50 år av ockupation – långt engagemang och nya ögon i Lunds stift

Del 1: I Lunds stift finns ett långvarigt engagemang för Israel och Palestina. I dagens blogg berättar Marie Körner, Internationell sekreterare i Lunds stift, om den stiftets ekumeniska vänrelation med Palestinas kristna. Imorgon fortsätter Johan Christensson, ung stipendiat för Lunds stift, och berättar om sina upplevelser tillsammans med det befrielseteologiska centret Sabeel, en av stiftets vänrelationer.

Lunds stift har ett långvarigt engagemang för Mellanöstern. En viktig startpunkt blev den första Jerusalemdagen 1995 då Akademiska föreningens stora sal fylldes av mer än 300 deltagare som kommit för att lyssna till talare som den dåvarande katolske patriarken Michel Sabbah, kväkarledaren Jean Zaru, den anglikanske prästen Naim Ateek med flera.

Jag hade jag själv inte tidigare känt till ockupationens verklighet och kommer ihåg att jag vid frågestunden ställde mig upp och lite nervöst frågade – om detta stämmer som ni berättar så är det ju som en slags apartheid. Borde vi då inte anordna bojkott och sanktioner så som det gjordes då det gällde Sydafrika? Den palestinske Londonambassadören svarade med ett leende att jo, det skulle man ju i konsekvensens namn kunna tänka sig, men att det hittills inte hade visat sig vara möjligt. Det faktum att detta mer än 20 år senare fortfarande diskuteras och är en het fråga visar tydligt på sammanhangets komplexitet.

Denna första Jerusalemsdag efterföljdes av en lång rad liknande Jerusalemdagar, dels i Lund men också andra platser i landet, för att särskilt lyfta fram den problematik som finns kring Jerusalem. Denna fantastiska stad som så många har en stark relation till, och om vilken Nya testamentet berättar att Jesus brast ut i gråt när han såg den framför sig och tänkte på dess historia och framtid.

Lunds stift har sedan 1998 en ekumenisk vänrelation till palestinska kristna och varje fredag ber vi, oftast under biskopens ledning, i Domkyrkans morgonmässa för denna utsatta grupp av trossyskon. Vi är övertygade om att Israels ockupation måste få ett slut och att folkrätt och internationell lag måste gälla även här och vi har i olika sammanhang under åren inbjudit företrädare för kyrkor och civila organisationer som kan ge ett vittnesbörd om sitt arbete för att nå rättvisa och fred och för att få en försoning mellan folken.

Ibland har det varit riktigt tungt arbete och inte sällan har jag upplevt att vi blivit ifrågasatta och att det finns starka krafter som vill tysta den som höjer sin röst i denna fråga.  Då oftast genom verbala attacker som gör det hela väldigt obehagligt. Då har det varit just vänskapen och de konkreta människor som vi lärt känna som gett styrka att fortsätta. Man överger inte sina vänner som har det svårt.

MarieOchJohanLiten

Marie Körner och Johan Christensson, Lunds stift

Femtio år är en lång tid och ännu längre tid har gått sedan Katastrofen, Al Nakhba, då palestinsk fördrivning och förstörelse av palestinsk samhällen inleddes. Den lutherske prästen Mitri Raheb säger att denna befrielsekamp är som ett maratonlopp snarare än ett sprinterlopp och då måste man också välja rätt strategi. För dem i Diyar i Betlehem har det inneburit att satsa på konst och kultur som motstånd som gör det möjligt att kunna andas under tiden. En annan del av strategin är att ge utymme för nya generationer och därför har vi i Lund ofta gett stipendier till unga människor att delta i olika konferenser för att se och uppleva med egna ögon. Imorgon ger jag ordet till vårens stipendiat, Johan.

Gudstjänst bland människor på flykt

Bild

Swedish archbishop listens to Iraqi church leaders

När jag i höstas berättade att ärkebiskop Antje ville besöka de kristna i Irak,

Klockan är strax efter åtta på morgonen när vi rullar ut från hotellet i Dohuk. Bergen runt oss nuddar vid molnen, vädret är gråruggigt, ett par plusgrader. Själva staden har en lång historia och har funnits sedan ett par tusen år före Kristus.

Bilarna ska ta oss ännu lite längre norrut och högre upp. Vi far på allt krokigare vägar, utsikten är vacker trots grådiset. Vi är på väg mot Badarsh en liten by i bergen dit kristna från Niniveslätten tagit sin tillflykt. Vi ser att det kommit snö tidigare, utmed vägen ligger fortfarande en och annan driva och vi kan se att en och annan av regndropparna som faller snarast är en snöflinga. Bilens termometer pekar på noll. Strax efter nio stannar bilarna utan för en kyrkobyggnad, det är rått både inne och ute.

Hit upp brukar människor som har det lite bättre ställt ta sin tillflykt när hettan nere i Dohuk och på andra håll kryper upp över 40 under sommaren. Men du som tänker Sälen eller Åre vad gäller fritidshus, ska söka andra inre bilder. Det är enkla hus. Eftersom de ska hysa människor när det är värmen är tryckande, så är det inte isolering, dubbla fönsterglas och tätning mot drag som prioriterats. Kanske tvärtom.

