gå överstyr hemma.

Pengarna räcker inte till
I många av grannländerna till Syrien som människor flyr till får syrier inte jobba, barnen har inte tillgång till skola och det är svårt att få pengarna att räcka till något mer än mat. I Libanon finns dessutom inga flyktingläger så de flesta måste även betala hyra. Situationen gör att människor tar till drastiska åtgärder för att få livspusslet att gå ihop. Livspusslet som innebär just mat, jobb, hyra och skola.

Det slår mig att det är precis så som mitt livspussel ser ut i Sverige. Jag pusslar dagligen med hur tusan jag ska hinna, ha råd och orka. Men livet utanför flyktingläger i Libanon är extremt. Där handlar det inte om att välja mellan ett busskort eller att cykla, utan om hur pengarna ska räcka till att mätta alla magar.

Det otänkbara normaliseras
När alla andra överlevnadsstrategier använts händer det att unga kvinnor säljs för giftermål. Och hur obegripligt det än är så blir det mer och mer vanligt eftersom det plötsligt normaliseras, från att ha varit tabu, precis som åsikter eller uppträdanden kan bli normaliserade även i mindre extrema situationer.

lsfjaslfkjlas

Fokus i arbetet med de syriska flyktingarna ligger på aktiviteter och rättighetsfrågor för barn och kvinnor. Man arbetar även med psykosocialt stöd till män och ger juridisk rådgivning. Här ses teamet tillsammans med Tina Sandkvist till vänster och Jessika Gustavsson till höger.

Bussen som står utanför används som transportmedel för att de människor som bor i väldigt avlägsna områden ska ha möjlighet att få del av informationen. Inom det stöd som Svenska kyrkan ger ingår även transport till de kvinnor och barn som annars inte på eget sätt kan ta sig till sjukvård, apotek eller juridisk hjälp. Det ingår även stöd till män som behöver bearbeta svåra upplevelser, diskutera värdighet och förstå sin egen frustration. Många har svårt att förstå sin egen roll och känna värdighet utan att kunna betala för mer än bara det mest basala för sin familj. Det läggs stor vikt vid att prata om vilken värdighet du har som din egen person, oberoende av pengar.

Musik och dans för att orka
Senare på kvällen ordnas ett evenemang för både syrier och libaneser som bor i bergsområdet. Bussen spelar hög musik och kör genom snäva gränder för att få uppmärksamhet från de som bor där. Lamporna lyser i skymningen och många samlas för att se vad det är som är på gång. Några väljer att följa med och till slut har ett femtiotal personer kommit till platsen där det visas en dockteater som följs av sång. Barnen är delaktiga och får vara del av både dockteatern och showen.

Efter bara några sånger är de flesta barn uppe och dansar och det är en fantastisk stämning. För lika viktig som arbetet under dagen, är det att barn och vuxna får skratta och umgås tillsammans. Mycket tid går till att sörja det som händer i Syrien och med familj och vänner, men för att barn och vuxna ska trivas och vara trygga behöver man även kunna glädjas tillsammans.

Jessika Gustavsson
Handläggare för Svenska kyrkans humanitära arbete i Mellanöstern

Den som inte blundar

Luften står stilla, det är hett som i en bastu, även barnen rör sig i slow motion. Det är säsongens hittills varmaste dag i flyktingläget Zaatari i Jordanien och jag kan verkligen inte förstå hur människor står ut. I små baracker utan luftkonditionering och utan rinnande vatten, bor stora familjer inklämda. De sover på tunna madrasser direkt på golvet. De är flyktingar – men i första hand människor. Människor som tvingats lämna sina hem och allt de äger. Människor som tvingats utstå krig, hot, tortyr, våldtäkt.

Jag och min kollega Josefin är här för att fota, filma och intervjua. Under några få intensiva dagar blir vi anförtrodda levnadsberättelser som berör ända in i själen. Och det känns förskräckligt att vi inte kan berätta dem alla, det är bara några få som kommer få utrymme att berättas. För mer än så klarar ingen av att ta in. Ingen vill läsa sida upp och sida ner om förstörda liv och förlorat framtidshopp. Ingen vill egentligen veta.

