”… om nödvändigt, använd ord”

Sång bryter ut bland stolsraderna så fort det fullsatta flygplanet landar i Windhoek. Jag förstår inte orden, men är ganska så säker på att majoriteten av de glada och finklädda damerna och herrarna som steg på i Johannesburg har samma ärende som jag i Namibia: Lutherska världsförbundets generalförsamling och 500-årsjubileet av Reformationen.

En dryg vecka full av möten mellan olika lutherska kyrkor och olika nationaliteter, en plats för gemensam bön och nattvardsfirande. Men också för viktiga beslut om ledarskap och ekonomi, och stora och långt ifrån enkla frågor om kyrkornas roll för jämställdhet, fred och hållbarhet, och om vad det egentligen innebär att vara luthersk i dagens samhälle.

Lite av personlig idol
För mig är det historierna som dröjer sig kvar. Allra starkast är den som biskop Zephania Kameeta berättar, den namibiska biskopen som var en av ledarna för anti-apartheidrörelsen i dåvarande Sydvästafrika, och lite av en personlig idol för mig när det gäller kyrkans kamp för social rättvisa.

Den numera pensionerade biskopen drar fram sin stol i mitten av halvcirkeln som bildats av det dryga femtiotalet personer som kommit till vår workshop om social trygghet och skatterättvisa. Han slår sig ner och börjar berätta om hur det gick till när hans kyrka var med och drev igenom Afrikas första basinkomstpilot.

Kontantbidrag till alla vuxna
I en utredning från 2002 hade den namibiska regeringen tittat på hur skillnaderna mellan fattiga och rika i landet skulle kunna minskas. Trots en blygsam befolkning på två och en halv miljoner och rika naturtillgångar så är Namibia ett av världens mest ojämlika länder.

Ett av utredningens förslag var att införa en nationell basinkomst till alla medborgare – ett individuellt, månatligt kontantbidrag till alla vuxna (oavsett tidigare inkomst) som täcker de mest basala behoven, utan något krav på motprestation. En socialpolitisk reform som får mycket uppmärksamhet världen över i dessa tider av automatisering, osäkra anställningar och ökande ekonomiska klyftor.

En av de mest kraftfulla åtgärder som finns
Utredningen hade blivit liggande, tills en av de lutherska kyrkorna dammade av den och ställde sin regering till svars – hade de tänkt genomföra förslaget? När de inte fick något svar så bestämde de sig. Vi gör det själva. En pilot, i liten skala, för att visa regeringen att idén om att ge människor pengar i handen, utan några pekpinnar om hur de ska spendera dem, är en av de mest kraftfulla sociala åtgärder som finns.

”We had to just do it”, utbrister biskop Kameeta, och får för första gången den där slitna märkesslogan att låta meningsfull.

Biskop

Biskop Zephania Kameeta var en av de drivande bakom pilotförsöket med basinkomst i Namibia. Resultatet var slående – invånarnas hälsa förbättrades, kriminaliteten gick ner och produktiviteten ökade. Idag är den pensionerade biskopen Namibias förste minister för social välfärd.

En koalition av kyrkor, fackföreningar och andra civilsamhällesorganisationer skapades. De blev naturligtvis kritiserade. En tjänsteman i namibiska statsapparaten ifrågasatte om biskop Kameeta verkligen hade läst sin Bibel? Där står det ju att ”I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd…” (1 Mos 3:19) och hur kunde han då tycka att människor skulle få pengar utan att arbeta för dem? Jodå, hade biskop Kameeta svarat, han kände till det stycket. Men han läste det som en förbannelse och inte som en välsignelse.

Etthundra svenska kronor 
Byarna Otjivero-Omitara valdes ut för försöket. Det var inte en plats någon valt att bo på – invånarna hade hamnat där efter att ha blivit utkörda från farmarna runtomkring där de tidigare hade arbetat. De flesta saknade inkomst och framtidshopp. Med hjälp av inhemska och internationella givare sattes piloten igång.

Varje vuxen (undantaget de över 60 år som redan hade statlig pension) fick varje månad ett bidrag på ungefär hundra svenska kronor. Effekten var tydlig. Invånarnas hälsa förbättrades, kriminaliteten i området minskade och produktiviteten och arbetsgraden ökade, tvärtemot alla invändningar biskopen hade fått höra om att människor skulle bli lata och passiva av att få pengar i handen.

Kraften i att dela med sig
Kyrkan visste att den inte kunde göra allt. Att den inte ska göra allt. Det är den namibiska statens ansvar att se till så att befolkningen har social och ekonomisk trygghet och kan leva ett gott liv. Men vad kyrkan kan göra är att visa vägen. Den kan visa att det som få tror är genomförbart faktiskt är möjligt. Att i handling visa på kraften i att dela med sig, att ge alla en rimlig chans. Biskop Kameeta citerar Fransiskus av Assisi, som ska ha sagt: “Preach the gospel, and if necessary, use words.” Evangeliet ska alltså i första hand predikas i handling, och endast om nödvändigt, med ord.

Basinkomstpiloten i Otjivero-Omitara varade i två år. Trots stor internationell uppmärksamhet och de goda resultaten har den namibiska regeringen än så länge inte tagit försöket vidare. Men hoppet lever, inte minst hos biskop Kameeta. Sedan två år tillbaka har den pensionerade biskopen ett nytt uppdrag – det som landets första minister för social välfärd och fattigdomsbekämpning. Och nu har den namibiska regeringen givit minister Kameetas departement i uppgift att ta fram ett förslag om införandet av en nationell basinkomst.

Ständiga reformatörer
Innan jag åker hem hinner jag vara med på det stora 500-årsjubileet av Reformationen. Det är festligt och högtidligt och massor med folk från världens alla hörn som samlas ute i solen på Sam Nujoma Stadium i Windhoek. Nu får jag höra Biskop Kameeta igen, den här gången i en predikan inför tiotusen åhörare. Budskapet hänger ihop med hans historia från workshopen. Han säger att det inte bara handlar om att minnas reformationen, utan att ständigt leva den. Kyrkan måste ständigt vara reformatörer, förändrare. I handling, och om nödvändigt, också med ord.