Men här har de nu fått tak över huvudet. De kommer från trakten där ett av världens äldsta kloster finns, Dayro d-Mor Mattai, The Monastery of St. Matthew som grundades år 363. Jag har vid ett tidigare besök träffat biskop Mousa A. Shamani, som verkade i klostret och nu tvingats vara på flykt sedan IS tog kontroll över Mosul och Niniveslätten.

Vi möts i dörren av några män som hälsar välkommen, vi har sett att de flesta har tagit av sig skorna, här är helig plats, men kylan gör att vi behåller skorna på.

Vi visas till längst fram. På nytt bryter vi mönstret, ärkebiskop Antje borde väl ha suttit på den högra sidan i kyrkorummet tillsammans med de andra kvinnorna. Vi kan se hur en och annan senkommen diakon smiter upp i koret, kränger på sig alba och tar på sig stolan. Efter en stund går en av kvinnorna fram till ett fönster för att öppna det, rökelsen sticker i allas våra näsor.

I anslutning till predikan ombeds ärkebiskop Antje att framföra en hälsning. Hon understryker vår samhörighet i Kristus, berättar också om hur vi i vår kyrka kontinuerligt ber för de kristna och andra utsatta i Mellanöstern. Vi deltar men förstår intet något av liturgin, vid ett par tillfällen viskar någon till oss att nu är det trosbekännelsen och herrens bön. Självklart inbjuds vi att dela nattvarden med våra medkristna.

Vi är i Mellanöstern, självklart ska besöket dokumenteras, först vi som kommer utifrån tillsammans med männen i församlingen, sedan strömmar kvinnorna fram. Det blir bilder på hela församlingen med sina gäster. Efter denna mer ordnade fotosession utbryter något slags fotoorgie. Alla vill komma på bild med ärkebiskop Antje, inte fullt så många var angelägna av att få en bild av mig.

Jag tror att en kvinna som ärkebiskop var lite bortom deras traditioner och möjligheter, kanske kan det innebära att kvinnor här också får ta plats i kyrkans liv på ett annat sätt än nu. Jag minns första gången jag i höstas nämnde att vår ärkebiskop hade för avsikt att besöka Kurdistan, jag såg hur man ryckte till och tittade lite misstroget på mig när jag sa att ”she” vill komma hit. De tittade på mig och undrade om jag inte riktigt hade ordning på ”she” och ”he” i min engelska? Så jag fick ta om det.

Efter gudstjänsten blir det kaffe i det angränsade huset. En man går runt med en kanna och en kopp. I koppen slår han en liten skvätt starkt arabiskt kaffe. Var och en dricker, ger tillbaka koppen och han bjuder nästa. Ännu ett tecken på att vi hör samman.

Innan vi ska fara vidare slås vi av denna vidunderliga utsikt, de höga bergen som ger ett rätt karg intryck, och nedanför böljar landskapet betydligt mjukare. Under andra omständigheter, skulle jag med glädje minnas det här besöket. Men just nu är det sköna mindre skönt, jag har mött människor som inte vet om ”hemma” finns kvar. Finns deras hus kvar, finns deras tillhörigheter som de inte fick med sig kvar? Kommer de att kunna återvända och på nytt känna att de är hemma? Kommer deras omgivningen i form av forna grannar i den egna by eller grannbyn önska ha dem åter? Ska de kunna lita på ett välkommen?

Erik Apelgårdh
Senior advisor för internationella avdelningen med särskilt ansvar för Mellanöstern

 Läs mer och stöd vårt arbete i Irak >>

Pakistan: Tillsammans för liv och fred

- Om jag var biskop här i Sverige skulle jag försöka ena kristna och muslimer. Jag skulle kämpa för att vi ska börja samarbeta som en gemensam kraft för hopp, för kärlek och för medmänsklighet. Det säger Samuel Azariah, biskop för kyrkan i Pakistan.

Den kristna kyrkan i Pakistan är i stort behov av all slags utbildning, och av utbyte som de kan få med andra kristna kyrkor. Sedan 1970-talet har Svenska kyrkan och den kristna kyrkan i Pakistan haft en nära relation. Sanna Bülow träffade biskop Samuel Azariah när han besökte Uppsala i somras. 

Bishop-Samuel-Azariah Church of Pakistan

Biskop Samuel Azariah leder kyrkan i Pakistan.

– Vi löser inga problem genom att anklaga och skuldbelägga varandra eller skylla terror på människor som vi anser inte är riktiga kristna eller riktiga muslimer. Terrorn begås i våra religioners namn och det finns kristna som gör fruktansvärda saker och det finns muslimer som gör fruktansvärda saker.

– Vi behöver se och erkänna det, se de här personerna för vad de är. Jag ser det som mitt ansvar, vårt delade ansvar, att göra saker bättre.

Biskop Samuel Azariah besöker kyrkokansliet i Uppsala under sommaren. Han är biskop i den kristna kyrkan i Pakistan och representant i Kyrkornas världsråd.

Tvångskonvertering och hädelselagen är svåra problem
Landet Pakistan är den näst största islamiska nationen i världen. 190 miljoner människor bor på en yta dubbelt så stor som Sverige och av dem är 97 procent muslimer. Cirka 2 procent är kristna.

Länge har olika organisationer i Pakistan kämpat mot muslimsk extremism. Men kampen är svår och problemen många. I Pakistan förekommer ofta tvångskonvertering. Det kränker många människors rätt till religionsfrihet och särskilt utsatta är de kvinnor som gifts in i den islamska tron.