Foto: Josefin Casteryd /Ikon

Rakan är 3 år och har bott hela sitt liv i flyktingläger. Foto: Josefin Casteryd /Ikon

Ingen vill höra om 3-årige Rakan, vars pappa sköts till döds av en krypskytt när han arbetade uppe på taket på ett husbygge. Ingen orkar höra att det skedde dagen innan han föddes och att hans mamma tog sitt spädbarn i famnen och flydde från deras hemby utan att få med sig någon enda ägodel eller ett enda fotografi.

Ingen vill ta in att denna lilla pojke växer upp med sin mamma i ett flyktingläger, en plats där han förmodligen kommer tillbringa hela sin uppväxt. Ingen vill förstå att hans två farbröder sitter fängslade och att hans mormor och mamma lagt alla sina besparingar på juristkostnader för att få dem fria, men att de nu inte hört ett ord om den ena farbrodern på nästan två år. Ingen vill se hur hans mormor gråter över sina förlorade söner och gömmer sitt ansikte i schalen. Ingen vill egentligen veta.

Foto: Josefin Casteryd /Ikon

Lilla Sondos i famnen på mamma Ramas lillasyster Fareza. Foto: Josefin Casteryd /Ikon

Ingen vill höra om 17-åriga Rama, som blev bortgift i flyktinglägret som 14-åring. Ingen vill inse att en flicka som själv är barn, fött två barn i ett flyktingläger. Ingen vill förstå att hon nu tillhör en ny familj och att hon därför kommer bli kvar i flyktinglägret, medan hennes föräldrar och syskon snart kommer få uppehållstillstånd i USA. Ingen orkar tänka på hur hon tvingas leva vidare utan sin ett år yngre syster, som alltid varit hennes bästa vän och semitvilling. Ingen vill egentligen veta.

Nej, ingen vill veta. För ingen vill att deras berättelser ska vara sanna. Ingen vill att de ska handla om riktiga människor. Kanske är det därför vi väljer att kalla dem flyktingar istället för människor. Vi gör vårt bästa för att avhumanisera dem, klumpa ihop dem, göra dem till en ansiktslös massa. Och när de kvantitativa och ekonomiska beräkningarna tar över diskussionen om dessa underliga varelser; flyktingarna, blir vi allt mer apatiska inför deras människovärde. Ingen vill tänka på att de är människor med precis lika mycket känslor som dig och mig.

Men det finns de som vet, som väljer att inte blunda, som bestämt sig för att inte låta flyktingarnas livsöde vara nåt sorgligt och avlägset som inte berör den egna trygga tillvaron. Muhammad Adam är en av dem.

Foto: Josefin Casteryd /Ikon

Foto: Josefin Casteryd /Ikon

Muhammad arbetar som verksamhetsansvarig på fritidsgården Fredsoasen i Zaatari. Han säger att han ser det som sin uppgift att de dryga 300 inskrivna ungdomarna och 21 anställda vuxna på Fredsoasen ska lära sig något nytt varje dag. När jag träffar Muhammad berättar han för mig om hur stolt och glad och tacksam han känner sig över att få vara med om alla unga människor som växer och utvecklas på fritidsgården.

Jag fascineras över Muhammads engagemang. Han har en enorm drivkraft att utveckla verksamheten, utan att någonsin göra avkall på syftet: att fritidsgården Fredsoasen verkligen är en oas av fred, en trygg miljö för alla som kommer hit. Han berättar att de prioriterar de ungdomar som hoppat av skolan eller på andra sätt hamnat utanför samhället i flyktinglägret. Många gånger har personal vid moskéerna eller skolorna skickat dit de svåraste ungdomarna som vanligtvis bråkar och stökar, och redan efter första lektionen på Fredsoasen har de ändrat attityd.

Foto: Josefin Casteryd /Ikon

På plan ska alla känna sig trygga oavsett antal mål eller felpass. Foto: Josefin Casteryd /Ikon

Det psykosociala förhållningssättet genomsyrar all verksamhet på fritidsgården. Muhammad berättar att han förra kursomgången hade en fotbollscoach som anmälde pojklaget till en fotbollsturnering. Men pressen på pojkarna blev för stor, de är inte där för att prestera på planen, de är där för att lära sig uttrycka sina känslor och samspela socialt med andra människor. Så denna kursomgång har Muhammad valt en ny fotbollscoach som förstår verksamhetens mål och syfte. Varje deltagare får vara med utifrån sina egna förutsättningar och pojkarna får lära sig att alla på planen har samma värde. Alla ska känna sig trygga och respekterade för sin person, oavsett antal mål eller antal felpass.