Foto: Magnus Aronson

Foto: Magnus Aronson

Gunilla Palm
Policyrådgivare för social trygghet

Sociala trygghetssystem har visat sig vara ett effektivt sätt att bekämpa fattigdom. Svenska kyrkan hjälper människor att ta del av de trygghetssystem som finns och arbetar för att allt fler i världen ska få sådan trygghet.
Läs om hur vi arbetar för sociala trygghetssystem >>

Läs en rapport om basinkomstpiloten i Nambia >>

 

Följ oss på Facebook och Twitter

Gunilla Palm var en av de svenska delegaterna till Lutherska världsförbundets generalförsamling i Namibia 10-16 maj. Generalförsamlingen möts vart sjätte/sjunde år och stakar ut vägen för framtiden.

50 år av ockupation – långt engagemang och nya ögon i Lunds stift

Del 1: I Lunds stift finns ett långvarigt engagemang för Israel och Palestina. I dagens blogg berättar Marie Körner, Internationell sekreterare i Lunds stift, om den stiftets ekumeniska vänrelation med Palestinas kristna. Imorgon fortsätter Johan Christensson, ung stipendiat för Lunds stift, och berättar om sina upplevelser tillsammans med det befrielseteologiska centret Sabeel, en av stiftets vänrelationer.

Lunds stift har ett långvarigt engagemang för Mellanöstern. En viktig startpunkt blev den första Jerusalemdagen 1995 då Akademiska föreningens stora sal fylldes av mer än 300 deltagare som kommit för att lyssna till talare som den dåvarande katolske patriarken Michel Sabbah, kväkarledaren Jean Zaru, den anglikanske prästen Naim Ateek med flera.

Jag hade jag själv inte tidigare känt till ockupationens verklighet och kommer ihåg att jag vid frågestunden ställde mig upp och lite nervöst frågade – om detta stämmer som ni berättar så är det ju som en slags apartheid. Borde vi då inte anordna bojkott och sanktioner så som det gjordes då det gällde Sydafrika? Den palestinske Londonambassadören svarade med ett leende att jo, det skulle man ju i konsekvensens namn kunna tänka sig, men att det hittills inte hade visat sig vara möjligt. Det faktum att detta mer än 20 år senare fortfarande diskuteras och är en het fråga visar tydligt på sammanhangets komplexitet.

Denna första Jerusalemsdag efterföljdes av en lång rad liknande Jerusalemdagar, dels i Lund men också andra platser i landet, för att särskilt lyfta fram den problematik som finns kring Jerusalem. Denna fantastiska stad som så många har en stark relation till, och om vilken Nya testamentet berättar att Jesus brast ut i gråt när han såg den framför sig och tänkte på dess historia och framtid.

Lunds stift har sedan 1998 en ekumenisk vänrelation till palestinska kristna och varje fredag ber vi, oftast under biskopens ledning, i Domkyrkans morgonmässa för denna utsatta grupp av trossyskon. Vi är övertygade om att Israels ockupation måste få ett slut och att folkrätt och internationell lag måste gälla även här och vi har i olika sammanhang under åren inbjudit företrädare för kyrkor och civila organisationer som kan ge ett vittnesbörd om sitt arbete för att nå rättvisa och fred och för att få en försoning mellan folken.

Ibland har det varit riktigt tungt arbete och inte sällan har jag upplevt att vi blivit ifrågasatta och att det finns starka krafter som vill tysta den som höjer sin röst i denna fråga.  Då oftast genom verbala attacker som gör det hela väldigt obehagligt. Då har det varit just vänskapen och de konkreta människor som vi lärt känna som gett styrka att fortsätta. Man överger inte sina vänner som har det svårt.

MarieOchJohanLiten

Marie Körner och Johan Christensson, Lunds stift

Femtio år är en lång tid och ännu längre tid har gått sedan Katastrofen, Al Nakhba, då palestinsk fördrivning och förstörelse av palestinsk samhällen inleddes. Den lutherske prästen Mitri Raheb säger att denna befrielsekamp är som ett maratonlopp snarare än ett sprinterlopp och då måste man också välja rätt strategi. För dem i Diyar i Betlehem har det inneburit att satsa på konst och kultur som motstånd som gör det möjligt att kunna andas under tiden. En annan del av strategin är att ge utymme för nya generationer och därför har vi i Lund ofta gett stipendier till unga människor att delta i olika konferenser för att se och uppleva med egna ögon. Imorgon ger jag ordet till vårens stipendiat, Johan.

”Jag sjunger för Gud, inte för dig.”

Jag är nyligen hemkommen från ett besök till Svenska kyrkans partner i Egypten. Vi träffade bland annat vår partner i den koptiska kyrkan, Coptic Evangelical Organization for Social Services (CEOSS) som tog med oss på ett fältbesök till stadsdelen Manshiyat Nasr, ett av Kairos sju sopstadsområden. Där fick vi möta en grupp kristna och muslimska ungdomar som har jobbat med ett teater- och konstprojekt.

Foto: Jakob Sundmark

”Förändring och utveckling börjar med människor”, säger Amal som arbetade med tillitsövningar innan ungdomarna började skapa tillsammans. Foto: Jakob Sundmark

Ledaren för gruppen heter Amal och är en muslimsk kvinna som driver organisationen Youth association for human development. Amal har arbetat med liknande projekt tidigare, men har de senaste åren funderat på att det är viktigt att arbeta med blandade grupper, bestående av både kristna och muslimer, för att förändra människors attityder och inställning. Hon gick CEOSS:s utbildning i fredsbygge och konflikthantering och blev stärkt i sin övertygelse.

– Ungdomar kan ha energi för förändring och utveckling börjar med människor. Det finns konflikter mellan kristna och muslimer i området, men i det här arbetet jobbar vi tillsammans och lämnar religionen utanför, säger Amal.

Gruppen skapade en skuggteaterföreställning om våld mot kvinnor och målade en graffitivägg på temat samexistens mellan kristna och muslimer. Innan de kunde börja skapa tillsammans behövde de bygga en gemenskap i gruppen. Amal jobbade mycket med olika tillitsövningar.

En av deltagarna, Fatma, berättar att det i hennes familj inte var accepterat att umgås med kristna. Men efter att gruppen träffats några gånger ändrade hon uppfattning och nu är hon kompis med en kristen tjej. Även hennes familj som tidigare sa att hon skulle bli oren om hon umgicks med kristna, har ändrat uppfattning.