Lagen mot hädelse är ett annat stort problem som innebär att människor fängslas på godtyckliga grunder och riskerar att falla offer för utomrättsliga avrättningar.

Effekterna av det hårda muslimska styret och de många konflikter som uppstår mellan kristna och muslimer har orsakat att allt fler kristna emigrerar.

Viktigt arbete för ökat hopp
Bland de som inte kan ta sig utomlands leder de religiösa konflikterna, den stora arbetslösheten, brotten mot mänskliga rättigheter och det allt mer krympande livsutrymmet till att fler och fler förlorar sin lust att leva.

– De frågar sig, ”varför ska jag finnas i detta liv? Jag kan inte göra någonting, jag kan inte vara den jag är, jag kan inte försörja mig, jag har ingenting att bygga mitt liv av och jag är rädd, kanske hotad och förföljd. Jag kan inte leva,” säger biskop Samuel Azariah.

Studenter-vid-det-kristna-teologiska-institutet-ITCF,-Pakistan.

Studenter vid det kristna teologiska institutet ITCF i Pakistan. Utbildningen här får stöd av Svenska kyrkan.

Nära relation mellan Svenska kyrkan och kyrkan i Pakistan
Svenska kyrkan och den kristna kyrkan i Pakistan har sedan 1970-talet haft en relation som innebär utbyte av tankar om vad det är att vara kristen och hur vi försöker vara kyrka i våra olika samhällen.

Svenska kyrkans internationella arbete stöttar bland annat utbildningar i teologi för unga kristna i Pakistan. Extra stipendier och skolskjuts ges till kvinnor som vill studera.

Svenska kyrkans internationella arbete stöder också andra organisationer i Pakistan som arbetar för ökad jämställdhet mellan kvinnor och män och för att åstadkomma samarbete mellan religiösa organisationer för fred.

Läs om Svenska kyrkans stöd i Pakistan.

Vi lär av varandra
När vi möter biskop Azariah är han en trygg talare, han står tydligt och fast för sina tankar och åsikter och han är frispråkig om situationen i landet och hur den påverkar människors liv. Han kan säga de här sakerna till oss.

Bland kristna kyrkor i andra länder har han en plattform att få uttrycka sig och få stöd. Han kan lära oss om svårigheter, utmaningar i tro och liv, han kan se oss och vårt liv med andra ögon och han ställer oss svåra frågor om hur vi agerar men också om det positiva han ser och som han vill lära av.

Den kristna kyrkan i Pakistan är i stort behov av all slags utbildning och utbyte som de kan få med andra kristna kyrkor. Behovet är kritiskt av all slags utbildning. Men på vissa områden går utvecklingen ändå framåt.

Kyrkan i Pakistan kan få kvinnliga präster
En fråga som biskop Samuel ser en positiv utveckling kring i den kristna kyrkan är möjligheten för kvinnor att prästvigas.

– I teologisk och medmänsklig kontext står vi fast vid att kvinnor kan vara präster, säger Samuel och hans ord känns så starkt i mig.

I tre av åtta stift i kyrkan i Pakistan har det redan beslutats att driva frågan om kvinnor som präster vidare och vi i Svenska kyrkan tillsammans med dem hoppas och ber för att de ska bli många fler som tar ställning på samma sätt.

Kyrkans roll att lära om hoppet
Sedan svarar biskop Samuel på frågan om vad kyrkans roll är.

– Att vi ska lära varandra om hoppet och om att livet är en pilgrimsvandring, att lära att respektera varandra, behandla och älska din nästa så som dig själv, det är kyrkans roll. Det går heller inte att bortse från vikten av att kyrkan står för och arbetar med genderrättvisa. Det är en av våra viktigaste frågor just nu.

Guds rum
Innan vi alla skiljs åt ber vi honom också säga något om han har något råd till oss här i Sverige, i den verklighet vi står i just nu, då tusentals människor flyr hit från olika delar av världen. Och Samuel svarar oss, han svarar om Guds rum.

– Mitt råd är, gå bara till dig själv, fråga dig vad orsaken är till detta, kan vi ha någon roll i att situationen är svår? Är inte jag också ”bara” en gäst i Guds rum. Är jag inte ”bara” en av alla som behöver få rum i Guds hus? Varför kan jag inte dela detta utrymme?

 

Sanna Bülow
Svenska kyrkans internationella arbete

Läs mer om Svenska kyrkans arbete för Förföljda kristna.

 

 

Sanna Bülow Foto: Gustaf Hellsing /IKON

Sanna Bülow Foto: Gustaf Hellsing /IKON

Svenska kyrkan stöttar dem som flyr och dem som finns kvar

Riksdagsledamoten Fredrik Malm skriver på sin blogg den 16 augusti att när de kristna befolkningarnas existens i Mellanöstern hotas, är det inte bara en tragedi för dem som drabbas, det är en tragedi för hela mänskligheten. Malm skriver även om risken att Mellanöstern till slut blir en region av homogena etniska och religiösa enklaver. Det blir omöjligt att bygga tolerans i en sådan miljö. Fiendebilder och rädsla förs vidare från generation till generation.