Foto: Josefin Casteryd /Ikon

Fritidsgården Fredsoasen prioriterar ungdomar som hamnat utanför. Stämningen mellan pojkarna är positiv. Foto: Josefin Casteryd /Ikon

Luttrad ungdomsledare som jag är nickar jag med viss skepticism när Muhammad berättar om vad ungdomarna får lära sig, jag tänker att det nog är vuxenversionen när han pratar om respektfullt bemötande. Men efter att ha stått bredvid Fredsoasens fotbollsplan och sett pojkarna spela, kan jag häpet konstatera att jag inte hört eller sett en enda ful tackling mot motståndarna eller irriterad kommentar till medspelarna, trots att några mindre skickliga spelare gång på gång missar fantastiska målchanser. Jag är imponerad av stämningen på fritidsgården, den trista jargong man så ofta kan uppleva i ungdomsgäng är helt obefintlig.

Och jag tänker att det här är vad vi kan åstadkomma när vi väljer att se varandra. När vi väljer att lyssna till både våra egna och andras känslor. När vi väljer att låta andra människors rätt till trygghet, vara lika viktig som vår egen.

Susanna Olivin. Foto: Magnus Aronson /IKON

Foto: Magnus Aronson /IKON

Susanna Olivin
projektledare Svenska kyrkans internationella arbete

Fritidsgården Fredsoasen erbjuder många olika slags aktiviteter som musikklasser, teckning, drama och gruppdynamiska övningar och är ett exempel på insatser som vi stödjer i lägret. Läs mer om Svenska kyrkans stöd till flyktinglägret Zaatari >>

Följ oss på Instagram,  Facebook och Twitter

Livet som flykting- och valet att förlåta

Du har förlorat din familj, du är rädd, förvirrad och vågar inte hoppas på något för framtiden. Du har tvingats lämna ditt hem och riskera livet på farliga resor. Kanske måste du gå flera mil till fots för undfly att bli dödad eller för att hitta vatten och mat. Så kan livet som flykting vara. Esther Coco Musa från Liberia är en av dem som vet hur det känns.

Foto: Krister Stenberg/IKON

Foto: Krister Stenberg/IKON

Hon var själv flykting under inbördeskriget på 90-talet. Esther separerades från hela sin familj, sin man, sina tre barn, 5, 7 och 22 år gamla.
– Jag visste ingenting. Oron över vart mina barn tagit vägen, om de levde, vad de var utsatta för, om de hade någon mat, var konstant och outhärdlig.

Under kriget i Liberia förflyttades Esther till ett flyktingläger i Gahna.
– Ska jag sammanfatta året jag var där med ett ord skulle jag säga, förvirring. Jag visste ingenting om framtiden eller om jag någonsin skulle få se min familj igen. Det kändes overkligt. Efter krigets slut återvände Esther till Liberia och till sin farbrors hem.
– När han mötte mig på trappen såg han rädslan och sorgen i mitt ansikte. Han frågade om jag var orolig över mina barn och jag började med en gång att gråta hysteriskt.

Esther berättar hur farbrorn lugnt tog henne till sin bil, sa att han ville visa henne något och körde henne några kilometer till ett annat hus.
– När jag klev ur bilen möttes jag av alla mina tre barn, berättar Esther och kan inte hålla tillbaka tårarna.
Vi gråter och skrattar tillsammans en stund och det känns som om det hon berättar nyss har hänt. Minnet är så starkt att det känns för både henne och mig som den fantastiska återföreningen med hennes barn är lika verklig och påtaglig nu som då.

Några år efter återföreningen bröt kriget ut igen och den här gången försökte Esthers familj fly på ett skepp. Men kaos utbröt bland alla de människor som trängdes och slogs för att få plats på skeppet som redan var överfullt.
– För ett ögonblick kom jag ifrån mina barn i folkmassan och när min man föreslog att jag skulle åka ensam för att bara jag fick plats, skrek jag nej. Jag bestämde att vår familj inte skulle separeras från varandra igen. Så vi åkte hem. Vi sa till oss själva att kriget må ta våra liv men vi ska inte skiljas åt som förut. Det skulle jag inte klara.