En annan deltagare, Girgis, arbetar som sångare i en kyrka och kände sig också tveksam i början av kursen till att umgås med muslimer. Men efter hand ändrade han inställning och bestämde sig för att vara mer aktiv. I skuggteaterföreställningen sjöng han muslimska sånger. När teatern var slut fick publiken veta att den som sjungit de muslimska sångerna var en kristen. Flera åhörare berömde Girgis, men en person kritiserade honom för att han som kristen sjöng muslimska sånger. Då svarade Girgis: ”Jag sjunger för Gud, inte för dig.”

Ledaren Amal berättar att det var en utmaning att samla tjejer och killar från olika religioner på kvällstid. Amal gick till föräldrarna för att berätta vad kursen handlade om och för att säga att hon tar ansvar för ungdomarna. Hon fick också med sig de informella ledarna i området, vilket var en stor vinning.

– Nu kan ungdomarna lita på varandra och de kan dessutom uttrycka sig genom olika konstarter.

Arbetet med graffitiväggen blev också lyckat. Syftet var att utveckla tanken kring hur vi för dialog, även för de som inte kan läsa men som kan uttrycka sig i bilder. Alla fick först lära sig tekniken. Genom måleriet kombinerade de själva konstarbetet med samhälleliga frågor. De kommunicerade med människor som gick förbi på gatan och fick både positiva och negativa kommentarer. Det gav dem en övning i att svara på vad de höll på med och varför. Målet vara att uttrycka samexistens mellan kristna och muslimer.

Jag frågar Amal vad hon skulle vilja göra mer med den här gruppen? Amal svarar att hon gärna vill sätta upp en pjäs på berget Mukattam, i en av klippkyrkorna ovanför en av sopstäderna. Det skulle vara en stor händelse för Amal och ungdomarna i gruppen att framträda på en så berömd kristen plats.

_MG_5297Jakob Sundmark
programhandläggare för Mellanöstern

Följ oss på Facebook och Twitter

ACT lyfte religion som drivkraft för kvinnors rättigheter på FN-möte

En startpunkt för att kvinnors rättigheter ska genomsyra alla sfärer av samhällslivet. Så sammanfattar ACT-alliansen den paneldiskussion om religionen och kulturens roll för att stärka kvinnors ekonomiska egenmakt som hölls i FN förra veckan.

samtal Just nu pågår FN:s årliga kvinnokommission i New York med rekordstort deltagande för att diskutera kvinnors ekonomiska egenmakt. Tillsammans med Sveriges regering och FN:s befolkningsfond arrangerade ACT-alliansen ett panelsamtal med rubriken: ”Protecting bodies, protecting rights – religious and customary law enabling economic empowerment?”

En av de utmaningar som möter kvinnor i stora delar av världen är gapet mellan deras konstitutionella rättigheter och verkligheten de lever i. Många länder erkänner parallella rättssystem baserade på tradition och religion.

– Det finns patriarkala strukturer i våra religioner och det är ett faktum som vi måste  erkänna. Samtidigt misstolkas sedvanerätt för att vara en uttolkning av religiösa texter, sa Gunilla Hallonsten, ACT-alliansens genusexpert.

GunillaDetta förhållande har en kraftig inverkan på kvinnors och flickors ekonomiska rättigheter och egenmakt, såväl direkt som indirekt. Direkt i de fall då sedvanerätt eller religiösa traditioner tillåts reglera äktenskapslagar och arvsrätt, äganderätt och möjlighet att öppna bankkonton och starta en affärsrörelse.

Indirekt skapar lagarna ett rättsligt utrymme för exempelvis barnäktenskap, något som begränsar rätten till utbildning och kör över flickors och kvinnors rätt till sexuell och reproduktiva hälsa. Rättigheter som är avgörande för ekonomisk egenmakt.

Sveriges jämställdhetsminister, Åsa Regner, poängterade att jämställdhet och en välfärdsstat är oseparerbara. Den ena kan inte finnas utan den andra. 

Azza Karam, rådgivare till FN:s befolkningsfond och moderator under paneldiskussionen, menade att ACT-alliansen är en bro mellan progressiva sekulära feminister och en progressiv trosbaserad feminism.  

Just detta lyfte Svenska kyrkans internationella chef Erik Lysén på debattplats den 8 mars i år när han skriver:
Alla ni som arbetar för kvinnors rättigheter: glöm inte bort att ni har bundsförvanter inom de religiösa samfunden. 

Vi menar att religiös tro och arbete för kvinnors rättigheter i allra högsta grad kan och ska förenas. Men det krävs förståelse för den mångfald som ryms inom de olika religionerna och kunskap om hur man kan navigera i religiösa sammanhang. Runtom i världen ser vi hur kvinnor som organiserar sig genom kyrkor utmanar lokala ledare och präster. De driver också på för att ändra diskriminerande familjelagstiftning, som ofta påverkas eller styrs av religiösa aktörer, skriver Erik Lysén.

För att åstadkomma jämställdhet krävs att religiösa ledare tar sitt ansvar. Runt om i världen sker ett arbete för jämställdhet och rättvisa inom kyrkor och samfund. När Bibelns berättelser tolkas i ljuset av sina egna i liv kan evangeliet bli en befriande kraft för att ifrågasätta förtryck och ojämlika strukturer, och för att uppnå långsiktig förändring, menar Erik Lysén.

Detta var första gången ACT-alliansen and UNFPA arrangerade en paneldiskussion i ämnet:
- Vi är nöjda och ser det som startpunkten för att få igenom kvinnors rättigheter i alla sfärer, säger Gunilla Hallonsten.

Fakta:
Comission on the Status of Women, CSW, samlar årligen FN:s medlemsländer och är det främsta mellanstatliga organet i världen som arbetar för att stärka kvinnors situation och jämställdhet globalt. Under årets möte deltar närmare 1100 ickestatliga organisationer med totalt 8623 representanter.