Svenska kyrkan delar i allra högsta grad dessa farhågor. Det som drabbar hundratusentals utsatta kristna och andra religiösa och etniska minoriteter i regionen är ofattbart i sin grymhet och brutalitet. Svenska kyrkan ger direkt humanitärt stöd för dem som flyr, och engagerar sig i pastorala stödinsatser för de kristna och kyrkliga ledare som är kvar – bland annat genom samlade insatser i Kyrkornas världsråd och Mellanösterns kristna råd.

Det är dock beklagligt att Fredrik Malm inte hittar någon information om Svenska kyrkans engagemang för Mellanösterns utsatta kristna på vare sig blogg eller hemsida. Hade han letat lite till hade han kunna hitta ganska omfattande information om bland annat Svenska kyrkans långsiktiga stöd till Mellanösterns kristna råd, förutom det omedelbara humanitära stödet till såväl kristna, yezidier och andra minoritetsgrupper som samlats i läger eller flyktingbostäder i norra Irak, Turkiet, Jordanien och Libanon.   

Konfliktlösning-Za'atari-1032292

Pojkar pratar om konfliktlösning i flyktinglägret Za’atari i Jordanien. Lägret skapades 2012 när syriska flyktingar började strömma in över gränsen. Idag bor här omkring i 80 000 människor. Svenska kyrkan ger ett omfattande stöd genom Lutherska världsförbundet som är en del av kyrkornas organ ACT-alliansen.

Det är förstås en självklar utgångspunkt för Svenska kyrkan att våldet från IS och andra jihadistiska grupper är barbariskt och ett brott mot mänskligheten. Visst kan vi upprepa det i ett antal pressmeddelanden, ifall nu någon skulle tvivla på vår hållning inför den typen av våldshandlingar, men det viktigaste är att hela världssamfundet agerar för att skapa skydd för dem som nu drabbas av våldet i både Irak och Syrien.

Vad gäller Mellanösterns kristna råd, så försöker rådet i en mycket svår samhällssituation upprätthålla dialog och konkret samarbete mellan kyrkorna. Kristen närvaro och vittnesbörd i regionen är i centrum för arbetet. Man genomför olika typer av direkta och indirekta aktioner för att få världssamfundet att agera för att den religiösa mångfalden i regionen ska kunna bevaras och för att bidra till den återuppbyggnad, som vi alla hoppas ska bli möjlig när Nineveslätten och Mosul har befriats från IS våldsvälde.

Genom olika insatser försöker också Kyrkornas världsråd verka för fredlig samexistens och gemensamma strävanden för att stärka banden mellan olika religiösa och etniska grupper och därigenom motverka att religiös radikalisering sker. Svenska kyrkan är en av de allra största bidragsgivarna till detta arbete genom Kyrkornas världsråd.

Kyrkornas världsråd har förutom pågående kontakter med och besök till kyrkor, religiösa ledare och ledare för andra religiösa grupperingar också för avsikt att i början av 2017 genomföra en särskild delegationsresa med kyrkoledare från andra delar av kristenheten till Irak. Svenska kyrkan har själv deltagit i olika resor in i Irak för att få en bild av situationen och för att tala med lokala kyrkoledare.

När det gäller de humanitära insatserna så stödjer Svenska kyrkan yazidiska flyktingar i Turkiet genom ett projekt som främst fokuserar på yrkesutbildning och psykosocialt stöd till barn och unga.

Genom ett samarbete med Diakonia i Libanon stödjer Svenska kyrkan palestinska flyktingar från Syrien. Projektet fokuserar på förebyggande och minskande av könsrelaterat våld (GBV). I norra Irak arbetar Svenska kyrkan genom Lutherska världsförbundet (LWF) med stöd till kristna, yazidier och muslimer som flytt framförallt IS våld. Stödet innefattar bland annat mat, vatten, sanitet och hygien, psykosocialt stöd och utbildning.

Det finns också arbete och insatser som vi av säkerhetsskäl inte kan informera om. Istället för att fortsätta debatten genom bloggar och sociala medier skulle vi gärna välkomna Fredrik Malm till samtal på kyrkokansliet i Uppsala för att diskutera vad mer vi kan göra för att hjälpa kristna och andra religiösa och etniska grupper i regionen.

Vi hoppas att det också kan bidra till en omprövning vad gäller medlemskapet i Svenska kyrkan. Fredrik Malms kritik behövs i en kyrka som rymmer många olika åsikter och former av engagemang.

Erik Lysén
Internationell chef Svenska kyrkan

Läs mer om vårt arbete på Svenska kyrkan.se

blandat1517

Pakistan: ”Vi måste kunna leva tillsammans”

Kyrkan i Pakistan lever under ständigt hot från extremistiska grupper. Muslimer och kristna måste tillsammans tala om rättvisa och fred och fördöma våldet. Det säger biskop Samuel Azariah, som nyligen besökte Sverige. 

Förtryck, sharialagar, fundamentalism, förföljda kristna, fattigdom, nöd, självmordsbombare, attentat… Listan var lång över negativa ord som jag förknippade med Pakistan – innan jag reste dit på en tjänsteresa i februari 2014. Väl på plats fick jag del av många berättelser som innehöll just det jag hade skapat mig en bild av. Precis det. Men inte alls bara det. Vi kom dit och möttes av en glädje som jag faktiskt hade lite svårt att ta in.