Foto: Martin Edström/IKON

Foto: Martin Edström/IKON

Esters närmsta släkt beslöt ändå så småningom under de fruktansvärda stridigheterna och folkmorden att säga ja till människosmugglare som erbjöd att ta alla deras barn till Gahna.

När beskedet kom att ett av barnen dött, Esthers dotterdotter, beslöt Esther för att hämta hem alla familjens barn. Hon reste själv längs de långa och farliga vägarna med en man som sällskap och lyckades få hem alla barn. Det var en farlig resa men Esther var fast besluten om att lyckas och fick också hem sin dotterdotters kropp och kunde ge henne en riktig begravning.

Under många år kunde jag inte nämna hennes namn utan att gråta, förklarar Esther, men att till sist klara av att besöka hennes grav gav mig avslut och frid, säger hon och ler.

Att minnas men ändå släppa taget
Idag arbetar Ester som försoningsexpert för Lutherska kyrkan i Liberia. Hon har gått flera internationella utbildningar, bland annat i psykosocial metod.
– Jag har gått mängder av bra kurser över hela världen, men att få människor att hela sig själva och förlåta sina förövare från kriget kräver kreativitet, säger hon och ler. Ibland behövs ingen rådgivning eller särskilda samtal. En del människor behöver bara få ta ett steg tillbaka, tänka över någon av de frågor som vi ställer, så har de svaret redan inom sig och kan komma över sin ilska, sorg och det som håller dem tillbaka i livet.

– Anledningen att jag jobbar för Lutherska kyrkan med det jag gör beror på två saker. Människor har alltid haft lätt att öppna sig och berätta om sin oro och sina bekymmer för mig. Jag berättar aldrig sådant vidare för någon. När jag var i flyktinglägret i Gahna upptäckte jag att Lutherska kyrkan var den enda organisation som hjälpte alla oavsett tro eller etnisk tillhörighet. De diskriminerade ingen vilket jag tyvärr såg flera andra organisationer och kyrkor som gjorde. Jag tänkte direkt att det här är kyrkan för mig.

Esther berättar om de utmaningar kyrkans fred och försoningsprogram står inför.
– Vi kan inte göra allt, säger hon och tittar allvarligt på mig. Det kommer så många människor till oss utan att känna till vilket program jag arbetar med. De hoppas få hjälp med allt i sina liv för att vi är en del av kyrkan. Det är tungt, att säga nej till människor som kanske ber om pengar eller hjälp att skaffa ett jobb.

Foto: Martin Edström/IKON

Foto: Martin Edström/IKON

En stor utmaning just nu i Liberia är att ta hand om de barn som förlorat sina föräldrar i Ebola.
– Staten har ett program för att göra insatser men det går för långsamt. Kyrkan kan inte vänta, vi kan inte stå och se på. Just nu gör vi insatser för cirka 200 barn på landsbygden runt huvudstaden Monrovia. De får hjälp med boende och skola och stöd att komma över sin sorg och ilska.

Efter det stora Ebolautbrottet 2014 är många människor som överlevt viruset bittra på sjukvården.
– De berättar hur sjuksköterskor behandlade dem som djur, kanske slängde påsar med mat till dem, inte ville röra dem och ibland brände deras saker. Jag förklarar för dem att de måste tänka på att sjukvårdare också är människor som var rädda, de var rädda att dö men hjälpte dig ändå med mat och sjukvård så att du överlevde. Skulle du hellre ha smittat andra och själv dött än att blivit behandlad på ett sånt sätt en tid och överlevt? Jag berättar också om hur många läkare och sjukvårdsarbetare som faktiskt offrade sina liv för att hjälpa de drabbade. Då tänker de flesta om. Just nu har vi många läkare och sjuksköterskor som kommer till våra försoningsseminarier där de möter överlevare och får samtala tillsammans utifrån frågor vi ställer.

– Förlåtelse för mig betyder frigörelse och harmoni. Det betyder att separera mig från det som tynger och från det som hindrar mig att själv att vara en positiv kraft i mitt eget och andras liv. På vårat språk, Kpelle, finns ett utryck vi ofta använder ”Tami”. Det betyder ungefär, ”släpp taget”!