 

En gemenskap av olikheter

Trummorna dundrar och virvlar, säckpiporna fyller luften med vibrerande toner som känns i hela kroppen. Processionen är på väg mot kyrkan. Först kommer den musicerande scoutkåren bärande på kors och fanor och till sist diakoner, präster och biskopar klädda i vitt.
Det är inledningen till en av två gudstjänster som katoliker och lutheraner nyligen firade tillsammans i Amman. En fortsättning på den historiska resan som började i Lund 2016 då påven Franciskus från katolska kyrkan och biskop Munib Younan, ordförande i Lutherska Världsförbundet, firade gudstjänst till minne av 500 år av reformation.
Foto:

Kärlek och glädje när den katolske ärkebiskopen Perebattista Pizzaballa och biskop Munib Younan ledde den ekumeniska gudstjänsten i Amman. Foto: Ben Gray

Den här dagen i Amman leds gudstjänsterna av biskop Munib Younan och ärkebiskop Pierebattista Pizzaballa, från romersk katolska kyrkan i Jerusalem. Jag sitter längst fram och ser med glädje hur bröder och systrar från olika kyrkotraditioner samlas tillsammans i bön och gemenskap.

Mössor, dok och sjalar
Jag ser mina lutherska kollegor framme vid altaret sida vid sida med katolska vänner. Dessutom runt om i kyrkorummet ser jag nunnor, lekmän och ämbetsbärare från många olika samfund tillsammans sida vid sida.

Foto:

Olika traditioner som samlas ger en försmak av Guds rike. Foto: Ben Gray

En av höjdpunkterna för mig är när fridshälsningen delas och det blir en välsignad kakafoni av hälsningar på olika språk åtföljd av kindpussar, handskakningar och omfamningar. För mig visar alla hattar och mössor, dok och sjalar och diverse utstyrslar från många olika traditioner, nationer och samhällsskikt hur vi tillsammans kan få en försmak av Guds rike som en förenad gemenskap av olikheter.

Olikheterna förstärker och kontrasterar varandra. Kärleken, gemenskapen och fridshälsningarna gör att skillnaderna inte är hotande utan en källa till glädje och nyfikenhet på varandra.

En liten värld
En annan ögonblicksbild. Jag befinner mig i Bethlehem. En timme innan gudstjänsten är jag på plats i S:t Catherine Church  för att svida om till min fina vita liturgiska diakonklädnad. Ombytt och klar går jag ut från sakristian för att njuta lite av de sista solstrålarna innan gudstjänsten börjar.

På väg ut möter jag kollegor från Sverige som varit på en resa för att följa partnersamarbete i Jerusalem under veckan. Världen är bra liten. Utanför kyrkan blir jag stoppad av turister som vill fota mig. Det är skojigt att få bli representant för kyrkan på det sättet.

När processionen tågat in och gudstjänsten börjat, sitter jag längst fram bredvid altaret och ser hela församlingen framför mig. Det är både kyrkfolk och lekfolk, turister och pilgrimer på plats. Jag ser biskopar och patriarker, präster och pastorer, nunnor och munkar, barn och gamla, män och kvinnor.

Foto:

Barn och äldre. Människor anläder till gudstjänsten allt eftersom. Att vara en del av gudstjänsten verkar viktigare än att vara med hela tiden. Foto: Ben Gray

Förenade i fridshälsningen
Många är på plats när gudstjänsten börjar men både lekfolk, biskopar, patriarker och olika framstående personer kommer under det att gudstjänsten pågår. Företrädarna för olika kyrkor och samfund samt samhällets beskyddare visas längst fram i kyrkan till hedersplatserna, oavsett när de anländer. Att vara en del av gudstjänsten verkar vara det viktiga och inte att vara där hela tiden.

Kyrkan är i princip fullsatt när gudstjänsten slutar. Alla tågar ut och bjuds på tårtbitar i servett på kyrkbacken. Det är ett mingel utan dess like framför den stora julkrubban i naturlig storlek.
Jag gläds över att vi kan vara så olika och ändå hälsa varandra med Guds frid. Låt oss ta detta som en förebild i alla våra sammanhang, att alltid önska varandra Guds frid.
—-
1036073Jonas Bodin är diakon utsänd av Svenska kyrkan och tjänstgör sedan hösten 2016 för ELCJH som kaplan på Pilgrimscentret Bethany Beyond Jordan i Jordanien.
Läs mer om våra utsända >>

Män vet för lite om hur svårt kvinnor har det

I Etiopien har en satsning på ökad kunskap hos religiösa ledare blivit en väg mot mer jämställdhet och fokus på tidigare tabubelagda frågor om sexualitet, preventivmedel och kvinnors rätt att bestämma över sina kroppar. 

Fitsum

Det tog tid innan de religiösa ledarna Etiopien gick med på att få undervisning om sexuella rättigheter och jämställdhetsfrågor, berättar Fitsum Zelalem som leder utbildningsprojektet.

Fitsum Zelalem från Etiopien berättar om projektet som drivs i samarbete med Svenska kyrkans internationella arbete under ett besök i Uppsala. Han har fått sin universitetsutbildning i teologi finansierad av Svenska kyrkan och är nu projektledare för satsningen på att åstadkomma förändring genom de kristna religiösa ledarna.

– I varje litet samhälle i Etiopien spelar religionen en oerhört stor roll i människors liv. Därför har de religiösa ledarna stor makt och påverkar hur värderingar och traditioner lever kvar. För kvinnors del handlar det inte sällan om synsätt som begränsar dem eller i värsta fall skadar deras hälsa, berättar Fitsum Zelalem, som även är expert inom det förebyggande arbetet mot hiv/aids lokalt.

Teologer i fyra afrikanska länder utbildas
Projektet ingår i en större satsning där fokus är att lyfta frågor inom området sexuell reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR). Fyra afrikanska länder ingår och lokalt är det teologiska universitet och hälsoprojekt som driver arbetet. Sedan starten har över 100 studenter i teologi fått utbildning i frågor kopplade till SRHR. De flesta av dessa är kvinnor.

IMG_5968_900

Workenesh Feyisa är präst i ett land där kvinnor ännu anses vara underlägsna mannen. Utbildningen av religiösa ledare kan bidra till att ändra på det.

I Etiopien är det vanligt att kvinnan inte alls har inflytande över beslut kring den egna sexualiteten, det antal barn familjen har, preventivmedel, den egna sexualiteten, om hon vill föda i hemmet eller på sjukhus. Workenesh Feyisa, pastor och en av kursdeltagarna, berättar att hon har haft svårt att bli accepterad som kyrklig ledare.

– Mannen anses vara överlägsen kvinnan och ha rätt att bestämma över henne, berättar Workenesh Feyisa, som själv tvingades gifta sig i ung ålder och misshandlades av sin man.