Å ena sidan: Vi skulle på gudstjänst och kördes i bil ända fram till porten i muren som omgärdar kyrkan, för att kunna gå rätt in och inte riskera något överfall. Innanför muren, utanför själva kyrkporten, stod tungt beväpnade män mitt ibland alla barn och andra gudstjänstbesökare. Tydligt stolta över att kunna ge beskydd, stod de där som ett helt naturligt inslag utan att väcka någon uppmärksamhet. Utom hos oss svenskar, då. Jag hade svårt att slita blicken från vapnen.

Pakistan-(598)

Pakistan-(571)

Väpnade vakter vid kyrkporten är en del av vardagen för de kristna i Pakistan.

Å andra sidan: Vi firade gudstjänster, mötte barn och unga med framtidshopp, samtalade med kristna som med glädje gav uttryck för sin fasta övertygelse att Gud finns där med dem, mitt i faran, mitt i vardagen, mitt i gemenskapen. Den starka gemenskapen. Sången, dansen, blommorna, färgerna – allt vittnade om en livsglädje som i stunden gjorde mig smått avundsjuk.

Pakistan-(566)

Unga kristna på ”kyrkbacken” – omgärdad av murar.

Pakistan-(563)

De kristna jag mötte i Pakistan har en stark övertygelse om att Gud skyddar dem.

Nyligen var den pakistanske biskopen Samuel Azariah på besök här i Sverige. Han berättade öppenhjärtigt om den förföljelse som kristna liksom muslimska minoriteter drabbas av. Mitt under intervjun för Kyrkans Tidning såg han allvarsamt om än med en glimt i ögat på journalisten och sa: ”Tänk på att jag måste kunna resa tillbaka till Pakistan”.

Att ens behöva tänka tanken! Att behöva vakta på sina ord, att behöva vädja till dem som skriver ner orden att formulera sig så att det inte drabbar den som sagt dem.
Biskop Samuel uttrycker besvikelse över att förändringarna tar så lång tid, men betonar om och om igen att modlösheten inte får dominera. ”Utan hopp ser man bara död”, konstaterar han enkelt.

Pakistan-(205)

Biskop Samuel Azariah.

– Vi kristna är en mycket liten minoritet, men vi kan bidra med kärlek, nåd, hopp och respekt för människovärdet. Det kommer att ge resultat. När människor lider och inte vet vad de ska äta till kvällsmat eller hur barnen ska kunna gå i skola, så måste vi finnas där som kyrka.

Men i ett land som håller på att falla sönder av interna motsättningar och extremistiskt våld är kyrkan pressad. Attacker mot kristna sker ett par gånger per år, det är ett faktum. Lika ofta sker attacker mot muslimska minoriteter. Biskopen kallar det, tragiskt nog, ett ”way of life” i landet, och konstaterar att de som har råd – och turen att få visum – lämnar Pakistan.

– Det är ett dilemma för oss som kyrka, men borde vara det också för staten. Det är inte bara kristna som lämnar, och varför vill inte muslimer stanna? Ett land måste respektera sina minoriteter. Det vore tråkigt om alla var likadana. Världen kan inte bestå av en ras, en religion, ett synsätt, ett socialt sammanhang. Vi måste kunna leva tillsammans.

Pakistan-(348)

”Om kristna och muslimer kan hålla varandras händer offentligt, kan det bli ett steg framåt” säger biskop Samuel. På bilden: Syed Niaz Hussain Naqvi, chef på en shiamuslimsk utbildning för imamer, och ordförande för Interfaith Coordinatiing Forum i Lahore, i samtal med en kristen biskop.

Därför måste muslimer och icke-muslimer, tillsammans, tala om rättvisa och fred utan att låta sig skrämmas av våldsamma religiösa ledare. Biskopen menar att det är hans, och allas vårt, ansvar som troende att motarbeta våldet, oavsett vilken religion det handlar om. Det finns våldsamma element överallt, men vi måste leva vår tro. Det löser inga problem att bara säga att islam och kristendom är fredliga religioner, säger han:

– När extremister dödar, kan vi inte förneka att de är muslimer eller kristna som menar att de agerar utifrån sin tro. Därför måste vi hitta ett sätt att tilltala och korrigera dem. Vi kan inte bara anklaga andra. Bara muslimer kan reparera bilden av dem själva. Min uppmaning är att vakna upp och fördöma våldet, och börja agera praktiskt. Adressera de religiösa extremisterna.

– Det är där mitt hopp ligger. Annars finns inget annat än död framför mig. Det tar längre tid än jag hoppades, men jag tror att folk börjar inse att detta inte är ett bra sätt att leva.

Det finns krafter i det pakistanska samhället som arbetar för rättssäkerhet och mänskliga rättigheter. Biskop Samuel nämner såväl kyrkor, människorättsorganisationer som moderata muslimer och också politiska partier. Det kräver mod att höja sin röst, betonar han, och de som vågar utmana extremismen måste få skydd. Och uppbackning av den stora majoriteten som ofta är helt tyst.

– Jag har blivit ifrågasatt när jag pratar om att älska sina fiender. Hur kan man älska någon som har mördat en anhörig? Människor är arga, med rätta. Men vi har många vittnesbörd från kristna som talar om förlåtelse. Om kristna och muslimer kan hålla varandras händer offentligt, i ljuset, då kan det bli ett steg framåt. En gemensam demonstration av fred och kärlek.