Sanna Bülow Foto: Gustaf Hellsing /IKON

Foto: Gustaf Hellsing /IKON

Sanna Bülow
Kommunikatör för Svenska kyrkans internationella arbete.

Läs mer och stöd vårt arbete för försoning>>

 

 

 

 

Det byggs i Nepal

Jordbävningarna som drabbade Nepal den 25 april och 12 maj 2015 tog närmare 9 000 människors liv och runt 22 000 skadades. Över 600 000 hem totalförstördes och strax under 300 000 hem förstördes delvis.  Ett år efter jordbävningen har folk med stöd av ACT-alliansen gått ihop för att återuppbygga sina liv.

Befolkningen i Nepal och hjälporganisationer har jobbat hårt för att livet ska kunna återgå till det normala. Tillsammans med våra partner i ACT-alliansen  har bland annat över 40 000 hushåll fått hjälp att ordna tillfälliga bostäder, över 30 000 familjer har fått olika former av stöd för vattenförsörjning och 28 000 personer har fått psykosocialt stöd.

Utmaningarna har varit oräkneliga. Dels fördröjdes arbetet på grund av politiska oroligheter. En blockad förhindrade att bland annat byggmaterial, mediciner och bränsle kunde importeras. Först i februari 2016, nio månader efter jordbävningen upphävdes blockaden.

Vatten pumpas upp till byn
Dels har fysiska och praktiska utmaningar hela tiden krävt lösningar. I byn Dhuseni i Dhading-distriktet blev vattenhämtningen för de närmare 1200 byborna en daglig strapats längs med branta backar i det bergiga landskapet. Efter upprepade försök, hittade till slut byborna inte bara en, utan tre källor. Problemet var bara att de låg otillgängligt till, betydligt lägre än byn.

Ingenjörerna i ACT-alliansen kom på en lösning så att vattnet från de tre källorna kunde samlas i en stor tank. En elektrisk pump installerades för att pumpa vattnet 240 meter rakt upp utefter berget till byn. Byborna stod för själva byggnationen och har nu inrättat en arbetsgrupp med ansvar för underhåll och reparationer.

Tre vattenkällor hittades i branten nedanför byn. Lösningen blev att pumpa upp vattnet. Foto: Erik Lindén.

Tre vattenkällor hittades i branten nedanför byn. Lösningen blev att pumpa upp vattnet. Foto: Erik Lindén.

Under året har många stödgrupper startats för att ge människor en chans att bearbeta sina upplevelser och berätta om sina behov, hitta lösningar på problem och skapa utrymme för andrum, aktiviteter och lek.

Grupperna leds av deltagarna själva och agendan ser olika ut. Ibland pratar man, ibland arrangerar man fester och ibland så spelar man musik tillsammans.

Stödgrupper ger människor en chans att bearbeta sina upplevelser. Foto: Erik Lindén

Stödgrupper ger människor en chans att bearbeta sina upplevelser. Foto: Erik Lindén

Rädslan och osäkerheten som följde på jordbävningen och de återkommande efterskalven drabbade inte minst barnen. Många ville inte lämna sina hem eller gå till skolan. Föräldrar och lärare har fått korta kurser för att lära sig identifiera beteenden som tyder på psykosociala behov och metoder för att hjälpa barnen. På Annapurna-skolan i Khari satte eleverna upp ett drama om jordbävningen, hur de upplevde tiden efteråt och vad som hjälpte dem att hantera situationen.

Elever på Annapurna-skolan i Khari satte upp ett drama om jordbävningen. Foto: Erik Lindén

Elever på Annapurna-skolan i Khari satte upp ett drama om jordbävningen. Foto: Erik Lindén

Trots intensivt arbete under året som gått så finns det mycket kvar att göra och vi fortsätter att tillsammans med människorna i Nepal återuppbygga landet. Högt upp på agendan står permanenta bostäder som kan motstå framtida jordbävningar. Det psykosociala stödet kommer även att fortsätta, för att bidra till att människor känner sig trygga. Det partnerskap som skapats under året som gått ger en stadig grund att bygga vidare på.

1024886-Karolina-Göranzon-Foto-Magnus-AronsonKarolina Göranzon
Handläggare för humanitära insatser, Svenska kyrkans internationella arbete

 

Följ oss på Instagram @internationell_arbete,  Facebook och Twitter