Fitsum Zelalem berättar att det tog tid och mycket hårt arbete att få de religiösa ledarna att acceptera utbildningen inom SRHR. Att projektet drivs av ett teologiskt universitet och Svenska kyrkan var avgörande för att det till sist blev ett ja från i stort sett alla tillfrågade.

Männen har stor okunskap om kvinnors situation
– I början möttes vi av mycket misstänksamhet och förnekelse. Ingen ville heller medge att de hade några problem i sin kyrka eller församling, berättar Fitsum Zelalem. Han upplever att det största problemet när det gäller kvinnors svåra situation i Etiopien är okunskap kring jämställdhet hos främst den manliga delen av befolkningen.

Därför har mycket av arbetet handlat om att för de religiösa ledarna konkret visa upp den verklighet som faktiskt råder. Både statistik och levande berättelser har använts för att skildra hur exempelvis en hemförlossning eller barnafödande i alldeles för tidig ålder kan ge svåra komplikationer för unga flickor.

Diskuterar kvinnors lika värde och rättigheter
– En del religiösa ledare har fortsatt att förneka problemen och blivit upprörda när vi pratat om behovet av att begränsa barnafödandet och reproduktiv hälsa och rättigheter. Men många har också blivit djupt skakade när de förstått konsekvenserna av ojämlikheterna i samhället. Flera har förändrat sin syn på genusfrågor.

Förhoppningen är att de religiösa ledarna nu i sin tur ska driva arbetet vidare med att förbättra situationen lokalt och stå för en fortsatt teologisk diskussion om kvinnors lika värde och rättigheter. Nästa steg är att försöka utöka projektet till religiösa ledare från andra religioner.

– Att vi har kunnat ha en teologisk diskussion om Gud, samhällets syn på kvinnan och varje människas oinskränkta värde har hjälpt oss mycket i arbetet. På så sätt har religionen varit en viktig drivkraft för förändring, säger Fitsum Zelalem.

Anna Martinengo
Kommunikatör, Svenska kyrkans internationella arbete

Läs också Erik Lysén på debattplats: ”Religionen ska vara en kraft för jämställdhet”

Vad är sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter – SRHR
Svenska kyrkan vill stå för en tradition som ser sexualitet som något positivt och arbetar idag aktivt för rättigheter som rör sexuell och reproduktiv hälsa. Teologiskt handlar det om tron på att sexualitet är en del av skapelsen, en gåva till människan, som måste hanteras öppet och i dialog med samtiden.

Området sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, förkortat SRHR, handlar för kyrkans del både om praktiskt hälsoarbete och om att stå upp för människors rätt till välbefinnande. Alla ska kunna bestämma om, och med vem, de vill ha sex. Alla ska kunna bestämma om eller när de vill ha barn. Viktiga insatser är här tillgång till sexualupplysning och familjeplanering.

För Svenska kyrkan handlar det här arbetet också om att motverka förtryck och övergrepp, som könsstympning och tvångsäktenskap. Det är viktigt att sträva efter en respektfull dialog med religiösa ledare, men samtidigt kraftfullt ta ställning mot kulturella och religiösa sedvänjor som kränker människors rättigheter. Religiösa ledare och samfund har varit, och är, ofta en del av problemet.

Genom sin makt kan religiösa ledare bidra till att det skapas normer kring sexualitet och könsroller, som i värsta fall kan bidra till exempelvis förtryck av homosexuella eller att kvinnor helt fråntas rätten att bestämma över sina egna kroppar. Detta måste öppet diskuteras.

Svenska kyrkan arbetar aktivt för att ingen ska kränkas på grund av sin sexuella läggning, för att alla ska ha rätt till sexualupplysning, preventivmedel och god mödrahälsovård. Annat som prioriteras är insatser för att minska sexuellt överförbara infektioner och antalet osäkra aborter. Svenska kyrkan anser att alla ska ha rätt till en säker och laglig abort. Det krävs politisk handling och rättsliga ramar för att värna rättigheterna inom SRHR-området.

Därför arbetar Svenska kyrkan för att påverka beslutsfattare i Sverige, EU och FN. Genom dialog med partnerorganisationer och systerkyrkor finns goda möjligheter att bidra till en positiv förändring av normer och attityder. Svenska kyrkan har ett moraliskt ansvar och även en unik möjlighet att ta ett ledarskap i dessa frågor, bland annat genom att uppmuntra till samtal om SRHR-frågor utifrån ett teologiskt perspektiv. Att området prioriteras markerar tydligt att Svenska kyrkan vill tillhöra en teologisk tradition som erkänner det positiva värdet i människans sexualitet.

Gudstjänst bland människor på flykt

Bild

Swedish archbishop listens to Iraqi church leaders

När jag i höstas berättade att ärkebiskop Antje ville besöka de kristna i Irak,

Klockan är strax efter åtta på morgonen när vi rullar ut från hotellet i Dohuk. Bergen runt oss nuddar vid molnen, vädret är gråruggigt, ett par plusgrader. Själva staden har en lång historia och har funnits sedan ett par tusen år före Kristus.

Bilarna ska ta oss ännu lite längre norrut och högre upp. Vi far på allt krokigare vägar, utsikten är vacker trots grådiset. Vi är på väg mot Badarsh en liten by i bergen dit kristna från Niniveslätten tagit sin tillflykt. Vi ser att det kommit snö tidigare, utmed vägen ligger fortfarande en och annan driva och vi kan se att en och annan av regndropparna som faller snarast är en snöflinga. Bilens termometer pekar på noll. Strax efter nio stannar bilarna utan för en kyrkobyggnad, det är rått både inne och ute.

Hit upp brukar människor som har det lite bättre ställt ta sin tillflykt när hettan nere i Dohuk och på andra håll kryper upp över 40 under sommaren. Men du som tänker Sälen eller Åre vad gäller fritidshus, ska söka andra inre bilder. Det är enkla hus. Eftersom de ska hysa människor när det är värmen är tryckande, så är det inte isolering, dubbla fönsterglas och tätning mot drag som prioriterats. Kanske tvärtom.

Men här har de nu fått tak över huvudet. De kommer från trakten där ett av världens äldsta kloster finns, Dayro d-Mor Mattai, The Monastery of St. Matthew som grundades år 363. Jag har vid ett tidigare besök träffat biskop Mousa A. Shamani, som verkade i klostret och nu tvingats vara på flykt sedan IS tog kontroll över Mosul och Niniveslätten.