Ewa Almqvist Foto: Magnus Aronson /Ikon

Foto: Magnus Aronson /Ikon

Text och foto: Ewa Almqvist
Pressekreterare Svenska kyrkans kommunikationsavdelning, Uppsala

 

 

Läs mer om vårt stöd till kristna i Pakistan >>

Följ oss på Instagram,  Facebook och Twitter

Livet som flykting- och valet att förlåta

Du har förlorat din familj, du är rädd, förvirrad och vågar inte hoppas på något för framtiden. Du har tvingats lämna ditt hem och riskera livet på farliga resor. Kanske måste du gå flera mil till fots för undfly att bli dödad eller för att hitta vatten och mat. Så kan livet som flykting vara. Esther Coco Musa från Liberia är en av dem som vet hur det känns.

Foto: Krister Stenberg/IKON

Foto: Krister Stenberg/IKON

Hon var själv flykting under inbördeskriget på 90-talet. Esther separerades från hela sin familj, sin man, sina tre barn, 5, 7 och 22 år gamla.
– Jag visste ingenting. Oron över vart mina barn tagit vägen, om de levde, vad de var utsatta för, om de hade någon mat, var konstant och outhärdlig.

Under kriget i Liberia förflyttades Esther till ett flyktingläger i Gahna.
– Ska jag sammanfatta året jag var där med ett ord skulle jag säga, förvirring. Jag visste ingenting om framtiden eller om jag någonsin skulle få se min familj igen. Det kändes overkligt. Efter krigets slut återvände Esther till Liberia och till sin farbrors hem.
– När han mötte mig på trappen såg han rädslan och sorgen i mitt ansikte. Han frågade om jag var orolig över mina barn och jag började med en gång att gråta hysteriskt.

Esther berättar hur farbrorn lugnt tog henne till sin bil, sa att han ville visa henne något och körde henne några kilometer till ett annat hus.
– När jag klev ur bilen möttes jag av alla mina tre barn, berättar Esther och kan inte hålla tillbaka tårarna.
Vi gråter och skrattar tillsammans en stund och det känns som om det hon berättar nyss har hänt. Minnet är så starkt att det känns för både henne och mig som den fantastiska återföreningen med hennes barn är lika verklig och påtaglig nu som då.

Några år efter återföreningen bröt kriget ut igen och den här gången försökte Esthers familj fly på ett skepp. Men kaos utbröt bland alla de människor som trängdes och slogs för att få plats på skeppet som redan var överfullt.
– För ett ögonblick kom jag ifrån mina barn i folkmassan och när min man föreslog att jag skulle åka ensam för att bara jag fick plats, skrek jag nej. Jag bestämde att vår familj inte skulle separeras från varandra igen. Så vi åkte hem. Vi sa till oss själva att kriget må ta våra liv men vi ska inte skiljas åt som förut. Det skulle jag inte klara.

Foto: Martin Edström/IKON

Foto: Martin Edström/IKON

Esters närmsta släkt beslöt ändå så småningom under de fruktansvärda stridigheterna och folkmorden att säga ja till människosmugglare som erbjöd att ta alla deras barn till Gahna.

När beskedet kom att ett av barnen dött, Esthers dotterdotter, beslöt Esther för att hämta hem alla familjens barn. Hon reste själv längs de långa och farliga vägarna med en man som sällskap och lyckades få hem alla barn. Det var en farlig resa men Esther var fast besluten om att lyckas och fick också hem sin dotterdotters kropp och kunde ge henne en riktig begravning.

Under många år kunde jag inte nämna hennes namn utan att gråta, förklarar Esther, men att till sist klara av att besöka hennes grav gav mig avslut och frid, säger hon och ler.

Att minnas men ändå släppa taget
Idag arbetar Ester som försoningsexpert för Lutherska kyrkan i Liberia. Hon har gått flera internationella utbildningar, bland annat i psykosocial metod.
– Jag har gått mängder av bra kurser över hela världen, men att få människor att hela sig själva och förlåta sina förövare från kriget kräver kreativitet, säger hon och ler. Ibland behövs ingen rådgivning eller särskilda samtal. En del människor behöver bara få ta ett steg tillbaka, tänka över någon av de frågor som vi ställer, så har de svaret redan inom sig och kan komma över sin ilska, sorg och det som håller dem tillbaka i livet.

– Anledningen att jag jobbar för Lutherska kyrkan med det jag gör beror på två saker. Människor har alltid haft lätt att öppna sig och berätta om sin oro och sina bekymmer för mig. Jag berättar aldrig sådant vidare för någon. När jag var i flyktinglägret i Gahna upptäckte jag att Lutherska kyrkan var den enda organisation som hjälpte alla oavsett tro eller etnisk tillhörighet. De diskriminerade ingen vilket jag tyvärr såg flera andra organisationer och kyrkor som gjorde. Jag tänkte direkt att det här är kyrkan för mig.

Esther berättar om de utmaningar kyrkans fred och försoningsprogram står inför.
– Vi kan inte göra allt, säger hon och tittar allvarligt på mig. Det kommer så många människor till oss utan att känna till vilket program jag arbetar med. De hoppas få hjälp med allt i sina liv för att vi är en del av kyrkan. Det är tungt, att säga nej till människor som kanske ber om pengar eller hjälp att skaffa ett jobb.