Vi möts i dörren av några män som hälsar välkommen, vi har sett att de flesta har tagit av sig skorna, här är helig plats, men kylan gör att vi behåller skorna på.

Vi visas till längst fram. På nytt bryter vi mönstret, ärkebiskop Antje borde väl ha suttit på den högra sidan i kyrkorummet tillsammans med de andra kvinnorna. Vi kan se hur en och annan senkommen diakon smiter upp i koret, kränger på sig alba och tar på sig stolan. Efter en stund går en av kvinnorna fram till ett fönster för att öppna det, rökelsen sticker i allas våra näsor.

I anslutning till predikan ombeds ärkebiskop Antje att framföra en hälsning. Hon understryker vår samhörighet i Kristus, berättar också om hur vi i vår kyrka kontinuerligt ber för de kristna och andra utsatta i Mellanöstern. Vi deltar men förstår intet något av liturgin, vid ett par tillfällen viskar någon till oss att nu är det trosbekännelsen och herrens bön. Självklart inbjuds vi att dela nattvarden med våra medkristna.

Vi är i Mellanöstern, självklart ska besöket dokumenteras, först vi som kommer utifrån tillsammans med männen i församlingen, sedan strömmar kvinnorna fram. Det blir bilder på hela församlingen med sina gäster. Efter denna mer ordnade fotosession utbryter något slags fotoorgie. Alla vill komma på bild med ärkebiskop Antje, inte fullt så många var angelägna av att få en bild av mig.

Jag tror att en kvinna som ärkebiskop var lite bortom deras traditioner och möjligheter, kanske kan det innebära att kvinnor här också får ta plats i kyrkans liv på ett annat sätt än nu. Jag minns första gången jag i höstas nämnde att vår ärkebiskop hade för avsikt att besöka Kurdistan, jag såg hur man ryckte till och tittade lite misstroget på mig när jag sa att ”she” vill komma hit. De tittade på mig och undrade om jag inte riktigt hade ordning på ”she” och ”he” i min engelska? Så jag fick ta om det.

Efter gudstjänsten blir det kaffe i det angränsade huset. En man går runt med en kanna och en kopp. I koppen slår han en liten skvätt starkt arabiskt kaffe. Var och en dricker, ger tillbaka koppen och han bjuder nästa. Ännu ett tecken på att vi hör samman.

Innan vi ska fara vidare slås vi av denna vidunderliga utsikt, de höga bergen som ger ett rätt karg intryck, och nedanför böljar landskapet betydligt mjukare. Under andra omständigheter, skulle jag med glädje minnas det här besöket. Men just nu är det sköna mindre skönt, jag har mött människor som inte vet om ”hemma” finns kvar. Finns deras hus kvar, finns deras tillhörigheter som de inte fick med sig kvar? Kommer de att kunna återvända och på nytt känna att de är hemma? Kommer deras omgivningen i form av forna grannar i den egna by eller grannbyn önska ha dem åter? Ska de kunna lita på ett välkommen?

Erik Apelgårdh
Senior advisor för internationella avdelningen med särskilt ansvar för Mellanöstern

 Läs mer och stöd vårt arbete i Irak >>

Barn ska inte stå brud

Barnäktenskap och tvångsäktenskap är ett faktum i många delar av världen och verkligheten kan vara brutal. Tillsammans med partners runtom i världen deltar Svenska kyrkan i 16 Days of Activism Against Gender Based Violence. I år lyfts arbetet mot barnäktenskap.

churchofswedengraphic_1

Infografik: Emma Chadband

I vår del av världen tänker vi på bröllop som något fantastiskt. En kärlekshandling av fri vilja.  Men för många människor är det inte så. Barnäktenskap och tvångsäktenskap är ett faktum i många delar av världen och verkligheten kan vara brutal.

Alla barn, oavsett var de befinner sig i världen, ska få vara barn och själva ha rätt att bestämma över sin kropp. Barn ska inte stå brud, de ska vara barn.

Vad är barnäktenskap?
Barnäktenskap är ett äktenskap där en eller båda parter är barn och är vanligast i länder som har en låg eller ingen minimiålder för äktenskap. Att gifta bort barn vid en mycket låg ålder är vanligast i Sydasien och i Afrika söder om Sahara. Men även i Mellanöstern, Nordafrika och andra delar av Asien förekommer den här traditionen inom vissa grupper. En del flickor tvingas gifta sig långt före puberteten. I Östeuropa och Latinamerika är det vanligt att flickor mellan 16 och 18 år ingår äktenskap.

Det är omöjligt att veta det exakta antalet barnäktenskap i världen eftersom så många är informella eller inte registreras. Men enligt den senaste statistiken har mer än 700 miljoner kvinnor världen över ingått äktenskap som barn. Och enligt uppgifter från UNICEF (2014) var mer än en tredjedel av dem yngre än 15 år när de ingick äktenskap.

Hur arbetar Svenska kyrkan mot barnäktenskap?
Tillsammans med partners runtom i världen arbetar vi långsiktigt med att motverka strukturella orsaker till barnäktenskap.

churchofswedengraphic_2

Infografik: Emma Chadband

Att informera om barns rättigheter, särskilt kring sexuell och reproduktiva hälsa, är er en nyckelfråga. Men även att arbeta mot genusbaserat våld och säkerställa flickors skolgång.

För att stoppa barnäktenskap krävs ett långsiktigt arbete för ungas rättigheter, att barn betraktas som jämlikar och själva har rätt sin kropp. Svenska kyrkan arbetar med politisk påverkan och en förändring av normer och attityder på lokal, nationell och internationell nivå.  ​

Religiösa och kulturella ledare är viktiga i arbetet mot barnäktenskap.
Barnäktenskap som företeelse har inte endast med religion att göra även om de många gånger motiveras utifrån ett religiöst perspektiv. Det är viktigt att inte förenkla problematiken genom att isolera bidragande faktorer, utan se att religion samverkar med andra problem såsom strukturer som sedimenterar ojämlikhet.

churchofswedengraphic_3

Infografik: Emma Chadband

Svenska kyrkan har åtagit sig att arbeta för sexuell och reproduktiv hälsa såväl som för rättigheter och genusrättvisa. Vi har antagit olika positioner som tydligt vägleder det internationella arbetet. Där ingår ett arbete mot tvångsäktenskap och barnäktenskap.

Läs mer om positionerna här:

16 Days of Activism Against Gender Based Violence
Svenska kyrkans internationella arbete deltar i den årliga kampanjen 16 dagar av aktivism mot genusbaserat våld, som pågår från den 25 november, som är Internationella dagen mot våld mot kvinnor, till 10 December, Internationella dagen för mänskliga rättigheter, MR-dagen.

Kampanjen som är internationell startade 1991 och Svenska kyrkan deltar tillsammans med nio ekumeniska och interreligiösa partner, däribland Kyrkornas världsråd och Lutherska världsförbundet, och med stöd av FN:s befolkningsfond UNFPA.

Läs mer på kampanjens hemsida där ekumeniska partner har samlat berättelser och exempel kring den roll som trosbaserade aktörer kan spela för att motverka genusrelaterat våld.

Emilie Weiderud

Emilie Weiderud

Emilie Weiderud
Policyrådgivare för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, SRHR, Svenska kyrkans internationella arbete

Följ oss på Instagram,  Facebook och Twitter

 

 

 

 

 

 

Pakistan: Tillsammans för liv och fred

- Om jag var biskop här i Sverige skulle jag försöka ena kristna och muslimer. Jag skulle kämpa för att vi ska börja samarbeta som en gemensam kraft för hopp, för kärlek och för medmänsklighet. Det säger Samuel Azariah, biskop för kyrkan i Pakistan.

Den kristna kyrkan i Pakistan är i stort behov av all slags utbildning, och av utbyte som de kan få med andra kristna kyrkor. Sedan 1970-talet har Svenska kyrkan och den kristna kyrkan i Pakistan haft en nära relation. Sanna Bülow träffade biskop Samuel Azariah när han besökte Uppsala i somras. 

Bishop-Samuel-Azariah Church of Pakistan

Biskop Samuel Azariah leder kyrkan i Pakistan.

– Vi löser inga problem genom att anklaga och skuldbelägga varandra eller skylla terror på människor som vi anser inte är riktiga kristna eller riktiga muslimer. Terrorn begås i våra religioners namn och det finns kristna som gör fruktansvärda saker och det finns muslimer som gör fruktansvärda saker.

– Vi behöver se och erkänna det, se de här personerna för vad de är. Jag ser det som mitt ansvar, vårt delade ansvar, att göra saker bättre.

Biskop Samuel Azariah besöker kyrkokansliet i Uppsala under sommaren. Han är biskop i den kristna kyrkan i Pakistan och representant i Kyrkornas världsråd.

Tvångskonvertering och hädelselagen är svåra problem
Landet Pakistan är den näst största islamiska nationen i världen. 190 miljoner människor bor på en yta dubbelt så stor som Sverige och av dem är 97 procent muslimer. Cirka 2 procent är kristna.

Länge har olika organisationer i Pakistan kämpat mot muslimsk extremism. Men kampen är svår och problemen många. I Pakistan förekommer ofta tvångskonvertering. Det kränker många människors rätt till religionsfrihet och särskilt utsatta är de kvinnor som gifts in i den islamska tron.

Lagen mot hädelse är ett annat stort problem som innebär att människor fängslas på godtyckliga grunder och riskerar att falla offer för utomrättsliga avrättningar.

Effekterna av det hårda muslimska styret och de många konflikter som uppstår mellan kristna och muslimer har orsakat att allt fler kristna emigrerar.

Viktigt arbete för ökat hopp
Bland de som inte kan ta sig utomlands leder de religiösa konflikterna, den stora arbetslösheten, brotten mot mänskliga rättigheter och det allt mer krympande livsutrymmet till att fler och fler förlorar sin lust att leva.

– De frågar sig, ”varför ska jag finnas i detta liv? Jag kan inte göra någonting, jag kan inte vara den jag är, jag kan inte försörja mig, jag har ingenting att bygga mitt liv av och jag är rädd, kanske hotad och förföljd. Jag kan inte leva,” säger biskop Samuel Azariah.

Studenter-vid-det-kristna-teologiska-institutet-ITCF,-Pakistan.

Studenter vid det kristna teologiska institutet ITCF i Pakistan. Utbildningen här får stöd av Svenska kyrkan.

Nära relation mellan Svenska kyrkan och kyrkan i Pakistan
Svenska kyrkan och den kristna kyrkan i Pakistan har sedan 1970-talet haft en relation som innebär utbyte av tankar om vad det är att vara kristen och hur vi försöker vara kyrka i våra olika samhällen.

Svenska kyrkans internationella arbete stöttar bland annat utbildningar i teologi för unga kristna i Pakistan. Extra stipendier och skolskjuts ges till kvinnor som vill studera.

Svenska kyrkans internationella arbete stöder också andra organisationer i Pakistan som arbetar för ökad jämställdhet mellan kvinnor och män och för att åstadkomma samarbete mellan religiösa organisationer för fred.

Läs om Svenska kyrkans stöd i Pakistan.

Vi lär av varandra
När vi möter biskop Azariah är han en trygg talare, han står tydligt och fast för sina tankar och åsikter och han är frispråkig om situationen i landet och hur den påverkar människors liv. Han kan säga de här sakerna till oss.

Bland kristna kyrkor i andra länder har han en plattform att få uttrycka sig och få stöd. Han kan lära oss om svårigheter, utmaningar i tro och liv, han kan se oss och vårt liv med andra ögon och han ställer oss svåra frågor om hur vi agerar men också om det positiva han ser och som han vill lära av.

Den kristna kyrkan i Pakistan är i stort behov av all slags utbildning och utbyte som de kan få med andra kristna kyrkor. Behovet är kritiskt av all slags utbildning. Men på vissa områden går utvecklingen ändå framåt.

Kyrkan i Pakistan kan få kvinnliga präster
En fråga som biskop Samuel ser en positiv utveckling kring i den kristna kyrkan är möjligheten för kvinnor att prästvigas.

– I teologisk och medmänsklig kontext står vi fast vid att kvinnor kan vara präster, säger Samuel och hans ord känns så starkt i mig.

I tre av åtta stift i kyrkan i Pakistan har det redan beslutats att driva frågan om kvinnor som präster vidare och vi i Svenska kyrkan tillsammans med dem hoppas och ber för att de ska bli många fler som tar ställning på samma sätt.

Kyrkans roll att lära om hoppet
Sedan svarar biskop Samuel på frågan om vad kyrkans roll är.