Foto: Martin Edström/IKON

Foto: Martin Edström/IKON

En stor utmaning just nu i Liberia är att ta hand om de barn som förlorat sina föräldrar i Ebola.
– Staten har ett program för att göra insatser men det går för långsamt. Kyrkan kan inte vänta, vi kan inte stå och se på. Just nu gör vi insatser för cirka 200 barn på landsbygden runt huvudstaden Monrovia. De får hjälp med boende och skola och stöd att komma över sin sorg och ilska.

Efter det stora Ebolautbrottet 2014 är många människor som överlevt viruset bittra på sjukvården.
– De berättar hur sjuksköterskor behandlade dem som djur, kanske slängde påsar med mat till dem, inte ville röra dem och ibland brände deras saker. Jag förklarar för dem att de måste tänka på att sjukvårdare också är människor som var rädda, de var rädda att dö men hjälpte dig ändå med mat och sjukvård så att du överlevde. Skulle du hellre ha smittat andra och själv dött än att blivit behandlad på ett sånt sätt en tid och överlevt? Jag berättar också om hur många läkare och sjukvårdsarbetare som faktiskt offrade sina liv för att hjälpa de drabbade. Då tänker de flesta om. Just nu har vi många läkare och sjuksköterskor som kommer till våra försoningsseminarier där de möter överlevare och får samtala tillsammans utifrån frågor vi ställer.

– Förlåtelse för mig betyder frigörelse och harmoni. Det betyder att separera mig från det som tynger och från det som hindrar mig att själv att vara en positiv kraft i mitt eget och andras liv. På vårat språk, Kpelle, finns ett utryck vi ofta använder ”Tami”. Det betyder ungefär, ”släpp taget”!

Sanna Bülow Foto: Gustaf Hellsing /IKON

Foto: Gustaf Hellsing /IKON

Sanna Bülow
Kommunikatör för Svenska kyrkans internationella arbete.

Läs mer och stöd vårt arbete för försoning>>

 

 

 

 

Byutveckling ger stora framgångar i Egypten

När människor får möjlighet att påverka sina liv, då händer det saker. Jakob Sundmark reser till den fattiga egyptiska landsbygden och ser stoltheten hos vuxna som för första gången skriver sitt eget namn.

Vi åker ut från den massiva trafiken i Kairo och lämnar buller och smog bakom oss. Framför oss ligger motorvägen och ändlösa vidder av sand, sand och åter sand. Långt västerut, syns palmer som skvallrar om att där finns den livgivande Nilen, floden som har gett liv åt Egyptens befolkning i årtusenden.

Vi är på väg mot fyra byar i Övre Egypten: El Yasmin, Nosar, Ezbet Morcos och Bayad El Arab. Där ska vi besöka projekt som drivs av Svenska kyrkans partner Coptic Orthodox Church – Bishopric of Public, Ecumenical & Social Services (Bless). Bless arbetar oftast i byar med där majoriteten är kristna, men involverar alla byinvånare, oavsett religiös tillhörighet.

5-Bless_fältbesök_nov2015-031

Mikrolån till småföretagande är ett exempel på verksamhet som ingår i byutvecklingsprojektet. Foto: Jakob Sundmark

Svenska kyrkan har stöttat Bless arbete sedan mitten av 1990-talet. Samarbetet syftar till att stärka en demokratisk och fredlig utveckling av Egypten. Bless arbete med byutveckling pågår alltid i trettio byar samtidigt. Varje år avslutas arbetet i fem byar och fem nya tillkommer.

Bless arbetar bland annat med att ta fram utvecklingskommittéer – demokratiska organ på bynivå – där en blandad grupp av invånare arbetar med frågor som påverkar utveckling i byn. Det kan handla om att asfaltera vägen till byn, ge en form av mikrolån till människor som vill utveckla en affärsidé, starta eller utveckla förskoleverksamhet eller alfabetiseringskurser för vuxna. Bless genomför sin verksamhet med stor framgång och har gott renommé hos myndigheterna.

Vuxna lär sig skriva och läsa
Tillsammans med två medarbetare hos Bless besöker jag förskolor, skolor, ekonomiska projekt, alfabetiseringskurser samt utvecklingskommittéer. Under två dagar får vi möta människor som lyfter sig från okunnighet och fattigdom till kunskap och ekonomisk hållbarhet.

Ruweida Khaled är en av de kvinnor som deltagit i alfabetiseringskurserna. Nu skriver hon stolt sitt namn. Foto: Jakob Sundmark

Ruweida Khaled är en av de kvinnor som deltagit i alfabetiseringskurserna. Nu skriver hon stolt sitt namn. Foto: Jakob Sundmark

Det är fascinerande att möta vuxna som med stolthet kliver fram till whiteboard-tavlan för att visa att de kan skriva sitt namn. Det är svårt att fatta, men glädjen och stoltheten hos dem går inte att ta miste på.

Bless undervisningsmetodik är inspirerad av den brasilianske pedagogen Paolo Freire som menade att undervisning alltid är en politisk handling och som använde samtalet som metod för att ge utsatta möjlighet att själv komma till medvetenhet och erövra sin värld. I en alfabetiseringsklass får vi se prov på detta: Samtidigt som eleverna lär sig att läsa och skriva lyfter de sina problem och samtalar om hur de kan göra för att lösa dem. Jag lär mig mycket genom att lyssna och delta i samtalet och det vidgar mina perspektiv.

Jag åker hem från Egypten med mycket glädje. Det finns så många människor som gör så mycket gott. Vi behöver berätta mer om det.

 

Foto: Magnus Aronson /IKON

Foto: Magnus Aronson /IKON

Jakob Sundmark
programhandläggare för Mellanöstern

Stöd landsbygsutvecklingsprojektet i Egypten >>

 

Följ oss på Facebook och Twitter

Asien: Religionen spelar roll

I dag vandrade en munk genom vårt villaområde. Jag såg honom på håll under min morgonjoggingtur. Insvept i det karaktäristiska orangea tygstycket med sandaler på fötterna och rakat huvud. När jag joggat varvet runt passerade jag honom på nära håll. En kvinna som liksom jag var ute på sin dagliga morgonpromenad stod djupt bugad framför munken när han läste sin välsignelse över henne.

Foto: Jiggle it/Flickr

Foto: Jiggle it/Flickr

Jag påminns ofta om att Thailand är ett land som genomsyras av buddhismen. Doften av rökelse förs in genom våra öppna fönster av morgonbrisen när grannarna förättar sin bön vid husaltaret i trädgården intill. Det är tätt mellan de buddhistiska templen i vår stad och här och där glimmar gyllene pagoder i solljuset.

Buddhismen är inte officiellt en statsreligion i Thailand men har en särställning som majoritetsreligion i landet. Det råder religions- och övertygelsefrihet och muslimer och kristna och andra religiösa minoriteter får fritt utöva sin religion. Så är inte fallet i alla länder i Asien där Svenska kyrkans internationella arbete finns på plats.

Variationen är stor när det gäller vilken frihet människor har att uttrycka sin religion eller övertygelse utan statliga restriktioner eller rädsla för att utsättas för våld, trakasserier eller diskriminering. I Filippinerna, Asiens i stort sett enda land med kristen majoritet, råder inga restriktioner i lag, och religions- och övertygelsefriheten respekteras i stort. Ändå finns det muslimer främst i söder som upplever att de är socialt och ekonomiskt diskriminerade på grund av sin tro.

I Burma har övergången till ett mer demokratiskt samhälle också öppnat för buddhistiska fundamentalistiska rörelser i landet att propagera för majoritetsreligionens företräde. I delstaten Rakhine har muslimer utsatts för våldsamma angrepp, många förvägras medborgarskap och får inte ingå äktenskap utan tillstånd eller resa fritt i landet. I Indien har hindunationalismen vunnit terräng efter det hindunationalistiska partiets valseger i fjor och många anser att det religiösa klimatet har hårdnat.

Kristna kyrkor i Delhi har bränts och muslimer och kristna har utsatts för tvångskonvertering till hinduismen. Pakistan har på senare år blivit ett land där religiösa minoriter lever i ständig rädsla för att bli föremål för terrorattacker av religiösa extremister.

Religionsdialog har alltid varit ett fokus för Svenska kyrkans internationella arbete i Asien. I Pakistan, Indien, Myanmar och Filippinerna söker Svenska kyrkan vägar för att utveckla sitt stöd till kyrkor och organisationer som arbetar för fredlig samexistens mellan människor av olika tro. I Pakistan samarbetar Svenska kyrkan med Christian Study Centre som tar olika initiativ till dialog mellan kristna och muslimer i landet. I Hyderabad i centrala Indien arbetar Svenska kyrkans samarbetspartner Henry Martyn Institute med att skapa förutsättningar för hinduer och muslimer att mötas över religionsgränserna genom skolor, hälsovårdskliniker och sociala projekt. I Myanmar stöder Svenska kyrkan det nationella kristna rådet som engagerar sig för religions- och övertygelsefriheten i landet bland annat genom att motsätta sig de förslag till lagar som vill begränsa människors möjligheter att byta religion.

Jag återvänder till Thailand där vikten av ”förståelse och harmoni” mellan människor av olika tro är inskrivet i konstitutionen. Ändå finns det också här en konflikt med religiösa förtecken. I de muslimskt dominerade provinserna i landets södra del har det i decennier pågått en väpnad konflikt mellan separatistgrupper och centralregimen. Fler än 5000 människor har mist livet det senaste decenniet.

Själv är jag del av den kristna minoriteten i landet som liksom människor av annan tro i Thailand har friheten ”att, ensam eller i gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom undervisning, andaktsutövning, gudstjänst och religiösa sedvänjor” som det står i FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna. Och det utan rädsla för att utsättas för våld eller diskrimineras! Jag är tacksam för det. På söndag ska jag gå till kyrkan igen för att tillsammans med andra kvinnor och män praktisera min religions- och övertygelsefrihet. Tack gode Gud för den friheten!

Foto: Gustaf Hellsing /IKON

Foto: Gustaf Hellsing /IKON

Anders Salomonsson är från hösten 2014 Svenska kyrkans regionala representant i Asien. Han är stationerad i Thailand och samarbetar med partner i Pakistan, Indien, Myanmar/ Burma, Filippinerna, Bangladesh och Kambodja.