– Att vi ska lära varandra om hoppet och om att livet är en pilgrimsvandring, att lära att respektera varandra, behandla och älska din nästa så som dig själv, det är kyrkans roll. Det går heller inte att bortse från vikten av att kyrkan står för och arbetar med genderrättvisa. Det är en av våra viktigaste frågor just nu.

Guds rum
Innan vi alla skiljs åt ber vi honom också säga något om han har något råd till oss här i Sverige, i den verklighet vi står i just nu, då tusentals människor flyr hit från olika delar av världen. Och Samuel svarar oss, han svarar om Guds rum.

– Mitt råd är, gå bara till dig själv, fråga dig vad orsaken är till detta, kan vi ha någon roll i att situationen är svår? Är inte jag också ”bara” en gäst i Guds rum. Är jag inte ”bara” en av alla som behöver få rum i Guds hus? Varför kan jag inte dela detta utrymme?

 

Sanna Bülow
Svenska kyrkans internationella arbete

Läs mer om Svenska kyrkans arbete för Förföljda kristna.

 

 

Sanna Bülow Foto: Gustaf Hellsing /IKON

Sanna Bülow Foto: Gustaf Hellsing /IKON

Svenska kyrkan stöttar dem som flyr och dem som finns kvar

Riksdagsledamoten Fredrik Malm skriver på sin blogg den 16 augusti att när de kristna befolkningarnas existens i Mellanöstern hotas, är det inte bara en tragedi för dem som drabbas, det är en tragedi för hela mänskligheten. Malm skriver även om risken att Mellanöstern till slut blir en region av homogena etniska och religiösa enklaver. Det blir omöjligt att bygga tolerans i en sådan miljö. Fiendebilder och rädsla förs vidare från generation till generation.

Svenska kyrkan delar i allra högsta grad dessa farhågor. Det som drabbar hundratusentals utsatta kristna och andra religiösa och etniska minoriteter i regionen är ofattbart i sin grymhet och brutalitet. Svenska kyrkan ger direkt humanitärt stöd för dem som flyr, och engagerar sig i pastorala stödinsatser för de kristna och kyrkliga ledare som är kvar – bland annat genom samlade insatser i Kyrkornas världsråd och Mellanösterns kristna råd.

Det är dock beklagligt att Fredrik Malm inte hittar någon information om Svenska kyrkans engagemang för Mellanösterns utsatta kristna på vare sig blogg eller hemsida. Hade han letat lite till hade han kunna hitta ganska omfattande information om bland annat Svenska kyrkans långsiktiga stöd till Mellanösterns kristna råd, förutom det omedelbara humanitära stödet till såväl kristna, yezidier och andra minoritetsgrupper som samlats i läger eller flyktingbostäder i norra Irak, Turkiet, Jordanien och Libanon.   

Konfliktlösning-Za'atari-1032292

Pojkar pratar om konfliktlösning i flyktinglägret Za’atari i Jordanien. Lägret skapades 2012 när syriska flyktingar började strömma in över gränsen. Idag bor här omkring i 80 000 människor. Svenska kyrkan ger ett omfattande stöd genom Lutherska världsförbundet som är en del av kyrkornas organ ACT-alliansen.

Det är förstås en självklar utgångspunkt för Svenska kyrkan att våldet från IS och andra jihadistiska grupper är barbariskt och ett brott mot mänskligheten. Visst kan vi upprepa det i ett antal pressmeddelanden, ifall nu någon skulle tvivla på vår hållning inför den typen av våldshandlingar, men det viktigaste är att hela världssamfundet agerar för att skapa skydd för dem som nu drabbas av våldet i både Irak och Syrien.

Vad gäller Mellanösterns kristna råd, så försöker rådet i en mycket svår samhällssituation upprätthålla dialog och konkret samarbete mellan kyrkorna. Kristen närvaro och vittnesbörd i regionen är i centrum för arbetet. Man genomför olika typer av direkta och indirekta aktioner för att få världssamfundet att agera för att den religiösa mångfalden i regionen ska kunna bevaras och för att bidra till den återuppbyggnad, som vi alla hoppas ska bli möjlig när Nineveslätten och Mosul har befriats från IS våldsvälde.

Genom olika insatser försöker också Kyrkornas världsråd verka för fredlig samexistens och gemensamma strävanden för att stärka banden mellan olika religiösa och etniska grupper och därigenom motverka att religiös radikalisering sker. Svenska kyrkan är en av de allra största bidragsgivarna till detta arbete genom Kyrkornas världsråd.

Kyrkornas världsråd har förutom pågående kontakter med och besök till kyrkor, religiösa ledare och ledare för andra religiösa grupperingar också för avsikt att i början av 2017 genomföra en särskild delegationsresa med kyrkoledare från andra delar av kristenheten till Irak. Svenska kyrkan har själv deltagit i olika resor in i Irak för att få en bild av situationen och för att tala med lokala kyrkoledare.

När det gäller de humanitära insatserna så stödjer Svenska kyrkan yazidiska flyktingar i Turkiet genom ett projekt som främst fokuserar på yrkesutbildning och psykosocialt stöd till barn och unga.

Genom ett samarbete med Diakonia i Libanon stödjer Svenska kyrkan palestinska flyktingar från Syrien. Projektet fokuserar på förebyggande och minskande av könsrelaterat våld (GBV). I norra Irak arbetar Svenska kyrkan genom Lutherska världsförbundet (LWF) med stöd till kristna, yazidier och muslimer som flytt framförallt IS våld. Stödet innefattar bland annat mat, vatten, sanitet och hygien, psykosocialt stöd och utbildning.

Det finns också arbete och insatser som vi av säkerhetsskäl inte kan informera om. Istället för att fortsätta debatten genom bloggar och sociala medier skulle vi gärna välkomna Fredrik Malm till samtal på kyrkokansliet i Uppsala för att diskutera vad mer vi kan göra för att hjälpa kristna och andra religiösa och etniska grupper i regionen.

Vi hoppas att det också kan bidra till en omprövning vad gäller medlemskapet i Svenska kyrkan. Fredrik Malms kritik behövs i en kyrka som rymmer många olika åsikter och former av engagemang.

Erik Lysén
Internationell chef Svenska kyrkan

Läs mer om vårt arbete på Svenska kyrkan.se

blandat1517